Vissa detaljhandelsfrågor
Betänkande 1992/93:NU3
Näringsutskottets betänkande
1992/93:NU03
Vissa detaljhandelsfrågor
Innehåll
1992/93 NU3
Ärendet
I detta betänkande behandlas -- helt eller delvis -- tre motioner med yrkanden om kommunala varuförsörjningsplaner, samhällsekonomiska kostnader för stormarknadsetableringar, priseffekter av sänkt mervärdesskatt på livsmedel.
Sammanfattning
Utskottet avstyrker krav på reglering när det gäller kommunala varuförsörjningsplaner. En begäran om en utredning om vilka samhällsekonomiska kostnader som stormarknadsetableringar medför avvisas vidare; utskottet hänvisar till att utvecklingen inom handeln följs såväl av olika myndigheter som av handelns egna organisationer. Detta motionsyrkande får emellertid stöd i en meningsyttring (v). Den uppföljning av den sänkta mervärdesskatten på livsmedel som efterfrågas i en tredje motion har genomförts, konstaterar utskottet avslutningsvis.
Motionerna
De motioner som behandlas här är följande:
1991/92:Sk351 av Lars Werner m.fl. (v) såvitt gäller yrkandet (29) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en uppföljning av den sänkta matmomsens konsekvenser på prisutvecklingen inom livsmedelsbranschen.
1991/92:N208 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (båda s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande kommunala varuförsörjningsplaner inom ramen för en total serviceplanering.
1991/92:Bo509 av Roland Larsson (c) såvitt gäller yrkandet (2) att riksdagen hos regeringen begär en utredning om samhällets merkostnader för externa stormarknadsetableringar.
Utskottet
Kommunala varuförsörjningsplaner
Kommunerna bör åläggas att upprätta obligatoriska varuförsörjningsplaner med riktlinjer för handelns struktur, anförs det i motion 1991/92:N208 (s). Den förskjutning av handeln från stadskärnor till externt belägna stormarknader som ägt rum på många håll i landet har medfört en utarmning av cityhandeln och stadskärnorna och en försämrad service för kommuninvånarna, sägs det i motionen. För att komma till rätta med dessa problem krävs det, enligt motionärerna, en betydligt bättre planering än för närvarande av handel och annan service i kommunerna. Dessa borde därför åläggas att inom ramen för en total serviceplanering upprätta varuförsörjningsplaner med viss regelbundenhet.
Kommunala varuförsörjningsplaner avser normalt dagligvaror och drivmedel och bygger bl.a. på beräkningar av konsumtionsunderlag och uppgifter om butikernas antal, lokalisering och omsättning. Det finns inget lagstadgat krav på upprättande av varuförsörjningsplaner, men det finns indirekta kopplingar till vissa författningar. Enligt förordningen (1990:643) om glesbygdsstöd kan kommuner som bekostar hemsändning av dagligvaror till konsumenter i glesbygd erhålla bidrag härför från staten. En förutsättning för statligt stöd är att kommunen har ett underlag som medger bedömning av stödbehovet. En annan koppling finns i lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning. I dess förarbeten sades (prop. 1990/91:17 s. 25) att den tillfälliga handeln i vissa fall kan utgöra ett hot mot konsumenternas långsiktiga intresse av tillgång till en god kommersiell service. I propositionen underströks vikten av att den kommunala nämnd som skall lämna tillstånd till tillfällig försäljning har tillgång till ett tillfredsställande underlag, och i det sammanhanget nämndes kommunala varuförsörjningsplaner.
Riksdagen beslöt våren 1992 om en ändring i plan- och bygglagen (1987:10), PBL, med syfte att skapa bättre förutsättningar än tidigare regler gav för en effektiv konkurrens inom handeln (prop. 1991/92:51, bet. BoU10). Genom lagändringen har kommunerna inte längre möjlighet att i detaljplan precisera handelsändamålet till en viss typ av handel. Den tidigare möjligheten att i detaljplan särskilt reglera detaljhandel med livsmedel och med skrymmande varor försvann därmed. Näringsutskottet stödde lagändringen i sitt yttrande (1991/92:NU4y) till bostadsutskottet. Socialdemokraternas företrädare i utskottet avvisade förslaget i en avvikande mening, i vilken även Vänsterpartiets företrädare instämde. Den avvikande meningen följdes upp i en reservation i bostadsutskottet.
Konsumentverket har utarbetat en vägledning för kommunernas arbete med varuförsörjningsplaner. En undersökning av detta arbete gjordes år 1990. Enligt en uppdatering i juni 1992 har 236 av landets kommuner vid någon tidpunkt fastställt en varuförsörjningsplan. Av planerna var 69 % fastställda år 1985 eller tidigare.
Ett identiskt motionsyrkande som det nu aktuella från samma motionärer avslogs hösten 1991. Utskottet konstaterade (bet. 1991/92:NU8) att gällande lagstiftning inte ställer något krav på att kommunerna skall upprätta varuförsörjningsplaner, men att flertalet kommuner har sådana planer. Utskottet ansåg (enhälligt) att det inte fanns skäl för någon reglering.
Utskottet ser ingen anledning för riksdagen att nu inta en annan ståndpunkt än vad som gjordes hösten 1991. Motion 1991/92:N208 (s) avstyrks därmed.
Stormarknadsetableringar
Riksdagen bör tillse att en utredning kommer till stånd med syfte att klarlägga vilka typer av merkostnader som stormarknadsetableringar förorsakar samhället och hur dessa skall kunna finansieras på annat sätt än genom allmänna medel, anförs det i motion 1991/92:Bo509 (c). På allt flera orter i landet växer det upp nya externa stormarknadsanläggningar, vilka medför ett ökat transportbehov och i de flesta fall en försämrad service, säger motionären. De enskilda hushållen drabbas genom ökade bilkostnader och försämrad miljö, heter det vidare i motionen. Om stormarknadsetableringarna skulle bära sina egna verkliga kostnader, dvs. både de enskilda hushållens merkostnader och de ökade samhällskostnaderna, skulle sannolikt problemet lösa sig självt, vilket enligt motionären i och för sig vore rimligt utifrån ett marknadsekonomiskt synsätt.
I motionen finns ytterligare ett yrkande som rör stormarknadsetableringar. I detta yrkande krävdes en ändring av plan- och bygglagen (PBL) med syfte att tillgodose kravet på en prövning av externa stormarknadsetableringar utifrån miljö- och naturresurssynpunkt. Riksdagen avslog detta yrkande våren 1992. Bostadsutskottet (bet. 1991/92:BoU19) hänvisade (enhälligt) till att PBL innehåller bestämmelser som innebär att en lokalisering av t.ex. en stormarknad inte kan komma till stånd utan att också de intressen beaktas som lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (NRL) värnar om.
En utredning om effekterna av stora externa handelsetableringar gjordes år 1990 av Handelns Planinstitut AB på uppdrag av Industridepartementet, Konsumentverket, Kooperativa förbundet, Svenska kommunförbundet och Sveriges köpmannaförbund. Undersökningen avsåg Kalmar, Karlstad, Jönköping, Norrtälje, Skövde och Västerås. I undersökningsrapporten konstaterades bl.a.: att stora externa etableringar har större effekt på andra stora enheter än på lokala småbutiker, att stadskärnan vanligen får vidkännas de största effekterna, eftersom stora enheter brukar vara överrepresenterade där, att stormarknader med dagligvaruprofil påverkar stadskärnans samlade kvalitet i mindre usträckning än köpcentra med mycket fackhandel, att svenska stadskärnor under efterkrigstiden stadigt förlorat i marknadsandel inte bara beroende på ökande extern konkurrens utan i minst lika hög grad på det alltmer utspridda boendet, den ökade rörligheten (bilismen) och stadskärnornas vanligen försämrade biltillgänglighet, att externa etableringar totalt sett inte medför ökad sysselsättning, att externa anläggningars effekter är lokalt begränsade; konkurrenseffekterna för andra kommuner är vanligen relativt måttliga.
Statens pris- och konkurrensverk (SPK) har genomfört flera undersökningar av prisnivåer på dagligvaror i olika orter, varvid effekterna av förekomsten av stormarknadsetableringar har analyserats. I en undersökning, hösten 1990, jämfördes prisnivåerna i Trollhättan, där en lågprisbutik hade startats under uppmärksammade former, med prisnivåerna i Karlskrona, som dittills varit restriktiv till sådana butiksetableringar som kunde utgöra ett hot mot butikerna i stadens centrum. I undersökningsrapporten (SPK:LPS 1991:15) konstaterades att den genomsnittliga prisnivån var lägre i Trollhättan än i Karlskrona.
I en annan undersökning, hösten 1991, jämfördes prisnivåerna i Enköping och Hudiksvall resp. Uddevalla och Varberg. Enköping och Uddevalla är exempel på orter med en mer liberal etableringspolitik i fråga om s.k. externetableringar och lågprisbutiker, medan Hudiksvall och Varberg varit mer restriktiva i detta hänseende. Av rapporten (SPK:LPS 1992:4) framgår att prisnivån på dagligvaror var ca 1,5 % lägre i Enköping än i Hudiksvall och ca 3 % lägre i Uddevalla än i Varberg.
I en tredje undersökning, våren 1992, jämfördes prisnivåerna på dagligvaror i Stockholms- och Göteborgsregionerna. Förekomsten av lågprisbutiker är större i Göteborgsregionen, och dessa butiker har i flera fall mycket stor försäljning jämfört med Stockholmsregionen. Sammanfattningsvis konstaterades i rapporten (SPK:LPS 1992:14) att den genomsnittliga prisnivån på dagligvaror var 6 % lägre i Göteborgsregionen än i Stockholmsregionen. Skillnaden kan, sägs det i rapporten, sammanhänga med att det är ett högre konkurrenstryck mellan butikerna i Göteborgsregionen än i Stockholmsregionen.
Som har framgått av redovisade utredningar följs utvecklingen inom handeln såväl av olika myndigheter som av handelns organisationer. Något behov av ytterligare särskilda utredningsinsatser av den typ som förordas i motion 1991/92:Bo509 (c) anser utskottet inte föreligga. Motionen avstyrks sålunda i berörd del.
Priseffekter av sänkt mervärdesskatt på livsmedel
Det bör göras en uppföljning av prisutvecklingen inom livsmedelsbranschen för att klarlägga om hela den sänkning av mervärdesskatten på livsmedel som trädde i kraft den 1 januari 1992 har kommit konsumenterna till del, anförs det i motion 1991/92:Sk351 (v). Där anförs att riksdagen under hösten 1991 anslöt sig till Vänsterpartiets mångåriga krav på sänkt mervärdesskatt på livsmedel. Ett problem är enligt motionärerna att denna sänkning kan utnyttjas av tillverkare, grossister och livsmedelskedjor för att höja vinstmarginalerna. Regeringen menar, sägs det, att konsumenterna skall sköta den priskontroll som erfordras för att skattesänkningen fullt ut skall slå igenom på livsmedelspriserna. Aktiva konsumentinsatser kan dock inte garantera en önskvärd utveckling, varför riksdagen borde uttala att en uppföljning bör komma till stånd.
I anslutning till att riksdagen hösten 1991 beslöt att mervärdesskatten på bl.a. livsmedel skulle sänkas från 25 % till 18 % den 1 januari 1992 (prop. 1991/92:50, bet. SkU5) avslogs ett motionsyrkande (v) om uppföljning av prisutvecklingen i berörda branscher av liknande innebörd som det här aktuella. Skatteutskottet utgick ifrån att regeringen genom SPK skulle följa utvecklingen noggrant i de berörda branscherna och vidta de åtgärder som kunde anses påkallade. I en reservation (s) och en meningsyttring (v) uttalades stöd för yrkandet.
Bland de ekonomisk-politiska åtgärder som har aviserats i de s.k. krispaketen ingår en höjning av mervärdesskatten på livsmedel från 18% till 21% den 1 januari 1993.
En kommission för prisfrågor inrättades i juni 1991 inom Civildepartementet med dåvarande statsrådet Margot Wallström som ordförande. Bakgrunden var avregleringen inom jordbruket och sänkningen av gränsskyddet på jordbruksprodukter samt den då föreslagna sänkningen av mervärdesskatten på livsmedel.
I december 1991 förordnades statssekreterare Kurt Hedman till ny ordförande. Kommissionen fick samtidigt i uppgift att följa upp att den då beslutade sänkningen av mervärdesskatten på livsmedel kom konsumenterna till del.
Kommissionen, som avslutade sitt arbete den 1 juli 1992, har redovisat resultaten av sitt arbete i en rapport. I den konstateras att den initiala prissänkningen på livsmedel -- mellan december 1991 och januari 1992 -- var i genomsnitt 3,7 %. Exkl. dagsprisnoterade färskvaror var prissänkningen 4,6 %. I stort sett hade sänkningen av mervärdesskatten (motsvarande en prissänkning på 5,6 %) därmed resulterat i lägre matpriser, sägs det i rapporten. Utvecklingen t.o.m. juni 1992 visar att skattesänkningens positiva effekter på matpriserna ligger kvar, noteras det vidare i rapporten. Mellan december 1991 och juni 1992 minskade livsmedelspriserna med 3,2 %. Exkl. dagsprisnoterade färskvaror var motsvarande sänkning 4,9 %.
Utskottet konstaterar att regeringen -- genom Kommissionen för prisfrågor -- har gjort en sådan uppföljning av priseffekterna av sänkningen av mervärdesskatten på livsmedel som efterlyses i motion 1991/92:Sk351 (v). Motionen avstyrks sålunda i berörd del.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande kommunala varuförsörjningsplaner att riksdagen avslår motion 1991/92:N208,
2. beträffande samhällsekonomiska kostnader för stormarknadsetableringar att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo509 yrkande 2, men. (v)
3. beträffande priseffekter av sänkt mervärdesskatt på livsmedel att riksdagen avslår motion 1991/92:Sk351 yrkande 29.
Stockholm den 20 oktober 1992
På näringsutskottets vägnar
Rolf Dahlberg
I beslutet har deltagit: Rolf Dahlberg (m), Per-Richard Molén (m), Gudrun Norberg (fp), Kjell Ericsson (c), Bo Finnkvist (s), Karin Falkmer (m), Reynoldh Furustrand (s), Olle Lindström (m), Mats Lindberg (s), Bo Bernhardsson (s), Inge Carlsson (s), Roland Lében (kds), Björn Kaaling (s) och Hans Stenberg (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Rolf L Nilson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, vilket inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Rolf L Nilson (v) anför:
De utredningar avseende stormarknadsetableringar som utskottet har refererat till belyser inte de frågeställningar som tas upp i den aktuella motionen 1991/92:Bo509 (c). Jag anser -- i likhet med motionären -- att det är angeläget att få belyst vilka samhällsekonomiska kostnader som stormarknadsetableringar förorsakar. Riksdagen bör anmoda regeringen att låta utreda detta. Därmed blir motionen tillgodosedd i berörd del.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande samhällsekonomiska kostnader för stormarknadsetableringar att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Bo509 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad i det föregående anförts i denna del.