Vissa fastighetsförvärv
Betänkande 1996/97:LU10
Lagutskottets betänkande
1996/97:LU10
Vissa fastighetsförvärv
Innehåll
1996/97 LU10
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet tre motioner från den allmänna motionstiden år 1996 som gäller vissa fastighetsförvärv. Två motionsyrkanden rör friköpsrätt vid historiska arrenden och ett återinförande av en generell kontroll av utländska förvärv av fast egendom. Utskottet avstyrker motionsyrkandena. Till betänkandet har fogats en reservation och ett särskilt yttrande.
Motionerna
1996/97:L501 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om friköp av historiskt betingade arrenden.
1996/97:L502 av Ingbritt Irhammar (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om friköpsrätt för jordbruksbefolkning under historiska arrendesystem.
1996/97:Bo414 av Eva Goës och Ragnhild Pohanka (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den tidigare lagen om utländska förvärv (1982:618) bör återinföras.
Utskottet
Historiska arrenden
Med anledning av ett riksdagsbeslut hösten 1989 (bet. 1989/90:LU6, rskr. 39) tillkallade regeringen år 1990 en kommitté med uppgift att se över vissa regler inom arrendelagstiftningen. Kommittén, som antog namnet 1990 års Arrendekommitté, hade som huvuduppgift att utforma förslag till regler som dels skyddar en jordbruksarrendators investeringar på arrendestället, dels ger arrendatorn vid s.k. historiskt arrende rätt att under vissa förutsättningar friköpa arrendestället. Med historiska arrenden avsågs sådana arrenden som innehafts av arrendatorn och hans släkt under flera generationer. Arrendekommittén behandlade friköpsfrågan med förtur och föreslog i betänkandet (SOU 1991:85) Historiska arrenden en särskild lag om friköpsrätt vid historiska arrenden. I kommitténs slutbetänkande (SOU 1992:109) Investeringar i arrendejordbruket och andra arrenderättsliga frågor lämnades förslag till bl.a. regler om skydd för jordbruksarrendatorers investeringar på arrendestället. Enligt Arrendekommitténs förslag till lag om friköpsrätt vid historiska arrenden skulle en arrendator till jord som omfattas av begreppet historiskt arrende under vissa särskilda förutsättningar ha rätt att lösa in den fasta egendom som omfattas av arrendet även om jordägaren motsätter sig det. Förslaget innebar att arrendatorn när som helst skulle kunna påkalla s.k. friköp genom att väcka talan mot jordägaren vid fastighetsdomstol. Historiskt arrende skulle enligt förslaget anses föreligga när det är sannolikt att den helt övervägande delen av ett arrendeställe inte sedan den 1 januari 1900 varaktigt brukats av fastighetens ägare. Friköpsrätten begränsades dock till att avse vissa jordbruksarrenden och bostadsarrenden. I fråga om jordbruksarrenden föreslogs att friköp skulle få ske, om huvuddelen av arrendestället sedan minst 40 år före den dag då talan om friköp väckts innehafts och stadigvarande bebotts av arrendatorn eller någon honom närstående. Motsvarande förutsättningar föreslogs gälla beträffande bostadsarrenden. För dessa begränsades emellertid friköpsrätten till sådana upplåtelser som på visst sätt kan härledas ur ett tidigare jordbruksarrende i släkten. Våren 1995 behandlade riksdagen regeringens proposition 1994/95:155 om investeringar i arrendejordbruket m.m. I propositionen föreslogs, på grundval av Arrendekommitténs utredningsarbete, generella regler till skydd för jordbruksarrendatorers investeringar på arrendeställen. Riksdagen antog regeringens lagförslag och de nya reglerna trädde i kraft den 1 juli 1995 (bet. 1994/95:LU26, rskr. 361). I propositionen togs också upp frågan om rätt till friköp vid historiska arrenden. Regeringen ansåg att någon sådan rätt inte borde införas, och något förslag till lagstiftning i ämnet lades sålunda inte fram. Som skäl för sitt ställningstagande påpekade regeringen att arrendatorerna redan erhållit en mycket stark ställning i arrendeförhållandet och att förslaget i den då aktuella propositionen om ett generellt skydd för jordbruksarrendatorers investeringar skulle förstärka jordbruksarrendatorernas ställning gentemot jordägarna ytterligare. Bedömningen av lagstiftningsfrågan borde enligt regeringen göras dels mot bakgrund av vad som sålunda sagts om arrendatorernas villkor och förslaget till generell reglering till skydd för jordbruksarrendatorernas investeringar, dels med hänsyn till hur en friköpsrätt skulle förhålla sig till Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen och till regeringsformen. Enligt regeringens uppfattning fanns det en beaktansvärd risk att en friköpslag enligt den modell som Arrendekommittén föreslagit skulle befinnas vara i strid med äganderättsskyddet i Europakonventionen. Av betydelse i sammanhanget var även de ändringar i regeringsformen som gjorts i samband med inkorporeringen av Europakonventionen. Enligt 2 kap. 18 § regeringsformen i dess lydelse fr.o.m. den 1 januari 1995 gäller att varje medborgares egendom är tryggad bl.a. genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller annat sådant förfogande utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Mot en lagstiftning talade enligt regeringen att det endast är ett begränsat antal personer som kan ha intresse av åtgärden. Vidare hade enligt regeringens mening de ekonomiska argument som framförts till stöd för en friköpslag försvagats allteftersom arrendatorernas ställning förstärkts. Mot bakgrund av det anförda kom regeringen till slutsatsen att det i fråga om friköp av historiskt arrende inte kunde anses föreligga ett sådant angeläget allmänt intresse att en lagstiftning om detta skulle vara förenligt med 2 kap. 18 § regeringsformen. Regeringen fann vidare att en friköpsrätt inte heller var motiverad av sociala skäl. Regeringens ställningstagande föranledde ett antal motioner, vari begärdes att en rätt till friköp vid historiska arrenden skulle införas. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1994/95:LU26 konstaterade utskottet, i likhet med regeringen, att en friköpsrätt i enlighet med Arrendekommitténs förslag och de önskemål som framförts i de då aktuella motionerna endast kunde införas i svensk lagstiftning om den utgjorde ett angeläget allmänt intresse. Vidare framhöll utskottet att det i sammanhanget måste beaktas att även den arrendatorsgrupp som utgörs av innehavare till historiska arrenden omfattats av de reformer för jordbruksarrendatorer som skett vid olika tillfällen. I vissa avseenden har, fortsatte utskottet, dessa arrendatorer en särskilt stark ställning och även det då föreslagna generella investeringsskyddet kom naturligtvis innehavare av historiska arrenden till del. Vid bedömningen av om ett tillräckligt angeläget allmänt intresse borde föranleda en friköpsrätt måste rimligen, anförde utskottet, hänsyn tas till de redan uppnådda och föreslagna förbättringarna för jordbruksarrendatorerna. Likaså måste de ytterligare fördelar som genom en friköpsrätt uppnås för innehavare av historiska arrenden vägas mot det ingrepp i äganderätten som en sådan lagstiftning innebär. Utskottet framhöll därutöver att de reformer som vidtagits på arrenderättens område inriktats på att förbättra ställningen för stora grupper av arrendatorer inom det befintliga arrendeinstitutets ram utan att några direkta ingrepp i äganderätten skett. En friköpsrätt innebar enligt utskottets mening ett brott mot denna utveckling genom att ett tvångsmässigt omhändertagande av annans egendom möjliggjordes för ett begränsat antal intressenter. Med hänvisning till det anförda och på de skäl regeringen i övrigt anfört ansåg utskottet i likhet med regeringen att det i fråga om friköp av historiskt arrende inte kunde anses föreligga ett sådant angeläget allmänt intresse att en lagstiftning om detta skulle vara förenlig med regeringsformens egendomsskydd. Utskottet avstyrkte sålunda de då aktuella motionerna om införande av en rätt till friköp vid historiskt arrende, och riksdagen följde utskottet. I motion L501 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) framhålls att det är tolkningen av Europakonventionens egendomsskydd som är avgörande för vad som i sammanhanget kan anses utgöra ett angeläget allmänt intresse. Innebörden av konventionen härvidlag, såsom den tolkats av Europadomstolen, är att varje land självt, inom rimliga gränser, kan bestämma innebörden av begreppet. Det finns sålunda enligt motionärerna ett klart stöd för att Europakonventionen inte hindrar en svensk lagstiftning om friköp vid historiskt arrende, vilken grundas på sociala skäl och politiska värderingar. Vidare har, enligt motionärerna, den rättsliga situationen för den berörda jordbruksbefolkningen försämrats på senare tid, bl.a. genom att vissa jordägare vidtagit chockhöjningar av arrendeavgifterna. I förening med en ökande tendens till indragningar av jord från arrendatorskollektivet hotar detta landsbygdsbefolkningens intressen och rätt att värna om sitt eget kulturarv. Mot denna bakgrund finns det enligt motionen starka sociala, medborgarrättsliga och politiska skäl att nu införa en lag om friköp vid historiska arrenden. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om friköp av historiskt betingade arrenden. I motion L502 av Ingbritt Irhammar (c) anförs att en lag om friköp vid historiska arrenden i enlighet med Arrendekommitténs förslag inte kan anses strida mot Europakonventionen eller regeringsformen, särskilt inte som kommitténs lagförslag föreskriver att friköp inte får ske om det av särskilda skäl skulle vara oskäligt mot jordägaren. Regeringen bör, mot bakgrund av vad som anförts i motionen, på nytt överväga frågan om en friköpsrätt vid historiska arrenden. I motionen yrkas ett tillkännagivande därom. Utskottet anser att vad som anförts i motionerna inte utgör skäl att nu göra någon annan bedömning än den riksdagen gjorde våren 1995. Utskottet avstyrker sålunda motionerna L501 och L502.
Utländska förvärv av fast egendom
Avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) föranledde en omfattande avreglering av utländska medborgares rätt att förvärva fast egendom här i landet. Lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m.m. upphävdes den 31 december 1992. Samtidigt infördes lagen (1992:1368) om tillstånd till vissa förvärv av fast egendom, som innebär att en viss förvärvskontroll för fastigheter som är avsedda för fritidsändamål behållits (prop. 1992/93:71, bet. LU15, rskr. 63). I motion Bo414 av Eva Goës och Ragnhild Pohanka (båda mp) begärs ett tillkännagivande om att den år 1992 upphävda lagen om utländska förvärv av fast egendom m.m. skall återinföras (yrkande 1). Enligt bestämmelserna i den upphävda lagen om utländska förvärv av fast egendom m.m. fick s.k. kontrollsubjekt förvärva fast egendom här i landet endast efter särskilt tillstånd (förvärvstillstånd). Med kontrollsubjekt avsågs främst utländska medborgare, utländska rättssubjekt och svenska bolag som inte hade s.k. utlänningsförbehåll i bolagsordningen. Den allmänna regeln var att förvärvstillstånd i princip skulle meddelas, om det inte fanns något hinder mot det med hänsyn till landets försvar eller säkerhet, egendomens lämplighet för avsett ändamål eller andra allmänna intressen eller med hänsyn till förvärvarens förhållanden. För fastigheter som var avsedda för fritidsändamål fanns en särskild bestämmelse. Denna angav att förvärvstillstånd skulle vägras om förvärvet skedde för fritidsändamål och egendomen var belägen inom ett område där efterfrågan på fritidsfastigheter var så betydande att det på grund därav fanns risk för stegring av fastighetsvärdena. Om förvärvaren tidigare hade varit svensk medborgare eller på annat sätt hade en särskild anknytning till Sverige, gällde dock inte denna särskilda bestämmelse. Enligt den nu gällande lagen om tillstånd till vissa förvärv av fast egendom är kriteriet för om ett förvärv fordrar tillstånd att förvärvaren inte är fast bosatt här i landet och inte heller tidigare har haft hemvist här under minst fem år. Undantag från kravet på förvärvstillstånd görs dock för bl.a. vissa familjerättsliga förvärv. De fastigheter som omfattas av lagen är sådan fast egendom som är taxerad som småhusenhet eller lantbruksenhet. Om egendomen förvärvas för annat än fritidsändamål skall förvärvstillstånd meddelas. Förvärvas egendomen för fritidsändamål skall enligt lagen förvärvstillstånd meddelas, om förvärvet inte strider mot något väsentligt allmänt intresse. Detta innebär, när det gäller förvärv av egendom inom de områden där efterfrågan på fritidshus är ordinär eller liten, att även i utlandet bosatta personer normalt bör få förvärvstillstånd också för fritidsändamål. Om förvärvet inte strider mot något väsentligt allmänt intresse skall förvärvstillstånd ändå vägras om egendomen förvärvas för fritidsändamål och är belägen inom ett område där efterfrågan på fritidsfastigheter är så betydande att det på grund därav finns risk för en stegring av fastighetsvärdena. Detta gäller dock inte om förvärvaren har särskild anknytning till Sverige. I samband med beslutet om upphävande av lagen om utländska förvärv av fast egendom m.m. konstaterade utskottet att ett bibehållande av de generella restriktionerna beträffande utländska medborgares förvärv av fast egendom inte var förenligt med Sveriges åtaganden enligt EES-avtalet, och att en avreglering inom EES-området måste komma till stånd. När det gäller förvärv av fritidsfastigheter ansåg utskottet att EES-avtalet inte uteslöt att tillstånd också i fortsättningen kunde krävas. Det var alltjämt enligt utskottet en fullt rimlig tanke att förvärv av fritidsfastigheter som är belägna inom särskilt priskänsliga områden skall få göras endast av dem som bor här i landet och av utomlands bosatta personer med särskild anknytning till Sverige. Sverige borde - även för att undvika obalans och brist på enhetlighet i regelsystemen i de nordiska länderna - ta till vara den möjlighet som fanns för att behålla nationella förvärvsrestriktioner för fritidsfastigheter (bet. 1992/93:LU15). Utskottet finner att en återgång till en sådan förvärvskontroll som tidigare gällde enligt lagen om utländska förvärv av fast egendom är utesluten. I sammanhanget kan nämnas att den nuvarande regleringen torde innebära att möjligheterna för utomlands bosatta personer att förvärva fritidsfastigheter i Sverige i praktiken är oförändrade i förhållande till vad som tidigare gällde. I anslutningsfördraget varigenom Sverige blivit medlem i EU har Sverige erhållit rätt att bibehålla sin nuvarande lagstiftning rörande fritidsbostäder under en tid av fem år från anslutningen, dvs. fram till den 1 januari år 2000. En för de fördragsslutande parterna gemensam förklaring till slutakten till anslutningsfördraget innebär att inget hindrar Sverige från att vidta nationella, regionala eller lokala åtgärder beträffande fritidsfastigheter, om de tillämpas utan diskriminering av medborgare i unionsstater. I regeringens proposition 1994/95:19 om Sveriges medlemskap i Europeiska unionen uttalades med anledning av nyssnämnda förklaring att Sverige fått ett tillräckligt rådrum för att överväga vilka åtgärder som efter femårstidens utgång kan visa sig nödvändiga. Några särskilda uttalanden i denna fråga gjordes inte vid riksdagsbehandlingen av propositionen (se bet. 1994/95:UU5). Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Bo414 yrkande 1.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande friköp av historiska arrenden att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L501 och 1996/97:L502, res. 1 (v, mp) 2. beträffande utländska förvärv av fast egendom att riksdagen avslår motion 1996/97:Bo414 yrkande 1.
Stockholm den 21 januari 1997
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Anders Ygeman (s), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c), Kerstin Kristiansson (s), Lennart Thörnlund (s) och Karl-Erik Persson (v).
Reservation
Friköp av historiska arrenden (mom. 1)
Karl-Erik Persson (v) och Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med Utskottet anser och slutar med och L502 bort ha följande lydelse: Utskottet vill för sin del framhålla att vid historiska arrenden har det värde som arrendegårdarna representerar för jordägarna till stor del skapats genom det arbete som arrendatorerna och deras släkt utfört och de ekonomiska uppoffringar som de gjort. Där arrendestället i generationer bebotts och brukats av arrendatorer tillhörande samma släkt har, som 1990 års Arrendekommitté underströk, arrendatorerna och deras familjer fått mycket starka såväl ekonomiska som personliga bindningar till arrendestället. Motsvarande bindningar är typiskt sett betydligt svagare på jordägarsidan. Enligt utskottets mening motiverar mot denna bakgrund det långvariga ansvaret för arrendeställets brukande och utveckling att vid historiska arrenden den nuvarande arrendatorn ges rätt att få nyttjanderätten omvandlad till en äganderätt. Som anförs i motionerna L501 och L502 måste de starka ekonomiska och sociala skäl som finns till stöd för en friköpsrätt vid historiska arrenden anses utgöra ett angeläget allmänt intresse. Ett införande av en sådan friköpsrätt i svensk lagstiftning torde därför kunna ske utan hinder av Europakonventionen och regeringsformen. Regeringen bör därför omgående lägga fram förslag till en lagstiftning på grundval av Arrendekommitténs betänkande i ämnet. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motionerna L501 och L502 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande friköp av historiska arrenden att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:L501 och 1996/97: L502 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Utländska förvärv av fast egendom
Agne Hansson och Birgitta Carlsson (båda c) anför:
Vår uppfattning är att utlänningars förvärv av fast egendom i Sverige under senare år i stor utsträckning skett med andra syften än att driva ett rationellt jord- och skogsbruk på orten. Dessutom har mindre jordbruksenheter och permanentbostäder förvärvats av utlänningar för fritidsändamål. Centerpartiet har i en motion 1996/97:Bo405, som kommer att behandlas av bostadsutskottet senare i vår, närmare visat på att denna utveckling får en rad negativa konsekvenser för det svenska samhället. Bl.a. hotas vissa delar av landet att utarmas på permanentboende och ett rationellt näringsliv. De förändringar av den svenska förvärvslagstiftningen som krävs för att motverka den nu redovisade utvecklingen kan emellertid inte göras på det sätt som föreslås i motion Bo414 utan måste ske i linje med EG-rätten så att inte medborgare i de övriga EU-länderna diskrimineras. I den nämnda c-motionen har vi pekat på hur den svenska lagstiftningen bör utformas för att den utan diskriminering av utlänningar skall främja familjejordbruket och sambandet brukande-ägande, sysselsättningen i glesbygd samt permanentboende i alla delar av landet.