Vissa åtgärder mot Sydafrika
Betänkande 1990/91:UU7
Utrikesutskottets betänkande
1990/91:UU07
Vissa åtgärder mot Sydafrika
Innehåll
1990/91 UU7
I detta betänkande behandlas dels regeringens skrivelser l989/90:58 och 1990/91:62 med redogörelser för svenska företags verksamhet i Sydafrika och Namibia, dels ett antal motionsyrkanden angående utvecklingen i Sydafrika och sanktionsåtgärderna.
Regeringens skrivelser
Enligt lagen (1985:98) om förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia (i det följande benämnd investeringsförbudslagen) skall svensk juridisk person som själv eller genom utländskt dotterföretag driver rörelse i i Sydafrika eller Namibia årligen redovisa hur verksamheten utvecklas i dessa länder. Redovisningsskyldigheten omfattar också uppgifter om löner och anställningsvillkor samt sociala förhållanden för de anställda i dotterföretagen. Slutligen skall uppgifter även lämnas om förvärv av utländska företag som äger aktier eller andelar i sydafrikanska eller namibiska företag (indirekt företagsförvärv).
Kommerskollegium skall, enligt 12 § förordningen (1985:99) om förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia, varje år före den 1 oktober till utrikesdepartementet lämna en redogörelse för de redovisningar som har avgetts av berörda företag under det senaste budgetåret. Redogörelser avseende verksamhetsåren 1988 och 1989 har lämnats och omfattar svenska företags dotterbolag i såväl Sydafrika som Namibia. Till grund för kollegiets redogörelser ligger, förutom de svenska moderföretagens redovisningar, även årsredovisningar avseende de sydafrikanska och namibiska dotterföretagen samt upplysningar inhämtade från de svenska moderföretagen.
Skrivelse 1989/90:58
I skrivelse l989/90:58 lämnas en redogörelse för svenska företags verksamhet i Sydafrika och Namibia under l988. Vidare redovisas sådana uppgifter som svenska juridiska personer skall lämna om förvärv av utländska företag som äger aktier eller andelar i sydafrikanska eller namibiska företag. Slutligen lämnas uppgifter om löner och anställningsvillkor samt sociala förhållanden vid aktuella dotterbolag. I skrivelse 1990/91:62 lämnas motsvarande redogörelser för år 1989.
Av skrivelse 1989/90:58 framgår att de redovisningsskyldiga företagen ökat sin omsättning i Sydafrika med 17 % i löpande priser (4 % i fasta priser) under 1988 jämfört med året innan. Antalet anställda minskade från 1 624 till 1 609 personer.
Antalet redovisningsskyldiga företag uppgick vid utgången av l988 till fem. Deras antal minskade därmed med ett sedan föregående redovisningsår.
Investeringsförbudslagen föreskriver förbud för svenska juridiska personer att företa eller bidra till att investeringar görs i Sydafrika. Lagen innehåller dock bestämmelser enligt vilka regeringen kan medge undantag från förbudet. Några ansökningar om undantag av detta slag från investeringsförbudet inkom ej under 1988.
Kommerskollegium har i sin redovisning konstaterat att efterlevnaden av investeringsförbudslagen har varit god under den aktuella perioden. Regeringen delar denna uppfattning.
Regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad som i skrivelsen anförts.
Skrivelse 1990/91:62
Av skrivelse 1990/91:62 avseende 1989 framgår att antalet redovisningsskyldiga företag vid utgången av år 1989 uppgick till sju. Antalet har ökat jämfört med föregående år genom att Inter Forward AB och Svedala Industri AB genom indirekt företagsförvärv driver verksamhet i Sydafrika.
Av skrivelsen framgår också att de svenska företagen hade ett avgörande inflytande i 22 bolag i Sydafrika och Namibia vid utgången av år 1989. Av dessa torde 10 få betraktas som rörelsedrivande. Motsvarande siffror vid utgången av år 1988 var 20 resp. 9. I denna och de följande jämförelserna mellan 1988 och 1989 års siffror är Inter Forward ABs och Svedala Industri ABs andel medräknad.
De svenskägda dotterföretagen har, redovisat på koncernnivå, ett aktiekapital som sammanlagt uppgår till ca 6,7 miljoner rand (ca 16 milj.kr.). Bolagens sammanlagda egna kapital ökade under perioden med 12 % och uppgick vid utgången av år 1989 till ca 95 miljoner rand (ca 233 milj.kr.).
Omsättningen hos de rörelsedrivande dotterföretagen uppgick enligt skrivelsen år 1989 totalt till omkring 445 miljoner rand (ca 1109 milj.kr.), vilket innebär en ökning i löpande penningvärde med ca 19 % jämfört med föregående period. Om hänsyn tas till inflationen i Sydafrika, begränsas dock ökningen till 3 %.
Det totala värdet av bolagens tillgångar ökade under perioden med 29 % och uppgick vid slutet av år 1989 till 251 miljoner rand (ca 615 milj.kr.).
Anläggningstillgångarnas värde uppgick oförändrat till ca 12 miljoner rand (ca 29 milj.kr.).
Det sammanlagda resultatet före skatt uppgick till ca 28 miljoner rand (ca 69 milj.kr.). Jämfört med året innan innebär detta en minskning med ca 22 %.
Antalet anställda vid de svenska dotterbolagen i Sydafrika och Namibia ökade enligt skrivelsen från 1 609 till 1 740 personer.
Regeringen har genom beslut den 11 maj 1989 beviljat ett undantag från investeringsförbudet. På ansökan av Aktiebolaget SKF har SKFs sydafrikanska dotterbolag fått förvärva aktier till ett belopp av 42 000 rand i ett sydafrikanskt aktiebolag som bildats för att förse ett bostadsområde, där en stor del av SKFs svarta arbetare bor, med elektricitet. Undantaget enligt detta beslut har utnyttjats under år 1989.
Enligt 8 § investeringsförbudslagen kan regeringen även medge rätt för ett företag som sedan den 1 juli 1979 självt eller genom dotterföretag driver rörelse i Sydafrika eller Namibia att tills vidare ersätta anläggningstillgångar och hyrd egendom samt göra sådana investeringar och hyra sådan egendom som förbättrar arbetsmiljö och arbetsförhållanden för de anställda. Ett villkor för ett sådant beslut är dock att företaget åtar sig att se till att detta inte leder till en utvidgning av verksamheten i Sydafrika och Namibia. Medgivandet kan återkallas om verksamheten utvidgas eller om det i övrigt föreligger särskilda skäl. Regeringen har hittills inte lämnat något sådant medgivande.
Enligt 2 § investeringsförbudslagen får svensk juridisk person inte genom handling eller underlåtenhet bidra till att anläggningstillgångar anskaffas. Inte heller får egendom hyras för att stadigvarande brukas eller innehas i ett dotterbolags rörelse, om hyresavtalets löptid är avpassad till egendomens ekonomiska livslängd, s.k. finansiell leasing. Utan hinder av detta förbud får dock årligen anskaffas tillgångar och egendom hyras till ett sammanlagt värde av högst 100 000 kr. Detta undantag får inte möjliggöra en utvidgning av verksamheten.
Av de företag som lämnat redovisning har tre angett att anskaffning av anläggningstillgångar skett under verksamhetsåret. Dessa tre företag är Skega AB, AB SKF och Uniroc AB. De investeringar som gjorts av SKF täcks delvis av undantag från investeringsförbudet som regeringen medgivit år 1983. De investeringar som SKF i övrigt gjort liksom Uniroc ABs investering överskrider något den uppsatta gränsen om 100000kr.; med 7 410 resp. 5 000 kr. Såvitt framgår av redovisningarna har investeringarna inte möjliggjort någon utvidgning av de berörda företagens verksamhet.
Enligt 5 § investeringsförbudslagen skall företagen lämna redovisning om löner och anställningsvillkor samt sociala förhållanden för de anställda i Sydafrika och Namibia. Uppgifter skall också lämnas om planerade och vidtagna förändringar för de anställda i nu angivna avseenden. De lämnade uppgifterna är enligt skrivelsen inte till alla delar enhetliga och därför inte till fullo jämförbara.
Tillsammans har företagen 1 740 anställda, varav mer än hälften (964) är svarta, färgade och asiater.
Segregation på arbetsplatserna förekommer enligt skrivelsen inte. Vid ett av företagen är dock arbetarnas omklädningsrum inte integrerade.
Vid samtliga företag, med undantag för Skega ABs och Inter Forward ABs dotterbolag, var de anställda organiserade i olika fackföreningar, och fackligt arbete tilläts bedrivas på arbetsplatsen och på betald arbetstid. Villkoren reglerades vanligtvis i överenskommelser mellan företaget och berörda fackföreningar. Skega, med totalt 61 anställda, och Inter Forward, med totalt 5 anställda, har anfört bristande intresse från de anställdas sida som skäl för att fackföreningar och fackligt arbete inte finns vid dotterföretaget.
Vad avser löner hade enligt skrivelsen samtliga företag uppgivit sig tillämpa principen om lika lön för lika arbete. Företagen hävdade att ingen diskriminering förekommer vid extern eller intern rekrytering. Målsättningen var att få fram fler kvalificerade svarta kandidater till olika högre befattningar.
Regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad som i skrivelsen anförts.
Motionerna
1989/90:U621 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att de svenska företagen bör lämna Sydafrika, 2. att riksdagen hos regeringen begär att rekommendationer utfärdas till statlig förvaltning att undvika kontakter med företag som har Sydafrikaanknytning.
1989/90:U653 av Kent Carlsson m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om plan för avveckling av svenska företags verksamhet i Sydafrika, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om när avvecklingsplanen skall börja tillämpas.
1990/91:U233 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att IMF som FN-organ ovillkorligen måste efterleva av FN beslutade sanktioner mot Sydafrika.
1990/91:U611 av Lars Ahlström (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en analys av förutsättningarna för en successiv avveckling av sanktionerna mot Sydafrika.
1990/91:U654 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall föra en sanktionspolitik mot Sydafrika i enlighet med de rekommendationer som den demokratiska rörelsen med ANC i spetsen utfärdar.
1990/91:U667 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari yrkas 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sydafrika.
Utskottet
Utskottet har tagit del av regeringens skrivelser och de redogörelser som lämnas däri beträffande de svenskägda företagens verksamhet i Sydafrika och Namibia under l988 och 1989. Utskottet noterar skrivelsernas slutsatser att efterlevnaden av investeringsförbudslagen varit god.
Utskottet föreslår att riksdagen lägger regeringens skrivelser till handlingarna.
Bakgrund
En bred internationell opinion har i FN och på annat sätt tagit avstånd från apartheidpolitiken i Sydafrika. FNs generalförsamling har antagit ett stort antal resolutioner som uttalar sig för en internationell isolering av landet. Även säkerhetsrådet har fördömt den sydafrikanska regeringens politik. Sverige och flera andra länder har under lång tid verkat för att säkerhetsrådet skulle anta ett för medlemsländerna bindande beslut om sanktioner mot Sydafrika. Hittills har dessa ansträngningar resulterat i ett beslut år l977 om vapenembargo och två rekommendationer år 1985 i vilka FNs medlemsstater uppmanas vidta olika ensidiga åtgärder mot Sydafrika, i första hand att upphöra med nyinvesteringar.
Sverige införde år l979 ett förbud för svenskägda företag att investera i Sydafrika. Under vissa betingelser kan undantag från detta förbud meddelas av regeringen. År l986 infördes i svensk lag ett begränsat handelsförbud, omfattande införsel av jordbruksvaror från Sydafrika.
När det visade sig att en lång tids ansträngningar inom FN att få till stånd allmänt omfattade åtgärder mot Sydafrika inte gav avsett resultat införde Sverige år l987 för sin del ett totalt förbud mot varuhandel med Sydafrika och Namibia (prop. 1986/87:110, UU 1986/87:20).
Riksdagen beslöt den 14 mars 1990 att upphäva sanktionerna mot Namibia i samband med landets självständighet den 21 mars (1989/90:UU18). Den svenska lagstiftningen om investeringsförbud och handelsförbud gäller numera således endast själva Sydafrika. Den gäller dock även fortsättningsvis enklaven Walvis Bay i Namibia, så länge denna kontrolleras av Sydafrika.
I mars l987 tillsattes en parlamentarisk kommitté med uppgift bl.a. att kartlägga eventuellt kvarvarande tjänstehandel mellan Sverige och Sydafrika och vid behov föreslå ytterligare restriktionsåtgärder. Kommittén framlade sitt betänkande i mars l990 (SOU l990:6). I betänkandet föreslås att förbudet mot varuhandel med Sydafrika kompletteras med ett förbud mot handel med vissa tjänster. Det gäller bl.a. finansiella tjänster, vissa transporter och försäkringar samt entreprenader, turistresor, service, reparation och underhåll samt slutligen konsultuppdrag. Kommittén har vidare utrett frågan om införande av förbud mot s.k. tredjelandshandel mellan svenska bolag utomlands och Sydafrika men funnit att övervägande folkrättsliga skäl talar emot införande av ett dylikt förbud. Kommittén har också prövat frågan om svenska företags kvarstannande i Sydafrika. Kommittén föreslår inte någon tvångsmässig avveckling men förordar att reglerna för dispensgivning ytterligare skärps.
Enligt vad utskottet erfarit avvaktar regeringen, mot bakgrund av den utveckling som ägt rum under senare tid i Sydafrika och som nedan redogörs för, med att föreslå åtgärder med anledning av nämnda utredning.
Situationen i Sydafrika har sedan drygt ett år kännetecknats av dramatiska förändringar. President de Klerk har sedan sitt tillträde i slutet av l989 etablerat en dialog med den svarta majoriteten. ANC och andra organisationer som verkar för apartheidsystemets avskaffande har välkomnat dessa nya möjligheter till förhandlingar. Uttryck för den nya politiken har bl.a. varit frisläppandet av vissa politiska fångar, inkl. ANC-ledaren Nelson Mandela, och avskaffandet av förbud mot en rad svarta organisationer. Repatriering av ANC-flyktingar utomlands har börjat.
I juni 1990 upphävdes undantagstillståndet i hela landet utom i provinsen Natal. Den 6 augusti undertecknades Pretoriaprotokollet enligt vilket vägen ligger öppen för förhandlingar om en ny författning för Sydafrika. I anslutning härtill manifesterade ANC en stark vilja till dialog och förhandlingar samt beslöt att suspendera den väpnade politiska kampen.
Efter Pretoriaöverenskommelsen stannade emellertid förändringsprocessen upp. En viktig orsak härtill var en ökning och en geografisk spridning -- i första hand till Johannesburgs svarta förstäder -- av det brutala våld som tidigare främst drabbat Natalprovinsen. Våldsaktionerna fortsätter att utgöra ett allvarligt hot mot förhandlingsprocessen. Våldsspiralen har fått sin egen dynamik. Som grundläggande faktorer bakom våldet finns de djupa orättvisor och de omänskliga och förnedrande levnadsvillkor för folkflertalet som apartheidsystemet skapat. Våldet som sammantaget i Sydafrika krävt tusentals människoliv har flera inslag. Ett är motsättningar mellan ANC-anhängare och medlemmar i Inkatha-rörelsen. Vidare finns etniska inslag genom motsättningar mellan xhosas och zuluer. Säkerhetsstyrkorna och polisens roll som anstiftare av våld i förstäderna har uppmärksammats av många bedömare.
Trots det pågående våldet togs under hösten 1990 ytterligare några steg mot förändring och demokratisering genom bl.a. ytterligare lättnader i apartheidlagarna och slopande av undantagstillstånd i Natalprovinsen. I sitt öppningstal i parlamentet den 1 februari 1991 åtog sig de Klerk att föreslå upphävandet av samtliga de lagar som brukar kallas apartheids grundpelare (Land Acts, Group Areas Act och Population Registration Act). Dessa skulle enligt presidenten avskaffas under innevarande parlamentssession som avslutas i juni.
ANC har å sin sida krävt konkreta åtgärder och inte enbart löften om en demokratisering och avskaffande av apartheid. Vid ANCs kongress i december 1990 ställdes krav på frigivande av alla politiska fångar, rätt för de i exil att återvända, upphävande av repressiva säkerhetslagar och avbrytande av alla politiska rättegångar, krav att uppfyllas före den 30 april 1991, som villkor för att dialogen med regeringen skulle fortsätta. Nya krav relaterade till våldet har nyligen ställts av ANC. De gäller bl.a. att införa förbud mot att bära vapen, avskedande av försvars- och polisministrarna, att upplösa de paramilitära styrkorna och förändring av säkerhetsstyrkornas metoder. Fristen för att uppfylla dessa krav har satts till den 9 maj. Vidare finns ANCs grundläggande krav på en direktvald konstituerande församling.
Inom den vita befolkningen är stödet för presidentens reformlinje ännu långt ifrån säkerställt. Den stegvisa avveckling av apartheid som annonserats möter motstånd inom den offentliga byråkratin, inte minst inom ordnings- och säkerhetsorganen.
Den dialog som hittills förts och de framsteg den lett till har gett upphov till positiva internationella reaktioner och uttalanden till stöd för en fortsatt förhandlings- och demokratiseringsprocess. Däremot har det internationella samfundet överlag hittills inte gjort bedömningen att utvecklingen mot majoritetsstyre och demokrati skulle vara av det oåterkalleliga slag som krävs för att samtliga sanktioner mot Sydafrika skall upphävas. I fråga om upphävande av sanktioner har EG gått längst genom att i december 1990 upphäva förbudet mot nyinvesteringar samt genom beslutet den 15 april 1991 att upphäva återstoden av de sanktioner som EG självt tidigare beslutat om.
ANC har angett som en utgångspunkt att ett sanktionstryck bör upprätthållas tills en ny författning antagits. Förändringar av sanktioner borde enligt ANC i huvudsak knytas till reella beslut om avveckling av apartheid.
Den nordiska bedömningen i sanktionsfrågan formulerades vid de nordiska utrikesministrarnas möte i Karlshamn den 22--23 mars 1991. de Klerks åtagande att föreslå upphävandet av de grundläggande apartheidlagarna välkomnades. Vidare noterades med tillfredsställelse ANCs förslag om en allpartikongress om de grundläggande principerna för förhandlingar om en demokratisk författning. Ministrarna konstaterade att man närmar sig den tidpunkt då de nordiska ländernas ekonomiska sanktioner mot Sydafrika måste tas upp till prövning. Avgörande för lättnader i sanktionspolitiken är enligt möteskommunikén den faktiska utvecklingen i Sydafrika. Utrikesministrarna var också överens om att avskaffandet av det på lagstiftning grundade apartheidsystemet kommer att utgöra en vändpunkt i Sydafrikas utveckling som, med utgångspunkt i en samlad politisk bedömning av situationen, gör det möjligt för de nordiska länderna att upphäva de ekonomiska sanktionerna. Vidare tillkännagavs de nordiska ländernas beslut att avskaffa de särskilda riktlinjer som gäller för beviljande av visum till sydafrikanska medborgare med undantag av restriktioner som krävs för genomförandet av nationellt gällande sanktioner. Denna åtgärd vidtogs i syfte att främja dialog och demokratisering.
Motionerna
I motion 1990/91:U611 (m) begärs av regeringen en analys av förutsättningarna för en successiv avveckling av sanktionerna mot Sydafrika.
I motion 1990/91:U654 (v) anges att Sverige skall föra en sanktionspolitik mot Sydafrika i enlighet med de rekommendationer som den demokratiska rörelsen med ANC i spetsen utfärdar.
I yrkande 11 i motion 1990/91:U667 (c) anges att så länge rasförtrycket existerar kan vårt land inte upphöra med sanktionerna. I motionen sägs att Sverige måste vara lyhörd för hur apartheidmotståndarna bedömer behovet av åtgärder. Det anges också att Sverige måste ha en framförhållning och planera för vad vårt land kan bidra med i uppbyggnadsarbetet efter apartheidsystemets fall. Vidare framförs att regeringen bör utvärdera sanktionspolitikens effektivitet för att få lärdomar för framtiden.
Med hänvisning till bakgrundsbeskrivningen i utskottets betänkande ovan, konstaterar utskottet att en lovande utveckling i Sydafrika inletts som förhoppningsvis kommer att leda till demokrati och avskaffande av apartheid i Sydafrika. Som framgår av bakgrundsbeskrivningen kvarstår problem och hot mot förhandlingsprocessen. Det är enligt utskottet av yttersta vikt att förhandlingsprocessen fortsätter och att åtgärder vidtas för att stävja våldet i landet. Reformer för att angripa de grundläggande orsakerna till våldet -- de undermåliga levnadsvillkoren för folkflertalet och apartheidsystemet -- måste komma till stånd om en fredlig och demokratisk utveckling skall kunna säkras.
När det gäller frågan om sanktioner delar utskottet de nordiska utrikesministrarnas syn enligt kommunikén från det nordiska utrikesministermötet den 22--23 mars 1991.
Avgörande för om sanktionerna kan lyftas bör vara faktiska och konkreta steg och åtgärder, som är djupgående och oåterkalleliga, för avskaffande av apartheidsystemet. Ännu har inte erforderliga åtgärder i det hänseendet vidtagits. Utskottet betonar vikten av ett demokratiskt styrelseskick och allmän och lika rösträtt. Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att noggrant analysera alla de faktorer som kan ligga till grund för en förändring av sanktionspolitiken gentemot Sydafrika. Bland dessa faktorer utgör den demokratiska rörelsens inkl. ANCs syn ett självklart element.
Det är rimligt att ett framåtriktat analysarbete bedrivs vad gäller ett svenskt samarbete med ett framtida demokratiskt Sydafrika.
Utskottet ser inga hinder mot att sanktionspolitiken utvärderas vid lämplig tidpunkt.
Med det ovan anförda får motion 1990/91:U611 (m), motion 1990/91:U654 (v) och yrkande 11 i motion 1990/91:U667 (c) anses besvarade.
I yrkande 1 i motion 1989/90:U621 (vpk) föreslås att de svenska företagen skall lämna Sydafrika. I yrkande 1 i motion 1989/90:U653 (s) föreslås en omprövning av övervintringspolitiken och att Sverige i stället bör överväga att dra tillbaka samtliga svenska företag från Sydafrika. I det syftet bör enligt yrkande 2 i samma motion arbetet snarast påbörjas med en avvecklingsplan för de svenska företagens verksamhet med sikte på att om så behövs kunna tillämpa den senast om ett år. Under den tiden har regeringen möjlighet att bedöma om situationen i Sydafrika utvecklas på ett sådant sätt att det finns klara bevis på att apartheidsystemet håller på att avvecklas.
Utskottet konstaterar att de svenskägda företagen enligt gällande regler har möjligheter att ha kvar sin verksamhet "på sparlåga", vilket betyder att de inte får företa några investeringar som medför utbyggnad av verksamheten. Den parlamentariska Sydafrikakommittén har prövat frågan om ändring av dessa regler och därmed om svenska företags kvarstannande i Sydafrika. Kommittén konstaterade att tillämpningen av undantagsinstitutet varit mycket restriktiv ända sedan 1979, då den första investeringsförbudslagen trädde i kraft. Endast mycket få dispenser har beviljats. Praxis har enligt kommittén skärpts undan för undan så att för närvarande ett praktiskt taget undantagslöst investeringsförbud upprätthålls.
Kommittén föreslår som nämnts inte någon tvångsmässig avveckling utan förordar att i stället reglerna för dispensgivning ytterligare skärps.
Som nämnts i bakgrundsbeskrivningen lägger inte regeringen för närvarande fram några förslag med anledning av utredningen utan avvaktar utvecklingen i Sydafrika. Utskottet finner i detta perspektiv samt mot bakgrund av den nu pågående utvecklingen i Sydafrika det ej motiverat att göra något uttalande med innebörden att skärpningar av sanktionspolitiken nu skall vidtas.
Med det anförda avstyrks yrkande 1 i motion 1989/90:U621 (vpk).
I motion U653 föreslås skärpningar vad gäller sanktioner mot Sydafrika, men det anges också att regeringen ges möjlighet att bedöma utvecklingen i Sydafrika under en ettårsperiod innan skärpningarna vidtas.
Mot denna bakgrund får yrkandena 1 och 2 i motion 1989/90:U653 (s) anses besvarade.
I yrkande 2 i motion 1989/90:U621 (vpk) föreslås att regeringen skall utfärda rekommendationer till statlig förvaltning att undvika kontakter med företag som har Sydafrikaanknytning.
Utskottet konstaterar att förslaget inte avser direkt handel med Sydafrika, vilken ju är förbjuden enligt lag, utan kontakter med sådana företag i Sverige eller utomlands som har anknytning till Sydafrika. Detta skulle innebär en skärpning av den nu tillämpade Sydafrikapolitiken, eftersom affärskontakter med företag som har anknytning till Sydafrika genom direkta eller indirekta ägarförbindelser inte är förbjudna. Med hänsyn till detta och med tanke på den pågående utvecklingen i Sydafrika är inte utskottet berett att besluta om ytterligare skärpning av åtgärderna.
Med det anförda avstyrker utskottet yrkande 2 i motion 1989/90:U621 (vpk).
I motion 1990/91:U233 (v) yrkande 5 anges att IMF som FN-organ ovillkorligen måste efterleva av FN beslutade sanktioner mot Sydafrika.
Utskottet utgår från att alla internationella finansierings- och utvecklingsorgan inkl. IMF följer FNs bindande beslut om sanktioner mot Sydafrika.
När det gäller av FN beslutade rekommendationer kan följande anföras:
IMF har, precis som med alla andra medlemsländer, kontakter med Sydafrika. Konsultationer genomförs regelbundet med alla medlemsländer. Dessa utmynnar i råd om hur den ekonomiska politiken skall föras och har således ingen anknytning till långivning från IMFs sida. Rapporten från konsultationen diskuteras i IMFs styrelse, varvid alla medlemsländer genom sina direktörer har möjlighet att uttala sig. Någon låneansökan från Sydafrika föreligger, enligt utrikesutskottets information, inte.
Sammanfattningsvis gäller att IMFs agerande visavi Sydafrika beror av de enskilda medlemsländernas generella hållning gentemot Sydafrika. De nordiska länderna agerar inom IMF i enlighet med sin generella Sydafrikapolitik.
Utskottet bedömer att yrkande 5 i motion 1990/91:U233 (v) inte föranleder någon åtgärd från utskottets sida utan yrkandet avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande regeringens skrivelser att riksdagen lägger regeringens skrivelser 1989/90:58 och 1990/91:62 till handlingarna,
2. beträffande Sydafrikapolitiken inkl. frågan om sanktioner att riksdagen förklarar motion 1990/91:U611, motion 1990/91:U654 och yrkande 11 i motion 1990/91:U667 besvarade med vad utskottet anfört, res. (m)
3. beträffande omprövning av övervintringspolitiken i Sydafrika att riksdagen avslår yrkande 1 i motion 1989/90:U621,
4. beträffande upphörande av de svenska företagens verksamhet i Sydafrika att riksdagen förklarar yrkandena 1 och 2 i motion 1989/90:U653 besvarade med vad utskottet anfört,
5. beträffande statligt undvikande av kontakter med företag som har Sydafrikaanknytning att riksdagen avslår yrkande 2 i motion 1989/90:U621,
6. beträffande IMF och sanktionerna mot Sydafrika att riksdagen avslår yrkande 5 i motion 1990/91:U233.
Stockholm den 23 april 1991
På utrikesutskottets vägnar
Pär Granstedt
Närvarande: Pär Granstedt (c), Margaretha af Ugglas (m), Sture Ericson (s), Jan-Erik Wikström (fp), Maj Britt Theorin (s), Alf Wennerfors (m), Karl-Erik Svartberg (s), Axel Andersson (s), Nils T Svensson (s), Inger Koch (m), Karl-Göran Biörsmark (fp), Birgitta Hambraeus (c), Per Gahrton (mp), Viola Furubjelke (s), Kristina Svensson (s), Anneli Hulthén (s) och Bengt Hurtig (v).
Reservation
Sydafrikapolitiken inkl. frågan om sanktioner (mom. 2, motiveringen)
Margaretha af Ugglas, Alf Wennerfors och Inger Koch (alla m) anser
att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med "Avgörande för" och slutar med "självklart element" bort ha följande lydelse:
Utskottet bedömer således att utvecklingen i Sydafrika är av den arten att sanktionerna kan komma att hävas inom en inte alltför avlägsen framtid. Avgörande för om sanktionerna kan lyftas bör vara faktiska och konkreta steg och åtgärder, som är djupgående och oåterkalleliga, för avskaffande av apartheidsystemet. Ännu har inte alla erforderliga åtgärder i det hänseendet vidtagits. Utskottet utgår ifrån att regeringen fortsätter att noggrant analysera alla de faktorer som kan ligga till grund för en förändring av sanktionspolitiken gentemot Sydafrika. Bland dessa faktorer utgör den demokratiska rörelsens inkl. ANCs syn ett självklart element. Utskottet betonar vikten av en utveckling mot ett demokratiskt styrelseskick och allmän och lika rösträtt.