Vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen, m.m.
Betänkande 1992/93:SfU6
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1992/93:SFU06
Ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m.
Innehåll
1992/93 SfU6
Sammanfattning
I betänkandet behandlas proposition 1992/93:17, i vilken redovisas en överenskommelse som träffats mellan staten och företrädare för sjukvårdshuvudmännen om vissa ersättningar från sjukförsäkringen m.m. för år 1993. I propositionen föreslås vidare vissa ändringar i bl.a. lagen (1962:381) om allmän försäkring och lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.
I betänkandet behandlas även ett trettiotal motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92 som tar upp olika frågor om sjukvårdens finansiering och organisation, möjligheten för olika yrkesgrupper att ansluta sig till den allmänna sjukförsäkringen, läkemedelsförmåner, tandvårdsförsäkring, begravningshjälp m.m.
Enligt den redovisade överenskommelsen skall sjukförsäkringens ersättningar till sjukvårdshuvudmännen för år 1993 utgöra högst 6995 miljoner kronor. Härav skall drygt 5 miljarder kronor utges till sjukvårdshuvudmännen i form av en allmän sjukvårdsersättning. Den särskilda rehabiliterings- och behandlingsersättningen utges med oförändrat belopp högst 485 miljoner kronor under år 1993. Detsamma gäller för medel för bättre informationsförsörjning om högst 20 miljoner kronor. Vissa smärre justeringar har överenskommits vad gäller övriga särskilda ersättningar.
Överenskommelsen innebär även att administrationen av pensionärernas avgifter vid sjukhusvård tills vidare skall ligga kvar hos försäkringskassorna. Parterna är överens om vissa åtgärder för att i möjligaste mån minska uppkomna skillnader i avgiftsregler för beräkning av sjukvårdsavgifter mellan pensionärer och övriga försäkrade. Detta föranleder ändringar i lagen om allmän försäkring vad avser avdrag på pensionen för sjukhusvård. Den högsta avgift som får tas ut per vårddag höjs från 65 till 75 kronor och avdrag skall inte göras för utskrivningsdagen. Avgiften för yngre förtidspensionärer föreslås bli halverad under de första 30 dagarna vid varje vårdtillfälle.
I propositionen föreslås vidare ändringar i lagen om begränsning av läkemedelskostnader, m.m. som bl.a. innebär att skyddet mot höga kostnader för sjukvård och läkemedel, högkostnadsskyddet, höjs från högst 1500 till 1600 kronor för ett år. Landstingsförbundet skall enligt överenskommelsen rekommendera sjukvårdshuvudmännen att tillämpa detta belopp samtidigt som de för vissa utsatta grupper kan kombinera tillämpningen med beslut om avgiftsbefrielse eller nedsättning av avgiften och/eller periodisering av skyddet avseende vårdavgifter exempelvis per månad eller kvartal.
Utskottet tillstyrker förslagen i proposition 1992/93:17 utom vad avser att sjukhusvårdsavdraget för unga förtidspensionärer skall halveras. Utskottet avstyrker bifall till motionerna i huvudsak med hänvisning till pågående utrednings- och beredningsarbete.
Propositionen
I proposition 1992/93:17 om ersättningar till sjukvårdshuvudmännen, m.m. har regeringen (Socialdepartementet) föreslagit riksdagen att anta de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring, 2. lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m., 3. lag om ändring i lagen (1992:894) om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m., 4. lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701).
Vidare bereder regeringen riksdagen tillfälle att ta del av vad i propositionen anförts om
5. ersättningarna från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen och därmed sammanhängande frågor.
Lagförslagen 2--4 återfinns som bilaga 1 till betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92
1991/92:Sf202 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om en översyn av bestämmelserna för den allmänna försäkringen i syfte att däri inrymma även begravningshjälp enligt i motionen redovisade grunder.
1991/92:Sf204 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändrade regler i sjukförsäkringen angående ersättning för läsglasögon efter starroperation.
1991/92:Sf209 av Margitta Edgren och Olle Schmidt (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att undanröja hinder för att kunna ta till vara privata initiativ inom hälso- och sjukvården.
1991/92:Sf210 av Maud Ekendahl och Leif Carlson (m) vari yrkas att riksdagen beslutar att legitimerade sjuksköterskor jämställs med annan legitimerad personal och därmed kan anslutas till försäkringskassan.
1991/92:Sf213 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ungdomar som fyllt 16 år och som av läkare anses behöva fortsatt specialdiet på grund av sjukdomen PKU även i fortsättningen skall kunna få livsmedelsrekvisitioner fram tills läkare anser att den totala faran för PKU-patienten är över.
1991/92:Sf214 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tandvårdsbidraget för specialisttandvård.
1991/92:Sf217 av Jan-Erik Wikström och Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inordnande av psykoterapi i sjukförsäkringssystemet.
1991/92:Sf223 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utlandssvenskars rätt till sjukvårdsersättning.
1991/92:Sf226 av Gunnar Thollander m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att utreda ett ändrat högkostnadsskydd inom hälso- och sjukvården i syfte att byta eller komplettera tolvmånadersbaserat med ett 30-dagarsbaserat, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en sådan ändring inte får medföra totalt sett ökade kostnader för individen.
1991/92:Sf227 av Bertil Persson (m) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad effektivitet i sjukvårdens ekonomistyrning.
1991/92:Sf237 av Anita Modin (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en revidering av bestämmelserna angående debitering vid konsultationstillfälle hos läkare i syfte att missbruk av nuvarande taxor motverkas.
1991/92:Sf241 av Maud Ekendahl och Leif Carlson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättning genom det allmänna försäkringssystemet vad gäller utredning och behandling av legitimerad psykolog, av legitimerad psykoterapeut och av psykoanalytiker.
1991/92:Sf250 av Maud Ekendahl (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att dietister bör kunna arbeta inom den allmänna försäkringens ram.
1991/92:Sf252 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av familjekort för sjukvårdsavgifterna, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättning för medicinsk fotvård enligt lagen om allmän försäkring, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att egenavgiften vid sjukresor bör ingå i högkostnadsskyddet, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att invänta Merkostnadsutredningens förslag innan förändringar görs i avgiftssystemet, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om slopande av 0-direktiven till Merkostnadsutredningen,
1991/92:Sf255 av Johan Brohult och Ian Wachtmeister (nyd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Dagmarreformen skall avskaffas, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att fri etableringsrätt införs för läkare.
1991/92:Sf256 av Ian Wachtmeister och Johan Brohult (nyd) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att sjukvårdsproduktionen skall vara producentoberoende, vilket innebär att ansvaret för produktion och finansiering skiljs åt och att alltså pengarna följer patienten, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en nationell sjukförsäkring omfattande alla medborgare införs där finansieringen sker solidariskt, dvs. efter ekonomisk förmåga hos individerna, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att försäkringen administreras av Riksförsäkringsverket eller av privata försäkringsbolag som verksamhetsmässigt kontrolleras av Socialstyrelsen, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ett ersättningssystem introduceras som är baserat på prestationer i stället för på budgetsystem, och som därför är oberoende av planmässig tilldelning av resurser och kortsiktiga politiska beslut, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att landstingens rätt att beskatta medborgarna för sjukvårdsuppgifter upphör,
1991/92:Sf257 (delvis) av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättning genom det allmänna försäkringssystemet (och de särskilda medlen för tidig och samordnad rehabilitering för) utredning och behandling utförd av legitimerad psykolog, av legitimerad psykoterapeut och av psykoanalytiker.
1991/92:Sf261 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förslag bör framläggas om att även psykoterapibehandling vid psykisk sjukdom skall ingå i högkostnadsskyddet.
1991/92:Sf265 av Stig Rindborg (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försäkringsbaserad sjukvård.
1991/92:Sf266 av Jerzy Einhorn (kds) vari yrkas att riksdagen begär att regeringen, lämpligen efter hörande av Riksförsäkringsverket, Socialstyrelsen, tandläkare- och tandhygienistförbunden, lägger förslag som möjliggör anslutning av tandhygienister till allmän försäkringskassa, alternativt beslutar om försöksverksamhet i avvaktan på resultatet av den nya Tandvårdstaxeutredningen.
1991/92:Sf274 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rättvisa förmånsregler för olika grupper av kroniskt sjuka.
1991/92:Sf282 av Olle Schmidt (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjlighet för fler vårdgivare att utöva sitt yrke som privatpraktiserande genom att detta regleras i lagen om allmän försäkring.
1991/92:Sf283 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förenkling av tandvårdsförsäkringens regler.
1991/92:Sf285 av Siw Persson (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättning genom det allmänna försäkringssystemet för psykologisk behandling,
1991/92:Sf288 av Ian Wachtmeister och Johan Brohult (nyd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Dagmarreformen avskaffas, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att fri etableringsrätt införs för läkare, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att landstingens monopol inom sjukvården upphävs, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa ett husläkarsystem av den modell som beskrivits av Sveriges läkarförbund i november 1991, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att anslutningen till ett husläkarsystem skall vara frivillig för såväl patient som läkare, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att patientens valfrihet och direkta inflytande garanteras av en nationell sjukförsäkring, där pengarna i princip följer patienten, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att finansieringen av den nationella sjukförsäkringen sker solidariskt, dvs. efter ekonomisk förmåga hos individerna, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den nationella sjukförsäkringen administreras av Riksförsäkringsverket eller av privata försäkringsbolag som verksamhetsmässigt kontrolleras av en oberoende organisation, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att fri konkurrens mellan olika sjukvårdsproducenter tillåts och stimuleras, 10. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift att lägga fram ett förslag som går ut på att landstingens rätt att beskatta medborgarna för sjukvårdsuppgifter upphör.
1991/92:Sf290 av Kjell Ericsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samordning mellan hälso- och sjukvården och sjukförsäkringssystemet.
1991/92:So527 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas 7. att försäkringskassans regler för amalgamsanering bör förenklas.
Utskottet
Inledning
Sjukvårdsersättning från den allmänna sjukförsäkringen utges enligt 2 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) i form av ersättning för öppen hälso- och sjukvård som ombesörjs av sjukvårdshuvudmännen liksom för tillhandahållande av hjälpmedel åt handikappade, sjukhusvård, läkarvård eller annan sjukvårdande behandling som lämnas av privatpraktiserande läkare eller sjukgymnast som är uppförd på en av försäkringskassan upprättad förteckning samt för resekostnader i samband med vården eller behandlingen. Vidare utges ersättning för tandvård åt försäkrade över 19 år.
Det nuvarande systemet med schabloniserad ersättning från den allmänna sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen enligt överenskommelser mellan regeringen och sjukvårdshuvudmännen infördes den 1 januari 1985 (prop. 1983/84:190, SfU31, rskr. 393). Genom det nya systemet omvandlades de tidigare prestationsrelaterade ersättningarna från sjukförsäkringen till en samlad ersättning beräknad med ett i princip enhetligt belopp per invånare, en allmän sjukvårdsersättning. Vid sidan om den allmänna sjukvårdsersättningen lämnas varje år ett varierande antal särskilda ersättningar för olika ändamål.
Den allmänna sjukvårdsersättningen fördelas mellan sjukvårdshuvudmännen efter en behovsbaserad modell med tre behovsklasser. Differensen mellan klasserna är 50 kronor. Fördelningskriterierna är skillnader i befolkningens dödlighet, sjukfrånvaro och förtidspensionering samt antalet ensamboende äldre. Ersättningen finansieras under år 1992 till ca 29 % genom att 3410 miljoner kronor av statsbidraget till allmän sjukvård m.m. utges till sjukvårdshuvudmännen. Sedan år 1991 ingår i den allmänna sjukvårdsersättningen också ersättning för avinstitutionalisering, förebyggande åtgärder samt tillhandahållande av hjälpmedel till handikappade.
Till ersättningssystemet hör även regler för privatpraktiserande läkares och sjukgymnasters anslutning till sjukförsäkringen. Anslutningsreglerna innebär enligt huvudregeln att privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster kan anslutas till försäkringen endast efter tillstyrkan av sjukvårdshuvudman. Nyetablering av praktik får emellertid ske utan tillstyrkan inom stödområdena 1 och 2. Sjukvårdshuvudmannens tillstyrkan krävs inte heller för den som övertar en befintlig praktik från en läkare som är ansluten till försäkringen, om avgående och tillträdande läkare är verksamma inom samma specialitet. Offentliganställda läkare med s.k. fritidspraktik kan inte ansluta sig till försäkringen, med undantag för läkarpsykoanalytiker som kan kombinera en tjänstgöring på halvtid hos offentlig sjukvårdshuvudman med verksamhet som privatpraktiker.
Försäkringsersättningen till privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster utbetalas av försäkringskassorna. Utbetalda ersättningar för privatvård under ett år avräknas från nästa års allmänna sjukvårdsersättning.
Till följd av den s.k. äldrereformen utgick överenskommelsen om ersättningen för år 1992 från en reducering av den allmänna sjukvårdsersättningen med drygt 3 miljarder kronor, eftersom ca 21 % av kostnaderna för hälso- och sjukvården överfördes till kommunerna som en följd av reformen.
Den överenskommelse som träffades för år 1992 innebar att från sjukförsäkringen skulle utges sammanlagt 12 296 miljoner kronor till sjukvårdshuvudmännen, varav 11 706,5 miljoner kronor i allmän sjukvårdsersättning. Enligt en särskild överenskommelse med anledning av att det administrativa huvudmannaskapet för sjukresor och för akuta lufttransporter övergick till sjukvårdshuvudmännen fr.o.m. år 1992 skulle ersättning härför utges med 1 396 miljoner kronor jämte ett engångsbelopp som ersättning för vissa initialkostnader.
Ersättningsbelopp för år 1993
Den nu träffade överenskommelsen följer tidigare principer, men utrymmet för statens och försäkringens ersättning har påverkats av de förändringar i statsbidragssystemen för bl.a. landstingskommuner som genomförs från år 1993. Utgiftsramen för ersättningarna för år 1993 har därför fastställts till 6 995 miljoner kronor.
Fördelningen av utgiftsramen har skett med utgångspunkt från att nivån på den allmänna sjukvårdsersättningen skall tillgodose två krav. Det ena är att den allmänna sjukvårdsersättningens storlek för resp. sjukvårdshuvudman bör överstiga summan av de försäkringsersättningar som under föregående år har utbetalats av försäkringskassan till de försäkringsanslutna privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster som var verksamma inom huvudmannens geografiska område. Det andra kravet är att den nuvarande behovsbaserade fördelningsprincipen av ersättningen skall bibehållas. Det har lett till att den allmänna sjukvårdsersättningen bör uppgå till sammanlagt 5 006 miljoner kronor. Den särskilda rehabiliterings- och behandlingsersättningen utges med oförändrat belopp högst 485 miljoner kronor under 1993. Även ersättningen för bättre informationsförsörjning utges med oförändrat belopp. Vissa smärre justeringar har överenskommits vad gäller övriga särskilda ersättningar.
Till följd härav har parterna enats om att utgiftsramen 6 995 miljoner kronor skall fördelas på den allmänna sjukvårdsersättningen och de särskilda ersättningarna enligt följande:
________________________________________________________________ Ändamål Totalbelopp milj.kr. ________________________________________________________________ 1. Allmän sjukvårdsersättning 5 006 2. Särskild ersättning för sjukresor inkl. akuta lufttransporter 1 396 3. Särskild ersättning för rehabili- terings- och behandlingsinsatser 485 4. Ersättning till Handikappinstitutet 51 5. Särskild ersättning för psykotera- peutisk verksamhet 24,5 6. Särskild ersättning för informations- försörjning och produktkontroll 20 7. Särskild ersättning till Centrum för epidemiologi och social analys 5 8. Särskild ersättning för handledning av kiropraktorer 1 9. Särskild ersättning för vissa patientöverföringar 1 10. Särskild ersättning för rikssjukvård för HIV-smittade 5,5
6 995 ________________________________________________________________
Sjukvårdens finansiering och organisation
Under den allmänna motionstiden 1991/92 har väckts ett flertal motioner som tar upp frågor om finansieringen av hälso- och sjukvården. I motion 1991/92:Sf227 av Bertil Persson (m) begärs i yrkande 1 att regeringen skall lägga fram förslag om en allmän obligatorisk sjukförsäkring och i yrkande 2 ett tillkännagivande om vad som i motionen anförts om ökad effektivitet i sjukvårdens ekonomistyrning. I motion 1991/92:Sf255 av Johan Brohult och Ian Wachtmeister (nyd) yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om att nuvarande ersättningssystem, den s.k. Dagmarreformen, skall avskaffas. Ett motsvarande yrkande framförs i motion 1991/92:Sf288 av Ian Wachtmeister och Johan Brohult (nyd) yrkande 1. I denna motion, yrkandena 6--8 och 10 liksom i motion 1991/92:Sf256 av samma motionärer, yrkandena 2--5 och 7, begärs också tillkännagivanden om en rad riktlinjer för den framtida sjukvårdspolitiken. Enligt motionärerna skall sjukvårdsproduktionen vara producentoberoende genom att ansvaret för produktionen och finansieringen skiljs åt och en nationell sjukförsäkring införs, som garanterar patientens valfrihet och direkta inflytande och i vilken ersättningen för sjukvård i princip följer patienten. Den nationella försäkringen skall finansieras solidariskt efter ekonomisk förmåga hos individerna och administreras av Riksförsäkringsverket eller av privata försäkringsbolag som verksamhetsmässigt kontrolleras av Socialstyrelsen. Ersättningssystemet skall baseras på prestationer i stället för budgetsystem och landstingens rätt att beskatta medborgarna för sjukvårdsuppgifter skall upphöra. I motion Sf288 yrkandena 3--5 och 9 begär motionärerna också tillkännagivanden om att landstingens monopol inom sjukvården skall upphöra, att ett husläkarsystem av den modell som beskrivits av Sveriges läkarförbund skall införas och att anslutningen till detta system skall vara frivillig för såväl patient som läkare och att fri konkurrens mellan olika sjukvårdsproducenter skall tillåtas och stimuleras. I motion 1991/92:Sf265 av Stig Rindborg (m) begärs ett tillkännagivande om att försök med en försäkringsbaserad sjukvård bör prövas i Stockholms län eller Mälardalsregionen.
Kjell Ericsson (c) begär i motion Sf290 att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samordning mellan hälso- och sjukvården och sjukförsäkringssystemet.
Våren 1992 tillkallade regeringen en parlamentarisk kommitté om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation (dir. 1992:30).
Kommittén skall lägga fram en analys och bedömning av hälso- och sjukvårdens resursbehov samt hur dessa skall kunna tillgodoses fram till år 2000 inom ramen för en samhällsekonomi i balans. Kommittén bör ta ställning till vem som skall finansiera vården, vem som skall ansvara för att vården blir tillgänglig, i vilka former produktionen bör ske samt hur samhällets kontrollsystem bör vara uppbyggt.
Kommitténs ställningstaganden bör utgå från en analys och värdering av i första hand tre olika finansierings- och organisationsmodeller, som bör arbetas fram och analyseras av en till kommittén knuten expertgrupp. Utgångspunkten för gruppens verksamhet skall vara att hela befolkningen skall kunna erbjudas en god hälso- och sjukvård på lika villkor, oberoende av såväl sjukdomens art eller varaktighet som den vårdsökandes ålder, ekonomi eller bosättningsort. Samtliga modeller skall utgå från att finansieringen nästan helt och hållet skall ske med skatter, socialavgifter eller obligatoriska försäkringspremier som tas ut efter betalningsförmåga och oberoende av risk för den enskilde. De tre modeller som skall arbetas fram och analyseras av expertgruppen är:
En reformerad landstingsmodell som bygger på dagens system, där landstinget och kommunen ansvarar för finansiering och tillhandahållande av hälso- och sjukvård. Produktionen av hälso- och sjukvården bör i denna modell kunna ske av såväl offentliga som privata producenter på likartade villkor och i konkurrens.
En modell med primärvårdsstyrd vård där samtliga hälso- och sjukvårdens resurser läggs hos primärvården. Den enskilde väljer en husläkare vars ersättning till övervägande del beror på hur många som valt honom eller henne som sin husläkare. De resurser husläkaren tilldelas inkluderar även tänkta kostnader för bl.a. specialist- och slutenvård, som husläkaren vid behov köper från lämplig vårdgivare. Finansieringen kan ske såväl primärkommunalt eller landstingskommunalt som centralt av staten.
En modell med obligatorisk sjukvårdsförsäkring som innebär att resurserna för hälso- och sjukvård samlas hos en eller flera försäkringsgivare, varmed landstingens rätt att ta ut skatt för hälso- och sjukvården upphör. Patienter får rätt till försäkringen enligt vissa regler för t.ex. diagnos, behandling m.m. Försäkringen ger ersättning till vårdgivaren i enlighet med en fastställd taxa eller olika former av vårdkontrakt. Expertgruppen bör i denna modell särskilt studera hur kostnadskontroll kan erhållas och kvalitetskontroll kan säkras.
En bred belysning bör göras av de olika modellernas för- och nackdelar framför allt utifrån följande utgångspunkter:
möjligheterna att verka för en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen vårdens tillgänglighet och kvalitet individens valfrihet att etableringsfrihet successivt skall införas och konkurrensen mellan olika alternativ därmed öka det demokratiska inflytandet möjligheterna för hälso- och sjukvården att samverka med andra samhällssektorer kostnadseffektivitet och förutsättningar för kostnadskontroll möjligheterna till kvalitetskontroll, nationell uppföljning och utvärdering möjligheterna till förnyelse och utveckling.
Kommittén skall mot bakgrund av att konkurrens mellan olika typer av vårdproducenter i allmänhet främjar effektiviteten undersöka och beskriva förutsättningarna för att bl.a. överföra vissa offentliga vårdinrättningar till stiftelser, offentliga eller privata bolag m.m.
Kommittén skall vidare analysera patientavgifternas roll inom hälso- och sjukvården, vilket skall ske utifrån följande tre perspektiv: avgifternas roll som finansieringskälla deras roll som styrinstrument deras fördelningspolitiska betydelse.
Kommittén skall pröva om det är möjligt att införa olika nivåer på högkostnadsskyddet beroende på vilken behandling som ges.
Slutligen har kommittén, sedan riksdagen bifallit socialförsäkringsutskottets hemställan härom (1991/92:SfU3, rskr. 38), även fått i uppdrag att utreda frågan om att överföra kostnadsansvaret för läkemedel i öppen vård från Riksförsäkringsverket till sjukvårdshuvudmännen.
Utredningen bör bedriva sitt arbete så att det är slutfört senast den 1 mars 1994.
I detta sammanhang vill utskottet också erinra om den lokala försöksverksamhet som skall bedrivas under åren 1993--1995 med finansiell samordning mellan socialförsäkringen och hälso- och sjukvården (prop. 1991/92:105, SfU17, rskr. 347).
Mot bakgrund av det anförda och till att en proposition med förslag om husläkarsystem väntas inom kort anser utskottet att de ovan nämnda motionsyrkandena inte bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Vad särskilt angår yrkandet i motion Sf265 om försök med försäkringsbaserad sjukvård finner utskottet att detta är en fråga som det bör ankomma på kommittén och då i första hand expertgruppen att ta ställning till.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna 1991/92:Sf227, 1991/92:Sf255 yrkande 1, 1991/92:Sf256 yrkandena 2--5 och 7, 1991/92:Sf265, 1991/92:Sf288 yrkandena 1 och 3--10 samt 1991/92:Sf290.
Privata vårdgivares anslutning till försäkringen
Som inledningsvis nämnts finns särskilda regler för privatpraktiserande läkares och sjukgymnasters rätt att anslutas till sjukförsäkringen.
I motionerna 1991/92:Sf209 av Margitta Edgren och Olle Schmidt (fp), 1991/92:Sf210 av Maud Ekendahl och Leif Carlson (m), 1991/92:Sf250 av Maud Ekendahl (m), 1991/92:Sf282 av Olle Schmidt (fp) berörs möjligheterna för ett flertal grupper av vårdgivare, som exempelvis barnmorskor, legitimerade sjuksköterskor, dietister och arbetsterapeuter att föras upp på förteckning hos försäkringskassa, så att de skall kunna arbeta inom ramen för den allmänna försäkringen.
I motionerna 1991/92:Sf255 yrkande 2 av Johan Brohult och Ian Wachtmeister (nyd) och 1991/92:Sf288 yrkande 2 av Ian Wachtmeister och Johan Brohult (nyd) behandlas bl.a. frågor om fri etableringsrätt för läkare.
Även de nu nämnda frågeställningarna ryms inom ramen för den pågående översynen av hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation. Utskottet vill också erinra om att det i regeringsförklaringen den 6 oktober 1992 uttalats att ett husläkarsystem skall införas för att säkerställa alla medborgares rätt att välja en egen läkare och att etableringsfrihet kommer att införas stegvis. Motionerna 1991/92:Sf209, 1991/92:Sf210, 1991/92:Sf250, 1991/92:Sf255 yrkande 2, 1991/92:Sf282 och 1991/92:Sf288 yrkande 2 bör därför lämnas utan åtgärd av riksdagen.
Motionerna 1991/92:Sf217 av Jan-Erik Wikström och Barbro Westerholm (fp), 1991/92:Sf241 av Maud Ekendahl och Leif Carlsson (m), 1991/92:Sf257 av Gudrun Schyman m.fl. (v) i denna del, 1991/92:Sf261 av Hans Göran Franck m.fl. (s) och 1991/92:Sf285 yrkande 1 av Siw Persson (fp) tar upp frågor om rätt till ersättning från försäkringen för psykoterapeutisk och psykologisk utredning och behandling.
I överenskommelsen om ersättningar för år 1993 från sjukförsäkringen har parterna enats om en särskild ersättning om högst 24,5 miljoner kronor för att göra det möjligt för huvudmännen att genom avtal med legitimerade privata vårdgivare öka tillgången på psykoterapeutisk behandling till rimliga kostnader för de försäkrade. Med hänsyn till den allmänna kostnadsutvecklingen har beloppet ökats med 1,5 miljoner kronor. i förhållande till år 1992. Enligt propositionen har praktiskt taget alla huvudmän utnyttjat denna möjlighet till resursförstärkning, som infördes år 1990.
Psykiatriutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1992:73) Välfärd och valfrihet funnit att de nuvarande villkoren för att få tillgång till psykoterapi inte är acceptabla. Utredningen har framhållit att denna behandlingsform måste jämställas med andra sjukvårdande behandlingar när det gäller tillgänglighet och att det är helt oförenligt med principerna för svensk hälso- och sjukvård att överlåta den fulla kostnadstäckningen på den enskilde. Utredningen föreslår att frågan löses i två steg. På kortare sikt skall legitimerade psykoterapeuter, även sådana som inte är läkare, efter ansökan förtecknas hos försäkringskassan som enskilda vårdgivare. Landstingen kan reglera behandlingsvolymen och därmed kostnaderna genom att teckna vårdavtal med terapeuterna. För att patienten, som skall erlägga sedvanlig patientavgift, skall bli mottagen enligt dessa villkor krävs remiss från specialistkompetent psykiater inom psykiatrin. Kostnaderna skall avräknas på sedvanligt sätt från ersättningen från staten till sjukvårdshuvudmännen, och den nuvarande särskilda ersättningen föreslås i fortsättningen ingå i det totala beloppet från staten till landstingen. I ett längre perspektiv föreslår utredningen att psykoterapins finansiering skall anpassas till de beslut som riksdagen kan väntas fatta med anledning av förslag från Utredningen om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att beredningen av Psykiatriutredningens förslag bör avvaktas innan utskottet gör några uttalanden med anledning av motionerna 1991/92:Sf217, 1991/92:Sf241, 1991/92:Sf257 i denna del, 1991/92:Sf261 och 1991/92:Sf285 yrkande 1.
Patientavgifter och högkostnadsskydd
Den statliga regleringen av patientavgifterna inom den öppna hälso- och sjukvården slopades fr.o.m. den 1 januari 1991 och varje sjukvårdshuvudman bestämmer numera inom sitt område hur höga avgifter som skall tas ut. Ändringen omfattar även de till försäkringen anslutna privatpraktiserande läkarna och sjukgymnasterna.
Rätten till läkemedelsförmåner regleras i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m. Förmånerna utges i form av antingen kostnadsfrihet eller prisnedsättning för läkemedel eller skydd mot höga kostnader för läkemedel och sjukvård. Prisnedsättningen på läkemedel görs till den del det sammanlagda priset för läkemedlen överstiger 120 kronor med tillägg för 10 kronor för varje läkemedel utöver det första. Även s.k. specialdestinerade livsmedel omfattas av prisnedsättningen för den som är under 16 år.
Som en följd av avregleringen av patientavgifterna i den öppna hälso- och sjukvården ändrades högkostnadsskyddet i lagen om begränsning av läkemedelskostnader m.m. från ett egenkostnadstak baserat på antal vårdbesök och läkemedelsinköp inom en tolvmånadersperiod till ett egenkostnadstak för de försäkrade på högst 1 500 kronor under en motsvarande period.
Varje sjukvårdshuvudman har möjlighet att tillämpa ett lägre belopp för högkostnadsskyddet. Enligt propositionen visar en redovisning från Landstingsförbundet att nästan samtliga huvudmän i likhet med år 1991 alltjämt tillämpar ett egenkostnadstak på 1 000--1 200 kronor även om några huvudmän höjt sitt tak år 1992.
Sedan en höjning av högkostnadsskyddet fr.o.m. den 1 januari 1993 aviserats i 1991/92 års budgetproposition behandlades frågan av socialförsäkringsutskottet i det av riksdagen godkända betänkandet 1991/92:SfU13. Utskottet hade ingen erinran mot en sådan höjning men föreslog ett tillkännagivande till regeringen om att möjligheterna för en sjukvårdshuvudman att själv besluta om en lägre beloppsgräns borde ändras så att staten inte borde bära några kostnader för ett sådant beslut. Härigenom beräknades en årlig besparing på 200 miljoner kronor kunna göras på statens utgifter för läkemedelskostnader. I propositionen framhålls att parterna gemensamt utrett möjligheterna att hitta en administrativt enkel lösning för de sjukvårdsområden vars huvudmän kan komma att besluta om ett lägre tak än det högkostnadsskydd på 1600 kronor som föreslås för år 1993. Parterna har emellertid inte funnit någon sådan lösning utan i stället enats om att i princip behålla den nuvarande ordningen, samtidigt som de utgår ifrån att samtliga sjukvårdshuvudmän kommer att följa en rekommendation från Landstingsförbundet och fastställa egenkostnadstaket till 1 600 kronor. Huvudmännen kommer också att informeras om sina möjligheter att kombinera ett sådant beslut med andra beslut om t.ex. avgiftsnedsättning i andra situationer och/eller periodisering av skyddet avseende vårdavgifter exempelvis per månad eller kvartal. Enligt överenskommelsen skall sådana kompletteringar inte medföra någon betalningsskyldighet för huvudmännen till staten.
Föredragande statsrådet utgår från att sjukvårdshuvudmännen kommer att följa Landstingsförbundets rekommendation. Om så inte skulle ske avser han att snarast förelägga riksdagen ett förslag till lagändring som innebär att staten och den försäkrade inte skall behöva bära några kostnader i de fall en sjukvårdshuvudman tillämpar ett lägre kostnadstak än 1 600 kronor.
Frågor om höga kostnader vid sjukdom och högkostnadsskyddet tas upp i några motioner.
I motion 1991/92:Sf226 yrkandena 1 och 2 av Gunnar Thollander (s) m.fl. begärs ett tillkännagivande om behovet av att utreda om högkostnadsskyddet kan bytas mot eller kompletteras med ett 30-dagarsbaserat högkostnadsskydd som inte får medföra totalt sett ökade kostnader för individen. I motion 1991/92:Sf252 av Berith Eriksson m.fl. (v) begärs i yrkande 4 ett tillkännagivande om införande av ett familjekort och i yrkande 6 ett tillkännagivande om att även sjukresor skall omfattas av högkostnadsskyddet.
Kenth Skårvik (fp) begär i motion 1991/92:Sf213 att ungdomar som av läkare anses behöva fortsatt specialdiet på grund av sjukdomen phenylketonuri även efter 16 års ålder skall kunna få livsmedelsrekvisitioner fram till dess läkaren anser att den totala sjukdomsfaran för patienten är över. I motion 1991/92:Sf274 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om att frågan om rättvisa förmånsregler för olika grupper av kroniskt sjuka skall snabbehandlas.
Som framgår ovan har sjukvårdshuvudmännen enligt den träffade överenskommelsen möjlighet att kombinera högkostnadsskyddet med en periodisering exempelvis per månad eller kvartal, vilket kan komma att tillgodose syftet med motion Sf226. Utskottet vill i övrigt erinra om att samtliga de frågor som tagits upp i motionerna ligger inom ramen för Merkostnadskommitténs (S 1990:4) arbete. Kommittén har till uppgift att överväga och lämna förslag till de förändringar i förmånssystemet inom socialförsäkringen som är påkallade för att uppnå bättre rättvisa mellan olika grupper av försäkrade som har betydande kostnader för läkemedel, förbrukningsartiklar, vård och annan behandling samt resor till följd av sjukdom eller handikapp. Utskottet anser, i likhet med vad utskottet uttalat vid tidigare behandling av sådana frågor som tagits upp i motionerna, att resultatet av detta arbete bör avvaktas. Utskottet vill också erinra om att frågan om högkostnadsskydd även ligger inom ramen för det arbete som pågår med en översyn av hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation. Motionerna Sf213, Sf226, Sf252 yrkandena 4 och 6 och Sf274 bör på grund av det anförda inte föranleda någon åtgärd.
I motion Sf252 yrkande 5 av Berith Eriksson m.fl. (v) begärs också ett tillkännagivande om att ersättning för medicinsk fotvård skall utges enligt AFL och ingå i högkostnadsskyddet. I motionen framhålls att regelbunden fotvård är nödvändig för många, särskilt för diabetiker, men för även handikappade och pensionärer som för sin hälsa måste anlita fotvårdare. Motionärerna framhåller också att utgifterna för fotvården har kommit att bli betungande till följd av skattereformens kostnadsökningar.
Utskottet har stor förståelse för att kostnader för medicinsk fotvård kan vara betungande om vården inte tillhandahålls inom den offentliga sjukvården eller kostnaderna kan täckas av handikappersättningen. Utskottet är också övertygat om att sådan fotvård är viktig för att förebygga allvarligare skador som kan förorsaka extra lidande för patienten och leda till ökade kostnader för sjukvården. Det är emellertid i första hand en fråga för sjukvårdshuvudmännen att se till att vården finns tillgänglig för de patienter som har ett medicinskt behov av den. Utskottet förutsätter att de problem som tagits upp i motionen uppmärksammas av den pågående utredningen om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation och anser att även yrkande 5 i motion Sf252 nu kan lämnas utan åtgärd.
I samma motion, 1991/92:Sf252, begärs vidare i yrkande 7 ett tillkännagivande om att Merkostnadskommitténs förslag skall inväntas innan förändringar görs i avgiftssystemet och i yrkande 8 att de s.k. 0-direktiven för samma utredning skall slopas.
Genom tilläggsdirektiv (dir. 1992:65) har Merkostnadskommittén fått möjlighet att lägga fram angelägna förslag utan att finansieringen av dessa skall begränsas av de allmänna kostnadsdirektiv som gäller för statliga kommittéer. Motion Sf252 i denna del (yrkande 8) är sålunda tillgodosedd. Utskottet avstyrker även i övrigt bifall till motionen såvitt nu är i fråga (yrkande 7).
Fr.o.m. år 1992 har sjukvårdshuvudmännen hand om debitering och uppbörd av avgifterna för sjukhusvård för sjukpenningförsäkrade, varför den tidigare ordningen med avdrag från sjukpenning m.fl. ersättningar för sjukhusvård har upphört. Däremot kommer administrationen av pensionärernas avgifter vid sjukhusvård att ligga kvar på försäkringskassorna även under år 1993.
Regler om avdrag på pension för avgifter för sjukhusvård finns intagna i 2 kap. 12 § AFL. För varje dag en person med ålders- eller förtidspension får sjukhusvård tas en avgift ut som utgör en tredjedel av de allmänna pensionsförmånerna räknat per dag, dock för närvarande högst 65 kronor per vårddag. I propositionen föreslås att avgiften höjs till högst 75 kronor den 1 januari 1993, men att i de fall den pensionsberättigade inte fyllt 40 år avgiften skall sättas ner till hälften för de första 30 dagarna av varje vårdtillfälle. Vidare föreslås att avgift inte skall tas ut för utskrivningsdagen, eftersom det för personer som vid upprepade tillfällen fått sjukhusvård med korta vistelsetider blivit kännbart med avdrag för både inskrivningsdag och utskrivningsdag.
Vad särskilt avser förslaget om att förtidspensionärer under 40 år endast skall betala halv avgift under de första 30 dagarna av varje vårdtillfälle erinrar föredragande statsrådet om att den tidigare regeringen i anslutning till sitt förslag att slopa det avgiftsfria året för förtidspensionärer utfäste att erforderlig kompensation för detta skulle lämnas. Merkostnadskommittén har därefter prövat möjligheterna till kompensation i första hand genom handikappersättningen. Kommittén har analyserat problematiken, men kommit fram till att handikappersättning inte är en lämplig form för att lösa denna, och i en skrivelse den 8 april 1992 har kommittén meddelat regeringen detta. Frågan har därefter beretts inom Socialdepartementet, varvid alternativa lösningar som skisserats inom kommittén övervägts. Föredragande statsrådet har bedömt att det finns starka skäl att knyta kompensationen till vårdutnyttjandet så att den utges endast när förtidspensionären haft utgifter för sjukhusvård. Det är vidare enligt honom rimligt att kompensationen riktas till yngre förtidspensionärer med hänsyn till denna grupps särskilda behov av medel för rehabilitering och till att gruppen rehabiliteringsbara förtidspensionärer som regel har korta men återkommande vårdperioder.
Utskottet anser att införandet av en stel åldersgräns där de förtidspensionärer som faller under den får väsentligt bättre förmåner än de övriga inte är någon lämplig metod att kompensera borttagandet av det avgiftsfria året för förtidspensionärer. Utskottet kan därför inte biträda förslaget i denna del, men tillstyrker i övrigt förslagen om avdrag för sjukhusvårdsavgifter.
Utskottet behandlar i detta sammanhang också motion 1991/92:Sf223 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s). I motionen framhålls att det är av stor vikt att missbruk av rätten till sjukvårdsersättning för utlandssvenskar stävjas mot bakgrund av att sjukförsäkringen har stramats åt för personer bosatta i Sverige, och motionärerna begär ett tillkännagivande härom.
Utlandssvenskar har enligt gällande bestämmelser ingen rätt till sjukvårdsersättning från försäkringen, utan avtal har slutits mellan landstingen och staten om avgifter för patienter från denna grupp. Vid akut öppen och sluten vård betalas vanliga patientavgifter. I övriga fall betalas för den som inte har sina sjukvårdskostnader i Sverige täckta på annat sätt sex gånger inomlänspatienternas avgifter vid öppen vård och tio gånger sjukpenningavdraget vid sluten vård.
Utskottet avstyrkte bifall till en motsvarande motion i det av riksdagen godkända betänkandet 1991/92:SfU3. Utskottet framhöll att det delade motionärernas uppfattning att missbruk av rätten till sjukvårdsersättning bör stävjas i den mån det förekommer, men ansåg att detta var en fråga som det ankom på sjukvårdshuvudmännen att beakta. Utskottet vidhåller denna uppfattning och avstyrker bifall till motion 1991/92:Sf223.
Läkarvårdstaxans konstruktion
I läkarvårdstaxan (1974:699) finns bestämmelser om vilket arvode en läkare har rätt till vid patientbesök. Enligt 13 § läkarvårdstaxan utgör arvodet för läkarvård ersättning för samtliga åtgärder vid ett rådfrågningstillfälle. Arvodena vid patientbesöken är enligt 7 § taxan uppdelade i grupper. För grupperna 4--7, som avser rådfrågning hos läkare med specialistkompetens när vissa särskilt krävande undersökningar eller behandlingar är påkallade, fastställer Riksförsäkringsverket efter samråd med Socialstyrelsen en förteckning.
I motion 1991/92:Sf237 av Anita Modin (s) begärs att bestämmelserna i 13 § läkarvårdstaxan skall revideras för att undvika missbruk.
Utskottet har begärt yttrande över motionen från Riksförsäkringsverket. Vidare har Försäkringskasseförbundet, Sveriges läkarförbund och Landstingsförbundet beretts tillfälle att yttra sig. Efter detta har en särskild utredare tillkallats i mars 1992 för att göra en översyn av läkarvårdstaxan. Utredningen har antagit namnet Specialisttaxeutredningen.
Riksförsäkringsverket, som framhåller att det synsätt som rått alltsedan läkarvårdstaxans tillkomst är att patienter inte skall betala särskild avgift för flera sjukdomar vid ett rådfrågningstillfälle och att inte mer än en försäkringsersättning skall utgå vid ett behandlingstillfälle, hänvisar till det pågående utredningsarbetet. Även Landstingsförbundet vill avvakta resultatet av utredningsarbetet och tar inte ställning till motionen, medan den tillstyrks av Försäkringskasseförbundet och Sveriges läkarförbund.
Specialisttaxeutredningen har nyligen redovisat sitt uppdrag i betänkandet (SOU 1992:118) Arvoden för vård hos privatpraktiserande läkare. Den arvodeskonstruktion som föreslås i betänkandet innebär att de vårdinsatser som är medicinskt möjliga att meddela vid ett och samma besök innefattas i normalarvodet. Utredaren anser att frågan om ersättning för flera skilda åtgärder vid ett och samma besök förlorat sin aktualitet i och med den föreslagna ersättningsmodellen.
Enligt utskottets mening bör resultatet av beredningen av Specialisttaxeutredningens förslag avvaktas och motion 1991/92:Sf237 påkallar inte någon åtgärd från riksdagens sida. Motionen bör därför inte föranleda någon åtgärd.
Ersättning för glasögon
AFL innehåller inte någon bestämmelse som ger rätt till ersättning för kostnader för glasögon. Sjukvårdshuvudmännen har ansvaret för att tillhandahålla hjälpmedel för handikappade och de har i samband med överenskommelser om ersättning från sjukförsäkringen åtagit sig att tillhandahålla glasögon kostnadsfritt eller till nedsatt pris till barn och ungdomar under 19 år. Dessutom lämnas utan kostnad glasögon eller kontaktlinser som hjälpmedel till starropererade personer.
Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) framhåller i motion 1991/92:Sf204 att personer som genomgått starroperation med insättning av lins oftast även har ett behov av läsglasögon. Motionärerna anser att ersättning borde lämnas från försäkringskassan för särskilda läsglasögon och begär ett tillkännagivande härom.
Motionsyrkanden om en glasögonersättning inom den allmänna försäkringens ram har under en följd av år avslagits av riksdagen på förslag av utskottet (se senast 1991/92:SfU3). Utskottet har därvid inte ansett att några andra grupper än de som för närvarande erhåller bidrag från sjukvårdshuvudmännen bör komma i fråga för ett generellt samhällsstöd för anskaffande av glasögon. Utskottet vidhåller denna inställning och avstyrker bifall till motion 1991/92:Sf204.
Tandvårdsförsäkringen
Den allmänna tandvårdsförsäkringen, som infördes år 1974, ingår i sjukförsäkringen. De grundläggande bestämmelserna om tandvårdsförsäkringen finns i 2 kap. 3§ AFL. Försäkringen omfattar tandvård som meddelas vid folktandvårdsklinik, odontologisk fakultet eller annars genom det allmännas försorg eller lämnas av tandläkare som är uppförd på en av den allmänna försäkringskassan upprättad förteckning. Ersättning utges enligt grunder som regeringen fastställer efter förslag av Riksförsäkringsverket. Grunderna är intagna i tandvårdstaxan (1973:638). Försäkringen omfattar inte tandvård åt försäkrad som inte fyller minst 20 år under det år behandlingen påbörjas.
I tandvårdslagen (1985:125) anges att varje landstingskommun skall erbjuda en god tandvård åt dem som är bosatta inom landstingskommunen. Även i övrigt skall landstinget verka för en god tandhälsa hos befolkningen. I lagen anges vidare att folktandvården skall svara för dels regelbunden och fullständig tandvård för barn och ungdomar t.o.m. det år då de fyller 19 år, dels specialisttandvård för vuxna och dels övrig tandvård för vuxna i den omfattning som landstinget bedömer lämpligt. Sedan några år tillbaka är barn- och ungdomstandvården fullt utbyggd. Barn- och ungdomstandvården, som enligt ovan inte omfattas av tandvårdsförsäkringen, skall vara avgiftsfri för patienten.
I motion 1991/92:Sf214 anför Charlotte Cederschiöld (m) att med den utformning dagens regler för offentlig tandvård har, inträffar det att dessa bidrar till att försena reglering av barns tänder. Det gäller barn med tidig tandutveckling som inte nått fram i kön i den offentliga vården. Eftersom en tidigt påbörjad tandreglering är skonsammare, väljer många att själva kosta på en tidig behandling. Motionären anser att det beskrivna förhållandet inte är bra utan att det stöd som utgår för tandvården bör följa patienten, i synnerhet när det gäller all specialisttandvård för barn.
I en intern beredning inom regeringskansliet skall en särskild sakkunnig göra en översyn av tandvårdsförsäkringen. Förslag i frågan skall redovisas snabbt, så att en reformerad tandvårdsförsäkring kan träda i kraft den 1 juli 1993. I uppdraget erinras beträffande barn- och ungdomstandvården om att regeringen avser att lägga en proposition till riksdagen för att öka inslaget av anbudskonkurrens inom kommuner och landsting och att i ett stort antal landsting för närvarande. pågår ett utredningsarbete med syfte att införa en "tandvårdspeng" för barnen och ungdomarna. I utredningsarbetet bör enligt uppdraget ingå att även följa i vilken utsträckning landstingen inför ett sådant system och vilka kvalitetssäkringssystem landstingen utvecklat för barn- och ungdomstandvården och om de är tillfredsställande utformade med utgångspunkt från de mål och krav som finns angivna i tandvårdslagen.
Den i uppdraget omnämnda propositionen har förelagts riksdagen. I proposition 1992/93:43 Ökad konkurrens i kommunal verksamhet föreslås ett tillägg till 5 § tandvårdslagen som innebär att landsting får sluta avtal med någon om att utföra uppgifter som folktandvården svarar för, dock inte uppgifter som innefattar myndighetsutövning. Utskottet vill även erinra om att regeringen senast i regeringsförklaringen den 6 oktober 1992 uttalat att fri konkurrens skall införas även inom barntandvården.
Utskottet anser att motion 1991/92:Sf214 är tillgodsedd med vad som ovan återgivits och utskottet avstyrker bifall till motionen.
Den 1 juli 1991 (SFS 1991:947) infördes bestämmelser om legitimation av tandhygienister. Socialstyrelsen har meddelat föreskrifter om kompetenskrav och behörighet för tandhygienister. En legitimerad tandhygienist är behörig att självständigt arbeta som tandhygienist, medan övriga som uppfyller Socialstyrelsens kompetenskrav som tandhygienister endast skall arbeta under ledning av en legitimerad tandläkare.
En tandhygienist kan inte anslutas till försäkringskassan. Den privatpraktiserande tandläkare som har en tandhygienist på sin mottagning får på den tandvårdsräkning (samlingsräkning) som inges till försäkringskassan ta upp arvode för av tandhygienisten utfört arbete. Av tandvårdsräkningen skall det framgå om en åtgärd utförts av en tandhygienist. En legitimerad tandhygienist som inte är verksam hos en tandläkare får träffa överenskommelse med en eller flera tandläkare om att tandläkaren på sin samlingsräkning till försäkringskassan tar upp de åtgärder som hygienisten vidtagit. Tandläkaren skall lämna uppgift till försäkringskassan på av honom anlitad tandhygienist.
I motion 1991/92:Sf266 begär Jerzy Einhorn (kds) ett tillkännagivande om att regeringen skall lägga fram förslag som möjliggör anslutning av tandhygienister till den allmänna försäkringen eller beslutar om försöksverksamhet i avvaktan på resultatet av den nya Tandvårdstaxeutredningen. Enligt motionären leder nuvarande regler till att någon ersättning för tandhygienistens arbete inte kan utbetalas av försäkringskassan förrän patienten är slutbehandlad av såväl tandläkare som hygienist. Detta har gjort tandhygienisterna ekonomiskt beroende av tandläkarna. Motionären pekar också på att patienter som behandlas av tandläkare som inte har tandhygienist anställd har svårare att få hygienists tjänster. Motionären anser också att tandhygienister -- som redan idag arbetar mycket självständigt -- skulle få ökade möjligheter att göra egna prioriteringar och större möjligheter att ta emot patienter från tandläkare som inte har tandhygienist anställd.
Utskottet förutsätter att de problem som motionären tar upp kommer att behandlas vid översynen av tandsvårdsförsäkringen och motion 1991/92:Sf266 påkallar därför inte någon åtgärd från riksdagens sida.
Tandvårdsförsäkringen betalar hela kostnaden för sådan behandling som anges i 9 § tandvårdstaxan. Detta gäller bl.a. behandling som görs om till följd av avvikande reaktion mot dentala material. Alla typer av odontologisk behandling ersätts. Kravet är dock att behandlingsbehovet skall ha ett direkt samband med den avvikande reaktionen.
Vid sidan av den avgiftsfria tandvården finns fr.o.m. den 1 juli 1991 utökade möjligheter för patienter att få ersättning vid utbyte av amalgamfyllningar. I de fall man inte har kunnat konstatera samband mellan sjukdomsbesvär och amalgam kan patienten få amalgamsaneringen ersatt som vid annan tandvårdsbehandling, dvs. ersättning med 30, 50 resp. 75 % från tandvårdsförsäkringen.
Sådan ersättning kunde enligt Riksförsäkringsverkets allmänna råd före den 1 juli 1991 utges under följande förutsättningar. För uteslutande av att det fanns någon odontologisk förklaring till patientens besvär skulle besvären utredas av specialisttandläkare. Vidare skulle patienten vara utredd av en läkare med viss specialistkompetens. Läkaren förutsattes därvid ha gjort en helhetsbedömning av patientens situation för att utesluta medicinska orsaker till patientens besvär. Läkaren skulle ange om amalgamutbyte var tillrådligt med hänsyn till patientens allmänna hälsotillstånd och patientens psykosociala situation. Dessutom skulle utbyte av amalgamfyllningar förhandsprövas hos försäkringskassan innan behandling påbörjades.
Riksförsäkringsverket har fr.o.m. den 1 juli 1991 ändrat sina anvisningar så att patienter som begär utbyte av amalgamfyllningar på grund av att de upplever sig vara skadade av dessa och som har långvariga sjukdomssymptom kan få ersättning om följande förutsättningar är uppfyllda. En läkare med specialistkompetens bör personligen ha gjort en medicinsk utredning av patientens tillstånd. Läkaren förutsätts därvid ha gjort en helhetsbedömning av patientens situation och dokumenterat den i ett utlåtande. Utlåtandet bör utmynna i ett uttalande om att det med hänsyn till patientens allmänna hälsotillstånd inte föreligger några hinder att byta ut amalgamfyllningarna. Liksom tidigare skall utbyte av amalgamfyllningar förhandsprövas hos försäkringskassan innan behandling påbörjas.
I motionerna 1991/92:Sf283 av Siw Persson (fp) och 1991/92:So527 yrkande 7 av Margareta Winberg m.fl. (s) begärs att tandvårdsförsäkringens regler vid amalgamsanering förenklas. I båda motionerna hänvisar motionärerna till att försäkringskassan i Stockholms län undersökt effekten av amalgamsanering i en efterundersökning av 383 patienter som ansökt om tandvårdsersättning för utbyte av amalgamfyllningar. Enligt motion Sf283 visade undersökningen att utbyte av amalgamfyllningar hos de flesta patienter som misstänker sig påverkade av amalgam medför en klar förbättring av det subjektiva hälsoläget och att antalet sjukdagar minskade andra året efter utbytet. I motionen framhålls att Riksförsäkringsverkets ändrade allmänna råd endast i viss mån medfört förenklingar för patienterna och att reglerna om amalgamsanering borde ytterligare förenklas. I motion So527 framhålls det samhällsekonomiskt riktiga i att underlätta reglerna för amalgamsanering.
Utskottet har begärt yttrande över motionerna av Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen samt även berett Sveriges tandläkarförbund, Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresällskapet tillfälle att yttra sig.
Riksförsäkringsverket framhåller att den studie motionären hänvisar till omfattar 23 patienter i en undersökningsgrupp på 308 patienter, och verket anser att studien inte tillför någon ny kunskap i ämnet. Enligt verket anser man att det är mycket viktigt att få fram fakta om amalgamets hälsoeffekter och det finns också behov av ytterligare vetenskapligt underlag rörande andra fyllningsmaterial. För närvarande finns det enligt verkets mening ingen anledning till ändring i reglerna om amalgamsanering. Socialstyrelsen hänvisar till sina allmänna råd om utredning av patienter som sätter sina symptom i samband med kvicksilver från amalgam (SOSFS 1991:6). Råden redovisar styrelsens ställningstagande i frågan. Socialstyrelsen understryker att det för patientens säkerhet är ett oavvisligt krav att patienten blir medicinskt utredd innan en amalgamsanering kan påbörjas. Tandläkare är, anför styrelsen, inte kompetenta att utreda om patientens symptom beror på någon allmänsjukdom. Enligt Socialstyrelsen är nuvarande regler för amalgamutbyte inom tandvårdsförsäkringens ram förenklade så långt som det är möjligt. Sveriges tandläkarförbund finner det angeläget att de regler som gäller vid utbyte av tandfyllningar etc. -- liksom i övrigt -- görs så enkla och lätthanterliga som möjligt och utformas så att de främjar ett förtroendefullt samarbete mellan patient och vårdgivare. Inte heller Svenska läkaresällskapet anser att den åberopade studien kan användas som motiv för att förenkla reglerna för tandvårdsersättning. Styrelsen anser att det inte finns medicinska skäl för att förenkla reglerna för amalgamsanering, att undervisning i frågan skall vila på vetenskaplig grund samt att forskning på området skall stödjas liksom utvecklingen av nya tandvårdsmaterial med minsta möjliga biverkningar. Sveriges läkarförbund uppger att det är möjligt att ett borttagande av amalgamfyllningar på patienter som misstänker sig vara sjuka av amalgam leder till en minskad sjukfrånvaro, men den slutsatsen kan knappast dras av det begränsade materialet i den refererade undersökningen. Förbundet understryker vikten av att patienter som söker sjukvård för sina symptom utreds och behandlas förutsättningslöst och grundligt även om patienterna själva tror att symptomen beror på kvicksilver från egna amalgamfyllningar.
Mot bakgrund av vad som framförts i remissyttrandena är utskottet inte berett att tillstyrka ytterligare förenklingar inom tandvårdsförsäkringen vid byte av amalgam. Utskottet anser därför att motionerna 1991/92:Sf283 och 1991/92:So527 yrkande 7 bör avslås av riksdagen.
Begravningshjälp
AFL innehåller inga bestämmelser om rätt till begravningshjälp. Däremot finns en sådan rätt enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring och lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd.
Det förekommer även att olika kollektiva eller enskilda försäkringar täcker kostnader för begravning. I kollektivavtal mellan arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer har tecknats avtal om tjänstegrupplivförsäkringar som ger rätt till begravningshjälp om arbetstagaren avlider och i regel även om arbetstagarens make eller sambo avlider. Även företagare har möjlighet till anslutning till sådan försäkring. Begravningshjälpen utgår i dessa fall i regel med ett halvt basbelopp.
Enligt 5 kap. 2 § begravningslagen (1990:1144) skall kommunen där den avlidne senast var folkbokförd ombesörja gravsättning om ingen annan gör det. Kommunen har då rätt till ersättning för kostnaderna av dödsboet. Finns ej tillräckliga medel för begravningskostnader utgår bidrag enligt förarbetena till 6 § socialtjänstlagen (1980:620).
I motion 1991/92:Sf202 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s) begärs ett tillkännagivande om en översyn av bestämmelserna för den allmänna försäkringen i syfte att begravningshjälp skall utges från försäkringen.
En särskild utredare tillkallades år 1989 med uppgift att kartlägga de kostnader som uppkommer i samband med begravning och undersöka om det föreligger behov av stöd för sådana kostnader genom ökat samhällsansvar. Utredningens betänkande (SOU 1990:82) Vad kostar begravningar -- vem betalar? avlämnades i september 1990. I betänkandet har utredningen övervägt olika alternativ för hur enskildas kostnader i samband med begravning skall kunna begränsas.
Utredningen konstaterar att det främst är kostnader för kista, svepningsarbeten och vissa transporter som är ofrånkomliga för enskilda. Utredningen anför att om ekonomiskt stöd skall utgå, det naturligen bör ske genom den allmänna försäkringen och finansieras genom arbetsgivaravgifter. Utredningen motiverar detta med att det stora flertalet avlidna tidigare i någon form har varit knutna till förvärvsarbete och arbetsmarknad. Det kan därför enligt utredningen inte vara oskäligt om arbetsgivarens ekonomiska ansvar i detta hänseende utsträcks till tiden efter att den anställde uppnått 65 års ålder.
Om begravningshjälp skulle införas i Sverige borde den enligt utredningen anpassas till att motsvara kostnaderna för kista, svepningsarbete och vad som i övrigt får anses nödvändigt och ofrånkomligt för en begravning. Med 1990 års priser skulle detta innebära en kostnad på ca 6000 kronor. Med ett beräknat antal av 95 000 dödsfall per år skulle de sammanlagda årliga utbetalningarna av begravningshjälp uppgå till 570 miljoner kronor och föranleda ett ökat avgiftsuttag på ca 0,1 %.
Utredningens förslag har remissbehandlats och bereds fortfarande inom regeringskansliet (Civildepartementet). Riksdagen har på förslag av utskottet vid ett flertal tidigare tillfällen avstyrkt motionsyrkanden om en allmän begravningsförsäkring med hänvisning bl.a. till de ökade kostnaderna för försäkringen. Utskottet är nu inte berett att göra några andra uttalanden i frågan utan anser att beredningen av utredningsförslaget bör avvaktas. Utskottet avstyrker därför bifall till motion 1991/92:Sf202.
Lagförslagen
Utskottet har ingen erinran mot de framlagda lagförslagen. Emellertid har även i proposition 1992/93:129 om avgifter inom äldre- och handikappomsorgen lagts fram ett förslag till ändring i lagen om allmän försäkring avseende samma lagrum som är aktuella i den förevarande propositionen. I proposition 129 föreslås att särregleringen om avgifter som avser helinackordering i särskilda boendeformer för service och omvårdnad upphävs. Vidare föreslås att avgifter i sjukhem och andra vårdinrättningar, som kommunerna övertagit från landstingen eller har betalningsansvar för, får uppbäras av kommunerna och uttas enligt samma grunder som övriga kommunala avgifter för hjälp i hemmet, service och omvårdnad samt boende. Den hälso- och sjukvård som kommunerna bedriver vid särskilda boendeformer för service och omvårdnad skall likställas med öppen vård i fråga om kostnadsansvaret för läkemedel, läkarvård, kostnadsfria förbrukningsartiklar samt resor.
Förslagen i proposition 129 behandlas av socialutskottet i betänkandet 1992/93:SoU12. De lagrum i AFL som socialutskottets förslag berör, och som föreslås träda i kraft den 1 mars 1993, har överlämnats till socialförsäkringsutskottet för en lagteknisk samordning med lagförslagen i samma lag i proposition 17.
Utskottet lägger därför fram ett eget förslag till lag om ändring i lagen om allmän försäkring i bilaga 2 till betänkandet.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande sjukvårdens finansiering m.m. att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Sf227, 1991/92:Sf255 yrkande 1, 1991/92:Sf256 yrkandena 2--5 och 7, 1991/92:Sf265, 1991/92:Sf288 yrkandena 1 och 3--10,och 1991/92:Sf290,
2. beträffande privata vårdgivares anslutning till försäkringen att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Sf209, 1991/92:Sf210, 1991/92:Sf250, 1991/92:Sf255 yrkande 2, 1991/92:Sf282 och 1991/92:Sf288 yrkande 2,
3. beträffande ersättning för psykoterapi m.m. att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Sf217, 1991/92:Sf241, 1991/92:257 i denna del, 1991/92:Sf261 och 1991/92:Sf285 yrkande 1,
4. beträffande högkostnadsskydd att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Sf226 och 1991/92:Sf252 yrkandena 4 och 6,
5. beträffande livsmedelsrekvisitioner att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf213,
6. beträffande förmånsregler för kroniskt sjuka att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf274,
7. beträffande medicinsk fotvård att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf252 yrkande 5,
8. beträffande Merkostnadskommittén att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf252 yrkandena 7 och 8,
9. beträffande sjukhusvårdsavgift för förtids- och ålderspensionärer att riksdagen avslår förslaget i proposition 1992/93:17 om att i lagen (1962:381) om allmän försäkring skall införas en ny paragraf, 2 kap. 12 c § res. 1 (m, fp, c, kds)
10. beträffande sjukvårdsersättning för utlandssvenskar att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf223,
11. beträffande revidering av läkarvårdstaxan att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf237,
12. beträffande ersättning för glasögon att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf204,
13. beträffande barntandvård att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf214, res. 2 (s) -- motiv.
14. beträffande tandhygienister att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf266,
15. beträffande amalgamsanering att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Sf283 och 1991/92:So527 yrkande 7,
16. beträffande begravningshjälp att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf202,
17. beträffande lagen om allmän försäkring att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:17 och med anledning av proposition 1992/93:129 antar det av utskottet i bilaga 2 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring i vad förslaget inte berörts ovan under moment 9,
18. beträffande lagförslagen i övrigt att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:17 antar de i propositionen framlagda förslagen till 1. lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m., 2. lag om ändring i lagen (1992:894) om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m., 3. lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701), 19. beträffande proposition 1992/93:17 i övrigt att riksdagen lägger propositionen i övrigt till handlingarna.
Stockholm den 3 december 1992
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Gullan Lindblad
I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Doris Håvik (s), Margit Gennser (m), Birgitta Dahl (s), Sigge Godin (fp), Börje Nilsson (s), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s), Hans Dau (m), Nils-Olof Gustafsson (s), Pontus Wiklund (kds), Leif Bergdahl (nyd), Margareta Israelsson (s), Liselotte Wågö (m) och Widar Andersson (s).
Reservationer
1. Sjukhusvårdsavgift för förtids- och ålderspensionärer (mom.9)
Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Hans Dau (m), Pontus Wiklund (kds) och Liselotte Wågö (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med "Utskottet anser" och slutar med "för sjukhusvårdsavgifter" bort ha följande lydelse:
Med hänsyn till att Merkostnadskommittén funnit att handikappersättningen inte är en lämplig form för att infria utfästelsen om kompensation till förtidspensionärerna för borttagandet av det avgiftsfria året ansluter sig utskottet till regeringens bedömning att kompensationen skall ges genom att sjukhusvårdsavdraget för yngre förtidspensionärer halveras under de första trettio dagarna vid varje vårdtillfälle.
Utskottet biträder med det anförda propositionens förslag om avdrag för sjukhusvårdsavgifter.
dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
9. beträffande sjukhusvårdsavgift för förtids- och ålderspensionärer att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:17 beslutar att i det av utskottet framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring skall införas dels en ny paragraf, 2 kap. 12 c §, med följande lydelse:
Om den pensionsberättigade inte har fyllt 40 år skall den avgift som följer av bestämmelserna i 12 och 12 a §§ sättas ned till hälften för de första 30 dagarna av varje vårdtillfälle.
dels en ny p. 3 i övergångsbestämmelserna med följande lydelse:
3. Bestämmelserna i 2 kap. 12 c § skall tillämpas även för avgift enligt 2 kap. 12 b § som avser januari och februari 1993.
2. Barntandvård (mom. 13 -- motiveringen)
Doris Håvik, Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Nils-Olof Gustafsson, Margareta Israelsson och Widar Andersson (alla s) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med "Utskottet anser" och slutar med "till motionen" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning skall även i fortsättningen barn- och ungdomstandvården vara en uppgift för folktandvården medan den allmänna försäkringen skall ge ersättning för vuxentandvård. Utskottet anser att det därvid är av största vikt att barn- och ungdomstandvården organiseras så att resurserna liksom hittills kan koncentreras till folktandvården och inte splittras upp på olika privata entreprenörer. Utskottet avstyrker bifall till motion 1991/92:Sf214.
I propositionen framlagt lagförslag
Bilaga 1
Av utskottet framlagt lagförslag Bilaga 2
1 Förslag till Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962:381) om allmän försäkring1 att 2 kap. 6 och 12 §§, 3 kap. 4 a och 15 §§ och 20 kap. 8 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
6 §2
För resekostnader i samband med läkarvård eller annan
sjukvårdande behandling, som avses i 2 eller 5 §, eller
sjukhusvård enligt 4 §, utges ersättning enligt grunder som
regeringen fastställer. Detsamma gäller resekostnader i samband
med
1. tillhandahållande av hjälpmedel åt handikappad,
2. tandvård som avses i 3 §,
3. besök med anledning av sjukdom hos läkare eller sjukgymnast
inom företagshälsovård, för vilken bidrag lämnas efter beslut av
yrkesinspektionen,
4. besök med anledning av sjukdom hos läkare inom
studerandeorganisationernas hälsovård, för vilken statsbidrag
utbetalas av högskolestyrelse,
5. konvalescentvård som lämnas i konvalescenthem som har
tagits upp på förteckning som fastställs av regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer,
6. vistelse vid en sådan vårdinrättning som enligt lagen (1990:1402) om övertagande av vissa sjukhem och andra vårdinrättningar övertagits av kommunen, 7. besök för 6. besök för sjukvårdande behandling som sjukvårdande behandling som ges såsom särskild ges såsom särskild omsorg enligt lagen (1985:568) omsorg enligt lagen (1985:568) om särskilda omsorger om om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda psykiskt utvecklingsstörda m.fl., m.fl.,
1 Lagen omtryckt 1982:120. 2
Senaste lydelse 1991:1975.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8. besök för 7. besök för sjukvårdande behandling som sjukvårdande behandling som ges med stöd av ges med stöd av bestämmelserna om den bestämmelserna om den kommunala hälso- och kommunala hälso- och sjukvården i hälso- och sjukvården i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), sjukvårdslagen (1982:763), om resan går från eller till bostaden och denna inte är en sådan bostad som avses i 20 § andra stycket eller 21 § tredje stycket socialtjänstlagen (1980:620),
9. besök för 8. besök för läkarvård eller annan läkarvård eller annan sjukvårdande behandling som sjukvårdande behandling som ges med stöd av lagen ges med stöd av lagen (1991:1136) om (1991:1136) om försöksverksamhet med försöksverksamhet med kommunal primärvård. kommunal primärvård.
Ersättning för sjuktransporter utges enligt grunder som regeringen fastställer.
12 §3
För varje dag då en För varje dag då en
pensionsberättigad, som pensionsberättigad, som
är bosatt här i landet, är bosatt här i landet,
får sjukhusvård på får sjukhusvård på
grund av sjukdom skall grund av sjukdom skall
försäkringskassan ta ut försäkringskassan ta ut
en avgift enligt vad som anges en avgift enligt vad som anges
i denna paragraf. i denna paragraf. Avgift skall
inte tas ut för
utskrivningsdagen.
Avgift tas ut från den som uppbär hel ålderspension eller hel förtidspension.
Avgiften beräknas av Avgiften beräknas av försäkringskassan med försäkringskassan med hänsyn till storleken vid hänsyn till storleken vid vårdtillfället av vårdtillfället av pensionsförmåner i form pensionsförmåner i form av ålderspension, av ålderspension, förtidspension och förtidspension och omställningspension enligt omställningspension enligt denna lag, änkepension denna lag, änkepension enligt äldre lagstiftning, enligt äldre lagstiftning, pensionstillskott enligt lagen pensionstillskott enligt lagen (1969:205) om (1969:205) om pensionstillskott och pensionstillskott och särskilt pensionstillägg särskilt pensionstillägg enligt lagen (1990:773) om enligt lagen (1990:773) om särskilt pensionstillägg särskilt pensionstillägg till folkpension för till folkpension för långvarig vård av sjukt långvarig vård av sjukt eller handikappat barn. eller handikappat barn. Avgiften skall utgöra en Avgiften skall utgöra en tredjedel av summan av tredjedel av summan av förmånerna räknade förmånerna räknade per dag, dock högst 65 per dag, dock högst 75 kronor för varje kronor för varje vårddag. Vid beräkningen vårddag. Vid beräkningen av avgiften per vårddag av avgiften per vårddag skall förmånernas skall förmånernas månadsbelopp delas med 30. månadsbelopp delas med 30. Avgiften per vårddag Avgiften per vårddag avrundas till närmast avrundas till närmast lägre hela krontal. lägre hela krontal. Avgiften för en Avgiften för en kalendermånad får aldrig kalendermånad får aldrig överstiga avgiften för överstiga avgiften för 30 vårddagar. 30 vårddagar.
3 Senaste lydelse 1992:377.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Avgiften tas ut genom avdrag vid utbetalning av sådana pensionsförmåner som är avgiftsgrundande enligt andra och tredje styckena. Försäkringskassan beslutar om sådant avdrag. Om avdrag inte kan göras på grund av att avgiftsgrundande förmåner inte längre lämnas, skall någon avgift inte tas ut. Inte heller skall avgift tas ut om pensionsförmånerna vid vårdtillfället eller avdragstillfället är nedsatta enligt 10 kap. 2 § eller uppbärs av annan än den pensionsberättigade enligt 10 kap. 3 §. Avgifterna tillfaller den allmänna försäkringen.
Från pensionsberättigad
som erhåller sådan
långtidssjukvård för
vilken kommunen får ta ut
avgifter enligt 26 § andra
stycket hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763)
skall avgift inte tas ut
enligt vad som sägs i denna
paragraf.
3 kap.
4 a §4
För varje dag då en För varje dag då en försäkrad vistas vid en försäkrad vistas vid en sådan vårdinrättning sådan vårdinrättning som enligt lagen (1990:1402) som enligt lagen (1990:1402) om övertagande av vissa om övertagande av vissa sjukhem och andra sjukhem och andra vårdinrättningar vårdinrättningar övertagits av kommunen övertagits av kommunen skall sjukpenning enligt denna skall sjukpenning enligt denna lag minskas med 70 kronor, lag minskas med 80 kronor, dock med högst en tredjedel dock med högst en tredjedel av sjukpenningens belopp. av sjukpenningens belopp. Därvid skall det belopp Därvid skall det belopp varmed minskning sker avrundas varmed minskning sker avrundas till närmast lägre hela till närmast lägre hela krontal. krontal.
Första stycket gäller inte i fråga om sjukpenning för tid då den försäkrade uppbär hel ålderspension enligt denna lag.
15 §5
Sjukpenning utgår ej för tid då den försäkrade a) fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst, om tjänstgöringen inte avser grundutbildning eller därtill omedelbart anslutande repetitionsutbildning; b) är intagen i sådant hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga med stöd av 3 § sagda lag; c) är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt; d) i annat fall än under b) eller c) sagts av annan orsak än sjukdom tagits om hand på det allmännas bekostnad;
4 Senaste lydelse 1991:1640. 5 Senaste lydelse 1991:1641.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
e) vistas utomlands i annat fall än då den försäkrade insjuknar medan han utför arbete som ett led i en här i riket bedriven verksamhet eller som sjöman anställd på svenskt handelsfartyg eller under sjukdom eller i fall som avses i 7 b § reser till utlandet med försäkringskassans medgivande.
För varje dag då en För varje dag då en försäkrad bereds vård försäkrad bereds vård i ett sådant hem för i ett sådant hem för vård eller boende eller vård eller boende eller familjehem enligt familjehem enligt socialtjänstlagen socialtjänstlagen (1980:620) som ger vård och (1980:620) som ger vård och behandling åt missbrukare behandling åt missbrukare av alkohol eller narkotika, av alkohol eller narkotika, skall sjukpenningen på skall sjukpenningen på begäran av den som svarar begäran av den som svarar för vårdkostnaderna för vårdkostnaderna minskas med 70 kronor, dock minskas med 80 kronor, dock med högst en tredjedel av med högst en tredjedel av sjukpenningens belopp. sjukpenningens belopp. Därvid skall det belopp Därvid skall det belopp varmed minskning sker avrundas varmed minskning sker avrundas till närmast lägre hela till närmast lägre hela krontal. Det belopp som krontal. Det belopp som sjukpenningen minskas med sjukpenningen minskas med skall betalas ut till den skall betalas ut till den på vars begäran på vars begäran minskningen har gjorts. minskningen har gjorts.
Utan hinder av första stycket utgår sjukpenning till försäkrad som avses under c) vid sjukdom som inträffar under tid då han får vistas utom anstalt och därvid bereds tillfälle att förvärvsarbeta.
20 kap.
8 §6
Den som är försäkrad eller eljest äger rätt till ersättning enligt denna lag åligger att, i enlighet med de föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bestämmande, av Riksförsäkringsverket, lämna de uppgifter, som är av betydelse för tillämpningen av lagen. Beträffande den som är omyndig eller har god man eller förvaltare enligt föräldrabalken har förmyndaren eller, om det kan anses följa av uppdraget, gode mannen eller förvaltaren skyldighet att lämna uppgifterna.
Den som driver en Den som driver en
sjukvårdsinrättning som sjukvårdsinrättning som
är att anse som sjukhus är att anse som sjukhus
enligt denna lag är skyldig enligt denna lag är skyldig
att meddela den allmänna att meddela den allmänna
försäkringskassan när försäkringskassan när
en patient, som avses i 2 kap. en patient, som är
12 §, tas in för vård avgiftsskyldig enligt 2 kap.
på sjukhuset och när 12 §, tas in för vård
sjukhusvården upphör. på sjukhuset och när
Sådan uppgift skall utan sjukhusvården upphör.
dröjsmål lämnas till Sådan uppgift skall utan
den försäkringskassa dröjsmål lämnas till
där patienten är den försäkringskassa
inskriven. där patienten är
inskriven.
6 Senaste lydelse 1991:1640.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Den som driver en vårdinrättning som enligt lagen (1990:1402) om övertagande av vissa sjukhem och andra vårdinrättningar övertagits av kommunen är skyldig att meddela den allmänna försäkringskassan när en försäkrad tas in på vårdinrättningen och när vistelsen där upphör. Sådan uppgift skall utan dröjsmål lämnas till den försäkringskassa där den försäkrade är inskriven.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993 utom beträffande 2 kap. 6 § och 12 § femte stycket samt 20 kap. 8 § vilka lagrum träder i kraft den 1 mars 1993. 2. Äldre bestämmelser skall fortfarande tillämpas i fråga om avgift eller minskning av sjukpenning som avser tid före ikraftträdandet.