Vissa folkbildningsfrågor
Betänkande 1996/97:KrU9
Kulturutskottets betänkande
1996/97:KRU09
Vissa folkbildningsfrågor
Innehåll
1996/97 KrU9
Sammanfattning
Med anledning av en motion föreslår utskottet att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att en samlad översyn bör göras av utbildningarna för vuxna inom teckenspråksområdet. Vid översynen bör bl.a. förutsättningslöst prövas om och på vilket sätt den yrkesförberedande grundutbildningen i teckenspråk bör förändras och förbättras och vilka förändringar och förbättringar som behöver göras när det gäller utbildningen av teckenspråks/dövblindtolkar, teckenspråkslärare m.m. Det bör också prövas i vilken utsträckning teckenspråksutbildningarna inom folkhögskolan och högskolan bör samordnas. Utskottet föreslår också att riksdagen med anledning av en annan motion som sin mening skall ge regeringen till känna att Kunskapslyftskommittén bör få i uppdrag att se över frågan om ansvarsfördelningen mellan bl.a. stat, kommun och landsting när det gäller extrakostnader för funktionshindrades folkhögskolestudier. Syftet med översynen är att funktionshindrades möjligheter att få utbildning vid folkhögskola skall underlättas och förbättras.
Motionerna
1996/97:Kr602 av Lars Lilja och Annika Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samlad översyn av teckenspråks- och tolkutbildningarna. 1996/97:Kr606 av Margareta Sandgren m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om funktionshindrades reella möjligheter till utbildning och/eller rehabilitering, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av finansieringsfrågorna för de extrakostnader som ett handikappat boende och omvårdnadsinsatser under utbildningstiden innebär.
Ärendenas beredning Kulturutskottet har berett Folkbildningsrådet, Tolk- och översättarinstitutet (TÖI) vid Stockholms universitet, Institutionen för Tillämpad Lärarkunskap (ITL) vid Linköpings universitet, Handikappförbundens Samarbetsorgan och Svenska Kommunförbundet tillfälle att yttra sig över motion 1996/97:Kr602 om utbildning av teckenspråkslärare och teckenspråkstolkar. Svenska Kommunförbundet har avstått från att avge yttrande. Handikappförbundens Samarbetsorgan har också avstått från att avge yttrande men lämnat motionen vidare till Sveriges Dövas Riksförbund (SDR) som inkommit med ett yttrande. Även Sveriges Teckenspråkstolkars Förening (STTF) och Tolkcentralernas Arbetsledarförening (TALFÖR) har inkommit med yttranden över motionen. Vidare har kulturutskottet berett Statens institut för särskilt utbildningsstöd (Sisus, tidigare Nämnden för vårdartjänst), Folkbildningsrådet, Handikappförbundens Samarbetsorgan, Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet tillfälle att yttra sig över motion 1996/97:Kr606 om funktionshindrade elever. Svenska Kommunförbundet har avstått från att avge yttrande. Remissyttrandena - med undantag av vissa bilagor - bifogas som bilaga 1 och 2 till detta betänkande.
Utbildning av teckenspråkslärare och teckenspråkstolkar (mot. 1996/97:Kr602)
Tolktjänst för vardagstolkning för barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade Enligt 3 a § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) skall landsting erbjuda dem som är bosatta inom landstinget tolktjänst för vardagstolkning för barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade. Bestämmelsen gäller även kommun som inte ingår i ett landsting. Från anslaget B 1. Vissa statsbidrag inom äldre- och handikappområdet (utgiftsområde 9) går statsbidrag ut till bl.a. tolktjänst. Statsbidrag från anslaget syftar till att ge landstingen förutsättningar att bygga ut tolktjänsten för döva och dövblinda m.fl. Statsbidraget lämnas enligt förordningen (1993:1284) om tillfälligt statsbidrag till utvecklingsinsatser inom habilitering och rehabilitering. Bidraget fördelas av Socialstyrelsen. I sin rapport år 1996 över handikappreformen har Socialstyrelsen pekat på att de åtgärder som dittills vidtagits för att öka antalet tolkar varit otillräckliga. Vissa statsbidrag enligt förordningen upphör i och med utgången av år 1997, medan statsbidraget till tolktjänst kvarstår och byggs ut (se prop. 1996/97:1, utgiftsområde 9 under anslaget B 1. Vissa statsbidrag inom äldre- och handikappområdet).
Utbildning i teckenspråk samt utbildning av teckenspråkstolkar och teckenspråkslärare Grundläggande utbildning i teckenspråk Hörande elever kan läsa teckenspråk som B-språk på grundskolans högstadium och som C-språk i gymnasieskolan. Teckenspråksutbildning kan också finnas inom kommunal vuxenutbildning. Teckenspråksutbildning av varierande längd för hörande ges i studiecirklar, på folkhögskolor, på Statens skolor för vuxna i Härnösand och vid vissa AMU- grupper. Tvåårig teckenspråksutbildning ges vid vissa folkhögskolor. Medel till utbildning på folkhögskolor utgår från anslaget L 1. Bidrag till folkbildningen (utgiftsområde 17) och fördelas av Folkbildningsrådet. För merkostnader för teckenspråksutbildning vid folkhögskola utgår medel från anslaget L 2. Bidrag till vissa handikappåtgärder inom folkbildningen (utgiftsområde 17) och fördelas av Tolk- och översättarinstitutet vid Stockholms universitet (TÖI).
Tolkutbildning Tvåårig utbildning till teckenspråkstolk/dövblindtolk ges vid vissa folkhögskolor. Tolkutbildningen bygger i princip på den tvååriga teckenspråksutbildningen. De sökande till tolkutbildningen skall ha godkänt resultat från ett teckenspråkstest som anordnas av TÖI. Försöksverksamhet pågår med fyraårig utbildning till teckenspråkstolk/dövblindtolk, motsvarande den tvååriga grundutbildningen i teckenspråk och den tvååriga tolkutbildningen. Medel till utbildning på folkhögskolor utgår från anslaget L 1. Bidrag till folkbildningen (utgiftsområde 17) och fördelas av Folkbildningsrådet. För merkostnader för tolkutbildningen utgår medel från anslaget L 2. Bidrag till vissa handikappåtgärder inom folkbildningen (utgiftsområde 17) och fördelas av TÖI. TÖI skall utöva tillsyn över tolkutbildningen och kontinuerligt följa upp och utvärdera den. Kompletterande teckenspråksutbildning om 20 poäng för teckenspråkstolkar ges vid Stockholms universitet. En högre tolkutbildning för redan verksamma tolkar ges vid Stockholms universitet för dem som vill specialisera sig inom högskoletolkning. Treårig utbildning till vuxendövtolk ges vid folkhögskola. Medel till utbildning på folkhögskolor utgår från anslaget L 1. Bidrag till folkbildningen (utgiftsområde 17) och fördelas av Folkbildningsrådet. För merkostnader för tolkutbildningen utgår medel från anslaget L 2. Bidrag till vissa handikappåtgärder inom folkbildningen (utgiftsområde 17) och fördelas av TÖI. TÖI skall utöva tillsyn över tolkutbildningen och kontinuerligt följa upp och utvärdera den.
Lärarutbildning Ettårig teckenspråkslärarutbildning ges vid folkhögskola. För hörande studerande gäller samma antagningskrav som till tolkutbildningen, dvs. godkänt teckenspråkstest som anordnas av TÖI. Medel till utbildning på folkhögskolor utgår från anslaget L 1. Bidrag till folkbildningen (utgiftsområde 17) och fördelas av Folkbildningsrådet. För merkostnader för teckenspråkslärarutbildningen utgår medel från anslaget L 2. Bidrag till vissa handikappåtgärder inom folkbildningen (utgiftsområde 17) och fördelas av TÖI. TÖI skall utöva tillsyn över teckenspråkslärarutbildningen och kontinuerligt följa upp och utvärdera den. Påbyggnadsutbildning för tolklärare har anordnats vid Linköpings universitet.
Tidigare riksdagsbehandling I budgetpropositionen hösten 1996 uttalade regeringen att den såg med oro på att tillgången på teckenspråkstolkar inte motsvarar behovet på arbetsmarknaden (prop. 1996/97:1, utgiftsområde 17, anslag L 2. Bidrag till vissa handikappåtgärder inom folkbildningen). TÖI hade föreslagit en kompletterande utbildning i teckenspråk för redan verksamma teckenspråkslärare i syfte att höja kvaliteten i teckenspråksutbildningen och därmed på sikt öka antalet presumtiva tolkelever. Regeringen föreslog att riksdagen skulle godkänna att högst 600 000 kronor av anslaget L 2 skulle få användas för sådan kompletterande utbildning för teckenspråkslärare. Riksdagen godkände förslaget (bet. 1996/97:KrU1, rskr. 1996/97:131).
Utredningen om utbildning i teckenspråk för föräldrar till döva barn m.m. (U 1995:13) Utredningen om utbildning i teckenspråk för föräldrar till döva barn m.m. (TUFF) har i sitt betänkande (SOU 1996:102) påtalat bristen på teckenspråkslärare. Enligt utredningens mening bör en analys göras av vilken kompetens lärarna på olika teckenspråksutbildningar bör ha, hur utbildningarna skall se ut och vem som skall ansvara för utbildningarna.
Funktionshindrade elever (mot. 1996/97:Kr606)
Tidigare riksdagsbehandling Under allmänna motionstiden 1994 väcktes en motion, 1993/94:So250 (c), om ett samlat utbildningsstöd för alla vuxna med funktionshinder. I motionen påtalades att stödet för funktionshindrade vuxnas studier var mycket splittrat. Olika villkor gällde för olika studieformer och olika grupper av funktionshindrade. Detta gällde både det pedagogiska stödet i studiesituationen och den enskildes finansiering av studierna. Motionärerna ansåg att det behövdes ett samlat socialt och pedagogiskt utbildningsstöd som rör alla funktionshindrade och olika vuxenutbildningsformer. Socialutskottet redovisade det stöd som fanns inom gymnasieskolan, komvux, folkhögskolan, högskolan och andra eftergymnasiala studieformer. Socialutskottet kunde bekräfta den splittrade bild som påtalades i motionen. Socialutskottet redovisade också möjligheterna till personlig assistans enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade. Socialutskottet konstaterade att det inte fanns något speciellt stöd för funktionshindrade inom det allmänna studiestödssystemet. Socialutskottet remitterade motionen till socialförsäkrings-, utbildnings- och kulturutskotten. Socialförsäkringsutskottet vitsordade de problem som tagits upp i motionen. Socialförsäkringsutskottet utgick från att Studiestödsutredningen (U 1994:13) skulle beakta de funktionshindrades problem. Kulturutskottet redovisade att Folkbildningsrådet avsåg att närmare utreda vilka stödinsatser för funktionshindrade som kan ingå i grundbidraget till folkhögskolorna och vilka behov som finns av riktade stöd. Kulturutskottet redovisade att arbete med utvärdering av folkbildningen pågick inom folkbildningen och genom en av regeringen tillkallad utredare. Även utbildningsutskottet hänvisade till pågående utredningsarbete. Socialutskottet delade motionärernas uppfattning att stödet till funktionshindrade vuxna som studerar är splittrat. Med hänvisning till pågående utredningsarbete avstyrkte socialutskottet motionen (bet. 1994/95:SoU3). Riksdagen följde utskottets förslag.
Kunskapslyftskommittén Kommittén om ett nationellt kunskapslyft för vuxna (U 1995:09), även kallad Kunskapslyftskommittén, skall i ett första steg föreslå mål för ett nationellt kunskapslyft för vuxna som en del i en strategi för ett livslångt lärande (dir. 1995:67). Kommittén skall i ett andra steg bl.a. ta ställning till vilket ansvar som skall vila på den offentligt finansierade utbildningen och på arbetslivet för olika typer av utbildningsinsatser. Den skall föreslå vilket ansvar varje individ bör ta för sin egen kompetensutveckling. Den skall också analysera i vilken utsträckning nuvarande former för vuxenutbildning och organisationen av den samhällsstödda vuxenutbildningen tillfredsställer de ökande behoven av återkommande utbildning. Kommittén skall vidare föreslå en ansvarsfördelning som leder till en rationell användning av samhällets resurser och till att så många vuxna som möjligt kan ta del av den utbildning de behöver och önskar. I tilläggsdirektiv (dir. 1996:71) har kommittén fått i uppdrag att samordna och utvärdera den femåriga vuxenutbildningssatsning som startar under år 1997. Kunskapslyftskommittén har inte något särskilt uttalat uppdrag att arbeta med frågor som specifikt rör funktionshindrade vuxnas möjligheter till utbildning och omvårdnad i anslutning till utbildningen.
Utskottet
Teckenspråksutbildning m.m. I motion Kr602 (s) framhålls det paradoxala i en situation där staten ger stimulansbidrag för att landstingen skall anställa teckenspråkstolkar men där det inte finns tillräckligt antal utbildade teckenspråkstolkar att anställa. I motionen anges att det finns 821 vakanta tolktjänster. Motionärerna anför att tolkbristen förmodligen beror på ett föråldrat och underdimensionerat system för utbildning i teckenspråk och utbildning av teckenspråkstolkar. Staten har inte ett samlat ansvar för utbildningen och dess kvalitet. Enligt motionen klarar få av dem som gått igenom den tvååriga teckenspråksutbildningen vid folkhögskola Tolk- och översättarinstitutets (TÖI:s) test inför tolkutbildningen. Den som fått godkänt resultat på teckenspråksutbildningen bör automatiskt vara behörig att antas till tolkutbildningen. En förutsättning härför är att staten garanterar tillräckligt hög kvalitet på den grundläggande teckenspråksutbildningen. Motionärerna anser att antalet platser inom tolkutbildningen bör ökas. Teckenspråks- och tolkutbildningarna bör utvecklas i samarbete med högskolor och universitet. Behovet av förlängd grundutbildning i teckenspråk bör analyseras. Även behovet av fortbildning av verksamma tolkar bör enligt motionen analyseras. Motionärerna föreslår att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad som anförts i motionen om en samlad översyn av teckenspråks- och tolkutbildningarna. Utskottet har i det föregående i detta betänkande redovisat att landsting skall erbjuda dem som är bosatta inom landstinget tolktjänst för vardagstolkning för barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade (3 a § hälso- och sjukvårdslagen). Bestämmelsen gäller även kommun som inte ingår i ett landsting. Ett särskilt statsbidrag går ut till landstingen för att stimulera utbyggnaden av tolktjänsten. Socialstyrelsen har i sin rapport år 1996 över handikappreformen pekat på att de åtgärder som dittills vidtagits för att öka antalet tolkar varit otillräckliga. Det har inte funnits tillräckligt antal utbildade tolkar att anställa. Utskottet har remitterat motion Kr602 (s). Remissvaren finns intagna som bilaga 1 i detta betänkande. Av de inkomna svaren framgår bl.a. att det år 1995 fanns 220 tolktjänster, varav 26 vakanta. Motionens uppgift om 821 vakanta tjänster torde avse behovet av nya tolktjänster med utgångspunkt i ett behov av totalt 1 000 tjänster, som beräknats av 1989 års handikapputredning (SOU 1991:97) och redovisats i proposition 1992/93:159. I remissyttrandet från Tolk- och översättarinstitutet vid Stockholms universitet (TÖI) anförs att antalet tjänster och antalet vakanser är ett osäkert mått att använda, då flera landsting uppgivit att nya tjänster inrättas endast om det finns tolkar att rekrytera. I det föregående har utskottet redovisat den utbildning som finns i teckenspråk och den utbildning som finns för blivande teckenspråkstolkar och teckenspråkslärare. Sammanfattningsvis kan följande nämnas. Teckenspråk kan läsas på grundskolans högstadium och i gymnasieskolan. Undervisning i teckenspråk på olika nivåer och av varierande längd för vuxna ges inom studieförbund, på folkhögskolor, på Statens skolor för vuxna i Härnösand och vid vissa AMU- grupper. På folkhögskolor ges tvåårig teckenspråksutbildning, tvåårig teckenspråks/dövblindtolkutbildning samt ettårig teckenspråkslärarutbildning. Denna utbildning på folkhögskola står under tillsyn av TÖI. För tillträde till teckenspråks/dövblindtolkutbildningen samt teckenspråkslärarutbildningen krävs godkänt resultat på ett särskilt teckenspråkstest som anordnas av TÖI. Vid folkhögskola ges också treårig utbildning till vuxendövtolk. Kurser för högre teckenspråksundervisning, kurser för fortbildning och vidareutbildning av teckenspråkstolkar och teckenspråkslärare samt kurser för tolkutbildare och lärarutbildare ges huvudsakligen vid universitet och högskola. Någon högskoleutbildning av teckenspråkslärare finns inte. TÖI anför i sitt remissyttrande att orsaken till bristen på teckenspråks/dövblindtolkar är komplex. Dimensionering och kvalitet beror av tillgången på kompetenta lärare och av elevernas förutsättningar att kunna tillägna sig den språkliga och övriga kompetens som kan krävas för att kunna tolka. Vid den senaste teckenspråkstestningen godkändes 28 av 121 personer. Dessa siffror visar enligt TÖI att intresset för att lära sig teckenspråk är stort men att svårigheterna att lära sig ett språk som inte är vokalt och auditivt och som har en helt annan struktur och uppbyggnad än talat språk ofta underskattas. Flera remissinstanser anger att de hittillsvarande åtgärderna för att avhjälpa tolkbristen har varit otillräckliga. I samtliga remissyttranden framhålls betydelsen av att det finns tillgång på kompetenta teckenspråkslärare för att grundutbildningen i teckenspråk skall kunna få en sådan kvalitet att flera studerande blir godkända i TÖI:s teckenspråkstest och kan antas till tolk- och lärarutbildningarna inom folkhögskolan. Det framhålls också att det är viktigt att kompetenta teckenspråkslärare utbildas för hela utbildningsområdet, dvs. inte endast för folkbildningens behov utan även för att tillgodose behoven inom övrig vuxenutbildning, inom skolan, inom universitet och högskolor m.m. Fortbildning och kompletteringsutbildning för redan verksamma lärare förordas. Kompletterande teckenspråksutbildning för dem som inte klarat teckenspråkstestet inför tolk- och lärarutbildningen inom folkhögskolan förordas också. Vidare påtalas betydelsen av att verksamma tolkar med kort utbildning får kompletterande utbildning. Flera remissinstanser anser att teckenspråksutbildningen inom högskolan bör utvecklas. Det finns också önskemål om att föra över vissa teckenspråksutbildningar från folkhögskolan till högskolan. Behovet av utbildning av tolk- och lärarutbildare påtalas också. Utskottet erinrar om att de varierande formerna av utbildning inom teckenspråksområdet har vuxit fram allteftersom behov har uppstått och resurser kunnat ställas till förfogande. Genom den nära kontakt som finns mellan organisationer och folkbildning och genom beredvilligheten inom folkbildningen att tillgodose påtalade utbildningsbehov har mycket av den teckenspråks-, tolk- och lärarutbildning som finns i dag utvecklats inom folkbildningen, i första hand inom folkhögskolorna när det gäller tolk- och lärarutbildningen. Med tiden har behoven av teckenspråksutbildning breddats och förändrats. Utbildning har anordnats även inom grundskolan, gymnasieskolan och högskolan. Teckenspråksutbildningens struktur har fått sin prägel av den successiva utbyggnad som skett inom olika utbildningsformer. Utskottet kan konstatera att enighet råder bland de myndigheter och organisationer som yttrat sig över motion Kr602 (s) om att det behövs en samlad översyn av teckenspråksutbildningarna. Utskottet anser mot bakgrund av vad som anförs i motionen och remissyttrandena att en samlad översyn bör göras av utbildningarna för vuxna inom teckenspråksområdet. Motionen tar i första hand upp de teckenspråksutbildningar som är förlagda till folkhögskola till vilka extra medel utgår via TÖI, som också utövar tillsyn över utbildningarna. Som utskottet översiktligt redovisat finns teckenspråksutbildning och vissa kurser för teckenspråks/dövblindtolkar och teckenspråkslärare även på högskolenivån. Utbildningarna inom folkhögskolan och på högskolenivån har nära samband med varandra. Det är därför nödvändigt att en översyn av teckenspråksutbildningarna omfattar både den folkhögskoleförlagda utbildningen och utbildningen inom högskolan. Kunskaper och resurser inom båda områdena behöver tas till vara för att långsiktigt kunna höja kompetensen hos teckenspråkslärarna och avhjälpa bristen på teckenspråks/dövblindtolkar. Översynen bör grundas på en kartläggning av de teckenspråksutbildningar för vuxna som finns och de behov av olika slag av teckenspråksutbildningar på olika nivåer som föreligger. Vid översynen bör förutsättningslöst prövas om och på vilket sätt den yrkesförberedande grundutbildningen i teckenspråk bör förändras och förbättras och vilka förändringar och förbättringar som behöver göras när det gäller utbildningen av teckenspråks/dövblindtolkar och utbildningen av teckenspråkslärare för olika slag av teckenspråksundervisning inom skolan, folkhögskolan, studieförbunden, övrig vuxenutbildning, högskolan och universiteten, m.m. Som anförs i betänkandet (SOU 1996:102) TUFF - Teckenspråksutbildning för föräldrar behöver en analys göras av vilken kompetens lärare behöver för olika teckenspråksutbildningar för barn och vuxna, hur utbildningarna skall se ut och vilka som skall ansvara för sådana utbildningar. I sammanhanget bör också frågan om utbildning av teckenspråkstolkutbildare och teckenspråkslärarutbildare prövas. Det bör också prövas i vilken utsträckning redan verksamma teckenspråks/dövblindtolkar och teckenspråkslärare behöver fortbildning och vidareutbildning och på vad sätt de kan erbjudas detta. Vid översynen bör prövas om och på vilket sätt resurserna för teckenspråks-, tolk- och lärarutbildning inom folkhögskolan och inom högskola och universitet behöver samordnas. Översynen bör ske i samråd med berörda inom folkhögskolan och högskolan samt övriga berörda myndigheter och organisationer. Översynsarbetet bör även ske i nära kontakt med den nya utredning om lärarutbildningen som regeringen nyligen beslutat att tillkalla (dir. 1997:54). Vad utskottet anfört om en samlad översyn av utbildningarna för vuxna inom teckenspråksområdet bör riksdagen med anledning av motion Kr602 (s) som sin mening ge regeringen till känna.
Funktionshindrade elever vid folkhögskola I motion Kr606 (s) anförs att det krävs anpassad, förberedande eller yrkesinriktad utbildning för att gravt funktionshindrade skall ha möjlighet att delta i arbetslivet. Det krävs vidare individanpassade studieplaner och ibland förlängd studietid. Många behöver också praktik under studietiden och fysisk och social träning. Motionärerna anser att utbildning på folkhögskola är ett gott alternativ för funktionshindrade elever. Folkhögskolan kan erbjuda anpassade studier och aktiv fritid. Med ett anpassat och bra boende kan folkhögskolestudier också göra att den funktionshindrade når en högre grad av självständighet. Motionärerna anför att många funktionshindrade i dag inte kan påbörja eller fortsätta utbildning på folkhögskola på grund av problem med finansieringen av studierna, framför allt när det gäller fysisk anpassning av bostaden under studietiden. Tidigare fanns ett s.k. särskilt bidrag för sådan anpassning. I dag måste skolorna förhandla med flera olika parter och inte sällan misslyckas man med att nå fram till en lösning på finansieringen. Det är enligt motionärernas mening otillfredsställande och inhumant att funktionshindrade blir utsatta för lokalt godtycke och inte får möjlighet till studier som kan leda till ett mera självständigt liv och till delaktighet på arbetsmarknaden. Samhället bör ta på sig ansvaret för finansieringen av de extrakostnader som fysisk anpassning av boende och omvårdnadsinsatser innebär. Riksdagen bör enligt motionen som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts om funktionshindrades reella möjligheter till utbildning och/eller rehabilitering (yrkande 1) och om en översyn av finansieringsfrågorna för de extrakostnader som ett handikappat boende och omvårdnadsinsatser under utbildningstiden innebär (yrkande 2). Utskottet har remissbehandlat motion Kr606 (s). Remissvaren finns intagna i bilaga 2 till detta betänkande. I svaren betonas särskilt att det i dag - sedan det särskilda bidraget till bostadsanpassning m.m. har tagits bort - kan vara svårt och krångligt för en funktionshindrad som önskar studera på folkhögskola att få tillräckliga bidrag till anpassning av bostad och till omvårdnadsinsatser under studietiden. Det kan vara nödvändigt att förhandla med många olika instanser. I yttrandet från Statens institut för särskilt utbildningsstöd (Sisus) nämns som exempel att förhandlingar kan behöva ske med kommun, försäkringskassa, landsting, försäkringsbolag och arbetsförmedling. Folkhögskolorna försöker ofta bistå de funktionshindrade vid förhandlingarna men flera sökande tvingas varje år att avstå från folkhögskolestudier eftersom finansieringen inte har kunnat lösas. Folkbildningsrådet redovisar i sitt yttrande att de medel som Sisus disponerar under anslaget L 2. Bidrag till vissa handikappåtgärder inom folkbildningen (inom utgiftsområde 17) räcker till bidrag till rörelsehindrade folkhögskolestuderande. Sisus har däremot inte samma möjlighet att lämna tillräckliga bidrag till andra folkhögskolestuderande med stora funktionshinder, såsom studerande med förvärvade hjärnskador, psykiska funktionshinder, begåvningshandikapp, svår epilepsi, synskada och blindhet. Folkbildningsrådet anser att möjligheterna att få stöd vid folkhögskolestudier inte bör vara beroende av vilket handikapp den studerande har. Rådet har funnit att kommunernas strävanden att minska sina kostnader har medfört svårigheter för allt fler studerande att få medel till stöd vid folkhögskolestudier. Både Sisus och Folkbildningsrådet förordar en skyndsam översyn av de frågor som rör finansieringen av extrakostnader för boende och omvårdnad under vuxna funktionshindrades utbildning. De önskar - liksom Landstingsförbundet - ett klarläggande av hur ansvaret för finansieringen skall fördelas mellan stat, kommun och landsting. Handikappförbundens Samarbetsorgan och Sisus framhåller att den enskilde inte skall behöva belastas med de merkostnader för utbildningen som beror på handikappet. Handikappförbundens Samarbetsorgan pekar på att det kan finnas en risk med motionsförslaget om det medför att kommunerna skjuter över ansvaret för funktionshindrades yrkesutbildning på folkhögskolorna. Folkhögskolekurser skall inte ersätta kommunernas utbildningsutbud utan vara ett komplement till det. Studiestödsutredningen har föreslagit ett sammanhållet, samordnat och renodlat studiestöd, som förutsätter att studerande som har särskilda behov under studierna till följd av handikapp får ersättningar från andra, generella förmånssystem och inte från studiestödssystemet (se SOU 1996:90). Sedan år 1995 arbetar Kunskapslyftskommittén (U 1995:09) med frågor som rör vuxenutbildningen i dess helhet. I direktiven (1995:67) sägs att landet skall utvecklas till ett kunskapssamhälle där alla människor får reella möjligheter att vidareutveckla sig. Bland kommitténs många uppgifter hör att definiera roller och föreslå en ansvarsfördelning som leder till en rationell användning av samhällets resurser för vuxenutbildning och till att så många vuxna som möjligt kan ta del av den utbildning de behöver och önskar. I regeringens skrivelse 1996/97:112 Utvecklingsplan för förskola, skola och vuxenutbildning - kvalitet och likvärdighet konstateras att funktionshindrade vuxenstuderande möter olika problem som i vissa fall omöjliggör fortsatta studier. Regeringen avser mot denna bakgrund att ge Kunskapslyftskommittén tilläggsdirektiv om insatser för funktionshindrade vuxenstuderande. Innebörden av det kommande uppdraget utvecklas inte närmare i skrivelsen. Utskottet erinrar om att den övergripande handikappolitiken har alla människors lika värde och lika rätt som grund. Människor med funktionshinder skall beredas möjlighet att som andra få en god utbildning, delta i arbetslivet och leva ett aktivt och självständigt liv. Mot bakgrund härav och av den problematiska situation som motionärerna och remissinstanserna redovisar när det gäller finansieringen av vuxna funktionshindrades studier vid folkhögskola, anser utskottet att en översyn av denna finansieringsfråga bör ingå i Kunskapslyftskommitténs nya uppdrag avseende insatser för funktionshindrade vuxenstuderande. Vid översynen bör en kartläggning göras av de olika stöd och bidrag som kan utgå till funktionshindrade studerande vid folkhögskola. Kartläggningen bör också belysa vilka svårigheter funktionshindrade möter när det gäller finansieringen av extrakostnader för bostadsanpassning, omvårdnad, m.m. under utbildning på folkhögskola. Frågan om fördelningen mellan bl.a. stat, kommun och landsting av ansvaret för finansieringen av extrakostnaderna för utbildningen bör analyseras och övervägas med syfte att underlätta och förbättra funktionshindrades möjligheter att få utbildning vid folkhögskola. Utskottet föreslår att riksdagen med anledning av motion Kr606 (s) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om översyn av frågan om finansieringen av funktionshindrades studier på folkhögskola.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande teckenspråksutbildning m.m. att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Kr602 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, 2. beträffande funktionshindrade elever vid folkhögskola att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Kr606 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Stockholm den 24 april 1997
På kulturutskottets vägnar
Åke Gustavsson
I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Berit Oscarsson (s), Anders Nilsson (s), Leo Persson (s), Lennart Fridén (m), Björn Kaaling (s), Marianne Andersson (c), Monica Widnemark (s), Jan Backman (m), Carl-Johan Wilson (fp), Agneta Ringman (s), Charlotta L Bjälkebring (v), Lars Lilja (s), Elizabeth Nyström (m), Birgitta Wichne (m) och Tuve Skånberg (kd).
Yttranden över motion 1996/97:Kr602 Utbildning av teckenspråkslärare och teckenspråkstolkar
Folkbildningsrådet
Folkbildningsrådet får härmed lämna följande synpunkter på ovan rubricerade motion. Som grund för detta har underlag begärts in från Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation samt några av de folkhögskolor som genomför utbildningar för teckenspråkslärare och teckenspråkstolkar. Vidare har samråd skett med Folkbildningsförbundet.
Studieförbundsutbildningar I motionen tas teckenspråksutbildningarna enbart upp i ett folkhögskole- respektive universitets-/högskoleperspektiv. Folkbildningsrådet vill därför inledningsvis peka på att studieförbunden också är en viktig utbildningsanordnare inom teckenspråksområdet. Under år 1995/96 genomfördes sammanlagt ca 1 600 studiecirklar i teckenspråk omfattande 37 400 studietimmar och med ca 13 000 deltagare, varav ca 10 700 kvinnor. ABF och Vuxenskolan svarade för ca tre fjärdedelar av verksamheten. Vill man öka kvaliteten inom hela utbildningskedjan respektive nå fler människor som är beredda till fortsatta studier så måste också studieförbundens roll stärkas som en resurs för att genomföra vissa förberedande och kompletterande utbildningsinsatser. Det handlar i så fall inte om bristande intresse från studieförbundens sida utan snarare om bristande ekonomiska resurser att genomföra utbildningarna.
Kvalificerade yrkesutbildningar på folkhögskolan Teckenspråks- och teckenspråkstolkutbildningarna ingår i den grupp av kvalificerade yrkesutbildningar som är en del av de statsbidragsberättigade folkhögskolekurserna. Denna typ av utbildningar har ofta växt fram i samspel mellan en folkhögskola och de folkrörelser/organisationer som representerar brukarbehovet. I vissa fall är organisationerna huvudmän för en folkhögskola, i andra fall har ett samarbete etablerats på annat sätt. Det har också i regel handlat om att en statlig myndighet - före 1991 Skolöverstyrelsen - och på senare år TÖI (Tolk- och översättarinstitutet vid Stockholms universitet) fört dialog med blivande ?teckenspråksskolor? samt varit beredd att tillskjuta statsbidrag för både utvecklingskostnader samt de merkostnader denna typ av utbildningar har. Folkhögskolemiljön med tillgång till internatet och den pedagogiska och sociala miljö som präglar folkhögskolorna torde vara en tillgång vid genomförandet av denna typ av utbildningar som är starkt inriktad på förmågan att kommunicera med andra människor och låta detta färga och utveckla den egna personligheten. I detta sammanhang är också Västanviks folkhögskola, med sin helt teckenspråkliga miljö, en unik resurs. Utifrån de synpunkter berörda folkhögskolor lämnat in konstaterar Folkbildningsrådet också att det finns ett stort intresse för och engagemang kring utbildningarna. Antalet sökande till kurserna är också mycket stort i förhållande till de tillgängliga platserna.
Måldokument Som en form av kvalitetssäkring och som grund för den särskilda statsbidragstilldelningen har TÖI i samspel med folkhögskolorna tagit fram olika måldokument för verksamheten. Detta kan naturligtvis uppfattas som en form av styrning som i och för sig skulle kunna stå i konflikt med folkhögskolans frihet att själv forma sina studieplaner. Å andra sidan - och det synes vara den vanligaste tolkningen - ses det mer som ett hjälpmedel och en ram inom vilken folkhögskolan formar sin utbildning. Med tanke på den speciella typ av utbildningar som teckenspråks-tolk- och teckenspråkslärarlinjerna utgör finns det också i framtiden behov av en fortsatt kvalitetsutveckling. Folkhögskolorna har i sina skrivelser till Folkbildningsrådet markerat sitt intresse för detta. F.n. prövas också nya modeller för hur utbildningarna skall läggas upp och genomföras. Erfarenheterna från dessa försök bör också läggas till grund för eventuella framtida överväganden.
Utbildningsanordnarna Rådet konstaterar för sin del när det gäller förutsättningarna att genomföra utbildningarna - att folkhögskoleformen synes vara lämplig som utbildningsmiljö - att ett utvecklingsarbete i form av måldokument, fortbildningsinsatser m.m. redan påbörjats i samspel med TÖI - att antalet sökande är mycket stort till utbildningarna - att finansieringsfrågorna synes vara tillgodosedda genom dels det allmänna statsbidrag som Folkbildningsrådet fördelar och dels de riktade statsbidrag som TÖI förmedlar. De problem som lyfts fram i motionen vad gäller bristen på färdigutbildade tolkar har därmed enligt Folkbildningsrådets uppfattning inte att göra med huruvida utbildningarna anordnas av universiteten/högskolorna eller folkhögskolorna.
Bristen på tolkar Samtidigt konstaterar också Folkbildningsrådet att det är ett allvarligt problem att de senaste årens satsningar på att bygga upp fler teckenspråksutbildningar inte i högre grad bidragit till att avhjälpa bristen på yrkesarbetande tolkar. Målsättningen måste naturligtvis vara att betydligt fler av de studerande skall kunna kvalificera sig för fortsatt högre utbildning respektive bli ?yrkestolkar?. Det finns dock anledning att också peka på mervärdet av att ett stort antal personer via genomgången teckenspråksutbildning blivit resurspersoner i samhället även om man inte arbetar som tolk.
Lärarna Såvitt rådet kan bedöma är tillgången av kvalificerade lärare den kanske mest avgörande faktorn vad gäller hur goda resultat de studerande kan uppnå vid teckenspråksutbildningarna. Detta bekräftas också i en del av de underlag Folkbildningsrådet fått del av. Frågan om hur de nuvarande lärarutbildningarna skall kunna utvecklas samt fortbildningsinsatserna för verksamma lärare stärkas är av central vikt. Enligt rådets uppfattning är det i första hand denna fråga som bör bli föremål för en översyn.
Tolk- och översättarinstitutet vid Stockholms universitet (TÖI) Tolk- och översättarinstitutet vid Stockholms universitet (TÖI) bildades 1986 och har ett nationellt ansvar för tolk- och översättarutbildning. TÖI svarar för tolk- och översättarutbildning på universitetsnivå, ofta förlagd till olika språkinstitutioner i landet, samt har ett övergripande ansvar för kontakttolk-utbildning som anordnas av folkhögskolor och studieförbund i landet. Sedan 1991 ansvarar TÖI även för fördelning av statsbidrag till folkhögskolor för utbildning av tolkar för döva, dövblinda, vuxendöva och av teckenspråkslärare. Uppdraget att fördela statsbidrag till teckenspråkstolkutbildning m.m re- gleras dels i TÖI:s förordning, dels i regleringsbrev avseende anslaget L 2 Bidrag till vissa handikappåtgärder inom folkbildningen. TÖI har 1995-06-19 i skrivelse till regeringen beskrivit en del av de svårigheter som är förknippade med detta uppdrag (bilaga 1/bifogas ej i detta betänkande/). Redovisningen kompletteras här på vissa punkter med anledning av vad som framförts i motionen. Socialstyrelsen har regeringens uppdrag att utvärdera 1994 års handikappreform. I detta ingår att följa upp och utvärdera effekterna av landstingens utbyggnad av tolktjänsten för barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade liksom effekterna av det särskilda stimulansbidraget till denna verksamhet. Svaren på frågor om hur stimulansbidragen använts för att öka tolkservicen, antal vakanta tjänster m.m. framgår av Socialstyrelsens utvärderingar och senast i Rapport 1996:4. Enligt denna rapport var 1995 antalet vakanta tjänster i landet 26. Samtidigt påpekar emellertid socialstyrelsen att antalet inrättade och vakanta tjänster är ett osäkert mått på grund av att flera landsting uppger att nya tjänster inrättas endast om det finns tolkar som kan rekryteras. Det antal vakanta tjänster som motionärerna anger, 821, torde ange behov av tjänster, utifrån det sammanlagda behovet av 1 000 tjänster som beräknats av 1989 års handikapputredning i betänkandet SOU 1991:97. Motionärerna förmodar att tolkbristen står att finna i ett föråldrat och underdimensionerat utbildningssystem. Enligt TÖI:s erfarenhet är orsaken till tolkbristen, tyvärr, betydligt mer komplex än så och påverkas av flera olika faktorer. Utbildningssystemet kan visserligen sägas vara underdimensionerat utifrån behovet av antal tolkar men inte utifrån förutsättningarna att utbilda tolkar. En serie faktorer är avgörande för att kunna utbilda fler tolkar inom området. Dimensionering och kvalitet är främst beroende av tillgång på lärare, lärarnas kompetens och elevernas förutsättningar att kunna tillägna sig den språkliga och övriga kompetens som kan krävas för att kunna tolka mellan källspråk och målspråk. Brister härvidlag gör att förhoppningar om termins- intag i realiteten inte är möjligt att tillämpa, trots att inga praktiska eller ekonomiska hinder egentligen föreligger. Intresset för teckenspråksutbildning, liksom för tolkutbildning, är alltjämt mycket stort. Flera hundra personer söker varje gång till den två-åriga teckenspråkslinjen vid f n 7 folkhögskolor. Höstterminen 1996 antogs sammanlagt 47 nya elever att börja sitt första år, 80 elever går nu andra året. Vid den senaste teckenspråkstestningen godkändes 28 (inte 5) av 121 personer. Dessa siffror visar att intresset att lära sig teckenspråk är stort men att svårigheterna att lära sig ett språk som inte är vokalt och auditivt och som har en helt annan struktur och uppbyggnad än ett talat språk ofta underskattas. TÖI har på olika sätt arbetat vidare med de strategier som presenterades till regeringen 1995. En noggrann redogörelse över TÖI:s olika insatser presenterades senast 1996-06-06 till socialstyrelsen (bilaga 2/bifogas ej i detta betänkande/) som underlag till deras utvärderingsrapport till regeringen. De utvecklingsinsatser som därutöver planeras är att i samråd med folkhögskolor och brukarorganisationer utarbeta en handlingsplan för antagning till teckenspråksutbildning, diagnostiska prov att användas under teckenspråksutbildning och tolkutbildning, påbyggnadsutbildning i metodik och pedagogik för teckenspråkslärare. TÖI har gjort en rad insatser under senare år för att försöka stärka lärarsituationen inom folkhögskolan. Verksamma lärare har i samarbete med institutionen för lingvistik vid Stockholms universitet erbjudits påbyggnadsutbildning i teckenspråk. Universitetet i Linköping har erbjudit påbyggnadsutbildning för tolklärare. TÖI har 1995 i skrivelse till Utbildningsdepartementet anhållit om att få disponera medel för att få fram en auktorisation för teckenspråkstolkar på ett sätt som motsvarar auktorisation av tolkar i talade språk. Något svar på detta har ännu inte erhållits. Även fortbildning av tolkar är ett angeläget område. Ansvaret för fortbildning åvilar emellertid i första hand respektive arbetsgivare. Med hänsyn till att många verksamma tolkar har en tidigare mycket kort tolkutbildning har TÖI dock i viss utsträckning kunnat bevilja statsbidrag för påbyggnadsutbildning, t.ex. i teckenspråk, nordiska språk, tolketik, dövblindtolkning och rättstolkning. Vidare anordnas handledarutbildning för tolkar som tar emot tolkelever i praktik. Gensvaret för påbyggnadsutbildningarna har dock tyvärr ofta varit klent. Kurserna har alltför ofta fått ställas in p g a för få anmälda deltagare. TÖI kommer att ta upp detta problem med berörda parter vid de samverkanskonferenser som TÖI anordnar. Problemen inom området är också belysta av TUFF-utredningen (SOU 1996:102). Utredaren anför här bl a att bristen på lärare i teckenspråk är påtaglig inom alla utbildningsformer. ?Läget är akut och en av de främsta orsakerna till den onda cirkel som också begränsar dövas rätt till tolkservice. Det behövs snarast en analys av vilken kompetens lärare behöver för olika teckenspråksutbildningar för barn och vuxna, hur utbildningarna skall se ut och vilka som skall ansvara för sådan utbildning. En utredning med detta syfte bör ske i samråd med bl.a. Högskoleverket, Skolverket, Folkbildningsrådet, TÖI, SIH och NV (numera Sisus, Statens institut för särskilt utbildningsstöd, vår anmärkning).? TÖI ser fram emot en översyn i syfte att förbättra förutsättningarna för att utbilda fler tolkar. Vi anser att en sådan översyn i första hand bör koncentreras på det som enligt vår bedömning är grundförutsättningen för en god utbildning nämligen lärarutbildning. TÖI:s ansvar för lärarutbildning i teckenspråk avser den f n 1-åriga utbildningen vid Västanviks folkhögskola. Behovet av väl utbildade teckenspråkslärare har ökat markant under senare år inom de flesta utbildningsformer, inte minst inom det offentliga skolväsendet där teckenspråk erbjuds som B- och C-språk. En översyn av lärarutbildning bör därför beakta de olika behov av teckenspråkslärare som finns inom utbildningsområdet som helhet.
Institutionen för tillämpad lärarkunskap (ITL) vid Linköpings universitet Den bakgrundsteckning som görs i motionen innehåller värderingar som kan ifrågasättas, t.ex. värderingen att staten nu inte tar ansvar vad gäller utbildning av teckenspråkslärare och teckenspråkstolkar när utbildningen genomförs av folkhögskolor. Vi finner emellertid inte att det är primärt intressant att gå in på en diskussion om bakgrundsteckningen i alla dess delar är riktig. Det intressanta är att det finns en skriande brist på kunniga teckenspråkslärare, teckenspråkstolkar och utbildare av teckenspråkstolkar. Ytterligare besvärande är att bristen på tvåspråkighet - teckenspråk och svenska - också är skriande. Tolk- och översättarinstitutet vid Stockholms universitet har gjort vissa insatser tillsammans med folkhögskolor och Linköpings universitet för att öka kompetensen hos både teckenspråkslärare och teckenspråkstolklärare, vuxendövtolklärare och dövblindtolklärare. Insatserna måste dock bedömas som alltför begränsade. ITL instämmer i motionärernas syfte med en översyn. En sådan översyn sker normalt genom antingen en departemental utredning eller en särskild tillsatt utredare eller utredningsgrupp. Dessa vägar överensstämmer med den traditionella svenska utredningsmodellen. Den blir grundlig, men tar tid. En snabbare och mer handlingsinriktad översyn kan ske genom att något universitet eller några universitet tillsammans får i uppdrag att strukturera och genomföra utbildningar i teckenspråk på högskolenivå. I ett sådant uppdrag kan ingå att ta okonventionella initiativ för att öka genomströmningen, men med krav på uppnådd kvalitet vid utbildningens slut. Till detta uppdrag kan med fördel, enligt vår uppfattning, knytas uppdraget att genomföra lärarutbildning för aktuella grupper. Vidare bör i ett sådant uppdrag ingå att genomföra utvecklingsarbete inom främst det pedagogiska området. Ett sådant utvecklingsarbete kan på sikt leda till forskningsverksamhet. Väljs den senare snabbare vägen kan ett fruktbart möte komma att ske mellan utbildning på folkhögskola och på högskola. Efter några år bör verksamheten utvärderas. Sammanfattningsvis instämmer ITL i motionärernas yrkande. Vi finner det synnerligen angeläget att utbildning kommer till stånd utan dröjsmål och menar därför att okonventionella vägar till genomförande bör övervägas.
Sveriges Dövas Riksförbund (SDR) Sveriges Dövas Riksförbund har genom telefonkontakt med utskottets kan-slichef beretts tillfälle att yttra sig över ovanstående motion. SDR har i denna fråga haft kontakt med Västanviks folkhögskola som har såväl tolkutbildning som teckenspråksutbildning och utbildning av teckenspråkslärare. Detta yttrande är gemensamt för SDR och Västanviks folkhögskola. Inledningsvis är förbundet tacksamt över den uppmärksamhet som motionärerna visat i denna för oss så väsentliga fråga. Utbildningstakten är inte så hög som vi hade önskat. Tolkbristen är besvärande och leder till att döva inte kan vara delaktiga på samma villkor som den som hör. Situationen är dock inte så lätt att lösa och förbundet är starkt engagerat i de olika utbildningssatsningar och diskussioner om utbildning som pågår. Vi tar upp olika påståenden i motionen och bemöter/lämnar synpunkter på dessa.
1. Vakanta tjänster Det är riktigt att det är svårt att rekrytera utbildade tolkar, siffran 821 vakanta platser känner vi dock inte igen. Enligt Socialstyrelsens rapport till regeringen över 1995 års tolktjänst (Socialstyrelsen 1996:4) fanns 1995 220 tjänster, varav 194 var tillsatta och 26 vakanta. ?Antalet inrättade och vakanta tjänster är dock ett osäkert mått på grund av att flera landsting uppger att nya tjänster inrättas bara allteftersom det finns tolkar som kan rekryteras? (sid 12). Siffran 821 är troligtvis en beräkning utifrån ett totalt beräknat behov av 1 000 tjänster för barndomsdöva, vuxendöva, dövblinda och hörselskadade som redovisades i regeringens proposition 1992/93:159 Stöd och service till vissa funktionshindrade.
2. Stimulansbidraget ?Statens stimulanspengar läggs i stället på hög? etc., skriver motionärerna. Enligt Socialstyrelsens rapport för 1995 anges att huvuddelen av de totalt 5,5 milj kr i statsbidrag för år 1994 och 1995 (sammanlagt 45 milj kr) som inte har använts har överförts till budgetår 1996 (sid 38). Socialstyrelsens bedömning och slutsatser bifogas (3 sidor).
3. Utbildning av teckenspråkstolkar Motionärerna anger att inget samlat ansvar finns för utbildning av teckenspråkstolkar. Tolk- och översättarinstitutet (TÖI) vid Stockholms universitet har ett ansvar för denna utbildning. Då den ligger på folkhögskolor kan gemensam studie/kursplan ej åläggas skolorna. TÖI har tagit fram Måldokument för olika utbildningar, vilka är styrande för skolans möjlighet att få medel från TÖI för anordnande av utbildning. Vid Stockholms universitet, Lingvistiska institutionen, Teckenspråksenheten anordnas högre utbildning för teckenspråkstolkar. Detta är en fortbildning för dem som skall tolka vid högskola.
4. Grundutbildningarna i teckenspråk Ett Måldokument för Förberedande teckenspråksutbildning 2 år antogs av TÖI:s styrelse i februari 1996. Det är riktigt som motionärerna framhåller att många av eleverna inte klarar testet till tolkutbildningen. SDR vill framhålla att den språkliga kompetensen måste hålla så hög nivå att elevernas kvalitativa kunskaper i teckenspråk är tillräckliga för att klara utbildning till tolk. Vi kan aldrig medge att språkkravet sänks för att underlätta inträdet till tolkutbildningen. Vi har dåliga erfarenheter av vad språklig inkompetens kan innebära. SDR anser att elevernas kunskaper i teckenspråk måste testas. Man kan inte ha en utbildning i ett nytt språk som garanterar inträde till en yrkesutbildning. Vi håller med motionärerna om att staten måste garantera kvaliteten på den grundläggande teckenspråksutbildningen. Ett mycket stort hinder härvidlag är bristen på kompetenta teckenspråkslärare på olika nivåer. Möjligheten att numera läsa teckenspråk på gymnasienivå har lett till att runt om i landet finns många elever som studerar detta ämne. Vi är mycket glada över detta, men samtidigt bekymrade över lärarkompetensen. I flera skrivelser har vi påtalat detta, både till Skolverket och till Utbildningsdepartementet. TUFF-utredningen (TeckenspråksUtbildning För Föräldrar) har särskilt påtalat bristen på utbildade teckenspråkslärare och angett att en utredning om deras utbildning snarast bör tillsättas. ?Bristen på teckenspråkslärare är påtaglig inom alla utbildningsformer.? Under hösten 1996 skrev SDR åter till Utbildningsdepartementet och bad om att en sådan utredning omedelbart skulle tillsättas. Inget har dock hänt härvidlag, såvitt oss är bekant. SDR gjorde för några år sedan en framställan till TÖI tillsammans med Hörselskadades Riksförbund och Föreningen Sveriges Dövblinda om att på försök starta en 4-årig tolkutbildning utan förkunskaper i teckenspråk. TÖI:s styrelse beslöt anta vårt förslag, och en sådan utbildning startade i januari 1996 i Stockholm. Utbildningen följs och utvärderas kontinuerligt och kan kanske bilda modell för den framtida tolkutbildningen.
5. Terminsintag till tolkutbildningen På samma sätt som det råder stor brist på teckenspråkslärare råder det brist på tolkutbildare. Vi tror därför inte på möjligheten att ha terminsintag i nuläget.
6. Samarbete med högskolor och universitet SDR håller med om att samarbete med högskolor och universitet är angeläget. Visst sådant samarbete finns. Tyvärr är inte alla intresserade. Göteborgs universitet har t.ex. avvisat ett förslag om att inrätta tjänster som skulle kunna ge teckenspråksutbildning på universitetsnivå.
7. Slutligen vill SDR stödja motionärernas förslag i den del som avser översyn av teckenspråksutbildningarna. Vi vill än en gång framhålla att en översyn av teckenspråkslärarnas utbildning är en förutsättning för att teckenspråksutbildningen skall förbättras. När det gäller tolkutbildningarna anser vi att den 4-åriga försöksverksamheten först måste få visa resultat innan man överväger om ytterligare system skall användas.
Bilaga till SDR:s yttrande: Socialstyrelsens bedömning och slutsatser Den genomförda enkätundersökningen av tolktjänstverksamheten uppvisar mycket små förändringar mellan åren 1994 och 1995. Totala antalet besatta tjänster vid tolkcentralerna var 194 den 31 december 1995. Endast fyra besatta tjänster har tillkommit under år 1995. Antalet inrättade tjänster den 31 december 1995 var 220, vilket dock är ett osäkert mått eftersom flera landsting uppger att tjänster inrättas bara allteftersom det finns tolkar som kan rekryteras. Landstingen har således inte nått upp till de 245 tjänster som, enligt förra årets enkät, planerats inför år 1995. Landstingens förmåga att tillgodose efterfrågan av tolktjänster har följts upp av Socialstyrelsen genom en kartläggning av hur många av de beställda tolkuppdragen som tolkcentralerna inte har kunnat genomföra på önskad tidpunkt. Andelen uppdrag, som inte kunde genomföras på beställd tid, är elva procent av alla tolkuppdrag under år 1995. Andelen varierar dock mellan en procent och 29 procent i de olika landstingen. Huvuddelen (80 procent) av uppdragen, som inte kunde genomföras, avser vardagstolkning. Tolkarnas utbildningsnivå är avgörande för hur kvaliteten i tolktjänstverksamheten utvecklas. Enligt enkätundersökningen saknar fyra procent av de fast anställda och 54 procent av de arvodesanställda tolkarna tolkutbildning. Socialstyrelsen kan konstatera att utbyggnaden av tolktjänstverksamheten och utvecklingen av kvaliteten i tolktjänstverksamheten inte sker i den takt som avsågs i handikappreformen. Den främsta orsaken till fördröjningen är bristen på utbildade tolkar, vilket också flertalet landsting uppger som ett stort problem. Enligt Tolk- och översättarinstitutets (TÖI) underlag kommer antalet nyutbildade tolkar att fortsätta att vara lågt till och med läsåret 1996/97. Läsåren 1997/98 och 1998/99 innebär dock enligt TÖI ett trendbrott då sammanlagt 96 nya tolkar beräknas bli färdiga med sin tolkutbildning. Enligt enkätsvaren finns det i flertalet landsting påtagliga brister när det gäller kunskapen om hur många barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade det finns inom landstingsområdet. 15 landsting uppger dock att en inventering av tolkbehövande är planerad. I brukarorganisationernas måldokument för tolktjänsten (6) påpekas att det i många landsting finns ett dolt behov av tolktjänst och att landstingen måste kartlägga behovet och aktivt erbjuda tolkservice. Socialstyrelsen delar denna uppfattning och vill understryka vikten av att definiera och synliggöra behovet av tolktjänst i samtliga landsting. Av 30 miljoner kronor i statsbidrag för år 1995 har 38 procent använts till finansiering av ökat antal arvodesuppdrag. Det är i överensstämmelse med statistiken som visar att antalet tolkuppdrag har ökat med sju procent mellan åren 1994 och 1995. 26 procent av statsbidraget för år 1995 har använts till nya tjänster. Endast fyra besatta tjänster har tillkommit under år 1995, men landstingen redovisar under denna post även fortsatt finansiering av de 16 tjänster som inrättades år 1994 genom statsbidraget samt ett antal projektanställda och vikarierande personal. Huvuddelen av de totalt 5,5 miljoner kronor i statsbidrag för år 1994 och 1995 som inte har använts har överförts till budgetår 1996. Jämförelse av andelen av kostnaden för tolktjänstverksamheten som har finansierats genom statsbidraget visar stora skillnader mellan olika landsting. När man jämför totalkostnaden för tolktjänstverksamheten mellan åren 1993 och 1995 kan man konstatera en kostnadsökning med 34 procent. När man drar av den del av statsbidraget som fortfarande inte har använts av landstingen täcker statsbidraget en kostnadsökning med 37 procent. Med andra ord finns det en tendens till att statsbidraget i några landsting använts för att täcka befintliga kostnader och inte som avsetts, till utbyggnad och utveckling av tolktjänstverksamheten. Socialstyrelsen avser att göra en fördjupad analys av detta i slutrapporten april 1997. Genomsnittskostnad per tolktimme är totalt 544 kr i bruttokostnad och 422 kr i nettokostnad. Variationen i olika landsting är mellan 347 kr och 1 053 kr i bruttokostnad och mellan 135 kr och 839 kr i nettokostnad. Socialstyrelsen avser även att utreda orsakerna till dessa stora skillnader i genomsnittskostnad per tolktimme till slutrapporten april 1997. Socialstyrelsen anser att det är viktigt med följande åtgärder i landstingen i den fortsatta utvecklingen av tolktjänstverksamhet. - Flertalet landsting har vidtagit en mångfald av åtgärder för att öka möjligheterna att rekrytera tolkar och för att sprida information om tolkyrket. Dessa åtgärder måste fortsätta i minst lika stor omfattning som hittills och vissa landsting bör intensifiera dessa åtgärder. Det är mycket viktigt med kontinuerliga informationsinsatser för att säkra tillgången på tolkar i framtiden. - Eftersom bristen på tolkar kommer att kvarstå några år framöver är det viktigt att de tolkresurser som finns utnyttjas så att tolkarnas specifika kompetens tas till vara maximalt. Flertalet landsting uppger att tolkarnas arbetstid i varierande grad går år till arbetet med utprovning, inträning och anpassning av texttelefonutrustning. Tolkar ingår i ordinatörskretsen för texttelefoner enligt SOSFS 1994:30, men landstingen bör se över om arbetet med texttelefonutrustning kan organiseras så att tolkarna frigörs så långt som möjligt från dessa arbetsuppgifter. - Samtliga landsting bör i samråd med kommunerna genomföra en heltäckande inventering av tolkbehövande, dvs barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade. Kunskap om antalet tolkbehövande är en förutsättning för bedömningen av i vilken utsträckning behovet av tolktjänst kan tillgodoses i respektive landsting. - Fler landsting bör inhämta tolkanvändarnas synpunkter på tolktjänstverksamheten genom brukarstudier. Brukarstudier ger också viktig kunskap om i vilken utsträckning dövas m.fl. möjligheter att delta i samhällslivet och ha gemenskap med andra ökar.
Kommande åtgärder under uppföljningsperioden Uppdraget att följa upp och utvärdera tolktjänstverksamheten mot bakgrund av de åtgärder som vidtagits inom ramen för handikappreformen skall vara slutfört den 1 april 1997. Socialstyrelsen skall då lämna slutrapport till regeringen. Under den kvarvarande uppföljningsperioden skall Socialstyrelsen arbeta med följande: - Ytterligare en enkätundersökning kommer att genomföras för att följa upp hur tolktjänsten utvecklats i landet och hur landstingen använt det statliga bidraget till tolktjänsten, denna gång avseende år 1996 års verksamhet. - Socialstyrelsen fortsätter, tillsammans med Landstingsförbundet och de sex landsting som ingår i arbetsgruppen, arbetet att utveckla en modell för verksamhetsuppföljning inom tolktjänstverksamheten. Syftet är att åstadkomma en samordnad verksamhetsregistrering inom tolktjänstområdet som ger bättre möjligheter till uppföljning och jämförelser. Uppdraget i sin helhet kommer att redovisas i slutrapporten april 1997. - Fördjupningsstudier kommer eventuellt att genomföras i några landsting för att få en kvalitativ bedömning av hur tolktjänsten utvecklats i landet under uppföljningsperioden. - Vidare planeras en avstämning med Tolk- och översättarinstitutet för att följa om ytterligare åtgärder vidtages för att utöka antalet utbildningsplatser för tolkutbildning. Socialstyrelsen kommer dessutom att ordna ett arbetsmöte för att observera förändringar och eventuella fortsatta oklarheter i olika huvudmäns betalningsansvar för tolktjänsten. Avsikten är även att genomföra en kartläggning av de senaste årens utveckling hos de olika huvudmännen utöver landstingen när det gäller omfattning och kostnader för tolktjänst.
Sveriges teckenspråkstolkars förening (STTF) Under de senaste tio åren har STTF på olika sätt arbetat med utbildningsfrågor och givit förslag på kompetenshöjande åtgärder som våra medlemmar behöver. Trots att brödtexten i motionen innehåller en hel rad felaktigheter välkomnar vi initiativet att skriva en motion i frågan. Några av felaktigheterna i motionen har vi ansett att vi måste kommentera för att undanröja vidare missförstånd. Kommentarer till motionens brödtext:
Landstingens uppdrag Första januari 1994 infördes i hälso- och sjukvårdslagen en tilläggsparagraf (§3a) som innebar att landstingen är skyldiga att organisera, finansiera och tillhandahålla tolktjänst för vardagstolkning för döva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade. För detta får landstingen ett särskilt statligt bidrag. Syftet med det ökade anslaget till tolkcentralerna är att utveckla tolktjänsten både kvalitativt och kvantitativt. Det åligger också landstingen en skyldighet att informera om tolktjänsten. En liten del av stimulansbidraget kan vara möjligt att avsätta för att rekrytera nya tolkar men merparten används naturligtvis för att bekosta tolkservicen i dag.
Stimulansbidraget till landstingen Stimulansbidrag fördelas mellan landstingen utifrån innevånarantal och är 15 miljoner kronor varje år i fem år för att 1998 vara 75 miljoner kronor. Socialstyrelsen ser över och följer upp hur bidragen används och vilken effekt de får. Socialstyrelsen har sedan 1994 årligen givit ut en rapport över landstingens verksamhet. Rapporten bygger på enkäter som landstingen fortlöpande svarar på. I den senaste rapporten som redovisar 1995 års verksamhet, säger Socialstyrelsen att ca 2 miljoner kronor av det totala anslaget inte kunnat utnyttjas p g a att det inte funnits tillräckligt med tolkar. Detta är dock inte hela sanningen. Stockholms läns landsting var ett av de län som hade gjort slut på sitt anslag redan under hösten 1995. De fick därefter dra ner på sin verksamhet. Inga medel fördelas mellan landstingen. Det är viktigt att påpeka att stimulansbidraget omfattar all tolkservice, även den till hörselskadade, vuxendöva och dövblinda. Socialstyrelsen kommer under våren 1997 med en slutrapport där man summerar effekterna av stimulansbidraget.
Lediga tjänster Socialstyrelsen redovisar noga vilka tjänster som finns och hur de fördelar sig. Siffran 821 lediga platser, som nämns i motionen, är troligen det uppskattade behovet och inte den faktiska tillgången på lediga tjänster. Sedan några år tillbaka har utbildningen till teckenspråkstolk och dövblindstolk slagits samman. De tolkar som utbildas i dag är alla dubbelkompetenta. De nya tolktjänster som inrättas i dag är tjänster för tolkar som behärskar tolkning även för dövblinda.
Utbildning och kompetenskrav Vi vill betona att teckenspråket är ett språk precis som vilket annat talat språk som helst. För att bli en skicklig utövare krävs det lika omfattande studier som av vilket annat språk som helst. Det är lika orimligt att tro att alla som studerat teckenspråk i två år automatiskt skulle komma in på tolkutbildning som det är att anta att man efter två års studier i ryska skulle vara automatiskt antagen till en tolkutbildning i ryska. Nivån på det nuvarande testet till tolkutbildningen anser vi är rimlig. En utökning av intagningen på tolkutbildningen är omöjlig därför att det inte finns utbildade tolklärare. Tolklärare är en lärargrupp för sig och skall inte blandas samman med lärare i teckenspråk.
Kommentarer till förslagen och hemställan i motionen Trots de brister motionen har är förslagen och hemställan helt i linje med de önskemål som STTF haft i flera år. Vi vill kort kommentera de idéer STTF framfört och arbetat med under de senaste 6-8 åren. - STTF önskar större möjligheter till studier på högskola och universitet. Vi arbetar för att hela tolkutbildningen skall flyttas från folkhögskolorna till högskolan. - Vi arbetar hårt för att man skall satsa på att utbilda tolklärare. Bristen på utbildade lärare har vid flera tillfällen lett till att planerade grundutbildningar inställts. I vissa fall har man startat utan full lärartäckning. Utbildningen har då inte haft den kvalité vi önskar. - STTF:s medlemmar efterfrågar olika typer av kompetenshöjande utbildningar. Några av oss har bara 6 veckors utbildning medan andra har tvååriga utbildningar. Bland de tolkar som har en dålig eller kort utbildning är behovet stort av en lång kompletteringsutbildning. Bland dessa grupper förlorar vi nu flera tolkar årligen. - Alla teckenspråkstolkar som i dag inte har utbildning till dövblindtolk behöver snarast utbildning på detta område. - Fortlöpande studier i teckenspråk efterfrågas hela tiden då nya forskningsresultat hela tiden presenteras. - Studier i specialområden såsom sjukvård, domstol och utbildningstolkning efterfrågas också. - Bristen på fortbildning leder till att tolkarna begränsas i sin förmåga att ta olika typer av uppdrag vilket också ökar den totala bristen på tolkar. De tolkar som i dag har en rik praktisk erfarenhet men dåliga teoretiska kunskaper tenderar till att i allt mindre utsträckning vilja handleda sina yngre kollegor som har en mycket mer gedigen teoretisk utbildning. - En satsning på de verksamma tolkarna skulle leda till att rekryteringen av handledare skulle bli lättare. På så sätt tas både erfarenhet och teoretiska kunskaper tillvara. Handledare är en förutsättning för att tolkutbildningen skall kunna skicka sina elever på praktik. - Vi menar att kompetenshöjande utbildningar till de i dag aktiva tolkarna klart skulle leda till att tolkbristen minskar och att kvaliteten avsevärt förbättras. - Kompletterande utbildningar för de som inte kommer in på tolkutbildningen efter två års teckenspråksstudier måste prioriteras framför nystarter. - Denna kompletteringsutbildning bör vara individuellt anpassad. - Även här är det lärarresurser som brister. Med detta ställer vi oss bakom förslagen i motionens sluttext samt hemställan. Vi hoppas att ni i ert fortsatta arbete med dessa frågor kontaktar oss då vi besitter en mycket stor kunskap om vårt yrke och våra medlemmars behov.
Komplettering av Sveriges teckenspråkstolkars förenings yttrande I dag finns inget uttalat ansvar vare sig för planering eller genomförande av fort- och vidareutbildningarna för teckenspråkstolkar/dövblindtolkar. Tolk och översättarinstitutet (TÖI) tycks anse att detta åvilar landstingen, samtidigt som landstingen tycks anse att TÖI bör vara ytterst ansvarig. Tiden går och inga kompetenshöjande utbildningsinsatser är ännu planerade. STTF har varnat för att många tolkar med kort eller bristfällig utbildning inte kommer att stanna kvar i yrket om inte utbildningsinsatser sätts in. Detta bekräftas nu i en rapport som tagits fram av tolkcentralen i Örebro via ett ALU-projekt kallat Tolksök projektet. Detta är farhågor som STTF haft i många år och som vi anat och påtalat, men inte kunnat bevisa. Resultatet av projektet visar att 50% av alla utbildade tolkar inte längre finns kvar i yrket. Vi befarar att detta bara är början på en trend som kommer att hålla i sig om inte omfattande insatser görs. Vår nuvarande grundutbildning är på två år. Innan dess har de flesta elever oftast tvååriga språkstudier bakom sig. Alltså en sammanlagd utbildningstid på 4 år. Utbildningen ger dubbelkompetens dvs man blir utbildad teckenspråkstolk och dövblindtolk. Flera av våra medlemmar har fortfarande bara 6-10 veckors grundutbildning och en stor grupp har 32 veckors utbildning. Dessa har inte någon utbildning i dövblindtolkning och väldigt få har språkstudier i botten. Detta glapp mellan äldre och yngre kolleger får allvarliga konsekvenser för yrket, vilket vi tidigare har påpekat i vårt remissvar på motionen och som nu också bekräftas av resultatet från Tolksök projektet. Där kan man bl.a. läsa följande: ?En annan orsak, som några av de tillfrågade kände, var den tidigare korta utbildningen, vilken fick dem att inte känna sig tillräckligt erfarna för att gå ut och tolka utan praktik. Utbränning, attityder och bemötande blev en orsak till att de slutade.? ?Vid tillsättande av tjänster, så upplevdes det som om de nyutexaminerade tolkarna är mer intressanta än de äldre erfarna tolkarna. Det innebär att de som arvodestolkar (frilansar) har svårt för att få fasta tjänster.? De senaste årens ensidiga satsning på teckenspråkslinjer och grundutbildningar har orsakat den nuvarande situationen. STTF menar att man med förhållandevis små insatser reellt kan öka antalet tolkar och även avsevärt höja kvaliteten. Detta är vad STTF föreslår: - att alla tolkar som i dag endast har teckenspråksutbildning erbjuds möjlighet att komplettera sin utbildning till dövblindtolk, - att kompetenshöjande utbildningar erbjuds de i dag aktiva tolkarna med en utbildning kortare än ett år, - att en lärarutbildning för såväl tolklärare som teckenspråkslärare prioriteras framför nystarter av fler grundutbildningar, - att lärarutbildningen så snart som möjligt görs till en högskoleutbildning, - att ett uttalat ansvar för fort- och vidareutbildningen och en plan för detta åläggs någon (landstinget och/eller TÖI), - att planering, annonsering och genomförande av utbildning görs i nära samarbete med yrkesföreningarna, - att förlägga tolkutbildningen med vidhängande språkstudier på högskolan snarast möjligt.
Tolkcentralernas Arbetsledarförening (TALFÖR) Motionen avser ett område som TALFÖR under flera år engagerat sig i. Frågan är av stor betydelse för tolkbranschen. De felaktigheter som förekommer i texten, vad avser antalet lediga platser (821), att primärkommunen har ansvar för teckenspråkstolkservicen etc avstår vi från att ytterligare kommentera. I sakfrågan instämmer vi i att det skyndsamt genomförs en samlad översyn vad avser teckenspråks- och tolk- utbildningarna samt utbildning av lärare till dessa båda utbildningar. Vidare föreslår TALFÖR att det samtidigt ges ett uppdrag till TÖI eller annan myndighet att i samarbete med utbildningsanordnare skyndsamt tillskapa fler utbildningsplatser. En framkomlig väg är att använda den 4-åriga försöksutbildningen på Väddö folkhögskolas filial på Edsvikens vårdgymnasium som förebild. De värderingar och ställningstaganden, som ligger till grund för utbildningen har fått tolkbranschens förtroende. TALFÖR:s förslag är att prova denna utbildningsmodell förlagd till en högskola/universitet. Fördelen med försöksutbildningens koncept är att det tilltänkta elevunderlaget ökar väsentligen mot den traditionella 2-åriga tolk- utbildningen som endast antar elever som klarat tolktestet. Vi vill i detta sammanhang tydligt påpeka att kravet på den språkliga kompetensen måste hållas oförändrat högt oavsett vilket utbildningskoncept som används. Ytterligare kan en 3-årig försöksutbildning prövas där antagningskraven (utöver allmän behörighet) höjs, så att krav på kunskap i teckenspråk ställs, men dock ej i så hög grad som till den traditionella 2-åriga tolkutbildningen. Dessa två utbildningar skall genomföras som ett komplement till den traditionella tolkutbildningen och i väntan på att föreslagen översyn presenterar den framtida tolkutbildningen. Samtidigt föreslås behörighetsfrågan lyftas fram. Skall tolkutbildningarna utfärda ett behörighetsbevis/certifikat för genomgången utbildning med godkänt resultat? Vi finner det nödvändigt att alternativa lösningar för tolkutbildning möjliggörs så att uppdraget även kan ges åt universitet/högskolor att arrangera utbildning. Vi föreslår även att nya utbildningsvägar enligt ovan prövas för blivande teckenspråks- och tolklärare. Lika viktigt är att i detta skede se över möjligheterna till kompetenshöjning för tolkar med äldre tolkutbildning.
Yttranden över motion 1996/97:Kr606 Funktionshindrade elever
Statens institut för särskilt utbildningsstöd (Sisus) Statens institut för särskilt utbildningsstöd, Sisus (tidigare Nämnden för vårdartjänst) får härmed lämna följande synpunkter på ovan rubricerade motion.
Allmänna synpunkter Sisus delar den uppfattning som anges i motionen att folkhögskolan är ett bra studiealternativ för personer med funktionshinder eftersom där kan erbjudas individanpassade studier, träning, socialt innehållsrikt liv med aktiv fritid innehållande både kultur och friluftsliv. Sisus delar också uppfattningen att det finns stora problem för många deltagare med funktionshinder att finansiera sina studier. Skolor med stor verksamhet och särskilda kurser för deltagare med funktionshinder lägger ner avsevärd tid och arbete för att hjälpa till med finansieringsfrågan. Sisus har i olika sammanhang uppmärksammat frågan om studiefinansiering för deltagare med funktionshinder, bl.a. i skrivelse till Statssekreterargruppen för handikappfrågor och till Studiestödskommittén. Sisus anser att finansieringen av merkostnader för handikappanpassat boende och omvårdnadsinsatser bör samordnas och regleras och att det finns behov av en översyn av finansieringsfrågorna för dessa extrakostnader.
Kurser för deltagare med omfattande funktionshinder Några folkhögskolor i landet erbjuder i dag kurser för studerande med omfattande funktionshinder. Deltagarna har ofta stora rörelsehinder i kombination med andra funktionshinder såsom talhandikapp, skador efter traumatiska hjärnskador etc. För att de skall kunna genomföra sina studier krävs kompetens och resurser i form av förstärkt lärartäthet, assistans över hela dygnet, tillgängliga lokaler, tillgång till vissa rehabiliterande/habiliterande insatser (sjukgymnastik, arbetsterapi, logopedi m.m.) samt ett anpassat boende. Deltagarna diskuterar sina förutsättningar och behov med skolorna som sedan försöker tillgodose dem på olika sätt.
Kostnader Folkhögskolorna erhåller statsbidrag för att anordna folkhögskolekurser, kursen är därför alltid kostnadsfri för kursdeltagarna. Folkhögskolan tar endast ut avgifter för kost, logi, studiematerial och vissa andra kostnader i samband med studietiden. En ?vanlig? folkhögskolestuderande betalar i genomsnitt ca 4 000 kr/månad för kost/logi/övrigt medan kostnaderna för deltagare med behov av anpassat boende och omvårdnadsinsatser kan variera mellan 8 000 kr/månad till 50 000 kr/månad. Orsaken är att endast vissa av folkhögskolornas merkostnader täcks genom de statsbidrag som fördelas av Folkbildningsrådet och Sisus. Övriga kostnader - upp till full kostnadstäckning för skolorna - fördelas i dag mellan olika parter såsom kommun, försäkringskassa, landsting, försäkringsbolag, arbetsförmedling. Folkhögskolorna lägger ned ett stort arbete på att hjälpa deltagare att lösa frågan om betalningsansvar och det är ett faktum att flera sökande varje år får avstå från folkhögskolestudier eftersom de ej kunnat finansiera dem. En konsekvens av nuvarande system är att ansvaret för att bekosta de särskilda insatserna utgår från den enskilde individens behov av stöd. Sisus anser att det strider mot inriktningen i svensk handikappolitik; kostnader som uppstår på grund av handikappet skall inte belasta den enskilde. Sisus anser därför att ett stöd bör riktas direkt till utbildningsanordnarna för deras anpassnings- och omvårdnadsomkostnader. Kursdeltagare med funktionshinder skall, enligt Sisus, ha samma kostnader för och kunna finansiera sina folkhögskolestudier som alla andra.
Översyn Sisus ser det som mycket angeläget att det skyndsamt genomförs en översyn av finansieringsfrågorna för de extrakostnader som ett handikappanpassat boende och omvårdnadsinsatser under utbildningstiden innebär. Beslut i detta ärende har avgjorts i sammanträde med nämnden för Statens institut för särskilt utbildningsstöd.
Folkbildningsrådet Folkbildningsrådet får härmed lämna följande synpunkter på ovan rubricerade motion. Som grund för detta har synpunkter begärts in från Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation samt några av de folkhögskolor som särskilt arbetar med studerande med funktionshinder.
Allmänna synpunkter Rådet ser det som viktigt att ett klarläggande sker om hur ansvaret för social och fysisk träning i anslutning till utbildning av funktionshindrade elever skall fördelas mellan stat, kommun och landsting och då inte minst vad gäller finansieringen av verksamheten. Den problematiska situation som redovisas i motionen vad gäller finansieringsfrågorna för de funktionshindrades studier på folkhögskolorna stämmer väl med verkligheten. Kurserna är mycket eftertraktade. Folkhögskolan med dess internat och möjligheter till integration med andra kursdeltagare har visat sig vara ett bra alternativ för såväl ungdomar som äldre med funktionshinder. Vad gäller också studerande under 20 år kan mycket väl ett individuellt gymnasieprogram genomföras på folkhögskolor runt om i landet. Därmed finns ytterligare en valmöjlighet när man överväger vad som är den för den studerande lämpligaste utbildningsformen.
Personkretsen När det gäller frågan om vilka studerande med funktionshinder som kan få assistansstöd/vårdartjänststöd vid folkhögskolestudier så gäller detta i dag fullt ut för personer med rörelsehinder. För denna grupp kan kostnaderna för assistans täckas via Statens institut för särskilt utbildningsstöd (Sisus) och dess vårdartjänstanslag. Enligt uppgift nyttjas vårdarassistentresursen f.n. av ca 60 folkhögskolor. Den grupp människor som inte har rörelsehinder men andra stora funktionshinder i form av exempelvis förvärvade hjärnskador, psykiska funktionshinder, begåvningshandikapp, svår epilepsi, synskada och blindhet har däremot inte samma möjlighet att erhålla assistans. Visserligen kan särskilda statsbidrag utgå till folkhögskolorna i form av förstärkningsbidrag från Folkbildningsrådet och tilläggsbidrag från Sisus. Vårdartjänstbidraget har hittills räckt till för att täcka kostnaderna för de rörelsehindrade. De medel som funnits tillgängliga för övriga grupper funktionshindrade har däremot inte alls stått i proportion till de merkostnader som uppstår. Därmed begränsas möjligheten för folkhögskolorna att ge dessa grupper av funktionshindrade den assistans som behövs för ett framgångsrikt fullföljande av studierna. Möjligheten att ansöka om stöd till en folkhögskoleutbildning bör inte i framtiden begränsas till vilken typ av funktionshinder man har utan istället utgå från den enskilda människans individuella behov.
Finansieringen Landstingen har tidigare ofta svarat för merkostnaderna i samband med de funktionshindrades studier på folkhögskolorna. Övriga deltagares kostnader finansierades genom AMS och utbildningsbidragets särskilda bidrag. I dag är istället situationen den att vill man påbörja studier måste man i första hand vända sig till hemkommunen för att ansöka om medel till att täcka de extra kostnaderna. Kommunerna har uppenbart inte varit beredda på detta. Oklarhet har rått om vilken del av den kommunala förvaltningen som skall handlägga ärendet och benägenheten att stå för kostnaderna har i alltför många fall varit låg. För en person med funktionshinder kan hela denna komplicerade och tidsmässigt sett utdragna ärendebehandling få till följd att man ej orkar fullfölja processen fram till ett bidragsbeslut som gör det möjligt att påbörja en tänkt studiegång. Folkhögskolorna har själva fått lägga ned allt mer tid och kraft för att hjälpa den sökande att få klart med frågan om betalningsansvaret för merkostnaderna. Trots detta är det, enligt uppgift, allt svårare att få en lösning till stånd. Enligt uppgifter från flera folkhögskolor har därför ett antal funktionshindrade ej kunnat påbörja sina studier under de senaste läsåren. Denna utveckling är minst sagt motsägelsefull i förhållande till den lagstiftning som gäller sedan år 1994 (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade). Att studera på folkhögskola är inget som bör betraktas som speciellt exklusivt. Likväl har det visat sig att den funktionshindrades eget studieönskemål kan hamna i konflikt med en kommuns strävan att minimera sina kostnader. Den decentralisering som ägt rum av beslut om betalningsansvar har visat sig begränsa de svårt funktionshindrades möjligheter att studera på samma villkor som alla andra. Folkbildningsrådet delar därför den uppfattning som anges i motionen att det finns behov av en samlad statlig resurs för finansieringen av de extrakostnader som ett handikappanpassat boende och omvårdnadsinsatser på en folkhögskola innebär. Med tanke på de uppgifter som Statens institut för särskilt utbildningsstöd (Sisus) redan har vore det naturligt att ytterligare vidga institutets uppgifter. Därmed skulle folkhögskolorna, på samma villkor som nu gäller för rörelsehindrade, kunna söka stöd för också de övriga deltagargrupper med svåra funktionshinder som rådet ovan gett exempel på. Mest rationellt synes i så fall vara att slå ihop Sisus båda anslag för vårdartjänst respektive ?tilläggsbidrag? till ett enda anslag och tillföra detta ytterligare medel. Från detta bör sedan folkhögskolorna och andra vuxenutbildningsanordnare kunna söka medel för att täcka merkostnaderna för handikappanpassat boende och omvårdnadsinsatser. Personkretsen bör vidgas till att gälla alla former av svåra funktionshinder. Statens merkostnader uppvägs i så fall av motsvarande minskade utgifter för kommunerna. Detta skulle få till följd en både snabbare och enhetlig behandling av frågorna. Inte minst ur en rättviseaspekt och sett i övrigt till de krav som LSS-lagen ställer på det svenska samhället är det naturligt att staten garanterar de svårt funktionshindrades studiemöjligheter.
Översyn Folkbildningsrådet ser det därmed som mycket angeläget att en översyn genomförs betr. finansieringsfrågorna för de extrakostnader som ett handikappat boende och omvårdnadsinsatser under utbildningstiden innebär. Med tanke på den problematiska situation som nu råder bör översynen genomföras skyndsamt.
Handikappförbundens Samarbetsorgan Detta är en viktig motion. Det är alldeles riktigt som motionärerna påpekar att folkhögskolan är en mycket lämplig miljö för många unga människor med funktionshinder. Det är lika riktigt att möjligheterna för dem att gå på folkhögskola begränsas av dels brister i den fysiska miljön, dels avsaknad av de kringresurser i form av assistenter, eller vad man nu vill benämna kringpersonalen, som behövs för att ge praktisk hjälp och ADL- och social träning. Det är givetvis inte acceptabelt att de folkhögskoleelever som behöver extra insatser för att kunna genomföra en utbildning måste betala dessa merkostnader ur egen ficka. Det är dyrt nog ändå för många att betala vad uppehälle och resor kostar. Personer med utvecklingsstörning upplever problemen kring kostnaderna för stödpersonal mycket påtagligt. Före kommunaliseringen av omsorgerna betalade landstingen oftast de extra kostnader som dessa elever förorsakade folkhögskolan. De här insatserna blev emellertid helt anonyma i samband med kommunaliseringen och skatteväxlingen. Kommunerna känner inte till den stora betydelsen av folkhögskoleundervisning för personer med utvecklingsstörning och har därför inte heller avsatt några resurser för den. Hela verksamheten håller på att rasa ihop ute i landet. Den kompetens som tidigare fanns riskerar att försvinna. Det är helt riktigt att många folkhögskolor inte kan ta emot elever med rörelsehinder på grund av att deras lokaler inte är tillgängliga. Samma gäller även andra grupper t.ex. hörselskadade. Ombyggnadsåtgärder på folkhögskolor är något som också kan ses som positivt ur arbetsmarknadssynpunkt med tanke på arbetslösheten i byggnadsbranschen. En möjlig risk med motionärernas förslag är att kommunerna kan komma att skjuta över ansvaret för yrkesutbildningen för de funktionshindrade eleverna på folkhögskolorna. Detta vore olyckligt. Folkhögskolekurser ska vara ett alternativ, eller snarare en komplettering av kommunens utbud.
Landstingsförbundet Landstingsförbundet anser i likhet med motionärerna att det är viktigt att elever med funktionshinder skall ha möjligheter att delta i utbildning. En utbildning vid folkhögskola kan erbjuda såväl individanpassade studier som ett socialt innehållsrikt liv med en aktiv fritid. Det är viktigt att principerna för hur finansieringen av de extra kostnader som ett handikappat boende och omvårdnadsinsatser under utbildningstiden innebär är klara. Förbundet tillstyrker en översyn av finansieringsfrågorna.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1 Motionerna............................................1 Ärendenas beredning...................................1 Utbildning av teckenspråkslärare och teckenspråkstolkar (mot. 1996/97:Kr602) 2 Tolktjänst för vardagstolkning för barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade 2 Utbildning i teckenspråk samt utbildning av teckenspråkstolkar och teckenspråkslärare 2 Tidigare riksdagsbehandling 4 Utredningen om utbildning i teckenspråk för föräldrar till döva barn m.m. (U 1995:13) 4 Funktionshindrade elever (mot. 1996/97:Kr606).........4 Tidigare riksdagsbehandling 4 Kunskapslyftskommittén 5 Utskottet.............................................5 Teckenspråksutbildning m.m. 5 Funktionshindrade elever vid folkhögskola 8 Hemställan 10 Bilagor: 1.Yttranden över motion 1996/97:Kr602 Utbildning av teckenspråkslärare och teckenspråkstolkar 12 2.Yttranden över motion 1996/97:Kr606 Funktionshindrade elever 27