Vissa familjerättsliga frågor
Betänkande 1997/98:LU10
Lagutskottets betänkande
1997/98:LU10
Vissa familjerättsliga frågor
Innehåll
1997/98 LU10
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet ett tjugotal motionsyrkanden från allmänna motionstiden åren 1996 och 1997 i skilda frågor på familjerättens område. Motionsyrkandena rör frågor om äktenskaps- och sambolagstiftningen, registrering av partnerskap, vissa bestämmelser om faderskap, förmynderskapslagstiftningen samt arvsrättsliga spörsmål. Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL) har inför utskottet framfört synpunkter på de motioner som rör sambolagstiftningen och partnerskapslagen. Utskottet avstyrker bifall till samtliga motionsyrkanden. Till betänkandet har fogats nio reservationer, varav en gäller motiveringen.
Motionerna
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996 1996/97:L403 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i föräldrabalken att talerätt om hävande av faderskap införs i enlighet med vad som i motionen har anförts. 1996/97:L406 av Rolf Åbjörnsson (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att utreda arvsfrågorna så att alla parters trygghet och rättssäkerhet kan tillgodoses.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997 1997/98:L402 av Barbro Westerholm och Karin Pilsäter (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nordiskt partnerskap för homosexuella, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om partnerskap internationellt, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om partnerskaps ingående på svenska ambassader, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om partnerskapsförrättare i Sverige. 1997/98:L403 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vidgad arvsrätt. 1997/98:L404 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari yrkas att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts om en relevant utvärdering av sambolagstiftningarna. 1997/98:L405 av Gullan Lindblad och Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att talerätt om hävande av faderskap för såväl efterlevande maka som mannens arvingar bör införas. 1997/98:L406 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om återinförande av arvsrätt för kusiner i enlighet med vad som anförts i motionen. 1997/98:L416 av Charlotta L Bjälkebring (v) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av lagstiftningen enligt vad i motionen anförts om arvslagstiftningen när det gäller äktenskap, 2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av reglerna när det gäller faderskapserkännandet så att jämlikhet uppstår mellan gifta och ogifta par. 1997/98:L417 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa äktenskap för homosexuella. 1997/98:L418 av Agne Hansson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att talerätt för hävande av faderskap skall gälla enligt lag för efterlevande maka och barn till avliden make. 1997/98:L419 av Karin Pilsäter och Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en lag om sambor av samma kön. 1997/98:L422 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av äktenskapsbalken att den religiösa vigseln och den juridiska vigseln skiljs åt samt att registreringen av den juridiska vigseln alltid skall skötas via särskilt förordnade civila vigselförrättare, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen skall utreda äktenskapsbalken i syfte att den skall jämställa de religiösa samfunden. 1997/98:L423 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utvärdering av förmynderskapslagstiftningen. 1997/98:K345 av Andreas Carlgren m.fl. (c, s, fp) vari yrkas 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av sambolagstiftningen, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förrättningen av partnerskapsregistrering på svenska ambassader. 1997/98:Sf224 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om familjen som den grundläggande enheten i samhället, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att äktenskapet skall prioriteras som samlevnadsform. 1997/98:So301 av Ann-Kristin Føsker (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en utredning om barns möjlighet till information om förälders sjukdom i slutskede eller död. 1997/98:So629 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att svensk lagstiftning skall ha familjestabilitet som mål, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att äktenskapet skall prioriteras som samlevnadsform. 1997/98:So677 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en vidgning av familjebegreppet till att omfatta hetero-, homo- och bisexuella.
Utskottet
Inledning I betänkandet behandlar utskottet 18 motioner, varav två väckts under den allmänna motionstiden år 1996 och 16 under den allmänna motionstiden år 1997. Motionsyrkandena rör främst olika frågor om äktenskaps- och sambolagstiftningen, registrering av partnerskap, bestämmelserna om faderskap, en översyn av förmynderskapslagstiftningen samt vissa arvsrättsliga frågor. Som en allmän bakgrund till de i betänkandet aktuella motionsspörsmålen erinrar utskottet om att den familjerättsliga lagstiftningen under de senaste decennierna har varit föremål för en genomgripande omarbetning. Efter en lång rad av delreformer på äktenskapsrättens område fattade riksdagen år 1987 beslut om att giftermålsbalken skulle ersättas med en ny balk, äktenskapsbalken (prop. 1986/87:1, bet. LU18, rskr. 159). Lagstiftningen innebar betydelsefulla förändringar, främst i fråga om fördelningen av makars egendom vid äktenskapets upplösning. Ett uttalat syfte med lagändringarna var att åstadkomma en högre grad av ekonomisk rättvisa mellan makarna vid äktenskapsskillnad. I samband med äktenskapsbalken antog riksdagen lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem (sambolagen) och senare samma år lagen (1987:813) om homosexuella sambor (prop. 1986/87:124, bet. LU28, rskr. 350). Sambolagen var framför allt föranledd av behovet av att tillförsäkra den svagare parten i ett samboförhållande vissa rättigheter i fråga om det gemensamma hemmet då sammanlevnaden upphör. I flera andra lagar har införts bestämmelser som knyter an till sambobegreppet i sambolagen och ger sambor i princip samma rättigheter och skyldigheter som äkta makar. Avsikten har dock inte varit att söka uppnå en med äktenskapet jämförbar reglering av samboförhållanden. Genom lagen om homosexuella sambor har sambolagen och regler i vissa andra lagar gjorts tillämpliga också på homosexuella samboförhållanden. Den nu redovisade lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1988. Reformarbetet när det gäller sambolagstiftningen kan nu sägas vara inne i en andra fas. Våren 1997 tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté för utvärdering av sambolagen med inriktning på vissa särskilda frågor. Enligt direktiven (dir. 1997:75) skall utgångspunkten vara att sambolagens grundläggande reglering skall bestå, och utvärderingen skall främst gälla frågan om huvudsyftet med lagen har uppnåtts. Vidare skall kommittén överväga om skillnaderna i den rättsliga behandlingen av homosexuella sambor jämfört med heterosexuella sambor är motiverade. När det gäller homosexuella parförhållanden beslutade riksdagen år 1994 att anta ett inom utskottet utarbetat förslag till lagstiftning som gör det möjligt för två personer av samma kön att registrera sitt partnerskap (bet. 1993/94:LU28, rskr. 414). Registreringen innebär att de flesta bestämmelser som gäller för äktenskap blir gällande också för registrerade partnerskap. Lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap trädde i kraft den 1 januari 1995, och genom lagen har homosexuella par sålunda fått möjlighet att trygga ett parförhållande på motsvarande sätt som står till buds för heterosexuella par. Lagstiftning om registrerat partnerskap finns också i Danmark, Norge och på Island samt, sedan den 1 januari 1998, även i Nederländerna. Faderskapsreglerna i föräldrabalken reformerades på ett genomgripande sätt år 1969. Reformen innebar bl.a. att man övergick från negativ till positiv sannolikhetsbedömning vid fastställande av faderskap varvid man övergav principen att ett faderskap skulle fastställas även om det fanns klar risk för att faderskapet blev felaktigt fastställt. Enligt de nya reglerna skall den man som haft samlag med barnets moder under konceptionstiden förklaras vara far till barnet om det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet avlats av honom. Samtidigt blev barn födda utom äktenskapet likställda med barn födda inom äktenskapet i arvsrättsligt hänseende. Vidare upphävdes bestämmelserna om trolovningsbarn (prop. 1969:124, 1LU52 och 60, rskr. 367). Termerna äktenskaplig börd samt barn inom och utom äktenskapet utmönstrades ur föräldrabalken år 1976, då faderskapsbestämmelserna i huvudsak erhöll sin nuvarande utformning (prop. 1975/76:170, bet. LU33, rskr. 397). År 1991 ersattes termen faderskapserkännande i föräldrabalken med termen faderskapsbekräftelse som beteckning på den rättshandling varigenom en far till ett barn vars föräldrar inte är gifta med varandra intygar sitt faderskap och tar på sig faderskapets alla konsekvenser, såväl rättsliga som andra (prop. 1990/91:8, bet. LU13, rskr. 53). Beträffande förmynderskapslagstiftningen genomfördes år 1988 vissa ändringar i föräldrabalken, som innebar att möjligheten att omyndigförklara personer avskaffades (prop. 1987/88:124, bet. 1988/89:LU9, rskr. 10). I stället infördes - vid sidan av förutvarande godmansinstitut - ett nytt institut benämnt förvaltarskap. Ytterligare ändringar i förmynderskapslagstiftningen, framför allt beträffande förvaltningsreglerna, företogs år 1994 (prop. 1993/94:251, bet. 1994/95:LU3, rskr. 29). I samband med 1987 års beslut om äktenskapsbalken gjordes också viktiga ändringar i ärvdabalken. Ändringarna syftade till att skapa möjligheter för den efterlevande maken att få ärva den avlidne makens kvarlåtenskap och därmed kunna sitta kvar i orubbat bo. En make skall vid den andre makens död därför ta arv framför makarnas gemensamma bröstarvingar, vilka i stället getts rätt till arv efter den först avlidne maken vid den efterlevande makens död (prop. 1986/87:1, bet. LU18, rskr. 159). Också reglerna om makes arvsrätt är föremål för ett uppföljnings- och utvärderingsarbete. I mars 1996 tillkallade regeringen en utredning för att göra en översyn av vissa arvsrättsliga frågor. Utredningen, som antagit namnet Ärvdabalksutredningen, skall enligt sina direktiv (dir. 1996:18) undersöka om 1988 års ändringar i arvsordningen slagit igenom på det sätt som varit avsett, utvärdera reformen utifrån den frågeställningen och föreslå de lag-ändringar som kan vara motiverade. I direktiven anges särskilt att de grundläggande reglerna om arvsordningen skall ligga fast. Hösten 1996 överlämnade utredningen delbetänkandet (SOU 1996:160) Bouppteckningar och arvsskatt. Ett slutbetänkande kan förväntas under innevarande år. Utskottet övergår härmed till att under skilda rubriker behandla de olika frågor som tas upp i motionerna.
Äktenskaps- och sambolagstiftningen I äktenskapsbalken finns bestämmelser som innehåller de grundläggande principerna om äktenskap, och där anges bl.a. villkoren för äktenskapets ingående och upplösning. Enligt 1 kap. 1 § ingås äktenskap mellan en kvinna och en man. Genom bestämmelsen markeras att äktenskapet är en monogam förbindelse, som endast får ingås mellan personer av olika kön. Äktenskapsbalken innehåller också bestämmelser om vigsel. Vidare regleras makarnas ekonomiska förhållanden och i särskilda kapitel finns förhållandevis detaljerade regler om makars skyldighet att bidra till varandras och till familjens underhåll, om giftorätt och giftorättsgods respektive enskild egendom, om gåvor mellan makar samt om bodelning. Lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem (sambolagen) är tillämplig i fråga om sådana samboförhållanden i vilka en ogift man och en ogift kvinna lever tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. När ett samboförhållande upplöses får samborna en giftorättsliknande rätt till delning av sådan egendom i det gemensamma hemmet som har anskaffats för gemensamt begagnande. Huvudregeln är, liksom i äktenskap, att värdet av den gemensamma bostaden och bohaget skall delas lika mellan samborna. På sociallagstiftningens område finns regler som knyter an till sambobegreppet i sambolagen och som ger sambor i princip samma rättigheter och skyldigheter som äkta makar. Även inom andra rättsområden förekommer det att äktenskapsliknande samlevnad likabehandlas med äktenskap. Som exempel kan nämnas 4 kap. 19 § utsökningsbalken om bevisskyldigheten för äganderätten till egendom vid utmätning hos make eller sambo. Lagen (1987:813) om homosexuella sambor innebär att sambolagen och vissa andra bestämmelser om sambor är tillämpliga också på homosexuella samboförhållanden. Våren 1992 begärde riksdagen genom ett tillkännagivande en utvärdering av sambolagen. Enligt utskottet fick det ankomma på regeringen att bestämma i vilket sammanhang och under vilka former en sådan utvärdering skulle ske (bet. 1991/92:LU32, rskr. 236). Justitiedepartementet gav därefter Statskontoret i uppdrag att ta fram underlag för att belysa ett antal frågeställningar. Statskontoret redovisade sitt uppdrag år 1993 i rapporten Sambolagen - en utvärdering (Statskontoret 1993:24). Av rapporten framgår bl.a. att de problem med lagens tillämpningsområde som påvisats är få och inte av den arten att lagen behöver ifrågasättas. Frågan om åtgärder för att åstadkomma en ökad trygghet för människor som delar hushållsgemenskap på andra grunder än äktenskapets behandlades av utskottet våren 1994, varvid utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande förordade ett tillkännagivande om en parlamentarisk utredning för att behandla denna fråga (bet. 1993/94:LU28, rskr. 414). Våren 1997 tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté för att göra en utvärdering av sambolagen med inriktning på vissa särskilda frågor. Kommittén har antagit namnet Samboendekommittén. Enligt direktiven (dir. 1997:75) skall utgångspunkten vara att sambolagens grundläggande reglering skall bestå. Utvärderingen skall främst gälla frågan om huvudsyftet med lagen - att ge ett minimiskydd åt den svagare parten när samboförhållandet upplöses - har uppnåtts. Kommittén skall vidare överväga om skillnaderna i den rättsliga behandlingen av homosexuella sambor jämfört med heterosexuella sambor är motiverade. Slutligen skall kommittén klarlägga om det finns behov av ett utvidgat rättsligt skydd vid andra former av hushållsgemenskap än sådana som i dag är reglerade i lag. Uppdraget skall redovisas senast den 30 juni 1999. I utredningsdirektiven framhålls att det i Statskontorets rapport inte framkommit något som motiverar en allmän översyn av sambolagen eller några omedelbara förändringar i lagens bestämmelser. Tvärtom visar rapporten att lagen i huvudsak är oomstridd och att det finns ett brett stöd för dess innehåll i sak. Alf Svensson m.fl. (kd) framhåller i motion 1997/98:Sf224 att stabila och fungerande familjer är bra för både barn och vuxna och en förutsättning för ett gott samhälle. Med familj avser motionärerna i första hand kvinna-man, kvinna-man-barn eller ensamförälder-barn. Enligt vad som anförs i motionen bör lagstiftningen utformas så att den innebär ett stöd för stabila familjerelationer. Motionärerna begär tillkännagivanden om att familjen bör vara den grundläggande enheten i samhället (yrkande 1) och att äktenskapet skall prioriteras som samlevnadsform (yrkande 3). Även i motion 1997/98:So629 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) framhålls betydelsen av stabila familjerelationer, som enligt motionärerna bör vara ett högt satt politiskt mål inom alla områden. I motionen påpekas att familjen är den viktigaste byggstenen i samhället och att samhällets fortlevnad är knuten till relationen mellan man och kvinna. Motionärerna begär tillkännagivanden om att svensk lagstiftning skall ha familjestabilitet som mål (yrkande 2) och att äktenskapet skall prioriteras som samlevnadsform (yrkande 3). I motion 1997/98:L404 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) kritiseras Samboendekommitténs direktiv. Motionärerna anser att direktiven begränsar utredningen i alltför hög utsträckning, och i motionen hänvisas till tidigare motioner i vilka det påpekats bl.a. att sambolagarna kan befaras skapa ett andra och tredje klassens äktenskap. Syftet med utredningen bör, enligt motionärernas mening, vara att få till stånd en utvärdering som inriktas på frågan om sambolagarnas relevans. I motionen begärs ett tillkännagivande om tilläggsdirektiv till Samboendekommittén. Av tillgänglig statistik från Statistiska centralbyrån framgår att det år 1995 ingicks drygt 33 000 äktenskap. Omkring 21 000 vigslar ägde rum i Svenska kyrkan. Äktenskapsskillnaderna uppgick samma år till drygt 22 000. Av Statskontorets ovan redovisade rapport framgår att fem av sex nybildade familjer är samboförhållanden. Ingenting i statistiken tyder på att sambolagens tillkomst påverkat människors val av samlevnadsform. År 1990 var omkring 800 000 personer i åldern 16-74 år sammanboende under äktenskapsliknande förhållanden medan drygt tre miljoner var gifta. År 1993 föddes 118 000 barn, varav ca 50 % med föräldrar som var gifta med varandra och 43 % med föräldrar som var samboende. Antalet barn som föds med föräldrar som inte är gifta med varandra har ökat från 11 % år 1960 till ca 50 % år 1993. När det gäller separationer förefaller äktenskapen enligt vissa mätningar vara mångdubbelt stabilare än samboförhållandena. Enligt andra mätningar har separationsfrekvensen när det gäller sambor visat sig vara 50-75 % högre än hos makar. År 1991 var 46 000 barn med om en separation, varav 17 000 i samboförhållanden och 29 000 i äktenskap. Inför ett ställningstagande till motionsyrkandena bör först erinras om de uttalanden som utskottet gjorde i samband med äktenskapsreformen år 1987. I sitt av riksdagen godkända betänkande LU 1986/87:18 framhöll utskottet att det bör vara ett mål för lagstiftningen att äktenskapet bevaras som den normala och naturliga formen för familjebildning för det helt övervägande antalet människor. Genom att ingå äktenskap får parterna tillgång till ett regelsystem som tillhandahåller lösningar på praktiska problem och ger dem skydd i åtskilliga hänseenden. Jämfört med andra samlevnadsformer ger alltså äktenskapet betydande fördelar. Trots detta, konstaterade utskottet, väljer många människor av olika skäl att sammanleva utan att ingå äktenskap. Detta förhållande måste lagstiftaren ta hänsyn till. Utrymme måste ges människorna att själva forma sitt personliga liv och bestämma vilka normer som skall gälla för deras familjeliv. Samtidigt måste det, anförde utskottet, beaktas att en ordning där människors grundläggande behov och väsentliga intressen blir sämre tillgodosedda eller helt åsidosatta enbart av den anledningen att de inte vill ingå äktenskap inte är godtagbar i ett modernt samhälle. På åtskilliga områden måste därför, framhöll utskottet vidare, eftersträvas att reglerna i sak blir enhetliga för alla sammanlevande oberoende av om samlevnaden sker i äktenskap eller inte. Vid utformningen av sådana regler är det självfallet angeläget att man inte påverkar människors val av samlevnadsform så att de förlorar på att gifta sig eller vinner på att separera. Enligt utskottets mening kunde det heller inte med fog hävdas att lagstiftningen i vårt land generellt sett missgynnar äktenskapet. I samma ärende strök utskottet vidare under att man inte bör skapa så utförliga regler för sambor att man därigenom åstadkommer vad som skulle kunna betecknas som äktenskapsliknande system av lägre dignitet. Enligt utskottets mening ligger den nuvarande lagstiftningen i huvudsak i linje med de uttalanden som utskottet gjorde år 1987 i samband med tillkomsten av äktenskapsbalken och sambolagen. Vad särskilt gäller motions-yrkandena om ett riksdagens uttalande rörande betydelsen av stabila familjeförhållanden och en prioritering av äktenskapet som samlevnadsform finns anledning att ånyo stryka under att äktenskapet - liksom numera även partnerskapet - utgör en institution som är överlägsen andra samlevnadsformer i fråga om personlig trygghet och juridisk stabilitet. Äktenskapsbalken utgör ett heltäckande juridiskt regelsystem för dem som väljer att ingå äktenskap. Mot den bakgrunden kan utskottet inte finna annat än att nuvarande lagstiftning är utformad i enlighet med det synsätt som kommer till uttryck i motionerna. I övrigt vidhåller utskottet sin tidigare uppfattning att lagstiftningen på ifrågavarande område så långt möjligt bör vara neutral i förhållande till olika samlevnadsformer och moraluppfattningar och att det inte bör ankomma på riksdagen att försöka styra enskilda individer i valet av samlevnadsform. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1997/98:Sf224 yrkandena 1 och 3 samt 1997/98:So629 yrkandena 2 och 3. När det sedan gäller motion 1997/98:L404 kan utskottet inte finna att erfarenheterna av sambolagstiftningen inneburit en sådan utveckling som skulle motivera andra direktiv till Samboendekommittén än de regeringen beslutat. Enligt utskottets mening finns därför inte skäl för riksdagen att förorda något sådant tillkännagivande som begärs i motionen. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1997/98:L404. I sammanhanget bör redovisas vad utskottet erfor i samband med studieresan till Island sommaren 1997. Den isländska familjerätten överensstämmer i stora delar med motsvarande lagstiftning i de övriga nordiska länderna. Någon motsvarighet till den svenska sambolagen finns emellertid inte. Detta förhållande har skapat problem främst när det gäller förmögenhetsförhållanden i parrelationer där sammanboendet har varat en längre tid. Eftersom det finns en utbredd missuppfattning om att sammanboende par har samma rättsliga ställning som gifta, är det många sambor som inte vidtar de åtgärder som är nödvändiga för att säkra sin rätt. I avsaknad av regler att falla tillbaka på behandlas parterna i bodelningssammanhang som två i ekonomiskt hänseende helt fristående individer. Detta har ansetts leda till orimliga konsekvenser, särskilt efter många års samliv. När det gäller bodelningsfrågorna har man emellertid i domstolspraxis under senare år kunnat skönja en utveckling som i någon mån lindrar effekterna av bristen på lagregler. I några fall har domstolarna ansett att det genom ett långvarigt samboförhållande har uppstått en slags gemensam egendom, som parterna skall ha rätt till en viss andel av. Hemarbete och barnomsorg har därvid beaktats som omständigheter som bidragit till att skapa denna gemensamma egendom, även om den hemarbetande parten inte haft någon egen inkomst genom arbete utanför hemmet under samlevnaden. Utskottet övergår därmed till att behandla två motioner vari motionärerna hänför sig till ett förslag som framlagts av Partnerskapskommittén år 1993. I sitt betänkande (SOU 1993:98) Partnerskap föreslog kommittén att lagen om homosexuella sambor skulle ersättas av en ny lag, lag om sambor av samma kön. Det framlagda förslaget innebar att homosexuella sambor skall omfattas av i princip samtliga regler som gäller för en man och en kvinna som lever tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Förslaget gick med andra ord ut på att sambor, oavsett kön, skall omfattas av samma bestämmelser, t.ex. om pension och efterlevandeskydd. I motion 1997/98:L419 av Karin Pilsäter och Barbro Westerholm (fp) begärs ett tillkännagivande om att heterosexuella sambor och homosexuella sambor skall behandlas rättsligt lika. I motionen ges exempel på regelverk där homosexuella sambor särbehandlas. Motionärerna efterlyser en lagstiftning som motsvarar Partnerskapskommitténs förslag till lag om sambor av samma kön. Även Andreas Carlgren m.fl. (c, s, fp) anser i motion 1997/98:K345 att ett lagförslag baserat på Partnerskapskommitténs förslag till lag om sambor av samma kön bör utarbetas. I motionen begärs ett tillkännagivande om en översyn av sambolagstiftningen (yrkande 4). Utskottet erinrar om att liknande motionsyrkanden behandlades i ärendet om partnerskapslagen. Utskottet hänvisade därvid till att sambolagen var föremål för utvärdering och ansåg att Partnerskapskommitténs förslag till lag om sambor av samma kön borde övervägas i samband därmed. Motionerna avstyrktes (bet. 1993/94:LU28). Även våren 1996 gjorde utskottet med anledning av en motion i ämnet motsvarande bedömning (bet. 1995/96:LU18). Som framgått ovan har Samboendekommittén enligt sina direktiv att överväga om skillnaderna i den rättsliga behandlingen av homosexuella sambor jämfört med heterosexuella sambor är motiverade. I direktiven anges särskilt att Partnerskapskommitténs förslag till lag om sambor av samma kön skall övervägas som en möjlighet. I avvaktan på de fortsatta övervägandena i frågan bör riksdagen, enligt utskottets mening, inte göra några särskilda uttalanden i ämnet. I sammanhanget bör noteras att en av skillnaderna mellan sambolagen och lagen om homosexuella sambor utmönstrats den 1 januari 1998, då kretsen bidragsberättigade enligt lagen (1993:737) om bostadsbidrag, i avvaktan på resultatet av Samboendekommitténs överväganden, utvidgats med homosexuella sambor (prop. 1997/98:1, utg.omr. 18, bet. 1997/98:BoU1, rskr. 78). Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna 1997/98:L419 och 1997/98:K345 yrkande 4.
Vigsel Bestämmelser om vigsel finns i 4 kap. äktenskapsbalken. Behörig att förrätta s.k. kyrklig vigsel är enligt 4 kap. 3 § präst i Svenska kyrkan eller sådan präst eller annan befattningshavare i ett annat trossamfund som har erhållit Kammarkollegiets förordnande enligt bestämmelserna i lagen (1993:305) om rätt att förrätta vigsel inom andra trossamfund än Svenska kyrkan. För närvarande har ett fyrtiotal olika trossamfund fått tillstånd att förrätta vigsel. Behörighet att förrätta icke-kyrklig, s.k. borgerlig, vigsel tillkommer enligt samma lagrum lagfaren domare i tingsrätt eller den som länsstyrelsen har förordnat till vigselförrättare. De nuvarande sekelgamla reglerna om vigsel bygger på en princip om valfrihet i fråga om formen för ingående av äktenskap. Ända sedan slutet av 1800-talet har andra trossamfund än Svenska kyrkan kunnat få tillstånd att förrätta vigsel. Den nuvarande ordningen innebär att inte bara medlem av Svenska kyrkan skall kunna välja mellan vigsel inom denna kyrka och borgerlig vigsel utan även att medlem av annat religiöst samfund i princip skall ha motsvarande valrätt. Tillstånd att förrätta vigsel kan ges om samfundets verksamhet är varaktig och samfundet har en sådan organisation att det på goda grunder kan antas att äktenskapsbalkens bestämmelser om vigsel och därmed sammanhängande åtgärder kommer att iakttas. I förarbetena till 1951 års religionsfrihetslag framhölls att varje religiöst samfund är oförhindrat att omgärda sina medlemmars äktenskap med religiös helgd. Frågan huruvida de ceremonier som samfunden anordnar också skall kunna bilda utgångspunkt för äktenskapets borgerliga rättsverkningar sades vara ett praktiskt spörsmål. Vid avgörandet måste nämligen hänsyn tas inte bara till kravet på likställighet utan även till behovet av garantier för att lagens bestämmelser om vigsel uppfylls på ett riktigt sätt (prop. 1951:100 s. 91 f.). Yvonne Ruwaida (mp) anser i motion 1997/98:L422 att det, i ett sammanhang då Svenska kyrkan kommer att skiljas från staten, finns anledning att se över den särställning som Svenska kyrkan har i förhållande till andra religiösa samfund när det gäller vigselrätt. Motionärerna föreslår att riksdagen hos regeringen begär förslag till en sådan ändring av äktenskapsbalken att den religiösa vigseln och den juridiska vigseln skiljs åt, varvid registreringen av den juridiska vigseln skall skötas av särskilt förordnade civila vigselförrättare (yrkande 1). Vidare begärs ett tillkännagivande om att regeringen skall utreda äktenskapsbalken i syfte att jämställa de religiösa samfunden (yrkande 2). Såvitt utskottet förstår yrkandena i motion 1997/98:L422 innefattar dessa önskemål om att frånkänna den kyrkliga vigseln rättslig betydelse, varvid den nuvarande möjligheten att välja mellan kyrklig och icke-kyrklig vigsel skulle gå förlorad. Utskottet konstaterar att bestämmelserna om vigseln har mycket gamla traditioner. Vissa önskemål om att, efter utländsk förebild, såsom giltig vigsel endast erkänna en förrättning inför borgerlig myndighet, varvid den kyrkliga vigseln skulle frånkännas rättslig betydelse, avvisades redan i början av detta århundrade. Utskottet kan inte se att en sådan ordning som förordas i motionen skulle vara förenad med några särskilda fördelar. För ett bibehållanden av den nuvarande ordningen talar vidare, enligt utskottets mening, att denna torde vara väl förankrad hos allmänheten. I sammanhanget kan nämnas att över 60 % av alla vigslar här i landet äger rum i Svenska kyrkan. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1997/98:L422 yrkandena 1 och 2.
Registrering av partnerskap Enligt lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap har två personer av samma kön rätt att registrera sitt partnerskap. Registrerat partnerskap är tänkt för homosexuella par. Något krav på sexuell läggning, samliv eller gemensamt hushåll ställs dock inte upp. Lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1995. Enligt Statistiska centralbyrån registrerade 480 män och 167 kvinnor som var mantalsskrivna i Sverige sitt partnerskap under år 1995. År 1996 registrerades 201 män och 118 kvinnor. Enligt preliminära uppgifter registrerades år 1997 partnerskap för 170 män och 120 kvinnor. Några uppgifter om antalet upplösta partnerskap finns inte. Rätten till registrering är beroende av parternas anknytning till Sverige. Minst en av dem skall vara svensk medborgare med hemvist här i landet. Motsvarande anknytningsvillkor finns i de danska och norska partnerskaps- lagarna. Registreringen sker vid en förrättning och under former som motsvarar borgerlig vigsel, och behörig att förrätta registrering av partnerskap är lagfaren domare vid tingsrätt eller den som av länsstyrelsen förordnats att vara registreringsförrättare. Utskottet anförde i lagstiftningsärendet att länsstyrelsen bör kunna förordna registreringsförrättare i den omfattning som det finns behov av. Enligt lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap har regeringen inom vissa ramar rätt att utfärda bemyndiganden att förrätta vigsel utomlands enligt svensk lag. Med stöd av denna lag har regeringen utfärdat bemyndiganden som innebär att det med vissa diplomatiska och konsulära tjänster och med vissa prästerliga befattningar följer rätt att förrätta vigsel enligt svensk lag utomlands. De bemyndiganden som lämnas föregås regelmässigt av förhandlingar med respektive länders regeringar. När partnerskapslagen infördes beslutades att regeringens rätt att utfärda bemyndiganden att förrätta vigsel utomlands skulle utvidgas till att omfatta även registrering av partnerskap. Rättsverkningarna av en registrering motsvarar i huvudsak vad som gäller för äktenskap. Detta innebär bl.a. att äktenskapets regler om giftorätt, bodelning, ömsesidig försörjningsplikt, inbördes arvsrätt och regler om namn blir tillämpliga även på partnerskapet. Detsamma gäller regler om pensionsvillkor, efterlevandeskydd och olika bidragsformer. Från huvudregeln görs undantag för alla regler som ger upphov till gemensamt föräldraskap eller gemensam vårdnad om barn. Partner i ett registrerat partnerskap har alltså inte möjlighet att adoptera barn, varken gemensamt eller var för sig. Inte heller har de tillgång till insemination eller annan konstlad befruktning. Vidare undantas bestämmelser som gäller för makar och som innebär en särbehandling av den ene maken endast på grund av dennes kön. Slutligen undantas vissa internationellt privaträttsliga bestämmelser. Flera motionsyrkanden har anknytning till partnerskapslagen. I motion 1997/98:L402 av Barbro Westerholm och Karin Pilsäter (fp) framförs kritik mot partnerskapslagens anknytningsvillkor. Motionärerna anför att Sverige bör verka för en nordisk partnerskapskonvention i syfte att öka möjligheterna till partnerskapsregistrering av andra nordiska medborgare (yrkande 1). Vidare anser motionärerna att Sverige i internationella sammanhang bör stödja andra länders strävanden att införa partnerskapslagar (yrkande 2). Slutligen förespråkas i motionen en ökad tillgång på kommunala partnerskapsförrättare (yrkande 4) och att partnerskap bör kunna ingås utomlands på svenska ambassader (yrkande 3). I motionen begärs tillkännagivanden till regeringen i enlighet härmed. Även Andreas Carlgren m.fl. (c, s, fp) begär i motion 1997/98:K345 ett tillkännagivande om att partnerskapsregistrering bör kunna ske på svenska ambassader utomlands (yrkande 5). Motioner med i huvudsak samma innehåll som de nu aktuella har behandlats och avslagits av riksdagen på utskottets hemställan våren 1996 och våren 1997 (bet. 1995/96:LU18 och 1996/97:LU8). Vad först angår motionärernas kritik mot partnerskapslagens anknytningsvillkor och yrkandet om en nordisk partnerskapskonvention erinrade utskottet förra våren om att man vid utformningen av anknytningsvillkoret eftersträvat nordisk rättslikhet. Vidare anfördes att anknytningsvillkorets uppgift är att skilja ut dem som typiskt sett inte har sin framtid i Sverige, samtidigt som villkoret inte bör vara så snävt att det onödigtvis begränsar möjligheterna att ingå partnerskap här. För det fall att det skulle visa sig att det fanns ett allmänt intresse i Sverige, Norge och Danmark för en sådan förändring som motionärerna förespråkade, utgick utskottet från att initiativ till lagändringar skulle tas inom ramen för det nordiska samarbete som pågår inom familjerätten med särskild inriktning på internationellt privaträttsliga frågor. När det sedan gäller kommunala regi- streringsförrättare konstaterade utskottet våren 1996 att det i fråga om borgerliga vigselförrättare enligt praxis ankommer på varje kommun att bedöma behovet inom kommunen och ta initiativ till att lämpliga personer i tillräckligt antal erhåller förordnanden av länsstyrelsen. Tanken är att samma ordning skall tillämpas när det gäller registreringsförrättare. Det får således, anförde utskottet, ankomma på varje enskild kommun att se till att det finns erforderligt antal registreringsförrättare. Utskottet, som var medvetet om att registreringsförrättare ännu inte hade förordnats i alla kommuner, förutsatte att behovet även i de återstående kommunerna skulle komma att tillgodoses. Vad slutligen gäller frågan om ambassadtjänstemäns behörighet att förrätta partnerskapsregistreringar ansåg utskottet att, liksom när det gäller bemyndiganden att viga, bemyndiganden att förrätta registrering av partnerskap bör bygga på ett konstaterat behov i det land som avses. Eftersom en svensk medborgare med hemvist i Norge eller Danmark inte har rätt att bli registrerad enligt den svenska lagen fanns det enligt utskottets uppfattning inget behov av att överväga bemyndiganden för registreringar ens i dessa länder. Enligt utskottets mening har det inte framkommit något som ger anledning för riksdagen att ompröva sina tidigare ställningstaganden rörande en nordisk partnerskapskonvention. Inom den nordiska arbetsgruppen för internationellt familjerättsliga frågor har man, enligt vad utskottet erfarit, övervägt vissa justeringar i de krav som ställs på anknytning i registreringslandet. Enligt utskottets mening bör det fortsatta arbetet avvaktas, och utskottet förutsätter att regeringen tar initiativ till de lagändringar som visar sig erforderliga. Någon riksdagens åtgärd med anledning av motionsyrkandet om att Sverige i internationella sammanhang bör stödja andra länders strävanden att införa partnerskapslagar bör enligt utskottets mening inte komma till stånd. Med det anförda avstyrker utskottet motion 1997/98:L402 yrkandena 1 och 2. Också när det gäller frågan om tillgången på kommunala registreringsförrättare vidhåller utskottet sina tidigare ställningstaganden. I sammanhanget kan nämnas att justitieministern i ett frågesvar våren 1997 anfört att länsstyrelserna bör verka för att det finns särskilt förordnade registreringsförrättare i sådan omfattning att det täcker behovet. I svaret framhölls att uppdraget bygger på frivillighet och att det är viktigt att kommunalpolitiker ställer upp inte bara som vigselförrättare utan även som registreringsförrättare. Enligt justitieministern bör det i första hand vara en uppgift för de politiska partierna att se till att det i hela landet finns registreringsförrättare i den omfattning som behövs (fråga 1996/97:462). Utskottet avstyrker med det anförda bifall till yrkande 4 i motion 1997/98:L402. Beträffande motionerna 1997/98:L402 yrkande 3 och 1997/98:K345 yrkande 5 vill utskottet peka på att skälet till att ambassadtjänstemän bemyndigats att förrätta vigslar har varit att ge svenska medborgare bosatta i vissa länder tillfälle att där ingå äktenskap. Avsikten har således inte i första hand varit att ge svenska medborgare bosatta i Sverige möjlighet att gifta sig på en svensk ambassad utomlands. När det gäller registrering av partnerskap kan utskottet ånyo konstatera att svenska medborgare med hemvist utomlands, på grund av partnerskapslagens anknytningsvillkor, fortfarande inte har rätt att bli registrerade enligt den svenska lagen. Mot bakgrund härav och med hänvisning till ställningstagandena våren 1996 och 1997 avstyrker utskottet bifall också till motionerna 1997/98:L402 yrkande 3 och 1997/98:K345 yrkande 5. I ett par motioner ifrågasätts partnerskapslagstiftningen ur ett vidare perspektiv. Tanja Linderborg m.fl. (v) hemställer i motion 1997/98:L417 om ett tillkännagivande med innebörden att homosexuella par bör ges möjlighet att ingå äktenskap på samma villkor som heterosexuella. I konsekvens härmed skulle partnerskapslagen enligt motionärerna kunna avskaffas. Även i motion 1997/98:So677 av Johan Lönnroth m.fl (v) anförs att homosexuella par bör kunna ingå äktenskap på samma villkor som heterosexuella. I motionen begärs ett tillkännagivande om en vidgning av familjebegreppet till att omfatta hetero-, homo- och bisexuella (yrkande 2). Utskottet erinrar om att begreppet familj inte är definierat i den familjerättsliga lagstiftningen och att det därför inte finns några som helst hinder mot att familjebegreppet används i sådana fall som beskrivs i motion 1997/98:So677. I övrigt anser utskottet att äktenskap också fortsättningsvis endast skall få ingås mellan en kvinna och en man. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1997/98:L417 och 1997/98:So677 yrkande 2.
Faderskapspresumtion De grundläggande reglerna om faderskap till barn finns i 1 kap. föräldrabalken. Om modern är gift vid barnets födelse skall enligt 1 kap. 1 § mannen i äktenskapet anses som barnets far. Denna s.k. faderskapspresumtion omfattar även den situationen att modern är änka och barnet föds inom sådan tid efter mannens död att det kan vara avlat dessförinnan. Faderskapspresumtionen kan brytas av domstol vid vissa i 1 kap. 2 § föräldrabalken närmare angivna fall. Ett sådant fall föreligger när det är utrett att modern har haft samlag med annan än maken under den tid då barnet kan vara avlat och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har avlats av den andre. Ett annat fall är då en annan man bekräftar faderskapet till barnet och mannen i äktenskapet godkänner bekräftelsen. Är modern ogift vid barnets födelse eller har en faderskapspresumtion brutits skall faderskapet fastställas genom bekräftelse eller dom. Bekräftelse av faderskap är en formbunden rättshandling, som skall ske skriftligen och bevittnas av två personer. Dessutom skall bekräftelsen godkännas av socialnämnden och av modern. Enligt 1 kap. 4 § föräldrabalken kan en faderskapsbekräftelse ske även före barnets födelse. Visar det sig senare att den som lämnat bekräftelsen inte är far till barnet skall rätten förklara att bekräftelsen saknar verkan mot honom. En faderskapsdom förutsätter att det har utretts att mannen har haft samlag med barnets mor under tid då barnet kan vara avlat samt att det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har avlats av honom. Enligt 2 kap. 1 § föräldrabalken är socialnämnd skyldig att försöka utreda vem som är far till ett barn när faderskapet inte följer direkt av presumtionsregeln. Enligt statistik från Statistiska centralbyrån och Socialstyrelsen föddes omkring 100 000 barn i Sverige år 1995. För ca 55 000 barn fastställdes faderskapet genom bekräftelse. För 371 barn fastställdes faderskapet genom dom. Antalet faderskapsmål som avgjordes av svenska domstolar under år 1995 uppgick till 581. I motion 1997/98:L416 av Charlotta L Bjälkebring (v) kritiseras reglerna om faderskapspresumtion och de arvsrättsliga konsekvenser som följer med presumtionen. Enligt motionären är det inte orimligt att tänka sig att en gift kvinna får barn med en annan man än den hon är gift med. Vidare kritiseras reglerna eftersom de inte likställer barn till gifta respektive ogifta föräldrar. Motionären anser därför att faderskapet borde fastställas genom bekräftelse även i de fall modern är gift. I motionen yrkas att riksdagen skall begära en översyn av arvslagstiftningen (yrkande 1) och reglerna om faderskapsbekräftelse (yrkande 2). I samband med 1975 års ändringar i föräldrabalken behandlades frågan om man borde slopa bestämmelserna om faderskapspresumtion och i stället införa regler om att faderskap för barn alltid skall bestämmas genom bekräftelse eller dom. En sådan ordning skulle ha den fördelen att ytterligare likhet skulle skapas mellan barn vars föräldrar är gifta och andra barn. Härtill kom att man troligen skulle kunna minska antalet mål med yrkanden om förklaring att viss man inte är far. Många skäl talade dock enligt utskottet emot ett hävande av all faderskapspresumtion. I de fall då modern är gift vid barnets födelse kan man nämligen utgå från att den äkta mannen i de allra flesta fallen är far till barnet. Att beträffande alla dessa fall kräva bekräftelse eller dom skulle medföra betydande merarbete för myndigheterna. En sådan ordning skulle också enligt utskottet kunna leda till irritation hos makarna, och i många fall skulle makarna säkerligen uppfatta det som stötande att den äkta mannen inte automatiskt ansågs som far till barnet. Utskottet anslöt sig därför till propositionens förslag att faderskapspresumtionen skulle fortsätta att gälla när modern vid barnets födelse är gift eller nyss har blivit änka (prop. 1975/76:170, bet. LU33). Vad utskottet sålunda uttalade år 1975 äger fortfarande giltighet. I sammanhanget kan vidare nämnas att tidigare motioner i ämnet snarast handlat om möjligheten att införa ett förenklat förfarande för fastställande av faderskap, eller till och med faderskapspresumtion, för den stora grupp barn vars föräldrar inte är gifta med varandra men där föräldrarna är samboende. Utskottet uttalade som sin mening i ett betänkande våren 1996 med anledning av en motion i ämnet att det nu finns skäl att överväga förenklade regler för fastställande av faderskap i samboförhållanden (bet. 1995/96:LU18). Utskottet kan för sin del inte se att reglerna om arvsrätt för bröstarvingar eller omständigheterna i övrigt motiverar en ändring av gällande bestämmelser om faderskapspresumtion. En sådan ordning som motionären förespråkar skulle enligt utskottets mening med all sannolikhet uppfattas som kränkande för många föräldrar som valt äktenskapet som samlevnadsform. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till yrkandena 1 och 2 i motion 1997/98:L416.
Talerätt vid hävande av faderskap När det gäller upphävande av faderskapspresumtion har enligt 3 kap. 1 § föräldrabalken i vissa fall mannens maka och arvingar rätt att väcka talan vid domstol. Sådan rätt föreligger i de fall mannen avlidit före barnets födelse eller om mannen visserligen avlidit efter barnets födelse men inte varaktigt sammanbott med barnet och inte heller efter barnets födelse bekräftat att barnet är hans. Rätt att väcka sådan talan föreligger inte om vid mannens död mer än ett år har förflutit från det att talan, som grundats på att mannen är far till barnet, väckts mot honom och han fått del därav eller om mer än ett år har förflutit sedan anspråk på samma grund framställts mot mannens dödsbo. Bestämmelsen har motiverats med att övervägande skäl talar för att mannens arvingar inte skall ha någon rätt att väcka talan om hans faderskap till barnet när han själv inte har vidtagit några åtgärder för att få detta upphävt och att huvudregeln därför borde vara att arvingarna till mannen inte har någon talerätt. De undantagssituationer som är motiverade gäller framför allt de fall då mannen över huvud taget aldrig känt till barnets födelse (prop. 1975/76: 170, s. 169). I fråga om faderskapsbekräftelse finns inga lagregler om vem som äger föra talan om ogiltigförklaring. Av rättsfallet NJA 1988 s. 525 följer emellertid att de bestämmelser om talerätt för mannens arvingar, inklusive begränsningarna i talerätten, som gäller vid upphävande av faderskapspresumtion skall tillämpas analogivis vid ogiltigförklaring av en faderskapsbekräftelse. När faderskapet har fastställts genom en dom som vunnit laga kraft skiljer sig situationen från presumtions- och bekräftelsefallen, så till vida att faderskapsfrågan är definitivt avgjord. En omprövning av domen kan därför i princip endast ske om Högsta domstolen beviljar resning. Enligt 58 kap. 1 § rättegångsbalken kan resning beviljas om nya omständigheter eller bevis åberopas vilka sannolikt skulle ha lett till en annan utgång i målet. Några särskilda regler om vem som är behörig att söka resning finns inte, men uppenbart är att den som var part i målet också kan vara resningssökande. I sammanhanget kan nämnas att talan om fastställande av faderskap enligt 3 kap. 6 § första stycket föräldrabalken kan föras av barnet mot en avliden mans arvingar. Enligt lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap (blodundersökningslagen) kan en domstol i mål om faderskap förordna om blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper. Sedan ett faderskap har fastställts genom bekräftelse eller genom dom som har vunnit laga kraft, kan rätten enligt 1 a § förordna om blodundersökning om det först efter bekräftelsen eller domen har framkommit omständigheter som ger anledning till antagande att någon annan man än den som har fastställts vara far har haft samlag med modern under tid då barnet kan vara avlat. Förordnandet om blodundersökning kan avse den som har fastställts vara far, modern, barnet eller den andre mannen. Har faderskapet fastställts genom bekräftelse, kan förordnande om blodundersökning meddelas i mål om att bekräftelsen saknar verkan mot den som har lämnat den. Ett sådant förordnande kan begäras av någon av parterna i målet. Har någon talan inte väckts om att bekräftelsen saknar verkan, prövas frågan om förordnande av blodundersökning enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden. Ett sådant förordnande kan begäras av den som kan vara part i ett mål om att bekräftelsen saknar verkan. Har faderskapet fastställts genom dom som har vunnit laga kraft, prövas frågan om förordnande av blodundersökning enligt lagen om domstolsärenden. Ett sådant förordnande kan begäras av någon av parterna i det tidigare målet. I samband med tillkomsten av 1 a § blodundersökningslagen (prop. 1982/83:8) konstaterades att blodundersökningsmetodiken under senare år har utvecklats kraftigt. Möjligheten att genom blodundersökning utesluta någon som felaktigt har utpekats som far angavs vara mycket stor. Det var tänkbart att en del fall där faderskapet grundats på äldre och bristfällig metodik skulle bedömas annorlunda om faderskapet prövades enligt de nya metoderna. Enbart den omständigheten att vetenskapen rörande blodundersökningar har gått framåt sedan faderskapet fastställdes genom en tidigare dom ansågs dock inte vara ett tillräckligt skäl för resning. Mot denna bakgrund föreslogs att en domstol skall kunna förordna om blodundersökning, även när faderskapet fastställts genom en dom eller en bekräftelse och det framkommer sådana omständigheter som ger anledning till antagande att någon annan man, som inte tidigare har varit föremål för blodundersökning, har haft samlag med modern under tid då barnet kan vara avlat. För att inte relationerna mellan ett barn och den som anses vara dess far skall störas i onödan krävs således att någon ny omständighet har inträffat som gör att faderskapet kan ifrågasättas. Motivet till begränsningsregeln angavs i propositionen vara att ett barn inte bör riskera att bli faderlöst lång tid efter sin födelse. Utskottet tillstyrkte propositionens förslag, och riksdagen följde utskottet (bet. LU 1982/83:9, rskr. 24). Bengt Harding Olson (fp) tar i motion 1996/97:L403 upp frågan om talerätten för maka och arvingar i mål om hävande av faderskap när mannen avlidit. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till en sådan ändring i föräldrabalken att lagstadgad talerätt under en begränsad tid införs dels i mål om ogiltigförklaring av faderskapsbekräftelse, dels vid talan mot en faderskapsdom. Även i motion 1996/97:L406 av Rolf Åbjörnsson (kd) förespråkas ökade möjligheter för mannens maka och arvingar att, när mannen avlidit, få till stånd ett hävande av faderskap. De situationer som avses gäller framför allt när faderskapet fastställts genom presumtion eller genom dom. I motionen begärs ett tillkännagivande om behovet av att utreda arvsfrågorna så att alla parters trygghet och rättssäkerhet kan tillgodoses. I motion 1997/98:L405 av Gullan Lindblad och Marietta de Pourbaix- Lundin (m) begärs ett tillkännagivande om att talerätt för hävande av faderskap bör införas för efterlevande maka och arvingar. Agne Hansson (c) förespråkar i motion 1997/98:L418 ett tillkännagivande om att talerätt för hävande av faderskap som fastställts genom dom bör tillkomma efterlevande maka och barn. Utskottet har för sin del ingen annan uppfattning än motionärerna om vikten av att ingen felaktigt förklaras vara far, och det ligger givetvis i såväl barns som mödrars och utpekade fäders intressen att faderskap blir riktigt fastställda. När det gäller hävande av faderskap måste reglerna, enligt utskottets mening, bygga på tillfredsställande avvägningar mellan de olika intressen som gör sig gällande, och bestämmelserna bör i hög grad präglas av hänsynen till barnets bästa. Vad först gäller de situationer när faderskapet har fastställts genom presumtion eller bekräftelse anser utskottet att de motiv som ligger till grund för nuvarande regler alltjämt har giltighet och några vägande skäl för att utvidga talerätten för mannens änka och arvingar har, enligt utskottets mening, inte framkommit. En utvidgning av talerätten för änkan och arvingarna torde inte kunna motiveras utifrån principen om barnets bästa. När det sedan gäller faderskap som fastställts genom dom bör beaktas att Högsta domstolen nyligen beviljat resning i ett mål där faderskapet fastställdes år 1949. Mannen ansökte om resning och åberopade som stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring av faderskapet en företagen rättsgenetisk undersökning. Efter det att mannen avlidit och en arvinge till honom trätt i hans ställe beviljades resning (mål Ö 5134/96). När det gäller behörighet för en avlidens mans änka eller arvingar att begära blodundersökning enligt blodundersökningslagen eller att ansöka om resning föreligger däremot, såvitt utskottet har sig bekant, inte något prejudicerande avgörande. Enbart denna omständighet kan emellertid, enligt utskottets mening, inte åberopas till stöd för önskemålen om en översyn av lagstiftningen. Om det i framtiden skulle visa sig att nuvarande regler leder till otillfredsställande resultat utgår utskottet från att regeringen i lämpligt sammanhang återkommer till riksdagen med förslag i ämnet. Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1996/97:L403, 1996/97:L406, 1997/98:L405 och 1997/98:L418.
Förmynderskapslagstiftningen Förmynderskapslagstiftningen reformerades senast år 1994 (prop. 1993/94:251, bet. 1994/95:LU3, rskr. 29). Reformen innebar bl.a. ändrade regler beträffande förmyndares, förvaltares och gode mäns förvaltning av egendom samt tillsynen över sådan förvaltning. Syftet var att modernisera reglerna på området och anpassa dessa till dagens situation. Reformen innebar en avreglering utan att berättigade skyddsintressen sattes åt sidan och byggde på principen att domstolarna skall handlägga enbart sådana frågor som verkligen kräver domstolsprövning. De förmynderskapsärenden som är av övervägande förvaltningsnatur skall således handläggas av förvaltnings-myndigheter och inte av domstolar. De särskilda reglerna om redovisning och kontroll av förmyndares förvaltning inskränktes väsentligt beträffande föräldrars förvaltning av barns egendom. Som huvudregel gäller nu att överförmyndarens kontroll av föräldraförvaltningar skall vara inriktad på fall där värdet på barnets tillgångar överstiger åtta basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Vid sin behandling hösten 1994 av propositionen om förmynderskapslagstiftningen framhöll utskottet att det var väsentligt att en så pass genomgripande reform följdes upp och utvärderades inom en relativt snar framtid. Inte minst gällde detta enligt utskottet frågan om avregleringen leder till att lagstiftningens grundläggande syfte att trygga de omyndigas egendom riskerar att komma i kläm. Utskottet utgick från att regeringen såg till att en sådan uppföljning och utvärdering av reformen kom till stånd (bet. 1994/95:LU3). I motion 1997/98:L423 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om att utvärderingen av förmynderskapslagstiftningen bör aktualiseras. Vid en sådan utvärdering bör enligt motionärerna särskilt beaktas hur de nya reglerna om kontroll av föräldrars förvaltning av barns tillgångar har fallit ut. Utskottet har erfarit att regeringen nu har påbörjat en utvärdering av 1994 års förmynderskapsreform och att en departementspromemoria kommer att läggas fram senare i år. Med hänsyn härtill föreligger enligt utskottets mening inte behov av något tillkännagivande från riksdagens sida med anledning av motion 1997/98:L423. Motionen avstyrks.
Barns rätt till information om sina föräldrar I motion 1997/98:So301 av Ann-Kristin Føsker (fp) tas upp vissa problem som kan uppstå när kontakten mellan föräldrar och barn är bristfällig eller till och med har upphört. Motionären beskriver ett fall då en 40-årig kvinna och hennes syskon ryktesvägen fick vetskap om faderns död först efter det att fadern blivit begravd. Problemet är enligt motionären inte försumbart då antalet särkullbarn blir allt större. I motionen begärs ett tillkännagivande om en utredning om barns möjlighet till information om en förälders död eller sjukdom i livets slutskede. Utskottet har, i likhet med motionären, förståelse för de svårigheter som kan uppstå när kontakten mellan ett barn och dess föräldrar har brutits. Särskilt svår torde situationen vara i de fall ett sorgebud når en människa för sent eller på ett sätt som upplevs inhumant och ovärdigt. Förutom ärvdabalkens regler om kallelse till bouppteckning, torde det inte finnas några bestämmelser om skyldighet för det allmänna eller för enskilda att informera ett barn om dess förälders död. Inte heller föreligger, enligt vad utskottet kunnat finna, någon skyldighet från sjukvårdspersonalens sida att lämna ut information om att en person befinner sig på sjukhus. Tvärtom kan bestämmelserna om sekretess förhindra att en sådan uppgift ges ut. Såvitt utskottet kan bedöma är det emellertid inte möjligt att genom lagstiftning - i vart fall inte på familjerättens område - komma till rätta med den typ av problem som motionären tar upp. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1997/98:So301.
Arvsrättsliga frågor Enligt gällande regler i 2 kap. ärvdabalken om rätt till arv går arvet i första hand till den avlidnes bröstarvingar, dvs. barn och deras avkomlingar, med det genomgripande undantag som följer av 3 kap. när den avlidne efterlämnar maka eller make. Arvet skall fördelas lika mellan bröstarvingarna. Om något barn till den avlidne har dött före den avlidne och efterlämnat barn skall dessa barnbarn till arvlåtaren dela det avlidna barnets lott lika. Hälften av den arvslott som en bröstarvinge är berättigad till enligt dessa regler kallas laglott. Laglotten har arvingen alltid rätt att få ut i arv efter arvlåtaren. Saknar den avlidne bröstarvingar är den avlidnes föräldrar eller - om någon av dem eller båda har dött - syskon och deras avkomlingar närmast berättigade till arv (andra arvsklassen). Finns inte någon i andra arvsklassen i livet går arvet i stället till far- och morföräldrar och deras barn, dvs. den avlidnes farbröder, fastrar, morbröder och mostrar (tredje arvsklassen). Barn till den sistnämnda kategorin av arvingar - dvs. den avlidnes kusiner - har numera inte någon arvsrätt. Arvsrätten för kusiner upphörde i samband med en år 1928 genomförd revision av det arvsrättsliga regelsystemet. I 3 kap. ärvdabalken finns särskilda regler om makars arvsrätt. Efter de ändringar som genomfördes i samband med att riksdagen år 1987 antog äktenskapsbalken gäller numera som nämnts inledningsvis att den efterlevande maken har rätt till arv före såväl bröstarvingar som arvingar i andra och tredje arvsklassen (prop. 1986/87:1, bet. LU18, rskr. 159). En make skall vid den andre makens död sålunda ta arv framför makarnas gemensamma bröstarvingar, vilka i stället getts rätt till arv efter den först avlidne maken vid den efterlevande makens död. Om det finns efterarvingar innehar den efterlevande maken under sin livstid den arvfallna egendomen med fri förfoganderätt. Finns det bröstarvingar efter den först avlidne som inte också är den efterlevandes barn, s.k. särkullbarn, gäller särskilda regler. Särkullbarn har rätt att omedelbart få ut sitt arv efter en avliden förälder. De kan dock avstå från sin rätt till förmån för den avlidnes efterlevande make. Sker ett sådant avstående blir särkullbarnen berättigade till efterarv på samma sätt som makarnas gemensamma bröstarvingar. Reglerna innebär att bröstarvingar i princip får vänta med att få ut sin laglott tills den efterlevande maken dör. Däremot kan bröstarvingar göra sin laglottsrätt gällande vid den först avlidne makens död om denne make gjort ett testamente som inkräktar på laglotten. Finns det inte någon efterlevande med ett så nära släktskap till den avlidne som ovan sagts tillfaller arvet en särskild fond, Allmänna arvsfonden. Närmare regler om Allmänna arvsfonden finns i lagen (1994:243) om Allmänna arvsfonden. Av lagen framgår att Allmänna arvsfonden har till ändamål att främja verksamhet av ideell karaktär till förmån för barn, ungdomar och personer med funktionshinder. Fondens egendom förvaltas av Kammarkollegiet. Fördelning av stöd ur fonden beslutas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Arvfondsdelegationen eller annan myndighet. Fonden får helt eller delvis avstå arv till någon annan, om det med hänsyn till uttalanden av arvlåtaren eller andra särskilda omständigheter kan anses överensstämma med arvlåtarens yttersta vilja. Även i annat fall får arv avstås till arvlåtarens släkting eller någon annan person som har stått arvlåtaren nära, om det kan anses skäligt. I två motioner tas frågan om den nu gällande arvsordningen upp. Rolf Dahlberg m.fl. (m) begär i motion 1997/98:L406 förslag om att arvsrätten för kusiner skall återinföras. Motionärerna anför att en arvsrätt för kusiner skulle medverka till att släktbanden stärks, och vidare påpekas det i motionen att arvets privatekonomiska betydelse har ökat under senare år. Enligt motionärerna har också invandringen till Sverige medfört att familjens och släktens funktion som socialt och ekonomiskt skyddsnät har förstärkts. Vidare kan svåra olyckor i ett slag utplåna en hel familj, och om något testamente då inte har skrivits kan följden bli att egendomen tillfaller Allmänna arvsfonden. Motionärerna påpekar i detta sammanhang att egendom som tillfaller Allmänna arvsfonden kan användas för ändamål som kanske varit den avlidne helt främmande. I motion 1997/98:L403 av Bertil Persson (m) begärs ett tillkännagivande om att arvsrätten bör utvidgas. En sådan åtgärd kan enligt motionären bidra till att stärka familjebanden och det lilla samhällets resurser. När det gäller frågan om arvsrättens utsträckning erinrar utskottet om att det, i samband med att arvsrätten för kusiner avskaffades, förts ingående diskussioner rörande frågan om hur långt ut i de olika släktleden arvsrätten borde sträcka sig (prop. 1928:21, bet. 1LU21). En omständighet som därvid tillmättes stor betydelse var att arvlåtaren hade möjlighet att genom testamente förordna om sin kvarlåtenskap. När det gällde arvsrätten för syskon till den avlidnes föräldrar uttalade första lagutskottet att man dock inte kunde hänvisa frågan att lösas testamentsvägen. Arvsrätten för farbröder, fastrar, morbröder och mostrar borde alltså bibehållas. När det däremot gällde arvsrätten för kusiner kom utskottet till motsatt uppfattning. Enligt utskottets uppfattning fanns det heller inte mellan kusiner en sådan samhörighet som berättigar till arv. Ej sällan stod, fortsatte utskottet, åtskilliga av kusinerna mer eller mindre främmande för arvlåtaren, och fall förekom då inte ens deras antal och namn var honom bekanta. Att kusinarvsrätten i sådant fall saknar varje hållbar grund syntes för utskottet uppenbart. Ett annat skäl som utskottet åberopade mot arvsrätt för kusiner var den kapitalförstörande verkan som, inte minst när det gällde fast egendom, uppkom i fall då kvarlåtenskapen skulle utskiftas i smådelar inom en kusinskara. Utskottet erinrade vidare om den möjlighet som skulle tillkomma Allmänna arvsfonden att i vissa fall avstå arvet till förmån för exempelvis en kusin. Som utskottet tidigare framhållit kan det ofta finnas en nära samhörighet kusiner emellan. Det torde emellertid vara förhållandevis sällsynt att en person helt saknar andra, närmare anhöriga än sina kusiner. Det kan därför med fog antas att en arvsrätt för kusiner i det helt övervägande antalet fall inte skulle ha någon betydelse. Vid sin behandling förra våren (bet. 1996/97:LU8) av en motion med yrkande om återinförande av arvsrätt för kusiner erinrade utskottet om att under de decennier som gått sedan arvsrätten för kusiner avskaffades år 1928 hade, med undantag för ett motionsyrkande år 1990, inte vid något tillfälle framförts krav på att arvsrätten för kusiner skulle återinföras. Vad som däremot diskuterats var huruvida arvsrätten borde slopas också för andra arvingar i tredje arvsklassen (se bet. LU 1982/83:32 och prop. 1986/87:1). Mot denna bakgrund ifrågasatte utskottet huruvida det fanns något påtagligt behov av en möjlighet för kusiner att få ärva. I sammanhanget borde också enligt utskottet beaktas att i de fall Allmänna arvsfonden är närmast till arv, fonden har en lagfäst möjlighet att helt eller delvis avstå arvet till förmån för en kusin till arvlåtaren. Härtill kom, menade utskottet, att den som känner en stark samhörighet med sina kusiner och därför önskar att gynna dem framför andra har möjligheten att genom testamente förordna om vem kvarlåtenskapen skall tillfalla. Vad utskottet anförde våren 1997 äger alltjämt giltighet, och utskottet avstyrker därför bifall till motionerna 1997/98:L403 och 1997/98:L406.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande stabila familjerelationer att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Sf224 yrkandena 1 och 3 samt 1997/98:So629 yrkandena 2 och 3, res. 1 (mp) - motiv 2. beträffande tilläggsdirektiv till Samboendekommittén att riksdagen avslår motion 1997/98:L404, 3. beträffande homosexuella sambor att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L419 och 1997/98:K345 yrkande 4, res. 2 (mp) 4. beträffande vigsel att riksdagen avslår motion 1997/98:L422 yrkandena 1 och 2, res. 3 (mp) 5. beträffande partnerskapskonvention m.m. att riksdagen avslår motion 1997/98:L402 yrkandena 1 och 2, res. 4 (fp, v, mp) 6. beträffande registreringsförrättare att riksdagen avslår motion 1997/98:L402 yrkande 4, res. 5 (fp, v, mp) 7. beträffande registrering utomlands att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L402 yrkande 3 och 1997/98: K345 yrkande 5, res. 6 (fp, v, mp) 8. beträffande äktenskap för homosexuella att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L417 och 1997/98:So677 yrkande 2, res. 7 (v, mp) 9. beträffande faderskapspresumtion att riksdagen avslår motion 1997/98:L416 yrkandena 1 och 2, 10. beträffande talerätt i mål om hävande av faderskap att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L403, 1996/97:L406, 1997/98:L405 och 1997/98:L418, res. 8 (m, c, fp, mp) 11. beträffande förmynderskapslagstiftningen att riksdagen avslår motion 1997/98:L423, 12. beträffande barns rätt till information att riksdagen avslår motion 1997/98:So301, 13. beträffande arvsrätten att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L403 och 1997/98:L406. res. 9 (m)
Stockholm den 20 januari 1998
På lagutskottets vägnar
Anita Persson
I beslutet har deltagit: Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c), Kerstin Kristiansson (s), Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Rigmor Ahlstedt (c) och Kerstin Heinemann (fp).
Reservationer
1. Stabila familjerelationer (mom. 1, motiveringen) Yvonne Ruwaida (mp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ?Enligt utskottets? och slutar med ?av samlevnadsform? bort ha följande lydelse: Utskottet anser för sin del att lagstiftningen på ifrågavarande område i dag bör vara neutral i förhållande till olika samlevnadsformer och moraluppfattningar och att det inte bör ankomma på riksdagen att försöka styra enskilda individer i valet av samlevnadsform.
2. Homosexuella sambor (mom. 3) Yvonne Ruwaida (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ?Som framgått? och slutar med ?yrkande 4? bort ha följande lydelse: Utskottet anser i likhet med motionärerna att homosexuell och heterosexuell samlevnad i princip bör likställas även när det gäller samboförhållanden. Även om en av skillnaderna mellan sambolagen och lagen om homosexuella sambor - det gäller rätten till bostadsbidrag - utmönstrades den 1 januari 1998, kvarstår diskrimineringen av homosexuella sambor på en rad områden. Utskottet konstaterar att frågan om en reformerad lagstiftning på området redan varit föremål för utredning av Partnerskapskommittén. Det finns därför, enligt utskottets mening, inga beaktansvärda skäl att dröja med denna angelägna lagstiftning till dess att Samboendekommittén avslutat sitt arbete. Enligt utskottet bör regeringen snarast återkomma till riksdagen med förslag till lag om sambor av samma kön i enlighet med Partnerskapskommitténs förslag. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motionerna 1997/98:L419 och 1997/98:K345 yrkande 4, som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse: 3. beträffande homosexuella sambor att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:L419 och 1997/98:K345 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Vigsel (mom. 4) Yvonne Ruwaida (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ?Såvitt utskottet? och slutar med ?och 2? bort ha följande lydelse: Utskottet noterar att Svenska kyrkan alltjämt har en särställning i förhållande till andra trossamfund när det gäller behörighet att förrätta vigsel. Tiden är nu, enligt utskottets mening, mogen att ifrågasätta om detta förhållande är lämpligt och ändamålsenligt. Sålunda finns enligt utskottet anledning att se över den nuvarande ordningen, inte minst i samband med att Svenska kyrkan skiljs från staten. Vidare kan utskottet konstatera att den samhällsutveckling som skett när det gäller familjebildning har medfört att kyrkans roll för familjepolitiken blivit alltmer kringskuren. Mot den bakgrunden finns det, enligt utskottets mening, anledning att även ifrågasätta om den kyrkliga vigseln, såsom är fallet i dag, bör bilda utgångspunkt för äktenskapets borgerliga rättsverkningar. Ett särskiljande av den religiösa ceremonin från de rättsverkningar som hänger samman med vigseln skulle också bättre överensstämma med den ordning som förekommer på många håll utomlands. Vad utskottet sålunda anfört om att likställa Svenska kyrkan med andra trossamfund när det gäller behörighet att förrätta vigsel bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L422 yrkandena 1 och 2, som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse: 4. beträffande vigsel att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L422 yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Partnerskapskonvention m.m. (mom. 5) Tanja Linderborg (v), Yvonne Ruwaida (mp) och Kerstin Heinemann (fp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ?Enligt utskottets? och på s. 13 slutar med ?och 2? bort ha följande lydelse: Utskottet har förståelse för de kritiska synpunkter som förts fram i motion 1997/98:L402 när det gäller partnerskapslagens anknytningsvillkor. Villkorets uppgift är att skilja ut dem som typiskt sett inte har sin framtid i Sverige, eftersom man velat undvika registrering av dem som kan antas komma att leva i ett land där registreringen inte får någon effekt. Mot den bakgrunden finns det enligt utskottet inte skäl att tillämpa ett lika strängt anknytningsvillkor på danska, norska och isländska medborgare som är bosatta här i landet, eftersom rättsverkningarna av en registrering i Sverige kommer att bli gällande inte bara här utan även i deras hemländer. Detsamma gäller svenskar som är bosatta i de länder som har partnerskapslagar. Regeringen bör därför, enligt utskottets mening, med de berörda nordiska länderna ta upp frågan om en partnerskapskonvention för att få till stånd en lösning på problemet. Utskottet kan konstatera att också flera utomnordiska länder överväger att införa partnerskapslagar. Nederländerna har redan antagit en partnerskapslag, som trädde i kraft den 1 januari i år. Partnerskapslagstiftningen utgör ett viktigt steg i arbetet mot intolerans och diskriminering av homosexuella. Mot denna bakgrund anser utskottet, i likhet med motionärerna, att det finns anledning för Sverige att i internationella sammanhang stödja det arbete som pågår i andra länder med att få till stånd en lagstiftning på området. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L402 yrkandena 1 och 2, som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse: 5. beträffande partnerskapskonvention m.m. att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L402 yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Registreringsförrättare (mom. 6) Tanja Linderborg (v), Yvonne Ruwaida (mp) och Kerstin Heinemann (fp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ?Också när? och slutar med ?motion 1997/98:L402? bort ha följande lydelse: Vad härefter gäller tillgången på kommunala registreringsförrättare kan utskottet konstatera att 13 kommuner fortfarande saknar registreringsförrättare. Utskottet anser att regeringen nu aktivt bör verka för att behovet av regi-streringsförrättare kan tillgodoses även i dessa kommuner. Möjlighet att registrera sitt partnerskap hos en kommunal registreringsförrättare utgör nämligen, som motionärerna påpekar, ett viktigt alternativ till den registrering som kan ske vid domstol, inte minst med tanke på tingsrätternas begränsade öppettider. Vad utskottet nu anfört i fråga om tillgången på kommunala registreringsförrättare bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L402 yrkande 4, som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse: 6. beträffande registreringsförrättare att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L402 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Registrering utomlands (mom. 7) Tanja Linderborg (v), Yvonne Ruwaida (mp) och Kerstin Heinemann (fp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ?Beträffande motionerna? och slutar med ?yrkande 5? bort ha följande lydelse: När det gäller registrering av partnerskap vid svenska ambassader utomlands anser utskottet att svenska utlandsmyndigheter bör erbjuda alla svenskar samma service, oberoende av personernas sexuella läggning. Att de homosexuella är färre till antalet än de heterosexuella motiverar inte en särbehandling. Utskottet konstaterar att partnerskapslagen redan i dag ger regeringen rätt att utfärda bemyndiganden för registrering. Enligt utskottets mening bör denna rätt självfallet utnyttjas i de fall värdlandet lämnar sitt godkännande till verksamheten. Enligt vad utskottet erfarit har åtminstone något land ställt sig positivt till partnerskapsregistrering vid den svenska ambassaden där. Regeringen bör, mot den nu angivna bakgrunden, vidta åtgärder så att de personer som uppfyller kraven för registrering enligt svensk lag ges möjlighet att få sitt partnerskap registrerat på ambassader utomlands. Detta bör riksdagen, med bifall till motionerna 1997/98:L402 yrkande 3 och 1997/98:K345 yrkande 5, som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse: 7. beträffande registrering utomlands att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:L402 yrkande 3 och 1997/98:K345 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Äktenskap för homosexuella (mom. 8) Tanja Linderborg (v) och Yvonne Ruwaida (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ?Utskottet erinrar? och slutar med ?yrkande 2? bort ha följande lydelse: Utskottet delar för sin del motionärernas uppfattning om att människors kärlek och önskan att leva med varandra skall erkännas och respekteras, oavsett om kärleken är homosexuell eller heterosexuell. Några bärande skäl för att ha olika lagstiftning beroende på om man är homo- eller heterosexuell föreligger sålunda inte. Genom införandet av partnerskapslagen har Sverige tillsammans med Danmark, Norge och Island påbörjat arbetet med att avskaffa den rättsliga särbehandlingen av homosexuell samlevnad. Flera andra länder följer nu efter. Enligt utskottet är tiden mogen att ta ytterligare ett steg i detta arbete och ge homosexuella möjlighet att ingå äktenskap på samma villkor och med samma rättsverkningar som heterosexuella. Konsekvensen blir då att partnerskapslagen kan avskaffas och att de partner som redan registrerat sitt partnerskap kan betraktas som makar enligt den nya lagstiftningen. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till ändringar i äktenskapslagstiftningen i enlighet med vad utskottet nu skisserat. Vad utskottet anfört i fråga om möjlighet för homosexuella att ingå äktenskap bör riksdagen, med bifall till motionerna 1997/98:L417 och 1997/98:So677 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse: 8. beträffande äktenskap för homosexuella att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:L417 och 1997/98:So677 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Talerätt i mål om hävande av faderskap (mom. 10) Rolf Dahlberg (m), Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c), Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Rigmor Ahlstedt (c) och Kerstin Heinemann (fp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?Utskottet har? och på s. 18 slutar med ?och 1997/98:L418? bort ha följande lydelse: Utskottet delar motionärernas uppfattning i fråga om vikten av att ingen felaktigt förklaras vara far till ett barn. Att faderskapet blir riktigt fastställt måste givetvis anses ligga i såväl barnets som moderns och den utpekade faderns intresse. Vad först gäller den situationen att faderskapet har fastställts genom presumtion kan utskottet konstatera att nuvarande lagstiftning i fråga om talerätt för en avliden mans maka och arvingar bygger på avvägningar mellan de olika intressen som gör sig gällande. Några motsvarande avvägningar har inte skett när det gäller talerätt för mannens änka och arvingar vid ogiltigförklaring av faderskapsbekräftelse. Utskottet anser att det är otillfredsställande att det inte finns några klara regler i fråga om talerätten i sådana fall. Vad härefter angår talerätten i fråga om faderskap som har fastställts genom dom får rättsläget, enligt utskottets mening, betraktas som oklart. Mot bakgrund av den samhällsutveckling som ägt rum under senare år, inte minst när det gäller förekomsten av nya familjebildningar, får detta anses otillfredsställande. Sammanfattningsvis anser utskottet att de av utskottet nu redovisade förhållandena bör bli föremål för en förutsättningslös utredning där olika aspekter på problemen och de olika intressen som gör sig gällande blir noggrant genomlysta. Den självklara utgångspunkten för en sådan utredning måste enligt utskottet vara barnets bästa. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motionerna 1996/97:L403, 1996/97:L406, 1997/98:L405 och 1997/98:L418, som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse: 10. beträffande talerätt i mål om hävande av faderskap att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:L403, 1996/97:L406, 1997/98:L405 och 1997/98:L418 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Arvsrätten (mom. 13) Rolf Dahlberg, Stig Rindborg, Henrik S Järrel och Marietta de Pourbaix-Lundin (alla m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ?Som utskottet? och slutar med ?och 1997/98:L406? bort ha följande lydelse: Utskottet anser för sin del att de argument som motionärerna åberopar för en utvidgning av arvsrätten är väl underbyggda. Några sakliga skäl som talar emot att åtminstone kusiner ges rätt till arv gör sig, enligt utskottets mening, över huvud taget inte längre gällande. Enligt utskottets uppfattning kan den nuvarande begränsningen av arvsrätten i tredje arvsklassen inte försvaras på sakliga grunder utan måste ses som ett uttryck för en gången tids rättspolitiska värderingar, vilka utskottet inte kan ställa sig bakom. Familjen utgör, som motionärerna påpekar, den mest grundläggande gemenskapen i samhället, och ett återinförande av kusinarvsrätten skulle kunna bidra till att stärka släktbanden. Utskottet vill också understryka vad motionärerna anför om det principiellt oriktiga i att staten inträder som arvinge då en avliden efterlämnar så nära släktingar som kusiner, något som kan te sig direkt stötande i de fall Allmänna arvsfondens medel används till ändamål som varit helt främmande för den avlidne. För närvarande pågår en översyn av ärvdabalken. Enligt utskottets mening är det lämpligt att frågan om en utvidgad arvsrätt tas upp i det sammanhanget. Vad utskottet nu anfört om en utvidgning av arvsrätten bör riksdagen, med bifall till motionerna 1997/98:L403 och 1997/98:L406, som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse: 13. beträffande arvsrätten att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:L403 och 1997/98:L406 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1 Motionerna............................................1 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 19961 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 19971 Utskottet.............................................3 Inledning...........................................3 Äktenskaps- och sambolagstiftningen.................5 Vigsel..............................................9 Registrering av partnerskap........................11 Faderskapspresumtion...............................14 Talerätt vid hävande av faderskap..................15 Förmynderskapslagstiftningen.......................18 Barns rätt till information om sina föräldrar......18 Arvsrättsliga frågor...............................19 Hemställan.........................................21 Reservationer........................................22 1. Stabila familjerelationer (mp, motiveringen)....22 2. Homosexuella sambor (mp)........................23 3. Vigsel (mp).....................................23 4. Partnerskapskonvention m.m. (fp, v, mp).........24 5. Registreringsförrättare (fp, v, mp).............25 6. Registrering utomlands (fp, v, mp)..............25 7. Äktenskap för homosexuella (v, mp)..............26 8. Talerätt i mål om hävande av faderskap (m, c, fp, mp)26 9. Arvsrätten (m)..................................27