Vissa arbetsrättsliga frågor
Betänkande 1997/98:AU6
Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1997/98:AU06
Vissa arbetsrättsliga frågor
Innehåll
1997/98 AU6
Sammanfattning
Utskottet behandlar i detta betänkande 34 motionsyrkanden om vissa arbetsrättsliga frågor m.m., med ett undantag väckta under den allmänna motionstiden hösten 1997. Motionerna gäller dels frågan om en allmän översyn av arbetsrätten, dels förslag till ändringar i vissa centrala arbetsrättsliga lagar, dels vissa enskilda frågor. Samtliga motioner avstyrks. Reservationer har lämnats av företrädare för Moderata samlingspartiet, Centerpartiet, Folkpartiet liberalerna och Vänsterpartiet.
Motionerna
1997/98:A230 av Sten Tolgfors (m) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att avskaffa fackets lagfästa rätt till blockad av enskilda företag i enlighet med vad som anförts i motionen, 2. att riksdagen beslutar att upphäva berörda delar av medbestämmandelagen så att utrymmet för sympatistrejker upphävs i enlighet med vad som anförts i motionen, 1997/98:A250 av Carl Erik Hedlund (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett för småföretag tidsbegränsat undantag från delar av arbetsmarknadslagstiftningen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av arbetsmarknadslagstiftningen, 1997/98:A292 av Ingvar Eriksson och Peter Weibull Bernström (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetskraftsfrågorna inom trädgårdsnäringen, 1997/98:A297 av Ingemar Josefsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten till heltidsarbete, 1997/98:A458 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en ny strategi för nya arbeten i Stockholmsregionen, 1997/98:A702 av Jan Backman (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att statliga regelverk ej får använda anställningsformen på ett diskriminerande sätt, 1997/98:A703 av Juan Fonseca (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot diskriminering av homosexuella på arbetsmarknaden, 1997/98:A705 av Carl Erik Hedlund (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning om förutsättningarna för en anpassning av lagarna som reglerar arbetsmarknadens funktionssätt i enlighet med vad som anförts i motionen, 1997/98:A706 av Carl Erik Hedlund (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett förbud mot sympatistrejker och blockad mot företag av andra parter i enlighet med vad som anförts i motionen, 1997/98:A708 av Kent Olsson och Tom Heyman (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag rörande reglerna för konfliktvarsel inom sjöfarten i enlighet med vad som anförts i motionen, 1997/98:A710 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsättande av en parlamentarisk utredning för att utveckla arbetsrätten, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medicinska kontroller, 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om skadestånd vid nedläggning av verksamhet i Sverige enligt vad i motionen anförts, 4. att riksdagen beslutar återinföra hänvisning till central arbetstagarorganisation i anställningsskyddslagen enligt vad i motionen anförts, 5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring som i motionen anförts om visstidsanställningar, 6. att riksdagen beslutar att företrädesrätten till återanställning skall vara 12 månader enligt vad i motionen anförts, 7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring som i motionen anförts om företrädesrätt för deltidsanställda, 8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring som i motionen anförts om turordning och föräldralediga, 9. att riksdagen beslutar återinföra hänvisning till central facklig organisation i anställningsskyddslagen vad gäller personer äldre än 57,5 år enligt vad i motionen anförts, 10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring som i motionen anförts om 39 § LAS, 1997/98:A711 av Margit Gennser (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den beskrivna typen av orättfärdig hantering av kollektivavtalsförsäkringar för projektanställda snabbt undanröjs, 1997/98:A712 av Ola Ström m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts hos regeringen begär ett förslag till lag mot diskriminering av homosexuella i arbetslivet, 1997/98:A713 av Göthe Knutson (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om obligatoriska drogtester bland vissa yrkesgrupper, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt initiativ vid internationella förhandlingar om kärnkraftssäkerhet, 1997/98:A714 av Ingemar Josefsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts med avseende på utvärdering av arbetsrätten m.m, 1997/98:A716 av Nalin Baksi m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om etnisk diskriminering vid anställning, 1997/98:A718 av Karin Pilsäter (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpt lagstiftning till skydd mot etnisk diskriminering, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning och metodutveckling kring etnicitet, mångkultur och diskrimineringens processer, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behov av kunskap och metodutveckling kring aktiva åtgärder för etnisk likabehandling, 1996/97:N15 av Karin Falkmer m.fl. (m) vari yrkas 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de arbetsrättsliga reglerna, 1997/98:T214 av Kenth Skårvik m.fl. (fp) vari yrkas 22. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en avveckling av stuverimonopolet, 1997/98:N309 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bryta stuverimonopolet.
Utskottet
Inledning Utskottet behandlar här 33 motionsyrkanden om vissa arbetsrättsliga frågor från den allmänna motionstiden hösten 1997. Vidare behandlas ett arbetsrättsligt yrkande från våren 1997 som framställts med anledning av regeringens skrivelse 1996/97:83 Sverige och den inre marknaden. När annat inte anges avses i det följande motioner från riksmötet 1997/98. Motionerna gäller dels frågan om en allmän översyn av arbetsrätten, dels förslag till ändringar i vissa centrala arbetsrättsliga lagar, dels vissa enskilda frågor. Motionerna är ordnade ämnesvis under rubrikerna Översyn av arbetsrätten m.m., Ändringar i medbestämmandelagen m.m., Ändringar i anställningsskyddslagen, Diskriminering i arbetslivet, Vissa pensioner enligt kollektivavtal, ILO- konventionen nr 137, Medicinska kontroller och drogtester samt Arbetskraftsfrågor i trädgårdsnäringen. Utskottets ställningstaganden till motionerna anges under särskild rubrik. Det kan erinras om att utskottet också under hösten 1997 behandlat motioner med krav på förändringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen. Utskottet avstyrkte motioner som i huvudsak tog sikte på vad som betecknades som en mer flexibel och mer överskådlig arbetsrätt (1997/98:AU1).
Översyn av arbetsrätten m.m.
Bakgrund
1992 års arbetsrättskommitté m.m. Arbetsrätten har under 1990-talet varit föremål för flera utredningar. Flera ändringar har skett i de centrala arbetsrättsliga lagarna. Med utgångspunkt i de förslag som lämnats av 1992 års arbetsrättskommitté i delbetänkandet Ny anställningsskyddslag (SOU 1993:32) genomfördes under den dåvarande fyrpartiregeringen den 1 januari 1994 vissa förändringar i bl.a. anställningsskyddslagen och medbestämmandelagen. Ändringarna i anställningsskyddslagen innebar följande. Den tillåtna anställningstiden för visstidsanställning förlängdes till tolv månader under en tvåårsperiod. Den längsta prövotiden för provanställning förlängdes till tolv månader. Genom en övergångsbestämmelse undanröjdes kollektivavtal till den del de innehöll kortare avtalstider. Reglerna om visstidsanställning och provanställning skulle vidare i fortsättningen kunna frångås genom lokala kollektivavtal. I fråga om turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist skulle arbetsgivaren ha rätt att inom turordningskretsen undanta två arbetstagare som arbetsgivaren bedömde var av särskild betydelse för den fortsatta driften. Den s.k. månadsregeln förlängdes till två månader och skulle kunna brytas i vissa fall. Mot bakgrund av ett EG-direktiv infördes en regel om skyldighet för arbetsgivare att i inledningen av ett anställningsförhållande skriftligen informera arbetstagaren om villkoren i anställningen. Medbestämmandelagen ändrades genom att bestämmelserna om facklig vetorätt upphävdes. Vidare infördes ett förbud mot fackliga stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag och som hade till syfte att kollektivavtal skulle träffas med företaget.
Återställning av arbetsrätten Sedan Socialdemokraterna återtagit regeringsmakten hösten 1994 upphävdes den 1 januari 1995 de flesta av de nu angivna ändringarna i arbetsrätten. Förlängningen av månadsregeln kom dock att bestå. Likaså behölls regeln om arbetsgivares skyldighet att informera arbetstagare om anställningsvillkoren.
1995 års Arbetsrättskommission m.m. Regeringen tillsatte under våren 1995 en kommission med uppdrag att söka lösningar på de problem som arbetsmarknadens parter ansåg finnas på arbetsrättens område. Kommissionen - som antog namnet 1995 års Arbets- rättskommission - hade enligt direktiven att arbeta med utgångspunkten att lösningen på problemen borde bygga på en gemensam syn och tillkomma i samförståndsanda. Avsikten var att finna former för hur arbetsmarknadens parter själva i så stor utsträckning som möjligt genom kollektivavtal skulle kunna utforma de arbetsrättsliga reglerna. Arbetsrättskommissionen överlämnade i maj 1996 rapporten Samarbetsavtal?. Rapporten innehöll bl.a. ett förslag till samarbetsavtal. Den undertecknades av ordföranden och de ledamöter som inte representerade någon part på arbetsmarknaden. Varken arbetsgivarnas eller arbetstagarnas representanter godtog det slutförslag till avtalsrekommendation som kommissionens ordförande presenterade. Rapporten ledde inte till lagstiftning. Centralorganisationerna på arbetsmarknaden förband sig vid överläggningar med regeringen i maj 1996 att förhandla i arbetsrättsliga frågor. Regeringen gav Statens förlikningsmannaexpedition i uppdrag att tillsätta en medlargrupp med uppgift att söka enighet mellan arbetsmarknadens parter. Parterna utnyttjade inte medlargruppen. Medlargruppen meddelade därför i augusti 1996 regeringen att det inte fanns några förutsättningar för den att fullfölja uppdraget att söka nå enighet mellan arbetsmarknadens parter i arbetsrättsliga frågor.
Hösten 1996: En arbetsrätt för ökad tillväxt Inom Arbetsmarknadsdepartementet upprättades sommaren 1996 ett utkast till lagrådsremiss. Utkastet innehöll förslag till vissa lagändringar och remissbehandlades. Den 23 september hölls remissammanträde hos Arbetsmarknadsdepartementet. Regeringen presenterade i oktober 1996 propositionen (1996/97:16) En arbetsrätt för ökad tillväxt. I propositionen föreslogs vissa ändringar i anställningsskyddslagen och lagen om anställningsfrämjande åtgärder (främjandelagen). Det främsta syftet med förslaget var att underlätta nyanställningar och därigenom minska arbetslösheten. Ändringarna i anställningsskyddslagen innebar följande. Avvikelser från anställningsskyddslagen genom kollektivavtal får göras i samma utsträckning som tidigare. Beträffande vissa regler slopas dock kravet på att kollektivavtalet skall ha slutits eller godkänts av central arbetstagarorganisation. Detta gäller under förutsättning att det mellan parterna i andra frågor gäller eller brukar gälla kollektivavtal på central nivå. Den regel upphävdes som föreskrev medgivande av central arbetstagarorganisation i varje enskilt fall för uppsägning av äldre arbetstagare som innebär avvikelse från lagens turordningsregler. En ny anställningsform - överenskommen visstidsanställning - infördes. Avtal om överenskommen visstidsanställning får beträffande en och samma arbetstagare omfatta högst tolv månader under tre år. Ett företag eller verksamhet som tidigare inte haft någon arbetstagare, och som vill börja anställa, får träffa avtal om överenskommen visstidsanställning beträffande en och samma arbetstagare för sammanlagt högst 18 månader under tre år. En arbetsgivare får samtidigt ha högst fem arbetstagare med överenskommen visstidsanställning. Den tid under vilken företrädesrätt till återanställning gäller förkortades från ett år till nio månader. Den tid inom vilken en arbetstagare skall ha varit anställd mer än tolv månader för att ha företrädesrätt utsträcktes från två till tre år. Uppsägningstiderna sattes i relation till anställningstidens längd och inte som tidigare även till arbetstagarens ålder. En begränsning för vikariatsanställningar infördes. En arbetstagare får vara anställd på vikariat sammanlagt högst tre år under en femårsperiod. Om denna period överskrids övergår anställningen i en tillsvidareanställning. En arbetstagare som har en deltidsanställning och som till sin arbetsgivare anmält att han eller hon vill ha en anställning med högre sysselsättningsgrad, dock högst heltid, skall ha företrädesrätt till en sådan anställning. Ändringarna i främjandelagen innebar att föreskrifterna om s.k. äldreavgångar och inskränkningar i rätten att sluta avtal om anställning för begränsad tid upphävdes. Riksdagen godtog regeringens förslag. På arbetsmarknadsutskottets föranstaltande beslutades att en referensgrupp skulle tillsättas med uppgift att kontinuerligt utvärdera den nya anställningsformen överenskommen visstidsanställning. Ändringarna i anställningsskyddslagen och främjandelagen trädde i kraft i huvudsak den 1 januari 1997. Dock trädde reglerna om avvikelser från anställningsskyddslagen genom kollektivavtal i kraft den 1 juli 1997, och regeln om tidsgräns för vikariat skall träda i kraft den 1 januari 2000.
Motionerna 1997 I flera motioner som väckts under 1997 görs gällande att de arbetsrättsliga reglerna generellt bör ses över av en utredning. Vänsterpartiet utvecklar sina tankegångar om detta i motion A710. Enligt motionen bör regeringen ges i uppdrag att tillsätta en parlamentarisk utredning som har att utveckla arbetsrätten när det gäller demokrati, arbetstagarbegreppet, kompetensutveckling och yttrandefrihet (yrk. 1). När det gäller demokrati är det enligt motionen dags att introducera en ny arbetsrätt med dialog och samarbete i frågor som traditionellt definierats som arbetsledningsfrågor. Arbetsgivaren skall motivera sina beslut och samråda med löntagaren som alltid skall kunna begära fackligt stöd och förhandling. Arbetstagaren skall ha inflytande över sin arbetssituation, arbetets innehåll och planering av arbetet. Demokrati i arbetslivet är också en fråga om alla människors lika värde - kvinnor och män och invandrare måste uppmärksammas. Vänsterpartiet framhåller vidare att endast arbetstagare har de rättigheter som ges i lagar och avtal. Exempelvis konsulter och uppdragstagare är inte arbetstagare i arbetsrättslig mening. De saknar därför rättigheter i förhållande till sin dagliga arbetsledning. Det föreslås att arbetstagarbegreppet genom ny lagstiftning utvidgas så att alla löntagare omfattas. Ett av de viktigaste redskapen för ökad trygghet i anställningen är enligt motionen kompetensutveckling. Den personalutbildning som finns i dag är inte tillräcklig och inte heller rättvist fördelad. Rätten till kompetensutveckling för alla måste regleras i lag. Arbetsgivarens ansvar skall lyftas fram. De fackliga organisationerna skall ha möjlighet att påverka så att det blir en rättvis fördelning av möjligheterna till kompetensutveckling mellan alla grupper av anställda och mellan könen. Vänsterpartiet anför vidare att flera domar i Arbetsdomstolen har visat att regeringsformens stadganden om yttrande- och tryckfrihet inte gäller på arbetsplatsen. Vänsterpartiet anser att det krävs en lagstiftning som garanterar yttrandefriheten för arbetstagare och som inte tillåter att den inskränks i anställningsavtalet. Ingemar Josefsson (s) begär i motion A714 att de ändringar i arbetsrätten som gäller sedan den 1 januari 1997 utvärderas och ses över. Utvärderingen bör särskilt avse ändringarnas effekter på maktförhållandena på arbetsplatserna och konsekvenserna för mindre arbetsplatser. Han framhåller att det bör göras en samlad översyn av hur rätten till kompetensutveckling, god arbetsmiljö, inflytande och flexibilitet kan utvecklas. Även Carl Erik Hedlund (m) anser i motion A250 att det bör göras en grundlig genomgång av nuvarande arbetsmarknadslagar i syfte att åstadkomma enklare och mer flexibla regler (yrk. 2). Han påtalar även i motion A705 vikten av en ökad rörlighet, flexibilitet och frihet på arbetsmarknaden och föreslår att riksdagen av regeringen begär en utredning om förutsättningarna för att anpassa de lagar som reglerar arbetsmarknadens funktionssätt i riktning mot ökad flexibilitet. I flera motioner hemställs om förenklingar och avregleringar i de arbetsrättsliga lagarna. Carl Erik Hedlund (m) anser att arbetsmarknadslagstiftningen skapar hinder för företagare, inte minst för småföretagare. I motion A250 hemställer han att det införs en provperiod på tre år under vilken företag med färre än tio anställda undantas från merparten av arbetsmarknadslagarna (yrk. 1). Karin Falkmer m.fl. (m) är i motion 1996/97:N15 - som väckts med anledning av regeringens skrivelse 1996/97:83 Sverige och den inre marknaden - kritiska till parternas och kollektivavtalens starka ställning i den svenska arbetsrätten (yrk. 5). Regeringen borde enligt motionärerna modernisera den svenska arbetsrätten genom att kritiskt ifrågasätta kollektivavtalen. De anser att det uppkommer en olycklig blandning av offentlig och privat regelgivning om, som regeringen förespråkar i skrivelsen, EU:s regler generellt genomförs i Sverige genom kollektivavtal. Regeringens värnande om kollektivavtalen och ?den svenska modellen? riskerar att leda till att de arbetsrättsliga organisationernas ställning stärks i förhållande till organisationernas medlemmar, sägs det i motionen. Enligt motionen bör regeringens krav på att semidispositiva regler (regler som kan frångås genom kollektivavtal) skall införas i EU:s arbetsrättsliga direktiv modifieras. Även Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) är kritiska mot kollektivavtalens dominerande ställning. De begär i motion A458 en ny strategi för nya arbeten i stockholmsregionen (yrk. 2). Det anförs att arbetsmarknadslagstiftningen är dålig på att anpassa sig till strukturförändringar och en allt rörligare arbetsmarknad. Brist på kvalificerad arbetskraft och dålig anpassningsförmåga i ekonomin sägs skapa flaskhalsar i regionen. En politik som är bra för stockholmsregionen skapar nya arbeten och tillväxt i hela landet. Motionärerna vill övergå till individuella avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare för att skapa ökad flexibilitet och nya arbetstillfällen. Exempelvis vid banklån, hyreskontrakt, telefonabonnemang och avbetalningsköp kan finnas villkor som anger att en tillsvidareanställning är en förutsättning för att någon skall kunna komma i fråga som kund. Jan Backman (m) anser i motion A702 att anställningsformen tillsvidareanställning ibland tillämpas som villkor på ett ogenomtänkt sätt, även inom staten. Han menar att statliga regelverk inte skall få använda anställningsformen på ett diskriminerande sätt.
Utskottets ställningstagande Frågan om behovet av en utredning med uppdrag att mer övergripande se över den arbetsrättsliga lagstiftningen behandlades av utskottet senast hösten 1997 (1997/98:AU1) och dessförinnan hösten 1996 (1996/97:AU4). I enlighet med vad som uttalades vid dessa tillfällen och enligt vad som redovisats ovan kan konstateras att arbetsrätten utretts flera gånger under senare år. Senast trädde mer omfattande ändringar i central arbetsrättslig lagstiftning i kraft den 1 januari och den 1 juli 1997. Generellt gick ändringarna i riktning mot en anpassning av reglerna till att underlätta nyanställningar och att öka öppenheten för lokala lösningar på arbetsrättsliga problem. Samtidigt var det ett angeläget intresse att bevara ett stort mått av anställningstrygghet för den enskilde. Det går ännu inte att dra några bestämda slutsatser om effekterna av de ändringar som trätt i kraft under 1997, och det är för tidigt att så kort tid efter lagändringarna låta föranstalta om översyn och utvärdering. Här kan framhållas att det på utskottets initiativ i Arbetsmarknadsdepartementets regi tillsatts en referensgrupp med särskilt uppdrag att till riksdagen redovisa erfarenheter och slutsatser beträffande den nya anställningsformen överenskommen visstidsanställning. Arbetsmarknadens parter är representerade i gruppen. Enligt vad utskottet erfarit under hand anser referensgruppen att det ännu är för tidigt att uttala sig om i vilken omfattning och i vilka sammanhang anställningsformen kommit till användning. När det särskilt gäller vad Vänsterpartiet nu anfört i fråga om demokrati, arbetstagarbegreppet, kompetensutveckling och yttrandefrihet kan erinras om att utskottet både hösten 1995 och 1996 avstyrkt yrkanden som motsvarar de som nu framställts. Utskottet har inte ändrat uppfattning. Utskottet anser med hänsyn till det anförda att det inte finns anledning att återigen låta tillsätta en utredning eller att på annat sätt särskilt låta utvärdera 1997 års ändringar. Även de yrkanden som - oberoende av om en mer övergripande översyn görs - avser avregleringar och förenklingar av arbetsrätten har nyligen varit föremål för utskottets prövning. De ändringar framför allt i anställningsskyddslagen som trädde i kraft under 1997 syftade som nämnts till att underlätta nyanställningar och att finna lokala lösningar. Enligt utskottets mening finns det nu inte anledning att vidta ytterligare åtgärder i riktning mot en förenklad arbetsrätt. Regeringens skrivelse 1996/97:83 Sverige och den inre marknaden ger en redovisning och bedömning av arbetet med EU:s inre marknad som skall leda till fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer. Skrivelsen anger också Sveriges mål på detta område. När det gäller arbetsrätt anger regeringen i skrivelsen att den vill värna om den svenska modellen på arbetsmarknaden och föra fram parternas och kollektivavtalens betydelsefulla roll på den europeiska arbetsmarknaden. Enligt skrivelsen vill Sverige vidare verka för att det i EU:s arbetsrättsliga direktiv skrivs in semidispositiva regler, vilket skulle innebära att vissa bestämmelser skulle kunna frångås genom nationella kollektivavtal. Den svenska arbetsrätten bygger sedan gammalt på att arbetsmarknadens organisationer har en aktiv roll och tar ett stort ansvar. Samarbete och samförståndslösningar i kollektivavtal och på andra sätt är av stort värde för arbetsrättens utveckling i ett samhälle som förändras. Utskottet kan mot den bakgrunden inte biträda det som i motionerna 1996/97:N15 och A458 anförs om att kollektivavtalen i den svenska arbetsrätten, eller internationellt, tillmäts en alltför stor betydelse. Tvärtom vill utskottet framhålla kollektivavtalens betydelse för den enskildes anställningsskydd och trygghet i anställningen. Det är uppenbart att den enskilde arbetstagaren normalt befinner sig i ett underläge gentemot arbetsgivaren inför slutandet av ett anställningsavtal och under den löpande anställningen. En möjlighet att i enskilda avtal göra avsteg från lagfästa eller kollektivavtalsreglerade normer - som begärts i motionen A458 - skulle i många fall komma att användas till arbetstagarens nackdel. Det är också svårt att se att den typen av avtal skulle skapa nya arbetstillfällen på det sätt som antas i motionen. Vad slutligen gäller tillämpningen av anställningsformen tills- vidareanställning i det arbetsrättsliga regelverket kan inte utskottet dela ståndpunkten i motionen om att regelverket är utformat på ett diskriminerande sätt. Det förhållande att t.ex. hyresvärdar eller kreditgivare uppställer krav på tillsvidareanställning är dessutom inte något som bör angripas genom förändringar i det arbetsrättsliga regelverket. Utskottet avstyrker alltså motionerna A710 (yrk. 1), A250, A458 (yrk. 2), A702, A705, A714 och 1996/97:N15 (yrk. 5).
Ändringar i medbestämmandelagen (MBL) m.m. Sten Tolgfors (m) föreslår i motion A230 dels att riksdagen hos regeringen skall begära förslag till hur rätten till blockad av företag skall avskaffas (yrk. 1), dels att rätten till sympatiåtgärder avskaffas (yrk. 2). Även Carl Erik Hedlund (m) anser i motion A706 att riksdagen hos regeringen bör begära förslag till hur ett förbud mot sympatistrejker och blockader mot andra parter än dem som är involverade i en facklig konflikt bör utformas. Varsel om stridsåtgärd skall enligt 45 § medbestämmandelagen lämnas sju dagar i förväg, om inte ?giltigt hinder? möter. Kent Olsson och Tom Heyman (m) anför i motion A708 att undantaget kommit att tillämpas på sådant sätt att rederinäringen drabbas hårdare än andra branscher. De begär därför att riksdagen till regeringen tillkännager behovet av ett förslag till regel som klargör att varselskyldighet i princip skall gälla även när en stridsåtgärd riktas mot ett fartyg.
Utskottets ställningstagande Utskottet tog hösten 1996 ställning till yrkanden som motsvarar de som nu framställts om inskränkningar i rätten att vidta fackliga stridsåtgärder (1996/97:AU4). I anslutning till vad då uttalades måste framhållas att tankarna bakom dessa yrkanden inte är förenliga med hur arbetsrätten bör vara utformad i dagens samhälle. Till detta kommer att Utredningen om ett förstärkt förlikningsmannainstitut enligt sina direktiv (dir. 1997:66) har att ta ställning bl.a. till vissa frågor om tvistelösning och konflikter. Utredningen skall redovisa sitt uppdrag senast den 30 november 1998. Det finns ingen anledning till att utskottet genom initiativ i dessa frågor föregriper utredningens arbete. Reglerna om varsel i medbestämmandelagen kan inte anses vara i behov av förtydligande. Det kan konstateras att varselskyldigheten enligt lagen gäller även inom rederinäringen, men att - som också nämns i motionen - undantagsregeln enligt lagens förarbeten kan vara tillämplig exempelvis när det gäller blockad mot lossning av fartyg med kort liggetid i hamn eller när arbetet är av så kort varaktighet att tid inte finns för en veckas varsel. Undantaget bör enligt förarbetena kunna tillämpas också i andra situationer där varselskyldigheten framstår som meningslös. Någon sådan lagregel eller lagändring som förespråkas i motionen är enligt utskottets mening inte påkallad. Utskottet avstyrker alltså motionerna A230 i berörda delar samt A706 och A708.
Ändringar i anställningsskyddslagen (LAS) Vänsterpartiet begär i motion A710 ändringar i anställningsskyddslagen enligt följande. Sverige har vid en internationell jämförelse en ?liberal? lagstiftning som innebär att det är mycket billigare att lägga ned företag i Sverige än i andra EU-länder. Företag som har verksamhet i flera länder, och som lägger ned verksamhet i Sverige, bör enligt lag vara skyldiga att betala skadestånd till de anställda som drabbas. Skadeståndet bör vara i storleksordningen två årslöner. Regeringen bör under 1998 lämna förslag till lag om skadestånd vid nedläggning av verksamhet i Sverige (yrk. 3). Anställningsskyddslagen är en skyddslag för den svagare parten, arbetstagaren. Grundskyddet i lagen skall inte kunna avtalas bort. Sedan 1997 får dock överenskommelser om vissa avvikelser från lagen träffas av den lokala organisationen. Sådana överenskommelser bör tillåtas endast efter godkännande av den centrala arbetstagarorganisationen. Annars kan på arbetsplatser med svag facklig representation lagen komma att helt avtalas bort. En hänvisning till central arbetstagarorganisation bör återinföras i anställningsskyddslagen (yrk. 4). Huvudprincipen för anställningar skall vara tillsvidareanställning. Antalet visstidsanställningar ökar dock kraftigt och sådana anställningar medför en urholkning av arbetstagarnas rättigheter. Regeringen bör ges i uppdrag att lämna förslag om att andra anställningsformer än tillsvidareanställning skall godkännas av facklig organisation och att visstidsanställningar som varat mer än 18 månader automatiskt skall övergå i en tillsvidareanställning (yrk. 5). Företrädesrätten till återanställning enligt anställningsskyddslagen bör förlängas till tolv månader vilket gällde före lagändringarna 1997 (yrk. 6). Annars innebär inte företrädesrätten ett reellt skydd mot godtyckliga uppsägningar. Kvinnor behandlas sämre än män när det gäller s.k. avtalsturlistor med avsteg från anställningsskyddslagens turordningsregler vid uppsägning. För att komma till rätta med denna typ av könsdiskriminering begärs att avtalsturlistor alltid skall godkännas av central arbetstagarorganisation när föräldralediga eller gravida arbetstagare är berörda (yrk. 8). Genom 1997 års lagändringar försämrades skyddet för äldre vid avsteg från lagens turordningsregler. Den centrala arbetstagarorganisationens godkännande krävs inte längre när arbetstagaren fyllt 57,5 år. Äldre har svårt att finna nya anställningar. Regeln om den centrala organisationens godkännande yrkas därför återinförd i anställningsskyddslagen (yrk. 9). Enligt 39 § anställningsskyddslagen kan en arbetsgivare som av domstol ålagts att återta en uppsagd eller avskedad arbetstagare ?köpa ut? arbetstagaren. En arbetstagare som vinner ett mål i domstolen får alltså inte tillbaka sin anställning trots att uppsägningen varit lagstridig. Detta beskrivs i motionen som att pengar och makt går före rätt. Regeringen bör lämna förslag till ett principförbud mot sådana ?utköp?. Skadestånd enligt 39 § bör bestämmas på sådant sätt att de får avsedd avhållande effekt. En viss del av skadestånden bör tillfalla staten (yrk. 10). Deltidsanställda bör enligt Vänsterpartiets motion ha företrädesrätt till fler arbetstimmar när sådana blir lediga utan att - som är fallet i dag - rätten begränsas till den egna driftsenheten (yrk. 7). Den rätten bör kunna åberopas om den deltidsanställde efter ett rimligt inlärnings- eller skolningsskede inom eller utom företaget kan anförtros nya arbetsuppgifter. Arbetsgivarens fria rätt att oberoende av reella behov välja deltidsanställning bör begränsas genom juridiska styrmedel, sägs det i motionen. Ingemar Josefsson (s) framhåller i motion A297 det ofrivilliga deltidsarbetet som ett stort jämställdhetsproblem. Det är oftast kvinnor som arbetar deltid. Samhället bör enligt motionen via arbetstidslagstiftningen ge en tydlig signal om att det ofrivilliga deltidsarbetet bör minska. Ambitionen bör vara att heltidsanställning skall vara en rättighet och arbetsgivare bör vara skyldiga att planera arbetets organisation med den utgångspunkten.
Utskottets ställningstagande Anställningsskyddslagen har, som framgått ovan, nyligen varit föremål för ändringar. Generellt gick de ändringarna i riktning mot en anpassning av reglerna till att underlätta nyanställningar och till ökad öppenhet för lokala lösningar på arbetsrättsliga problem. Vänsterpartiets motion A710 om en utbyggd arbetsrätt är allmänt sett inte förenlig med de strävandena. Det är utskottets övergripande uppfattning att den sortens förändringar i anställningsskyddslagen som Vänsterpartiet förespråkar inte skulle verka för arbetsrättens anpassning till den moderna arbetsmarknadens behov av lösningar. En rätt för den enskilde arbetstagaren att i händelse av uppsägning på grund av företagsnedläggelse erhålla skadestånd av arbetsgivaren vore ett principiellt främmande inslag i svensk arbetsrätt. En sådan rätt skulle bygga på ett antagande om att beslut att anställa innefattar en utfästelse inför framtiden som går utöver de åtaganden som i dag följer av anställningsbeslutet. Detta skulle innebära ett avsteg från den i svensk arbetsrätt hävdvunna principen om arbetsgivarens rätt att besluta i frågor om affärs- och företagsledning. Enligt vad utskottet inhämtat är det visserligen riktigt att sådana rättsliga konstruktioner förekommer i andra länder. Det vill dock synas som att den rätten till ekonomisk kompensation ofta kombineras med ett sämre skydd för anställningen som sådan. Enligt utskottets mening är en modell enligt dessa riktlinjer inte önskvärd. Utskottet biträder alltså inte begäran om lagförslag om rätt till skadestånd vid nedläggning av verksamhet i Sverige. När det sedan gäller frågorna om återinförande av hänvisning till central arbetstagarorganisation i anställningsskyddslagen och yrkandena beträffande visstidsanställningar, företrädesrätten till återanställning och avtalsturlistor vill utskottet framhålla följande. Dessa frågor regleras i dag i enlighet med vad riksdagen beslutade om hösten 1996 (prop. 1996/97:16, bet. 1996/97:AU4, rskr. 107). Syftet var att anpassa de arbetsrättsliga reglerna till förändringar som skett på arbetsmarknaden och de ändringar som gjordes var resultatet av en avvägning mellan olika intressen. Utskottet har inte ändrat uppfattning i de frågor som då avhandlades. Möjligheten till s.k. utköp enligt 39 § anställningsskyddslagen kan ibland onekligen ge upphov till mindre tilltalande situationer. Som utskottet tidigare uttalat vid flera tillfällen skulle dock Vänsterpartiets förslag om principförbud mot sådana utköp knappast lösa problemen på ett godtagbart sätt. En ordning där samma omständigheter kom att behandlas i flera på varandra följande rättegångar framstår inte som eftersträvansvärd. Det är vidare svårt att tänka sig exekutivt tvång vid verkställelse av en dom som ålägger en arbetsgivare att återta en arbetstagare i anställning. Utskottet står fast vid vad som tidigare uttalats i denna fråga (se t.ex. bet. 1995/96:AU3 med hänvisningar). När det gäller de deltidsanställdas situation delar utskottet den uppfattning som kom till uttryck i proposition 1996/97:16 En arbetsrätt för ökad tillväxt, nämligen att det är angeläget att det skapas förutsättningar för att arbetstagare skall kunna få den arbetstid de önskar. Anställningar på heltid bör eftersträvas. Här kan erinras om den ökade rätt till företrädesrätt för deltidsanställda som gäller sedan den 1 januari 1997. En ny regel i anställningsskyddslagen innebär att arbetstagare som har deltidsanställning i princip har företrädesrätt till en högre anställningsgrad, dock högst heltid. Företrädesrätten är begränsad till den egna driftsenheten, men inte till det egna kollektivavtalsområdet. Denna rätt gäller vidare före en tidigare anställds anspråk på företrädesrätt till återanställning. Även om heltidsarbete är målet kan det dock förekomma situationer där en anställning på deltid är nödvändig, t.ex. på grund av verksamhetens behov och förutsättningar. Här måste reglerna utformas efter en avvägning mellan den enskildes intresse och arbetsgivarens förutsättningar att möta anspråket. En sådan avvägning gjordes inför den nyssnämnda ändringen i anställningsskyddslagen som trädde i kraft den 1 januari 1997. Enligt utskottets mening bör anställningsskyddslagens regler nu inte ändras ytterligare. Med hänsyn till vad nu sagts avstyrker utskottet motion A710 i de avseenden som nu prövats liksom motion A297.
Diskriminering i arbetslivet Två motioner avser etnisk diskriminering. Enligt den i dag gällande lagen (1994:134) mot etnisk diskriminering är diskriminering på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung förbjuden. Nalin Baksi m.fl. (s) och Karin Pilsäter (fp) anser i motionerna A716 respektive A718 (yrk. 1) att det behövs en skärpning av lagen. Motionärerna framhåller att lagen hittills prövats i Arbetsdomstolen endast en gång och att den uppställer alltför höga beviskrav och bl.a. av det skälet inte fungerar. Karin Pilsäter föreslår också fler positiva aktiva åtgärder hos företag och myndigheter (yrk. 3). Meritvärdering, betygsöversättning, kompletteringskurser, avancerad svenskundervisning, praktikplatser och mentorskap är enligt motionen några metoder som kan göra välutbildade invandrare kvalificerade för arbeten inom den egna kompetensen. För att nå kunskap om vilka åtgärder som är lämpliga att fästa i lag som krav på arbetsgivare behövs dock enligt motionen mer forskning och metodutveckling om etnicitet, mångkultur och diskriminering (yrk. 2). I ett par motioner efterlyses lagstiftning mot diskriminering av homosexuella i arbetslivet. Juan Fonseca (s) och Ola Ström m.fl. (fp) framhåller i motionerna A703 respektive A712 att förbud mot sådan diskriminering i dag saknas i Sverige trots att undersökningar visat att diskriminering förekommer.
Utskottets ställningstagande Ett förslag till en ny, mer ingripande lag mot etnisk diskriminering är för närvarande under beredning i Regeringskansliet (betänkandet Räkna med mångfald!, SOU 1997:174). Förslaget omfattar bl.a. krav på aktiva åtgärder mot diskriminering. Frågan om diskriminering av homosexuella har behandlats i utskottet vid flera tillfällen under senare år. Utskottet har två gånger uttalat att det synes föreligga ett behov av sådan lagstiftning (bet. 1993/94:AU9 och bet. 1995/96:AU3). Även i denna fråga bereds för närvarande ett förslag till antidiskrimineringslag i Regeringskansliet (betänkandet Förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning, SOU 1997:175). Proposition i båda frågorna väntas under våren 1998. Mot den bakgrund som nu angetts föranleder motionernas krav beträffande lagstiftning mot etnisk diskriminering och diskriminering av homosexuella inte någon vidare åtgärd från utskottet. Det är vidare enligt utskottets mening lämpligt att avvakta den fortsatta beredningen i Regeringskansliet innan ställning tas till vilka krav som bör ställas på arbetsgivare vad gäller aktiva åtgärder mot etnisk diskriminering. Inte heller behovet av forskning och metodutveckling i frågor om etnisk diskriminering kan i dag till fullo bedömas. Dessutom - som anges i motionen A718 - synes det redan i dag förekomma forskning i dessa frågor vid svenska universitet och högskolor. Utskottet avstyrker alltså bifall till motionerna A703, A712, A716 och A718.
Vissa pensioner enligt kollektivavtal Motion A711 av Margit Gennser (m) avser projektanställningar och andra anställningar som varar kortare tid än ett år. I motionen framhålls att det enligt kollektivavtal som regel i dag betalas pensionsavgifter för alla anställda, även för korttidsanställda som inte kvalificerat sig för motsvarande pensionsförmån. Ett krav bör enligt motionen vara att projektanställda skall kunna avtala bort anslutningen till kollektivavtalsbeslutade pensionsförmåner och använda motsvarande avgift för att själva ordna sin pensionsfråga.
Utskottets ställningstagande De typer av pensionsförmåner som motionen avser grundas på kollektivavtal. Frågan om förmånernas konstruktion är därmed en fråga i första hand för avtalens parter, inte för riksdagen. Utskottet anser inte att det finns anledning att ge till känna ett behov av att den gällande ordningen skall upphöra. Motion A711 avstyrks därför.
ILO-konventionen nr 137 ILO-konventionen nr 137 om hamnarbete innehåller regler vilkas främsta syfte anges vara att åstadkomma sysselsättning, säkerhet, hälsa, välfärd och yrkesutbildning för hamnarbetare. Sverige ratificerade konventionen 1974. Det har gjorts gällande att konventionen av fackliga organisationer åberopats som rättslig grund för ett s.k. stuverimonopol i hamnarna. Innebörden av ett sådant monopol skulle vara att andra yrkeskategorier än hamnarbetare och medlemmar i vissa arbetstagarorganisationer förvägras att utföra arbetsmoment med anknytning till godshantering. Folkpartiet anser i motion N309 att stuverimonopolet bör brytas (yrk. 7). Även Kenth Skårvik m.fl. (fp) anser i motion T214 att regeringen bör ta fram förslag om avveckling av stuverimonopolet (yrk. 22). Monopolet hindrar enligt motionärerna en rationell hantering av godset i hamnarna och fördyrar hamnkostnaderna i onödan.
Utskottets ställningstagande Utskottet har behandlat ILO-konventionen nr 137 dels våren 1996 (bet. 1995/96:AU3), dels hösten 1996 (bet. 1996/97:AU4). Yrkanden om att bryta det s.k. stuverimonopolet avstyrktes med hänvisning till att saken behandlats av den svenska ILO-kommittén under 1996. För att konventionen inte skulle fortsätta att gälla hade krävts att den sagts upp av Sverige senast den 24 juli 1996, vilket inte skedde. Sverige kommer därför att vara bundet av konventionen i ytterligare tio år. - När det gällde den allmänna frågan om monopolets avveckling ville utskottet inte ta ställning på då föreliggande material. ILO-kommittén uttalade sig 1996 om tolkningen av konventionen. Enligt kommittén innehåller konventionen inte några bestämmelser som kan åberopas som rättsligt stöd för ett stuverimonopol. Detta besked delgavs arbetsmarknadens parter 1996. Det har mot den bakgrunden nu inte framkommit omständigheter som ger utskottet anledning att uttala sig i den riktning som motionärerna begär. Motionerna T214 och N309 i berörda delar avstyrks därför.
Medicinska kontroller och drogtester Vänsterpartiet föreslår i motion A710 att regeringen ges i uppdrag att senast under 1999 presentera ett förslag till en lag som reglerar medicinska kontroller i arbetslivet (yrk. 2). Arbetsgivare skall, enligt motionen, inte tillåtas att via hälsoundersökningar sortera bort människor så att bara de friska och starka i framtiden finns kvar på arbetsmarknaden. I avvaktan på den nya lagen föreslås att regeringen lämnar förslag till en temporär lag som ställer krav på stöd i kollektivavtal för att medicinska kontroller skall få användas. Göthe Knutson (m) anser i motion A713 att obligatoriska drogtester bör införas för vissa yrkesgrupper (yrk. 1). Det gäller särskilt piloter, lokförare, bussförare och andra med föraransvar samt personal i kärnkraftverk. Lagstiftning förefaller enligt motionen vara nödvändig för att drogtesterna snabbt skall förverkligas. Sverige bör enligt förslaget också vid internationella förhandlingar om kärnkraftssäkerhet ställa krav på att obligatoriska drogtester beslutas (yrk. 2).
Utskottets ställningstagande Betänkandet Medicinska undersökningar i arbetslivet (SOU 1993:63) är föremål för överväganden i Arbetsmarknadsdepartementet. Under våren 1998 väntas, enligt vad utskottet inhämtat, vidare proposition med förslag till ny lagstiftning som rör den typ av medicinska undersökningar som utgörs av genetiska undersökningar. Utskottet, som inte vill föregripa initiativ från Regeringskansliet i dessa frågor, finner nu inte skäl att ställa sig bakom Vänsterpartiets yrkanden om medicinska kontroller. Frågan om drogtester för bl.a. piloter har väckts inom Utredningen om översyn av luftfartslagstiftningen som har i uppdrag bl.a. att utarbeta förslag till den luftfartsreglering som utredningen anser behövas (dir. 1996:32). Det finns skäl att avvakta eventuella förslag från utredningen. Yrkandena om obligatoriska drogtester och internationella initiativ avstyrks därmed.
Arbetskraftsfrågor i trädgårdsnäringen Utskottet behandlar i detta sammanhang slutligen en motion som rör förhållandena inom trädgårdsnäringen. Ingvar Eriksson och Peter Weibull Bernström (m) pekar i motion A292 på behovet av svensk arbetskraft inom trädgårdsnäringen under skördesäsongerna. Under den arbetsintensiva skördesäsongen behövs varje år ett stort antal skördearbetare under kort tid. Trots hög arbetslöshet är det svårt att få svensk arbetskraft under säsongen. Det anges vara anmärkningsvärt att full arbetsgivaravgift tas ut även för korta säsongsanställningar. Det sägs också vara hämmande och diskriminerande att den av riksdagen beslutade nedsättningen av arbetsgivaravgiften (se prop. 1996/97:150) inte fullt ut kan utnyttjas av företag med säsongssysselsättning. En jämförelse anges visa att arbetskraftskostnaderna för skördearbetskraft är starkt reducerade i de flesta andra EU-länder. I motionen föreslås att riksdagen ger regeringen till känna behovet av förslag som löser arbetskraftsfrågorna inom trädgårdsnäringen.
Utskottets ställningstagande Utredningen om livsmedelssektorns omställning och expansion avgav i december 1997 betänkandet En livsmedelsstrategi för Sverige (SOU 1997:167). Betänkandet, som nu bereds i Regeringskansliet, innehåller förslag som tar sikte på arbetskraftsfrågorna inom trädgårdsnäringen. Med hänsyn redan till att beredningen av betänkandet inte bör föregripas avstyrks motionen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande översyn av arbetsrätten m.m. att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A250, 1997/98:A458 yrkande 2, 1997/98:A702, 1997/98:A705, 1997/98:A710 yrkande 1, 1997/98:A714 och 1996/97:N15 yrkande 5, res. 1 (m) res. 2 (v)
2. beträffande ändringar i medbestämmandelagen m.m. att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A230 yrkandena 1 och 2, 1997/98:A706 samt 1997/98:A708, res. 3 (m)
3. beträffande ändringar i anställningsskyddslagen att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A297 och 1997/98:A710 yrkandena 3-10, res. 4 (v)
4. beträffande diskriminering i arbetslivet att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A703, 1997/98:A712, 1997/98:A716 och 1997/98:A718 yrkandena 1-3, res. 5 (fp)
5. beträffande vissa pensioner enligt kollektivavtal att riksdagen avslår motion 1997/98:A711, res. 6 (m)
6. beträffande ILO-konventionen nr 137 att riksdagen avslår motionerna 1997/98:T214 yrkande 22 och 1997/98:N309 yrkande 7, res. 7 (m, c, fp)
7. beträffande medicinska kontroller och drogtester att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A710 yrkande 2 och 1997/98:A713, res. 8 (v)
8. beträffande arbetskraftsfrågor i trädgårdsnäringen att riksdagen avslår motion 1997/98:A292.
Stockholm den 28 januari 1998
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Elver Jonsson
I beslutet har deltagit: Elver Jonsson (fp), Sten Östlund (s), Ingvar Johnsson (s), Kent Olsson (m), Martin Nilsson (s), Elving Andersson (c), Laila Bjurling (s), Patrik Norinder (m), Sonja Fransson (s), Hans Andersson (v), Kristina Zakrisson (s), Barbro Johansson (mp), Dan Ericsson (kd), Paavo Vallius (s), Christer Erlandsson (s), Anna Åkerhielm (m) och Ulf Melin (m).
Reservationer
1. Översyn av arbetsrätten m.m. (mom. 1) Kent Olsson, Patrik Norinder, Anna Åkerhielm och Ulf Melin (alla m) anser dels att den del av utskottets ställningstagande under rubriken Översyn av arbetsrätten m.m. som avser frågan om översyn av arbetsrätten och den del som börjar med orden ?Även de yrkanden? och som slutar ?som antas i motionen? bort ha följande lydelse: Företagare får i dag sätta av mycken tid på att hantera rekryteringsprocessen. Det nuvarande mycket stora regelsystemet, som är oöverblickbart även för experter inom arbetsrättsområdet, medför att oklarheter och missförstånd lätt uppstår. Denna osäkerhet om bland annat vilka regler som klargör anställningens form är ett direkt hinder för många företagare att nyanställa. Bara riktiga jobb i det privata näringslivet kan öka sysselsättningen och få ner den höga arbetslösheten. Då måste det också till att vi gör en ordentlig översyn av hur arbetsmarknaden fungerar på gott och ont och skapar en friare och öppnare arbetsmarknad som fungerar väl. Sverige kommer aldrig att kunna anpassa sig till de nya förutsättningarna, om vi inte får till stånd en flexiblare arbetsmarknad. Detta innebär att mer av dialogen mellan arbetsgivare och anställda måste ske nära den egna arbetsplatsen. För att åstadkomma detta fullt ut bör alla institutionella hinder undanröjas. Den komplexa arbetsrätten är till stora delar ett sådant hinder. Det är också nödvändigt att kritiskt ifrågasätta kollektivavtalen. Det gäller även inom EG-rätten. Utskottet anser att riksdagen och regeringen i landets intresse bör föranstalta om en öppnare arbetsmarknad. För att tillskapa ett bra besluts- underlag bör regeringen därför skyndsammast tillsätta en utredning som får till uppgift att komma med förslag hur man skulle gå till väga för att åstadkomma en mer flexibel arbetsmarknad. Få saker är så viktiga som att undanröja de hinder som företagarna upplever som de direkta orsakerna till att de inte vågar nyanställa. Med det anförda ansluter sig utskottet till vad som anförs i motionerna A250 (yrk. 2), A705 och 1996/97:N15 (yrk. 5) som alltså tillstyrks. dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande översyn av arbetsrätten m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:A250 yrkande 2, 1997/98:A705 och 1996/97:N15 yrkande 5 samt med avslag på motionerna 1997/98:A250 yrkande 1, 1997/98:A458 yrkande 2, 1997/98:A702, 1997/98:A710 yrkande 1 och 1997/98:A714 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, 2. Översyn av arbetsrätten m.m. (mom. 1) Hans Andersson (v) anser dels att utskottets ställningstagande under rubriken Översyn av arbetsrätten m.m. bort ha följande lydelse: Det finns ett stort behov av att förstärka den arbetsrättsliga lagstiftningen. Från arbetsgivarsidan vill man avveckla arbetsrätten, trots att all tillgänglig forskning visar att i länder som avreglerat arbetsrätten minskar antalet tillsvidareanställningar medan visstidsanställningarna ökar. Man har växlat trygga anställningsformer mot otrygga. Bortsett från återställarna 1994 har i huvudsak varje förändring av arbetsrätten som gjorts under 90-talet haft sin udd riktad mot löntagarna. Det har inneburit sämre anställningstrygghet för arbetstagarna och det har ökat arbetsgivarnas makt. Detta gäller oavsett om förändringarna administrerats av en borgerlig eller socialdemokratisk regering. Utskottet delar Vänsterpartiets mening om att man måste se behovet av en ny och förstärkt arbetsrätt mot bakgrund av de stora förändringar som skett i samhället och i näringslivet under de senaste trettio åren. Det handlar om förändrade produktions- och organisationsmönster, om nya anställningsformer, om internationalisering och EU-medlemskap. Utvecklingen har också gått i riktningen mot ett utökat antal atypiska anställningsformer, dvs. korta och lösa anställningsformer, främst på kvinnornas arbetsmarknad. Det är en angelägen uppgift att gå igenom det arbets- och socialrättsliga regelsystemet och se till att personer som arbetar inom sådana anställningar (främst kvinnor) inte gör oskäliga rätts- eller välfärdsförluster. Det är också en angelägen uppgift att utveckla incitament för arbetsgivaren att omvandla atypiska jobb till heltids- och tillsvidareanställningar där så är möjligt. Den nya uppsplittringen av arbetsmarknaden där anställda ?utkontrakteras? och formellt görs till egna företagare skapar ett behov av att inlemma dem som i dag faller utanför den arbetsrättsliga lagstiftningens skyddsnät och lagstifta om rättigheter som kan åberopas. Dagens arbetsrättsliga lagstiftning har sitt ursprung i ett samhälle som dominerades av industriell massproduktion, med hierarkiska arbetsorganisationer och där arbetskraften skulle övervakas. Detta kommer tydligast till uttryck i grundtesen om arbetsgivarens oinskränkta rätt att leda och fördela arbetet. Arbetsgivarens rättighet har sin motsvarighet i att arbetstagaren har en lydnadsplikt som i stort bara begränsas av fara för liv och hälsa. Arbetsgivaren kan ensidigt förändra arbetsvillkoren, t. ex. omplacera den anställde eller ensidigt genomföra olika slag av kontrollåtgärder. Arbetsgivaren behöver inte visa några sakliga skäl för sina arbetsledningsbeslut. Detta blir otidsenligt i ett samhälle där verksamheternas konkurrenskraft bygger på aktiva och självständiga löntagare som tar ett utökat ansvar och där verksamheten kräver motiverade och engagerade medarbetare för att nå ett bra resultat. Utskottet anser att arbetsrätten är en omistlig del av demokratin. Den arbetsrättsliga lagstiftningen är till för att säkra ett visst mått av inflytande i arbetslivet. När lagen om medbestämmande kom var tanken att denna ramlag skulle fyllas ut med lokala utvecklingsavtal eller medbestämmandeavtal för att fördjupa löntagarnas inflytande. Detta har inte skett inom alla områden. Det är dags att introducera en ny arbetsrätt som stöder en dialog och ett samarbete i en rad frågor som traditionellt definierats som arbetsledningsfrågor. Det behövs en arbetsrätt där arbetsgivaren har skyldighet att motivera sina beslut och samråda med löntagaren och där arbetstagaren alltid kan begära fackligt stöd och förhandling. En arbetstagares vägran att lyda omotiverade order skall inte ge påföljd. En ?inflytandelag? behövs som sätter fokus på individens behov av inflytande över sin egen arbetssituation, arbetsinnehåll och planering av arbetet. Lagens skall också fylla kollektivets behov av inflytande över budgetbeslut och långsiktig strategisk planering när det gäller investeringar, bemanning, kompetensutveckling, arbetsorganisation m. m. Inom vissa områden måste vetorätt för arbetstagarna övervägas. Demokrati i arbetslivet handlar också om alla människors lika värde. I dag finns en segregering i arbetslivet som inte enbart kan härledas till formella meriter eller till andra objektiva kriterier. Olika villkor för kvinnor och män såväl som invandrarnas situation måste uppmärksammas. Arbetstagarbegreppet är ?inkörsporten? till hela den arbetsrättsliga lagstiftningen. Endast den som definieras som arbetstagare har de rättigheter och det skydd som LAS, MBL och andra arbetsrättsliga lagar och kollektivavtal ger. Dagens arbetstagarbegrepp utformades i ett samhälle där tillsvidareanställning var den helt dominerande anställningsformen. I dag utgör korttidsanställningar, uthyrning av arbetskraft, entreprenörer samt konsulter som arbetar som ?inhyrd? arbetskraft i företag och inom offentlig sektor en stor och växande del av svensk arbetsmarknad. Denna utveckling kommer alltmer att påverka arbetslivet och skapa problem eftersom de nya anställningsformerna inte regleras fullt ut i våra arbetsrättsliga lagar. På många arbetsplatser finns det arbetskamrater som gör samma jobb, men den ena är arbetstagare och anställd och den andra konsult eller uppdragstagare, alltså inte anställd. De sistnämnda omfattas aldrig av kollektivavtalet på arbetsplatsen och betraktas inte som arbetstagare. De saknar rättigheter i förhållande till sin dagliga arbetsledning. Utskottet anser att arbetstagarbegreppet måste utvidgas så att alla löntagare omfattas av arbetsrätten. Det krävs en ny lagstiftning som stärker dessa gruppers rättigheter på den dagliga arbetsplatsen och i förhållande till den dagliga arbetsledningen. Denna lagstiftning skall också omfatta regler för företrädesrätt. Ett av de viktigaste redskapen för att öka tryggheten i ett föränderligt arbetsliv är kompetensutveckling. För individen är kompetensutveckling en förutsättning både för att få behålla och utvecklas i sitt arbete men också för att kunna få ett nytt arbete om arbetsbrist uppstår. Samtidigt är kompetensutveckling en förutsättning för ett konkurrenskraftigt näringsliv och en väl fungerande offentlig sektor. Den personalutbildning som finns i dag är inte tillräcklig och inte heller rättvist fördelad. Mer än dubbelt så många högskoleutbildade som de som endast har grundskola deltar i personalutbildning. Medelålders deltar i större utsträckning än yngre och äldre. Heltidsarbetande deltar mer än deltidsarbetande och offentliganställda mer än privatanställda. Möjligheten till personalutbildning styrs av både lön och kön. Ju högre lön, desto mer personalutbildning. Män erbjuds personalutbildning i långt större utsträckning än kvinnor. Arbetstagare med kunskaper och kompetens får en stark ställning på framtidens arbetsmarknad. Det innebär att satsningar på utbildning minskar risken för arbetslöshet. Dessutom stärks konkurrenskraften. Både av rättvise- och effektivitetsskäl är det avgörande att alla får del av en ökande utbildning som ger kompetens. Om utbildningen och kompetensen bara kommer några till del blir insatserna mindre effektiva och klyftorna i samhället ökar. Arbetsgivarna har ett ansvar att skapa förutsättningar för den kompetensutveckling som verksamheten kräver i nuet och i framtiden. I dag står samhället för kostnaden för en grundutbildning för alla människor. Arbetsgivaren får i regel tillgång till en välutbildad arbetskraft. Det måste vara arbetsgivarens ansvar att arbetstagarna får reella möjligheter att upprätthålla sin kompetensnivå. Sker inte detta riskerar människor att sparkas ut ur arbetslivet bara för att de inte fått möjlighet att följa med i utvecklingen när produktionen förändras. Rätten till kompetensutveckling för alla anställda måste regleras i en lagstiftning där arbetsgivarnas tydliga ansvar för kompetensutveckling lyfts fram och där de fackliga organisationerna får möjlighet att påverka så att den fördelas rättvist bland alla grupper av anställda och mellan könen. Yttrandefriheten på arbetsplatsen måste säkras. Enligt regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet. Yttrandefriheten har ett starkt skydd i samhället men skyddet gäller bara på fritiden och på semestern. På arbetsplatsen är yttrandefriheten begränsad. Man hänvisar till den lojalitetsplikt som ligger i själva anställningsavtalet. Enligt Arbetsdomstolen är detta en tyst klausul och den behöver inte öppet utsägas. Under senaste åren har denna tysta klausul i praktiken förstärkts i och med att allt fler börjar lyfta in ?lojalitet? som ett kriterium i den individuella lönesättningen. Juridiskt har den grundlagsfästa yttrandefriheten upphört när löntagarna passerar dörren till arbetsplatsen. Konsekvenserna har varit förödande för många anställda. Detta är inte rimligt i ett demokratiskt samhälle. Naturligtvis skall det inte vara möjligt att säga upp en arbetstagare bara för att hon eller han utnyttjat sina demokratiska rättigheter. Den lojalitetsplikt som ligger i anställningsförhållandet måste begränsas till illojalitet i egentlig bemärkelse. Den får inte innebära några ingrepp i den grundlagsfästa yttrandefriheten. Detta innebär att den interna kritikrätten skall lämnas orörd liksom rätten att lämna anmälan till myndigheter och att arbetstagarna också skall ha rätt att yttra sig om verksamheten utanför arbetsplatsen. Den enda begränsning som kan vidkännas är röjande av affärshemligheter eller andra sekretessbelagda uppgifter. Arbetsdomstolen har i en rad domar visat att regeringsformens stadganden om yttrande- och tryckfrihet inte gäller på arbetsplatsen. Arbetsdomstolens domar innebär att man inte kan vänta några förändringar i synen på yttrandefriheten på arbetsplatsen utan lagändringar. Arbetsdomstolen menar att anställningsförhållandet sätter de medborgerliga rättigheterna ur spel och det tycks som om Arbetsdomstolen utgår från att den anställde kan avtala bort sina konstitutionella rättigheter. Det krävs en lagstiftning som garanterar yttrandefriheten för arbetstagare och som inte tillåter att den inskränks i anställningsavtalet. Utskottet menar att riksdagen - såsom förespråkas i Vänsterpartiets motion A710 i berörd del - bör ge regeringen i uppdrag att tillsätta en parlamentarisk utredning som har att utveckla arbetsrätten enligt vad nu anförts om demokrati, arbetstagarbegreppet, kompetensutveckling och yttrandefrihet. Utredningen skall bedrivas skyndsamt och i nära samarbete med arbetsmarknadens parter. Utskottet tillstyrker med detta motion A710 i berörd del. Detta innebär att motionen A714 i huvudsak blivit tillgodosedd. Motionerna A250, A458 yrkande 2, A702, A705 och 1996/97:N15 yrkande 5 som går i annan riktning avstyrks däremot. dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande översyn av arbetsrätten m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:A710 yrkande 1 och 1997/98:A714 samt med avslag på motionerna 1997/98:A250, 1997/98:A458 yrkande 2, 1997/98:702, 1997/98:A705 och 1996/97:N15 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Ändringar i medbestämmandelagen m.m. (mom. 2) Kent Olsson, Patrik Norinder, Anna Åkerhielm och Ulf Melin (alla m) anser dels att utskottets ställningstagande under rubriken Ändringar i medbestämmandelagen (MBL) m.m. bort ha följande lydelse: Den svenska arbetsmarknaden är en av världens mest reglerade. I en tid när det för att länder skall vara konkurrenskraftiga krävs flexibilitet i arbetstider och anställningsförhållanden, samt ökad rörlighet mellan arbeten, är detta förödande. Den nuvarande arbetsrätten kostar Sverige arbetstillfällen, inte minst genom att verksamheten är krånglig för företagare. I synnerhet gäller detta för mindre företag, som inte kan avsätta särskilda resurser för att hantera arbetsrättsliga frågor. Alla onödiga regleringar som hindrar flexibilitet och växtkraft måste avskaffas för att arbetslösheten på allvar skall kunna minskas. Företag som av olika skäl inte vill teckna kollektivavtal eller hängavtal kan av facket försättas i blockad. Tecknande av avtal skall bygga på en dubbel frivillighet, att båda parter är villiga att acceptera avtalet. Facket skall inte ha rätten att tvinga företrädesvis små företag att skriva under avtal som ledningen bedömer stå i strid med företagets intressen. Ett exempel är ensamföretagare som hotas med att försättas i blockad då han saknar kollektivavtal. Den berörda företagaren saknar anställda, men eftersom facket hävdar att han kanske kan komma att anställa någon i framtiden så måste han teckna kollektivavtal ändå. Ett annat exempel är att en företagare med kollektivavtal får avtalet uppsagt av facket och hotas med blockad om han inte accepterar ett nytt avtal, som innehåller avgifter till facket. Den lagfästa blockadrätten i sådana situationer togs bort av den borgerliga regeringen men återställdes av Socialdemokraterna vid maktskiftet. Facket skall inte ha rätt att försätta företag i blockad. Blockadrätten är en ensidig stridsåtgärd som ger facket en orimligt stor makt i förhandlingar med mindre företag. Ett annat exempel på obalansen på arbetsmarknaden är fackets rätt till sympatistrejker. Det är orimligt att fackföreningar som inte är direkt berörda av en konflikt skall kunna vidta stridsåtgärder mot ett enskilt företag. Stridsåtgärder på arbetsmarknaden är i dag tillåtna om de inte strider mot avtalsbunden fredsplikt. Möjligheten till sympatistrejker bör tas bort, t.ex genom ändringar i 41 § MBL. Sympatiåtgärder bör anges som ett av undantagen från det generella tillståndet för stridsåtgärder. Ett ytterligare exempel på obalansen på arbetsmarknaden kan hämtas från tillämpningen av 45 § medbestämmandelagen. Enligt regeln skall varsel om förestående stridsåtgärder lämnas en vecka innan åtgärden utlöses. Undantag från denna regel medges om det finns "giltigt hinder". Motivet för detta undantag är främst att göra stridsåtgärder möjliga i de fall där ett upprätthållande av varselskyldigheten skulle medföra att stridsåtgärden blev verkningslös. Exempel som nämns i förarbetena till lagen är blockad mot lossning av fartyg med kort liggetid eller när arbetet är av så kort varaktighet att tid inte finns för en veckas varsel. I praktiken har dock undantagsregeln kommit att tillämpas även när det gäller fartyg som går i regelbunden trafik på Sverige, såsom då fartyget angör svensk hamn mer än en gång under en sjudagarsperiod. Stridsåtgärden sätts i gång - utan varsel - så snart fartyget anlöpt svensk hamn även i sådana fall då sju dagars varseltid skulle kunna iakttas. Varselreglerna syftar till att ge parterna ett visst rådrum för att överväga läget, faktiskt och rättsligt, och försöka få till stånd en uppgörelse utan konflikt. Den part som tar emot varslet får också en viss tid att förbereda sig och överväga motåtgärder. Varselreglerna är alltså av stor vikt. Med nuvarande tillämpning drabbas rederinäringen hårdare än andra företag. Detta är inte godtagbart. Utskottet anser att det i lagen måste klargöras att varselskyldigheten i princip skall gälla även när stridsåtgärden riktas mot ett fartyg. Undantagsregeln skall således vara tillämplig endast när det verkligen är fråga om ett giltigt hinder. Regeringen bör utan dröjsmål återkomma till riksdagen med förslag i syfte att klargöra undantagsregelns innebörd i enlighet med vad som nu anförts. Med detta ansluter sig utskottet till motionen A230 i berörda delar och till motionerna A706 och A708. dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse: 2. beträffande ändringar i medbestämmandelagen m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:A230 yrkandena 1 och 2, 1997/98:A706 och 1997/98:A708 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Ändringar i anställningsskyddslagen (mom. 3) Hans Andersson (v) anser dels att utskottets ställningstagande under rubriken Ändringar i anställningsskyddslagen (LAS) bort ha följande lydelse: Den svenska arbetsrätten är i behov av att utvecklas och förstärkas. Den trend som under senare år - oberoende av regering - medfört att reglerna om bl.a. anställningsskydd urholkats måste brytas. Arbetsgivarnas makt bör minskas - inte ökas på. Löntagarnas inflytande och rättigheter bör utvecklas - inte inskränkas ytterligare. Utskottet ansluter sig till vad Vänsterpartiet anfört i motion A710, och till motionen A297, i följande avseenden.
Skadestånd vid företagsnedläggelser Svenska storföretag är i dag närvarande i hela Europa och övriga världen. Sverige har, i en internationell jämförelse, en alltför ?liberal? lagstiftning när det gäller arbetsgivarens kostnader för en företagsnedläggelse. Det är mycket billigare att lägga ned fabriker i Sverige än i andra EU-länder. Alla andra EU-länder (de nordiska undantagna) har en lagstiftning som gör att ägarna får betala stora skadestånd om fabriken flyttar. Dessutom kan de fackliga organisationerna förhandla fram skadestånd till arbetstagarna. I Grekland, Italien och Luxemburg får ägaren enligt lag betala två årslöner till alla anställda. I Storbritannien och Irland handlar det om 90 veckors lön. I Belgien och Frankrike får de anställda lagstadgad ersättning och kompensation enligt kollektivavtal. I Frankrike handlar det om ca en halv årslön till varje anställd. I Spanien och Portugal får man enligt lag en månadslön för varje anställningsår och dessutom ungefär lika mycket enligt kollektivavtal. När Atlas Copco lade ned sin fabrik i Tyskland fick de betala 440 000 kr per anställd. Hade samma regler gällt i Sverige hade Ericsson fått betala 450 miljoner kr för att lägga ned sin fabrik i Norrköping. När företag rationaliserar och koncentrerar sin verksamhet stimulerar vår lagstiftning till att verksamheterna i Sverige läggs ned och flyttas utomlands. Det är inte acceptabelt att Sverige skall medverka till social dumpning. Det skall inte vara billigare att lägga ned verksamhet i Sverige än i övriga Europa. Utskottet menar att företag med verksamhet i fler länder skall vara skyldiga att enligt lag betala skadestånd till anställda när de lägger ned sin verksamhet i Sverige. Skadeståndet bör vara i storleksordningen två årslöner och gå till de anställda som drabbas. Riksdagen skall ge regeringen i uppdrag att senast under 1998 presentera ett förslag till en lag som reglerar detta.
Kollektivavtalsrätten Den svenska arbetsrätten är i stort sett semidispositiv, dvs. parterna kan ersätta lagarna med avtal. För att garantera att avvikelser inte utnyttjas på ett otillbörligt sätt har det funnits en regel om att avvikelser från lagen skall vara träffade eller godkända på förbundsnivå. Dispositiviteten har byggt på de centrala parterna som sedan kan delegera ned förhandlingsrätten till den lokala fackliga organisationen. Den 1 januari 1997 genomfördes en lagändring som innebär att avvikelser från reglerna om tidsbegränsade anställningar, turordningsregler, regler om företrädesrätt m.m. får träffas av den lokala organisationen. Det innebär att arbetsrätten inte kommer att vara lika för alla. På arbetsplatser med svaga fackliga organisationer kan hela anställningsskyddslagen komma att avtalas bort. Det lokala facket kan också hamna i rena utpressningssituationer. Arbetsgivarna kan ställa krav på försämringar av anställningsskyddet som villkor för att nyanställa eller för att fler skall få behålla sitt arbete. Anställningsskyddslagen bör enligt utskottets mening primärt vara en skyddslagstiftning där arbetstagaren som den svagare parten ges ett skydd mot godtycke vid anställningens ingående och avslutande. Det är därför viktigt att möjligheten att göra avvikelser från reglerna är liten. Grundskyddet skall inte kunna avtalas bort. Branschanpassningen av vissa bestämmelser skall enbart kunna ske genom överenskommelser på central nivå. Sedan kan förbunden delegera ned förhandlingsrätten till lokal nivå utifrån de lokala organisationernas styrka och önskemål. Hänvisningen till central arbetstagarorganisation bör därför återinföras i anställningsskyddslagen.
Visstidsanställningar I dag kan arbetsgivare visstidsanställa i stor omfattning. En visstids- anställning innebär alltid en urholkning av arbetstagarens rättigheter. Det handlar om varseltid, saklig grund för uppsägning, uppsägningslön och annat som är förbundet med en tillsvidareanställning. För den enskilde innebär också en visstidsanställning att man inte kan planera sin ekonomi, man får t.ex. inga lån om man inte har en tillsvidareanställning. I vissa kommuner får man inte bli hyresgäst hos allmännyttan om man är visstidsanställd. För att en visstidsanställd skall få ett telefonabonnemang kräver Telia att någon med tillsvidareanställning tecknar borgen. Utskottet menar att huvudprincipen för en anställning skall vara tillsvidare- anställning. Andra anställningsformer skall motiveras i förhandlingar, dvs. godkännas av facklig organisation. För personer som varit visstidsanställda mer än 18 månader skall anställningen automatiskt övergå till tillsvidareanställning. Detta skall också gälla vid kombinationer av visstidsanställningar.
Företrädesrätt till återanställning Företrädesrätten till återanställning är en viktig del i anställningsskyddet. Den socialdemokratiska regeringen försämrade företrädesrätten genom att förkorta den från tolv till nio månader. En företrädesrätt som enbart omfattar nio månader innebär att många föräldralediga inte kan utnyttja sin företrädes- rätt. Företrädesrätten skall vara ett indirekt skydd mot godtyckliga uppsägningar och bör därför förlängas till tolv månader.
Företrädesrätt för deltidsanställda Deltidsanställda har företrädesrätt till fler arbetstimmar när sådana finns lediga. Rätten begränsas dock till den egna driftsenheten. Det innebär t.ex. att anställda i en butikskedja med flera butiker inte kan utnyttja sin före- trädesrätt när det finns lediga timmar hos samma arbetsgivare i butiken i kvarteret intill, eller att anställda i kommunal verksamhet inte har rätt att kombinera två deltidsarbeten inom t. ex. barnomsorgen. Inskränkningen till driftsenheten är helt omotiverad och urholkar den deltidsanställdes rätt till fler timmar. Det bör vara tillräckligt för sådan företrädesrätt att den deltidsanställde efter ett rimligt inlärnings- eller skolningsskede (inom eller utom företaget) kan anförtros nya arbetsuppgifter. Arbetsgivarna har i dag rätt, oberoende av reella behov, att välja deltidsarbete som anställningsform utan att behöva motivera varför. Det finns många arbetsplatser och hela branscher där man satt i system att endast anställa på deltid. Det gäller sjukvården, stora delar av omsorgen och inte minst detaljhandeln. Ibland är orsaken att arbetsgivarna vill ha en ?vikariepool? som står till verksamhetens förfogande när det behövs utan att man därför behöver betala för den när den inte behövs. Skall vi komma till rätta med det utbredda missbruket av deltidsanställningar måste lagstiftaren skapa incitament för arbetsgivaren att organisera sin verksamhet så att möjligheterna till högre sysselsättningsgrad för deltidsanställda ökar. Lagstiftningens inriktning bör vara att heltidsanställning skall vara en rättighet och inte ett uttryck för arbetsgivarens fria bestämmanderätt. Här krävs juridiska styrmedel i form av en inskränkning av arbetsgivarens fria rätt att oberoende av reella behov välja deltidsanställning som anställningsform. Endast om det finns sakliga skäl i form av att en påtaglig störning uppkommer i verksamheten bör undantag medges i förhandlingar. Arbetet skall organiseras och planeras med den utgångspunkten.
Turordning och föräldralediga I lagen om anställningsskydd finns en turordningsregel som bygger på att när arbetsbrist uppstår skall den som anställts sist sägas upp först. Genom kollektivavtal får avvikelser göras från turordningsreglerna. Forskning visar att kvinnor behandlas sämre än män när man gör avsteg från den legala turordningen och s.k. avtalsturlistor upprättas. Särskilt föräldralediga kvinnor och gravida har en svag position när arbetsgivaren förhandlar och träffar avtal med lokala facket om vilka som skall sägas upp. Detta är ett oacceptabelt inslag som strider starkt mot anställningsskydds- lagens grundregel om icke-diskriminering. För att komma till rätta med detta krävs att avtalsturlistor alltid skall godkännas av central arbetstagarorganisation när föräldralediga och/eller gravida är berörda. Det finns större intresse och kompetens på central nivå när det gäller att motverka könsdiskriminering än hos det lokala facket.
Skydd för äldre Den 1 januari 1997 försämrades skyddet för äldre vid avsteg från turordnings- regeln. Det krävs inte längre att den centrala fackliga organisationen skall godkänna avsteg från turordningsregeln när arbetstagare som fyllt 57,5 år omfattas. Äldre arbetstagare har väsentligt svårare att ordna sin försörjning efter en uppsägning. Utskottet menar att man bör återinföra regeln om att den centrala organisationen skall godkänna avsteg från turordningsregeln vid uppsägningar av personer som fyllt 57,5 år.
39 § LAS En arbetsgivare som förlorat ett mål i Arbetsdomstolen och som ålagts att återta en lagstridigt uppsagd eller avskedad arbetstagare har enligt 39 § LAS rätt att ?köpa ut? arbetstagaren. När bestämmelsen infördes var den tänkt att endast utnyttjas i undantagsfall men undantaget har tenderat att bli regel. Resultatet blir att den arbetstagare som vinner ett mål i Arbetsdomstolen får ett ?skadestånd? och inte sin anställning tillbaka trots att uppsägningen varit lagstridig. Det är nödvändigt att begränsa det orimliga förhållandet att pengar och makt går före rätt. Har domstolen dömt en arbetsgivare att återta en anställd skall huvudregeln vara att detta respekteras. Den möjlighet till utköp som lagen nu ger bör kraftigt begränsas och ges formen av ett principförbud mot utköp. Undantag skall endast få göras om det föreligger särskilda eller synnerliga skäl. Det skall då vara fråga om en situation där det kan leda till en ohållbar situation på arbetsplatsen om den felaktigt uppsagde eller avskedade kom tillbaka. Det är också uppenbart att de skadestånd som utgår enligt 39 § LAS, i vart fall beträffande större arbetsgivare, inte alls har den avsedda avhållande verkan. Skall man uppnå en sådan verkan måste skadeståndet bestämmas till en viss procent av arbetsgivarens årsomsättning, t.ex. efter mönster från EU:s konkurrensrättsliga regler. En viss del av detta skadestånd bör tillfalla staten. Det som nu sagts innebär att utskottet ställer sig bakom vad Vänsterpartiet anfört i motion A710 i nu berörda delar samt vad som anförs i motion A297. dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse: 3. beträffande ändringar i anställningsskyddslagen att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:A297 och 1997/98:A710 yrkandena 3-10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Diskriminering i arbetslivet (mom. 4) Elver Jonsson (fp) anser dels att den del av utskottets ställningstagande under rubriken Diskriminering i arbetslivet som börjar med ?Mot den bakgrund som nu angetts? bort ha följande lydelse: Utskottet noterar med tillfredsställelse att regeringen aviserat lagförslag mot etnisk diskriminering under våren 1998. Utskottet vill emellertid framhålla följande om det fortsatta arbetets in- riktning. Det är dags för en offensiv mot den etniska diskrimineringen i arbetslivet. Arbetet måste ha dubbla inriktningar: dels mot ökade aktiva, positiva åtgärder, dels mot en skarpare lagstiftning mot uttrycklig diskriminering. Diskrimineringsskyddet behövs som en yttre gräns, en markering att det helt enkelt är förbjudet att diskriminera. Samhällets inställning måste vara glasklar. Därför behöver lagen om etnisk diskriminering såväl skärpas som räckvidden breddas. Ett kraftfullt diskrimineringsskydd är en möjlighet för den enskilde till upprättelse, såväl som en markering av samhällets inställning i opinionsbildande syfte. Det behövs kraftfulla insatser för positiva aktiva åtgärder. Meritvärdering, betygsöversättning, kompletteringskurser, avancerad svenskundervisning och praktikplatser är några metoder för att göra välutbildade invandrare kvalificerade för jobb inom den egna kompetensen. Byggande av nätverk, mentor- skap och lotsar in i arbetslivet kan vara genvägar att skapa det kontaktnät som saknas. Aktiva åtgärder bör riktas mot arbetsgivarna för att förändra attityder och förväntningar. Det bör krävas aktiva åtgärder inom företag och myndigheter. För att vi skall veta vilka aktiva åtgärder som är tillräckligt allmängiltiga och effektiva för att fästa i lag som krav på arbetsgivare behövs betydligt mer forskning och metodutveckling. Det behövs mer forskning om hur re- kryteringsprocesser går till. Det finns många forskare som arbetar med migrationsfrågor och etnicitet och som kan genomföra djupgående och kon- tinuerliga studier av processer. Temainstitutionen i Linköping inrättar ett doktorandprogram om etnicitet, Malmö högskola kommer att utveckla ett stort arbete om relationer mellan etniska grupper, ekonomi och arbete, Södertörns högskola med Mångkulturellt centrum samlar redan många framstående forskare inom området och har en bred verksamhet kring etnicitet och mångkultur. Det finns goda förutsättningar att få fram kunskaper om processer och metoder. Sverige har inte råd att avstå från den kompetens, det kunnande, den kraft och den skaparlusta som finns hos dem som av olika skäl valt att ge oss sin framtid. Utskottet vill med hänvisning till det anförda att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpt lagstiftning till skydd mot etnisk diskriminering, om forskning och metodutveckling kring etnicitet, mångkultur och diskrimineringens processer samt behovet av kunskap och metodutveckling kring aktiva åtgärder för etnisk likabehandling. Med dessa uttalanden ställer sig utskottet bakom motion A718. Utskottets uttalande innebär att vad som anförs i motionen A716 väsentligen får anses tillgodosett. dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse: 4. beträffande diskriminering i arbetslivet att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:A716 och 1997/98:A718 yrkandena 1-3 samt med avslag på motionerna 1997/98:A703 och 1997/98:A712 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Vissa pensioner enligt kollektivavtal (mom. 5) Kent Olsson, Patrik Norinder, Anna Åkerhielm och Ulf Melin (alla m) anser dels att utskottets ställningstagande under rubriken Vissa pensioner enligt kollektivavtal bort ha följande lydelse: Projektanställningar blir allt vanligare i dag. Reglerna i LAS innebär i praktiken att projektanställningar begränsas till 11 månader. En projekt- anställning på 11 månader innebär att den anställde enligt kollektivavtal ofta behandlas mycket oförmånligt. Kollektivavtalen innehåller som regel avtal om pensionsförmåner. Avgifter betalas för alla anställda oberoende av uppdragets längd, även för anställningstider under 12 månader. Kvalifikationstiden för pensionsrättigheter är 12 månader för varje ny anställning även om det avser samma kollektivavtalsområde. Detta innebär att personer med projektanställningar går miste om sammantaget betydande belopp i form av erlagda pensionsavgifter som inte ger upphov till pension. Förhållandena är klart otillfredsställande. Även om frågor som hänger samman med kollektivavtal i första hand brukar anses vara en angelägenhet för kollektivavtalens parter, måste lagstiftaren ingripa i sådana fall då parterna inte tar sitt ansvar för en ur allmän synpunkt godtagbar reglering. Utskottet menar att frihet att stå utanför den tvingande försäkringen måste tillförsäkras de personer som väljer rörligare anknytning till ett företag eller en organisation för att själva kunna ordna sin pensionsfråga. Lagstiftning bör övervägas om parterna inte löser frågan avtalsvägen. Projektanställda bör kunna avtala bort anslutningen till kollektivavtals- beslutade pensionsförmåner och använda motsvarande avgift för att själva ordna sin pensionsfråga. Som det nu är vid kortare anställningstid än ett år, betalas försäkringskostnaderna av arbetsgivaren utan att motsvarande förmån uppkommer. Utskottet tillstyrker med hänsyn till det anförda motion A711. dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse: 5. beträffande vissa pensioner enligt kollektivavtal att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A711 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. ILO-konventionen nr 137 (mom. 6) Elver Jonsson (fp), Kent Olsson (m), Elving Andersson (c), Patrik Norinder (m), Anna Åkerhielm (m) och Ulf Melin (m) anser dels att den del av utskottets ställningstagande under rubriken ILO- konventionen nr 137 som börjar med ?ILO-kommittén uttalade sig? bort ha följande lydelse: Vissa arbetstagarorganisationer stödjer sig på ILO-konventionen nr 137 när de hävdar det s.k. stuverimonopolet i svenska hamnar. Detta monopol på arbete med anknytning till godshantering i hamnarna är ett hinder för rationell hantering av godset. Hamnkostnaderna fördyras i onödan. Ytterst innebär stuverimonopolet att sjöfartens lönsamhet påverkas till det sämre. Monopolet måste avvecklas eftersom det verkar hämmande på utveckling och arbetsmetoder i svenska hamnar. Det är olyckligt att Sverige inte tog till vara möjligheten att 1996 säga upp konventionen. Regeringen bör emellertid utreda möjligheterna att nu säga upp konventionen. Utskottet ställer sig med detta uttalande bakom motionerna T214 och N309 i berörda delar. dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse: 6. beträffande ILO-konventionen nr 137 att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:T214 yrkande 22 och 1997/98:N309 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Medicinska kontroller och drogtester (mom. 7) Hans Andersson (v) anser dels att utskottets ställningstagande under rubriken Medicinska kontroller och drogtester bort ha följande lydelse: Bruket av medicinska kontroller i samband med och under anställning har ökat och kommer att öka ytterligare. Det är okänt hur vanligt det är att någon nekas anställning med hänvisning till medicinska kontroller, men en enkätundersökning riktad till företag med mer än 100 anställda visar att ca 500 personer under 1994 nekats anställning på grund av medicinska kontroller. Det finns en uppenbar risk med att tillåta medicinska kontroller eller genetiska undersökningar i samband med nyanställningar. Medicinska uppgifter kan, utan att vara kopplade till arbetsplatsens arbetsmiljö, leda till att grupper av människor med olika - konstaterade eller befarade - svagheter utestängs från arbetsmarknaden. Utskottet menar att det nu är hög tid att i lag reglera användandet av medicinska kontroller i arbetslivet. Det kan inte vara rimligt att arbetsgivarna kan använda hälsoundersökningar som grund för att sortera bort människor så att endast de friska och starka i framtiden kommer att finnas på arbetsmarknaden, i vart fall när de olika sjukdomarna eller anlagen inte ens behöver vägas mot det aktuella arbetet. Utskottet anser - med tillstyrkande av Vänsterpartiets motion A710 i den delen - att riksdagen skall ge regeringen i uppdrag att presentera ett förslag till en lag som reglerar medicinska kontroller i arbetslivet senast under 1999. I avvaktan på den lagen skall riksdagen ge regeringen i uppdrag att presentera ett förslag till en lag som innebär att det krävs kollektivavtal för att få använda sig av medicinska kontroller i arbetslivet. En sådan temporär lösning innebär att arbetsgivaren inte kan använda sig av medicinska kontroller utan att förhandla om villkoren för dessa. dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse: 7. beträffande medicinska kontroller och drogtester att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A710 yrkande 2 samt med avslag på motion 1997/98:A713 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, Särskilda yttranden
1. Arbetsrättens allmänna inriktning Elver Jonsson (fp), Kent Olsson (m), Patrik Norinder (m), Dan Ericsson (kd), Anna Åkerhielm (m) och Ulf Melin (m) anför: Som vi framhållit vid flera tillfällen, senast reservationsvis i bet. 1997/98:AU1 hösten 1997, anser vi att Sverige behöver arbetsrättsliga regler som underlättar tillkomsten av nya arbeten och förhindrar att redan etablerade företag försvinner. Endast genom att sysselsättningen ökar kan massarbetslösheten bekämpas. Samma grundläggande tankegångar om enklare och färre bestämmelser och större flexibilitet låg bakom de ändringar i regelmassan som infördes under fyrpartiregeringen 1994. Samma resonemang kom till uttryck även genom vad vi anförde vid utskottets behandling av propositionen (1996/97:16) En arbetsrätt för ökad tillväxt hösten 1996 (se särskilt reservation 1 i bet. 1996/97:AU4). Vi vill erinra om vad som tidigare anförts i dessa frågor och understryka att vi alltjämt står bakom dessa principer. Det är angeläget att arbetsrätten förenklas och görs mer flexibel så att reglerna är bättre anpassade till dagens och morgondagens förhållanden.
2. Arbetsrättens allmänna inriktning m.m. Barbro Johansson (mp) anför: Sverige behöver en långsiktig och stabil arbetsrätt som kan tillämpas både i konjunkturuppgångar och -nedgångar och inte leder till att människor upplever att de har otrygga anställningsformer. De ändringar som på regeringens förslag infördes i den arbetsrättsliga lagstiftningen under 1997 kan inte ses som uttryck för en sådan övervägd rättspolitisk linje utan snarare som åtgärder av tillfällig art. Det är angeläget att 1997 års ändringar följs upp och utvärderas. Detta gäller inte minst de ändringar som infördes i anställningsskyddslagen när det gäller den nya anställningsformen ?överenskommen visstidsanställning? och när det gäller begränsningar av vikariatsanställningar m.m. där man - som Miljöpartiet framhöll vid utskottets behandling hösten 1996 - bör beakta även s.k. mixade anställningar, dvs. anställningar där olika typer av visstids- anställningar kombineras i tiden efter varandra. En annan del av 1997 års ändringar var de förstärkta rättigheterna för deltidsanställda. Den införda företrädesrätten är ett värdefullt tillskott till de arbetsrättsliga reglerna. Som framhålls i motionen A297 är likväl alltjämt det ofrivilliga deltidsarbetet ett av de stora jämställdhetsproblemen på dagens arbetsmarknad. Det är oftast kvinnor som deltidsarbetar. Deltidsarbete innebär lägre inkomst. Den som deltidsarbetar får ofta stå tillbaka i löne- och karriärutveckling. Den deltidsarbetande får ofta utföra samma mängd arbete som en heltidsarbetande, men på kortare arbetstid. Inom t.ex. detaljhandeln arbetar en majoritet av de anställda deltid. Av de deltidsanställda kvinnorna i detaljhandeln vill 45 % ha ökad sysselsättning. Ofta är deltidsarbete följden av bristande arbetsorganisation. Med ökade ambitioner inom personalplaneringen och med mer delegering av ansvaret till de anställda så kan mycket av det ofrivilliga deltidsarbetet undvikas. Ambitionen skall vara att heltidsanställning är en rättighet och deltidsanställning en möjlighet. Resultatet av detta måste bli en tydlig signal om att samhället vill minska det ofrivilliga deltidsarbetet. Detta måste återspegla sig i lagstiftningen. Arbetsgivaren skall vara skyldig att planera arbetets organisation med utgångspunkt i heltidsanställningar. Deltidsarbete skall alltid motiveras utifrån särskilda omständigheter, som de anställdas egna önskemål eller arbetets särskilda beskaffenhet.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1 Motionerna............................................1 Utskottet.............................................3 Inledning 3 Översyn av arbetsrätten m.m. 4 Ändringar i medbestämmandelagen (MBL) m.m. 10 Ändringar i anställningsskyddslagen (LAS) 11 Diskriminering i arbetslivet 13 Vissa pensioner enligt kollektivavtal 14 ILO-konventionen nr 137 15 Medicinska kontroller och drogtester 15 Arbetskraftsfrågor i trädgårdsnäringen 16 Hemställan 17 Reservationer........................................17 1. Översyn av arbetsrätten m.m. (mom. 1), (m) 18 2. Översyn av arbetsrätten m.m. (mom. 1), (v) 19 3. Ändringar i medbestämmandelagen (MBL) m.m. (mom. 2), (m) 22 4. Ändringar i anställningsskyddslagen (LAS) (mom. 3), (v) 24 5. Diskriminering i arbetslivet (mom. 4), (fp) 27 6. Vissa pensioner enligt kollektivavtal (mom. 5), (m) 29 7. ILO-konventionen nr 137 (mom. 6), (fp, m, c) 29 8. Medicinska kontroller och drogtester (mom. 7), (v) 30 Särskilda yttranden..................................32 1. Arbetsrättens allmänna inriktning 32 2. Arbetsrättens allmänna inriktning m.m. 32