Vissa försäkringsfrågor (Betänkande 1988/89:LU28 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande

1988/89:LU28

Vissa försäkringsfrågor

1988/89

LU28

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet fyra motioner (fp, c) som allmänt berör
storleken av ersättningsbeloppen inom patient-och läkemedelsförsäkringarna
samt en motion (s) om ersättningen till HIV-smittade blödarsjuka.

Vidare behandlas två motioner (c) om rätten för diabetiker att teckna
försäkring m.m.

Verkställande direktören i konsortiet för patientförsäkring och i konsortiet
för läkemedelsförsäkring samt ordföranden i patientskadenämnden och
läkemedelsskadenämnden har inför utskottet lämnat upplysningar i
ärendet.

Utskottet avstyrker samtliga motioner med hänvisning till pågående
utrednings- och beredningsarbete.

Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande av vpk-ledamoten.

Motionerna

1988/89:L606 av Görel Thurdin m.fl. (c) vari - med hänvisning till vad som
anförts i motion 1988/89 :Sf224 - yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om diabetikers möjlighet att
teckna försäkring.

1988/89:L609 av Görel Thurdin och Marianne Andersson (båda c) vari yrkas
att riksdagen ger regeringen i uppdrag att utvärdera och omarbeta systemet
med patientförsäkring.

1988/89:L617 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (båda c) vari - med
hänvisning till vad som anförts i motion 1988/89:Sf311 - yrkas att riksdagen
hos regeringen begär åtgärder som innebär att diabetiker ges möjlighet att
teckna sjuk- och olycksfallsförsäkring med samma förutsättningar som andra
i linje med vad som anförts i motionen.

1988/89:L620 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som ovan i motionen anförts om
utredning om patient- och läkemedelsförsäkringarna.

1988/89:L621 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att
ersättningen till HIV-positiva blödarsjuka och genom HIV transfusionssmit -

1 Riksdagen 1988189.8sami. Nr28

tade höjs kraftigt, minst till samma nivå som de övriga nordiska ländernas,
och att ersättningsbeloppen ej skall vara åldersrelaterade.

1988/89:L626 av Roland Larsson och Marianne Jönsson (båda c) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om en höjning av ersättningsbeloppen från patientförsäkringen.

1988/89:L627 av Rune Thorén (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av
reglerna för ersättning till patient som felbehandlats.

Gällande ordning m.m.

Patient- och läkemedelsförsäkringarna

Några särskilda regler om skador som uppstått genom felaktig medicinsk
behandling finns inte i gällande rätt. Detta innebär att sjukvårdshuvudmännens
skadeståndsansvar - liksom skadeståndsfrågorna i övrigt inom sjukvårdens
område - skall bedömas enligt bestämmelserna i skadeståndslagen
(1972:207).

Enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen (SkL) åligger det arbetsgivare att svara
för bl.a. personskada, som hos honom anställd arbetstagare vållar genom fel
eller försummelse i tjänsten, oavsett vilken ställning arbetstagaren intar (s.k.
principalansvar). Ansvaret är ej begränsat till privata arbetsgivare utan
omfattar även statliga och kommunala myndigheter. Bestämmelsen är
således tillämplig t.ex. när en landstingskommun driver ett sjukhus.

Det är den skadelidandes sak att bevisa att fel eller försummelse
förekommit från någon arbetstagares sida. Han behöver dock inte peka ut
någon bestämd person, som bevisligen varit vårdslös. Det räcker med att det
kan konstateras att den vållande måste ha varit någon för vilken arbetsgivaren
ansvarar.

Regler om bestämmande av ersättning vid personskada finns i 5 kap. SkL.
Bestämmelserna som fick sin nuvarande utformning genom en lagändring år
1975 (prop. 1975:12, LU 16) bygger liksom övriga regler i skadeståndslagen
(SkL) på principen att en skadelidande skall få full ersättning för sina skador.
De är tillämpliga såväl då en skada orsakats genom ett brottsligt förfarande
som då skadeståndsskyldighet eljest föreligger. Enligt 5 kap. 1 § SkL kan den
som har tillfogats personskada få ersättning både för ekonomisk och för s.k.
ideell skada. Som ekonomisk skada ersätts sjukvårdskostnader och andra
utgifter till följd av skadan samt förlorad arbetsförtjänst och framtida
inkomstförlust. Ideell skada gottgörs i form av ersättning för sveda och värk
samt lyte eller annat stadigvarande men. Sveda och värk avser skadeföljder
under den akuta sjukdomstiden medan lyte och men omfattar bestående
lidande eller obehag. Till ideell skada hänförs även vissa olägenheter i övrigt
till följd av skadan.

Ett utmärkande drag inom den svenska skadeståndsrätten är att ersättningsnivån
vid ideella skador i hög grad bestämts genom ett samspel mellan
domstolspraxis och försäkringspraxis. Skadestånd för sveda och värk samt

1988/89 :LU28

lyte och framtida men fastställs i praktiken med ledning av tabeller som
upptar schablonbelopp vid olika grader av lidande och olika typer av skador.
Tabellerna anger riktpunkter, och varje skadeärende bedöms efter en
prövning av förhållandena i det enskilda fallet. Tabellerna används av både
domstolar och försäkringsbolag. Att tabellerna fått denna genomslagskraft
hänger samman med att en rättstillämpning grundad på sådana normer
uttryckligen godtogs under förarbetena till 1975 års ändringar i SkL (prop.
1975:12 s. 109-111, 149) och med att högsta domstolen i flera domar godtagit
normerna (se t.ex. NJA 1982 s. 793). De tabeller som allmänt används har
utarbetats av trafikskadenämnden, vars verksamhet är författningsreglerad.

Ett av syftena med de ändringar som genomfördes år 1975 i SkL var att
ersättningsnivån för ideell skada skulle höjas. Lagändringen föranledde
också en viss höjning av schablonbeloppen för sveda och värk samt för lyte
och framtida men. Höjningen innebar att beloppen anpassades till förändringarna
i penningvärdet och i viss utsträckning även till den allmänna
standardökningen i samhället. Sedan slutet av 1970-talet har de nämnda
schablonbeloppen kontinuerligt justerats med hänsyn till förändringarna i
penningvärdet, senast vid årsskiftet 1988-1989 (se trafikskadenämndens nu
gällande cirkulär 2/1987, 3/1987, 2/1988 och 2/1989). En höjning som skedde
den 1 januari 1987 innebar en anpassning till penningvärdeändringen och
därutöver en inte obetydlig uppräkning av schablonbeloppen. Vid bedömningen
av skälig ersättning för olägenheter i övrigt tillämpas numera en inom
trafikskadenämnden utarbetad särskild ersättningsmodell med nivåindelning,
normbelopp och nomenklatur.

Sedan den 1 januari 1975 finns en särskild typ av kollektiv ansvarsförsäkring
för sjukvården, kallad Patientförsäkring vid behandlingsskada. Försäkringen
meddelas av ett konsortium av försäkringsbolag. Staten, samtliga
kommuner och landstingskommuner har avtal om sådan försäkring. Försäkringar
med i allt väsentligt samma villkor har tecknats av de privatpraktiserande
läkarna och tandläkarna.

Patientförsäkringen gäller endast skador som inträffat efter den 1 januari
1975. Ersättning utgår utan att den skadelidande behöver bevisa att
förutsättningar för skadeståndsansvar föreligger, dvs. att skadan har vållats
genom fel eller försummelse. Försäkringen har en viktig begränsning. Den
gäller bara skada som är en följd av beslut eller åtgärd frän sjukvårdens sida.
Normala och ofrånkomliga sjukdoms- och skaderisker måste fortfarande
bäras av patienten.

Ersättning på grund av försäkringen utgår för behandlingsskada. Med
behandlingsskada förstås skada eller annan komplikation av kroppslig art
som uppkommit som en direkt följd av undersökning, behandling eller annan
dylik åtgärd och inte utgör en oundviklig komplikation till en från medicinsk
synpunkt motiverad åtgärd. Med behandlingsskada avses också skada eller
komplikation som utgör en direkt följd av en diagnostisk undersökning,
såvida inte komplikationen skäligen måste godtas såsom en följd av ett
sådant risktagande som är motiverat med hänsyn till arten och svårighetsgraden
av den komplikation eller skada som förelåg och den skadades
hälsotillstånd i övrigt. Vidare föreligger behandlingsskada när skada eller
komplikation uppkommit eller inte kunnat förhindras till följd av att med

1988/89:LU28

teknisk apparatur framtagna undersökningsresultat varit oriktiga eller
faktiskt iakttagna sjukdomssymptom i samband med diagnostik inte tolkats
på sätt som överensstämmer med allmänt vedertagen praxis. Slutligen ersätts
också skada eller komplikation till följd av olycksfall som har samband med
behandlingen samt med vissa begränsningar skada eller komplikation som
orsakats av infektion.

Ersättning vid behandlingsskada utgår från försäkringen om patienten på
grund av skadan sjukskrivits med minst halv arbetsoförmåga under längre tid
än 30 dagar eller tillfogats motsvarande nedsättning av kroppsfunktionerna
under längre tid än 30 dagar. Vidare ersätts behandlingsskada om den
skadade till följd av skadan fått sjukhusvistelsen förlängd under mer än 10
dagar. Ersättning utgår vidare om patienten tillfogats stadigvarande men
som inte är utan betydelse eller avlidit. Även om de angivna förutsättningarna
inte föreligger utgår alltid skälig ersättning för behandlingskostnader och
inkomstförlust.

Ersättning vid behandlingsskada bestäms enligt 5 kap. SkL i den mån inte
annat anges i villkoren. Särskilda regler gäller enligt dessa villkor i fråga om
ersättning för sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men, olägenheter
i övrigt samt i viss mån beträffande framtida inkomstförlust. Försäkringen
är samordnad med andra ersättningsanordningar vid personskada på så sätt
att ersättning på grund av försäkringen är sekundär till sådana förmåner som
kan utgå enligt socialförsäkringen eller på grund av försäkringsavtal m.m.
Efter hänsynstagande till sådan eventuell samordning gäller enligt villkoren
att skälig ersättning lämnas om kostnaderna och inkomstförlusten sammanlagt
överstiger 700 kr.

Ansvaret för försäkringen är för varje skadehändelse begränsat till ett
belopp av sammanlagt högst 20 milj. kr., dock högst 3 milj. kr. för varje
skadad person. Samtliga huvudmäns sammanlagda ansvar är begränsat till
125 milj. kr. per år.

Den som under åberopande av försäkringen vill kräva ersättning för
behandlingsskada skall framställa sitt krav inom tre år från den tidpunkt då
skadan först visade sig, dock inte senare än tio år efter det att den
skadegörande åtgärden vidtogs.

För att följa utvecklingen och föreslå justeringar av försäkringsbestämmelserna
finns ett särskilt samarbetsorgan. Patientförsäkringens samrådsgrupp.
vari ingår företrädare för sjukvårdshuvudmännen och försäkringskonsortiet.

För att pröva principiella eller tvistiga fall av behandlingsskador har
inrättats en nämnd, patientskadenämnden, som består av sex ledamöter.
Nämnden har att pröva de skadefall som hänskjuts dit. Skadelidande,
försäkringstagare eller försäkringsgivare kan begära att ett ärende tas upp till
prövning av nämnden.

Tvister mellan försäkringsgivaren och en skadelidande skall avgöras av
skiljemän enligt lagen (1929:145) om skiljemän.

Från patientförsäkringen utgår inte ersättning för skada eller komplikation
som orsakats av läkemedel som omfattas av läkemedelsförordningens
(1962:701) bestämmelser och som med beaktande av de anvisningar som gällt
för användningen inte kunnat undvikas.

1988/89:LU28

För läkemedelsskador finns en särskild form av ansvarsförsäkring, läkemedelsförsäkringen.
Även denna försäkring meddelas av ett konsortium av
försäkringsbolag och bygger på att företag som tillverkar eller importerar
läkemedel frivilligt åtagit sig att ersätta läkemedelsskador och att åtagandet
försäkrats hos konsortiet. I likhet med vad som gäller enligt patientförsäkringen
utgår ersättning från läkemedelsförsäkringen utan att den skadelidande
behöver bevisa att skadan vållats genom fel eller försummelse.

I den mån inte annat anges i villkoren bestäms ersättningen för läkemedelsskada
enligt 5 kap. SkL. Särregler gäller i fråga om ersättning för sveda
och värk, lyte eller annat stadigvarande men, olägenheter i övrigt samt i viss
mån beträffande framtida inkomstförlust.

Personförsäkringar

Privat försäkringsverksamhet bygger på en organiserad samverkan av ett
kollektiv som vill skydda sig mot likartade risker. I kollektivets intresse skall
försäkringsgivaren se till att premien för varje försäkring täcker de väntade
utgifterna för skador som kan drabba kollektivet. Avtal om privata liv-, sjukoch
olycksfallsförsäkringar liksom om andra försäkringar som tecknas av
enskilda regleras för närvarande huvudsakligen i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal (FAL). Reglerna i FAL är i stor utsträckning tvingande till
förmån för försäkringstagarna. På vissa för försäkringstagarna viktiga
områden råder dock avtalsfrihet. Bl.a. gäller avtalsfriheten i fråga om vad en
försäkring skall täcka eller vilka risker försäkringen skall erbjuda skydd mot.
Också beträffande premiens storlek råder avtalsfrihet. Någon skyldighet att i
enskilda fall meddela försäkring finns inte enligt FAL. I praktiken innebär
den nuvarande regleringen i FAL att försäkringsbolagen när det gäller
exempelvis livförsäkringar och andra personförsäkringar har stora möjligheter
att ensamma bestämma försäkringsvillkoren. Bolagen tillämpar emellertid
i betydande omfattning gemensamma riktlinjer vid den individuella
prövningen av om och i vilken utsträckning försäkring skall tecknas. I fråga
om personförsäkringar gäller detta bl.a. bedömningen av vilken inverkan
den blivande försäkringstagarens hälsotillstånd skall ha på försäkringsvillkoren.

Försäkringsvillkoren påverkas också i betydande utsträckning av reglerna i
försäkringsrörelselagen (1982:713) som innehåller bl.a. offentligrättsliga
bestämmelser om hur försäkringsrörelse skall bedrivas och om försäkringsinspektionens
tillsyn över försäkringsbolagen. Denna reglering avser att
säkerställa att försäkringsbolagen kan infria sina förpliktelser enligt ingångna
försäkringsavtal (soliditetsprincipen) samt att bolagen driver verksamheten
under iakttagande av principen om skälighet, dvs. att försäkringar erbjuds till
kostnader som är skäliga med hänsyn till den risk de skall täcka. Dessa
principer innebär att premierna inom varje försäkringskollektiv måste vara
tillräckliga för försäkringsbolagets riskåtagande, att kapitalförvaltningen
måste ordnas så att försäkringstagarnas sparade medel inte äventyras samt
att någon övervältring av kostnaderna inte får ske mellan olika försäkringskollektiv
eller riskgrupper.

FAL ses för närvarande över av försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09).

1988/89:LU28

Kommittén avlämnade år 1986 betänkandet (SOU 1986:56) Personförsäkringslag.
I betänkandet läggs fram förslag till nya bestämmelserom liv-, sjukoch
olycksfallsförsäkringar som skall ersätta FAL:s regler om sådana
försäkringar. En nyhet i förslaget är att en försäkringssökande skall ha en
självständig rätt att teckna den försäkring som försäkringstekniken medger
med hänsyn till hans hälsotillstånd m.m. Avsikten med den nya regeln är
dock inte att påverka den bedömning försäkringsbolagen i dag gör på
grundval av sökandens hälsotillstånd. Betänkandet har remissbehandlats och
övervägs för närvarande inom justitiedepartementet.

Dåvarande justitieministern Anna-Greta Leijon besvarade den 28 januari
1988 en fråga från Sten Andersson i Malmö om diabetikers rätt att teckna
visst slag av försäkring. Hon hänvisade därvid bl.a. till att frågan tagits upp av
försäkringsrättskommittén i ovannämnda betänkande och framhöll att
förslaget i denna del har fått ett blandat mottagande av remissinstanserna.
Sålunda har handikapporganisationerna kritiserat det och ansett att man
genom lagstiftning bör säkra en rätt för personer med handikapp eller
sjukdom att teckna försäkring till samma kostnader som andra. Många andra
remissinstanser har dock delat kommitténs uppfattning att lagen inte bör
bestämma vilka risker försäkringsbolagen skall försäkra. Anna-Greta Leijon
framhöll att frågan var viktig, men att hon i avvaktan på fortsatta
överväganden inom departementet inte var beredd att ta ställning i frågan.

Motionsmotiveringar

Patient- och läkemedelsförsäkringarna

I motion L609 av Görel Thurdin och Marianne Andersson (c) kritiseras den
nuvarande utformningen av patientförsäkringen för att den inte ger något
uttalat grundskydd med rätt till nödvändig rehabilitering och rimlig ersättning.
Enligt motionärerna bör därför regeringen snarast ta initiativ till
diskussion med Landstingsförbundet om en omarbetning av patientförsäkringen
på sådant sätt att människor åsamkas minsta möjliga lidande och
samhället minsta möjliga kostnad.

Barbro Westerholm framhåller i motion L620 (fp) att det bör krävas av
patient- och läkemedelsförsäkringarna att de tillämpas rättvist och att
ersättningarna står i proportion till den skada patienten drabbats av. Mot
bakgrund av att det under den senaste tiden framförts klagomål på
ersättningsbeloppens storlek anser motionären att regeringen bör tillsätta en
utredning för att göra en utvärdering av försäkringssystemen. Denna
utvärdering bör sedan ligga till grund för kommande överläggningar med
landstingen och läkemedelsindustrin eller för en reglering av försäkringarna.

I motion L621 av Hans Göran Franck m.fl. (s) anförs att en blödarsjuk
person, som blivit smittad av HIV genom blodpreparat och som är 30 år eller
yngre, får högst 90 000 kr. i ideell ersättning från patientförsäkringen.
Beloppet reduceras sedan med den skadelidandes ålder. Denna ersättning är
enligt motionärerna relativt låg vid en nordisk jämförelse av beloppsnivåer

1988/89 :LU28

vid ideellt skadestånd. Sålunda får en HIV-smittad blödarsjuk i Norge
250 000 norska kronor och i Danmark 250 000 danska kronor. På Island har
350 000 isländska kronor betalats till en transfusionssmittad person. Mot
denna bakgrund anser motionärerna att ersättningsbeloppen bör höjas till
minst samma nåvå som de övriga nordiska ländernas och att höjningen bör
vara retroaktiv samt att åldersrelateringen bör tas bort.

I motion L626 av Roland Larsson och Marianne Jönsson (c) konstateras att
den maximala ersättningen från patientförsäkringen för lyte och men uppgår
till 300 000 kr. för år 1989 vid 100 % invaliditet. Endast i mycket extrema fall
kan dubbla belopp utgå. Med hänsyn till det psykiska och fysiska lidande som
den skadade drabbas av är ersättningsbeloppen, enligt motionärerna,
otillbörligt låga. Därtill kommer att beloppen också skall täcka de merkostnader
som den skadades familj drabbas av. Ersättningsbeloppen från
patientförsäkringen bör därför höjas kraftigt så att den maximala ersättningen
för lyte och men minst fördubblas.

Rune Thorén (c) tar i motion L627 upp ersättningen vid smitta eller
felbehandling inom sjukvården. Enligt motionären är nuvarande förhållanden
så bristfälliga att den enskilde i ett flertal fall - utöver allt fysiskt lidande -blivit ekonomiskt lidande. Det finns därför ett stort behov av en översyn av
reglerna för ersättning till patient som felbehandlats.

Personförsäkringar

I motion L606 av Görel Thurdin m.fl. (c) anförs att rätten för diabetiker att
teckna försäkring, särskilt för föräldrar till barn med diabetes, är en viktig
fråga. Motionärerna hänvisar till att enligt forskningsrön från Danmark är
prognosen för diabetiker inte så dålig som man tidigare ansett. Detta bör
enligt motionärerna beaktas vid utformningen av den nya försäkringslagen.
Vidare är det enligt motionärerna angeläget att socialdepartementet tar
initiativ till en utökad information till människor med svåra sjukdomar om
möjligheterna att teckna försäkringar.

I motion L617 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (c) framhålls att
diabetiker bör ha rätt att teckna försäkringar på samma villkor som andra,
eftersom diabetes med dagens sjukvård inte medför någon nämnvärd ökad
risk. Försäkringsbolagen bör därför förmås att bevilja diabetiker försäkring
utan att kräva förhöjd premie. Om detta inte är möjligt bör samhället träda
emellan och svara för den förhöjda andelen av premien.

Tidigare riksdagsbehandling
Ersättningsnivån för ideell skada

Frågan om den allmänna, i praxis tillämpade, ersättningsnivån för ideell
skada behandlades ingående av riksdagen vid 1986/87 års riksmöte med
anledning av två motionsyrkanden. I sitt av riksdagen godkända betänkande
i ärendet (LU 1986/87:3) ansåg utskottet att det inte fanns behov av mera
genomgripande ändringar av ersättningssystemet. Däremot kunde det enligt

1988/89:

utskottets mening finnas anledning att närmare överväga om inte en viss
höjning av ersättningsnivån vid ideell skada kunde vara befogad. Det kunde
också, ansåg utskottet, finnas skäl att överväga i vad mån ersättningsnivån
står i överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen. Utskottet
fann dock att det i ärendet saknades underlag för ett ställningstagande till
frågan i vilken mån förbättringar kunde genomföras och förordade att
spörsmålet blev föremål för en översyn. Vad utskottet anförde gav riksdagen
som sin mening regeringen till känna.

Frågan om storleken av de ideella skadeersättningarna har därefter med
anledning av motioner behandlats vid 1987/88 och 1988/89 års riksmöten. På
hemställan av utskottet avslogs motionerna av riksdagen under hänvisning
till att det inom justitiedepartementet påbörjats arbete med direktiv för en
översyn av vissa skadeståndsfrågor (se LU 1987/88:4 och 1988/89:LU4).

Personförsäkringar

Utskottet har tidigare under innevarande riksmöte behandlat motionsyrkanden
om rätten för diabetiker att teckna försäkring samt om försäkringsinformation
till kroniskt sjuka människor. I sitt av riksdagen godkända
betänkande 1988/89:LU5 underströk utskottet vikten av att diabetiker inte
utestängs från möjligheten att teckna personförsäkringar. I ärendet inhämtades
remissyttranden från försäkringsinspektionen och Svenska försäkringsbolags
riksförbund. Av de inhämtade remissyttrandena framgick emellertid
att diabetikernas möjligheter att skaffa sig ett tillfredsställande försäkringsskydd
inte var så små som antyddes i motionen. Yttrandena gav emellertid
också vid handen att det, i likhet med vad som allmänt gäller i fråga om
personer med högre skadefrekvens än genomsnittet, inom ramen för de
nuvarande principerna om soliditet och skälighet i försäkringsverksamhet
inte är möjligt att låta diabetiker - så länge som de bedöms som en särskild
riskgrupp - teckna försäkringar på samma villkor som andra grupper i
samhället. I varje enskilt fall måste därför försäkringsvillkoren utformas med
utgångspunkt i den risk som försäkringen skall täcka. Utskottet framhöll det
angelägna i att försäkringsbolagen vid sin riskbedömning tar hänsyn till de
framsteg som görs inom läkarvetenskapen.

Utskottet hänvisade till det ovan redovisade svaret från dåvarande
justitieministern Anna-Greta Leijon och framhöll att enligt utskottets
mening borde riksdagen inte föregripa de överväganden som förestod med
anledning av försäkringsrättskommitténs förslag. Med hänsyn till frågans
vikt utgick utskottet från att spörsmålet ingående övervägs av regeringen.
Någon riksdagens åtgärd i saken ansågs i vart fall inte då påkallad.

Vad sedan gällde frågan om utökad information till kroniskt sjuka
människor om deras möjligheter att teckna försäkringar förutsatte utskottet
att även denna fråga skulle beaktas vid den fortsatta beredningen av
försäkringsrättskommitténs betänkande. Således påkallade inte heller denna
fråga någon riksdagens åtgärd.

1988/89:LU28

Utredningsdirektiv
Ersättning för ideell skada

I enlighet med riksdagens ovan redovisade beslut har regeringen i december
1988 utfärdat direktiv (Dir. 1988:76) till en kommitté som skall se över
reglerna om ersättning för ideell skada i samband med personskada m.m.

Av direktiven framgår att en huvuduppgift för kommittén blir att överväga
om och i så fall i vilken utsträckning ersättningsnivån vid ideell skada bör
höjas. En vanlig uppfattning är att den nuvarande ersättningen vid allvarliga
skador är låg i förhållande till den ersättning som betalas vid små skador.
Kommittén bör undersöka om det finns fog för denna uppfattning. Bedömningen
av en lämplig ersättningsnivå i fråga om ideell skada bör naturligtvis
också göras mot bakgrund av standardutvecklingen i samhället, som medfört
bl.a. att fritiden har fått en allt större betydelse för de flesta människor här i
landet. En väsentlig fråga för kommittén är om de allmänna höjningarna av
ersättningsnivån vid ideell skada som har genomförts på senare tid är
tillräckliga eller om en ytterligare anpassning till den ökade levnadsstandarden
är befogad. Kommittén bör vidare överväga om det finns skäl att beakta
också förluster av andra livskvaliteter än som ersätts i dag, t.ex. skadans
inverkan på den egna självkänslan. Kommittén bör även undersöka om det
finns fog för det påstående som ofta förs fram i den allmänna debatten att
skadestånden i Sverige för ideell skada vid en internationell jämförelse ligger
på en påfallande låg nivå. För att en sådan jämförelse skall bli rättvisande bör
den dock göras med utgångspunkt i den totala ersättningsbilden, alltså med
beaktade även av den ersättning som lämnas för ekonomisk skada.

En annan huvudfråga som kommittén bör ta ställning till är vilka
ersättningsprinciper som skall tillämpas när ersättningen för ideell skada
bestäms. Kommittén bör därvid bl.a. överväga om invaliditetstabellerna i
dagens samhälle utgör en lämplig utgångspunkt för bedömningen av en
skadas framtida verkningar. Vidare bör kommittén ge närmare anvisningar
för bedömningen av ersättning för olägenheter i övrigt.

I de fall ersättning för ideell skada bör bestämmas enligt särskilda normer
uppkommer frågan hur dessa ersättningsnormer skall fastställas. Kommittén
bör därvid överväga om det är möjligt att ge domstolarna en mera
framträdande roll beträffande dessa frågor än de har för närvarande.
Kommittén bör vidare ta ställning till om det är en lämplig ordning att de
tabeller som försäkringsbolagen använder i sin skadereglering fastställs
endast av trafikskadenämnden, utan att de andra nämnder som verkar på
området har något inflytande i denna fråga. En möjlighet är att också dessa
nämnder i någon form får medverka vid utformningen av tabellerna och
andra schabloner. En annan tänkbar möjlighet är att ett nytt organ - med
bred förankring hos olika intressenter - tillskapas för detta arbete.

Bland de övriga frågor som kommittén skall överväga är frågan om
ersättning för ideell skada skall kunna ges för den oro för framtida skador
som kan upplevas av dem som genom en skadeståndsgrundande handling
exempelvis har blivit smittade av HIV-virus utan att ännu ha visat några
symptom på sjukdomen AIDS. Om det obehag som en sådan känsla av risk

1988/89:LU28

innebär anses böra ersättas som ideell skada, bör kommittén ta ställning till
hur denna ersättning skall avvägas mot den personskadeersättning som
lämnas till dem som sedan verkligen blir sjuka.

Kommitténs arbete skall enligt direktiven vara slutfört före utgången av år
1990.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet fem motioner som rör patient- och
läkemedelsförsäkringarna. Fyra av dessa motioner berör storleken av
ersättningarna i allmänhet, och i en motion tas upp ersättningen till
HIV-smittade blödarsjuka. Vidare behandlas två motioner om rätten för
diabetiker att teckna försäkring m.m.

Patient- och läkemedelsförsäkringarna

Några särskilda regler om ersättning för skador som uppstått genom felaktig
medicinsk behandling finns inte i gällande rätt. Detta innebär att sjukvårdshuvudmännens
skadeståndsansvar - liksom skadeståndsfrågorna i övrigt
inom sjukvårdens område - skall bedömas enligt bestämmelserna i skadeståndslagen
(1972:207).

Regler om bestämmande av ersättning vid personskada finns i 5 kap. SkL
och bygger på principen att en skadelidande skall få full ersättning för sina
skador. Enligt 5 kap. 1 § SkL kan den som har tillfogats personskada få
ersättning både för ekonomisk och för s.k. ideell skada. Som ekonomisk
skada ersätts sjukvårdskostnader och andra utgifter till följd av skadan samt
förlorad arbetsförtjänst och framtida inkomstförlust. Ideell skada gottgörs i
form av ersättning för sveda och värk samt lyte eller annat stadigvarande
men. Sveda och värk avser skadeföljder under den akuta sjukdomstiden
medan lyte och men omfattar bestående lidande eller obehag. Till ideell
skada hänförs även vissa olägenheter i övrigt till följd av skadan.

Skadestånd för sveda och värk samt lyte och framtida men bestäms i
praktiken med ledning av tabeller som fastställs av trafikskadenämnden.
Tabellerna, som upptar schablonbelopp vid olika grader av lidande och olika
typer av skador, anger riktpunkter, och varje skadeärende bedöms efter en
prövning av förhållandena i det enskilda fallet. Sedan slutet av 1970-talet har
schablonbeloppen kontinuerligt justerats med hänsyn till förändringarna i
penningvärdet, senast vid årsskiftet 1988-1989.

Som inledningsvis redovisats finns sedan den 1 januari 1975 resp. den 1 juli
1978 särskilda kollektiva ansvarsförsäkringar för behandlingsskador inom

1988/89 :LU28

sjukvården och för läkemedelsskador. Försäkringarna, patientförsäkring vid
behandlingsskada och läkemedelsförsäkringen, meddelas av konsortier av
försäkringsbolag. Ersättning från försäkringarna utgår utan att den skadelidande
behöver bevisa att förutsättningar för skadeståndsansvar föreligger,
dvs. att skadan har vållats genom fel eller försummelse.

I motion L609 av Görel Thurdin och Marianne Andersson (c) kritiseras
den nuvarande utformningen av patientförsäkringen för att den inte ger
något uttalat grundskydd med rätt till nödvändig rehabilitering och rimlig
ersättning. Enligt motionärerna bör därför regeringen snarast ta initiativ till
diskussion med Landstingsförbundet om en omarbetning av patientförsäkringen.

Barbro Westerholm (fp) framhåller i motion L620 att det bör krävas av
patient- och läkemedelsförsäkringarna att de tillämpas rättvist och att
ersättningarna står i proportion till den skada patienten drabbats av.
Motionären hänvisar till att det under den senaste tiden framförts klagomål
på ersättningsbeloppens storlek och anser att regeringen bör tillsätta en
utredning för att göra en utvärdering av försäkringssystemen.

I motion L621 av Hans Göran Franck m.fl. (s) framhålls att den ideella
ersättningen till dem som blivit smittade av HIV genom blodpreparat eller
genom blodtransfusion vid en nordisk jämförelse av beloppsnivåer är relativt
låg. Motionärerna anser därför att ersättningsbeloppen bör höjas till minst
samma nivå som de övriga nordiska ländernas och att höjningen bör vara
retroaktiv samt att nuvarande åldersrelatering bör tas bort.

I motion L626 av Roland Larsson och Marianne Jönsson (c) begärs att
ersättningsbeloppen från patientförsäkringen höjs kraftigt så att den maximala
ersättningen för lyte och men i vart fall fördubblas.

Rune Thorén (c) anför i motion L627 att nuvarande förhållanden är
bristfälliga och att det därför finns ett stort behov av en översyn av reglerna
för ersättning till patient som felbehandlats.

Utskottet konstaterar att samtliga motioner i allt väsentligt rör den
ersättning för ideell skada som utgår från patient- och läkemedelsförsäkringarna.
Sådan ersättning skall enligt försäkringsvillkoren bestämmas med
ledning av reglerna i 5 kap. SkL i den mån villkoren inte anger annat. Som
ovan redovisats har regeringen utfärdat direktiv för en kommitté som skall se
över reglerna i skadeståndslagen om ersättning för ideell skada. Kommitténs
huvuduppgifter skall bli att överväga om den nuvarande ersättningsnivån bör
höjas, vilka ersättningsprinciper som bör tillämpas samt hur normer för att
bestämma ersättningen bör fastställas. En fråga som kommittén också skall
överväga är om ersättning för ideell skada skall kunna utges till den som blivit
smittad av HIV utan att ännu ha visat några symptom på sjukdomen AIDS,
och i så fall hur ersättningen skall avvägas mot den personskadeersättning
som lämnas till den som sedan verkligen blir sjuk. Kommitténs arbete skall
enligt direktiven vara slutfört före utgången av år 1990.

Vidare har - enligt vad utskottet inhämtat - försäkringsinspektionen i
dagarna påbörjat en utvärdering av patientförsäkringen. Utvärderingen,
som skall avse tillämpningen av försäkringsvillkoren och handläggningen av
försäkringsärendena, beräknas vara avslutad under sommaren 1989.

Enligt utskottets mening är det självfallet angeläget att de som skadas på

1988/89.-LU28

grund av felbehandling eller läkemedel garanteras en fullgod ersättning. I
avvaktan på resultatet av kommitténs arbete och försäkringsinspektionens
utvärdering anser utskottet emellertid inte att riksdagen bör göra något
uttalande med anledning av de nu aktuella motionerna. Det kan i sammanhanget
påpekas att enligt vad utskottet inhämtat utgår ersättning för ideell
skada från patient- och läkemedelsförsäkringarna med generellt sett högre
belopp än vad som anges i trafikskadenämndens tabeller.

Vad särskilt gäller den i motion L621 upptagna frågan om ersättning till
HIV-smittad blödarsjuk konstaterar utskottet - i likhet med motionärerna -att enligt nuvarande ordning utgår ersättning med ett visst belopp till den som
blivit HIV-smittad och om personen därefter utvecklar AIDS med ytterligare
belopp. Utskottet har emellertid erfarit, att man inom konsortierna för
patient- och läkemedelsförsäkringarna avser att ta upp frågan om ersättning
till HIV-smittade alternativt skall kunna ges genast efter smittotillfället med
ett belopp i ett för allt.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionerna L609, L620, L621,
L626 och L627.

Personförsäkringar

Privat försäkringsverksamhet bygger på en organiserad samverkan av ett
kollektiv som vill skydda sig mot likartade risker. Avtal om privata liv-, sjukoch
olycksfallsförsäkringar liksom om andra försäkringar som tecknas av
enskilda regleras för närvarande huvudsakligen i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal (FAL). Reglerna i FAL är i stor utsträckning tvingande till
förmån för försäkringstagarna. På vissa för försäkringstagarna viktiga
områden råder dock avtalsfrihet. Bl.a. gäller avtalsfriheten i fråga om
premiens storlek. Någon skyldighet att i enskilda fall meddela försäkring
finns inte enligt FAL. Den nuvarande regleringen i FAL innebär att
försäkringsbolagen i fråga om personförsäkringar har stora möjligheter att
ensamma bestämma försäkringsvillkoren. Bolagen tillämpar emellertid i
betydande omfattning gemensamma riktlinjer vid den individuella prövningen,
såsom i fråga om bedömningen av vilken inverkan den blivande
försäkringstagarens hälsotillstånd skall ha på försäkringsvillkoren.

Försäkringsvillkoren påverkas också i betydande utsträckning av reglerna i
försäkringsrörelselagen (1982:713). Denna reglering avser att säkerställa att
försäkringsbolagen kan infria sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal
(soliditetsprincipen) samt att bolagen driver verksamheten under
iakttagande av principen om skälighet, dvs. att försäkringar erbjuds till
kostnader som är skäliga med hänsyn till den risk de skall täcka.

I motion L606 av Görel Thurdin m.fl. (c) hänvisas till att enligt forskningsrön
från Danmark är prognosen för diabetiker inte så dålig som man tidigare
ansett. Detta bör enligt motionärerna beaktas vid utformningen av den nya
försäkringslagen. Vidare är det enligt motionärerna angeläget att socialdepartementet
tar initiativ till en utökad information till människor med svåra
sjukdomar om möjligheterna att teckna försäkringar.

I motion L617 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (c) framhålls att
diabetiker bör ha rätt att teckna försäkringar på samma villkor som andra,

1988/89:LU28

eftersom diabetes med dagens sjukvård inte medför någon nämnvärd ökad
risk. Försäkringsbolagen bör därför förmås att bevilja diabetiker försäkring
utan att kräva förhöjd premie. Om detta inte är möjligt bör samhället träda
emellan och svara för den förhöjda andelen av premien.

Som närmare redovisats ovan behandlade utskottet under hösten 1988
motionsyrkanden om såväl rätten för diabetiker att teckna försäkring som
försäkringsinformation till kroniskt sjuka människor (se 1988/89:LU5).
Utskottet underströk därvid vikten av att diabetiker inte utestängs från
möjligheten att teckna personförsäkringar. Utskottet hänvisade till att det av
de remissyttranden som inhämtades i ärendet från försäkringsinspektionen
och Svenska försäkringsbolags riksförbund framgick att diabetikernas möjligheter
att skaffa sig ett tillfredsställande försäkringsskydd inte var så små
som antyddes i motionen. I varje enskilt fall måste dock försäkringsvillkoren
utformas med utgångspunkt i den risk som försäkringen skall täcka.
Utskottet framhöll därvid det angelägna i att försäkringsbolagen vid sin
riskbedömning tar hänsyn till de framsteg som görs inom läkarvetenskapen.

Det anförda äger enligt utskottets mening alltjämt giltighet. Då frågan nu
åter aktualiseras vill utskottet ånyo hänvisa till att den mera övergripande
frågan om försäkringssökandens rätt att teckna försäkring övervägts av
försäkringsrättskommittén i betänkandet (SOU 1986:56) Personförsäkringslag.
Betänkandet har remissbehandlats och övervägs för närvarande inom
justitiedepartementet.

Mot bakgrund av vad den dåvarande justitieministern anförde vid
besvarandet av en fråga om diabetikers rätt att teckna visst slag av försäkring
(se ovan s. 6) förutsätter utskottet att spörsmålet ingående kommer att
övervägas vid den fortsatta beredningen av försäkringsrättskommitténs
ovannämnda betänkande. Utskottet utgår vidare från att även frågan om
utökad information till kroniskt sjuka människor om deras möjligheter att
teckna försäkringar därvid kommer att beaktas. Mot denna bakgrund finns
det enligt utskottets mening inte heller nu anledning för riksdagen att göra
något särskilt uttalande i dessa frågor.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande parient- och läkemedelsförsäkringarna

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:L609, 1988/89: L620,

1988/89:L621, 1988/89:L626 och 1988/89:L627,

2. beträffande rät! att teckna försäkring m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:L606 och 1988/89:L617.

Stockholm den 6 april 1989
På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

1988/89 :LU28

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger Hestvik (s), Allan Ekström
(m), Gunnar Thollander (s), Hans Rosengren (s), Ewy Möller (m), Bengt
Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c), Elisabeth Persson (vpk), Elisabet
Franzén (mp), Anita Jönsson (s), Rune Evensson (s) och Ulla-Britt Åbark
(s).

Särskilt yttrande

Patient- och läkemedelsförsäkringarna
Elisabeth Persson (vpk) anför:

Enligt min mening är det mycket angeläget att de som blivit smittade av HIV
genom blodpreparat eller genom blodtransfusion snarast får en förbättrad
ideell ersättning. Särskilt viktigt anser jag att det är att en total ersättning
utbetalas genast efter smittotillfället, och inte som nu att en viss ersättning
utgår till den som blivit HIV-smittad och först om personen därefter
utvecklar AIDS med ytterligare belopp. Såsom framgår ovan avser man dock
att inom konsortierna för patient- och läkemedelsförsäkringarna överväga
frågan om att alternativt ge ersättning genast efter smittotillfället. Jag
förutsätter att dessa överväganden snarast kommer att leda till en sådan
alternativ ersättningsmöjlighet och avstår därför nu från något yrkande i
frågan.

1988/89:LU28

gotab 88513, Stockholm 1989