Utrikesutskottets betänkande 1992/93:UU02

Vissa frågor gällande Mellanöstern

Innehåll

Motionerna
Utskottet
Hemställan

1992/93
UU2

I detta betänkande behandlas ett antal motionsyrkanden
angående den israelisk-arabiska konflikten, den pågående
fredsprocessen och förhållandena i ockuperade arabiska områden i
Mellanöstern.

Motionerna

1991/92:U610 av Pierre Schori m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen begär att regeringen aktivt verkar för att
parterna visar realism och förhandlingsvilja i syfte att uppnå
en rättvis och varaktig fred i Mellanöstern samt att alla
FN-medlemmar, främst stormakterna, bör utöva stark press på
berörda länder för att uppnå en sådan lösning av konflikten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att de israeliska bosättningarna och
förstörelsen av palestiniers egendom på Västbanken, i Gaza och i
östra Jerusalem, liksom de kollektiva bestraffningarna och
deportationerna av palestinier, det omfattande bruket av tortyr
och politiska frihetsberövanden på av Israel militärt ockuperade
områden med skärpa bör fördömas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Israel genast bör upphöra med dessa
förfaranden och åtgärder som utgör allvarliga folkrättsliga
brott av en ockupationsmakt,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att den bör verka för att Amnesty
Internationals och B'Tselems rekommendationer till Israels
regering och myndigheter genomförs i praktiken,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Israel utan vidare dröjsmål bör öppna
alla skolor och universitet på Västbanken, i Gaza och östra
Jerusalem.

1991/92:U615 av Torgny Larsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
regeringen bör verka för ökade bidrag till palestinierna enligt
vad i motionen anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
regeringen i enlighet med vad som anförts i motionen bör arbeta
för förtroendeskapande åtgärder efter bl.a. följande riktlinjer:
a) bosättningarna bör omedelbart stoppas b) politiska fångar
friges c) tortyr i fängelser upphör d) kollektiva
bestraffningar stoppas e) skolor och universitet hålls öppna
på ockuperat område,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
regeringen med kraft bör stödja fredsprocessen på grundval av
FN:s resolutioner 242 och 338,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
regeringen bör verka för att FN vidtar de åtgärder som kan anses
nödvändiga för att resolutionerna 242 och 338 genomförs.

Bakgrund

Riksdagen har under en lång följd av år haft anledning att
behandla konflikterna i Mellanöstern samt möjliga lösningar på
dessa. I centrum för uppmärksamheten har ofta stått relationerna
mellan Israel, det palestinska folket och de omgivande
arabstaterna, men i regionen finns också politiska och
ekonomiska motsättningar som inte har direkt anknytning till
staten Israels existens. För historik samt en redogörelse för
den svenska inställningen till Mellanösternproblematiken
hänvisas till utskottets senaste betänkande i frågan: UU
1991/92:UU4.

Den israelisk-arabiska konflikten har stått på FN:s dagordning
sedan 1947. Ett flertal fredsplaner har framlagts och kontakter
mellan de olika parterna ägt rum. Utöver fredsavtalet 1979 med
Egypten, baserat på 1978 års s.k. Camp David-överenskommelse,
har uppgörelser emellertid inte kunnat uppnås mellan Israel och
övriga arabländer om en bestående politisk lösning. Efter kriget
år 1967 antog säkerhetsrådet resolution 242 om en lösning som
huvudsakligen baserar sig på israeliskt tillbakadragande från
territorier som ockuperades under kriget och på varje stats
rättighet att leva i fred inom säkra och erkända gränser. I en
ytterligare resolution av år 1973 (nr 338) uppmanas parterna att
upphöra med alla stridsaktioner, att följa resolution 242 och
att inleda förhandlingar om en rättvis och varaktig fred i
Mellanöstern. Dessa båda resolutioner är fortfarande grundvalen
för en lösning av konflikten. De beaktar emellertid inte det som
alltmer framstår som en av konfliktens huvudfrågor, nämligen det
palestinska folkets anspråk.

Under 1980-talets intensifierade invandring till Israel från
Sovjetunionen strävade judiska nationalister efter att de nya
immigranterna till stor del skulle bosätta sig på Västbanken.
Därför sanktionerade den israeliska regeringen, trots
internationella fördömanden, utbyggnaden av judiska bosättningar
såväl på Västbanken som i Gaza och på Golanhöjderna. På
Västbanken uppskattas de judiska bosättarna för närvarande till
ca 100 000, en ökning med drygt 10 000 under det senaste året. I
praktiken innebär den av FN uttryckta uppfattningen om områdenas
status, att Israels regering inte erkänner tillämpningen på
områdena av Fjärde Genèvekonventionen av 1949 angående skydd för
civilpersoner under krigstid. En rad åtgärder som Israel
vidtagit -- utöver upprättandet av bosättningar även t.ex.
kollektiva bestraffningar och deportationer av icke önskvärda
personer -- strider mot konventionen.

Befolkningen i Israel uppgår enligt officiell israelisk
statistik till ca 4,6 miljoner. Av invånarna i Israel är 18 %
arab-palestinier, 2,7 % beduiner och 1,6 % druser. Av invånarna
i de ockuperade områdena -- ej inberäknat de judiska bosättarna
-- är 97 % arab-palestinier, varav omkring 85 % är muslimer.

De palestinska kraven på rätt till självbestämmande, inkl.
rätten att etablera en egen stat, och befolkningens reaktion på
lidandet under ockupationen har sedan 1987 kommit till uttryck i
en folkresning, intifadan, som den israeliska regeringen, med
delvis folkrättsstridiga medel, har sökt slå ner. Efter snart
fem års uppror skördar våldet i de ockuperade områdena så gott
som dagliga offer. Upproret har också innehållit element av våld
inom den palestinska befolkningsgruppen, vilket speglar olika
tendenser inom intifadan.

FN:s generalförsamling har i flera års tid i resolutioner
fördömt Israels politik och åtgärder, som enligt församlingens
uppfattning innebär brott mot de mänskliga rättigheter som
tillkommer det palestinska folket på de ockuperade områdena,
inkl. Jerusalem. Särskilt har FN fördömt sådana åtgärder som den
israeliska arméns och bosättares beskjutning av försvarslösa
civila palestinier, deportation av palestinier, konfiskering av
egendom, förstörelse av hus, införande av ekonomiska
restriktioner m.m. Intifadan har enligt många iakttagare
bidragit till att öka det politiska trycket på parterna att
uppnå en fredlig lösning av konflikten.

Den 15 november 1988 beslöt PLO:s (Palestine Liberation
Organization) högsta organ, det palestinska nationalrådet, vid
ett möte i Alger att utropa en palestinsk stat och att godta
FN:s resolution 242 i förening med krav på självbestämmanderätt
för det palestinska folket. Nationalrådets beslut innebär ett de
facto-erkännande av Israels existens samt att PLO beslutat
inrikta sig på en tvåstatslösning. Israels regering har
emellertid ifrågasatt trovärdigheten i dessa ställningstaganden
och betraktar officiellt fortfarande PLO som en
terroristorganisation.

Den förhandlingsvilja, som det palestinska nationalrådets
ställningstagande internationellt uppfattades som ett uttryck
för, ledde genom bl.a. svensk förmedling till att Förenta
staterna inledde en direkt dialog med PLO i syfte att åstadkomma
en lösning på konflikten. På grund av en palestinsk
terroristattack mot Israel och ett, enligt amerikanskt
förmenande, alltför lamt avståndstagande från PLO:s lednings
sida, avbröt den amerikanska regeringen i juni 1990 denna
dialog.

Efter kriget i Persiska viken har framför allt Förenta
staternas regering intensifierat ansträngningarna att få till
stånd en fredskonferens mellan parterna i den israelisk-arabiska
konflikten. En sådan inledande konferens ägde rum i Madrid i
oktober 1991. Detta var första gången som Israel, företrädare
för palestinier och några av Israels grannländer -- Syrien,
Libanon och Jordanien -- möttes vid förhandlingsbordet för att
samtala om fred.

Förhandlingarna har förts i en bilateral och en multilateral
del. Syftet med de bilaterala förhandlingarna är att uppnå en
varaktig fred mellan parterna, medan de multilaterala samtalen
kan sägas syfta till att konsolidera denna genom att fylla
freden med ett konkret innehåll. Förenta staterna och Ryssland
står som sponsorer för hela fredsprocessen.

Den bilaterala delen berör dels Israel och dess arabiska
grannländer, dels Israel och palestinierna. De senare har
formellt sett deltagit i en gemensam jordansk-palestinsk
delegation, men i praktiken agerat självständigt. De
multilaterala samtalen förs inom ramen för ett antal
arbetsgrupper där ett stort antal länder utanför regionen
deltar, däribland Sverige. Förhandlingarna har hittills inte
utmynnat i några konkreta politiska lösningar. I ljuset av
konfliktens långa historia har dock varje ytterligare
förhandlingsrunda välkomnats som en framgång i sig.

Det israeliska arbetarpartiet gick i juni till val och
segrade, med löften om pragmatiska lösningar i fredssamtalen.
Den nya koalitionsregeringen, som också omfattar
fredsgrupperingen Meretz och det religiösa partiet Shas, har i
uttalanden betonat att samlevnaden mellan palestinierna i de
ockuperade områdena och Israel utgör kärnan i en
fredsuppgörelse. En viktig faktor i fredsprocessen har varit den
israeliska begäran om amerikanska lånegarantier på 10 miljarder
dollar. De för Israel så viktiga krediterna -- främst för att
kunna ta emot den ökade tillströmningen av ryska invandrare --
godkändes inte tidigare på grund av amerikanska krav på ett
omedelbart byggstopp i de ockuperade områdena. Den nya
israeliska regeringen tillkännagav dock kort efter
makttillträdet en frysning av nybyggnationen. Förenta staternas
regering har som en följd härav uttryckt ökat förtroende för
Israel genom att ge löfte om de lånegarantier man tidigare höll
tillbaka. Även på andra håll knyts nu stora förväntningar till
den nya regeringen. Inte minst många israeler är angelägna om
att bryta landets isolering visavi framför allt EG-länderna och
USA.

Förbudet mot fortsatt utbyggnad av bosättningarna i de
ockuperade områdena har inte inneburit ett absolut stopp för
dessa. Den nya israeliska regeringen har därtill antytt fortsatt
behov av säkerhetsrelaterade bosättningar. Palestinska
representanter har likaså betecknat som otillräckliga andra
åtgärder som vidtagits av den nya israeliska regeringen,
exempelvis frisläppandet av vissa politiska fångar. Frågor om
bosättningspolitiken liksom om innehållet i en palestinsk
autonomi i de ockuperade områdena förväntas därför komma att stå
i centrum även för de fortsatta samtalen. För Syriens
vidkommande är återlämnandet av Golanhöjderna den viktigaste
frågan. Syriskt stöd torde krävas för varje varaktig
fredsuppgörelse i den israelisk-arabiska konflikten.

Utskottet

En lösning på den israelisk-arabiska konflikten i Mellanöstern
förutsätter en varaktig och allomfattande uppgörelse mellan
Israel och dess grannar, inkl. det palestinska folket. Sveriges
inställning till konflikten baserar sig på principen om folkens
rätt till självbestämmande. Det palestinska folket har enligt
utskottets uppfattning rätt till självbestämmande och rätt till
att upprätta en egen stat. Sverige ger sitt självklara stöd till
FN:s säkerhetsråds resolutioner 242 och 338, med den därav
följande principen om land för fred. En fredsuppgörelse måste
innebära att Israel efter förhandlingar drar sig tillbaka från
de år 1967 ockuperade områdena, dvs. Västbanken, Golanhöjderna
samt Gaza, samtidigt som Israels grannar måste erkänna den
israeliska statens rätt att leva i fred inom säkra och erkända
gränser. Utskottet vidhåller denna uppfattning.

Regeringsskiftet i Israel och den positiva anda som på senare
tid präglat de bilaterala och multilaterala samtal som pågår
inom den inledande Madridkonferensens ramar har enligt
utskottets bedömning väsentligt förbättrat förutsättningarna för
konkreta resultat i fredsprocessen. Utskottet vill uttrycka den
starka förhoppningen att samtalen snart skall leda till sådana
överenskommelser att därmed grunderna skall ha lagts för en
bestående fredsordning i Mellanöstern.

Stödet till fredsprocessen

I motion U615 (s) yrkandena 4 och 5 föreslås att Sverige med
kraft bör stödja fredsprocessen på grundval av FN:s resolutioner
242 och 338 samt att Sverige bör verka för att FN vidtar de
åtgärder som kan anses nödvändiga för att resolutionerna 242 och
338 genomförs. I motion U610 (s) yrkande 1 begärs att regeringen
aktivt skall verka för att parterna visar realism och
förhandlingsvilja i syfte att uppnå en rättvis och varaktig fred
i Mellanöstern samt att därmed alla FN-medlemmar, främst
stormakterna, utövar stark press på berörda länder för att uppnå
en sådan lösning av konflikten.

Utskottet konstaterar att den svenska inställningen till
Mellanösternkonflikten grundar sig på centrala folkrättsliga
principer, bl.a. den för hela FN-tanken grundläggande principen
om fredlig lösning av tvister. Det finns inget bestående
alternativ till en fredligt framförhandlad lösning av konflikten
i Mellanöstern. Det är utskottets förhoppning att den
förhandlingsprocess som inleddes i Madrid i oktober i fjol skall
leda till en varaktig lösning av konflikten mellan Israel och
dess grannar, inkl. palestinierna. Förhandlingarna baseras på
den process som inleddes i slutet på 1970-talet och som
resulterade i den historiska Camp David-överenskommelsen. De
principer som då slogs fast mellan Israel och Egypten --
principerna om land för fred samt erkännande av Israels rätt att
existera, säkra gränser och fredligt utbyte  -- utgör alltjämt
ett föredöme. Mellanöstern är också ett område som skulle kunna
dra stor nytta av ett arrangemang liknande den europeiska
säkerhets- och samarbetskonferensen. Etablerandet av sådana
regionala säkerhets- och samarbetsarrangemang uppmuntras i
FN-stadgan.

Som tidigare konstaterats av utskottet har Sverige sedan länge
givit sitt aktiva stöd till tanken på en internationell
fredskonferens. Sverige stöder till fullo den nu inledda
fredsprocessen, bl.a. genom svenskt deltagande i samtliga av de
fem arbetsgrupper som upprättades vid den multilaterala
förhandlingsfasens inledande möte i Moskva i januari 1992.
Grupperna avser behandla en rad för freden centrala frågor:
säkerhets- och rustningskontroll, ekonomiskt samarbete,
flyktingfrågor, miljöfrågor samt vattenresurser. Samtliga
arbetsgrupper sammanträffade för en första session under våren
och nya möten äger rum under hösten.

Utskottet noterar att diskussionerna hittills har varit av
huvudsakligen sonderande karaktär. Under våren motsatte sig
Israel att palestinier utanför de ockuperade områdena givits
rätt att delta i vissa arbetsgrupper, och Israel uteblev därför
från dessa. Israel har också tidigare bestämt motsatt sig FN:s
deltagande i förhandlingarna. Från FN:s sida har i sin tur
avvisats tankar på eventuellt observatörsskap i processen och
krävts fullvärdigt deltagande. Varken på observatörsnivå eller
på annat sätt fanns därför FN eller dess underorgan
representerade i de multilaterala arbetsgruppernas inledande
möten.

Vidare kan noteras att huvudsponsorerna av konferensen --
Förenta staterna och Ryssland -- hittills själva varit mycket
återhållsamma vad gäller att engagera FN:s generalförsamling i
processen. Enligt sponsorernas uppfattning ankommer det på
parterna själva att föra denna framåt. Samtidigt noterar dock
utskottet med tillfredsställelse att ansträngningar pågår för
att finna en formel som på sikt skulle kunna ge FN en mer
central roll i förhandlingsprocessen.

I förhållande till förväntningarna förefaller den mest
positiva utvecklingen i de bilaterala förhandlingarna hittills
ha skett i samtalen mellan israeler och syrier. Bägge sidor har
nu framlagt dokument som klargör resp. parts positioner. Mot
Israels krav på fredsavtal och fullständig normalisering av
förbindelserna står Syriens krav på ett fullständigt
tillbakadragande från de ockuperade Golanhöjderna.

I de israelisk-palestinska samtalen föreligger dokument från
bägge sidor avseende utformningen av självstyre under den
interimsperiod om tre till fem år vilken förutses föregå en
permanent lösning av Palestinafrågan. En stötesten utgörs av det
palestinska kravet att FN-resolutionerna 242 och 338, som
fastställer principen om land för fred, skall tillämpas på de
pågående förhandlingarna. Israels regering har nu godtagit att
dessa resolutioner utgör en bas för fredsprocessen i dess
helhet. Israel anser emellertid att resolutionerna, vad gäller
Palestinafrågan, skall äga tillämplighet först i nästa fas, då
en permanent lösning skall diskuteras. Utskottet noterar med
tillfredsställelse att samtal, trots denna principiella
grundskillnad, förs vidare om bl.a. innehållet i en
interimslösning och frågor som rör mark, vatten och mänskliga
rättigheter.

Med det anförda får yrkandena 4 och 5 i motion U615 (s) samt
yrkande 1 i motion U610 (s) anses besvarade.

Förhållandena i de ockuperade områdena

Motion U610 (s) yrkandena 2--3, 6 och 7 samt motion U615 (s)
yrkande 2 berör förhållandena i de ockuperade områdena.

I motion U610 (s) yrkandena 2 och 3 begärs att Sverige med
skärpa skall fördöma Israels folkrättsstridiga ingripanden i de
ockuperade områdena samt att riksdagen som sin mening skall ge
regeringen till känna att Israel genast bör upphöra med dessa
åtgärder och förfaranden. I motion U610 (s) yrkande 7 samt i
motion U615 (s) yrkande 2 föreslås att Sverige bör verka för att
Israel utan vidare dröjsmål öppnar alla skolor och universitet
på Västbanken, i Gaza och i östra Jerusalem. I motion U615 (s)
yrkande 2 anförs vidare att Sverige bör verka för att ett antal
andra, enligt motionärernas förmenande, förtroendeskapande
åtgärder vidtas av Israel, bl.a. stopp för bosättningarna i de
ockuperade områdena, frigivningen av politiska fångar, stopp för
kollektiva bestraffningar och för tortyr i fängelserna. I motion
610 (s) yrkande 6 anförs att Sverige bör verka för att Amnesty
Internationals och B'Tselems på tortyrkonventionen grundade
rekommendationer till Israels regering och myndigheter genomförs
i praktiken. (Rekommendationerna bifogas motionen.)

I motionerna hävdas att den israeliska bosättningspolitiken i
de ockuperade områdena stått i klar strid med folkrätten. De
israeliska militära styrkornas uppträdande noteras som en mycket
oroväckande aspekt på situationen på Västbanken och i Gaza.
Antalet dödade palestinier anges i motion U610 (s) till ca 1 000
personer sedan intifadan inleddes i december 1987.

Motionärerna noterar vidare förekomsten i de ockuperade
områdena av kollektiva bestraffningar, deportationer och
frihetsberövanden med politisk bakgrund. Systemet med
militärdomstolar med summariska processer och utan möjlighet
till överklagande noteras. Motion U610 (s) anger att det enligt
Amnesty International och B'Tselem inte råder något tvivel om
att tortyr och annan brutal behandling fortfarande används i
stor omfattning i de av Israel ockuperade områdena.
Överträdelserna fortsätter trots att Israel ratificerat
tortyrkonventionen och lovat vidta åtgärder för att stoppa
övergreppen.

Utskottet konstaterar att Sverige, bl.a. genom sitt agerande i
FN och andra internationella sammanhang, arbetar för att Israels
ockupation av de aktuella områdena skall upphöra. Enligt
utskottets uppfattning måste ett upphörande av den israeliska
ockupationen av omgivande områden ingå i en allomfattande
lösning som också tar hänsyn till de hot och våldsaktioner som
riktats mot Israel. Den israeliska bosättningspolitiken har
hittills utgjort ett betydande hinder på vägen mot framsteg i
den pågående förhandlingsprocessen. I likhet med EG, Förenta
staterna och andra stater har Sverige uttryckt bestämda krav på
att denna bosättningspolitik måste upphöra. Utskottet fäster
stor vikt vid att den nya israeliska regeringen mycket snabbt
efter sitt makttillträde utfärdade ett stopp för nya
bosättningar på Västbanken och i Gaza. Utskottet delar
motionärernas uppfattning att ytterligare åtgärder från den
israeliska regeringens sida skulle kunna bidra till att öka
förtroendet och förhandlingsviljan hos parterna. Även slopandet
av den arabiska bojkotten mot Israel vore en viktig
förtroendeskapande åtgärd i detta sammanhang.

Utskottet konstaterar att MR-läget i de av Israel ockuperade
palestinska områdena fortfarande kan betecknas som mycket
allvarligt. Uppgifter om bl.a. attentat, dödsskjutningar,
tortyr, godtyckliga frihetsberövanden, bristande rättssäkerhet
och censur når omvärlden oroande ofta.

Palestinierna har en självklar rättighet att utan hinder
tillägna sig undervisning. Utskottet vill framhålla att
utbildningsinstitutionerna i de ockuperade områdena kan
förbättra förutsättningarna för en dialog mellan israeler och
palestinier. Utskottet noterar med tillfredsställelse att allt
fler skolor och universitet i de ockuperade områdena nu åter är
öppna.

Utskottet konstaterar vidare att främjandet av respekten för
grundläggande fri- och rättigheter utgör en viktig del av
arbetet för internationell fred och säkerhet. Respekten för
mänskliga rättigheter utgör en av de principiella grundvalarna
för utformningen av svensk Mellanösternpolitik. Utskottet utgår
från att regeringen på lämpligt sätt fortsätter att verka för
respekt för de mänskliga rättigheterna i Mellanöstern.

Därmed får yrkandena 2, 3, 6 och 7 i motion U610 (s) samt
yrkande 2 i motion U615 (s) anses besvarade.

I motion U615 (s) yrkande 1 föreslås att Sverige bör öka sitt
bidrag till UNRWA och utvidga katastrofbiståndet till det
palestinska folket.

Sveriges bistånd till det palestinska folket behandlades i
utskottets betänkande 1991/92:UU15, vari angavs att det
palestinska folkets behov väl motiverar fortsatt svenskt
bistånd. Det svenska stödet har också ökat de senaste åren.
Biståndet till palestinierna kanaliseras genom UNRWA, genom
andra FN-organ samt via enskilda organisationer. Sverige är näst
största bidragsgivare till UNRWA och står för närmare 10 % av
organisationens budget. De bilaterala insatserna uppgår
sammantaget till ca 20--25 miljoner kronor per år. 1991 fattade
regeringen beslut om inriktningen av de bilaterala insatserna på
Västbanken och Gaza. Biståndet avses ha en humanitär inriktning
med tyngdpunkt på de sociala sektorerna. Flera enskilda
organisationer är engagerade i arbetet. Sverige stöder för
närvarande ett antal projekt inom främst hälsosektorn men också
undervisning och livsmedelsdistribution. Vidare planeras projekt
samfinansierade med FN-organ, t.ex. UNICEF och UNDP.

Utskottet noterar att nya svenska insatser kan komma att
efterfrågas inom ramen för konkreta projekt allteftersom arbetet
inom bl.a. den multilaterala delen av fredsprocessen fortsätter.
Utskottet utgår från att Sverige anpassar sitt bistånd så att
det på ändamålsenligt sätt utgör ett stöd för fredsprocessen.

Därmed får yrkande 1 i motion U615 (s) anses besvarat.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande stödet till fredsprocessen
att riksdagen förklarar yrkandena 4 och 5 i motion
1991/92:U615 samt yrkande 1 i motion 1991/92:U610 besvarade med
vad utskottet anfört,

2. beträffande förhållandena i de ockuperade områdena
att riksdagen förklarar yrkandena 2, 3, 6 och 7 i motion
1991/92:U610 samt yrkande 2 i motion 1991/92:U615 besvarade med
vad utskottet anfört,

3. beträffande bidrag till det palestinska folket
att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1991/92:U615
besvarat med vad utskottet anfört.

Stockholm den 12 november 1992

På utrikesutskottets vägnar

Daniel Tarschys

I beslutet har deltagit: Daniel Tarschys (fp), Pierre
Schori (s), Alf Wennerfors (m), Pär Granstedt (c), Karl-Erik
Svartberg (s), Nils T Svensson (s), Margareta Viklund (kds),
Lars Moquist (nyd), Viola Furubjelke (s), Kristina Svensson (s),
Göran Lennmarker (m), Berndt Ekholm (s), Peeter Luksep (m) och
Alf Eriksson (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Bertil Måbrink (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.