Vissa fastighetsrättsliga frågor

Betänkande 1989/90:LU26

Lagutskottets betänkande
1989/90: LU26

1989/90

LU26

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet fyra motioner på det fastighetsrättsliga
området. Motionerna berör frågor om ställföreträdare för dödsbooch
samägda jordbruksfastigheter, vilande lagfart, en översyn av arrendelagstiftningen
och utlänningars rätt att köpa fest egendom i Sverige.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna. Mot utskottets ställningstaganden
har avlämnats tre reservationer, en (fp) om ställföreträdare för
dödsbo- och samägda jordbruksfastigheter, en (m, fp) om ändringar i
arrendelagstiftningen samt en (m) om utlänningars rätt att köpa fast
egendom i Sverige.

Motionerna

1989/90:L501 av Lars Ernestam m.fl. (fp) vari — med hänvisning till
vad som anförts i motion 1989/90:Jo310 — yrkas

1. att riksdagen beslutar om sådan lagändring att ett dödsbo under
avvecklingstiden skall företrädas av en ställföreträdare,

2. att riksdagen beslutar om sådan ändring av lagen om vissa
samägda jordbruksfastigheter som föreslås i motionen.

1989/90:L502 av Leif Olsson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om striktare
regler för vilande lagfart.

1989/90:L503 av Carl G Nilsson och Ingvar Eriksson (båda m) vari
yrkas att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med
uppgift att föreslå ändringar i arrendelagstiftningen syftande till en
bättre balans mellan jordägare och arrendatorer.

1989/90:L504 av Nic Grönvall och Karl-Gösta Svenson (båda m) vari
— med hänvisning till vad som anförts i motion 1989/90:Bo535 —
yrkas att riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om
att slopa förvärvstillstånd vid förvärv av fast egendom utanför militära
skyddsområden för medborgare i Norden och i EG-länderna.

1 Riksdagen 1989190. 8 sami. Nr 26

Dödsbo- och samägda jordbruksfastigheter

1989/90: LU26

Allmän bakgrund

Regler om förvaltning av dödsbon finns i ärvdabalken. Ett dödsbo är
en juridisk person, som förvaltas och företräds utåt av dödsbodelägarna
gemensamt. Har boutredningsman förordnats är det han som företräder
boet. Dödsboet upplöses genom att egendomen fördelas mellan
delägarna vid ett arvskifte. I princip har varje delägare rätt att få en
lott i varje slag av egendom. Egendom som inte lämpligen kan delas
eller skiljas skall dock om möjligt tillskiftas en av delägarna. Om en
fastighet vid skiftet delats så att flera dödsbodelägare fått andel i
fastigheten innehar de den därefter med samäganderätt.

Bestämmelser om samäganderätt finns i lagen (1904:48 s. 1) om
samäganderätt. Samäganderättslagen är dispositiv, dvs. reglerna är
tillämpliga endast i de fall delägarna sinsemellan inte avtalat om
särskilda villkor. För förfogande över samägd egendom krävs liksom
vid dödsboförvaltning att delägarna är överens.

Mot bakgrund av de praktiska olägenheter som visat sig uppkomma
på grund av att många jordbruksfastigheter ägs av dödsbon eller av
flera personer med samäganderätt beslöt riksdagen hösten 1988 att
särskilda lagregler skulle införas om dödsboägda och samägda jordbruksfastigheter
(prop. 1988/89:9, LU12). De nya reglerna trädde i
kraft den 1 juli 1989.

Genom ändringar i ärvdabalken infördes sålunda en skyldighet för
dödsbon som innehar jordbruksfastighet att avveckla fastighetsinnehavet
senast fyra år efter utgången av det kalenderår då dödsfallet
inträffade. Sker inte avveckling i rätt tid, kan dödsboet vid vite
föreläggas att fullgöra skyldigheten. Om det föreligger särskilda skäl,
kan anstånd med avvecklingen medges. Anstånd kan förenas med
villkor. I lagstiftningsärendet vidtogs även en ändring i delgivningslagen
(1970:428) som syftade till att göra det lättare för myndigheterna
att delge dödsbon olika handlingar.

Riksdagen antog vidare en lag (1989:31) om förvaltning av vissa
samägda jordbruksfastigheter. Lagen gäller endast jordbruksfastigheter
som ägs av minst tre personer gemensamt. För sådana samägda jordbruksfastigheter
skall det finnas en ställföreträdare med uppgift att utåt
företräda delägarna i angelägenheter som angår fastigheten och att
inför delägarna svara för den löpande förvaltningen. För beslut av
delägarna i förvaltningsfrågor krävs vanlig majoritet. Detta gäller dock
inte frågor som gäller försäljning, pantsättning eller upplåtelse av
rättigheter i vissa fall. I dessa frågor krävs samstämmighet mellan
delägarna.

För att begränsa uppkomsten av samägande av jordbruksfastigheter
genomfördes också vissa ändringar i jordförvärvslagen (1979:230).

De nya bestämmelserna om dödsbons skyldighet att avveckla innehav
av jordbruksfastighet och om förvaltning av samägda jordbruksfastigheter
gäller också fastigheter som vid ikraftträdandetidpunkten innehades
av dödsbon eller med samäganderätt. För dödsbon gäller särskil -

da övergångsregler som innebär att fastighetsinnehavet skall vara avvecklat
senast fyra år efter ikraftträdandet, dvs. senast den 1 juli 1993,
såvida inte anstånd meddelats.

Motionsmotivering

Motiveringarna till yrkandena i motion L501 av Lars Ernestam m.fl.
(fp) finns i motion 1989/90:Jo310 om skogspolitiken. Motionärerna
anser (yrkande 1) att flerägande av skogsmark utgör ett särskilt problem
bl.a. när det gäller dödsbon. När flera personer tillsammans äger
skog blir det ofta en utdragen process att besluta om avverkning. Om
delägarna är oense kan ingenting göras. Motionärerna anser därför att
ett dödsbo där det ingår fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet
under avvecklingstiden skall företrädas av en ställföreträdare.

Vidare anser motionärerna (yrkande 2) att lagen om förvaltning av
vissa samägda jordbruksfastigheter bör göras tillämplig redan då två
personer som inte är gifta med varandra eller sambor gemensamt äger
en jordbruksfastighet. Motionärerna yrkar att lagstiftningen ändras i
enlighet med yrkandena.

Tidigare riksdagsbehandling

I samband med regeringens i proposition 1988/89:9 framlagda förslag
om regler beträffande dödsboägda och samägda jordbruksfastigheter
behandlade utskottet bl.a. två motionsyrkanden med samma syfte som
de nu aktuella. Beträffande frågan om ställföreträdare för dödsbon som
innehar jordbruksfastigheter framhöll utskottet i sitt av riksdagen
godkända betänkande i ärendet (1988/89:LU12) att en skyldighet för
dödsbon att inom en fyraårsperiod avveckla innehav av jordbruksfastigheter
skulle komma att medföra att åtskilliga av de olägenheter som
är förknippade med dödsboägandet undanröjs. Enligt utskottets mening
framstod det därför inte som motiverat att dödsbon förutom
awecklingsskyldigheten skulle åläggas att ha en ställföreträdare. Skyldigheten
att avveckla fastighetsinnehavet löste emellertid inte det problem
vid dödsboägande av jordbruksfastigheter som består i att myndigheterna
ofta har svårt att delge dödsboet. Om dödsboet företräddes
av en särskild ställföreträdare skulle, fortsatte utskottet, även denna
olägenhet kunna undanröjas. Utskottet ansåg sig dock inte enbart av
delgivningsskäl böra förorda en så långtgående åtgärd som föreslogs av
motionärerna. Utskottet avstyrkte därför bifall till yrkandet om ställföreträdare
för dödsbo. Enligt utskottets mening borde problemet med
delgivning med dödsbon i stället lösas på det sätt som föreslagits i
propositionen, nämligen genom en särskild reglering i delgivningslagen.

När det gällde frågan om lagen om förvaltning av vissa samägda
jordbruksfastigheter skulle bli tillämplig också då endast två personer
ägde en fastighet anslöt sig lagutskottet till vad jordbruksutskottet
anfört i yttrande över propositionen och de väckta motionerna. I sitt
yttrande (1988/89:JoUly) till lagutskottet konstaterade jordbruksutskottet
att det enligt bakgrundsuppgifterna i propositionen finns drygt

1989/90:LU26

1* Riksdagen 1989190. 8 sami. Nr 26

70 000 samägda jordbruksfastigheter, varav omkring två tredjedelar ägs
av två personer. Vidare hänvisade jordbruksutskottet till undersökningar
som redovisats i det till grund för propositionen liggande betänkandet
(SOU 1987:2) Dödsboägande och samägande av jordbruksfastighet
m.m. Av undersökningarna framgick att det helt dominerande antalet
tvåägda jordbruksfastigheter innehas av makar eller sambor. Enligt
jordbruksutskottets mening hade således det förslag om ändring av
lagens tillämpningsområde som framförts i den då aktuella motionen
en mycket begränsad räckvidd. Jordbruksutskottet påpekade att ett av
motiven bakom förslaget i propositionen var att de olägenheter skulle
undanröjas som består i att myndigheterna har svårt att fa kontakt med
delägarna i en samägd fastighet. Från denna utgångspunkt fanns det
enligt jordbruksutskottet knappast behov av att utse en ställföreträdare
redan i de fall då två personer äger en fastighet. Med det anförda
tillstyrkte jordbruksutskottet för sin del regeringens förslag och avstyrkte
motionsyrkandena.

Frågorna prövades åter våren 1989 med anledning av en motion. I
sitt av riksdagen godkända betänkande (1988/89:LU18) fann utskottet
inte anledning att frångå tidigare ställningstaganden.

Vilande lagfart
Allmän bakgrund

Enligt 20 kap. jordabalken (JB) gäller att den som med äganderätt
förvärvat fast egendom är skyldig att söka inskrivning av förvärvet
(lagfart) inom viss tid. Den som söker lagfart skall ge in fångeshandlingen
och övriga handlingar som fordras till styrkande av förvärvet till
inskrivningsmyndigheten. Myndigheten kontrollerar om formföreskrifterna
för överlåtelsen har iakttagits och i övrigt om förvärvet är giltigt.
Om några hinder inte möter skall lagfart beviljas på förvärvet. I 20
kap. 6 § JB anges olika fall när en lagfartsansökan skall avslås. Det är
här fråga om klara fall där exempelvis förvärvet är ogiltigt eller inte
kan göras gällande.

Om lagfart inte omedelbart kan beviljas och förutsättningarna för
avslag på ansökningen inte heller är för handen gäller enligt 20 kap. 7
§ JB att inskrivningsmyndigheten skall förklara lagfartsansökan vilande.
Bland de i paragrafen angivna förutsättningarna för ett sådan beslut
kan nämnas att överlåtarens underskrift på köpehandlingen inte är
bevittnad, att lagfart söks på grund av testamente, dom eller förrättning
som ännu inte vunnit laga kraft, att förvärvet avser en del av fastighet
och är beroende av fastighetsbildning t.ex. avstyckning eller att förvärvet
är beroende av en myndighets tillstånd.

Ansökan som förklarats vilande skall enligt 19 kap. 11 § JB upptas
till ny prövning så snart anledning därtill förekommer. Ansökningen
får dock inte avslås utan att sökanden beretts tillfälle att yttra sig. I
princip åligger det sökanden själv att vara verksam för att undanröja
hinder som föranlett vilandeförklaringen och att hos inskrivningsmyndigheten
visa att så skett. Inskrivningsmyndigheten har emellertid rätt

1989/90:LU26

och plikt att ta upp en vilandeförklarad ansökan till ny prövning så
snart det finns anledning till detta. Sökanden kan föreläggas att visa att
hinder som föranlett vilandeförklaringen blivit undanröjt. En sådant
föreläggande som kan förenas med vite kan ges dels i samband med
vilandeförklaringen, dels som ett särskilt beslut.

I 20 kap. JB finns också bestämmelser om Iagfartssammanträde.
Detta institut öppnar möjlighet för den som innehar en £astighet att få
lagfart när sådan möjlighet inte står honom till buds genom att i vanlig
ordning ansöka om lagfart med företeende av fångeshandlingen. Kan
den som påstår sig ha förvärvat fast egendom inte förete sin fångeshandling
eller är hans fångeshandling bristfällig, skall inskrivningsmyndigheten
nämligen på hans begäran utsätta Iagfartssammanträde.
Sammanträde får också sättas ut på begäran av den vars rätt till lagfart
är beroende av att lagfart beviljas även för en föregående ägares
förvärv. Lagfartssammanträde har till syfte att utreda äganderätten till
fastigheten i fråga.

Enligt lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och legalisering
får äganderättsutredning ske beträffande enstaka fastighet, om den som
gör anspråk på fastigheten inte kan få lagfart på grund av oklarhet om
eller brist i föregående ägares åtkomst. Förordnande om äganderättsutredning
meddelas av länsstyrelsen, eller i vissa fall av fastighetsbildningsmyndigheten,
efter samråd med bl.a. inskrivningsmyndigheten.

Motionsmotivering

Motionären framhåller att det i dag ofta förekommer exempel på fall
där lagfartsansökan varit vilande mycket länge, ibland flera decennier,
vilket är olyckligt ur rättssäkerhetssynpunkt. Motionären efterlyser
därför striktare och mera entydiga regler för hur vilande lagfarter skall
utsläckas eller fullföljas. Enligt motionären borde en period på två år
vara en lämplig tidsgräns. I motionen begärs tillkännagivande om vad
som anförts.

Arrende
Allmän bakgrund

Arrende föreligger när någon upplåter jord till nyttjande mot ersättning.
Upplåtelse kan ske i form av jordbruksarrende, bostadsarrende,
anläggningsarrende eller lägenhetsarrende. Regler om dessa arrendeformer
finns i 7—11 kap. jordabalken (JB).

Jordbruksarrende är enligt JB antingen gårdsarrende eller sidoarrende.
Gårdsarrende föreligger när arrendet omfattar bostad för arrendatorn.
Övriga jordbruksarrenden är sidoarrenden.

Genom införandet av JB, som trädde i kraft den 1 januari 1972,
tillskapades en enhetlig lagstiftning för alla jordbruksarrenden. JB
innebar också bl.a. att jordägaren och arrendatorn fick en i förhållande
till äldre lagstiftning ökad avtalsfrihet i ekonomiska frågor. Ett av
syftena härmed var att man skulle tillgodose jordbrukspolitiska effekti -

1989/90: LU26

vitetsmål. Samtidigt som avtalsfriheten ökade fick jordbruksarrendatorn
i flera avseenden en bättre ställning, bl.a. när det gällde besittningsskyddet.

Reglerna om jordbruksarrende har efter tillkomsten av JB förändrats
i åtskilliga avseenden. Genom en reform år 1979 (prop.
1978/79:183, bet. LU 23) ändrades bl.a. JB:s regler om arrendatorns
besittningsskydd när jordägaren själv vill överta arrendestället. Också
bestämmelserna om hur arrendeavgiften skall bestämmas fick en ny
utformning som innebar att större hänsyn än tidigare skulle tas till
arrendeställets avkastningsförmåga. Ytterligare ändringar i reglerna om
jordbruksarrenden genomfördes år 1984 (prop. 1983/84:136, bet. LU
35), då jordägaren ålades en principiell skyldighet göra sådana investeringar
på arrendestället som påfordras av en myndighet. Vidare utvidgades
arrendatorns rätt att överlåta arrenderätten, och arrendatorn fick
också i andra avseenden en stärkt ställning.

Genom lagstiftning år 1985 (prop. 1983/84:136, bet. LU 1984/85:35)
fick bl.a. jordbruksarrendatorn rätt att före andra förvärva arrendestället
när jordägaren avser att överlåta det. Närmare bestämmelser härom
finns i lagen (1985:658) om arrendatorer rätt att förvärva arrendestället.

JB ger jordbruksarrendatorer med undantag för innehavare av kortvariga
sidoarrenden besittningsskydd på i princip samma sätt som
hyresgäster och innehavare av bostadsarrenden. Det innebär att jordbruksarrendatorer
utom i vissa särskilt angivna fell har rätt till förlängning
av arrendeavtalet när jordägaren säger upp avtalet. Närmare
bestämmelser härom finns i 9 kap. 8 § JB. Rätt till förlängning
föreligger inte om arrenderätten är förverkad eller arrendatorn enligt 8
kap. 14 § JB underlåter att ställa säkerhet för sina förpliktelser eller
arrendatorn i annat fell åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån att
avtalet inte skäligen bör förlängas. Undantag från besittningsskyddet
görs vidare i bl.a. det fallet att jordägaren gör sannolikt att han själv,
hans make eller avkomling skall bruka arrendestället och det inte är
obilligt mot arrendatorn att arrendeförhållandet upphör.

I 9 kap. 31 § JB finns bestämmelser om överlåtelse av rätten till
jordbruksarrende. Arrendatorn får i princip inte överlåta arrenderätten
utan jordägarens samtycke. Ar arrendeavtalet slutet för en viss tid som
inte understiger tio år, får dock arrendatorn, om inte annat avtalats,
överlåta arrenderätten till annan med vilken jordägaren skäligen kan
nöjas. Vidare gäller beträffande arrenden för viss tid att arrendatorn,
även om något annat avtalats, får överlåta arrenderätten om den avser
ett utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksföretag, till sin make eller
avkomling, om arrendenämnden tillåter det.

Motionsmotivering

I motion L503 av Carl G Nilsson och Ingvar Eriksson (båda m)
framhålls att 43 % av den svenska åkerjorden är arrenderad och över
hälften av alla jordbruksföretag är beroende av arrende i någon form.
Arrendeupplåtelserna har svarat för mycket av dynamiken i det i

1989/90: LU26

övrigt hårt reglerade svenska jordbruket. Genom arrendeavtal har
företagen kunnat omstruktureras och växa. Genom arrende öppnas
möjligheter att etablera nya jordbruksföretag även för dem som inte
har tillräckligt kapital för att köpa egen gård. De ändringar i arrendelagstiftningen
som har beslutats under senare år har enligt motionärernas
mening medfört att balansen mellan avtalsslutande parter allvarligt
har rubbats. Samtliga ändringar har enligt motionärerna inneburit en
förstärkning av arrendatorns ställning. Arrendatorns starka besittningsskydd,
överlåtelserätt till nästa generation, förköpsrätt, friköpsrätt m.m.
har fått till följd en påtaglig tveksamhet och i många fell en direkt
ovilja bland främst privata jordägare att arrendera ut. Utvecklingen har
också enligt motionärerna inneburit att samarbetet mellan jordägare
och brukare tagit andra former i syfte att kringgå lagstiftningen.
Utvecklingen är skadlig både för parterna, för jordbruksnäringen och
därmed för samhället som helhet. När nu en avreglering av svenskt
jordbruk är förestående bör också arrendelagstiftningen vara utformad
på ett sådant sätt att marknadskrafterna där får ett ökat spelrum.
Arrendelagstiftningen bör enligt motionärernas mening bli föremål för
en allmän översyn som bör syfta till att åstadkomma ett större inslag
av avtalsfrihet på arrendemarknaden och bygga på samma principer
som gäller för andra företagare.

Tidigare riksdagsbehandling

Fråga om en allmän översyn av arrendelagstiftningen behandlades av
utskottet hösten 1989 med anledning av en motion med samma syfte
som den nu aktuella. Motionen remissbehandlades varvid förslaget i
huvudsak tillstyrktes av domänverket, kammarkollegiet och Sveriges
jordägareförbund, medan övriga remissinstanser, arrendenämnden i
Malmö, Lantbrukarnas riksförbund (LRF) och Sveriges jordbruksarrendatorers
förbund, ansåg att det inte förelåg skäl för någon utredning.

I sitt av riksdagen godkända betänkande (1989/90:LU6) hänvisade
utskottet till att jordägaren och jordbruksarrendatorn genom införandet
av jordabalken fick en i förhållande till äldre rätt ökad avtalsfrihet
i ekonomiska frågor. Avsikten var bl.a. att man därmed skulle tillgodose
jordbrukspolitiska effektivitetsmål. Samtidigt som avtalsfriheten ökade
fick jordbruksarrendatorerna en starkare ställning. Enligt utskottets
mening var det självfallet angeläget att arrendelagstiftningen även i
framtiden stod i samklang med jordbrukspolitiska målsättningar. Utskottet
höll det för troligt att en avreglering av jordbruket liksom
andra förändringar för jordbruksnäringen — som kan uppkomma till
följd av bl.a. vårt framtida samarbete med EG — kan nödvändiggöra
en översyn av arrendelagstiftningen. Utskottet ansåg emellertid att
frågan om en sådan översyn var för tidigt väckt. Först i ett längre
tidsperspektiv kan det bedömas vilka ändringar som erfordras. Motionärerna
hade inte heller kunnat precisera inriktningen på det begärda
utredningsarbetet. Med det anförda avstyrkte utskottet bifall till motionen.

1989/90: LU26

Utlänningars rätt att köpa fast egendom i Sverige 1989/90:LU26

Allmän bakgrund

En lagfäst kontroll av utländskt inflytande över mark och naturtillgångar
har funnits i Sverige sedan 1800-talet. En mer ingående reglering
tillkom dock först med 1916 års lag om vissa inskränkningar i
rätten att förvärva tast egendom m.m. Det grundläggande syftet med
lagen var att bevara Sveriges naturtillgångar i inhemsk ägo och att
trygga vår självbestämmanderätt på det ekonomiska området. Genom
lagstiftning år 1975 skärptes bestämmelserna om utländska medborgares
möjligheter att förvärva fritidsfastigheter.

1916 års lag — i de delar den avsåg kontroll över utländska förvärv
av feist egendom och gruvrättigheter — ersattes den 1 januari 1983 av
lagen (1982:618) om utländska förvärv av fest egendom m.m. Den nya
lagen innebar att bestämmelserna moderniserades och förenklades.
Sakligt sett infördes emellertid endast smärre ändringar i förhållande
till 1916 års lag.

Enligt gällande bestämmelser får andra utländska medborgare än de
som är gifta med svenska medborgare förvärva fest egendom här i
landet endast efter särskilt tillstånd (förvärvstillstånd). Också för andra
rättssubjekt — i lagen benämnda kontrollsubjekt — föreligger tillståndsplikt.
Detta gäller bl.a. utländska bolag, svenska aktiebolag som
inte har utlänningsförbehåll i bolagsordningen, svenska handelsbolag,
om någon av bolagsmännen är kontrollsubjekt, och — med vissa
undantag — svenska ekonomiska föreningar vars verksamhet regleras
av lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, bostadsrättslagen
(1971:479), lagen (1975:417) om sambruksföreningar eller äldre lagstiftning
som motsvarar lagen om ekonomiska föreningar eller bostadsrättslagen.
Genom 1982 års lagstiftning utökades kretsen tillståndspliktiga
med svenska stiftelser och svenska bostadsrättsföreningar som har
till huvudsakligt ändamål att upplåta fritidsbostäder åt medlemmar.

Tillstånd krävs inte bara för förvärv av fast egendom utan också för
förvärv av tomträtt och bostadsarrende.

Förutsättningarna för förvärvstillstånd regleras i 1 kap. 8—11 §§ i
den nya lagen. Bestämmelserna har samma principiella innebörd som
de bestämmelser som infördes genom 1975 års reform. Bestämmelserna
innebär att förvärvstillstånd i princip skall meddelas om hinder inte
möter med hänsyn till landets försvar eller säkerhet, egendomens
lämplighet för avsett ändamål eller andra allmänna intressen eller med
hänsyn till förvärvarens förhållanden. I fråga om förvärv av fastighet
som är taxerad som jordbruksfastighet skall en prövning ske enligt
bestämmelserna i jordförvärvslagen (1979:230). För sådana områden av
landet där det råder stor efterfrågan på fritidsbostäder gäller därutöver
en särskild bestämmelse. Enligt denna skall förvärvstillstånd vägras om
förvärvet avser en fritidsfastighet som är belägen inom ett område där
efterfrågan på fritidsfastigheter är så betydande att på grund därav risk

föreligger för en stegring av fastighetsvärdena. Kravet på förvärvstillstånd
gäller dock inte om förvärvaren tidigare varit svensk medborgare
eller på annat sätt har en särskild anknytning till Sverige.

Frågor om förvärvstillstånd prövas av länsstyrelsen och i vissa fall av
regeringen.

Motionsmotivering

Motiveringen till yrkandet i motion L504 av Nic Grönvall och KarlGösta
Svenson (båda m) finns i motion 1989/90:Bo535. Motionärerna
kritiserar nuvarande bestämmelser inom fastighetsrätten som innebär
inskränkningar i utlänningars rätt att köpa fast egendom i Sverige.
Motionärerna menar att det med hänsyn till utvecklingen av EG:s inre
marknad är nödvändigt för Sverige och för Sveriges folk att delta i
denna storslagna utveckling och att öppna Sverige för Europas folk.
Många av EG:s 320 miljoner människor bor i länder där det saknas
landsbygd. Det är en dröm för dem att få leva i och vandra genom
urskog och haglandskap. Motionärerna ser det därför som en storslagen
möjlighet för Sveriges jordbruksbefolkning att fa öppna sitt ägande
till fritids- och permanentboende européer. Motionärerna yrkar att
riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om att slopa
förvärvstillstånd vid förvärv av fast egendom utanför militära skyddsområden
för medborgare i Norden och i EG-länderna.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om en skärpning av reglerna för utländska förvärv av fritidsfastigheter
har behandlats av riksdagen åtskilliga gånger under senare år
med anledning av motioner (LU 1975:27, 1981/82:1, 1983/84:13,
1985/86:12 och 1985/86:17), vilka riksdagen avslagit på lagutskottets
hemställan.

Frågan om lättnader i tillståndsplikten för nordiska medborgare
prövades av riksdagen våren 1986 med anledning av en motion.
Utskottet hänvisade därvid i sitt av riksdagen godkända betänkande
(LU 1985/86:17) till att frågan aktualiserats inom Nordiska rådet i
olika sammanhang. Bl.a. hade Nordiska rådets social- och miljöutskott
då nyligen behandlat frågan med anledning av ett medlemsförslag om
utvidgade rättigheter för nordiska medborgare vid flyttning eller resa
inom Norden. I sitt betänkande över förslaget hade social- och miljöutskottet
föreslagit att Nordiska rådet rekommenderar Nordiska ministerrådet
att bl.a. utreda möjligheterna att ge nordbor möjlighet att fritt
förvärva fast egendom för bostadsändamål i hela Norden. Enligt utskottets
mening borde Nordiska rådets ställningstagande till betänkandet
avvaktas. Skulle Nordiska rådet bifalla betänkandet förutsatte utskottet
att en sådan översyn som begärdes i motionen kommer till
stånd. Någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen ansågs inte
erforderlig.

Nordiska rådet har sedermera rekommenderat Nordiska ministerrådet
att utreda möjligheterna att ge nordbor möjlighet att fritt förvärva

1989/90:LU26

fast egendom för bostadsändamål i hela Norden (rekommendation nr
10/1986 angående nordbors rättigheter). Rekommendationen är för
närvarande under behandling i Nordiska ministerrådet.

Utskottet

Dödsbo- och samägda jordbruksfastigheter

Hosten 1988 beslöt riksdagen på förslag av regeringen att särskilda
regler skulle införas beträffande förvaltningen av dödsboägda och samägda
jordbruksfastigheter (prop. 1988/89:9, LU12). De nya bestämmelserna,
som trädde i kraft den 1 juli 1989, innebär bl.a. att dödsbo som
innehar jordbruksfastighet är skyldigt att avveckla fastighetsinnehavet
senast fyra år efter utgången av det kalenderår då dödsfallet inträffade.
I fråga om jordbruksfastigheter som innehas med samäganderätt av fler
än två personer gäller att det skall finnas en ställföreträdare med
uppgift att utåt företräda delägarna i angelägenheter som angår fastigheten
och att inför delägarna svara för den löpande förvaltningen.
Närmare bestämmelser härom finns i lagen (1989:31) om förvaltning
av vissa samägda jordbruksfastigheter.

I motion L501 av Lars Ernestam m.fl. (fp) yrkas (yrkande 1) att
dödsbo som innehar jordbruksfastighet under awecklingstiden skall
vara skyldigt att ha en ställföreträdare. Vidare begär motionärerna
(yrkande 2) att lagen om förvaltning av vissa samägda jordbruksfastigheter
ändras så att den blir tillämplig också när en fastighet innehas
med samäganderätt av två personer som är varken gifta med varandra
eller sambor.

Som framgår av redogörelsen ovan under avsnittet Dödsbo- och
samägda jordbruksfastigheter har utskottet behandlat liknande motionsyrkanden
dels hösten 1988, dels våren 1989 och därvid (bet.
1988/89:LU12 och LU18) båda gångerna avstyrkt bifall till yrkandena
med motiveringen att det inte fanns behov av de begärda lagändringarna.

Enligt utskottets mening har det nu inte framkommit något som ger
riksdagen anledning att frångå sina tidigare ställningstaganden. Utskottet
avstyrker därför bifall till motion L501.

Vilande lagfart

Den som med äganderätt förvärvat fast egendom är enligt 20 kap.
jordabalken (JB) skyldig att hos vederbörande inskrivningsmyndighet
ansöka om lagfart. Om några hinder inte möter mot förvärvet på
materiella eller formella grunder skall inskrivningsmyndigheten bevilja

1989/90: LU26

ansökningen. I 20 kap. 6 § anges olika fall när en lagfartsansökan skall
avslås. Det är här fråga om klara fall där exempelvis förvärvet är
ogiltigt eller inte kan göras gällande. Om lagfart inte omedelbart kan
beviljas och förutsättningarna för avslag på ansökningen inte heller är
för handen gäller enligt 20 kap. 7 § JB att inskrivningsmyndigheten
skall förklara lagfartsansökan vilande. Bland förutsättningarna för ett
sådant beslut kan nämnas att överlåtarens underskrift på köpehandlingen
inte är bevittnad, att lagfart söks på grund av testamente, dom
eller förrättning som ännu inte vunnit laga kraft eller att förvärvet
avser en del av fastighet och är beroende av fastighetsbildning eller en
myndighets tillstånd. En ansökan som förklarats vilande skall enligt 19
kap. 11 § JB upptas till ny prövning så snart anledning därtill
förekommer.

I princip åligger det sökanden själv att vara verksam för att undanröja
hinder som föranlett vilandeförklaringen och att hos inskrivningsmyndigheten
visa att så skett. Inskrivningsmyndigheten har emellertid
rätt och plikt att ta upp en vilandeförklarad ansökan till ny prövning
så snart det finns anledning till detta. Sökanden kan därvid föreläggas
att visa att hinder som föranlett vilandeförklaringen blivit undanröjt.
Inskrivningsmyndigheten kan förena ett sådant föreläggande med vite.

I motion L502 av Leif Olsson (fp) framhålls att det i dag förekommer
fell där lagfartsansökan varit vilande mycket länge, ibland i flera
decennier. Motionären anser att detta förhållande är olyckligt ur
rättssäkerhetssynpunkt och efterlyser striktare och entydigare regler för
hur vilande lagfarter skall utsläckas eller fullföljas. Enligt motionären
borde en lämplig tidsgräns härvidlag vara två år. I motionen begärs ett
tillkännagivande av vad som anförts.

Utskottet vill för sin del understryka att det ligger i fastighetsägarens
eget intresse att han får lagfart på fastigheten och att alltså en vilandeförklaring
inte blir bestående. Sålunda är exempelvis fastighetsägarens
möjligheter att utnyttja fastigheten som säkerhet för krediter beroende
av att lagfart beviljats. Vidare finns det som ovan redovisats särskilda
bestämmelser som innebär att inskrivningsmyndigheten skall verka för
att en vilandeförklaring omprövas. Av betydelse är också bestämmelserna
om lagfartssammanträde i 20 kap. JB. Reglerna ger en fastighetsägare
möjlighet att få det hinder för sin egen lagfart undanröjt som en
tidigare vilandeförklaring medför.

Såvitt utskottet har sig bekant har de nuvarande bestämmelserna om
vilande lagfart inte inneburit några påtaliga generella problem. Det
kan emellertid inte uteslutas att, som motionären hävdar, lagfertsansökningar
i enstaka fall varit vilande under lång tid. Att långvariga
vilandeförklaringar trots allt förekommer kan enligt utskottets mening
ofta ha sin orsak i andra förhållanden än brister i JB:s regelsystem.
Något behov av skärpta regler för vilande lagfarter torde således inte
föreligga. Härtill kommer att ett tillmötesgående av motionärens önskemål
i många fall skulle kunna leda till allvarliga rättsförluster för
fastighetsägaren med hänsyn bl.a. till att olika rättsverkningar är knut -

1989/90: LU26

na till att lagfart givits på en fastighet oavsett huruvida ansökningen
blivit vilandeförklarad eller beviljad. Med det anförda avstyrker utskottet
bifall till motion L502.

Arrende

Genom införandet av JB den 1 januari 1972 tillskapades en enhetlig
lagstiftning för alla jordbruksarrenden. JB innebar också bl.a. att
jordägaren och arrendatorn fick en i förhållande till äldre lagstiftning
ökad avtalsfrihet i ekonomiska frågor. Samtidigt som avtalsfriheten
ökade fick jordbruksarrendatorn i flera avseenden en bättre ställning,
bl.a. när det gällde besittningsskyddet. Reglerna om jordbruksarrende
har efter tillkomsten av JB förändrats i åtskilliga avseenden. Genom en
reform år 1979 (prop. 1978/79:183, bet. LU 23) ändrades bl.a. JB:s
regler om arrendatorns besittningsskydd när jordägaren själv vill överta
arrendestället. Också bestämmelserna om hur arrendeavgiften skall
bestämmas fick en ny utformning som innebar att större hänsyn än
tidigare skulle tas till arrendeställets avkastningsförmåga. Ytterligare
ändringar i reglerna om jordbruksarrenden genomfördes år 1984
(prop. 1983/84:136, bet. LU 35), då jordägaren ålades en principiell
skyldighet att göra sådana investeringar på arrendestället som påfordras
av en myndighet. Vidare utvidgades arrendatorns rätt att överlåta
arrenderätten, och arrendatorn fick också i andra avseenden en stärkt
ställning. Genom lagstiftning år 1985 (prop. 1983/84:136, bet. LU
1984/85:35) fick bl.a. jordbruksarrendatorn rätt att före andra förvärva
arrendestället när jordägaren avser att överlåta det. Närmare bestämmelser
härom finns i lagen (1985:658) om arrendatorers rätt att
förvärva arrendestället.

I motion L503 av Carl G Nilsson och Ingvar Eriksson (båda m)
framhålls att ändringar i arrendelagstiftningen som har beslutats under
senare år har medfört att balansen mellan jordägare och arrendator
allvarligt rubbats. Samtliga ändringar har enligt motionärerna inneburit
en förstärkning av arrendatorns ställning. Arrendatorns starka besittningsskydd,
överlåtelserätt till nästa generation, förköpsrätt, m.m.
har fått till följd en påtaglig tveksamhet och i många fall en direkt
ovilja bland främst privata jordägare att arrendera ut sin jord. Utvecklingen
har också enligt motionärerna inneburit att samarbetet mellan
jordägare och brukare tagit andra former i syfte att kringgå lagstiftningen.
När nu en avreglering av svenskt jordbruk är förestående bör
enligt motionärerna också arrendelagstiftningen utformas på ett sådant
sätt att marknadskrafterna får ett ökat spelrum. Arrendelagstiftningen
bör enligt motionärernas mening bli föremål för en allmän översyn
som bör syfta till att åstadkomma ett större inslag av avtalsfrihet på
arrendemarknaden och bygga på samma principer som gäller för
andra företagare. I motionen begärs att regeringen tillsätter en utredning
med uppgift att föreslå ändringar i arrendelagstiftningen syftande
till en bättre balans mellan jordägare och arrendatorer.

Frågan om en allmän översyn av arrendelagstiftningen behandlades
av utskottet hösten 1989 med anledning av en motion med samma

1989/90:LU26

syfte som den nu aktuella. I sitt av riksdagen godkända betänkande
1989/90:LU6 hänvisade utskottet till att jordägaren och jordbruksarrendatorn
genom införandet av jordabalken fick en i förhållande till äldre
rätt ökad avtalsfrihet i ekonomiska frågor. Avsikten var bl.a. att man
därmed skulle tillgodose jordbrukspolitiska effektivitetsmål. Samtidigt
som avtalsfriheten ökade fick jordbruksarrendatorerna en starkare
ställning. Enligt utskottets mening var det självfallet angeläget att
arrendelagstiftningen även i framtiden stod i samklang med jordbrukspolitiska
målsättningar. Utskottet höll det för troligt att en avreglering
av jordbruket liksom andra förändringar för jordbruksnäringen — som
kan uppkomma till följd av bl.a. vårt framtida samarbete med EG —
kan nödvändiggöra en översyn av arrendelagstiftningen. Utskottet ansåg
emellertid att frågan om en sådan översyn var för tidigt väckt.
Först i ett längre tidsperspektiv, framhöll utskottet, kan det bedömas
vilka ändringar som erfordras. Med det anförda avstyrkte utskottet
bifall till den då aktuella motionen.

Vad utskottet sålunda uttalade för mindre än ett halvår sedan äger
fortfarande giltighet. Enligt utskottets mening bör således en utredning
på området anstå till dess att man kan överblicka vad de förestående
förändringarna för jordbruksnäringen kan innebära på arrendeområdet.
Utskottet avstyrker således bifall till motion L503.

Utlänningars rätt att köpa fast egendom i Sverige

Enligt lagen om utländska förvärv av feist egendom m.m. får utländska
medborgare, såvida de inte är gifta med svenska medborgare, förvärva
fast egendom här i landet endast efter särskilt tillstånd (förvärvstillstånd).
Också för andra rättssubjekt t.ex. utländska bolag och svenska
aktiebolag som inte har utlänningsförbehåll i bolagsordningen — i
lagen benämnda kontrollsubjekt — föreligger tillståndsplikt. Tillstånd
krävs inte bara för förvärv av fast egendom utan också för förvärv av
tomträtt och bostadsarrende.

Förutsättningarna för förvärvstillstånd regleras i 1 kap. 8—11 §§.
Bestämmelserna innebär att förvärvstillstånd i princip skall meddelas
om hinder inte möter med hänsyn till landets försvar eller säkerhet,
egendomens lämplighet för avsett ändamål eller andra allmänna intressen
eller med hänsyn till förvärvarens förhållanden. I fråga om förvärv
av fastighet som är taxerad som jordbruksfastighet skall en prövning
också ske enligt bestämmelserna i jordförvärvslagen. För sådana områden
av landet där det råder stor efterfrågan på fritidsbostäder gäller
därutöver en särskild bestämmelse. Enligt denna skall förvärvstillstånd
vägras om förvärvet avser en fritidsfastighet som är belägen inom ett
område där efterfrågan på fritidsfastigheter är så betydande att på
grund därav risk föreligger för en stegring av fastighetsvärdena. Kravet
på förvärvstillstånd gäller dock inte om förvärvaren tidigare varit
svensk medborgare eller på annat sätt har en särskild anknytning till
Sverige. Frågor om förvärvstillstånd prövas av länsstyrelsen och i vissa
fall av regeringen.

1989/90: LU26

I motion L504 av Nic Grönvall och Karl-Gösta Svenson (båda m)
kritiseras bestämmelserna som innebär inskränkningar i utlänningars
rätt att köpa fast egendom i Sverige. Motionärerna menar att det med
hänsyn till utvecklingen av EG:s inre marknad är nödvändigt att
Sverige öppnas för Europas folk. Motionärerna ser det som en storslagen
möjlighet för Sveriges jordbruksbefolkning att fa överlåta sin
överskottsmark till européer för fritids- och permanentboende. Motionärerna
yrkar att riksdagen begär att regeringen återkommer med
förslag om att slopa förvärvstillstånd vid förvärv av fast egendom
utanför militära skyddsområden för medborgare i Norden och i EGländerna.

Nordiska rådet har sedermera rekommenderat Nordiska ministerrådet
att utreda möjligheterna att ge nordbor möjlighet att fritt förvärva
fast egendom för bostadsändamål i hela Norden. Rekommendationen
är för närvarande under behandling i Nordiska ministerrådet.

När det gäller slopande av tillståndsplikten för medborgare inom
EG erinrar utskottet om att Sverige inom ramen för EFTA för
närvarande aktivt deltar i förhandlingar som syftar till att förverkliga
ett närmare samarbete med EG. Målet för förhandlingarna är att
etablera ett dynamiskt och homogent Europeiskt Ekonomiskt Samarbetsområde
(European Economic Space, EES) omfattande länderna
inom EFTA och EG. Ett förverkligande av detta samarbete kan bl.a.
förutsätta ändringar av reglerna om utländska medborgares och företags
rätt att förvärva fast egendom i Sverige. I avvaktan på att mera
konkreta resultat av förhandingarna föreligger kan det enligt utskottets
mening inte avgöras vilka lagstiftningsåtaganden som kommer att
krävas. Frågan om ändringar i de svenska reglerna om förvärvstillstånd
i enlighet med motionärernas önskemål bör därför anstå.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L504.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ställföreträdare för dödsbo- och samägda jordbruksfastigheter att

riksdagen avslår motion 1989/90:L501,

res. I (fp)

2. beträffande vilande lagfart

att riksdagen avslår motion 1989/90:L502,

1989/90:LU26

3. beträffande ändringar i arrendelagstiftningen
att riksdagen avslår motion 1989/90:L503,

res. 2 (m, fp)

4. beträffande utlänningars rätt att köpa fast egendom i Sverige
att riksdagen avslår motion 1989/90:L504.

res. 3 (m)

Stockholm den 3 april 1990
På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger Hestvik (s), Allan
Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Gunnar Thollander (s), Lena Boström
(s), Elisabeth Persson (vpk), Elisabet Franzén (mp), Anita Jönsson
(s), Gunilla Andersson (s), Charlotte Cederschiöld (m), Lola
Björkquist (fp) och Karin Starrin (c).

Reservationer

1. Ställföreträdare för dödsbo- och samägda
jordbruksfastigheter (mom. 1)

Ulla Orring och Lola Björkquist (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med "Som
framgår" och slutar med "motion L501" bort ha följande lydelse:

I likhet med vad som anförts i motion L501 och vad som uttalades i
en reservation till utskottets betänkande våren 1989 (bet.

1988/89:LU18) anser utskottet det vara motiverat att dödsbo som

innehar jordbruksfastighet skall vara skyldigt att under awecklingstiden
ha en ställföreträdare. I enlighet härmed förordar utskottet att i 18
kap. ÄB införs en ny paragraf, 8 §, av innebörd att om det i ett dödsbo
ingår fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet skall lagen
(1989:31) om förvaltning av vissa samägda jordbruksfastigheter tillämpas
vid boets förvaltning av jordbruksfastigheten.

Vad härefter gäller frågan om tillämpningsområdet för lagen om
förvaltning av vissa samägda jordbruksfastigheter vill utskottet framhålla
att det inte är ovanligt att även jordbruksfastigheter som ägs gemensamt
av två personer förvaltas på ett ineffektivt sätt. Utskottet delar

därför motionärernas uppfattning att lagen om förvaltning av vissa

samägda jordbruksfastigheter bör göras tillämplig redan då två personer
som inte är gifta eller sambor gemensamt äger en jordbruksfastighet.

1989/90: LU26

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande ställföreträdare för dödsbo- och samägda jordbruksfastigheter att

riksdagen med bifall till motion 1989/90:L501 antar följande
förslag till lag om ändring i ärvdabalken och lag om ändring i
lagen (1989:31) om förvaltning av vissa samägda jordbruksfastigheter.

Förslag till
Lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom föreskrivs att i ärvdabalken skall inforas en ny paragraf,
18 kap. 8 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 kap.

8 § Om det i ett dödsbo ingår fast
egendom som är taxerad som jordbruksfastighet
skall lagen (1989:31)
om förvaltning av vissa samägda
jordbruksfastigheter tillämpas vid
boets förvaltning av jordbruksfastigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

Förslag till
Lag om ändring i lagen (1989:31) om förvaltning av
vissa samägda jordbruksfastigheter

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1989:31) om förvaltning av vissa
samägda jordbruksfastigheter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Om fast egendom som är taxe- Om fast egendom som är taxerad
som jordbruksfastighet ägs av rad som jordbruksfastighet ägs av

minst tre gemensamt, tillämpas minst två gemensamt som inte är

denna lag i stället för 2—6 §§ äkta makar eller sambor, tillämpas

lagen (1904:48 s. 1) om samägan- denna lag i stället för 2—6 §§

derätt. lagen (1904:48 s. 1) om samägan derätt.

Avtal som strider mot denna lag är utan verkan. Detta gäller dock
inte avtal i frågor som avses i 9—11 §§.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

1989/90: LU26

2. Ändringar i arrendelagstiftningen (mom. 3)

1989/90: LU26

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Allan Ekström (m), Charlotte
Cederschiöld (m), och Lola Björkquist (fp) anser

dels att den del av utskottets yrkande på s. 12 sorn börjar med "Frågan
om" och på s. 13 slutar med "motion L503" bort ha följande lydelse:
Med anledning av vad som anförts i motionen vill utskottet hänvisa
till att jordägaren och jordbruksarrendatorn genom införandet av
jordabalken fick en i förhållande till äldre rätt ökad avtalsfrihet i
ekonomiska frågor. Avsikten var bl.a. att man därmed skulle tillgodose
jordbrukspolitiska effektivitetsmål. Samtidigt som avtalsfriheten ökade
fick, som tidigare nämnts, jordbruksarrendatorerna en starkare ställning.
Enligt utskottets mening är det angeläget att arrendelagstiftningen
även i framtiden står i samklang med jordbrukspolitiska målsättningar.
Arrendeinstitutionen har dock en stor betydelse för det svenska
jordbruket. Onekligen är det så att det på senare år har skett stora
förändringar på jordbrukets område och att jordbruket också fortsättningsvis
kommer att undergå betydande förändringar. Redan av det
skälet finns det enligt utskottets mening anledning att nu se över
arrendelagstiftningen. Härtill kommer att vissa nu gällande arrenderegler
kan ha en mindre lämplig utformning.

På grund av det anförda anser utskottet att arrendelagstiftningen nu
bör bli föremål för en allmän översyn. Det bör ankomma på regeringen
att med utgångspunkt i motionen närmare bestämma formerna för
utredningsarbetets bedrivande.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion L503 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande ändringar i arrendelagstiftningen
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:L503 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Utlänningars rätt att köpa fast egendom i Sverige
(mom. 4)

Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Charlotte Cederschiöld (alla m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med "Frågan
om" och slutar med "motion L504" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som förs fram i motionen att den
förestående avregleringen av det svenska jordbruket kräver en mängd
olika åtgärder bl.a. för att förhindra en negativ inverkan på kulturlandskapet.
Som motionärerna är inne på kan en tänkbar åtgärd i
detta syfte vara att införa möjlighet för den som äger jordbruksmark
att fritt fa överlåta överskottsmark till utlänningar. Enligt utskottets
mening skulle en sådan frihet innebära möjlighet att åter befolka den
svenska landsbygden och därmed förhindra att landskapet växer igen.
Enligt utskottet bör den möjlighet att bevara karaktären på den svens -

ka landsbygden som motionärernas förslag innebär omedelbart tas till
vara. Utskottet är emellertid inte berett att på det underlag som nu
föreligger föreslå vilka ändringar i jordförvärvslagstiftningen som bör
komma till stånd. Det får enligt utskottets mening ankomma på
regeringen att utforma erforderliga lagförslag och därefter återkomma
till riksdagen.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion
L504 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande utlänningars rätt att köpa fast egendom i Sverige
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L504 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfort.

1989/90: LU26