Vissa försäkringsfrågor

Betänkande 1988/89:LU5

Lagutskottets betänkande

1988/89

LUS

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet dels en motion (s) om slopande av
preskriptionstider inom patientförsäkringen, dels en motion (fp) om slopande
av självrisken vid patientförsäkring.

Vidare behandlas en motion (c) om försäkringsinformation till diabetiker
och en motion (m) om rätten för diabetiker att teckna försäkring. Över den
sistnämnda motionen har remissyttranden avgivits av försäkringsinspektionen
och Svenska försäkringsbolags riksförbund. Därutöver har Svenska
Diabetesförbundet inkommit med en skrivelse. En sammanställning av
remissvaren finns i bilaga till betänkandet.

Utskottet konstaterar att de båda motioner som rör patientförsäkringen
redan är tillgodosedda och motionerna avstyrks följaktligen. Beträffande de
två övriga motionerna hänvisar utskottet till de överväganden som förestår
med anledning av försäkringsrättskommitténs förslag och avstyrker även
dessa motioner.

Motioner

1987/88:L611 av Birger Rosqvist m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avskaffande av
preskriptionstider inom patientförsäkringen.

1987/88:L618 av Sten Andersson i Malmö (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätt för
diabetiker att teckna försäkring.

1987/88:L622 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om slopande av
självrisken vid patientförsäkring.

1987/88:L624 av Görel Thurdin m.fl. (c) vari - med hänvisning till vad som
anförs i motion 1987/88:Sf338 - yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändig information till
kroniskt sjuka om det sociala trygghetssystemet.

1 Riksdagen 1988/89.8 sami. Nr 5

Gällande ordning m.m.

Patientförsäkringen

Sedan den 1 januari 1975 finns en särskild typ av kollektiv ansvarsförsäkring
för sjukvården, kallad Patientförsäkring vid behandlingsskada. Försäkringen
meddelas av ett konsortium av försäkringsbolag. Staten, samtliga
kommuner och landstingskommuner har avtal om sådan försäkring. Försäkringar
med i allt väsentligt samma villkor har tecknats av de privatpraktiserande
läkarna och tandläkarna.

Patientförsäkringen gäller endast skador som inträffar efter den 1 januari
1975. Ersättning utgår utan att den skadelidande behöver bevisa att
förutsättningar för skadeståndsansvar föreligger, dvs. att skadan har vållats
genom fel eller försummelse. Försäkringen har en viktig begränsning. Den
gäller bara skada som är en följd av beslut eller åtgärd från sjukvårdens sida.
Normala och ofrånkomliga sjukdoms- och skaderisker måste fortfarande
bäras av patienten.

Ersättning på grund av försäkringen utgår för behandlingsskada. Med
behandlingsskada förstås skada eller annan komplikation av kroppslig art
som uppkommit som en direkt följd av undersökning, behandling eller annan
dylik åtgärd och inte utgör en oundviklig komplikation till en från medicinsk
synpunkt motiverad åtgärd. Med behandlingsskada avses också skada eller
komplikation som utgör en direkt följd av en diagnostisk undersökning,
såvida inte komplikationen skäligen måste godtas såsom en följd av ett
sådant risktagande som är motiverat med hänsyn till arten och svårighetsgraden
av den komplikation eller skada som förelåg och den skadades
hälsotillstånd i övrigt. Vidare föreligger behandlingsskada när skada eller
komplikation uppkommit eller inte kunnat förhindras till följd av att med
teknisk apparatur framtagna undersökningsresultat varit oriktiga eller
faktiskt iakttagna sjukdomssymptom i samband med diagnostik inte tolkats
på sätt som överensstämmer med allmänt vedertagen praxis. Slutligen ersätts
också skada eller komplikation till följd av olycksfall som har samband med
behandlingen samt med vissa begränsningar skada eller komplikation som
orsakats av infektion. Vissa undantag görs dock. Bl.a. utgår inte ersättning
för skada eller komplikation som orsakats av läkemedel som omfattas av
läkemedelsförordningens (1962:701) bestämmelser och som med beaktande
av de anvisningar som gällt för användningen inte kunnat undvikas.

Ersättning vid behandlingsskada utgår från försäkringen om patienten på
grund av skadan sjukskrivits med minst halv arbetsoförmåga under längre tid
än 30 dagar eller tillfogats motsvarande nedsättning av kroppsfunktionerna
under längre tid än 30 dagar. Vidare ersätts behandlingsskada om den
skadade till följd av skadan fått sjukhusvistelsen förlängd under mer än 10
dagar. Ersättning utgår vidare om patienten tillfogats stadigvarande men
som inte är utan betydelse eller avlidit. Även om de angivna förutsättningarna
inte föreligger utgår alltid skälig ersättning för behandlingskostnader och
inkomstförlust.

Ersättning vid behandlingsskada bestäms enligt 5 kap. skadeståndslagen
(1972:207) i den mån inte annat anges i villkoren. Särskilda regler gäller

1988/89:LU5

enligt dessa villkor i fråga om ersättning för sveda och värk, lyte eller annat
stadigvarande men, olägenheter i övrigt samt i viss mån beträffande framtida
inkomstförlust. Försäkringen är samordnad med andra ersättningsanordningar
vid personskada på så sätt att ersättning på grund av försäkringen är
sekundär till sådana förmåner som kan utgå enligt socialförsäkringen eller på
grund av försäkringsavtal m.m. Efter hänsynstagande till sådan eventuell
samordning gäller enligt villkoren att skälig ersättning lämnas om kostnaderna
och inkomstförlusten sammanlagt överstiger 700 kr. Före den 1 april i år
gällde enligt dåvarande villkor en självrisk som innebar att ersättning
lämnades med avdrag för ett belopp motsvarande 5 % av basbeloppet för det
år då skadan orsakades.

Ansvaret för försäkringen är för varje skadehändelse begränsat till ett
belopp av sammanlagt högst 20 milj. kr., dock högst 3 milj. kr. för varje
skadad person. Samtliga huvudmäns sammanlagda ansvar är begränsat till
125 milj. kr. per år.

Den som under åberopande av försäkringen vill kräva ersättning för
behandlingsskada skall framställa sitt krav inom tre år från den tidpunkt då
skadan först visade sig, dock inte senare än tio år efter det att den
skadegörande åtgärden vidtogs. Före den 1 juli 1982 gällde en preskriptionstid
av tre år räknat från den tidpunkt då skadan orsakades.

För att följa utvecklingen och föreslå justeringar av försäkringsbestämmelserna
finns ett särskilt samarbetsorgan, Patientförsäkringens samrådsgrupp,
vari ingår företrädare för sjukvårdshuvudmännen och försäkringskonsortiet.

För att pröva principiella eller tvistiga fall av behandlingsskador har
inrättats en nämnd, patientskadenämnden, som består av sex ledamöter.
Nämnden har att pröva de skadefall som hänskjuts dit. Skadelidande,
försäkringstagare eller försäkringsgivare kan begära att ett ärende tas upp till
prövning av nämnden.

Tvister mellan försäkringsgivaren och en skadelidande skall avgöras av
skiljemän enligt lagen (1929:145) om skiljemän.

Personförsäkringar

Privat försäkringsverksamhet bygger på en organiserad samverkan av ett
kollektiv som vill skydda sig mot likartade risker. I kollektivets intresse skall
försäkringsgivaren se till att premien för varje försäkring täcker de väntade
utgifterna för skador som kan drabba kollektivet. Avtal om privata liv-, sjukoch
olycksfallsförsäkringar liksom om andra försäkringar som tecknas av
enskilda regleras för närvarande huvudsakligen i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal (FAL). Reglerna i FAL är i stor utsträckning tvingande till
förmån för försäkringstagarna. På vissa för försäkringstagarna viktiga
områden råder dock avtalsfrihet. Bl.a. gäller avtalsfriheten i fråga om vad en
försäkring skall täcka eller vilka risker försäkringen skall erbjuda skydd mot.
Också beträffande premiens storlek råder avtalsfrihet. Någon skyldighet att i
enskilda fall meddela försäkring finns inte enligt FAL. I praktiken innebär
den nuvarande regleringen i FAL att försäkringsbolagen när det gäller
exempelvis livförsäkringar och andra personförsäkringar har stora möjlighe 1

* Riksdagen 1988/89. 8 sami. Nr 5

Rättelse: S. 5 rad 25, 26, 34 Står: Solidaritetsprincipen Rättat till: Soliditetsprincipen
S. 9 rad 4, 5, 11 och s. 11 rad 17 och s. 12 råd 36 och s. 17 rad 39 Står:
soliditet(en) Rättat till: solidaritet(en)

1988/89 :LU5

ter att ensamma bestämma försäkringsvillkoren. Bolagen tillämpar emellertid
i betydande omfattning gemensamma riktlinjer vid den individuella
prövningen av, om och i vilken utsträckning försäkring skall tecknas. I fråga
om personförsäkringar gäller detta bl.a. bedömningen av vilken inverkan
den blivande försäkringstagarens hälsotillstånd skall ha på försäkringsvillkoren.

Försäkringsvillkoren påverkas också i betydande utsträckning av reglerna i
försäkringsrörelselagen (1982:713) som innehåller bl.a. offentligrättsliga
bestämmelser om hur försäkringsrörelse skall bedrivas och om försäkringsinspektionens
tillsyn över försäkringsbolagen. Denna reglering avser att
säkerställa att försäkringsbolagen kan infria sina förpliktelser enligt ingångna
försäkringsavtal (soliditetsprincipen) samt att bolagen driver verksamheten
under iakttagande av principen om skälighet, dvs. att försäkringar erbjuds till
kostnader som är skäliga med hänsyn till den risk de skall täcka. Dessa
principer innebär att premierna inom varje försäkringskollektiv måste vara
tillräckliga för försäkringsbolagets riskåtagande, att kapitalförvaltningen
måste ordnas så att försäkringstagarnas sparade medel inte äventyras samt
att någon övervältring av kostnaderna inte får ske mellan olika försäkringskollektiv
eller riskgrupper.

FAL ses för närvarande över av försäkringsrättskommittén (ju 1974:09).
Kommittén avlämnade år 1986 betänkandet (SOU 1986:56) Personförsäkringslag.
I betänkandet läggs fram förslag till nya bestämmelser om liv-, sjukoch
olycksfallsförsäkringar som skall ersätta FAL:s regler om sådana
försäkringar. En nyhet i förslaget är att en försäkringssökande skall ha en
självständig rätt att teckna den försäkring som försäkringstekniken medger
med hänsyn till hans hälsotillstånd m.m. Avsikten med den nya regeln är
dock inte att påverka den bedömning försäkringsbolagen i dag gör på
grundval av sökandens hälsotillstånd. Betänkandet har remissbehandlats och
övervägs för närvarande inom justitiedepartementet.

Dåvarande justitieministern Anna-Greta Leijon besvarade den 28 januari
i år en fråga från Sten Andersson i Malmö om diabetikers rätt att teckna visst
slag av försäkring. Hon hänvisade därvid bl.a. till att frågan tagits upp av
försäkringsrättskommittén i ovannämnda betänkande och framhöll att
förslaget i denna del har fått ett blandat mottagande av remissinstanserna.
Sålunda har handikapporganisationerna kritiserat det och ansett att man
genom lagstiftning bör säkra en rätt för personer med handikapp eller
sjukdom att teckna försäkring till samma kostnader som andra. Många andra
remissinstanser har dock delat kommitténs uppfattning att lagen inte bör
bestämma vilka risker försäkringsbolagen skall försäkra. Anna-Greta Leijon
framhöll att frågan var viktig, men att hon i avvaktan på fortsatta
överväganden inom departementet inte var beredd att ta ställning i frågan.

Motionsmotiveringar

I motion L611 (s) anförs att den som vill kräva ersättning från patientförsäkringen
skall framställa sitt krav inom tre år från den tidpunkt då skadan
orsakades. Motionärerna ifrågasätter en sådan preskriptionstid och framhåller
att det kan finnas fall då en skada visar sig betydligt senare än tre år efter

1988/89 :LU5

det att den skadegörande åtgärden vidtogs. Preskriptionstiden inom patientförsäkringen
bör därför slopas.

I motion L622 (fp) anförs att självrisken inom patientförsäkringen, 5 % av
basbeloppet, medför att försäkringsskyddet blir urholkat i väsentlig mån.
Riksdagen bör därför uppmana parterna att omedelbart avveckla självrisken
inom patientförsäkringen.

I motion L618 återger motionären en debattartikel som under rubriken
”Är min dotter värdelös?” redogör för ett fall där en snart 30-årig kvinna av
försäkringsbolag vägrats att teckna olycksfalls- och sjukförsäkring under
åberopande av att hon var diabetiker. Motionären, som framhåller människors
rätt att betraktas som likvärdiga, anser att angivna fall visar på brister i
samhället som bör åtgärdas. Han begär därför ett tillkännagivande om att
diabetiker skall ha rätt att teckna försäkringar.

Även motionärerna i motion L624 (c) tar upp frågan om diabetikers
försäkringsskydd. Enligt motionärerna är det viktigt att kroniskt sjuka
människor får information om de möjligheter som finns att teckna försäkringar.
Det är därför önskvärt att socialdepartementet tar initiativ till en
utökad information i dessa frågor.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motion L618 om rätten för
diabetiker att teckna försäkring från försäkringsinspektionen och Svenska
försäkringsbolags riksförbund. Folksam har beretts tillfälle att yttra sig men
har avstått från att avge yttrande.

Försäkringsinspektionen understryker att försäkringsbolagens verksamhet
bygger på två grundprinciper, nämligen soliditetsprincipen och skälighetsprincipen.
Soliditetsprincipen innebär att ett försäkringsbolag skall kunna
infria sina försäkringsförpliktelser enligt ingångna avtal och skälighetsprincipen
innebär att kostnaden för en försäkringstagare skall motsvara den risk
som försäkringen täcker, dvs. subventionering mellan olika riskgrupper skall
undvikas. Dessa grundprinciper bör enligt inspektionen upprätthållas och en
förbättring av villkoren för personer som inte är fullt friska kan endast ske
genom subventionering av allmänna medel, dvs. en form av socialförsäkring.

Även Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller vikten av soliditetsprincipen
och skälighetsprincipen för bolagens verksamhet. Riksförbundet
framhåller vidare att en individuellt tecknad privat personförsäkring inte
kan jämställas med socialförsäkring när det gäller anslutning till försäkringen.
Förbundet redovisar också olika försäkringsmöjligheter för personer
med sjukdomar och handikapp och framhåller att rätten att teckna försäkring
inte är så liten som motionen kan ge intryck av.

En utförligare redovisning av remissvaren finns i bilaga till betänkandet.

Utskottet

I betänkandet behandlas dels en motion om slopande av preskriptionstider
inom patientförsäkringen, dels en motion om slopande av självrisken vid
patientförsäkring. Vidare behandlas en motion om försäkringsinformation
till diabetiker och en motion om rätten för diabetiker att teckna försäkring.

1988/89 :LU5

Patientförsäkringen

1988/89: LU5

I motion L611 av Birger Rosqvist m.fl. (s) riktas kritik mot att den som vill
kräva ersättning från patientförsäkringen skall framställa sitt krav inom tre år
från den tidpunkt då skadan orsakades. I motionen begärs därför ett
tillkännagivande om att preskriptionstiden inom patientförsäkringen bör
slopas.

I motion L622 av Bengt Harding Olson (fp) anförs att självrisken inom
patientförsäkringen, 5 % av basbeloppet, medför att försäkringsskyddet blir
urholkat i väsentlig mån. Motionären begär därför ett tillkännagivande om
att självrisken inom patientförsäkringen omedelbart bör avvecklas.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen har de nuvarande
ersättningsanordningarna vid behandlingsskador tillkommit på frivillig väg.
Ersättning utgår enligt fastställda försäkringsvillkor och beräknas enligt
skadeståndsrättsliga principer. Försäkringsvillkoren har under senare år
förändrats i flera avseenden. Sålunda ändrades år 1982 försäkringsvillkorens
bestämmelse om preskriptionstid. Ändringen innebar att regeln om en
treårig preskriptionstid, räknad från den tidpunkt då skadan orsakades,
ersattes med den nuvarande bestämmelsen om att ersättningskrav skall
framställas inom tre år från det skadan först visade sig, dock senast inom tio
år från den tidpunkt då den skadegörande handlingen vidtogs. Vidare
slopades fr.o.m. den 1 april i år bestämmelsen om självrisk inom försäkringen.
Före nämnda datum gällde att ersättning lämnades med avdrag för ett
belopp motsvarande 5 % av basbeloppet för det år då skadan orsakades.
Numera gäller i stället en beloppsgräns om 700 kr. och skälig ersättning
lämnas utan avdrag om kostnaderna och inkomstförlusten sammanlagt
överstiger detta belopp.

Utskottet kan således konstatera att villkoren inom patientförsäkringen
numera i allt väsentligt får anses tillgodose motionärernas krav. Utskottet
anser sig kunna utgå från att Patientförsäkringens samrådsgrupp även i
fortsättningen följer tillämpningen av försäkringsvillkoren och tar de initiativ
till förbättringar som kan visa sig erforderliga. Några åtgärder från riksdagens
sida med anledning av motionerna L611 och L622 är således inte
påkallade.

Personförsäkringar

Privat försäkringsverksamhet bygger på en organiserad samverkan av ett
kollektiv som vill skydda sig mot likartade risker. Avtal om privata liv-, sjukoch
olycksfallsförsäkringar liksom om andra försäkringar som tecknas av
enskilda regleras för närvarande huvudsakligen i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal (FAL). Reglerna i FAL är i stor utsträckning tvingande till
förmån för försäkringstagarna. På vissa för försäkringstagarna viktiga
områden råder dock avtalsfrihet. Bl.a. gäller avtalsfriheten i fråga om
premiens storlek. Någon skyldighet att i enskilda fall meddela försäkring
finns inte enligt FAL. Den nuvarande regleringen i FAL innebär att
försäkringsbolagen i fråga om personförsäkringar har stora möjligheter att
ensamma bestämma försäkringsvillkoren. Bolagen tillämpar emellertid i

betydande omfattning gemensamma riktlinjer vid den individuella prövningen,
såsom i fråga om bedömningen av vilken inverkan den blivande
försäkringstagarens hälsotillstånd skall ha på försäkringsvillkoren.

Försäkringsvillkoren påverkas också i betydande utsträckning av reglerna i
försäkringsrörelselagen (1982:713). Denna reglering avser att säkerställa att
försäkringsbolagen kan infria sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal
(soliditetsprincipen) samt att bolagen driver verksamheten under
iakttagande av principen om skälighet, dvs. att försäkringar erbjuds till
kostnader som är skäliga med hänsyn till den risk de skall täcka.

I motion L618 av Sten Andersson i Malmö (m) påpekas att diabetiker har
svårigheter att få teckna personförsäkringar och motionären begär ett
tillkännagivande om att diabetiker skall ha samma rätt som andra att teckna
försäkringar.

I motion L624 av Görel Thurdin m.fl.(c) berörs också frågan om
diabetikers försäkringsskydd. Enligt motionärerna är det viktigt att kroniskt
sjuka människor får information om de möjligheter som finns att teckna
försäkringar. I motionen begärs därför ett tillkännagivande om en utökad
information i dessa frågor.

Utskottet vill för sin del understryka vikten av att diabetiker inte utestängs
från möjligheten att teckna personförsäkringar. Av de remissyttranden som
inhämtats över motion L618 framgår emellertid att diabetikernas möjligheter
att skaffa sig ett tillfredsställande försäkringsskydd inte är så små som
antyds i motionen. Yttrandena ger emellertid också vid handen att det, i
likhet med vad som allmänt gäller i fråga om personer med högre
skadefrekvens än genomsnittet, inom ramen för de nuvarande principerna
om soliditet och skälighet i försäkringsverksamhet inte är möjligt att låta
diabetiker - så länge som de bedöms som en särskild riskgrupp - teckna
försäkringar på samma villkor som andra grupper i samhället. I varje enskilt
fall måste därför försäkringsvillkoren utformas med utgångspunkt i den risk
som försäkringen skall täcka. Utskottet vill framhålla det angelägna i att
försäkringsbolagen vid sin riskbedömning tar hänsyn till de framsteg som
görs inom läkarvetenskapen.

Som närmare framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen har den
mera övergripande frågan om försäkringssökandens rätt att teckna försäkring
övervägts av försäkringsrättskommittén i betänkandet (SOU 1986:56)
Personförsäkringslag. I betänkandet har lagts fram förslag till nya bestämmelser
om liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkringar som skall ersätta FAL:s
regler om sådana försäkringar. Därvid föreslås bl.a. att en försäkringssökande
skall ha en självständig rätt att teckna den försäkring som försäkringstekniken
medger med hänsyn till hans hälsotillstånd m.m. Avsikten är dock inte
att påverka den bedömning försäkringsbolagen i dag gör på grundval av
sökandens hälsotillstånd.

Utskottet vill vidare erinra om att justitieministern den 28 januari i år
besvarade en fråga om diabetikers rätt att teckna visst slag av försäkring och
att hon därvid hänvisade till att spörsmålet tagits upp av försäkringsrättskommittén
i ovannämnda betänkande. Hon framhöll att förslaget i denna del
hade fått ett blandat mottagande av remissinstanserna. Sålunda kritiserades
det av handikapporganisationerna som ansåg att man genom lagstiftning bör

1988/89: LU5

säkra en rätt för personer med handikapp eller sjukdom att teckna försäkring
till samma kostnader som andra. Många andra remissinstanser delade dock
kommitténs uppfattning att lagen inte bör bestämma vilka risker försäkringsbolagen
skall försäkra. Hon framhöll att frågan var viktig, men att hon i
avvaktan på fortsatta överväganden inom departementet inte var beredd att
ta ställning i frågan.

Enligt utskottets mening bör inte heller riksdagen föregripa de överväganden
som förestår med anledning av försäkringsrättskommitténs förslag. Med
hänsyn till den nu aktuella frågans vikt utgår utskottet från att spörsmålet
ingående övervägs av regeringen. Någon riksdagens åtgärd i saken är därför i
vart fall för närvarande inte påkallad.

Vad därefter gäller frågan om utökad information till kroniskt sjuka
människor om deras möjligheter att teckna försäkringar förutsätter utskottet
att även denna fråga beaktas vid den fortsatta beredningen av försäkringsrättskommitténs
ovannämnda betänkande. Således påkallar inte heller
motion L624 någon riksdagens åtgärd.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande patientförsäkringen

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:L611 och 1987/88:L622,

2.beträffande rätt att teckna försäkring m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:L618 och 1987/88:L624.

Stockholm den 8 november 1988
På lagutskottets vägnar
Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger Hestvik
(s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Gunnar Thollander (s), Hans
Rosengren (s), Ewy Möller (m), Bengt Harding Olson (fp), Elisabeth
Persson (vpk), Elisabet Franzén (mp), Lena Boström (s) och Karin Starrin
(c).

1988/89:LU5

Remissyttranden över motion 1987/88:L618
Försäkringsinspektionen

Inledningsvis vill inspektionen framhålla att försäkring över huvud taget
inrymmer ett större eller mindre inslag av solidaritet.

Då det gäller socialförsäkring i statlig regi innebär solidariteten att på
politisk nivå fattas beslut om försäkringsförmåner, vilka ansetts vara
behövliga, och metoderna för deras finansiering. I socialförsäkring finns ofta
inget närmare samband mellan dem som åtnjuter försäkringsförmånerna och
källorna för förmånssystemets finansiering. (Jämför tex det svenska ATPsystemets
utformning.)

I privat försäkring har solidariteten en helt annan innebörd. Här har den
enskilde konsumenten möjlighet att ta ställning till om och hur ett eventuellt
försäkringsskydd skall vara utformat. Därför måste ett försäkringsbolag se
till att det råder en balans mellan premieinkomster och försäkringsersättningar
inom en och samma riskgrupp samtidigt som transaktioner mellan
olika riskgrupper undviks. Detta medför att premien för en brandförsäkring
av ett trähus är högre än motsvarande försäkringspremie för ett jämförbart
stenhus på grund av den högre brandskaderisken, och att premien för en
temporär livförsäkring med ettårig dödsrisk är högre för en 60-åring än för en
25-åring beroende på den högre sannolikheten att dö. Om inte kravet på
balans mellan premieinkomster och försäkringsersättningar inom en och
samma riskgrupp och samtidigt premiedifferentiering mellan olika riskgrupper
upprätthålles kommer vissa riskgrupper att finansiera andra och ytterst
kan försäkringsbolagets ekonomi urholkas med insolvens som följd.

I Sverige styrs försäkringsbolagens verksamhet av försäkringsrörelselagen,
FRL, SFS 1982:713, enligt vilken i huvudsak två principer, soliditetsprincipen
och skälighetsprincipen, är hörnpelare.

Soliditetsprincipen syftar till att ett försäkringsbolag skall kunna infria sina
försäkringsförpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal. Detta kräver tillräckliga
premier för bolagets riskåtaganden och en kapitalförvaltning som
inte äventyrar försäkringstagarnas uppsparade medel.

Skälighetsprincipen syftar till att kostnaden för en försäkringstagare
motsvarar den risk försäkringen täcker, dvs den tidigare nämnda subventioneringen
mellan försäkringstagare tillhörande olika riskgrupper skall undvikas.

Individuell personförsäkring (liv- samt sjuk- och olycksfallsförsäkring) i
Sverige meddelas mot ”normala” premier om försäkringsrisken inte är
onormal, dvs hälsotillståndet inte avviker från det normala. Om däremot
hälsotillståndet är onormalt följer av skälighetsprincipen att premien skall
höjas utöver den normala så att den är tillräcklig för att balansera den
förväntade försäkringskostnaden på grund av den högre risken. Om risken är
mycket hög är den svår att närmare kvantifiera och skulle dessutom leda till
en mycket hög försäkringspremie. I dessa fall föredrar därför försäkringsbolaget
ofta att avböja en ansökan om försäkring.

Det praktiska handhavandet av och bedömningen av onormalt höga
försäkringsrisker har behandlats i det yttrande i ärendet som avgivits av

1988/89 :LU5

Bilaga

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, till vilket inspektionen hänvisar.

Det må särskilt framhållas - vilket framgår av Riksförbundets yttrande -att de extra riskpremier som erläggs vid onormala risker inte helt utan bara
till 75 % täcker den extra kostnad som detta försäkringsbestånd förorsakar.
Denna speciella soliditet som normalriskbeståndet visar genom att delvis
subventionera de sämre riskerna har ansetts rymmas inom skälighetsprincipens
ram. Inspektionen vill inte utesluta att denna soliditet kan tänjas
ytterligare i framtiden.

Frågan om hur den medicinska bedömningen av ett onormalt hälsotillstånd
i nuet och framtiden skall kvantifieras i termer av riskåtagande med
hänsyn till aktuellt försäkringsbehov är mycket komplicerad.

Enligt svensk tradition behandlas de försäkringsrisker, som av de individuella
bolagen bedöms vara onormala, i en gemensam riskprövningsnämnd
vilken bedömer fallen enligt riktlinjer som nämnden utarbetat. Nämnden är
sammansatt av kvalificerad medicinsk expertis som har tillgång till aktuell
statistik över olika medicinska riskområden. Nämnden uppdaterar regelbundet
område efter område i riktlinjerna med hänsyn till den statistiska
erfarenhet som konstaterats. Det kan framhållas att den mellan bolagen
överenskomna gemensamma behandlingen av de onormala riskerna är
registrerad i inspektionens kartellregister (Nr F 54).

Under senare tid har kritik framförts mot den gemensamma behandlingen
av de onormala riskerna. Kritikerna framhåller att genom denna behandling
begränsas bl a möjligheterna att kunna teckna en individuell försäkring. Ett
nej från den gemensamma riskprövningsnämnden är ett slutgiltigt och
definitivt nej.

Denna ordning kan i och för sig te sig tveksam. Samtidigt bör emellertid
framhållas att de svenska livförsäkringsbolagen inte har några egna vinstintressen
eftersom FRL förbjuder vinstutdelning även för livförsäkringsaktiebolagen.
Det finns således inga andra motiv vid hanteringen av de
onormala riskerna än att iaktta efterlevnaden av soliditetsprincipen och
skälighetsprincipen.

Vidare gäller att de onormala riskerna återförsäkras i Återförsäkringsaktiebolaget
Sverige, som ägs av Skandia Liv, Trygg, Folksam-liv och Wasa-liv.
Även detta bolag omfattas av vinstutdelningsförbudet i FRL.

Skulle den gemensamma riskprövningen överges och ersättas med en
slutgiltig prövning i varje enskilt bolag skulle det bli fritt fram för en
riskprövningskonkurrens. Frågan är emellertid om detta skulle vara till
fördel för konsumenterna. Ett sådant alternativ skulle innebära att varje
bolag behövde skaffa särskild expertis för att klara riskprövning och
bestämning av erforderliga och skäliga extrapremier vid onormala risker.
Vidare kan det inte uteslutas att det enskilda bolaget i sin bedömning skulle
tendera att vara mera försiktigt om man själv skulle få en större andel av den
onormala riskens merkostnad. En sådan utveckling vore till nackdel för
konsumentkollektivet.

Inspektionen har full förståelse för den känsla av diskriminering som
behandlingen av inte fullt friska personer kan ge upphov till. Inspektionen
vill dock understryka att i ett privat försäkringsväsende måste grundprinciperna
om soliditet och skälighet upprätthållas. Den försämring som detta

1988/89:LU5

Bilaga

innebär för de onormala riskerna är en följd som endast kan avhjälpas genom
subventionering av allmänna medel, dvs en form av socialförsäkring.

Svenska försäkringsbolags riksförbund

Den fråga som tas upp i motionen är inte en för diabetiker specifik fråga utan
den gäller helt allmänt personer med allvarligare sjukdomar eller handikapp
som kan inverka på möjligheterna att teckna privat försäkring.

Vi kommer därför väsentligen att ge synpunkter på den mer generella
frågan och avslutningsvis ge några kommentarer till försäkringsfrågan för
diabetiker och de i motionen återgivna synpunkterna.

A. Allmänna synpunkter

Vi vill först erinra om vad som karakteriserar privat personförsäkring till
skillnad från allmän försäkring samt ge synpunkter på den viktiga frågan om
soliditet mellan olika grupper av försäkringstagare.

Allmän försäkring ger alla medborgare ett grundläggande försäkringsskydd.
Genom att det är en obligatorisk försäkring är alla med, oberoende av
hälsotillstånd. Ekonomin i den allmänna försäkringen garanteras av hela
samhällskollektivet, varför full solidaritet gäller.

Privat personförsäkring, som utgör en komplettering av den allmänna
försäkringens skydd, bygger på frivillig anslutning. Skillnaden mot allmän
försäkring är särskilt påtaglig när det gäller individuellt tecknad försäkring.
Vad som här sägs tar sikte på sådan försäkring.

Försäkringsbolagen har enligt skälighetsprincipen i försäkringsrörelselagen
att tillse att kostnaderna för en försäkring är skäliga med hänsyn till
försäkringens art. För att uppfylla lagens krav företar bolagen en riskprövning
av varje ansökan om försäkring, om inte försäkringsvillkorens utformning
gör sådan onödig. Genom riskprövningen avgör bolaget om försäkring
kan beviljas och i så fall på vilka villkor. Försäkringar som beviljas indelas i
riskgrupper, för vilka bolaget har att göra en skälig premiebestämning. Detta
med indelning i riskgrupper är en allmän princip inom privat försäkring.
Varje bilförare t ex vet att hans premie beror av vilken bil han har och hur
långt han kör. Inom personförsäkring är det hälsotillståndet - i vid
bemärkelse - som är grunden för premiedifferentieringen liksom för
bedömningen av om en försäkring kan beviljas eller inte.

Skulle försäkringsbolaget inte företa någon riskprövning, måste man
räkna med att det skulle bli en överrepresentation av personer som på grund
av sjukdom eller handikapp statistiskt sett innebär förhöjda risker. Detta är i
och för sig ett dilemma. Å ena sidan framstår just för dessa personer en
försäkring som särskilt angelägen. Försäkringsbolaget måste å andra sidan
tillse att försäkringen inte blir så dyr att den blir osäljbar för personer som,
när försäkringen tecknas, inte har någon sjukdom eller något handikapp.
Skulle detta inträffa rycks grunden för verksamheten undan. Häri ligger den
avgörande skillnaden mellan försäkringar med obligatorisk respektive
frivillig anslutning.

Försäkringsbolagen strävar efter att i sin riskbedömning ta hänsyn till de
intressen som finns från å ena sidan försäkringssökande som utgör förhöjda

1988/89 :LU5

Bilaga

risker och å andra sidan övriga försäkringssökande. Det sker genom att
bolagen med anlitande av medicinsk och statistisk expertis gör en uppskattning
och gradering av riskerna.

Försäkringsbolagens strävan är naturligtvis att inte vara onödigt stränga i
sin bedömning. Bolagen ser det som sin uppgift att ge så många människor
som möjligt ett bra försäkringsskydd. De riktlinjer som bolagen tillämpar i
sin riskbedömning revideras också fortlöpande med beaktande av den
medicinska utvecklingen och förutsättningarna i övrigt.

Ett förhållande som det finns anledning att inledningsvis understryka är att
det inom individuell personförsäkring oftast rör sig om mycket långa
avtalstider. Det gör att man inte endast kan se på tillståndet vid försäkringens
tecknande utan måste beakta den utveckling som den föreliggande sjukdomen
kan komma att få under en lång tid framåt.

Efter denna inledning övergår vi till att kommentera de olika slagen av
personförsäkring.

1. Livförsäkring

Riskbedömningen av en ansökan om livförsäkring går ut på att hänföra
risken till en viss riskgrupp, för vilken den förväntade framtida dödligheten
statistiskt sett uppgår till en given nivå (eller annorlunda uttryckt hur risken
påverkar den återstående medellivslängden). Den helt dominerande delen
av ansökningarna förs till den normala riskgruppen, för vilken den vanliga
tariffpremien tillämpas. Knappt två procent av samtliga ansökningar
(3 000-4 000 av totalt omkring 200 000) beviljas med olika grader av
förhöjning och två å tre promille av ansökningarna avböjs (omkring 500).

Ett antagande om förhöjd dödlighet innebär för en försäkring med
utbetalning vid dödsfall - förutsatt att inte försäkring avböjs - en förhöjd
premie. Omvänt gäller att om en försäkring skall utbetalas under förutsättning
av att en person lever, t ex egenpension i form av en livränta, kan en
rabatt på premien komma ifråga.

När det gäller premieförhöjningarnas storlek inom livförsäkring vill vi
nämna att det i början av 80-talet genomfördes en betydande nivåsänkning.
Då fattades ett principbeslut om att bestämma tilläggspremierna för förhöjningsrisker
så att de inte fullt ut motsvarar den förväntade riskförhöjningen.
Riktpunkten är enligt detta principbeslut att tilläggspremierna skall täcka
75 % av den förväntade överkostnaden. Beslutet är att se som ett ställningstagande
för en utvidgad solidaritet inom livförsäkringskollektivet. Genom
att nivån på premieförhöjningarna nu är lägre än tidigare är förhoppningen
att allt fler försäkringstagare som erbjuds försäkring med förhöjd premie
skall lösa sina försäkringar.

Eftersom inom livförsäkring allt överskott på rörelsen går till försäkringstagarna
i form av återbäring, innebär beslutet om icke full kostnadstäckning
för förhöjningsriskerna att en del av överkostnaden för dessa får bäras av
normalriskerna. Detta har ansetts vara möjligt utan att man därigenom
kommer i konflikt med försäkringsrörelselagens skälighetsprincip. Orsaken
härtill är att den överförda kostnaden har beräknats höja riskkostnaden för
de normalt beviljade försäkringarna endast obetydligt (ca 1 %). Det i sin tur
beror på att andelen förhöjningsrisker är så pass liten och att även 75%-nivån

1988/89:LU5

Bilaga

1988/89 :LU5

Bilaga

2. Olycksfallsförsäkring

Det finns i huvudsak två former av olycksfallsförsäkring. För att beskriva
dessa behöver vi först klargöra begreppen medicinsk invaliditet och förvärvsmässig
invaliditet.

Med medicinsk invaliditet förstås av olycksfallsskada orsakad, för framtiden
bestående nedsättning av den försäkrades fysiska eller psykiska funktionsförmåga
oberoende av i vilken grad arbetsförmågan nedsätts.

Med förvärvsmässig invaliditet förstås av olycksfallsskada orsakad, för
framtiden bestående nedsättning med minst 50 % av den försäkrades före
olycksfallet befintliga arbetsförmåga.

De två formerna av olycksfallsförsäkring karakteriseras på följande sätt.

a) I den idag vanligaste formen av olycksfallsförsäkring är den viktigaste
ersättningsgrunden förvärvsmässig invaliditet. Försäkringen skall alltså -inom ramen för försäkringsbeloppet - ge ekonomisk kompensation för
bestående inkomstbortfall till följd av olycksfallsskada. Den kan också ge
ersättning vid medicinsk invaliditet till följd av en skada som inte berättigar
till ersättning för förvärvsmässig invaliditet.

b) I den andra formen av olycksfallsförsäkring är grunden för bedömning
av rätt till invaliditetsersättning uteslutande medicinsk invaliditet.

Vidare gäller för denna form att om sjukdom, sjuklig förändring, fysiskt
eller psykiskt handikapp föreligger när en olycksfallsskada inträffar och
åkomman medfört att följderna av skadan förvärras, lämnas endast ersättning
för de följder som uppkommer oberoende av den befintliga åkomman.

Det finns alltså viktiga skillnader mellan de två formerna men vid en
verkligt svår olycksfallsskada, som leder till 100 % medicinsk invaliditet- och
skulle ha gjort det för en person med tidigare sjukdom eller handikapp även
om sjukdomen eller handikappet inte förelegat - ger båda samma ersättning,
dvs 100 % av försäkringsbeloppet utbetalas.

Försäkring enligt formen b) kan tecknas utan riskprövning av alla personer
- med eller utan sjukdom eller handikapp - inom en beloppsram, som för
vuxna uppgår till (för barn lägre dödsfallsbelopp):

För invaliditetsbelopp =20 basbelopp (1988 516 000 kr)

För dödsfallsbelopp =5 ” (1988 129 000 kr).

Större belopp kan tecknas men då krävs riskbedömning. Denna kan med
hänsyn till försäkringens konstruktion vara väsentligt liberalare än för
försäkring enligt a).

För försäkring enligt form a) görs en individuell riskbedömning av varje
ansökan.

Helt allmänt gäller att vid riskbedömningen av en ansökan om olycksfalls -

för tilläggspremierna kan antas vara tillräckligt hög för att inte andelen skall
påverkas mer påtagligt.

Principen om 75 % kostnadstäckning för förhöjningsriskerna har godkänts
av branschens tillsynsmyndighet försäkringsinspektionen även om denna till
en början reste invändningar med hänvisning till skälighetsprincipen.

försäkring från en person som har en sjukdom eller ett handikapp är det två
riskfaktorer man har att beakta:

- Påverkar sjukdomen eller handikappet risken för att försäkringssökanden
skall drabbas av olycksfall?

- Kan följderna av ett olycksfall bli mer allvarliga på grund av tidigare
sjukdom eller handikapp?

Risken för att olycksfall skall inträffa är i regel inte förhöjd. Den kan
tvärtom i vissa fall vara minskad på grund av det levnadssätt som personen
med sjukdom eller handikapp måste iaktta.

Beträffande den andra frågan gäller däremot att man i många fall måste
räkna med att följderna av ett olycksfall med avseende på arbetsförmåga kan
bli svårare på grund av kombinationen av olycksfallsskadan och föreliggande
sjukdom eller handikapp. En person med t ex ett allvarligt handikapp är mer
sårbar. För honom eller henne står ett begränsat område inom förvärvslivet
till buds. Även ett olycksfall som i sig inte ter sig så allvarligt kan få allvarliga
konsekvenser för arbetsförmågan och i svårare fall leda till förtidspensionering,
medan ett liknande olycksfall för en frisk person utan handikapp inte
alls skulle få sådana konsekvenser.

Det finns hos försäkringsbolagen många exempel på i sig relativt lindriga
olycksfallsskador som varit den utlösande orsaken till att en försäkrad blivit
förtidspensionerad med utbetalning av 100 % invaliditetsersättning som
följd. Den rent medicinska invaliditeten på grund av olycksfallsskada kan i
dessa fall ha uppgått till endast några tiotal procent eller tom ännu mindre
men effekten på arbetsförmågan har blivit stor på grund av redan före
olycksfallet föreliggande tillstånd.

Det finns inte som för livförsäkring någon branschgemensam statistik över
hur stor andel av samtliga ansökningar om olycksfallsförsäkring (enligt form
a) som beviljas med förhöjd premie resp avböjs. Man måste emellertid räkna
med att särskilt andelen avböjda försäkringar är större än för livförsäkring.
Enligt en stickprovsundersökning som för några år sedan genomfördes hos
de två största bolagen var andelen avböjda olycksfallsförsäkringar (enligt
form a för vuxna) ca 2 % och andelen med premieförhöjning beviljade
försäkringar 3 %. Därtill kom, likaledes3 %, som beviljades meds k klausul,
dvs inskränkning i ersättningsrätten för sådana besvär som redan förelåg vid
tecknandet, t ex ryggbesvär.

3. Sjukförsäkring

Den vanliga formen av sjukförsäkring ger en periodisk ersättning vid
arbetsoförmåga (till följd av sjukdom eller olycksfall) som varar utöver
karenstiden. Denna kan t ex vara 3 mån. eller motsvara tiden fram till dess
förtidspension eller sjukbidrag utgår enligt lag om allmän försäkring (s k
ATP-karens). Försäkringstiden sträcker sig oftast fram till normal pensionsålder
- i flertalet fall 65 år.

En speciell form av sjukförsäkring är den försäkring avseende premiebefrielse
vid arbetsoförmåga som ofta ingår som ett moment i en livförsäkring.
För sådan försäkring tillämpas samma riskprövningsregler som för sjukförsäkring
med kontantersättning.

För riskbedömning av sjukförsäkring gäller i huvudsak vad som sagts ovan

1988/89:LU5

Bilaga

om olycksfallsförsäkring enligt form a), vilken liksom en sjukförsäkring är
avsedd att ge ersättning för inkomstbortfall. Utöver de två riskfaktorer som
har angivits för olycksfallsförsäkring (där för den andra riskfaktorn följderna
av ett olycksfall utbyggs till följderna av ett olycksfall eller en ny sjukdom)
tillkommer för sjukförsäkring följande:

- Vilken är risken att befintlig sjukdom eller befintligt handikapp skall leda
till ersättning från försäkringen?

Denna tredje riskfaktor framstår naturligtvis för en sjukförsäkring som
den primära men i många fall kan den andra riskfaktorn om allvarliga följder
vara väl så betydelsefull eller t o m viktigare. Den föreliggande åkomman i
form av sjukdom eller handikapp kan vara sådan att den inte i sig medför
någon stor risk för långvarig sjukskrivning. Däremot kan den innebära att,
om någonting nytt tillstöter, den kombinerade effekten av den tidigare
åkomman och en ny sjukdom eller ett olycksfall blir väsentligt allvarligare än
vad som annars skulle ha blivit fallet.

Inte heller för sjukförsäkring finns någon branschgemensam statistik över
hur stor andel sjukförsäkringar som avböjs resp beviljas på särskilda villkor.
Den under olycksfallsförsäkring omnämnda stickprovsundersökningen omfattade
även sjukförsäkring. Andelen avböjda försäkringar (för vuxna) var i
denna undersökning ungefär lika stor som för olycksfallsförsäkring, dvs 2 %.
Andelarna med premieförhöjning resp klausul beviljade försäkringar var
något större, i båda fallen drygt 4 %.

4. Kollektiva försäkringar

Vad vi hittills har sagt har tagit sikte på individuellt tecknade försäkringar. Vi
vill tillägga några ord om kollektiva försäkringar.

För kollektivt tecknad försäkring är det möjligt att ha enklare riskprövningsregler
än för individuell försäkring. Kollektiv försäkring har idag
mycket stor utbredning. Särskilt gäller detta livförsäkring. Nästan alla
yrkesarbetande omfattas av tjänstegrupplivförsäkring, som tecknas av
arbetsgivarna enligt kollektivavtal. Genom den praktiskt taget obligatoriska
anslutningen till denna försäkring behövs i stort sett ingen riskprövning utan
alla yrkesverksamma kommer med. Stora grupper omfattas även av en
frivillig grupplivförsäkring - ofta även gruppolycksfalls- och gruppsjukförsäkring.
Beroende på vilka regler för anslutning som gäller, hur stor den
försäkrade gruppen är, hur pass enhetliga försäkringsbeloppen är etc
tillämpas sådana riskprövningsregler som anses behövliga för att säkerställa
en tillfredsställande risksammansättning, dvs förhindra en för stor överrepresentation
av förhöjda risker som kan äventyra ekonomin. Gäller det en stor
grupp med allmän anslutning och enhetliga försäkringsbelopp, kan reglerna
vara mycket liberala. Gäller det en liten grupp med helt frivillig anslutning
och varierande försäkringsbelopp närmar man sig reglerna vid individuell
försäkring.

B. Personförsäkring för diabetiker och kommentarer till motionen

Möjligheten för diabetiker att teckna personförsäkring är inte så små som
motionen kan ge intryck av.

1988/89:LU5

Bilaga

När det gäller livförsäkring med utbetalning vid dödsfall oberoende av
dödsorsak må först nämnas att en okomplicerad diabetes som debuterat efter
40 års ålder inte medför någon premieförhöjning, förutsatt att det gäller en
person som inte är rökare. Har sjukdomen börjat tidigare beviljas livförsäkring
som regel med förhöjd premie men i allvarliga fall av sendiabetiska
komplikationer (se exemplifiering längre fram) kan det inträffa att livförsäkring
inte beviljas. Antalet på grund av diabetes avböjda försäkringsansökningar
är dock relativt litet. År 1986 avböjdes 17 ansökningar medan 568
beviljades med premieförhöjning. År 1987 var motsvarande antal 24 resp
654. Antalet avböjda försäkringar uppgår sålunda inte till mer än 3 å 4 % av
antalet med premieförhöjning beviljade. Därtill skall då som nämnts beaktas
att vid diabetes som börjat efter 40 års ålder hos en icke-rökare försäkring
beviljas på normala villkor, såvida inte sendiabetiska komplikationer
uppträtt redan före försäkringens tecknande.

För olycksfallsförsäkring - av den mer omfattande formen som ger
ersättning vid förvärvsmässig invaliditet - gäller liksom för livförsäkring att
en okomplicerad diabetes som debuterat efter 40 års ålder hos en icke-rökare
inte föranleder någon premieförhöjning.

För sjukförsäkring föranleder diabetes förhöjd premie oberoende av
debutålder.

Det finns, som nämnts under allmänna synpunkter, inte någon
branschstatistik över hur många sjuk- och olycksfallsförsäkringar som
beviljas med förhöjd premie resp avböjs. Vid okomplicerad diabetes beviljas
försäkring alltid. Om däremot sendiabetiska komplikationer har börjat
uppträda är andelen avböjda försäkringar större än för livförsäkring.
Förklaringen härtill ligger i vad som anförts ovan under allmänna synpunkter.

Det går inte att komma ifrån att barn- och ungdomsdiabetes är en allvarlig
sjukdom. Med tiden uppträder i många fall sendiabetiska komplikationer.
Dessa kan direkt inverka på förvärvsförmågan eller de kan utgöra en
försvårande omständighet om ett olycksfall eller en ny sjukdom tillstöter så
att följderna i avseende på förvärvsförmågan förvärras. De sendiabetiska
komplikationer det kan vara fråga om är främst kärlförändringar i ögonbottnarna,
som kan leda till synnedsättning och blindhet, kärlförändringar i
njurarna, som kan leda till försämrad njurfunktion, i en del fall med behov av
njurtransplantation eller dialysbehandling samt cirkulationsstörningar i
benen, som i svåra fall kan leda till gangränbildning.

Dessa komplikationer drabbar långt ifrån alla barn- och ungdomsdiabetiker.
Det är emellertid statistiska risker som inte är små och som försäkringsbolagen
måste räkna med. Här är också viktigt att beakta vad som framhölls
under allmänna synpunkter, nämligen att det vid personförsäkring oftast är
fråga om långa försäkringstider. Det gör att man inte enbart kan se på
förhållandena vid försäkringens tecknande. Om sendiabetiska komplikationer
har börjat uppträda redan vid tecknandet har man att beakta tendensen i
sj ukdomsutvecklingen.

När det gäller försäkringsfrågan för den i motionen omnämnda diabetikern
är det uppenbarligen så att den försäkring hon erbjudits är den ovan
omnämnda olycksfallsförsäkring som kan tecknas av alla utan riskprövning

1988/89 :LU5

Bilaga

med försäkringsbelopp som uppgår till 20 basbelopp vid invaliditet och 5
basbelopp vid dödsfall. Som framhållits ovan kan denna försäkring som regel
tecknas även för högre belopp av en diabetiker men då först efter
riskprövning. Det ligger självfallet ingen värdering av olika personers
försäkringsbehov när det belopp som kan tecknas utan riskprövning har
begränsats till 20 resp 5 basbelopp. Denna försäkringsform infördes för
endast några år sedan just med tanke på att det var angeläget att kunna ge alla
- helt oberoende av hälsotillstånd - möjlighet till en olycksfallsförsäkring.
Intill dess erfarenhet av försäkringen har vunnits har det bedömts vara rimligt
att begränsa försäkringsbeloppen.

Att den i motionen åberopade debattartikeln ger en överdriven bild av
svårigheten för en diabetiker att teckna försäkring beror till en del på
skrivtekniken och tolkningen att försäkringsbolagen skulle sätta olika
”värde” på sina kunder. I det första stycket sägs att en diabetiker inte får
teckna försäkring mot lyte och men eller ens mot sveda och värk. Bolagens
utformning av den aktuella försäkringen kan vara något olika men det finns i
varje fall flera bolag som har dessa moment med i försäkringen liksom även
läkekostnadsersättning.

Detta stycke tillsammans med det andra stycket i artikeln ger intrycket att
endast olycksfallsförsäkring som utfaller vid dödsfall (med fem basbelopp)
kan tecknas. Först längre fram i artikeln nämns ersättning vid invaliditet intill
tjugo basbelopp. Detta moment är det viktigaste i en olycksfallsförsäkring
och tjugo basbelopp är trots allt inte någon obetydlig summa (f n drygt
500 000 kr). Till kommentaren om endast fem basbelopp vid dödsfall till
följd av olycksfallsskada är att säga att det - av ovanstående redovisning
beträffande andelen avböjda livförsäkringar att döma - inte alls är osannolikt
att en sådan försäkring, som medför utbetalning oberoende av dödsorsak,
hade kunnat tecknas och detta även för större belopp än femtio basbelopp.
En livförsäkring kostar naturligtvis mer än en olycksfallsförsäkring men är
betydligt värdefullare.

I övrigt finner vi inte anledning kommentera de påståenden och omdömen
som debattartikeln innehåller utan hänvisar till vår sakredogörelse.

Sammanfattningsvis vill riksförbundet framhålla

att individuellt tecknad privat personförsäkring inte kan jämställas med
socialförsäkring när det gäller anslutning till försäkringen,
att bolagens strävan är att erbjuda personförsäkring till så många som möjligt
och att beakta olika gruppers intresse genom att differentiera premien på ett
med hänsyn till risken skäligt sätt,

att solidariteten mellan försäkringstagare inom individuellt tecknad försäkring
inte kan drivas hur långt som helst, då skälighetsprincipen i försäkringsrörelselagen
i så fall skulle komma att åsidosättas och i slutändan verksamheten
skulle äventyras.

att möjligheten för personer med sjukdomar och handikapp att teckna
individuell personförsäkring inte är liten; inom livförsäkring beviljas ca 98 %
av alla ansökningar med normal premie och knappt 2 % med förhöjd premie,
medan 0,2 å 0,3 % avböjs,

1988/89 :LU5

Bilaga

att alla personer oberoende av sjukdom eller handikapp kan teckna en
olycksfallsförsäkring som ger ersättning vid medicinsk invaliditet intill 20
basbelopp och vid dödsfall 5 basbelopp (för barn 1 basbelopp vid dödsfall),
varvid den begränsningen gäller att, om sjukdom eller handikapp föreligger
när en olycksfallsskada inträffar och åkomman medfört att följderna av
skadan förvärras, ersättning lämnas endast för de följder som uppkommer
oberoende av den befintliga åkomman; denna försäkring kan efter riskprövning
i regel tecknas för större belopp,

att, när det gäller diabetes, liv- och olycksfallsförsäkring beviljas med normal
premie vid okomplicerad diabetes som debuterat efter 40 års ålder, om den
försäkrade inte är rökare, och livförsäkring vid tidigare debut som regel kan
beviljas med förhöjd premie så att antalet på grund av diabetes avböjda
livförsäkringar de senaste åren endast uppgått till 3 å 4 % av antalet med
förhöjd premie beviljade försäkringar; även sjuk- och olycksfallsförsäkring
kan som regel beviljas om inte sendiabetiska komplikationer uppträtt.

1988/89 :LU5

Bilaga

•' i.'

: ' -Cr

goiab Slockholm