Vissa försäkringsfrågor

Betänkande 1989/90:LU30

Lagutskottets betänkande
1989/90:LU30

1989/90

LU30

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet två motioner om ändringar i villkoren för
patientförsäkringen, en motion om en översyn av läkemedelsförsäkringen
och en motion om diabetikers försäkringspremier.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner. Till betänkandet har fogats
en reservation (vpk) till förmån för en av motionerna om ändringar i
villkoren för patientförsäkringen.

Motionerna

1989/90:L608 av Elisabeth Persson och Margo Ingvardsson (båda vpk) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en ändring i villkoren för patientförsäkring.

1989/90:L612 av Roland Larsson och Marianne Jönsson (båda c) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om en höjning av ersättningsbeloppen från patientförsäkringen.

1989/90:L613 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (båda c) vari yrkas
såvitt nu är i fråga att riksdagen hos regeringen begär förslag om åtgärder
som innebär att diabetiker ges möjlighet att teckna sjuk- och olycksfallsförsäkringar
med samma förutsättningar som andra i enlighet med vad som anförts
i motionen.

1989/90:L618 av Barbro Westerholm och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp)
vari - med hänvisning till vad som anförts i motion 1989/90:So530 - yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av översyn av läkemedelsförsäkringen.

Gällande ordning

Patient- och läkemedelsförsäkringarna

Några särskilda regler om skador som uppstått genom felaktig medicinsk behandling
finns inte i gällande rätt. Detta innebär att sjukvårdshuvudmännens
skadeståndsansvar - liksom skadeståndsfrågorna i övrigt inom sjukvår- 1

1 Riksdagen 1989190. 8 sami. Nr 30

dens område - skall bedömas enligt bestämmelserna i skadeståndslagen
(1972:207).

Enligt 3 kap. 1 S skadeståndslagen (SkL) åligger det arbetsgivare att svara
för bl.a. personskada, som hos honom anställd arbetstagare vållar genom fel
eller försummelse i tjänsten, oavsett vilken ställning arbetstagaren intar (s.k.
principalansvar). Ansvaret är inte begränsat till privata arbetsgivare utan
omfattar även statliga och kommunala myndigheter. Bestämmelsen är således
tillämplig t.ex. när en landstingskommun driver ett sjukhus.

Det är den skadelidandes sak att bevisa att fel eller försummelse förekommit
från någon arbetstagares sida. Han behöver dock inte peka ut någon bestämd
person, som bevisligen varit vårdslös. Det räcker med att det kan konstateras
att den vållande måste ha varit någon för vilken arbetsgivaren ansvarar.

Regler om bestämmande av ersättning vid personskada finns i 5 kap. SkL.
Bestämmelserna fick sin nuvarande utformning genom en lagändring år 1975
(prop. 1975:12, LU 16) och bygger liksom övriga regler i SkL på principen
att en skadelidande skall få full ersättning för sina skador. Reglerna är tilllämpliga
såväl då en skada orsakats genom ett brottsligt förfarande som då
skadeståndsskyldighet eljest föreligger. Enligt 5 kap. 1 § SkL kan den som
har tillfogats personskada få ersättning både för ekonomisk och för s.k.
ideell skada. Som ekonomisk skada ersätts sjukvårdskostnader och andra utgifter
till följd av skadan samt förlorad arbetsförtjänst och framtida inkomstförlust.
Ideell skada gottgörs i form av ersättning för sveda och värk samt
lyte eller annat stadigvarande men. Sveda och värk avser skadeföljder under
den akuta sjukdomstiden medan lyte och men omfattar bestående lidande
eller obehag. Till ideell skada hänförs även vissa olägenheter i övrigt till följd
av skadan.

Ett utmärkande drag inom den svenska skadeståndsrätten är att ersättningsnivån
vid ideella skador i hög grad bestämts genom ett samspel mellan
domstolspraxis och försäkringspraxis. Skadestånd för sveda och värk samt
lyte och framtida men fastställs i praktiken med ledning av tabeller som upptar
schablonbelopp vid olika grader av lidande och olika typer av skador.
Tabellerna anger riktpunkter, och varje skadeärende bedöms efter en prövning
av förhållandena i det enskilda fallet. Tabellerna används av både domstolar
och försäkringsbolag. Att tabellerna fått denna genomslagskraft
hänger samman med att en rättstillämpning grundad på sådana normer uttryckligen
godtogs under förarbetena till 1975 års ändringar i SkL (prop.
1975:12 s. 109-111,149) och med att högsta domstolen i flera domar godtagit
normerna (se t.ex. NJA 1982 s. 793). De tabeller som allmänt används har
utarbetats av trafikskadenämnden, vars verksamhet ärförfattningsreglerad.

Ett av syftena med de ändringar som genomfördes år 1975 i SkL var att
ersättningsnivån för ideell skada skulle höjas. Lagändringen föranledde
också en viss höjning av schablonbeloppen för sveda och värk samt för lyte
och framtida men. Höjningen innebar att beloppen anpassades till förändringarna
i penningvärdet och i viss utsträckning även till den allmänna standardökningen
i samhället. Sedan slutet av 1970-talet har de nämnda schablonbeloppen
kontinuerligt justerats med hänsyn till förändringarna i penningvärdet.
Vid bedömningen av skälig ersättning för olägenheter i övrigt

1989/90: LU30

tillämpas numera en inom trafikskadenämnden utarbetad särskild ersättningsmodell
med nivåindelning, normbelopp och nomenklatur.

Sedan den 1 januari 1975 finns en särskild typ av kollektiv ansvarsförsäkring
för sjukvården, kallad patientförsäkring vid behandlingsskada. Försäkringen
meddelas av ett konsortium av försäkringsbolag. Staten, samtliga
kommuner och landstingskommuner har avtal om sådan försäkring. Försäkringar
med i allt väsentligt samma villkor har tecknats av de privatpraktiserande
läkarna och tandläkarna.

Patientförsäkringen gäller endast skador som inträffat efter den 1 januari
1975. Ersättning utgår utan att den skadelidande behöver bevisa att förutsättningar
för skadeståndsansvar föreligger, dvs. att skadan har vållats genom
fel eller försummelse. Försäkringen har en viktig begränsning. Den gäller
bara skada som är en följd av beslut eller åtgärd från sjukvårdens sida.
Normala och ofrånkomliga sjukdoms- och skaderisker måste fortfarande bäras
av patienten.

Ersättning på grund av försäkringen utgår för behandlingsskada. Med behandlingsskada
förstås skada eller annan komplikation av kroppslig art som
uppkommit som en direkt följd av undersökning, behandling eller annan dylik
åtgärd och inte utgör en oundviklig komplikation till en från medicinsk
synpunkt motiverad åtgärd. Med behandlingsskada avses också skada eller
komplikation som utgör en direkt följd av en diagnostisk undersökning, såvida
inte komplikationen skäligen måste godtas såsom en följd av ett sådant
risktagande som är motiverat med hänsyn till arten och svårighetsgraden av
den sjukdom eller skada som förelåg och den skadades hälsotillstånd i övrigt.
Vidare föreligger behandlingsskada när skada eller komplikation uppkommit
eller inte kunnat förhindras till följd av att med teknisk apparatur framtagna
undersökningsresultat varit oriktiga eller faktiskt iakttagna sjukdomssymtom
i samband med diagnostik inte tolkats på sätt som överensstämmer
med allmänt vedertagen praxis. Slutligen ersätts också skada eller komplikation
till följd av olycksfall som har samband med behandlingen samt med
vissa begränsningar skada eller komplikation som orsakats av infektion.

Ersättning vid behandlingsskada utgår från försäkringen om patienten på
grund av skadan sjukskrivits med minst halv arbetsoförmåga under längre
tid än 30 dagar eller tillfogats motsvarande nedsättning av kroppsfunktionerna
under längre tid än 30 dagar. Vidare ersätts behandlingsskada om den
skadade till följd av skadan fått sjukhusvistelsen förlängd under mer än 10
dagar. Ersättning utgår vidare om patienten tillfogats stadigvarande men
som inte är utan betydelse eller avlidit. Även om de angivna förutsättningarna
inte föreligger utgår alltid skälig ersättning för behandlingskostnader
och inkomstförlust.

Ersättning vid behandlingsskada bestäms enligt 5 kap. SkL i den mån inte
annat anges i villkoren. Särskilda regler gäller enligt dessa villkor i fråga om
ersättning för sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men, olägenheter
i övrigt samt i viss mån beträffande framtida inkomstförlust. Försäkringen
är samordnad med andra ersättningsanordningar vid personskada på
så sätt att ersättning på grund av försäkringen är sekundär till sådana förmåner
som kan utgå enligt socialförsäkringen eller på grund av försäkringsavtal
m.m. Efter hänsynstagande till sådan eventuell samordning gäller enligt vill -

1989/90: LU30

koren att skälig ersättning lämnas om kostnaderna och inkomstförlusten
sammanlagt överstiger 700 kr.

Ansvaret för försäkringen är för varje skadehändelse begränsat till ett belopp
av sammanlagt högst 25 milj. kr., dock högst 5 milj. kr. för varje skadad
person.

Den som under åberopande av försäkringen vill kräva ersättning för behandlingsskada
skall framställa sitt krav inom tre år från den tidpunkt då
skadan först visade sig, dock inte senare än tio år efter det att den skadegörande
åtgärden vidtogs.

För att följa utvecklingen och föreslå justeringar av försäkringsbestämmelserna
finns ett särskilt samarbetsorgan, Patientförsäkringens samrådsgrupp,
vari ingår företrädare för sjukvårdshuvudmännen och försäkringskonsortiet.

För att pröva principiella eller tvistiga fall av behandlingsskador har inrättats
en nämnd, patientskadenämnden, som består av sex ledamöter. Nämnden
har att pröva de skadefall som hänskjuts dit. Skadelidande, försäkringstagare
eller försäkringsgivare kan begära att ett ärende tas upp till prövning
av nämnden.

Tvister mellan försäkringsgivaren och en skadelidande skall avgöras av
skiljemän enligt lagen (1929:145) om skiljemän.

Från patientförsäkringen utgår inte ersättning för skada eller komplikation
som orsakats av läkemedel som omfattas av läkemedelsförordningen
(1962:701) och som med beaktande av de anvisningar som gällt för användningen
inte kunnat undvikas.

För läkemedelsskador finns en särskild form av ansvarsförsäkring, lökemedelsförsäkringen.
Även denna försäkring meddelas av ett konsortium av
försäkringsbolag och bygger på att företag som tillverkar eller importerar
läkemedel frivilligt åtagit sig att ersätta läkemedelsskador och att åtagandet
försäkrats hos konsortiet. I likhet med vad som gäller enligt patientförsäkringen
utgår ersättning från läkemedelsförsäkringen utan att den skadelidande
behöver bevisa att skadan vållats genom fel eller försummelse.

I den mån inte annat anges i villkoren bestäms ersättningen för läkemedelsskada
enligt 5 kap. SkL. Särregler gäller i fråga om ersättning för sveda
och värk, lyte eller annat stadigvarande men, olägenheter i övrigt samt i viss
mån beträffande framtida inkomstförlust.

Personförsäkringar

Privat försäkringsverksamhet bygger på en organiserad samverkan av ett
kollektiv som vill skydda sig mot likartade risker. I kollektivets intresse skall
försäkringsgivaren se till att premien för varje försäkring täcker de väntade
utgifterna för skador som kan drabba kollektivet. Avtal om privata liv-, sjukoch
olycksfallsförsäkringar liksom om andra försäkringar som tecknas av enskilda
regleras för närvarande huvudsakligen i lagen (1927:77) om försäkringsavtal
(FAL). Reglerna i FAL är i stor utsträckning tvingande till förmån
för försäkringstagarna. På vissa för försäkringstagarna viktiga områden råder
dock avtalsfrihet, bl.a. i fråga om vad en försäkring skall täcka eller vilka
risker försäkringen skall erbjuda skydd mot. Också beträffande premiens

1989/90:LU30

storlek råder avtalsfrihet. Någon skyldighet att i enskilda fall meddela försäkring
finns inte enligt FAL. I praktiken innebär den nuvarande regleringen
i FAL att försäkringsbolagen när det gäller exempelvis livförsäkringar och
andra personförsäkringar har stora möjligheter att ensamma bestämma försäkringsvillkoren.
Bolagen tillämpar emellertid i betydande omfattning gemensamma
riktlinjer vid den individuella prövningen av om och i vilken utsträckning
försäkring skall tecknas. I fråga om personförsäkringar gäller
detta bl.a. bedömningen av vilken inverkan den blivande försäkringstagarens
hälsotillstånd skall ha på försäkringsvillkoren.

Försäkringsvillkoren påverkas också i betydande utsträckning av reglerna
i försäkringsrörelselagen (1982:713) som innehåller bl.a. offentligrättsliga
bestämmelser om hur försäkringsrörelse skall bedrivas och om försäkringsinspektionens
tillsyn över försäkringsbolagen. Denna reglering avser att säkerställa
att försäkringsbolagen kan infria sina förpliktelser enligt ingångna
försäkringsavtal (soliditetsprincipen) samt att bolagen driver verksamheten
under iakttagande av principen om skälighet, dvs. att försäkringar erbjuds
till kostnader som är skäliga med hänsyn till den risk de skall täcka. Dessa
principer innebär att premierna inom varje försäkringskollektiv måste vara
tillräckliga för försäkringsbolagets riskåtagande, att kapitalförvaltningen
måste ordnas så att försäkringstagarnas sparade medel inte äventyras samt
att någon övervältring av kostnaderna inte får ske mellan olika försäkringskollektiv
eller riskgrupper.

Motionsmotiveringar

Patient- och läkemedelsförsäkringarna

I motion L608 av Elisabeth Persson och Margo Ingvardsson (båda vpk) begärs
tillkännagivande om ändring i villkoren för patientförsäkringen vid behandlingsskada.
Enligt motionärerna avslår patientskadenämnden ersättningsyrkanden
från patienter som gått igenom operationer i s.k. hjärt-lungmaskiner
där stora mängder blod och blodplasma innehållande hepatit non
A non B använts och som till följd därav drabbats av obotlig gulsot. Motivering
till dessa beslut är enligt motionärerna att patientens grundsjukdom
utan operation skulle ha inneburit risk för invaliditet eller svårt lidande och
att ersättningsbar behandlingsskada därför inte föreligger. Enligt uppgifter
som motionärerna fått från patientskadenämnden drabbas ungefär en femtedel
av alla patienter som går igenom en operation med hjärt-lungmaskin av
gulsot och hos 15-20 % av dessa blir sjukdomen kronisk. Jämförelser görs i
motionen med dem som smittats med HIV-virus genom blodtransfusioner,
och motionärerna erinrar om att särskilda utfästelser gjorts om ersättning
för behandlingsskada till dessa patienter.

I motion L612 av Roland Larsson och Marianne Jönsson (båda c) anförs
att de ersättningsbelopp som för närvarande utgår enligt patientförsäkringen
är alltför låga. Motionärerna pekar på att den maximala ersättningen för lyte
och men vid 100% invaliditet för närvarande uppgår till 3150000 kr. och i
extrema fall till det dubbla. Med hänsyn till det fysiska och psykiska lidande

1989/90: LU30

sorn den skadade ofta drabbats av är ersättningsbeloppen, enligt motionärerna,
otillbörligt låga. Därtill kommer att beloppet också skall täcka sådana
merkostnader som drabbar den skadades familj och som patientförsäkringen
inte täcker på annat sätt. Motionärerna anser det rimligt att fördubbla det
högsta beloppet för lyte och men som kan utgå enligt patientförsäkringen.

I motion L618 av Barbro Westerholm och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda
fp) begärs ett tillkännagivande om behovet av en översyn av läkemedelsförsäkringen.
Motiveringen till yrkandet återfinns i motion 1989/90:So530, vari
anförs att det bör krävas av försäkringssystemet att det tillämpas rättvist och
att ersättningarna står i proportion till den skada patienten drabbats av. Enligt
motionärerna förekommer det av och till klagomål som tyder på missnöje
med ersättningsbeloppen. Regeringen bör därför enligt motionärerna
tillsätta en utredning med uppdrag att göra en genomgång av hur försäkringen
fungerat. Redovisningen bör sedan tjäna som underlag för överläggningar
med läkemedelsindustrin om reglering av formen för och innehållet i
läkemedelsförsäkringen.

Personförsäkringar

I motion L613 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (båda c) påtalas att
diabetiker inte har rätt att teckna försäkringar på lika villkor som andra.
Skall en diabetiker teckna en sjuk- eller olycksfallsförsäkring kräver försäkringsbolagen
högre premier på grund av en bedömd ökad risk. Enligt motionärerna
är detta svårt att motivera mot bakgrund av de möjligheter som finns
i dag inom sjukvården att klara en sådan sjukdom utan nämnvärt ökade risker.
Motionärerna menar att samhället borde gå in och utjämna de ojämlikheter
som finns mellan diabetiker och andra. Antingen kunde försäkringsbolagen
förmås att inte kräva förhöjd premie eller så borde samhället svara för
den förhöjda premien. Motionärerna anser att riksdagen bör hemställa hos
regeringen om åtgärder i linje med det anförda och återkomma till riksdagen
med erforderliga förslag.

Utredningsarbete m.m.

Ersättning för ideell skada

Frågan om den allmänna, i praxis tillämpade, ersättningsnivån för ideell
skada behandlades ingående av riksdagen vid 1986/87 års riksmöte med anledning
av två motionsyrkanden. I sitt av riksdagen godkända betänkande i
ärendet (bet. LU 1986/87:3) ansåg utskottet att det inte fanns behov av mera
genomgripande ändringar av ersättningssystemet. Däremot kunde det enligt
utskottets mening finnas anledning att närmare överväga om inte en viss höjning
av ersättningsnivån vid ideell skada kunde vara befogad. Det kunde
också, ansåg utskottet, finnas skäl att överväga i vad mån ersättningsnivån
stod i överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen. Utskottet
fann dock att det i ärendet saknades underlag för ett ställningstagande till
frågan i vilken mån förbättringar kunde genomföras och förordade att spörs -

1989/90:LU30

målet blev föremål för en översyn. Vad utskottet sålunda anförde gav riksdagen
som sin mening regeringen till känna.

I enlighet med riksdagsbeslutet har regeringen i slutet av år 1988 tillkallat
en kommitté (Ju 1989:01) med uppgift att se över reglerna om ersättning för
ideell skada i samband med personskada m.m.

Av direktiven (dir. 1988:76) framgår att en huvuduppgift för kommittén
är att överväga om och i så fall i vilken utsträckning ersättningsnivån vid
ideell skada bör höjas. Det framhålls att en vanlig uppfattning är att den nuvarande
ersättningen vid allvarliga skador är låg i förhållande till den ersättning
som betalas vid små skador. Kommittén bör undersöka om det finns fog
för denna uppfattning. Bedömningen av en lämplig ersättningsnivå i fråga
om ideell skada bör också göras mot bakgrund av standardutvecklingen i
samhället, som medfört bl.a. att fritiden har fått en allt större betydelse för
de flesta människor här i landet. En väsentlig fråga för kommittén är om de
allmänna höjningarna av ersättningsnivån vid ideell skada som har genomförts
på senare tid är tillräckliga eller om en ytterligare anpassning till den
ökade levnadsstandarden är befogad. Kommittén bör vidare överväga om
det finns skäl att beakta också förluster av andra livskvaliteter än som ersätts
i dag, t.ex. skadans inverkan på den egna självkänslan. Kommittén bör även
undersöka om det finns fog för det påstående som ofta förs fram i den allmänna
debatten att skadestånden i Sverige för ideell skada vid en internationell
jämförelse ligger på en påfallande låg nivå. För att en sådan jämförelse
skall bli rättvisande bör den dock göras med utgångspunkt i den totala ersättningsbilden,
alltså med beaktande även av den ersättning som lämnas för
ekonomisk skada.

En annan huvudfråga som kommittén enligt direktiven bör ta ställning till
är vilka ersättningsprinciper som skall tillämpas när ersättningen för ideell
skada bestäms. Kommittén bör därvid bl.a. överväga om invaliditetstabellerna
i dagens samhälle utgör en lämplig utgångspunkt för bedömningen av
en skadas framtida verkningar. Vidare bör kommittén ge närmare anvisningar
för bedömningen av ersättning för olägenheter i övrigt.

En ytterligare fråga som ingår i utredningsuppdraget är hur ersättningsnormer
för ideell skada skall fastställas. Kommittén bör därvid överväga om
det är möjligt att ge domstolarna en mera framträdande roll beträffande
dessa frågor än de har för närvarande. Kommittén bör vidare ta ställning till
om det är en lämplig ordning att de tabeller som försäkringsbolagen använder
i sin skadereglering fastställs endast av trafikskadenämnden, utan att de
andra nämnder som verkar på området har något inflytande i denna fråga.
En möjlighet är att också dessa nämnder i någon form får medverka vid utformningen
av tabellerna och andra schabloner. En annan tänkbar möjlighet
är att ett nytt organ - med bred förankring hos olika intressenter - tillskapas
för detta arbete.

Bland de övriga frågor som kommittén skall överväga märks frågan om
ersättning för ideell skada skall kunna ges för den oro för framtida skador
som kan upplevas av dem som genom en skadeståndsgrundande handling
har utsatts för t.ex. viss strålning, som erfarenhetsmässigt ger upphov till
cancer hos en viss del av befolkningen, eller har blivit smittade av HIV-virus
utan att ännu ha visat några symtom på sjukdomen aids. Om det obehag som

1989/90: LU30

en sådan känsla av risk innebär anses böra ersättas som ideell skada, bör
kommittén ta ställning till hur denna ersättning skall avvägas mot den personskadeersättning
som lämnas till dem som sedan verkligen blir sjuka.

Kommittén skall enligt direktiven avsluta sitt arbete före utgången av år
1991.

Patient- och läkemedelsförsäkringarna

Under år 1989 har försäkringsinspektionen undersökt skadehanteringen hos
konsortiet för patientförsäkring med anledning av kritik som har framförts i
pressen mot patientförsäkringen. Undersökningen har dokumenterats i en
promemoria den 5 oktober 1989 vari konstateras att det finns vissa brister i
skadehanteringen. Handläggningstiderna är alltför långa och den information
som lämnas till de skadelidande är bristfällig i vissa avseenden. Konsortiet
för patientförsäkringen har medgivit att det finns fog för kritiken och
upplyst om att man kommer att ta hänsyn till de påpekanden som inspektionen
har framfört. Inspektionen har i mars 1990 förelagt konsortiet att senast
vid utgången av år 1990 till inspektionen inkomma med en skriftlig redogörelse
över dels hur en översyn av arbetsrutinerna kan leda till kortare handläggningstider,
dels de åtgärder som har vidtagits för att förbättra informationen
till den enskilde skadelidande.

När det gäller frågan huruvida en ersättningsbar behandlingsskada föreligger
eller inte konstaterar försäkringsinspektionen i den ovan nämnda promemorian
att mycken möda har lagts ned på att utforma de aktuella ersättningsbestämmelserna
på ett så rimligt och lättförståeligt sätt som möjligt. Reglerna
har under årens lopp ändrats på flera punkter då nya erfarenheter vunnits.
Att dra gränser mellan vad som är ersättningsbar behandlingsskada eller
inte inrymmer enligt inspektionen svåra medicinska överväganden. Om
den gränsdragning som gjorts är riktig eller inte ligger dock utanför ramen
för undersökningen.

När det gäller frågan om ersättningsbeloppen till de skadelidande skulle
vara för låga hänvisar inspektionen i sin undersökning till den ovan redovisade
utredningen om ersättning för ideell skada i samband med personskada.
De belopp som tillämpas inom patientförsäkringen som ersättning för
lyte och men ligger dock enligt inspektionen högre än trafikskadenämndens.

1 inspektionens undersökning aktualiseras ytterligare en fråga, nämligen
patientskadenämndens sammansättning. Inspektionen anser sig i och för sig
inte ha grund för att ifrågasätta att patienternas intressen inte tillgodoses genom
nuvarande sammansättning. För att öka förtroendet för nämnden kan
det dock enligt inspektionens mening vara motiverat att ytterligare stärka
patienternas inflytande i nämnden. Inspektionen kommer därför att framföra
denna synpunkt till justitiedepartementet och till kommittén för ideell
skada för eventuell åtgärd.

Personförsäkringar

Försäkringsavtalslagen (FAL) har nyligen setts över av försäkringsrättskommittén.
Kommittén avlämnade år 1986 betänkandet (SOU 1986:56) Personförsäkringslag
och år 1989 betänkandet (SOU 1989:88) Skadeförsäkringslag.

1989/90: LU30

I det förstnämnda betänkandet läggs fram förslag till nya bestämmelser om
liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkringar som skall ersätta FAL:s regler om sådana
försäkringar. En nyhet i förslaget är att en försäkringssökande skall ha
en självständig rätt att teckna den försäkring som försäkringstekniken medger
med hänsyn till hans hälsotillstånd m.m. Avsikten med den nya regeln är
dock inte att påverka den bedömning försäkringsbolagen i dag gör på grundval
av sökandens hälsotillstånd. Betänkandena har remissbehandlats och
övervägs för närvarande inom justitiedepartementet. En lagrådsremiss om
ny personförsäkring är aviserad till våren 1991.

Tidigare riksdagsbehandling
Patient- och läkemedelsförsäkringarna

Frågan om den allmänna ersättningsnivån vid ideella skador har efter den
ingående behandlingen av riksdagen vid 1986/87 års riksmöte, som resulterade
i regeringens tillkallande av den ovan redovisade utredningen, behandlats
vid 1987/88 och 1988/89 års riksmöten med anledning av motioner. Motionerna
har avslagits med hänvisning till det pågående utredningsarbetet (se
bet. LU 1987/88:4 och 1988/89:LU4).

Även spörsmål rörande ersättningen vid patient- och läkemedelsskador
har tidigare behandlats av riksdagen. När sådana frågor senast prövades våren
1989 uttalade utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande
(1988/89:LU28) att det självfallet är angeläget att de som skadas på grund av
felbehandling eller läkemedel garanteras en fullgod ersättning. 1 avvaktan på
resultatet av kommitténs arbete och försäkringsinspektionens undersökning
ansåg utskottet emellertid inte att riksdagen borde göra något uttalande med
anledning av de då aktuella motionerna. I sammanhanget påpekades att enligt
vad utskottet inhämtat utgår ersättning för ideell skada från patient- och
läkemedelsförsäkringarna med generellt sett högre belopp än vad som anges
i trafikskadenämndens tabeller. På anförda skäl avstyrkte utskottet bifall till
de då aktuella motionerna.

Personförsäkringar

Dåvarande justitieministern Anna-Greta Leijon besvarade den 28 januari
1988 en fråga i riksdagen om diabetikers rätt att teckna visst slag av försäkring.
Hon hänvisade därvid bl.a. till att frågan tagits upp av försäkringsrättskommittén
och framhöll att förslaget i denna del fått ett blandat mottagande
av remissinstanserna. Sålunda har handikapporganisationerna kritiserat det
och ansett att man genom lagstiftning bör säkra en rätt för personer med
handikapp eller sjukdom att teckna försäkring till samma kostnader som
andra. Många andra remissinstanser har dock delat kommitténs uppfattning
att lagen inte bör bestämma vilka risker försäkringsbolagen skall försäkra.
Anna-Greta Leijon framhöll att frågan var viktig, men att hon i avvaktan på
fortsatta överväganden inom departementet inte var beredd att ta ställning.

Motionsyrkanden om rätten för diabetiker att teckna försäkring har be -

1989/90 :LU30

handlats av riksdagen hösten 1988 och våren 1989.1 1988 års ärende inhämtades
remissyttranden från försäkringsinspektionen och Svenska försäkringsbolags
riksförbund. I sitt av riksdagen godkända betänkande
1988/89:LU5 underströk utskottet vikten av att diabetikerinte utestängs från
möjligheten att teckna personförsäkringar. Av de inhämtade remissyttrandena
framgick emellertid enligt utskottet att diabetikernas möjligheter att
skaffa sig ett tillfredsställande försäkringsskydd inte var så små som antyddes
i den då aktuella motionen. Yttrandena gav emellertid också vid handen att
det, i likhet med vad som allmänt gäller i fråga om personer med högre
skadefrekvens än genomsnittet, inom ramen för de nuvarande principerna
om soliditet och skälighet i försäkringsverksamhet inte är möjligt att låta
diabetiker - så länge som de bedöms som en särskild riskgrupp - teckna försäkringar
på samma villkor som andra grupper i samhället. I varje enskilt fall
måste därför försäkringsvillkoren utformas med utgångspunkt i den risk som
försäkringen skall täcka. Utskottet framhöll det angelägna i att försäkringsbolagen
vid sin riskbedömning tar hänsyn till de framsteg som görs inom läkarvetenskapen.
Vidare hänvisade utskottet till det ovan redovisade svaret
från dåvarande justitieministern och framhöll att riksdagen inte borde föregripa
de överväganden som förestod med anledning av försäkringsrättskommitténs
förslag. Med hänsyn till frågans vikt utgick utskottet från att spörsmålet
ingående övervägdes av regeringen. Någon riksdagens åtgärd i saken
ansågs i vart fall inte då påkallad.

När liknande frågor prövades på nytt våren 1989 fann utskottet i sitt av
riksdagen godkända betänkande 1988/89 :LU28 att vad som tidigare anförts
alltjämt ägde giltighet. Någon anledning för riksdagen att göra något särskilt
uttalande i frågan fanns därför inte.

Utskottet

Patient- och läkemedelsförsäkringarna

Några särskilda regler om ersättning för skador som uppstått genom felaktig
medicinsk behandling finns inte i gällande rätt. Detta innebär att sjukvårdshuvudmännens
skadeståndsansvar - liksom skadeståndsfrågorna i övrigt
inom sjukvårdens område - skall bedömas enligt bestämmelserna i skadeståndslagen
(1972:207).

Enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen (SkL) åligger det arbetsgivare att svara
för bl.a. personskada, som hos honom anställd arbetstagare vållar genom fel
eller försummelse i tjänsten, oavsett vilken ställning arbetstagaren intar (s.k.
principalansvar).

1989/90:LU 30

stateras att den vållande måste ha varit någon för vilken arbetsgivaren ansvarar.

Regler om bestämmande av ersättning vid personskada finns i 5 kap. SkL
och bygger på principen att en skadelidande skall få full ersättning för sina
skador. Enligt 5 kap. 1 § SkL kan den som har tillfogats personskada få ersättning
både för ekonomisk och för s.k. ideell skada. Som ekonomisk skada
ersätts sjukvårdskostnader och andra utgifter till följd av skadan samt förlorad
arbetsförtjänst och framtida inkomstförlust. Ideell skada gottgörs i form
av ersättning för sveda och värk samt lyte eller annat stadigvarande men.
Sveda och värk avser skadeföljder under den akuta sjukdomstiden medan
lyte och men omfattar bestående lidande eller obehag. Till ideell skada hänförs
även vissa olägenheter i övrigt till följd av skadan.

Skadestånd för sveda och värk samt lyte och framtida men bestäms i praktiken
med ledning av tabeller som fastställs av trafikskadenämnden. Tabellerna,
som upptar schablonbelopp vid olika grader av lidande och olika typer
av skador, anger riktpunkter, och varje skadeärende bedöms efter en prövning
av förhållandena i det enskilda fallet. Sedan slutet av 1970-talet har
schablonbeloppen kontinuerligt justerats med hänsyn till förändringarna i
penningvärdet.

Frågan rörande den allmänna ersättningsnivån vid ideell skada liksom
spörsmål om vilka ersättningsprinciper som skall tillämpas och om hur ersättningsnormerna
skall fastställas övervägs för närvarande av kommittén
(Ju 1989:01) för att se över reglerna om ersättning för ideell skada i samband
med personskada m.m.

Sedan den 1 januari 1975 resp. den 1 juli 1978 finns särskilda kollektiva
ansvarsförsäkringar för behandlingsskador inom sjukvården och för läkemedelsskador.
Försäkringarna, patientförsäkring vid behandlingsskada och läkemedelsförsäkringen,
meddelas av konsortier av försäkringsbolag. Ersättning
från försäkringarna utgår utan att den skadelidande behöver bevisa att
förutsättningar för skadeståndsansvar föreligger, dvs. att skadan har vållats
genom fel eller försummelse. Enligt gällande försäkringsvillkor finns det
dock vissa begränsningar i rätten till ersättning. Sålunda undantas från de
annars ersättningsbara skadorna enligt patientförsäkringen sådana skador
som utgör en följd av ett från medicinsk synpunkt nödvändigt risktagande
för diagnostisering eller behandling av livshotande sjukdomstillstånd. Vidare
undantas sådana skador eller sjukdomar som uppkommit eller orsakats
oberoende av vården.

I motion L608 av Elisabeth Persson och Margo Ingvardsson (båda vpk)
begärs ett tillkännagivande om ändring i villkoren för patientförsäkringen så
att ersättning också utgår till patienter som drabbats av gulsot i samband med
operationer vid vilka s.k. hjärt-lungmaskiner används. Enligt motionärerna
vägras för närvarande sådana patienter ersättning med hänvisning till försäkringsvillkorens
bestämmelser om undantag från ersättningsbara behandlingsskador.

I likhet med motionärerna anser utskottet det angeläget att patienter tillförsäkras
ett fullgott ekonomiskt skydd vid behandlingskador. Genom tillkomsten
av patientförsäkringen har också de skadelidandes ställning förbättrats
i betydelsefulla avseenden. Efter de förändringar av försäkringsvill -

1989/90: LU30

koren som fortlöpande genomförts under senare år får försäkringen numera
anses i stort svara mot de krav som kan ställas. Detta utesluter emellertid
inte att det fortfarande kan finnas utrymme för förbättringar. När det gäller
det av motionärerna aktualiserade spörsmålet om förutsättningarna för ersättningsrätt
vill utskottet dock erinra om att patientförsäkringen - till skillnad
från exempelvis socialförsäkringen - är en enskild försäkring som tecknats
genom avtal mellan å ena sidan försäkringsgivarna och å andra sidan
bl.a. staten och andra sjukvårdshuvudmän. Utformningen av de villkor som
skall gälla vid behandlingsskador kan därför inte styras av statsmakterna såvida
inte man genom lagstiftning inför en rätt till ersättning vid sådana skador.
Ett sådant steg är utskottet inte berett att förorda. I sin egenskap av
försäkringstagare har staten däremot möjlighet att i praktiken påverka innehållet
i försäkringsavtalet och därmed även förutsättningarna för att försäkringsersättningen
skall utgå. Den begränsningen gäller dock att patientförsäkringen
liksom andra försäkringsformer måste följa sedvanliga försäkringsrättsliga
principer som lagts fast i försäkringsrörelselagen (1982:713).

Patientförsäkringen har år 1989 granskats av försäkringsinspektionen som
redovisat resultatet av sitt arbete i en promemoria den 5 oktober 1989.
Granskningen har främst avsett skadehanteringen men också den avgränsning
av ersättningsbara behandlingsskador som gjorts i försäkringsvillkoren
berörs i promemorian. Försäkringsinspektionen konstaterar härvid att
gränsdragningen mellan ersättningsbar och inte ersättningsbar skada inrymmer
svåra medicinska överväganden. Enligt inspektionen har mycken möda
lagts ned på utformningen av de aktuella ersättningsvillkoren och dessa har
under årens lopp ändrats i takt med vunna erfarenheter. Inspektionen tar
inte ställning till spörsmålet huruvida den gjorda gränsdragningen är riktig
eller inte eftersom denna fråga ansetts falla utanför ramen för undersökningen.
Utskottet saknar för sin del tillräckligt underlag för en bedömning
av frågan men utgår från att den särskilda samrådsgrupp som finns för bl.a.
ändringar av försäkringsvillkoren noga överväger huruvida den gjorda avgränsningen
kan anses tillfredsställande i de av motionärerna berörda fallen.
1 sammanhanget vill utskottet även erinra om att försäkringsinspektionen
förordat att patienternas inflytande i patientskadenämnden skall förstärkas
och att denna synpunkt framförts till justitiedepartementet och till den kommitté
som ser över reglerna om ersättning vid ideell skada.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att motion L608 inte bör föranleda
någon åtgärd från riksdagens sida, och utskottet avstyrker således bifall
till motionen.

I motion L612 av Roland Larsson och Marianne Jönsson (båda c) begärs
att ersättningsbeloppen från patientförsäkringen höjs kraftigt så att den
maximala ersättningen för lyte och men i vart fall fördubblas.

1 motion L618 av Barbro Westerholm och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda
fp) framhålls att det bör krävas att läkemedelsförsäkringen tillämpas rättvist
och att ersättningarna står i proportion till den skada patienten drabbats av.
Motionärerna hänvisar till att det förekommer klagomål mot ersättningsbeloppens
storlek och anser att regeringen bör tillsätta en utredning för att belysa
hur försäkringen fungerat.

Utskottet konstaterar att motionärernas önskemål i allt väsentligt rör den

1989/90:LU30

ersättning för ideell skada som utgår ur patient- och läkemedelsförsäkringarna.
Av de villkor som gäller för försäkringarna framgår att ersättningen för
sådan skada skall bestämmas med ledning av reglerna i 5 kap. skadeståndslagen
i den mån villkoren inte anger annat. Som tidigare berörts är för närvarande
dessa bestämmelser föremål för översyn. Av direktiven för utredningsarbetet
framgår att kommitténs huvuduppgifter är att överväga dels om
den nuvarande ersättningsnivån bör höjas, dels vilka ersättningsprinciper
som bör tillämpas, dels ock hur normer för ersättningens bestämmande skall
fastställas.

I linje med vad utskottet ovan uttalat anser utskottet att det självfallet är
angeläget att den som skadas på grund av felbehandling eller av läkemedel
kompenseras fullt ut för skadan. Några bärande skäl för att just de som tillfogas
behandlings- eller läkemedelsskador generellt sett skall vara berättigade
till påtagligt högre ersättning för ideell skada än andra människor som oförskyllt
drabbas av en personskada kan utskottet dock inte finna. I avvaktan
på det utredningsarbete som för närvarande pågår är utskottet därför lika
litet nu som då motioner med samma syfte prövades år 1989 (se bet.
1988/89:LU28) berett att förorda att riksdagen skall göra några uttalanden
rörande ersättningsnivån inom patient- och läkemedelsförsäkringarna. 1
sammanhanget vill utskottet också hänvisa till vad utskottet anförde nämnda
år, nämligen att ersättningen för ideell skada från försäkringarna enligt inhämtade
uppgifter utgår med generellt sett högre belopp än den allmänt gällande
ersättningsnivån vid sådan skada.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna L612 och L618.

Personförsäkringar

Privat försäkringsverksamhet bygger på en organiserad samverkan av ett
kollektiv som vill skydda sig mot likartade risker. Avtal om privata liv-, sjukoch
olycksfallsförsäkringar liksom om andra försäkringar som tecknas av enskilda
regleras för närvarande huvudsakligen i lagen (1927:77) om försäkringsavtal
(FAL). Reglerna i FAL är i stor utsträckning tvingande till förmån
för försäkringstagarna. På vissa för försäkringstagarna viktiga områden råder
dock avtalsfrihet, bl.a. i fråga om premiens storlek. Någon skyldighet
att i enskilda fall meddela försäkring finns inte enligt FAL. Den nuvarande
regleringen i FAL innebär att försäkringsbolagen i fråga om personförsäkringar
har stora möjligheter att ensamma bestämma försäkringsvillkoren.
Bolagen tillämpar emellertid i betydande omfattning gemensamma riktlinjer
vid den individuella prövningen, såsom i fråga om bedömningen av vilken
inverkan den blivande försäkringstagarens hälsotillstånd skall ha på försäkringsvillkoren.

Försäkringsvillkoren påverkas också i betydande utsträckning av reglerna
i försäkringsrörelselagen (1982:713). Denna reglering avser att säkerställa
att försäkringsbolagen kan infria sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal
(soliditetsprincipen) samt att bolagen driver verksamheten under
iakttagande av principen om skälighet, dvs. att försäkringar erbjuds till kostnader
som är skäliga med hänsyn till den risk de skall täcka.

I motion L613 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (båda c) framhålls

1989/90: LU30

att diabetiker bör ha rätt att teckna försäkringar på samma villkor som
andra, eftersom diabetes med dagens sjukvård inte medför någon nämnvärd
ökad risk. Försäkringsbolagen bör därför förmås att bevilja diabetiker försäkring
utan att kräva förhöjd premie. Om detta inte är möjligt bör samhället
träda emellan och svara för den förhöjda andelen av premien.

Motioner rörande diabetikers rätt att teckna personförsäkring på samma
villkor som andra grupper i samhället har tidigare behandlats av riksdagen
flera gånger. Utskottet har därvid (se bet. 1988/89:LU28) - mot bakgrund av
vad som anförts år 1988 av den dåvarande justitieministern vid besvarandet
av en fråga - utgått från att spörsmålet ingående kommer att övervägas av
regeringen i samband med beredningen av försäkringsrättskommitténs betänkande
(SOU 1986:56) Personförsäkringslag. Någon riksdagens åtgärd i
saken har därför inte ansetts påkallad.

Det nämnda betänkandet övervägs alltjämt inom justitiedepartementet.
Med hänsyn härtill och då några nya omständigheter som bör föranleda ett
ändrat ställningstagande från riksdagens sida inte har framkommit, avstyrker
utskottet bifall till motion L613.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ersättning vid gulsotssmitta
att riksdagen avslår motion 1989/90:L608,

res. (vpk)

2. beträffande ersättningsnivån enligt patient- och läkemedelsförsäkringarna att

riksdagen avslår motionerna 1989/90:L612 och 1989/90:L618,

3. beträffande diabetikers försäkringspremier
att riksdagen avslår motion 1989/90:L613.

Stockholm den 19 april 1990
På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s). Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad
(s). Gunnar Thollander (s), Lena Boström (s), Ewy Möller (m), Stina
Eliasson (c), Elisabeth Persson (vpk), Elisabet Franzén (mp), Anita Jönsson
(s), Maj-Inger Klingvall (s), Gunilla Andersson (s) och Lola Björkquist (fp).

1989/90:LU30

Reservation

1989/90:LU30

Ersättning vid gulsotssmitta (mom. 1)

Elisabeth Persson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med ”Patientförsäkringen
har” och slutar med ”till motionen” bort ha följande lydelse:
Patientförsäkringen har år 1989 granskats av försäkringsinspektionen som
redovisat resultatet av sitt arbete i en promemoria den 5 oktober 1989.
Granskningen har främst avsett skadehanteringen men också den avgränsning
av ersättningsbara behandlingsskador som gjorts i försäkringsvillkoren
berörs i promemorian. Försäkringsinspektionen konstaterar härvid att
gränsdragningen mellan ersättningsbar och inte ersättningsbar skada inrymmer
svåra medicinska överväganden. Enligt inspektionen har mycken möda
lagts ned på utformningen av de aktuella ersättningsvillkoren och dessa har
under årens lopp ändrats i takt med vunna erfarenheter. Inspektionen tar
inte ställning till spörsmålet huruvida den gjorda gränsdragningen är riktig
eller inte eftersom denna fråga ansetts falla utanför ramen för undersökningen.
Utskottet anser att staten såsom en av dem som tecknat patientförsäkringen
omgående bör ta upp förhandlingar med konsortiet för patientförsäkring
i syfte att ändra försäkringsvillkoren så att ersättning utgår också till
de patienter som drabbats av obotlig gulsot. Det får ankomma på regeringen
att föranstalta om detta på lämpligt sätt.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L608 som
sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande ersättning vid gulsotssmitta
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L608 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

96486. Stockholm 1990