Vissa associationsrättsliga frågor
Betänkande 1996/97:LU15
Lagutskottets betänkande
1996/97:LU15
Vissa associationsrättsliga frågor
Innehåll
1996/97 LU15
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet sju motioner i skilda frågor på associationsrättens område. Motionsspörsmålen rör förenklade regler för mindre företag, redovisning av statligt stöd till företag, ansvar för delägare i handelsbolag, nya europeiska associationsformer och ny associationsform för anslagsberoende verksamhet. Vidare behandlas en motion som gäller insamlingsstiftelser, en om finansiell leasing samt en motion som rör franchising. Nio av motionerna har väckts under den allmänna motionstiden år 1996 och en med anledning av regeringens skrivelse 1995/96:15 Redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen. Med hänvisning till tidigare ställningstaganden samt pågående berednings- och utredningsarbete avstyrker utskottet bifall till samtliga motioner. Till betänkandet har fogats tre reservationer och ett särskilt yttrande.
Motionerna
Motion väckt med anledning av regeringens skrivelse 1995/96:15 1995/96:K14 av Jan Backman och Lennart Fridén (m) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av lagstiftning om en ny organisationsform som kan ersätta de hittillsvarande kulturstiftelserna.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/97 1996/97:L201 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anslagsberoende verksamhet. 1996/97:L202 av Eva Björne (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär ändring i stiftelselagen vad gäller tillsynen av insamlingsstiftelser som har ett så litet kapital att normal bankränta inte täcker kostnaderna för tillsyn och revision i enlighet med vad som anförts i motionen. 1996/97:L205 av Lennart Fridén (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att det i lagstiftningen kan skapas en juridisk person av typen "organisation utan vinstintresse". 1996/97:L206 av Rolf Åbjörnsson (kd) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att reglerna om god tro vid bolagsmans utträde ur handelsbolag ändras så att god tro endast kan åberopas av part som haft faktisk kännedom om det förhållande för vilket den goda tron åberopas till stöd. 1996/97:L207 av Inga-Britt Johansson och Karin Olsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om aktiva åtgärder för att få till stånd nya europeiska associationsformer. 1996/97:L209 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av lagstiftning om franchising. 1996/97:L212 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anpassat rättssystem. 1996/97:L214 av Roy Ottosson (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av aktiebolagslagen i enlighet med vad som anförts i motionen. 1996/97:L906 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp, m, c, kd) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om finansiell leasing av lös egendom i enlighet med vad som anförts i motionen.
Utskottet
Inledning I betänkandet behandlar utskottet sju motioner i skilda frågor på associationsrättens område. Motionsspörsmålen rör förenklade regler för mindre företag, redovisning av statligt stöd till företag, ansvar för delägare i handelsbolag, nya europeiska associationsformer och ny associationsform för anslagsberoende verksamhet. Vidare behandlas en motion som gäller insamlingsstiftelser, en om finansiell leasing samt en motion som rör franchising. Nio av motionerna har väckts under den allmänna motionstiden år 1996 och en med anledning av regeringens skrivelse 1995/96:15 Redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen. Den sistnämnda motionen har av konstitutionsutskottet överlämnats till lagutskottet.
Förenklade regler för mindre företag Som en allmän bakgrund till det motionsspörsmål som behandlas i förevarande avsnitt kan upplysas att lagstiftningsarbetet på associationsrättens område under senare år - särskilt när det gäller aktiebolagsrätten och redovisningsrätten - till övervägande del varit betingat av den europeiska integrationen. Redan genom EES-avtalet åtog sig Sverige att anpassa den svenska aktiebolagsrätten till dels den primära EG-rätten i form av Romfördraget, dels den sekundära EG-rätten i form av EG:s bolagsrättsliga direktiv. De bolagsrättsliga direktiven syftar till att harmonisera bolags- och redovisningslagstiftningen i medlemsländerna. En harmoniserad lagstiftning är avsedd att underlätta bolagens verksamhet och samarbetet på den gemensamma marknaden. Bolagsdirektiven är utfärdade med hänvisning till Romfördragets bestämmelser om etableringsfrihet. Deras syften är att medlemsstaterna skall skapa en minsta gemensam skyddsnivå för delägare, borgenärer och andra som träder i förbindelse med ett bolag. Strävan har inte varit att skapa en enhetlig utan en i relevanta avseenden likvärdig lagstiftning i medlemsstaterna. Hittills har nio olika direktiv beslutats, till vilka medlemsstaterna anpassat sin lagstiftning. Dessutom har kommissionen lagt fram utkast eller förslag till ytterligare fyra direktiv, vilka emellertid ännu inte antagits. Man talar i dag om en serie bolagsdirektiv från ett till tretton, där direktiv fem, nio, tio och tretton ännu inte antagits. Det första, andra, tredje och tolfte direktivet är rent bolagsrättsliga medan det fjärde, sjunde och elfte gäller redovisning. EG:s bolagsrättsliga direktiv är inte tillämpliga på alla typer av bolag som förekommer inom gemenskapen. Utöver aktiebolag finns det inom de flesta medlemsstater ytterligare en bolagsform med begränsat betalningsansvar för delägarna, i Tyskland benämnd Gesellschaft mit beschränkter Haftung (GmbH) och i Frankrike société à responsabilité limitée (S.A.R.L.). I Storbritannien finns endast en bolagsform, men denna är i stället indelad i två huvudkategorier, public companies och private companies. Medan aktiebolag respektive public companies oftast utgörs av större företag med en stor ägarkrets, utmärks den andra bolagsformen respektive private companies som regel av att de är mindre företag med få delägare. Det andra bolagsrättsliga direktivet, det s.k. kapitaldirektivet, och det tredje bolagsrättsliga direktivet, det s.k. fusionsdirektivet, är tillämpliga endast på aktiebolaget och public companies. Den svenska anpassningen till den primära EG-rätten genomfördes hösten 1992 varigenom aktiebolagslagens, bankaktiebolagslagens och försäkringsrörelselagens bestämmelser om bundna aktier upphävdes. Lagändringarna trädde i kraft den 1 januari 1993 (prop. 1992/93:68, bet. LU14, rskr. 62). Aktiebolagslagen (1975:1385) är sedan den 1 januari 1995 också anpassad till de bolagsrättsliga direktiven. Reglerna om fusion mellan aktiebolag, företrädesrätt vid ökning av aktiekapitalet, nedsättning av aktiekapitalet, bolagets bundenhet av ställföreträdarens rättshandlingar och verkan av registrering i aktiebolagsregistret står därmed i överensstämmelse med den sekundära EG-rätten (prop. 1993/94:196, bet. LU32, rskr. 422). Aktiebolagen är dessutom sedan den 1 januari 1995 indelade i två kategorier - publika aktiebolag och privata aktiebolag - varigenom kapitaldirektivet och fusionsdirektivet gjorts tillämpliga endast beträffande publika aktiebolag. De publika aktiebolagen kan därför, till skillnad från de privata, vända sig till allmänheten för att skaffa kapital. Endast de publika aktiebolagen har rätt att inbjuda allmänheten att teckna eller förvärva aktier eller andra värdepapper som bolaget ger ut. Fondpapper som har givits ut av privata aktiebolag kan däremot inte bli föremål för handel på börs eller annan organiserad marknadsplats. Den publika aktiebolagsformen är sålunda avpassad för större bolag med stor spridning på aktierna, medan den privata bolagsformen är avpassad företrädesvis för små bolag med ett begränsat antal delägare. Aktiekapitalet skall i ett publikt aktiebolag uppgå till minst 500 000 kr och i ett privat aktiebolag till minst 100 000 kr. För ett privat aktiebolag som har bildats före den 1 januari 1995 behöver dock enligt övergångsbestämmelserna till de nya reglerna aktiekapitalet inte uppgå till 100 000 kr förrän den 1 januari 1998. Även på det redovisningsrättsliga området har ett omfattande reformarbete ägt rum under senare år för att anpassa svensk lagstiftning till EG:s regelverk. Den svenska lagstiftningen är nu anpassad till det fjärde, sjunde och elfte bolagsrättsliga direktivet. Hösten 1995 antog riksdagen en ny redovisningslagstiftning för bl.a. aktiebolag och vissa handelsbolag (prop. 1995/96:10, bet. LU4, rskr. 91). Den nya lagstiftningen, som omfattar tre nya lagar - årsredovisninglagen (1995:1554), lag om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag (1995:1559) och lag om årsredovisning i försäkringsföretag (1995:1560) - har trätt i kraft den 1 januari 1996. Årsredovisningslagen, som är tillämplig på aktiebolag och vissa handelsbolag, innehåller bestämmelser om årsredovisning, koncernredovisning och delårsrapporter. Den nu redovisade aktiebolagsrättsliga lagstiftningen är grundad på Aktiebolagskommitténs delbetänkande (SOU 1992:83), Aktiebolagslagen och EG - En anpassning av den svenska lagen till EG:s bolagsdirektiv 1, 2, 3 och 12. Den nya redovisningslagstiftningen är grundad på Redovisningskommitténs delbetänkande (SOU 1994:17) Års- och koncernredovisning enligt EG-direktiv. Redovisningskommitténs arbete är avslutat i och med det i november 1996 avlämnade betänkandet (SOU 1996:157) Översyn av redovisningslagstiftningen. I slutbetänkandet behandlar kommittén frågor som rör bl.a. redovisningslagstiftningens struktur, behovet och utformningen av kompletterande normgivning på redovisningsområdet, företagens bokföring samt den offentliga redovisningen. I sistnämnda hänseende behandlas bl.a. frågor om miljöredovisning och personalekonomisk redovisning. Betänkandet är för närvarande föremål för remissbehandling. Aktiebolagskommitténs återstående arbete avser att överväga frågor som rör främst aktiebolagets kapital och finansiella instrument, aktiebolagets organisation samt aktieägarnas minoritetsskydd. Genom tilläggsdirektiv har kommittén också fått i uppdrag att lämna förslag till regler om s.k. ansvarsgenombrott (dir. 1994:143). Kommittén har med förtur behandlat frågor om bolagsorganens roller och ansvar samt därmed sammanhängande frågor rörande skadestånd och straff. Övervägandena presenterades våren 1995 i betänkandet (SOU 1995:44) Aktiebolagets organisation. I det nyligen till justitieministern överlämnade delbetänkandet (SOU 1997:22) Aktiebolagets kapital har kommittén behandlat aktiebolagslagens bestämmelser om bl.a. bolagsbildning, aktiers överlåtbarhet, ökning och nedsättning av aktiekapitalet, aktiebolags förvärv av egna aktier samt inlösen av egna aktier. De lagförslag som Aktiebolagskommittén lämnat går ut på ändringar i 1975 års aktiebolagslag. Avsikten är emellertid att ändringarna skall inordnas i en helt ny lag. I motion L212 av Bengt Harding Olson (fp) framhålls att nuvarande rättsregler inte är tillräckligt avpassade för de små företagens behov. Motionären anför att bl.a. aktiebolagslagen bör ändras för att bättre anpassas till småföretagandets villkor. I motionen begärs ett tillkännagivande därom (yrkande 1). Utskottet erinrar om att frågan om särskilda och enklare regler för de mindre företagen sedan lång tid tillbaka varit föremål för diskussion i olika sammanhang. I betänkandet (SOU 1978:66) Andelsbolag lade 1974 års Bolagskommitté fram förslag till en särskild bolagsform för mindre företag. På grund av den kritik som riktades mot förslaget avstod regeringen från att lägga det till grund för en proposition till riksdagen och beslöt att spörsmålet om enklare regler för mindre företag skulle övervägas ytterligare. Det arbete som därefter bedrevs inom Justitiedepartementet gav vid handen att aktiebolagslagens regler i allt väsentligt passar även för de mindre företagen. Frågan återkom därefter motionsvägen ett antal gånger under 1980- talet varvid riksdagen inte kom till någon annan slutsats än regeringen (se bl.a. bet. LU 1986/87:5, NU 1987/88:25 och 1989/90:LU3). När frågan behandlades hösten 1992 hänvisade EES-utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande 1992/93:EU1 till Aktiebolagskommitténs då nyligen avlämnade delbetänkande (SOU 1992:83) Aktiebolagslagen och EG och ansåg att regeringens ställningstagande till förslaget inte borde föregripas. När nu frågan om förenklade regler för mindre företag åter aktualiseras motionsledes vill utskottet påpeka att frågeställningarna kommit i ett delvis nytt läge till följd av de ändringar som gjorts i aktiebolagslagen i samband med att EG:s bolagsrättsliga direktiv införlivats i svensk rätt. Som tidigare redovisats har fr.o.m. den 1 januari 1995 i svensk rätt införts två kategorier av aktiebolag, publika respektive privata aktiebolag. Den svenska lagstiftningen erbjuder således numera två alternativa bolagstyper utan personligt betalningsansvar för delägarna. Regelsystemet har utformats så att den ena bolagskategorin, publika bolag, omfattar större bolag med stor spridning på aktierna, medan den andra kategorin, privata bolag, omfattar företrädesvis små bolag med ett begränsat antal aktieägare. Den svenska aktiebolagslagstiftningen har därmed en struktur som i sina huvuddrag överensstämmer med vad som gäller i de övriga EU-länderna. Genom kategoriindelningen har en differentiering av aktiekapitalets storlek möjliggjorts liksom att reglerna om ledning och organisation, aktiers överlåtbarhet m.m. kan skilja sig åt. Den nuvarande ordningen med två kategorier av aktiebolag innebär att det blivit lättare att i kommande lagstiftningsarbete åstadkomma ett mera ändamålsenligt regelverk på aktiebolagsrättens område. Aktiebolagskommittén har också i sitt betänkande (SOU 1995:44) Aktiebolagets organisation föreslagit att uppdelningen i publika och privata aktiebolag skall läggas till grund för ytterligare ändringar i aktiebolagslagen bl.a. när det gäller ledningsorganisationen. För publika bolag föreslår kommittén att en tudelad ledningsorganisation i form av styrelse och verkställande direktör blir obligatorisk. För privata aktiebolag, vilka i de allra flesta fall har en mycket begränsad och stabil ägarkrets, bör lagstiftaren, enligt kommitténs mening, i större utsträckning överlämna åt delägarna själva att besluta om ledningsorganisationens utformning. Kommittén föreslår därför att i privata aktiebolag endast ett ledningsorgan blir obligatoriskt, nämligen en styrelse. Styrelsen i publika aktiebolag skall enligt förslaget ha minst tre ledamöter, medan styrelsen i privata bolag skall kunna bestå av en eller två ledamöter, om minst en suppleant utses. Betänkandet har remissbehandlats och bereds för närvarande inom Justitiedepartementet. Enligt vad utskottet inhämtat kan en lagrådsremiss på grundval av betänkandet komma att beslutas i maj 1997. När det gäller redovisningsreglerna bör framhållas att årsredovisningslagen tillåter mindre och medelstora företag att upprätta s.k. resultaträkning i förkortad form samt möjliggör att undanta mindre företag från vissa krav på tilläggsupplysningar. Överväganden inom Justitiedepartementet pågår också om särskilda och enklare regler i vissa fall. Redovisningskommittén har nämligen i sitt slutbetänkande (SOU 1996:157) Översyn av redovisningslagstiftningen föreslagit viss uppmjukning för mindre företag av kravet på att bokföringen skall avslutas med en årsredovisning. Enligt vad utskottet erfarit är siktet inställt på att en proposition skall kunna beslutas under år 1998. Därutöver vill utskottet erinra om att regeringen hösten 1996 beslutat tillsätta en särskild delegation för att identifiera problem och föreslå åtgärder för att undanröja onödiga hinder för etablering och tillväxt i småföretag, den s.k. Småföretagsdelegationen (dir. 1996:70). I delegationens uppdrag ingår bl.a. att komplettera det arbete som pågår inom Regeringskansliet med avreglering och regelreformering. Enligt direktiven skall delegationens arbete vara baserat på en bred och åtgärdsinriktad dialog med bl.a. näringslivets organisationer samt inledas med en kartläggning av förekommande typer av mer betydande problem för småföretagen. Erfarenheterna skall samlas in direkt från de lokala och regionala nivåerna för att komplettera den information som kommer från central nivå. Delegationen skall vidare följa EU:s projekt med liknande syften samt övrigt internationellt arbete av denna karaktär. I delegationens uppgifter ingår även att lämna konkreta förslag till hur information om bl.a. regelverk kan spridas till de små företagen. Delegationen skall halvårsvis till regeringen rapportera hur arbetet forskrider, med början den 1 januari 1997. En slutredovisning skall avges senast den 1 juli 1998. Av den nyligen avlämnade skrivelsen 1996/97:83 Sverige och den inre marknaden framgår att regeringen också uppmärksammat de små och medelstora företagens situation inom ramen för samarbetet inom EU. Enligt skrivelsen är det framför allt viktigt att medlemsstaterna tillser att den nationella överregleringen åtgärdas eftersom många av problemen i dag ligger på nationell nivå. Arbetet med regelreformering är, anför regeringen, ett av de nödvändiga instrumenten för att främja ekonomisk tillväxt samt ökad och tryggad sysselsättning, både på den inre marknaden och i Sverige. Mot bakgrund av vad som nu redovisats konstaterar utskottet att det för närvarande på flera olika håll pågår arbeten som ligger i linje med motions- önskemålen. Enligt utskottets mening bör riksdagen inte föregripa regeringens ställningstaganden till föreliggande och kommande förslag. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L212 yrkande 1.
Redovisning av statliga stöd till företag Gällande regler om årsredovisningar finns i årsredovisningslagen (1995: 1554). Årsredovisningen är ett företags reviderade och offentliga bokslut och består av balansräkning, resultaträkning, noter, förvaltningsberättelse samt, i vissa fall, finansieringsanalys. En årsredovisning skall upprättas på ett överskådligt sätt och i enlighet med god redovisningssed. Balansräkningen, resultaträkningen och noterna skall tillsammans ge en rättvisande bild av bolagets ställning och resultat. Om det behövs för en rättvisande bild skall tilläggsupplysningar lämnas. Den löpande bokföringen skall utföras enligt bestämmelserna i bokförings- lagen (1976:125). Varje affärshändelse i den bokföringsskyldiges verksamhet skall löpande noteras. Med affärshändelse avses förändringar i förmögenhetens storlek och sammansättning såsom in- och utbetalningar samt uppkomna fordringar och skulder. I Företagsstödsutredningens betänkande (SOU 1996:69) Kompetens och kapital - om statligt stöd till företagande finns en kartläggning av olika näringsbidrag och andra företagsstöd som kan utgå till näringsidkare. Med näringsbidrag avses enligt anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen (1928:370) statligt stöd utan återbetalningsskyldighet som tillfaller en näringsidkare för näringsverksamheten. Som näringsbidrag anses bl.a. även stöd som lämnas av EU och kommuner. Näringsbidrag till näringsidkare som är skattskyldiga i Sverige skall inkomstbeskattas. Genom en ändring i kommunalskattelagen, som trätt i kraft den 1 januari 1997, är även näringsbidrag som lämnas direkt av EU en skattepliktig inkomst (prop. 1996/97:12, bet. SkU7, rskr. 70). I motion L214 av Roy Ottosson (mp) anförs att stora bidrag och subventioner lämnas från staten till företagen varje år. Företagen får också bidrag från EU i stor utsträckning. Enligt motionären bör sådana bidrag redovisas i företagens årsredovisningar. Härigenom skulle insynen i företagen förbättras och eventuellt fusk med bidragsmedel lättare kunna upptäckas. I motionen yrkas att riksdagen skall begära lagändringar i enlighet med det anförda. Utskottet har för sin del förståelse för önskemål om offentlighet beträffande statliga stöd och andra bidrag som i olika sammanhang utgår till företag. Att införa uttryckliga regler därom i årsredovisningslagen med de syften som framhålls i motionen bör emellertid, enligt utskottets mening, inte komma i fråga. Årsredovisningens uppgift är nämligen att redovisa företagets ekonomiska utveckling under redovisningsperioden och företagets ställning vid vissa bestämda tidpunkter. Korrekt redovisningsinformation underlättar beslut och kan även medverka till att resurser fördelas mera effektivt mellan olika alternativa användningar. Redovisningen skall således utgöra grundvalen för framtida ekonomiska beslut. Den skall också ge underlag för kontroll och uppföljning av företagens verksamhet och medelsförvaltning. Inom aktiebolag ligger årsredovisningen och dess granskning till grund för aktieägarnas beslut om ansvarsfrihet för styrelse och verkställande direktör. Årsredovisningslagen har dessutom karaktär av ramlagstiftning och är generellt utformad. Det har inte ansetts möjligt att i en generell lagstiftning av ifrågavarande slag reglera alla de situationer som kan tänkas uppkomma. En sådan detaljreglering har dessutom ansetts försvåra en successiv anpassning av redovisningspraxis till de ständigt pågående förändringarna i näringslivet. I årsredovisningslagen har därför endast angetts vilka grundläggande principer som skall gälla för redovisningen och vissa minimikrav på omfattningen av den information som skall lämnas externt. Detaljbestämmelser har så långt möjligt undvikits. Ett stort antal frågor av större eller mindre vikt är inte heller reglerade i de EG-direktiv som ligger till grund för lagstiftningen, och det har då inte heller funnits anledning att i lag slå fast hur spörsmålen skall lösas. I sådana frågor har det ansetts naturligt att lagstiftningen - på samma sätt som tidigare - enbart anger de allmänna ramarna för frågornas lösning. Inom dessa ramar har det ansetts att redovisningspraxis bör utforma de normer som ska tillämpas. Liksom tidigare har ansetts att uttalanden och rekommendationer från auktoritativa organ som Bokföringsnämnden, Redovisningsrådet och Finansinspektionen kan komma att få stor betydelse. Det ligger dock också i sakens natur att praxis måste anpassas till de övergripande målsättningarna som kommer till uttryck i EG-direktiven och avspeglas i lagstiftningen, främst principen om att redovisningen skall ge en rättvisande bild av bolagens ställning och resultat. När det gäller redovisning av statliga stöd har Bokföringsnämnden år 1988 gett ut rekommendationen Redovisning av statligt stöd (BFN R 5) samt några uttalanden om speciella bidragsformer. Rekommendationen behandlar statliga stöd till näringsidkare. Med statligt stöd jämställs stöd från kommun och från formellt fristående organ som bildats av stat och kommun, t.ex. regionala utvecklingsfonder. Rekommendationen syftar till att ge uttryck för grundläggande principer för redovisning av stöd. Den kan därför tillämpas på stöd från andra stödgivare. Enligt rekommendationen skall stöd i resultaträkningen redovisas under samma rubrik som de kostnader som stödet avser att täcka. Avser stödet t.ex. rörelsekostnader skall det redovisas under övriga rörelseintäkter eller reducera rörelsekostnaderna med upplysning om förhållandet i not. Stöd skall i resultat- och balansräkningen redovisas på likartat sätt år från år. Beträffande information i årsbokslut och årsredovisning sägs att för alla stöd av väsentlig betydelse för bedömningen av företagets resultat och ställning skall upplysning lämnas om innehållet och omfattningen av erhållna stöd samt hur detta redovisats. Av lämnade upplysningar skall framgå bl.a. vilka former av stöd som utgått, villkoren för stöden samt vilka redovisningsprinciper företaget tillämpat på erhållna stöd. Upplysning om villkor kan t.ex. omfatta villkor för återbetalningsskyldighet, räntesats, löptid och amorteringstid. Upplysningar om stöd som medför förmåner eller åtaganden i framtiden lämnas så länge förmånerna eller åtagandena består. Upplysningar om stöd som inte utgår i pengar skall vara särskilt utförliga om dessa är av väsentlig betydelse för redovisningen. Företag som erhållit stöd bör enligt rekommendationen i en flerårsöversikt ge information om effekterna på resultat och ställning av erhållna stöd. Vad gäller frågan om fusk och andra oegentligheter beträffande EU-medel vill utskottet peka på att medlemsländerna enligt Maastrichtfördraget är skyldiga att bekämpa bedrägerier riktade mot EU:s ekonomiska intressen på samma sätt som de nationellt bekämpar bedrägerier. En straffrättslig konvention om skydd för EG:s finansiella intressen (bedrägerikonventionen) skrevs under av medlemsstaterna i juli 1995. Konventionen innebär att staterna åtar sig att straffbelägga olika former av bedrägerier som skadligt kan påverka EG:s budget. Inom EU diskuteras också ett andra protokoll till bedrägerikonventionen som innehåller främst regler om ansvar för juridiska personer för EU-bedrägerier som begås i dess verksamhet. Inom kommissionen har en aktionsplan lagts fram i syfte att bekämpa bedrägerier med EU-medel. Den omfattar bl.a. ett ökat samarbete mellan kommissionen, medlemsländerna och de nationella myndigheterna samt hårdare sanktioner mot dem som har missbrukat mottagna medel. Det bör också nämnas att Revisionsrätten till ministerrådet och parlamentet lämnar en årlig rapport om sin granskning av den ekonomiska förvaltningen inom EU. Både Revisionsrätten och kommissionen kan vid behov göra undersökningar i medlemsländerna i samarbete med nationella myndigheter. Med det anförda avstyrker utskottet motion L214.
Ansvar för delägare i handelsbolag En association som är en juridisk person är som sådan ansvarig för de förbindelser som ingås i associationens namn av behörig ställföreträdare. I ett aktiebolag, en ekonomisk förening eller en ideell förening är i princip endast associationen ansvarig för uppkomna förpliktelser, inte delägarna eller medlemmarna personligen. I ett handelsbolag däremot är delägarna enligt 2 kap. 20 § lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag obegränsat och solidariskt ansvariga för bolagets förbindelser. Det personliga, solidariska ansvaret för delägare i ett handelsbolag innebär att om en ny bolagsman inträder i bolaget svarar han även för de förbindelser som bolaget har ingått dessförinnan. Avgår en bolagsman ur bolaget, ansvarar han inte för de förbindelser av bolaget som uppkommer efter avgången, om bolagets medkontrahent kände till eller borde ha känt till att bolagsmannen avgått (2 kap. 22 §). I lagrummet uppställs inte något undantag från regeln om en avgående bolagsmans ansvar för det fall han varit registrerad som bolagsman, men tredje man saknat faktisk kännedom om hans existens. Uppgifter om vilka som är bolagsmän i ett handelsbolag finns i handelsregistret som förs av Patent- och registreringsverket. Regler om handelsregistret finns i handelsregisterlagen (1974:157). I ett avgörande av Högsta domstolen (NJA 1995 s. 654) har en bolagsman i ett handelsbolag, vilken vid tiden för upptagande av en kredit i en bank avgått ur bolaget men ännu inte avförts ur handelsregistret, ansetts personligen ansvarig för handelsbolagets skuld trots att banken då krediten beviljades saknade faktisk kännedom om att bolagsmannen över huvud taget inträtt som bolagsman. I motion L206 framhåller Rolf Åbjörnsson (kd) att det, mot bakgrund av det rättsläge som Högsta domstolens dom ger uttryck för, är av väsentlig betydelse att företagen lämnar korrekta och aktuella uppgifter till de olika företagsregister som finns och att registerhanteringen är effektiv. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att reglerna om god tro vid bolagsmans utträde ur handelsbolag ändras så att god tro endast kan åberopas av part som haft faktisk kännedom om det förhållandet för vilket den goda tron åberopas till stöd (yrkande 2). Utskottet har inte någon annan uppfattning än motionären om vikten av att uppgifter i de olika registren hos Patent- och registreringsverket är korrekta och så långt det är möjligt utvisar de verkliga förhållandena. Enligt handelsregisterlagen skall bl.a. en ändring i en registrerad uppgift - exempelvis att en bolagsman avgått - utan dröjsmål anmälas till Patent- och registreringsverket. Genom registreringsmyndighetens försorg skall en registrering eller ett avförande ur registret utan dröjsmål kungöras i Post- och Inrikes Tidningar. Vad som sålunda kungjorts skall anses ha kommit till tredje mans kännedom, om det inte av omständigheterna framgår att han varken haft eller bort ha vetskap därom. Enligt utskottets mening har Patent- och registreringsverket i dag en väl utvecklad service- och informationsverksamhet beträffande uppgifterna i verkets register. Förutom att direkt kunna ge muntliga upplysningar exempelvis per telefon kan verket lämna utvald information från registren på datalista eller diskett. Den som har behov av kontinuerlig information i vissa avseenden kan prenumerera på uppgifter ur registren. Många företag och banker som ofta använder information från verkets näringslivsregister kan numera koppla upp sig mot verkets databaser och på så sätt få omedelbar tillgång till aktuell information. Utskottet kan inte komma till annan slutsats än att det i dag finns goda möjligheter att förvissa sig om exempelvis vilka som ingår i styrelsen eller är bolagsmän hos en tilltänkt affärspartner och om någon ändring i de registrerade förhållandena har aktualiserats. Det utesluter naturligtvis inte att Patent- och registreringsverkets service- och informationsverksamhet kan effektiviseras ytterligare till gagn för näringslivet. Utskottet utgår från att regeringen följer utvecklingen härvidlag och vid behov tar de initiativ som kan befinnas påkallade. Utskottet kan inte se att det för närvarande föreligger något behov av lagstiftningsåtgärder när det gäller ansvar för delägare i handelsbolag. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L206 yrkande 2.
Nya europeiska associationsformer Inom EU har kommissionen sedan länge arbetat med att försöka tillskapa en övernationell europeisk bolagsform kallad europabolag. Flera förslag till en förordning i ämnet har framlagts, senast år 1991 (O.J. 91/C 174/2). Dessutom föreligger ett reviderat utkast från år 1993 (5269/93 SE 7). Förordningsmodellen har valts därför att man eftersträvar en likalydande reglering i samtliga medlemsstater. Till förordningsförslaget är kopplat ett förslag till direktiv om information till och samråd med arbetstagarna i europabolaget. Enligt det föreliggande förslaget till förordning är europabolaget (SE) ett aktiebolag som kan bildas av två eller flera bolag från olika medlemsstater inom gemenskapen. Avsikten med förslaget är att, som ett led i genomförandet av den inre marknaden, göra det möjligt att bilda och driva bolag av europeisk dimension utan att nationell lagstiftning skall hindra eller försvåra detta. Det förhållandet att europabolaget skall vara en övernationell associationsform innebär att bolaget inte primärt styrs av nationell lagstiftning utan av bestämmelserna i förordningen. I mars 1992 lade kommissionen fram förslag till rådsförordningar, KOM (91) 273 slutligt, med stadgar för europeiska (ideella) föreningar (EA), för europeiska kooperativa föreningar (SCE) och för europeiska ömsesidiga bolag. Förslagen är paralleller till förslaget om europabolag. Också till dessa förordningsförslag är kopplade förslag till direktiv med bestämmelser om de anställdas medinflytande i de olika associationsformerna. Förslagen skall göra det möjligt för företag som drivs i respektive associationsform att utnyttja den inre marknadens fördelar på samma villkor som andra företag. Förslaget till förordning om europeiska ömsesidiga bolag torde för svenskt vidkommande få betydelse på försäkringsområdet och när det gäller understödsföreningar. Det forsatta arbetet vad gäller förslaget till europabolag, liksom vad gäller de parallella förslagen till förordningar om europeiska kooperativa företag, europeiska föreningar respektive europeiska ömsesidiga bolag, blockeras av motsättningar mellan medlemsstaterna rörande direktivförslagen om arbetstagarinflytande. I slutet av år 1995 tog kommissionen ett initiativ till att försöka lösa konflikten. Initiativet har varit föremål för en bred debatt men någon lösning har, enligt vad regeringen upplyst i skrivelsen 1996/97:80 Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen 1996, inte uppnåtts. Under hösten 1996 tillsatte kommissionen en s.k. högnivågrupp för att om möjligt komma fram till en lösning. Åtgärder från kommissionen kan förväntas under år 1997. Karin Olsson och Inga-Britt Johansson (båda s) framhåller i motion L207 att ytterligare åtgärder för att främja ett internationellt handelsutbyte är nödvändiga. En åtgärd som motionärerna förordar gäller möjligheter att bilda europeiska företag som utan hinder av nationella lagar kan verka inom EU och utnyttja den inre marknadens fördelar. Sådana övernationella företagsformer skulle enligt motionärernas mening, inte minst när EU utvidgas med nya medlemsstater, bli goda instrument för teknik- och kunskapsöverföring i syfte att öka tillväxten och därmed arbetstillfällena. Motionärerna beklagar att förordningsarbetet för de nya företagsformerna har stannat av och erinrar om att starka önskemål om införande av sådana organisationer har framförts från företag och intresseorganisationer i de olika medlemsstaterna. Enligt motionärerna bör regeringen mer aktivt verka för att de nya europeiska associationsformerna kommer till stånd. I motionen yrkas tillkännagivande härom. Utskottet erinrar om att regeringen i den nyligen till riksdagen överlämnade skrivelsen 1996/97:83 om Sverige och den inre marknaden framhållit att utarbetandet av övernationella associationsformer, främst europabolag och europakooperativ, sannolikt är av större betydelse för främjandet av gränsöverskridande näringsverksamhet än ytterligare harmonisering av nationella regelverk. Mot den bakgrunden har regeringen förklarat det angeläget att arbetet på förslagen till förordningar om europabolag och europakooperativ kan drivas vidare med större kraft än hittills. Samtidigt finns det, enligt regeringen, anledning att bevaka att i Sverige vedertagna principer för näringsliv och arbetsmarknad beaktas i arbetet. Mot bakgrund av regeringens uttalanden i skrivelsen 1996/97:83 kan utskottet inte finna att det föreligger några meningsmotsättningar mellan regeringen och motionärerna när det gäller synen på behovet av nya europeiska associationsformer. Utskottet förutsätter att regeringen fortsättningsvis arbetar i den riktning som motionärerna önskar när det gäller europabolag och europakooperativ. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L207.
Ny associationsform för anslagsberoende verksamhet Genom stiftelselagen (1994:1220), som trädde i kraft den 1 januari 1996, har i svensk rätt införts en samlad civilrättslig reglering av stiftelseinstitutet. Lagen innehåller en allmän definition av stiftelser. Enligt denna definition uppkommer en stiftelse genom att egendom, enligt förordnande av en eller flera stiftare, avskiljs för att varaktigt förvaltas som en självständig förmögenhet för ett bestämt ändamål. Bedömningen av om varaktighetskravet är uppfyllt skall ske med utgångspunkt i den egendom som avskilts för stiftelsen och utan hänsynstagande till eventuella utfästelser i förordnandet om ytterligare tillskott. Med denna definition av begreppet stiftelse omfattar den nya lagen i regel inte stiftelser som för sin verksamhet är beroende av fortlöpande ekonomiskt stöd. I sådana fall kan man nämligen inte anse att den avskilda egendomen varaktigt skall förvaltas av stiftelsen. I en övergångsbestämmelse till lagen föreskrivs dock att anslagsberoende stiftelser som har tillkommit före lagens ikraftträdande skall omfattas av lagen. Några nya sådana stiftelser kan emellertid inte bildas efter stiftelselagens ikraftträdande. Konsekvenserna härav togs upp till ingående prövningar i samband med riksdagsbehandlingen av förslaget till stiftelselag våren 1994 (prop. 1993/94:9, bet. LU12). Övervägandena ledde till att utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande förordade att regeringen skulle återkomma till riksdagen med förslag till rättslig reglering av sådan anslagsberoende verksamhet som till följd av definitionen av stiftelsebegreppet i stiftelselagen inte kommer att kunna anordnas i stiftelseform. En sådan rättslig reglering borde tillhandahållas samtidigt med stiftelselagens ikraftträdande. För att detta skulle vara möjligt uppsköts ikraftträdandet av stiftelselagen ett år till den 1 januari 1996. Hösten 1995 återkom regeringen i frågan och föreslog i proposition 1995/96:61 att riksdagen skulle godkänna ett förslag om former för verksamhet som är beroende av statligt stöd. Förslaget innebar att, när staten tillsammans med en annan part engagerar sig i verksamhet som är beroende av statligt stöd, detta skall ske genom att ett aktiebolag eller en ideell förening bildas. Dessa verksamhetsformer skulle, enligt regeringens uppfattning, tillgodose även de behov som kommuner och landsting har av privaträttsliga former för denna typ av verksamhet. Förslaget grundade sig på delbetänkandet (SOU 1994:147) Former för statlig verksamhet som Utredningen om verksamheter som är beroende av statligt stöd överlämnat hösten 1994. Vid riksdagsbehandlingen konstaterade lagutskottet, i likhet med kulturutskottet som hade yttrat sig i ärendet (1995/96:KrU1y), att varken den föregående eller den nuvarande regeringen hade föranstaltat om en utredning som kunde läggas till grund för förslag till en sådan rättslig reglering av anslagsberoende verksamhet som riksdagen efterlyst (bet. 1995/96:LU7). När det gällde de av regeringen förordade formerna för anslagsberoende verksamhet påpekade utskottet att aktiebolagsformen - även om den i och för sig kan användas för den verksamhet som diskuterades och i en del fall också är lämplig för det - är utformad med utgångspunkt i näringslivets behov. Även användningen av formen ideell förening kunde enligt vad utskottet anförde bli problematisk. Mot bakgrund av det anförda kunde det enligt utskottets mening inte uteslutas att det kan krävas en ny rättslig form vid sidan av aktiebolaget och den ideella föreningen för att helt tillfredsställa behovet av rättslig reglering för de skilda slags verksamheter som är beroende av fortlöpande statligt stöd. Utskottet utgick emellertid från att regeringen med uppmärksamhet följde frågan och om något år återkom till riksdagen med en redovisning härav samt förslag till en ny rättslig reglering om ett sådant behov har visats föreligga. Något tillkännagivande från riksdagens sida var därför inte erforderligt. Med det anförda avstyrkte utskottet bifall till en motion med yrkande om tillkännagivande om en ny associationsform för anslagsberoende verksamhet. I motion L201 av Bengt Harding Olson (fp) anförs att det nuvarande rättsläget innebär att många befintliga anslagsberoende stiftelser olyckligtvis kommer att avvecklas. Detta kan, menar motionären, undvikas om man tillskapar en ny rättslig form för anslagsberoende verksamhet. Behovet av en sådan särskild rättslig reglering har stärkts på senare tid, särskilt för verksamhet inom den kommunala sektorn. Mot denna bakgrund bör riksdagen, enligt motionärens mening, på nytt begära att regeringen lägger fram förslag om en ny rättslig associationsform för sådan verksamhet som för sin existens är beroende av anslag. Lennart Fridén (m) framhåller i motion L205 att problemet kvarstår att hitta en lämplig organisationsform för kulturinstitutioner där samverkan sker mellan offentliga huvudmän, folkrörelser, ideella föreningar, företag och enskilda. De associationstyper som nu står till buds är, enligt motionärens mening, inte avpassade för det slags verksamhet utan vinstintresse som här är i fråga. I motionen yrkas att riksdagen bör ge regeringen detta till känna. Motion K14, väckt under förra riksmötet av Jan Backman och Lennart Fridén (båda m), har samma inriktning som de båda andra motionerna. Enligt motionärernas mening finns det skäl för riksdagen att återigen kräva att regeringen lägger fram förslag till lagstiftning om en ny organisationsform för sådana kulturorganisationer som tidigare kunde bedrivas i stiftelseform (yrkande 2). Enligt utskottets mening finns det nu inte anledning att göra något annat principiellt ställningstagande än det som utskottet gjorde hösten 1995 med anledning av proposition 1995/96:61 om former för verksamhet som är beroende av statligt stöd. Utskottet utgår från att regeringen vid lämpligt tillfälle återkommer till riksdagen med den önskade redovisningen samt, om behov därav visats föreligga, framlägger erforderliga lagförslag. Något formellt tillkännagivande därom från riksdagens sida är emellertid inte erforderligt varför utskottet avstyrker bifall till motionerna 1995/96:K14 yrkande 2, 1996/97:L201 och 1996/97:L205.
Insamlingsstiftelser Det allmänna stiftelsebegreppet enligt stiftelselagen (1994:1220) omfattar inte den särskilda stiftelseformen insamlingsstiftelser. Stiftelselagen är emellertid i stor utsträckning tillämplig även på dessa. Enligt stiftelselagen bildas en insamlingsstiftelse genom att en eller flera stiftare förordnar att pengar som inflyter efter ett upprop av dem, skall som en självständig förmögenhet främja ett bestämt och varaktigt ändamål. Ett ytterligare krav är att någon åtar sig att ta emot pengarna för förvaltning i enlighet med förordnandet (11 kap. 1 §). Stiftelselagens reglering beträffande insamlingsstiftelser innebär att en sådan stiftelse är bokföringsskyldig enligt bokföringslagen och skall upprätta årsredovisning (11 kap. 2 §). En insamlingsstiftelse skall alltid ha minst en kvalificerad revisor, dvs. en auktoriserad eller i vart fall godkänd revisor, och stå under tillsyn av en tillsynsmyndighet. I likhet med vad som gäller för stiftelser i allmänhet är det i regel länsstyrelsen i det län där stiftelsens styrelse eller förvaltare har sitt säte som är tillsynsmyndighet. Genom att en insamlingsstiftelse är skyldig att upprätta årsredovisning skall den också alltid vara registrerad. Registreringen sker i länsvis förda stiftelseregister. Registreringsmyndighet är i princip den länsstyrelse som utövar tillsyn över stiftelsen. En insamlingsstiftelse skall - liksom andra stiftelser som är föremål för återkommande kontroll - betala en årlig tillsynsavgift. En sådan stiftelse skall också erlägga en registerhållningsavgift. I motion L202 av Eva Björne (m) anförs att stiftelselagen inte är särskilt väl avpassad för insamlingsstiftelser. Lagens krav på revisor, tillsyn, regi- strering m.m. innebär stora kostnader, särskilt för mindre insamlingsstiftelser som ofta spelar en väsentlig roll inom ungdomsverksamheten. Regleringen innebär, enligt motionärens mening, ett hot mot de mindre insamlingsstiftelsernas existens. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen skall begära ändringar i stiftelselagen vad gäller tillsynen av insamlingsstiftelser som har så litet kapital att normal bankränta inte täcker kostnaderna för tillsyn och revision i enlighet med vad som anförts i motionen. Vid ett ställningstagande till den nu aktuella motionen bör enligt utskottets mening beaktas att penninginsamlingar - liksom insamlingar av andra slag - numera är en ganska vanlig företeelse. Upprop att skänka pengar eller egendom av annat slag till olika ändamål, exempelvis till forskning rörande svåra sjukdomar, sker vanligtvis genom annonser i massmedia varvid budskapet når en vidare krets av allmänheten. Särskilt penninginsamlingar omfattar betydande värden. Merparten av pengarna samlas in av ideella föreningar, men det förekommer också insamlingar i regi av insamlingsstiftelser. Frågan om en offentlig kontroll av penninginsamlingar och insamlingar av andra slag har varit föremål för behandling i riksdagen vid flera olika tillfällen. Våren 1987 uttalade utskottet med anledning av en motion att utskottet, bl.a. med hänsyn till att frågan om kontroll av välgörenhetsinsamlingar hade viss anknytning till pågående översyn av stiftelselagstiftningen, inte då var berett att förorda en offentlig kontroll av välgörenhetsinsamlingar på sätt som begärts i motionen (bet. LU 1986/87:22). Utskottet förutsatte att i den mån några kontrollåtgärder från samhällets sida kunde anses erforderliga regeringen tog initiativ härtill. I proposition 1993/94:9 med förslag till stiftelselag anförde regeringen att det är angeläget att bibehålla allmänhetens förtroende för rena penninginsamlingar. I den mån det var möjligt borde därför lagstiftaren inom ramen för det då föreliggande lagstiftningsärendet försöka skapa en rättslig grundval för sådana insamlingar. Stiftelselagen borde därför som en särskild form av stiftelse, enligt regeringens mening, omfatta även sådana självständiga och självägande förmögenheter som utgörs av insamlade pengar. Vad som sålunda anfördes föranledde inga erinringar från utskottets sida. Därutöver vill utskottet erinra om att justitieministern den 14 augusti 1996 skriftligt besvarat en fråga (1995/96:627) om hon avsåg att ta initiativ till en minimigräns eller dispensmöjlighet när det gäller skyldigheten för insamlingsstiftelser att uppfylla stiftelselagens regler om bokföring, revision, tillsyn och registrering. I frågesvaret hänvisade justitieministern till de ovan redovisade uttalandena i propositionen om en stiftelselag samt anförde att hon, mot denna bakgrund och eftersom erfarenheterna av lagens tillämpning borde avvaktas innan några ändringar övervägdes, inte var beredd att ta initiativ till någon lagändring. Utskottet kan för sin del inte finna skäl till något annat ställningstagande än det justitieministern gjorde hösten 1996, och utskottet avstyrker bifall till motion L202.
Finansiell leasing Finansiell leasing är en tjänst som tillhandahålls en näringsidkare genom särskilda leasingbolag. Tjänsten innebär att leasingbolaget (leasegivaren) köper in utrustning anvisad av leasingkunden (leasetagaren). Utrustningen ägs av leasegivaren, medan nyttjanderätten genom ett särskilt leasingavtal upplåts till leasetagaren. Egendomen levereras från leverantören direkt till leasetagaren utan att leasegivaren tar någon befattning med denna. Hyrestiden bestäms normalt så att den motsvarar utrustningens ekonomiska livslängd, vanligen tre till sju år. Summan av de avgifter som erläggs skall ge leasegivaren ersättning för det pris som han har betalat för varan samt för räntekostnader, andra kostnader och vinst. Finansiell leasing skiljer sig från andra typer av nyttjanderättsavtal, främst genom att leasegivaren som finansiär gör det möjligt för leasetagaren att i princip utan krav på insatskapital eller särskild säkerhet anskaffa och nyttja viss utvald egendom mot ersättning. Någon lagstiftning om finansiell leasing finns inte utan leasingförhållandet styrs av de standardvillkor som utformats av finansbolagen. Finansiell leasing i sin nuvarande form introducerades i USA i början av 1950-talet. Finansieringsformen fick snabbt en internationell spridning och är i dag etablerad i samtliga länder med marknadsinriktad ekonomi. I Sverige har finansiell leasing funnits som etablerad finansieringsform sedan början av 1970-talet. Under 1980-talet fick verksamheten en väsentligt ökad omfattning, och leasingen har starkt ökat sin andel av den totala finansieringen av investeringar. År 1988 tillkallade regeringen en utredning som antog namnet Leasingutredningen, med uppdrag att utreda frågor kring leasing av bl.a. lös egendom. Av utredningens slutbetänkande (1994:120) Finansiell leasing av lös egendom framgår att de svenska finansbolagens leasing årligen beräknas svara för omkring 20 % av näringslivets finansiering av investeringar. Härtill kommer, enligt utredningens beräkningar, de inom industrin egenfinansierade leasingaffärerna, vars volym beräknas vara ungefär lika stor som finansbolagens. Nationellt utnyttjas finansiell leasing av företag av alla storlekar, liksom av kommuner, statliga myndigheter och affärsdrivande verk. Den inhemska leasingen har dock enligt Leasingutredningen särskild betydelse som kapitalkälla för mindre och medelstora företag. Som objekt för finansiell leasing förekommer alla typer av lös egendom med någorlunda varaktigt värde. Enligt Leasingutredningen bör en civilrättslig lagreglering av finansiell leasing komma till stånd främst för att minska den nuvarande rättsliga osäkerheten och skapa en fastare grund för bedömningar av leasingvillkors skälighet. På vissa punkter bör införas tvingande regler till leasetagarens förmån. I betänkandet framläggs förslag till en lag om finansiell leasing med denna inriktning. Leasingsutredningens betänkande behandlar också konsumentleasing, varmed avses avtal om finansiell leasing som en näringsidkare erbjuder en konsument för dennes enskilda bruk. I betänkandet konstateras att huvuddelen av konsumentleasingen hittills har utgjorts av leasing av personbilar. Enligt utredningens bedömning är stora delar av villkoren i ett ordinärt avtal om finansiell leasing oskäliga i konsumentförhållanden. Vidare är den presentation och marknadsföring av avtalsformen som hittills förekommit oacceptabel för konsumenter. Avsaknaden av regler om konsumentskydd i fråga om finansiell leasing framstår enligt betänkandet som en inkonsekvent och obefogad lucka i lagstiftningen. Utredningen föreslår därför att konsumentkreditlagens tvingande regler för kreditköp skall tillämpas i princip på motsvarande sätt på finansiell konsumentleasing. Vid marknadsföring och före slutande av avtal om konsumentleasing skall enligt utredningens mening lämnas information om den effektiva räntan, kreditkostnaden och kontantpriset. Leasetagaren får dessutom enligt förslaget rätt att när som helst säga upp leasingavtalet i förtid och återlämna varan, dock tidigast när avtalet har löpt i ett år. Enligt vad utskottet erfarit prioriterar Justitiedepartementet i det pågående beredningsarbetet frågan om konsumentleasing, och beslut om en lagrådsremiss är planerat till våren 1998. I motion L906 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp, m, c, kd) anförs att finansiell leasing som avtalstyp är orättvis mot leasetagarna eftersom leasingförhållandena är märkta av de av leasegivaren ensidigt utformade villkoren. En lagstiftning om finansiell leasing skulle få positiva effekter på mindre företags möjligheter att finansiera en expansion av företaget. Mot denna bakgrund bör riksdagen begära att regeringen lägger fram ett förslag till lag om finansiell leasing på grundval av Leasingutredningens betänkande. Enligt utskottets mening bör resultatet av det fortsatta beredningsarbetet inom Regeringskansliet av Leasingutredningens betänkande avvaktas innan några ställningstaganden från riksdagens sida görs. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L906.
Franchising Franchising är en form av samverkan mellan två näringsidkare, franchisegivaren och franchisetagaren. Den förstnämnde upplåter genom ett franchiseavtal åt en eller flera franchisetagare rätten att mot ersättning sälja varor eller tjänster under visst namn och ett visst kännetecken som tillhandahålls av franchisegivaren. Franchising utmärks av ett gemensamt uppträdande utåt från franchisegivarens och hans franchisetagares sida. Franchisetagarens verksamhet bedrivs dock i eget namn och för egen räkning. Villkoren för verksamheten regleras vanligen genom ett standardavtal mellan parterna. Med anledning av ett riksdagsbeslut om att regeringen borde utreda de frågor och problem av juridisk natur som kan aktualiseras i samband med franchising tillsattes år 1984 Franchiseutredningen (bet. NU 1983/84:3). År 1987 överlämnade utredningen betänkandet (SOU 1987:17) Franchising - ett förslag till lag om franchising. Regeringen beslutade hösten 1991 att lägga utredningen till handlingarna. Någon lagstiftning som direkt tar sikte på franchising finns således inte. Regeringens ställningstagande till Franchiseutredningens förslag innebär inte att verksamheten bedrivs utan normer. Genom bildandet av Svenska Franchiseföreningen har s.k. egenåtgärder kommit till stånd. Föreningen är en ideell sammanslutning med uppgift att sprida kunskap om franchising och att verka för att franchising bedrivs på ett klanderfritt sätt. Föreningen, som har såväl franchisegivare som franchisetagare som medlemmar, har utarbetat etiska regler för franchising. Föreningen är vidare huvudman för en etisk nämnd som skall verka för upprätthållande och vidmakthållande av god affärssed inom svensk franchising. I motion L209 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (båda s) framhålls att det är en allvarlig olägenhet att franchising inte är lagreglerad. Enligt motionärerna är nämligen de avtal som träffas mellan franchisegivare och franchisetagare ofta ensidigt utformade till franchisetagarnas nackdel. En lagstiftning om franchising behövs som skydd för den ofta mycket utsatta grupp av småföretagare som franchisetagarna utgör. En sådan lagstiftning bör enligt motionärerna bygga på förslagen i Franchiseutredningens betänkande. Utskottet vill erinra om att frågan om lagstiftning om franchising varit föremål för behandling av riksdagen vid åtskilliga tillfällen sedan början av 1980-talet. Hösten 1992 behandlades frågan utförligt i lagutskottets betänkande 1992/93:LU2. Utskottet ansåg därvid att någon lagstiftning om franchising inte borde införas och erinrade om att en relativt noggrant reglerad självsanerande verksamhet uppkommit med inslag av bl.a. uppföranderegler och förekomsten av en etisk nämnd med uppgift att verka för god affärssed på området. Några olägenheter till följd av denna ordning syntes inte ha framkommit. Utskottet konstaterade vidare att regeringen inte funnit skäl att lägga fram förslag om franchising på grundval av Franchiseutredningens betänkande och fann för sin del inte skäl till någon annan bedömning av behovet av lagstiftning på området. Enligt utskottets mening borde emellertid utvecklingen följas uppmärksamt, och inte minst borde förhållandena utomlands studeras närmare. Utskottet framhöll också att som utgångspunkt måste gälla att frågan skall hanteras i Sverige på ett sätt som står i överensstämmelse med den internationella utvecklingen. Skulle mot den bakgrunden förhållandena påkalla lagstiftningsåtgärder får regeringen på nytt överväga behovet av sådana åtgärder och eventuellt förelägga riksdagen förslag i ämnet. När frågan behandlades senast våren 1996 med anledning av liknande motionsyrkanden som det nu aktuella (se bet. 1995/96:LU19) hänvisade utskottet till sina tidigare ställningstaganden och avstyrkte bifall till motionerna. Beträffande frågans behandling internationellt noterade utskottet att en arbetsgrupp inom Unidroit - ett internationellt institut med uppgift att verka för harmonisering av privaträtten - hade studerat olika frågor som har samband med franchising. Arbetsgruppen höll då på att ta fram en handbok som behandlar olika problem vid internationell franchising och skulle därefter överväga hur institutets vidare agerande på området skulle läggas upp. Vidare påpekade utskottet att frågan om franchising tagits upp även inom Europarådet. Enligt vad utskottet då erfor skulle man emellertid inom Europarådet avvakta resultatet av det arbete som bedrevs inom Unidroit. Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och anser således att någon lagstiftning om franchising nu inte bör införas. Den handbok om internationell franchising som Unidroit arbetar med förmodas bli klar i juni i år. Utskottet förutsätter att regeringen följer den internationella utvecklingen, framför allt inom EU och, om det skulle visa sig att det uppkommer ett behov av lagstiftning, förelägger riksdagen erforderliga förslag. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L209.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande förenklade regler för mindre företag att riksdagen avslår motion 1996/97:L212 yrkande 1, 2. beträffande redovisning av statliga stöd att riksdagen avslår motion 1996/97:L214, res. 1 (mp) 3. beträffande ansvar för delägare i handelsbolag att riksdagen avslår motion 1996/97:L206 yrkande 2, 4. beträffande nya europeiska associationsformer att riksdagen avslår motion 1996/97:L207, 5. beträffande ny associationsform för anslagsberoende verksamhet att riksdagen avslår motionerna 1995/96:K14 yrkande 2, 1996/97: L201 och 1996/97:L205, res. 2 (m, fp) 6. beträffande insamlingsstiftelser att riksdagen avslår motion 1996/97:L202,
7. beträffande finansiell leasing att riksdagen avslår motion 1996/97:L906, res. 3 (m, c, fp) 8. beträffande franchising att riksdagen avslår motion 1996/97:L209.
Stockholm den 8 april 1997
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c), Kerstin Kristiansson (s) och Marietta de Pourbaix- Lundin (m).
Reservationer
1. Redovisning av statliga stöd (mom. 2) Yvonne Ruwaida (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med ?Utskottet har? och på s. 9 slutar med ?motion L214? bort ha följande lydelse: I likhet med motionären konstaterar utskottet att många företag varje år numera erhåller stora belopp i form av bidrag från staten och EU som stöd för sina olika verksamheter. Enligt utskottets mening är det av många olika skäl angeläget att en offentlig redovisning kommer till stånd avseende vilka bidrag som utgått och till vilka ändamål. En klar och tydlig redovisning skulle också bidra till att företagen avhåller sig från att på olika sätt ägna sig åt bidragsfusk. Enligt utskottets mening vore en lämplig ordning att i årsredovisningslagstiftningen införa en uttrycklig bestämmelse varigenom företagen åläggs en skyldighet att offentligt redovisa erhållna bidrag. Det bör ankomma på regeringen att framlägga erforderliga lagförslag i enlighet härmed. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L214 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse: 2. beträffande redovisning av statliga stöd att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L214 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Ny associationsform för anslagsberoende verksamhet (mom. 5) Rolf Dahlberg (m), Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp) och Marietta de Pourbaix-Lundin (m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ?Enligt utskottets? och på s. 14 slutar med ?och 1996/97:L205? bort ha följande lydelse: Utskottet delar motionärernas uppfattning att det finns ett uppenbart behov av en ny organisationsform för verksamheter som är beroende av anslag. På kulturområdet finns ett stort antal organisationer - konstföreningar, länsmuseer, länsteatrar och liknande - där huvudmannaskapet är delat mellan intressenter såsom kommuner, folkrörelser, företag och enskilda. Tidigare bedrevs dessa organisationer i stiftelseform men den nya stiftelselagen har omöjliggjort att nya sådana stiftelser bildas. Förhållandet är alltså att det inom denna viktiga samhällssektor saknas en adekvat associationstyp för sådan anslagsberoende verksamhet som inte kan eller bör bedrivas i myndighetsform. Som motionärerna framhåller är aktiebolaget eller den ideella föreningen inte lämpliga associationsformer för det slags bred och frivillig samverkan mellan olika intressenter som - på folkrörelsegrund - sker i dessa kulturinstitutioner. Vad som krävs är en ny associationsform som tar hänsyn till denna egenart hos kulturorganisationerna samt möjliggör en ordnad men flexibel samverkan och rättvis ansvarsfördelning mellan många deltagare i organisationen. Utskottets uttalanden i frågan hösten 1995 har uppenbarligen inte föranlett några som helst initiativ från regeringens sida. Enligt utskottets mening är det angeläget att regeringen nu omgående tar sig an frågan och till riksdagen lägger fram förslag till rättslig reglering av det slag som nu har diskuterats. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motionerna 1995/96:K14 yrkande 2, 1996/97:L201 och 1996/97:L205 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse: 5. beträffande ny associationsform för anslagsberoende verksamhet att riksdagen med bifall till motionerna 1995/96:K14 yrkande 2, 1996/97:L201 och 1996/97:L205 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Finansiell leasing (mom. 7) Agne Hansson (c), Rolf Dahlberg (m), Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Birgitta Carlsson (c) och Marietta de Pourbaix- Lundin (m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?Enligt utskottets? och slutar med ?motion L906? bort ha följande lydelse: Enligt utskottets mening utgör Leasingutredningens förslag till en lag om finansiell leasing en balanserad lösning av de olika problem som är vanligt förekommande i leasingförhållanden. Den föreslagna regleringen av leasegivarens möjlighet att ändra leasingavgiften förhindrar att avgiften höjs på ett okontrollerbart sätt. Andra ändamålsenliga förslag gäller leasetagarens rätt att innehålla leasingavgiften vid avtalsbrott, möjligheter till skadestånd vid hävning av leasingavtalet i förtid och reglerna om leasingavtalets behandling vid leasetagarens konkurs. Som framhållits i motion L906 torde en lag om finansiell leasing med denna inriktning komma att få positiva effekter särskilt när det gäller mindre företags möjligheter att finansiera en expansion av företaget. Med en sådan lagstiftning skulle företagen enligt utskottets bedömning i större utsträckning än i dag kunna använda sig av finansiell leasing som finansieringsform för sina investeringar. Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att regeringen omgående till riksdagen bör framlägga ett förslag till lag om finansiell leasing i enlighet med vad Leasingutredningen föreslagit. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall till motion L906 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse: 7. beträffande finansiell leasing att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L906 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Förenklade regler för mindre företag Rolf Dahlberg (m), Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp) och Marietta de Pourbaix-Lundin (m) anför: Vi anser att de små och medelstora företagens särskilda förhållanden och problem i allt för liten utsträckning uppmärksammats på associationsrättens område. De insatser som gjorts på lagstiftningsområdet har uteslutande gällt punktvisa insatser på vissa begränsade områden utan närmare sammanhang med varandra. Någon mer samlad och systematisk analys av den lagstiftning som berör näringslivet, med siktet inställt på att åstadkomma regler som är avpassade även för småföretagens behov, har inte gjorts. På viktiga rättsområden är regleringen alltjämt inriktad på de större företagen utan att, i önskad utsträckning, vara ändamålsenlig och verksam även för mindre företag. Som andra exempel kan nämnas den nya lagstiftningen om företagsrekonstruktion, som helt saknar särskilda och enklare förfaranderegler för mindre företag. Det är nu enligt vår mening hög tid att anpassa rättssystemet till småföretagandets villkor. Regeringen måste se till att det arbete som nu bedrivs inom Småföretagsdelegationen verkligen ger resultat i form av avregleringar och regelförenklingar också på associationsrättens område. En reformering av regelsystemet i denna riktning är nödvändig för att öka tillväxten hos företagen och för att främja sysselsättningen, såväl i Sverige som på den inre marknaden i stort.
Småföretagsdelegationen skall efter hand rapportera hur dess arbete fortskrider. Det finns därmed, enligt vår uppfattning, goda möjligheter för riksdag och regering att se till att arbetet bedrivs effektivt och ger snara resultat. Vi har mot den bakgrunden inte nu funnit skäl att avge någon formell reservation till förmån för yrkande 1 i motion L212.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1 Motionerna............................................1 Motion väckt med anledning av regeringens skrivelse 1995/96:15 1 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/97 1 Utskottet.............................................2 Inledning 2 Förenklade regler för mindre företag 2 Redovisning av statliga stöd till företag 7 Ansvar för delägare i handelsbolag 9 Nya europeiska associationsformer 10 Ny associationsform för anslagsberoende verksamhet 12 Insamlingsstiftelser 14 Finansiell leasing 15 Franchising 17 Hemställan 18 Reservationer........................................19 1. Redovisning av statliga stöd (mp) 19 2. Ny associationsform för anslagsberoende verksamhet (m, fp) 20 3. Finansiell leasing (m, c, fp) 20 Särskilt yttrande....................................21 Förenklade regler för mindre företag 21