Vissa anslag till bostadsförsörjningen
Betänkande 1991/92:BoU16
Bostadsutskottets
1991/92:BOU16
Vissa anslag till bostadsförsörjningen
Innehåll
1991/92 BoU16
Sammanfattning
Bostadsutskottet behandlar i betänkandet förslagen i finansdepartementets bilaga till budgetpropositionen avseende anslag till bostadsförsörjningen. Ett undantag utgör dock anslaget till räntebidrag som kommer att behandlas i ett betänkande senare under våren. Dessutom behandlas drygt 70 motionsyrkanden helt eller delvis.
Med anledning av de i budgetpropositionen framlagda förslagen gör utskottet två tillkännagivanden. Förslaget om att de s.k. förköpslånen skall avvecklas redan fr.o.m. 1992 avstyrks av utskottet. Med anledning av motionsförslag (s) samt (c, fp) föreslår utskottet bl.a. att statligt stöd vid vissa kommunala förköp bör kunna utgå även under år 1992. I fråga om utbetalningen av förnyelsebidrag förordar utskottet att dispens från den av regeringen föreslagna sista tidpunkten för ansökan om bidrag skall kunna lämnas under vissa förutsättningar. Med användande av sin initiativrätt föreslår utskottet att det tidigare gällande högre investeringsbidraget i fråga om låntagarbyggda egnahem skall kunna utgå för de projekt som i övrigt uppfyller förutsättningarna härför om projektet påbörjas senast under juni månad 1992. Enligt det ursprungliga riksdagsbeslutet från december 1991 skulle projektet ha påbörjats senast under april månad. Till betänkandet har fogats 30 reservationer samt en meningsyttring av suppleant av utskottssuppleanten från Vänsterpartiet.
SJUNDE HUVUDTITELN
Propositionen
Regeringen föreslår i proposition 1991/92:100 bilaga 8 (s.93--118) (finansdepartementet)
dels att riksdagen
1. godkänner att den huvudsakliga inriktningen av verksamheten vid boverket skall vara i enlighet med vad i regeringsprotokollet förordats i avsnittet Förslag, 2. godkänner att den huvudsakliga inriktningen av verksamheten vid länsbostadsnämnderna skall vara i enlighet med vad i regeringsprotokollet förordats i avsnittet Förslag, 3. godkänner vad i regeringsprotokollet förordats i fråga om avveckling av a) statsbidrag till hyresrabatter, b) nybyggnadsbidrag, c) bidrag till bostadskostnader efter ombyggnad, d) räntebidrag för förvärv av vissa fastigheter som har förköpts enligt förköpslagen, e) ungdomsbostadsstödet, 4. godkänner vad i regeringsprotokollet förordats i fråga om avveckling av tilläggslån för åtgärder i bostadshus som är yngre än 30 år, 5. medger att beslut om tilläggslån för åtgärder i bostadshus som är yngre än 30 år får meddelas inom en ram på 175 000 000 kr. för budgetåret 1992/93, 6. godkänner vad i regeringsprotokollet förordats i fråga om utbetalning av a) förnyelsebidrag, b) boendemiljöbidrag,
dels att riksdagen för budgetåret 1992/93 anvisar till
7. Boverket: Förvaltningskostnader ett ramanslag på 144787000 kr., 8. Boverket: Uppdragsverksamhet ett förslagsanslag på 1000 kr., 9. Länsbostadsnämnderna ett ramanslag på 126066000 kr., 10. Investeringsbidrag för bostadsbyggande ett förslagsanslag på 6600000000 kr., 11. Tilläggslån för vissa reparations- och ombyggnadsåtgärder i hyres- och bostadsrättshus ett förslagsanslag på 220000000 kr., 12. Åtgärder i bostadsområden med stor andel outhyrda lägenheter m.m. ett förslagsanslag på 25000000 kr., 13. Bidrag till förbättring av boendemiljön ett förslagsanslag på 1000000 kr., 14. Vissa lån till bostadsbyggande ett förslagsanslag på 1000000 kr., 15. Statens bostadskreditnämnd ett förslagsanslag på 1000 kr.
Motionerna
I betänkandet behandlas följande under allmänna motionstiden 1992 väckta motioner:
1991/92:A259 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om s.k. ROT-program enligt vad som i motionen anförts.
1991/92:Bo201 av Karl-Erik Svartberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen beslutar att med avslag på budgetpropositionen i denna del bibehålla de s.k. förköpslånen.
1991/92:Bo202 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att få i gång bostadsbyggandet.
1991/92:Bo203 av Lennart Brunander och Elving Andersson (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade regler för statliga lån till egnahem i enlighet med de synpunkter som framförts i motionen.
1991/92:Bo204 av Sören Lekberg och Nils T Svensson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anpassning av schablonerna för beräkning av låneunderlag och pantvärde till den faktiska kostnadsnivån på bostadsinvesteringar.
1991/92:Bo205 av Ulla Tillander och Rosa Östh (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om information om riksdagsbeslutet om ålderdomshem.
1991/92:Bo207 av Nils T Svensson och Sören Lekberg (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om övergångsbestämmelser för investeringsbidrag och ändringar av regler för räntebidrag.
1991/92:Bo208 av Nils T Svensson och Sören Lekberg (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anpassning av subventionsräntan till den faktiska räntenivån.
1991/92:Bo210 av Oskar Lindkvist m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till bostäder i områden med uthyrningssvårigheter eller sociala problem.
1991/92:Bo211 av Karl Hagström m.fl. (s) vari yrkas 2. att riksdagen beslutar att ompröva beslutet om bostadsfinansiering, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att förutsättningarna för bostadsbyggande fr.o.m. den 1 juni 1993 bör anges, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det bör läggas fram ett nytt långsiktigt ROT-program för bostadsfastigheter, bostadsmiljöer och offentliga lokaler.
1991/92:Bo213 av Elving Andersson och Kenth Skårvik (c, fp) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar att systemet med räntebidrag vid förvärv av bostadshus som förköpts skall bibehållas tills vidare, 2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, beslutar att de som redan beviljats räntebidrag får behålla dessa enligt de regler som gällde när förvärvet genomfördes.
1991/92:Bo215 av Nils T Svensson och Gunnar Nilsson (s) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar att den s.k. ingångsvärdebelåningen återinförs vid ombyggnad av ålderdomshem, 2. att riksdagen beslutar att kostnaderna för målning och tapetsering liksom installation av vitvaror m.m. skall ingå i låneunderlaget vid ombyggnad av ålderdomshem som inte endast är av mindre omfattning.
1991/92:Bo218 av Kent Olsson m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lån till äldre fastigheter.
1991/92:Bo219 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om studentbostäderna och regelverken.
1991/92:Bo220 av Berit Löfstedt m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av allmännyttiga bostadsföretag.
1991/92:Bo221 av Sten Söderberg (nyd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om investeringar i VA-nätet som konjunkturregulator, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den framtida inriktningen på offentliga investeringar.
1991/92:Bo223 av Britta Sundin m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar att investeringsbidraget för bostadsbyggandet skall utgå med 9,3 %, 2. att riksdagen avslår propositionens förslag om ytterligare sänkning av räntebidragen under 1993, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om klarhet i hur bostadsfinansieringen skall utformas, 4. att riksdagen beslutar att för bostadsprojekt som igångsätts under 1992 nuvarande finansieringsregler skall gälla, oavsett tidpunkt för färdigställande, 5. att riksdagen avslår propositionens förslag att avskaffa tilläggslånen för reparations- och ombyggnadsåtgärder.
1991/92:Bo224 av Dan Eriksson i Stockholm (nyd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regler som gör det svårt för kommunerna att tillgodogöra sig medel från de kommunala bostadsföretagen bör ändras, 2. att riksdagen upphäver lex Malmö, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avskaffa de kommunala bolagens särställning och allmännyttan som begrepp, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att aktiebolagslagens regler för utdelning och förlustavdrag bör gälla även för de allmännyttiga företagen, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skapa smidiga förutsättningar för utförsäljningar av allmännyttans bostadsbestånd, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att möjliggöra aktieköp för de boende.
1991/92:Bo225 av Eva Zetterberg och Annika Åhnberg (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att boverket får i uppdrag att lämna förslag till hur staten kan bidra till att ett flerfamiljsbostadsområde byggs utan krav på markytor, garage etc. för permanent innehav av bil.
1991/92:Bo232 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den sociala bostadspolitiken, 2. att riksdagen beslutar att införa räntelån i enlighet med riksdagens beslut den 13 december 1990 och 12 juni 1991 och därmed upphäva riksdagens beslut av den 17 december 1991, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att markvillkoret, den kommunala bostadsanvisningsrätten, skall hävdas som krav för statligt stöd i bostadsfinansieringssammanhang, samt att en försöksverksamhet med kommunal produktionskostnadsprövning påbörjas, 4. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 2 -- beslutar att för byggnadsprojekt som igångsätts under tiden fram till dess att nytt riksdagsbeslut fattas om bostadsfinansiering skall nuvarande finansieringsregler gälla, 5. att riksdagen beslutar att investeringsbidraget för bostadsbyggande skall utgå med 9,3 % fr.o.m. 1 januari 1992, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om flexibilitet med bibehållande av funktionskraven vid byggande av gruppbostäder, 7. att riksdagen beslutar avslå förslaget om att bil. 8 anslag G 4 ungdomsbostadsstöd avskaffas samt -- -- -- (yrkandet i vad avser anslaget till räntebidrag behandlas av utskottet i ett kommande betänkande), 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ungdomsbostadsdelegationen bör återupprättas, 9. att riksdagen beslutar avslå propositionens förslag om att bil. 8 anslaget G 6 Tilläggslån för vissa reparations- och ombyggnadsåtgärder avskaffas, 10. att riksdagen beslutar att ramen för bil. 8 anslaget G 6 Tilläggslån för vissa reparations- och ombyggnadsåtgärder för budgetåret 1992/93 ökas med 250 milj.kr. utöver regeringens förslag, således 425000000 kr., 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det fortsatta arbetet med den s.k. Byggutmaningen, 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förslag om fonder för att motverka problem med outhyrda lägenheter, 15. att riksdagen beslutar avslå propositionens aviserade förslag om ytterligare sänkning av räntebidragen inför 1993, 16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bosparande för hyresgäster i de allmännyttiga bostadsföretagen.
1991/92:Bo234 av Elver Jonsson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om främjande av generationsboende.
1991/92:Bo235 av Reynoldh Furustrand (s) vari yrkas 2. att riksdagen beslutar att ompröva beslutet om bostadsfinansiering, 3. att riksdagen hos regeringen begär att regeringen anger förutsättningarna som skall gälla för byggbranschen fr.o.m. den 1 juni 1993, 4. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt långsiktigt ROT-program för bostadsfastigheter, bostadsmiljöer, skollokaler och andra offentliga lokaler.
1991/92:Bo236 av Ian Wachtmeister och Dan Eriksson i Stockholm (nyd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att lägga om den bostadspolitiska kursen, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att på sikt avskaffa de snedvridande generella bostadssubventionerna, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av lagstiftningen så att kommunala bostadsföretag inte favoriseras i något hänseende, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att medverka till att den svenska bygg- och byggmaterielbranschen i övrigt får stimulerande utländsk konkurrens, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett särskilt skydd i form av riktade bidrag till de grupper som inte kan tillgodogöra sig de ändringar som sker, parallellt med minskade bostadssubventioner, i form av bl.a. skattesänkningar.
1991/92:Bo237 av Marianne Carlström m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar att investeringsbidraget för bostadsbyggande skall utgå med 9,3 %, 2. att riksdagen beslutar att avslå budgetpropositionens förslag om ytterligare sänkning av räntebidragen under 1993, 3. att riksdagen beslutar att för bostadsprojekt som igångsätts under 1992 skall nuvarande finansieringsregler gälla oavsett tidpunkt för färdigställandet, 4. att riksdagen beslutar att bibehålla ungdomsbostadsstödet, 6. att riksdagen beslutar att avslå budgetpropositionens förslag angående tilläggslånens avskaffande.
1991/92:Bo238 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar införa det tidigare beslutade räntelånesystemet rörande bostadsfinansiering från den 1 januari 1993, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder på kort sikt för att lindra bygg- och bostadskrisen, 3. att riksdagen beslutar att återställa investeringsbidraget till tidigare nivå 9,3 %, 4. att riksdagen till Investeringsbidrag för bostadsbyggande för budgetåret 1992/93 anvisar 160 000 000 kr. utöver vad regeringen har föreslagit, 7. att riksdagen hos regeringen begär att boverket får i uppdrag att lämna förslag om stöd till avspjälkning av mindre lägenheter.
1991/92:Bo239 av Harry Staaf (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett behovsprövat stödsystem för förvärv av egnahem för flerbarnsfamiljer.
1991/92:Bo241 av Richard Ulfvengren (nyd) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av boverkets verksamhet, vilken går ut på att boverket avvecklas och att dess verksamhet överförs till byggandets intressenter att lösa själva.
1991/92:Bo513 av Eva Zetterberg och Annika Åhnberg (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att boverket får i uppdrag att samla alla berörda inom bygg- och bostadssektorn för att gemensamt utarbeta en plan för att anpassa bygg- och bostadssektorn till ett bärkraftigt samhälle.
1991/92:Bo514 av Eva Zetterberg och Annika Åhnberg (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att boverket får i uppdrag att snarast ta fram ett förslag till byggandet av ett ekologiskt anpassat flerfamiljshusområde bestående av åtminstone ett hundratal hushåll.
1991/92:Bo522 av Harry Staaf (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försöksbyar med möjlighet till djurhållning och mark för trädgårdsodling.
1991/92:Fi209 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas 15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av räntelånesystem.
1991/92:Fi604 av Alf Wennerfors (m) vari yrkas 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Statens Bostadsfinansieringsinstituts (SBAB) framtid.
1991/92:So224 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den nuvarande bostadspolitikens konsekvenser för handikappades möjligheter att få tillgängliga bostäder.
1991/92:T219 av Alf Wennerfors m.fl. (m) vari yrkas 6. att riksdagen upphäver lagen om byggnadstillstånd m.m. (1971:1204).
Skrivelser m.m.
Skrivelser har inkommit från Sveriges allmännyttiga bostadsföretag SABO, AB Familjebostäder, Hyresgästföreningen i Stor-Stockholm, avdelningen i Södra Järva, Svenska Bostäder, Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund, AB Botkyrkabyggen samt Huskvarnabyggen AB.
Gemensamt med arbetsmarknadsutskottet anordnade bostadsutskottet torsdagen den 6 februari 1992 en offentlig utfrågning om byggsysselsättningen. Program för utfrågningen samt protokoll har som bilaga fogats till detta betänkande.
Statistiska uppgifter om bostadsförsörjningen m.m.
Bostadsbeståndet
Enligt uppgifter från den senaste folk- och bostadsräkningen -- FoB 90 -- finns det i dag drygt 4miljoner permanentbostäder i landet. Därutöver finns ca 630000 fritidshus. Av lägenheterna i permanentbostadsbeståndet ligger ca 54 % i flerbostadshus och återstoden -- 46% -- således i småhus. Antalet hushåll uppgick år 1990 till drygt 3,8 miljoner. I tabell 1 redovisas permanentbostadsbeståndets fördelning på olika hustyper och ägarkategorier år 1990.
Tabell 1. Lägenheter i bostadsbeståndet efter hustyp och ägarkategori år 1990
00>Hustyp 21>Antal 39>Ägarkategori % 00> 21>lägenheter 00> 39>Staten, 53>Allmän- 65>Bostads- 79>Privata 91>Privata 00> 39>lands- 53>nyttiga 65>rätts- 79>perso- 91>företag 00> 39>ting, 65>före- 79>ner 91>m.fl. 00> 39>kommuner 65>ningar
00>Alla hus 32>4 044 000 42>1 56>22 70>17 84>49 98>10 00>småhus32>1 875 000 42>1 56> 3 70> 4 84>91 98>1 00>flerbostads- 00>hus 32>2 169 000 42>1 56>38 70>28 84>13 98>17
00>Källa: SCB, FoB 90
Som framgår av tabell 1 ägs småhusen till övervägande del av enskilda. Flerbostadshusen uppvisar en mer varierad ägarfördelning. Största ägarkategorin är här de allmännyttiga bostadsföretagen med 38 % av lägenhetsbeståndet. Ägarfördelningen avspeglar sig också i upplåtelseformerna. Av samtliga lägenheter upplåts ungefär lika stor andel -- ca 40 % -- med hyresrätt som med äganderätt. Andelen lägenheter med bostadsrätt uppgår till ca 15 %. I flerbostadshusen dominerar hyresrätten med 66 % av lägenheterna. Denna upplåtelseform används bara i 10 % av bostäderna i småhus.
Den vanligaste lägenhetsstorleken räknat på hela bostadsbeståndet är 3 rum och kök. I flerbostadshusbeståndet dominerar två- och trerumslägenheterna. Den helt övervägande andelen stora lägenheter återfinns i småhusbeståndet. Av de lägenheter som var större än 3 rum och kök låg 83 % i småhus. Smålägenheter på mindre än 3 rum och kök återfanns till 86 % i flerbostadsbeståndet.
Tabell 2. Lägenheter i bostadsbeståndet efter hustyp och lägenhetstyp år 1990
00>Hustyp 25>Lägenhetstyp %
25>-1RK 37>2RK 51>3RK 65>4RK 79>5RK 91>6RK+
00>Alla hus 30>12 42>23 54>25 68>19 82>12 96>9 03>småhus 30>3 42>7 54>18 68>30 82>24 96>18 03>flerbostadshus 30>20 42>36 54>31 68>10 82>2 96>1
00>Källa: SCB, FoB 90
Över 75 % av dagens bostadsbestånd har byggts under den senaste 50-årsperioden. Efter år 1960 har ca 2,2 miljoner lägenheter nyproducerats och 0,5 miljoner lägenheter moderniserats. Omkring 23 % av hela det nuvarande bostadsbeståndet producerades under det s.k. miljonprogrammet åren 1965--1974.
Tabell 3. Lägenheter i bostadsbeståndet efter hustyp och färdigställandeår år 1990
00>Hustyp 27>Färdigställandeår %
00> 27>- 37>1921- 47>1941- 57>1966- 67>1976- 77>1986- 87>uppg. 00> 27>1920 37>1940 47>1965 57>1975 67>1985 77>1990 87>saknas
00>Alla hus 30>11 40>12 50>34 60>23 70>13 80>5 90>2 03>småhus 30>17 40>13 50>23 60>20 70>18 80>5 90>4 03>flerbostadshus 30>6 40>11 50>43 60>26 70>8 80>5 90>1
00>Källa: SCB, FoB 90
Bostadsproduktionen
Nyproduktionen
Nyproduktionen av bostäder har varierat mycket kraftigt under hela efterkrigstiden. Produktionsrekorden uppnåddes kring år 1970 med ett årligt bostadsbyggande på över 100000 lägenheter. Därefter minskade bostadsbyggandet successivt fram t.o.m. år 1985 då efterkrigstidens hittills lägsta produktionsnivå på 27500 lägenheter kunde noteras. Under den senare delen av 1980-talet ökade åter bostadsbyggandet årligen t.o.m år 1990 då byggandet av 69300 lägenheter påbörjades. Vi tycks nu vara inne i en ny period med ett minskat bostadsbyggande. Enligt preliminära uppgifter påbörjades nyproduktionen av ca 57400 lägenheter under år 1991, vilket innebär en minskning med 17% i förhållande till år 1990.
Tabell 4. Antalet påbörjade lägenheter i nyproduktionen i riket som helhet samt i storstadsområden under åren 1981-1991
00>År 21>Påbörjade lägenheter i nyproduktionen i
00> 21>Riket 41>Stor- 61>Stor- 81>Stor- 00> 41>Stockholm 61>Göteborg 81>Malmö
00>1981 21>44 500 41>6 600 61>3 100 81>2 800 00>1982 21>41 900 41>7 100 61>2 700 81>2 300 00>1983 21>37 800 41>9 700 61>3 400 81>2 000 00>1984 21>34 000 41>9 700 61>3 400 81>1 700 00>1985 21>27 500 41>5 800 61>2 400 81>2 000 00>1986 21>30 600 41>5 900 61>2 700 81>1 700 00>1987 21>39 800 41>7 600 61>3 500 81>2 600 00>1988 21>50 800 41>8 200 61>4 800 81>2 800 00>1989 21>58 700 41>7 800 61>3 500 81>2 600 00>1990 21>69 300 41>9 300 61>4 600 81>3 200 00>19911 21>57 400 41>7 900 61>4 100 81>3 800
00>1 Preliminär uppgift korrigerad för beräknad underskattning 00>Källa: SCB
Förändringar i bostadsbyggandet kan avläsas i olika former av statistik. Tabell 4 ovan redovisar som framgått antalet påbörjade lägenheter under året. Detta är den statistikserie som normalt används när nyproduktionen diskuteras. Statistiska centralbyrån (SCB) publicerar även statistik över antalet färdigställda lägenheter. Denna statistik beskriver utförligare bostadsproduktionens sammansättning avseende lägenhetstyp, ägarkategori m.m. Som ett mått på nyproduktionen innebär dock färdigställandestatistiken omkring ett års eftersläpning i förhållande till uppgifterna om påbörjandet. En tidig -- men osäker -- indikation på vilka förändringar i nyproduktionen som är att vänta under de närmaste åren kan man få genom att studera förändringar av lägenhetsantalet i ansökningar om bostadslån resp. antalet lägenheter som fått preliminärt beslut om bostadslån.
Under år 1991 har antalet lägenheter i förhållande till föregående år minskat både i de ansökningar om nya bostadslån som kom in till landets länsbostadsnämnder (--15 %) och i de preliminära beslut om bostadslån som fattades under året (--8 %). I tabell 5 redovisas data för åren 1989--1991 för de diskuterade måtten på planerat, pågående och avslutat bostadsbyggande.
Tabell 5. Data om nyproduktionen av bostäder åren 1989-1991
00>År 19>Antal lägenheter
00> 19>Ansökningar 39>Preliminära 59>Påbörjade79>Färdig- 00> 19>om bostads- 39>beslut om 79>ställda 00> 19>lån 39>bostadslån
00>1989 19>58 300 39>51 200 59>58 700 79>50 400 00>1990 19>73 500 39>67 700 59>69 300 79>58 400 00>1991 19>62 800 39>62 400 59>57 400 79>66 900
00>Källa: Boverket, SCB
Den relativt begränsade minskningen av antalet låneansökningar och preliminära lånebeslut under år 1991 kan sannolikt inte tas som ett mått på den förväntade nedgången i bostadsbyggandet under år 1992. Boverket har med utgångspunkt i ett antal ytterligare indikatorer, bl.a. enkäter till byggherrar och byggföretag, nyligen gjort bedömningen att antalet påbörjade lägenheter i nyproduktionen kommer att uppgå till ca 40 000 under år 1992. Det skulle innebära en minskning i nyproduktionen med 30 % i förhållande till år 1991.
Prognoser över bostadsbyggandet på längre sikt än innevarande kalenderår blir med nödvändighet mycket osäkra. Beslut om den framtida bostadsfinansieringen och den allmänna ekonomiska utvecklingen får givetvis stor betydelse. Enligt boverkets bedömning kan emellertid en nyproduktion på 30 000--35 000 lägenheter förväntas under år 1993. Därefter räknar man med att i genomsnitt 35 000 lägenheter om året kommer att påbörjas under resten av 1990-talet.
Olika förskjutningar i nyproduktionen sker kontinuerligt avseende lägenhetstyp, upplåtelseformer m.m. En sådan förändring gäller fördelningen mellan flerbostadshus och småhus. Flerbostadshusen har dominerat bostadsproduktionen under den senaste tioårsperioden. År 1991 låg 39 % av de påbörjade bostadslägenheterna i småhus. Detta är den lägsta andelen under de senaste 20 åren. En ännu tydligare trend under det senaste årtiondet gäller fördelningen mellan olika upplåtelseformer. Framför allt har andelen lägenheter med hyresrätt ökat och andelen äganderätt minskat successivt i nyproduktionen. Redovisningen i tabell 6 över fördelningen mellan olika upplåtelseformer avser de lägenheter som har färdigställts resp. år.
Tabell 6. Fördelning mellan olika upplåtelseformer i hus som färdigställts under perioden 1981-1991
00>År 21>Antal 41>Fördelning mellan upplåtelseformer (%) 00> 21>lägen- 00> 21>heter 00> 41>Hyres- 61>Bostads- 81>Ägande- 00> 41>rätt 61>rätt 81>rätt
00>1981 21>51 597 41>30 61>16 81>54 00>1982 21>45 108 41>34 61>20 81>46 00>1983 21>43 374 41>32 61>29 81>39 00>1984 21>34 988 41>36 61>27 81>37 00>1985 21>32 932 41>38 61>29 81>33 00>1986 21>28 791 41>42 61>28 81>30 00>1987 21>30 884 41>41 61>32 81>27 00>1988 21>40 574 41>45 61>32 81>23 00>1989 21>50 404 41>45 61>34 81>21 00>1990 21>58 400 41>51 61>32 81>17 00>1991 21>66 900 41>54 61>27 81>19
00>Källa: SCB
Den förändrade fördelningen mellan olika upplåtelseformer i nyproduktionen förklaras delvis av den minskade andelen småhus. En ännu mer betydelsefull faktor i sammanhanget är dock förändringen av upplåtelseformerna inom småhusproduktionen. Från att tidigare till helt övervägande del ha upplåtits med äganderätt har de två andra upplåtelseformerna successivt ökat sin andel i småhusproduktionen. Av 1991 års nyproducerade småhus uppläts 43 % med äganderätt, 33 % med bostadsrätt och 24 % med hyresrätt. För flerbostadshusen var motsvarande fördelning 77 % hyresrätt och 23 % bostadsrätt. Detta innebär en viss minskning av bostadsrätternas andel i förhållande till de föregående årens nyproduktion.
Den genomsnittliga lägenhetsstorleken i nyproduktionen har minskat under den senaste tioårsperioden. År 1980 var 43 % av de nyproducerade lägenheterna större än 4 rum och kök. Motsvarande andel år 1991 var endast 17 %. Förändringen förklaras delvis av en minskad andel småhus, men även bland småhusen har andelen lägenheter större än 4 rum och kök sjunkit från 60 % år 1980 till 36 % år 1991.
Ombyggnadsverksamheten
Även omfattningen av ombyggnadsverksamheten har varierat kraftigt under de senaste årtiondena. Variationerna har grovt sett varit de motsatta i förhållande till nyproduktionen. Under början av 1980-talet med en vikande nyproduktion ökade således ombyggnadsverksamheten samtidigt kraftigt och nådde sin största omfattning år 1986 då ombyggnaden av 33 000 lägenheter i flerbostadshus påbörjades. De restriktioner för ombyggnadsverksamheten som tillämpades under slutet av 1980-talet ledde till en minskning av antalet ombyggnader. Nu tycks ombyggnadstakten åter öka samtidigt som nyproduktionen av bostäder minskar kraftigt. År 1991 påbörjades ombyggnad av 21700 lägenheter i flerbostadshus. Detta innebar en ökning av ombyggnadsverksamheten med 23 % i förhållande till föregående år. Enligt boverkets bedömning kan en fortsatt kraftig ökning av ombyggnadstakten förväntas under år 1992.
Under år 1991 beviljades preliminära beslut om bostadslån för ombyggnad av 69 000 lägenheter, vilket är den högsta nivån någonsin. Bara under december månad fattades beslut om lån för ombyggnad till 40 000 lägenheter. Bakgrunden till denna ärendetillströmning var de förändrade stödvillkor som trädde i kraft vid årsskiftet. Det kan dock förväntas att bortfallet i denna ärendemängd blir förhållandevis stort och att påbörjandet av ombyggnaderna kommer att delas upp på flera år. Boverket gör bedömningen att ombyggnaden av mellan 30000 och 50000 lägenheter kommer att påbörjas under år 1992 och mellan 25000 och 35000 lägenheter år 1993.
Tabell 7. Påbörjade lägenheter i moderniserade flerbostadshus före moderniseringen i riket samt i storstadsområdena under åren 1981-1991
00>År 21>Antal lägenheter före modernisering
00> 21>Riket 41>Stor- 61>Stor- 81>Stor- 00> 41>Stockholm 61>Göteborg 81>Malmö
00>1981 21>14 600 41>2 200 61>3 100 81>1500 00>1982 21>19 700 41>4 500 61>3 200 81>1400 00>1983 21>22 100 41>4 000 61>3 600 81>1200 00>1984 21>29 700 41>3 900 61>5 100 81>1400 00>1985 21>24 500 41>4 400 61>2 900 81>1400 00>1986 21>33 200 41>4 600 61>4 100 81>1500 00>1987 21>32 100 41>4 600 61>3 800 81>1500 00>1988 21>28 600 41>3 900 61>3 400 81>1100 00>1989 21>22 500 41>3 200 61>2 900 81>800 00>1990 21>17 700 41>2 400 61>2 200 81>800 00>19911 21>21 700 41>4 300 61>1 800 81>700
00>1 Preliminär uppgift korrigerad för beräknad underskattning 00>Källa: SCB
Det bör understrykas att uppgifterna i tabell 7 ovan endast avser ombyggnader i flerbostadshus. Orsaken är att ombyggnadsstatistiken baseras på bostadslån, och endast en mindre del av småhusombyggnaderna sker med stöd av statliga subventioner. Normal ombyggnadsvolym för småhus med statliga lån har under de senaste åren varit ca 5000 lägenheter. Boverket räknar dock med att omkring 30000 egnahem årligen genomgår mer omfattande ombyggnad.
Byggnadskostnader
Byggnadskostnadernas utveckling var under slutet av 1980-talet föremål för en omfattande uppmärksamhet. Orsaken var att byggnadskostnaderna under en period ökade påtagligt snabbare än prisutvecklingen i övrigt. Åren 1986--1988 steg produktionskostnaderna för bostäder nästan tre gånger snabbare än inflationen. Därefter har kostnadsutvecklingen inom bostadsbyggandet successivt närmat sig den allmänna prisutvecklingen som den mäts genom konsumentprisindex (KPI). Under de två senaste åren har kostnadsökningstakten för bostadsbyggandet i genomsnitt legat ungefär i nivå med den allmänna prisutvecklingen.
Bilden av byggnadskostnadernas utveckling varierar något beroende på vilken typ av statistik som man utgår ifrån. Uppgifter från senare delen av år 1991 visar dock entydigt på fallande byggnadskostnader i förhållande till KPI. Under de senaste månaderna har priserna även börjat minska i absoluta tal, och rapporter från upphandlingar av större byggnadsprojekt tyder på att ytterligare kostnadssänkningar kan förväntas under detta år.
För att mäta byggnadskostnadsutvecklingen används olika typer av index, bl.a. faktorprisindex. Faktorprisindex används vid kontraktsreglering av mindre entreprenad. Det används också för analys av byggnadskostnadsutvecklingen och som underlag för beräkning av tidskoefficienten i bostadssubventionssammanhang. Faktorprisindex mäter den sammantagna effekten av prisutvecklingen för de produktionsfaktorer (byggmaterialpriser, arbetslöner etc.) som sätts in i byggnadsverksamheten. Indexserien brukar redovisas både inkl. och exkl. effekterna av löneglidningen inom området.
Den kvartalsvisa utvecklingen av byggnadspriserna under de två senaste åren redovisas i tabell 8. Som jämförelse redovisas utvecklingen av konsumentprisindex.
Tabell 8. Procentuell förändring av årstakt av faktorprisindex (inkl. löneglidning) och konsumentprisindex. Kvartalsvis för åren 1990 och 1991
00>År/ 25>Ökning i % gentemot motsvarande period föregående år 00>kvartal 00> 25>Faktorprisindex för 85>KPI
00> 25>flerbostadshus 55>gruppbyggda småhus
00>1990 00>1:a 25>11,5 55>11,5 85>9,8 00>2:a 25>11,4 55>11,3 85>10,0 00>3:e 25>10,1 55>10,0 85>11,1 00>4:e 25>10,1 55>9,8 85>11,2
00>19911 00>1:a 25>8,9 55>8,5 85>10,8 00>2:a 25>6,2 55>6,2 85>10,3 00>3:e 25>4,1 55>4,0 85>8,5 00>4:e 25>1,7 55>1,8 85>7,9
00>1 Observera att nya mervärdesskatteregler gäller fr.o.m. 1991 00>Källa: SCB
Tabellen visar att den kvartalsvisa ökningstakten för faktorprisindex inkl. löneglidning legat klart under konsumentprisindex under det senaste året. Mot slutet av år 1991 ökade skillnaden i utvecklingen mellan faktorprisindex och KPI. En jämförelse mellan faktorprisindex och konsumentprisindex blir emellertid aldrig helt rättvisande, eftersom det ena mäter prisutveckling på varor och lönekostnader medan det andra mäter prisutvecklingen på en viss konsumtion.
Från januari 1991 till januari 1992 sjönk faktorprisindex (exkl. löneglidning) med 1,8 %. Det är första gången en prisnedgång över tolv månader har uppmätts sedan denna indexserie började beräknas år 1968. Som jämförelse kan nämnas att under motsvarande period året innan ökade faktorprisindex med 7,6 %. Av de kostnadsslag som ingår i faktorprisindex stod byggherrekostnaderna (dvs. kapitalkostnaderna samt kostnader för projektering, administration m.m.) för den största nedgången (--12,2 %). Även kostnaderna för byggmaterial och transporter sjönk något.
Ett annat sätt att mäta byggnadskostnadernas utveckling är genom de beräknade produktionskostnader som redovisas i de preliminära besluten om bostadslån vid resp. tidpunkt. I tabell 9 redovisas den genomsnittliga produktionskostnaden per kvadratmeter total primär bruksarea för den statligt belånade bostadsproduktionen under de två senaste åren.
Tabell 9. Kostnadsutvecklingen för flerbostadshus och gruppbyggda småhus kvartalsvis åren 1990 och 1991 enligt preliminära beslut om bostadslån
00>År/ 21>Genomsnittlig produktionskostnad per 00>kvartal 21>m2 total primär bruksarea
00> 21>Flerbostadshus 61>Gruppbyggda småhus
00> 21>kr/m2 41>Ökning i % 61>kr/m2 81>Ökning i % 00> 41>från före- 81>från före- 00> 41>gående år 81>gående år
00>1990 00>1:a 30>9 700 44>13 70>9 600 84>17 00>2:a 30>10 200 44>16 70>9 900 84>16 00>3:e 30>10 300 44>14 70>9 900 84>13 00>4:e 30>10 200 44>8 70>10 100 84>15
00>1991 00>1:a 30>10 800 44>12 70>10 600 84>11 00>2:a 30>11 400 44>12 70>11 100 84>12 00>3:e 30>11 500 44>11 70>11 300 84>15 00>4:e 30>11 300 44>10 70>11 100 84>9
00>Källa: Boverket
Den genomsnittliga produktionskostnaden för flerbostadshus i hela landet var 11249kr./m2 under år 1991, vilket innebär en ökning med 11% jämfört med år 1990. För gruppbyggda småhus uppgick motsvarande produktionskostnad till 11 021kr./m2 -- också det en ökning med 11 %. Ökningstakten för produktionskostnaden mätt på detta sätt var därmed något lägre under år 1991 än under år 1990. De redovisade produktionskostnaderna för det senaste året har påverkats förutom av "normala" kostnadsökningar också av de ändrade mervärdesskatteregler som gäller för byggande sedan den 1 januari 1991. En allt större del av byggnadsprojekten har under året påverkats av de nya reglerna. Om effekterna av de ändrade mervärdesskattereglerna räknas bort har kostnadsökningarna enligt den aktuella statistiken varit något lägre än inflationen under år 1991.
Som framgår av tabell 9 ovan sjönk produktionskostnaderna enligt besluten om bostadslån mellan tredje och fjärde kvartalet 1991. Minskningen var 1,7 % för flerbostadshus resp. 2,2 % för gruppbyggda småhus. De minskade byggkostnaderna mot slutet av år 1991 anses vara en följd av den minskade verksamheten inom byggsektorn. Enligt boverkets bedömning kan ytterligare minskningar av byggkostnaderna förväntas under år 1992 av samma skäl.
Bostadsmarknadsläget
Under den senaste tioårsperioden har vi fått uppleva flera svängningar i den bild som ges av bostadsmarknadsläget i media och i den allmänna debatten. I början av 1980-talet var tomma lägenheter i delar av bostadsbeståndet ett uppmärksammat problem i många kommuner. Under den senare delen av 1980-talet var det i stället bostadsbristen och de bostadssökandes situation som dominerade debatten. Det senaste året har åter rapporter om uthyrningssvårigheter och tomma lägenheter förekommit allt oftare. Samtidigt kvarstår långa köer med bostadssökande i många kommuner. De regionala skillnaderna på bostadsmarknaden har således ökat.
Orsakerna till svängningarna på bostadsmarknaden står att finna på flera områden. Nyproduktionens storlek påverkar givetvis bostadsutbudet, medan efterfrågan påverkas bl.a. av utvecklingen av hushållsbildningen, invandringen, avvecklingen av olika former av institutioner m.m. Det ekonomiska läget i allmänhet och då speciellt bostadskostnadernas utveckling påverkar givetvis också bostadsefterfrågan. Man bör emellertid komma ihåg att även om svängningarna mellan bostadsbrist och bostadsöverskott ibland ter sig snabba och kraftiga så är det endast en liten del av det totala bostadsbeståndet som är berört. I dag bedöms ca 0,5 % av antalet permanentbostäder stå tomma.
Bostadsmarknadsläget kan avläsas på flera olika sätt. Överskott av bostäder brukar redovisas med andelen outhyrda lägenheter i olika regioner. Brist på bostäder är svårare att finna något rättvisande mått på. Förändringar av antalet bostadssökande i olika bostadsköer ger en viss bild av utvecklingen. Antalet registrerade bostadssökande är emellertid starkt beroende av vilka anmälningsvillkor som tillämpas i resp. bostadskö.
Boverket genomför i början av varje år en enkätundersökning av bostadsmarknadsläget i landets kommuner. Enkätsvaren belyser dels kommunernas egen bedömning av läget vid årets början, dels redovisas antalet registrerade i kommunens bostadskö.
I kommunernas bedömning av bostadsmarknadsläget rapporterade 81 % av kommunerna bostadsbrist år 1989. I början av år 1991 hade andelen kommuner med bostadsbrist minskat till 56 %. Uppgifter från 1992 års enkät visar att andelen kommuner med bostadsbrist påtagligt fortsatt att minska under det senaste året. I januari 1992 ansåg endast 16 % av kommunerna att det förelåg bostadsbrist i den egna kommunen. Av övriga kommuner svarade en lika stor andel -- 42 % -- att det rådde överskott på bostäder som dem som ansåg att det i stort var balans mellan efterfrågan och utbud.
Den andra delen av boverkets undersökning avser kommunernas bostadsköer. Antalet bostadssökande hushåll som är registrerade i dessa köer har ökat under de senaste åren. Det totala antalet som var registrerade som bostadssökande i januari 1991 kan utifrån undersökningen uppskattas till 568000hushåll. Av dessa hushåll beräknas ungefär 238000, omkring 42%, vara bostadslösa i den bemärkelsen att de saknade eget kontrakt. Övriga har alltså en bostad med eget kontrakt, men önskar byta bostad. Av de ca 238 000 hushållen i bostadskön som saknade eget kontrakt uppskattas ca 60 % vara ungdomar som bor kvar i föräldrahemmet. Övriga bostadssökande i denna kategori var bl.a. personer som hade andrahandskontrakt, bodde på institution eller som ville flytta in från annan kommun.
De tecken på ett ökat antal tomma lägenheter som funnits under det senaste året bekräftas av SCB:s statistik över outhyrda lägenheter i flerbostadshus. I september varje år mäts antalet outhyrda lägenheter hos de allmännyttiga bostadsföretagen. Enligt den senaste undersökningen stod drygt 10 900 lägenheter lediga till uthyrning i detta bostadsbestånd i september 1991. Det innebar nästan en tre gånger så hög nivå som året innan och var den högsta nivå som registrerats sedan år 1986. År 1983 hade dock de allmännyttiga bostadsföretagen ca 37 000 lägenheter, dvs. ca 4,5 % av beståndet, lediga till uthyrning.
Flera olika bedömare anser att det totala antalet tomma lägenheter i hela bostadsbeståndet, inkl. nyproducerade bostadsrätter, uppgick till ca 25000 i slutet av år 1991. Boverket har gjort beräkningen att antalet tomma lägenheter under år 1992 kan öka med ytterligare ca 20000 och således uppgå till omkring 45000 lägenheter vid nästa årsskifte. Det bör emellertid noteras att de tomma lägenheterna är mycket ojämnt fördelade i landet. Enstaka kommuner har i dag över 10 % av de allmännyttigt ägda bostäderna outhyrda, medan exempelvis Stockholm i princip saknar lediga lägenheter.
Boendekostnaderna
De senaste årens skatteomläggningar och följdändringar inom bostadsfinansieringens ram har i hög grad påverkat boendekostnaderna. Kostnadsökningar har drabbat alla upplåtelseformer, men tidpunkten för höjningarna har varierat. På hyreshussidan kom de stora höjningarna i februari 1991. För egnahemmen har de avdragsbegränsningar som skett i flera steg under de senaste åren haft stor inverkan på boendekostnaderna, speciellt för högt belånade fastigheter utan räntebidrag. När boendekostnadernas förändring diskuteras är det emellertid viktigt att komma ihåg att kostnaderna inom resp. upplåtelseform varierar kraftigt. Detta torde speciellt gälla för egnahemmen.
Enligt preliminära uppgifter från SCB:s bostads- och hyresundersökning uppgick den genomsnittliga årshyran i rikets hyreslägenhetsbestånd under år 1991 till ca 522kr./m2. I januari 1992 låg den genomsnittliga hyresnivån på ca 559kr./m2. I förhållande till januari föregående år hade hyrorna därmed i genomsnitt höjts med ca 30 %. Konsumentprisindex steg under motsvarande period med 5,3%.
I tabell 10 redovisas de årliga hyreshöjningarna för den genomsnittliga lägenheten under den senaste tioårsperioden enligt SCB:s undersökning av januarihyrorna resp. år. För jämförbarhetens skull redovisas även konsumentprishöjningarna för motsvarande perioder.
Tabell 10. Förändringar i hyra mellan januari resp. år och januari året innan för en genomsnittlig hyreslägenhet (beräkning per m2 )
00>År 25>Hyreshöjning 55>Konsumentprisförändring 00> 25>jan.-jan. % 55>jan.-jan. %
00>1982 25>15,3 55>9,5 00>1983 25>11,6 55>10,0 00>1984 25>5,2 55>8,0 00>1985 25>6,4 55>7,3 00>1986 25>5,9 55>6,2 00>1987 25>5,6 55>3,2 00>1988 25>6,2 55>5,0 00>1989 25>6,8 55>6,7 00>1990 25>10,2 55>8,4 00>1991 25>8,6 55>10,6 00>19921 25>30,6 55>5,3
00>1 Preliminär uppgift 00>Källa: SCB
Som ovan påpekats är det svårare att erhålla en rättvisande bild av boendekostnadernas utveckling för egnahemmen än i hyreslägenhetsbeståndet. SCB publicerar emellertid en delindexserie till konsumentprisindex, som bygger på beräkningar av höjningarna av olika delkostnader för egnahemsboendet. Enligt denna indexserie ökade kostnaderna i egnahemmen med 11% under perioden januari 1991 -- januari 1992. Motsvarande delindex för hyres- resp. bostadsrättslägenheter ökade med ca 27%.
Boendekostnaderna för nytillkommande egnahemsägare påverkas givetvis av prisutvecklingen för egnahem. Priserna på egnahem (ej nyproduktion) sjönk mätt i reala termer under den första hälften av 1980-talet. Under den senare delen av 1980-talet steg däremot priserna kraftigt även realt. Sedan år 1981 (t.o.m. tredje kvartalet 1991) har prisökningarna i hela landet varit ca 6 % i reala termer. Under senare delen av år 1991 har stillastående eller fallande priser kunnat noteras. Detta har medfört att den reala prisnivån i riket som helhet sjunkit från toppnivån under år 1990. Stora regionala skillnader finns dock i prisutvecklingen.
Byggsysselsättningen
Den stigande arbetslösheten bland byggnadsarbetare har under det senaste året ägnats allt större uppmärksamhet i olika sammanhang. Ett flertal av de motioner som har lagts fram under årets allmänna motionstid tar också denna utveckling som utgångspunkt för yrkanden om olika bostadspolitiska åtgärder. För endast ett par år sedan var problemet det omvända. Bristen på byggnadsarbetare ansågs leda till en ovanligt stor löneglidning som i sin tur bidrog till de snabbt ökande byggnadskostnaderna under ett antal år.
Enligt statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar (AKU) ökade det genomsnittliga antalet sysselsatta inom byggnadsindustrin från 257 000 år 1985 till 313000 år 1990. År 1991 uppgick årsmedeltalet till 312000. Därefter har antalet sysselsatta gått ned, och i februari 1992 beräknades antalet sysselsatta uppgå till 273000. Även om den senare uppgiften, på grund av att den avser en enskild månad där säsongsvariationer m.m. spelar in, inte är fullt jämförbar med de övriga belyser den en nedåtgående tendens. Arbetslöshetssiffrorna för branschen pekar i samma riktning. Andelen arbetslösa inom byggnadsarbetarnas arbetslöshetskassa har sålunda ökat sedan september 1990. Vid denna tidpunkt uppgick andelen arbetslösa till 1,9 % medan den i februari 1992 hade ökat till 16,7 %.
Den minskade sysselsättningen inom byggsektorn beror av minskningar inom alla verksamhetsområden. Enligt boverkets bedömning svarade dock s.k. övrigt byggande (kontor, butiker, industrilokaler och annat byggande) för huvuddelen av sysselsättningsminskningen. Inom bostadsbyggandet är aktiviteten enligt verket fortfarande hög. Detta beror dels på att antalet pågående projekt fortfarande är relativt stort, dels på att ombyggnadsverksamheten har ökat kraftigt.
Utskottet
Inledning
Utskottet vill inledningsvis något beröra de förutsättningar m.m. som bildar utgångspunkt för detta betänkande.
Riksdagen fattade i december 1991 beslut om att det våren samma år beslutade s.k. räntelånesystemet inte skulle införas. Samtidigt aviserade regeringen sin avsikt att under år 1992 lägga fram förslag om ett nytt förenklat bostadsfinansieringssystem fr.o.m. år 1993. I avvaktan härpå förelades riksdagen ett regeringsförslag om bostadsbyggandets finansiering under år 1992. Förslaget, som antogs av riksdagen (1991/92:BoU9), innebär bl.a. att ett system med statliga kreditgarantier införs för lån som tas upp på den allmänna kreditmarknaden. Räntebidragen behålls i huvudsak enligt tidigare gällande regler, men vissa villkor som markvillkor, konkurrensvillkor och förmedlingsvillkor samt produktionskostnadsprövningen tas bort. Även i övrigt innebär de för år 1992 antagna reglerna vissa förändringar i syfte att åstadkomma förenklingar i förhållande till tidigare gällande regelsystem.
För att arbeta fram förslag om statens stöd för bostadsfinansieringen för tiden efter år 1992 har regeringen tillsatt en särskild utredare -- utredningen om statens stöd för bostadsfinansieringen. Enligt direktiven skall målen för bostadspolitiken vara att alla skall ha möjlighet till en god bostad till ett rimligt pris och att var och en skall ha inflytande över sin egen situation. Vidare anges att valfriheten skall öka för de enskilda människorna. I fråga om inriktningen av utredningsuppdraget innebär direktiven i korthet följande:
En utgångspunkt för utredningsuppdraget skall vara att åstadkomma en minskad statsfinansiell belastning från bostadssektorn. Omläggningen av bostadspolitiken måste genomföras i flera steg där såväl målen för omläggningen som takten i genomförandet läggs fast från början. Skilda tekniker som kan användas för att fördela kapitalkostnaderna över tiden skall värderas. Härvid skall särskild uppmärksamhet ägnas åt hur behovet av stöd för omfördelning kan minskas genom utnyttjande av sparande som byggts upp av fastigheternas ägare eller av de boende. Ett fortsatt generellt stöd i form av räntebidrag bör endast komma i fråga i den omfattning som andra åtgärder inte är tillräckliga. Allt stöd skall lämnas oberoende av hur investeringarna faktiskt finansieras. Villkoren bör vara likvärdiga för alla upplåtelseformer och alla kategorier av fastighetsägare. En ytterligare utgångspunkt skall vara att kapitalbeskattningen även fortsättningsvis bör vara symmetrisk så att skattelättnaden för ränteutgifter överensstämmer med den skattesats som tillämpas för kapitalinkomster.
Utredningen har den 18 mars 1992 lagt fram delbetänkandet Avreglerad bostadsmarknad. I betänkandet läggs fram förslag avseende stödet till bostadsfinansieringen fr.o.m. år 1993. Förslagen innebär bl.a. att en avreglering sker av villkoren för stöd och att statens subventioner till bostadsbyggandet minskas genom en successiv avtrappning av räntebidragen.
De bostäder som i dag uppbär räntebidrag berörs inte av förslaget. Som en följd av den förändrade kapitalbeskattningen fr.o.m. år 1993 föreslås dock att den garanterade räntan för hyres- och bostadsrättshus årligen skall trappas upp med 0,4 procentenheter i stället för de 0,25 procentenheter som i dag gäller.
Utredningen föreslår att regeringen sänder ut förslaget på snabbremiss för att möjliggöra ett riksdagsbeslut under våren 1992.
I ett kommande betänkande avser utredningen att behandla skattefrågor, bosparstimulans och ytterligare förenklingar av bostadsreglerna. Detta betänkande skall enligt utredningen presenteras i slutet av april månad 1992.
Som framgår ovan avser regeringen att under år 1992 avge förslag om ett nytt förenklat bostadsfinansieringssystem fr.o.m. år 1993. Det finns således anledning för utskottet och riksdagen att senare under detta år ytterligare överväga hithörande frågor.
Bostadspolitikens inriktning och utformning m.m.
Bostadspolitikens allmänna utformning
Utskottet behandlar inledningsvis sex motionsyrkanden med förslag om bostadspolitikens allmänna utformning.
I den socialdemokratiska partimotionen Bo232 framhålls att bostaden måste vara en grundläggande social rättighet. Enligt motionärerna måste bostadspolitiken därför utgå från en social målsättning och samhället och de boende ha ett avgörande inflytande över bostadsförsörjningen. Med hänvisning härtill förordas i motionens yrkande 1 att riksdagen skall ge regeringen till känna att den sociala bostadspolitiken även fortsättningsvis skall vara vägledande för samhällets insatser.
Enligt Ny demokratis partimotion Bo236 har vi trots stora statliga subventioner höga boendekostnader. Bl.a. anges de höga subventionerna ha bidragit till en okänslighet för prisstegringar. Det är enligt motionärerna väldigt svårt att hålla maximal kostnadspress samtidigt som man subventionerar kraftigt. Den bostadspolitiska kursen måste därför läggas om för att få ett bättre resursutnyttjande och mindre rundgång av pengar -- yrkande 1. På sikt bör strävan enligt motionärerna vara att komma ifrån det snedvridande systemet med generella subventioner -- yrkande 4. Enligt förslaget bör i stället riktade bidrag som är familjepolitiskt motiverade införas -- yrkande 11.
En bra bostad är enligt Vänsterpartiets partimotion Bo238 en social rättighet jämförbar med rätten till vård, omsorg och utbildning. Trots den framgångsrika svenska bostadspolitiken kvarstår dock enligt motionärernas mening betydande problem. För att på kort sikt komma till rätta med dessa problem föreslås i motionens yrkande 2 bl.a. att någon extra upptrappning av räntebidragen inte skall ske, att investeringar i infrastruktur skall tidigareläggas, att tilläggslånen till yngre hus, ungdomsbostadsstödet m.fl. stödformer skall behållas samt att de allmännyttiga bostadsföretagen skall tillföras tillfälliga extra lånemedel för inköp av bostadsfastigheter m.m.
Sedan efterkrigstiden har det grundläggande bostadspolitiska målet formulerats som att alla människor skall ha tillgång till en sund, rymlig, välplanerad och ändamålsenligt utrustad bostad till ett rimligt pris. Som grund för de bostadspolitiska strävandena har detta mål fortsatt giltighet. Med utgångspunkt i de boendes önskemål och den bostadsefterfrågan som i dag finns gäller frågan därför närmast hur det allmänt formulerade målet skall utvecklas och konkretiseras. Detta måste ske bl.a. på grundval av de boendes egna prioriteringar. För att skapa förutsättningar härför måste bostadspolitiken utformas så att alla upplåtelseformer, bostadstyper och fastighetsägare behandlas lika. De hittillsvarande regleringarna bör ersättas med ett system där det är de boendes önskemål och behov som är styrande för bostadsefterfrågan och därmed också för bostadsmarknaden. Härigenom kan en balanserad bygg- och bostadsmarknad i hela vårt land skapas.
Utskottet kan inte finna att den nu i korthet redovisade målsättningen innebär ett avsteg från vad som hittills väglett samhällets bostadspolitiska insatser. Inte heller kan utskottet finna att denna politik på något avgörande sätt skulle stå i strid med vad som i de nu aktuella motionerna framförts. Ett tillkännagivande i enlighet med motionsförslagen skulle därmed inte tjäna något reellt syfte. Med det anförda avstyrker utskottet partimotionerna Bo232 (s) yrkande 1, Bo236 (nyd) yrkandena 1, 4 samt 11 och Bo238 (v) yrkande 2.
Bostadsfinansieringens långsiktiga utformning
Mot bakgrund av att bostadsbyggandet är långsiktigt är det enligt den socialdemokratiska partimotionen Bo232 nödvändigt att aktörerna vet vilka villkor som skall gälla när bygget är färdigt och det är dags att lyfta lånen. Riksdagens beslut att inte införa räntelånen har enligt motionärernas mening skapat stor oro och ovisshet inom byggbranschen och medverkat till det byggstopp och det kaos som nu råder. Samtidigt medför beslutet att inte införa räntelånesystemet tillsammans med bl.a. de sänkta investeringsbidragen att boendekostnaderna i nyproduktionen ökar kraftigt. Med hänvisning härtill föreslås i motionens yrkande 2 att räntelånen omedelbart skall återinföras.
Även i Vänsterpartiets partimotioner Bo238 yrkande 1 och Fi209 yrkande 15 förs fram krav på att det s.k. räntelånesystemet skall införas -- detta för att åstadkomma en bostadsfinansieringsform som är långsiktigt hållbar. Enligt motionärerna skulle ett räntelånesystem dessutom ge bostadsstödet en mera fördelningspolitisk karaktär, bl.a. genom att det eliminerar en del av de effekter av dagens system som alltför mycket gynnat höginkomsttagare. Enligt förslaget bör räntelånen införas fr.o.m. den 1 januari 1993.
När det gäller frågan om införande av det s.k. räntelånesystemet vill utskottet anföra följande.
Som redovisats ovan beslutade riksdagen hösten 1991 att det våren samma år beslutade räntelånesystemet inte skulle införas. Utskottet konstaterade härvid sammanfattningsvis (1991/92:BoU9 s. 7) att systemet med dess omfördelning av kostnader över tiden hade sådana brister och svagheter både för de boende och för samhället att det inte borde genomföras. Vad i de nu aktuella motionerna anförts har inte givit utskottet anledning till annat ställningstagande. De grundläggande svagheter som vidlåder räntelånesystemet är enligt utskottets mening fortsatt av sådan art att det inte bör införas. Utskottet avstyrker med hänvisning till det nu anförda partimotionerna Bo232 (s) yrkande 2, Bo238 (v) yrkande 1 och Fi209 (v) yrkande 15.
Med utgångspunkt i situationen på byggarbetsmarknaden i Gävleborgs län, Västernorrland resp. Södermanlands län ställs i motionerna Bo211 (s) yrkande 3, Bo223 (s) yrkande 3 resp. Bo235 (s) yrkande 3 krav på att finansieringsförutsättningarna för bostadsbyggandet efter år 1992 skall klargöras. Enligt motionärerna är ett sådant klargörande nödvändigt för att råda bot på den osäkerhet som i dag råder och därigenom motverka nedgången i bostadsbyggandet.
När det gäller frågan om bostadsfinansieringens utformning efter år 1992 anför utskottet följande.
Utskottet betonade i anslutning till sitt ställningstagande avseende bostadsbyggandets finansiering för år 1992 (1991/92:BoU9 s.7) vikten av att riksdagen skyndsamt förelades förslag om hur bostadsfinansieringen skulle utformas i ett längre perspektiv. Utskottets ställningstagande i denna del står fast. Som framgår av redovisningen ovan pågår också ett utredningsarbete med syfte att lägga fram förslag om statens stöd till bostadsfinansieringen fr.o.m. år 1993. Förutsättningar finns sålunda att såväl den av utskott som av motionärer eftersträvade klarheten i finansieringsförutsättningarna för bostadsbyggandet på längre sikt kommer att föreligga inom en nära framtid. Ett uttalande nu från riksdagens sida om ett sådant klargörande skulle därmed inte fylla något reellt syfte. Det kommande regeringsförslaget bör avvaktas.
Utskottet avstyrker med hänvisning till det ovan anförda motionerna Bo211 (s) yrkande 3, Bo223 (s) yrkande 3 samt Bo235 (s) yrkande 3.
Bostadsfinansieringens utformning under år 1992
Som redovisats ovan har riksdagen hösten 1991 fattat beslut om bostadsfinansieringen för år 1992 -- detta i avvaktan på att ett nytt förenklat bostadsfinansieringssystem införs fr.o.m. år 1993. Beslutet innebär bl.a. att parkeringsanläggningar får ingå i bidragsunderlaget under förutsättning av att byggnadsarbetena påbörjas före utgången av april månad 1992.
Det faktum att bl.a. parkeringsanläggningar får ingå i bidragsunderlaget under 1992 endast om byggnadsarbetena sätts i gång senast under april månad kommer enligt motion Bo207 (s) såvitt nu är i fråga att forcera igångsättningen av olika bostadsprojekt. En sådan utveckling stämmer enligt motionärernas mening dåligt med behovet av en mera balanserad situation på byggarbetsmarknaden. Med hänvisning härtill förordas att de mer förmånliga reglerna för det statliga bostadsstödet skall gälla under hela 1992.
Även i motionerna Bo211 (s) yrkande 2, Bo223 (s) yrkande 4, Bo235 (s) yrkande 2 samt Bo237 (s) yrkande 3 förs motsvarande krav fram. I dessa motioner sker detta med utgångspunkt framför allt i de besvärande effekterna av förändringarna i bostadsstödet för byggarbetsmarknaden i Gävleborgs län, Västernorrland, Södermanlands län resp. Västsverige.
Som ett andrahandsyrkande -- i det fall förslaget i samma motion om att räntelånesystemet omedelbart skall införas avstyrks -- förs i den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 4 fram krav på att nuvarande finansieringsregler skall gälla fram till dess beslut fattas om ny bostadsfinansiering. Enligt motionärernas mening är det nödvändigt att ge besked till de i byggandet verksamma om vilka finansieringsregler som skall gälla för att därmed stimulera bostadsbyggandet.
Parkeringsanläggningar får, som framgår ovan, under år 1992 övergångsvis ingå i bidragsunderlaget -- detta främst med hänsyn till den pågående bostadsproduktionen. Reglerna i denna del är sålunda avsedda att i initialskedet underlätta övergången till ett nytt finansieringssystem samt att stimulera igångsättningen av nya bostadsprojekt. Däremot har avsikten inte varit att permanenta denna övergångslösning. Utskottet vill i anslutning härtill också erinra om att de regler för finansieringen av bostadsbyggandet som gäller för år 1992 i sin helhet är temporära i avvaktan på att ett nytt varaktigt bostadsfinansieringssystem kan införas fr.o.m. år 1993.
Vad i den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 4 samt motionerna Bo207 såvitt nu är i fråga, Bo211 (s) yrkande 2, Bo223 (s) yrkande 4, Bo235 (s) yrkande 2 och Bo237 (s) yrkande 3 föreslagits avstyrks med hänvisning till det nu anförda.
Allmännyttiga bostadsföretag
De allmännyttiga bostadsföretagens ställning på bostadsmarknaden diskuteras i flera motioner. Allmännyttiga bostadsföretag är den officiella benämningen på bostadsföretag över vilka kommunerna har ett avgörande inflytande. I samband med de beslut om efterkrigstidens bostadspolitik som fattades av riksdagen år 1946 togs också ställning till de ramar inom vilka de allmännyttiga bostadsföretagen har att verka. Dessa regler har därefter modifierats vid skilda tillfällen.
För att ett företag som bildats efter år 1975 skall ha kunnat godkännas som allmännyttigt har det krävts att kommunen har tillskjutit hela grundkapitalet och utsett samtliga ledamöter i företagens styrelser. För bostadsföretag som bildades före år 1975 krävdes inte motsvarande ägarinflytande från kommunerna. Även andra bolag och stiftelser som arbetade utan vinstsyfte kunde godkännas som allmännyttiga under förutsättning att kommunen utsåg mer än hälften av företagets styrelse.
Det finns i dag ca 400 allmännyttiga bostadsföretag i Sverige, varav flertalet är ganska små. Av företagen är 64 % stiftelser, medan 36 % är aktiebolag -- i allmänhet de större och medelstora företagen.
Godkännandet som allmännyttigt bostadsföretag har haft betydelse i bl.a. skatte- och bostadsfinansieringssammanhang. De allmännyttiga bostadsföretagen är schablonbeskattade till skillnad från övriga bostadsföretag som har en s.k. konventionell beskattning. I bostadsfinansieringssammanhang har de allmännyttiga företagen tidigare haft särskilda villkor för statliga bostadslån och även kunnat erhålla vissa former av stöd som inte kunnat utgå till andra typer av företag. De flesta av dessa särvillkor är nu borttagna.
I motion Bo220 (s) framhålls den unika ställning som den svenska s.k. allmännyttan har i förhållande till motsvarande företag i andra länder. I Sverige är allmännyttan öppen för alla medborgare medan samhällsägda bostäder i andra länder är detsamma som socialbostäder. Motionärerna hävdar att regeringen tagit en rad initiativ för att underlätta och stimulera en utförsäljning av allmännyttiga bostadsföretag. Detta anses kunna leda till oönskade effekter. Mot denna bakgrund anser motionärerna att riksdagen i ett tillkännagivande bör framhålla de allmännyttiga företagens viktiga bostadspolitiska funktion och att allmännyttan måste bibehållas i betydande omfattning som ett instrument för att upprätthålla jämlikhet och rättvisa.
En annan uppfattning om de allmännyttiga bostadsföretagen förs fram i motion Bo224 (nyd). Utgångspunkten för förslagen i denna motion är att allmännyttan har spelat ut sin roll eftersom man inte har lyckats uppnå bostadspolitiska mål som låga hyresnivåer, integrerade bostadsområden, hyresutjämning m.m. För att få både en effektivare bostadsförvaltning och en bättre ekonomi i kommunerna bör enligt motionären utförsäljningar av allmännyttiga bostadsföretag underlättas. De förslag som läggs fram i motionen i detta syfte är: att de regler som gör det svårt för kommunerna att tillgodogöra sig medel från de kommunala bostadsföretagen bör ändras (yrkande 1), att riksdagen upphäver lex Malmö (yrkande 2), att de kommunala bolagens särställning och allmännyttan som begrepp avskaffas (yrkande 3), att smidiga förutsättningar för utförsäljningar av allmännyttans bostadsbestånd bör skapas (yrkande 6), att aktieköp för de boende möjliggörs (yrkande 7). Yrkandena 4 och 5 i denna motion som också tar upp frågor om de allmännyttiga bostadsföretagen behandlas på annan plats i detta betänkande.
Även i Ny demokratis partimotion Bo236 hävdas att de kommunala bostadsföretagens särställning har lett till att de har blivit ett dyrt alternativ i fråga om nyproduktion och förvaltning. I motionens yrkande 7 föreslås mot denna bakgrund att en översyn av lagstiftningen genomförs i syfte att de kommunala bostadsföretagen inte skall favoriseras i något hänseende.
Utskottet behandlar inledningsvis förslaget i motion Bo220 (s) om ett tillkännagivande från riksdagen om de allmännyttiga bostadsföretagens roll på bostadsmarknaden. Dessa företag, som förvaltar omkring 22 % av landets permanentbostäder, har givetvis en stor betydelse för att tillgodose efterfrågan på den svenska bostadsmarknaden. Utskottet har självfallet inte heller någon annan inställning än motionärerna när det gäller vikten av att ett s.k. kategoriboende kan undvikas. De allmännyttiga företagen bör verka på bostadsmarknaden på samma villkor som övriga bostadsföretag. Vad gäller frågan om de allmännyttiga bostadsföretagens köp eller försäljningar av fastigheter är detta i första hand en fråga för kommunerna i deras egenskap av fastighetsägare samt för de boende att ta ställning till. Något uttalande från riksdagens sida angående de allmännyttiga bostadsföretagens roll i enlighet med den aktuella motionens förslag finner utskottet inte erforderligt. Motion Bo220 (s) avstyrks således.
Vad gäller de ovan refererade yrkandena i motion Bo224 (nyd) och i Ny demokratis partimotion Bo236 om slopad särställning för allmännyttiga bostadsföretag och en ökad utförsäljning av detta bostadsbestånd vill utskottet anföra följande. I det bostadspolitiska reformarbete som den nya regeringen redan inlett ingår som en viktig del att skapa enhetliga och rättvisa förutsättningar för olika fastighetsägare och övriga berörda på bostadsmarknaden. I bostadsfinansieringssammanhang fattade sålunda riksdagen redan i höstas flera beslut som innebär att de särregler som gällt för de allmännyttiga bostadsföretagen nu i huvudsak är utmönstrade ur lagstiftningen. Exempelvis upphävdes vid årsskiftet den i motion Bo224 (nyd) omnämnda s.k. lex Malmö, dvs. möjligheten att dra in räntebidragen vid försäljningar av de allmännyttiga bostadsföretagens fastigheter. Av direktiven för utredningen om statens stöd för bostadsfinansieringen framgår att utredaren bör utgå från att konventionell beskattning skall tillämpas för alla ägare av hyresrättshus. Vidare kommer riksdagen under våren att föreläggas förslag som berör de särregler i samband med fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt som gäller för fastigheter som ägs av allmännyttiga bostadsföretag.
Av det ovan anförda framgår att de särregler som tidigare gällt för de allmännyttiga bostadsföretagen antingen redan tagits bort eller att förslag kan väntas inom en snar framtid. Ny demokratis partimotion Bo236 yrkande 7 samt motion Bo224 (nyd) yrkandena 1--3 samt 6 och 7 avstyrks mot denna bakgrund.
I den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 16 begärs ett tillkännagivande från riksdagen om värdet av att hyresgästerna i det allmännyttiga bostadsbeståndet ges möjlighet till ett bosparande. Principen skulle vara att varje hyresgäst får möjlighet att sätta in pengar på ett eget lägenhetskonto. Avkastningen skulle sedan användas till att sänka hyran eller förbättra lägenheten. En sådan modell skulle enligt motionärerna ge bostadsföretagen tillgång till billigt kapital och bidra till att de boende ges ökad delaktighet i förvaltning och skötsel av fastigheten.
Förslaget i motionen är endast inriktat mot ett bosparande inom allmännyttan. Enligt utskottets mening är ett utökat bosparande önskvärt men bör, i den mån statliga initiativ skall tas i frågan, inte gälla endast en begränsad del av bostadsbeståndet. I direktiven för den utredare som skall lägga fram förslag om den framtida bostadsfinansieringen sägs att särskild uppmärksamhet bör ägnas frågan om sparande av fastigheternas ägare eller de boende. Med hänvisning till det pågående utredningsarbetet avstyrker utskottet yrkande 16 i den socialdemokratiska partimotionen Bo232.
Vissa bostadspolitiska åtgärder i övrigt
Bostadsutskottet har under de senaste åren kunnat notera att ett byggande och boende med en ekologisk inriktning har ägnats allt större uppmärksamhet. Också under årets allmänna motionstid har ett antal motioner väckts med denna inriktning. Vissa av dessa motioner har utskottet redan behandlat i betänkandet 1991/92:BoU14 där bl.a. frågor om byggnadsforskningen tas upp. I detta betänkande behandlas motionsförslag om insatser från bl.a. boverkets sida.
I motion Bo513 (v) framhålls att det har utförts många goda insatser för ett ekologiskt boende genom byggande av mindre ekobyar. Motionärerna menar dock att dessa insatser inte räcker, utan att samhällets myndigheter på olika nivåer nu måste ta ett ansvar för att driva på utvecklingen. Mot denna bakgrund föreslås att boverket ges i uppdrag att samla alla berörda inom bygg- och bostadssektorn för att gemensamt utarbeta en plan för en anpassning till ett bärkraftigt samhälle.
Samma motionärer framhåller i motion Bo514 (v) att de ekologiskt inriktade projekt som hittills genomförts gällt mindre ekobyar med högst 30--40 hushåll. Därför föreslås boverket ges i uppdrag att ta fram förslag till byggande av ett ekologiskt anpassat flerfamiljshusområde bestående av åtminstone ett hundratal hushåll. Motionärerna föreslår vidare -- i motion Bo225 (v) -- att ett bilfritt flerfamiljshusområde byggs som ett pilotprojekt för att utröna hur ett sådant kan fungera i praktiken. Även i denna fråga föreslås boverket ges i uppdrag att lämna förslag om hur staten kan bidra.
De ovanstående förslagen om olika uppdrag till boverket angående ekologiskt byggande m.m. föranleder utskottet att erinra om det ansvar som verket enligt sin instruktion redan har för att följa utvecklingen och förmedla kunskaper inom sitt verksamhetsområde samt vid behov ta initiativ till förändringar. I detta ansvar får även anses ingå att svara för att kunskaper om en ekologiskt riktig utformning av bostadsmiljöer samlas in och sprids. Enligt vad utskottet i olika sammanhang erfarit har också boverket tagit en rad initiativ på detta område. Genom bl.a. kunskapsöversikter, seminarie- och kursverksamhet samt deltagande i samarbetsprojekt har boverket engagerat sig för att utveckla och föra ut olika frågor kring ekologi i byggande och planering. Även andra myndigheter och organ har givetvis ett ansvar på detta område. Framför allt inom byggnadsforskningen har stora resurser satsats på projekt inom det ekologiska området.
Vad gäller förslagen om att samhällets insatser även skall omfatta flerbostadshusområden har utskottet erfarit att frågor om en ekologiskt bärkraftig stadsutveckling har engagerat boverket under de senaste åren. En kunskapsöversikt med denna titel togs också fram av boverket under år 1990. Även stadsmiljörådet är engagerat i frågor om en ekologisk utformning av tätortsmiljöer. Ett flertal projekt med ekologisk inriktning har genomförts i flerbostadshusbebyggelse. Projekt med denna inriktning planeras även att finnas med i årets bostadsmässa, Bo92.
Bostadsutskottet anser sammanfattningsvis att det är angeläget att arbetet med att utveckla kunskapen om ett ekologiskt byggande och boende fortgår. Riksdagsuttalanden om inriktningen på detta arbete i enlighet med de aktuella motionerna kan dock inte anses vara erforderliga. Med hänvisning till det anförda avstyrks motionerna Bo225 (v), Bo513 (v) och Bo514 (v).
Möjligheten till djurhållning i bostadsområden i närheten av tätorter diskuteras i motion Bo522 (kds). I motionen konstateras att möjligheterna numera förbättrats att bilda fastigheter på landsbygden som möjliggör djurhållning som fritidsintresse. Motionären anser att det borde föreligga ett intresse för att även i omedelbar närhet till staden bygga byar med viss djurhållning. Staten föreslås bidra med medel från omställningsstödet och från vissa medel för beredskapsarbeten, för tillkomsten av ett par försöksbyar.
Enligt utskottets mening bör det vara möjligt att inom ramen för exempelvis pågående och planerade ekobyprojekt även uppmärksamma möjligheten till viss djurhållning när ett sådant intresse föreligger från dem som engagerat sig i projekten. Någon medelstilldelning i särskild ordning för att stödja tillkomsten av byar med djurhållning är utskottet dock inte berett att förorda. Motion Bo522 (kds) avstyrks således.
Ett flergenerationsboende bör enligt motion Bo234 (fp) främjas. Detta anses kunna ge fördelar på flera områden, bl.a. i form av minskade kostnader för barnomsorg och äldreomsorg. För att stödja byggandet av bostäder där minst tre generationer samtidigt kan fungera föreslås staten i dessa fall bevilja stöd som är förmånligare än övrigt stöd för byggande. De förmånligare villkoren föreslås dras in om tregenerationsboendet upphör.
Även utskottet anser att flergenerationsboendet, när förutsättningarna för detta föreligger, kan vara en boendeform som ger flera fördelar. Det väsentliga är att ett sådant boende också kan erhålla stöd enligt bostadsfinansieringsreglerna. Det statliga stödet till bostadsbyggandet bör vara neutralt vad gäller hushållets sammansättning och liknande förhållanden. Det finns i de statliga bostadsfinansieringsreglerna inte heller några hinder för stöd till den typ av boende som tas upp i motionen. Utskottet avstyrker motion Bo234 (fp).
Det befintliga bostadsbeståndet kan enligt vad som anförs i Vänsterpartiets partimotion Bo238 utnyttjas väsentligt bättre. Främst i egnahem anses det finnas en överstandard vad gäller bostadsutrymmen. Det är enligt motionärerna önskvärt att de som bor för stort kan få hjälp med en avspjälkning av en mindre lägenhet. I motionens yrkande 7 föreslås därför att boverket ges i uppdrag att lämna förslag om hur ett sådant stöd kan utformas.
Bostadsutskottet behandlade och avstyrkte motsvarande yrkande om uppdelning av stora lägenheter föregående år (1990/91:BoU12 s. 45). Utskottet står fast vid sin uppfattning att något statligt stöd med den förordade inriktningen inte bör införas. Vänsterpartiets partimotion Bo238 yrkande 7 avstyrks således.
I motion Bo219 (m) framhålls att det på många håll råder brist på studentbostäder, bl.a. till följd av standardkraven och besittningsskyddet. Dessa problem föreslås ses över.
Den brist på studentbostäder som lokalt råder på vissa studieorter har flera olika orsaker. I vissa fall kan sannolikt besittningsskyddet i hyresvillkoren medföra att dessa bostäder även utnyttjas av andra än studerande. Gällande lagstiftning hindrar emellertid inte att det som hyresvillkor ställs krav på pågående studier. Det får närmast anses vara en angelägenhet för resp. hyresvärd att ta initiativ i denna fråga. Vad gäller standardkraven har de olika specialkrav som tidigare fanns i bostadsfinansieringssammanhang nu utmönstrats ur förordningarna. Regeringen har i olika sammanhang aviserat att förenklingar även skall genomföras vad gäller de krav som ställs med stöd av byggnadslagstiftningen. Ett sådant arbete pågår också inom boverket. Motion Bo219 (m) kan mot denna bakgrund avstyrkas.
I den socialdemokratiska partimotionen So224 om handikappolitiken anförs att det i dag råder en osäkerhet på bostadsmarknaden orsakad av den borgerliga regeringens politik. Detta anses ha lett till speciellt allvarliga konsekvenser för de handikappade eftersom både nyproduktion och renovering av äldre otillgängliga bostäder har avstannat. I motionens yrkande 3 föreslås ett riksdagens tillkännagivande i denna fråga.
Vad gäller påståendena i motionen angående bostadspolitiken och de handikappade vill utskottet anföra följande. Tillgången på nyproducerade lägenheter är i dag bättre än på många år. I ett stort antal kommuner kan nyproducerade lägenheter anvisas för i princip omedelbar inflyttning. Omfattningen av renoveringar och ombyggnader av bostäder tilltog i slutet av år 1991. Boverket gör i sina prognoser bedömningen att ombyggnadstakten under år 1992 ytterligare kraftigt ökar (se s. 12). Vad i övrigt gäller den statliga handikappolitiken har den nuvarande regeringen klart deklarerat att dessa frågor skall ges hög prioritet. Någon saklig grund för ett tillkännagivande i enlighet med socialdemokraternas partimotion So224 yrkande 3 kan således inte anses föreligga. Motionsförslaget avstyrks.
Bostadsministern i den tidigare socialdemokratiska regeringen "utmanade" år 1991 byggbranschen att visa sin förmåga att åstadkomma bra bostadsområden till låga priser. Utmaningen tog form av en tävling, kallad Byggutmaningen, där de tävlande gavs stor frihet att utforma sina förslag till bostadsområden så länge kraven på tillgänglighet, säkerhet, god inomhusmiljö och trevnad tillgodosågs. Tävlingen avgjordes i höstas, och markområden är anvisade i fyra kommuner för produktion av de vinnande förslagen. Produktionskostnaderna för tävlingsbidragen beräknas bli lägre än vad som varit normalt för nyproducerade bostäder i de aktuella kommunerna. Samtidigt har lägenhetslösningarna i de vinnande tävlingsförslagen ansetts vara yteffektiva och kvalitetsmässigt bra. I den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 12 föreslås att boverket ges i uppdrag att arbeta vidare med byggutmaningen i samråd med kommunerna.
Bostadsutskottet anser att resultatet av Byggutmaningen visar att byggandet av billiga och bra bostäder underlättas om det inte styrs av detaljerade statliga regler. Som utskottet redan framhållit pågår ett förenklingsarbete såväl vad gäller bostadsfinansieringen som plan- och bygglagens nybyggnadsregler. Det är nödvändigt att den kreativitet som Byggutmaningen visat finns inom byggbranschen kan få komma till uttryck även i det normala projekteringsarbetet. Det är därför angeläget att påskynda förenklingsarbetet snarare än att utlysa fler tävlingar med undantagsregler. Boverket är givetvis oförhindrat att, som föreslås i den aktuella motionen, arbeta vidare med resultaten från Byggutmaningen i samråd med kommunerna. Något särskilt tillkännagivande från riksdagens sida i denna fråga kan dock inte anses vara erforderligt. Med hänvisning till det anförda avstyrks den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 12.
I Ny demokratis partimotion Bo236 yrkande 8 föreslås att åtgärder vidtas för att förbättra den utländska konkurrensen på den svenska byggmarknaden. Motionärerna anser att dagens bristande konkurrens till stor del beror på ett krångligt regelsystem.
Som utskottet redan flera gånger framhållit pågår ett förenklingsarbete vad gäller de regler som styr byggverksamheten i Sverige. På byggmaterialsidan har under de senaste åren den internationella konkurrensen i viss mån stimulerats av de regler i PBL som underlättat import av nordiska byggprodukter. Giltighetstiden för dessa regler har nyligen förlängts (se 1991/92:BoU6) fram till år 1993 i avvaktan på att förhandlingarna om en anslutning till den europeiska inre marknaden skall slutföras. Ett EES-avtal kommer sannolikt att underlätta en fri varucirkulation, bl.a. när det gäller byggvaror. Ett arbete pågår således på flera områden som kan förbättra förutsättningarna för utländska byggföretag att verka i Sverige, liksom för svenska byggföretag att verka på den europeiska marknaden. Ett tillkännagivande enligt förslaget i Ny demokratis partimotion Bo236 yrkande 8 kan inte anses erforderligt.
Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB, bör enligt ett förslag i motion Fi604 (m) yrkande 5 successivt privatiseras.
Bostadsutskottet är inte berett att nu ta ställning till ägarförhållandena i SBAB. Frågan om privatisering av viss statlig verksamhet är föremål för diskussioner och bedömningar inom regeringen. Resultatet av detta arbete bör avvaktas. Motion Fi604 (m) yrkande 5 avstyrks sålunda.
Med stöd av lagen (1971:1204) om byggnadstillstånd kan regeringen besluta om att särskilda tillstånd skall krävas för att vissa typer av byggnadsarbeten skall få påbörjas. Lagen har använts för att undvika överhettning på byggarbetsmarknaden och för att utjämna sysselsättningen inom byggnadsindustrin under olika delar av året. I motion T219 (m) yrkande 6 föreslås att riksdagen upphäver denna lag.
Lagen om byggnadstillstånd tillämpas för närvarande inte. Enligt utskottets mening får det förutsättas att regeringen i sin översyn av de regler som finns inom byggnadssektorn även prövar behovet av den aktuella lagen. Yrkande 6 i motion T219 (m) avstyrks.
Förutsättningar och villkor för lån
Det system för bostadsbyggandets finansiering som gäller för år 1992 innebär bl.a. att tidigare gällande markvillkor, konkurrensvillkor, förmedlingsvillkor samt produktionskostnadsprövning tagits bort.
I den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 3 föreslås att markvillkor och kommunal bostadsanvisningsrätt skall gälla som villkor för statligt stöd -- detta oavsett stödsystemets utformning. Enligt förslaget bör dessutom en reviderad form av produktionskostnadsprövning prövas som bl.a. innebär att kommunerna ges ett större ansvar för prövningen.
Det bör enligt utskottets mening vara en strävan att göra bostadsfinansieringssystemet så enkelt som möjligt. Detta har också kommit till uttryck i det finansieringssystem som temporärt gäller för år 1992 genom att en rad av de villkor som tidigare reglerat statens stöd till bostadsbyggandet har tagits bort. På sikt bör det dessutom vara möjligt att åstadkomma ytterligare förenklingar i detta avseende. I uppdraget för utredningen om statens stöd för bostadsfinansieringen ingår också att särskilt pröva om ytterligare förenklingar kan göras i de regler som i dag styr bostadsbyggandet och påverkar dess kostnader. Utskottet är mot bakgrund av det nu anförda inte berett att ställa sig bakom motionsförslaget om återinförande av vissa villkor för det statliga stödet för bostadsbyggandet. Förslaget i den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 3 avstyrks sålunda.
Riksdagen fattade våren 1989 (1988/89:BoU7) beslut om grunderna för den schablonmetod som i dag används bl.a. för att beräkna subventionsunderlaget för det statliga stödet till bostadsfinansieringen. Till grund för beräkningen av schablonbeloppen låg de vid denna tidpunkt gällande faktiska kostnadsnivåerna. För att denna beräkningsmetod inte skulle medföra en generell höjning av subventionsunderlaget i förhållande till den tidigare gällande metoden infördes en särskild justeringsfaktor vid beräkningen av subventionsunderlaget för byggnad. Denna justeringsfaktor innebär att underlaget begränsas till 80 % av schablonen för byggnader.
I motion Bo204 (s) förordas att de schabloner som används för beräkningen av subventionsunderlaget skall anpassas till den faktiska kostnadsnivån för bostadsinvesteringar. Förslaget läggs fram bl.a. mot bakgrund av nedgången i byggandet och därmed sysselsättningen i byggbranschen.
Riksdagens beslut hösten 1991 om bostadsfinansieringen för år 1992 innebar ingen ändring av reglerna i fråga om metoden för beräkningen av subventionsunderlaget. Detta innebär bl.a. att begränsningen av beloppen för byggnad till 80 % av schablonbeloppen fortsatt gäller. Utskottet är inte berett frångå denna ordning. En höjning av subventionsunderlaget på det sätt som motionärerna förordar skulle innebära kraftigt ökade bostadssubventioner -- något som bostadsutskottet bl.a. mot bakgrund av det rådande statsfinansiella läget inte anser sig kunna medverka till. Utskottet vill i anslutning härtill också erinra om att den nu tillämpade beräkningsmetoden justerades ned i samband med att den infördes år 1989 för att den inte skulle medföra en generell höjning av subventionsunderlaget i förhållande till vad som dittills gällt. Vad utskottet nu anfört innebär att motion Bo204 (s) avstyrks.
I dagens bostadsfinansieringssystem bestäms räntebidragets storlek med hjälp av den s.k. subventionsränta som boverket fastställer veckovis. Subventionsräntan bestäms på grundval av de räntesatser som gäller vid köp av bostadsobligationer med en återstående löptid av fem år.
Enligt motion Bo208 (s) har det hittills funnits en god överensstämmelse mellan den s.k. subventionsräntan och den faktiska räntesatsen. Förväntade höjningar av utlåningsräntan till följd av ökade räntemarginaler och kostnaderna för kreditgarantier kan dock enligt motionärernas mening beräknas ge skillnader på närmare en halv procentenhet mellan subventionsränta och faktisk ränta. Med hänvisning härtill förordas att metoden för att fastställa subventionsräntan justeras så att en anpassning till den faktiska räntenivån kommer till stånd.
Den hittills använda metoden för att fastställa den s.k. subventionsräntan innebär att det är långivarnas kostnader för upplåningen som styr räntesatsen. En sådan ordning ger bl.a. ett incitament för låntagarna att på kreditmarknaden söka finna det lånealternativ som ger de bästa lånevillkoren -- något som bl.a. torde medverka till att konkurrensen på kreditmarknaden stärks. Samtidigt kan det naturligtvis uppstå situationer där brister i konkurrensen eller andra skäl medverkar till att höja utlåningsräntan utöver vad som annars skulle ha blivit fallet. Det är därför viktigt att goda förutsättningar för en kreditmarknad i konkurrens skapas. Utskottet är inte nu berett förorda en omprövning av grunderna för hur den s.k. subventionsräntan skall fastställas. Motion Bo208 (s) avstyrks sålunda.
På begäran av riksdagen lämnade regeringen år 1987 (prop. 1987/88:165) sin syn på vilken aktieutdelning som kunde anses förenlig med godkännande av ett bostadsföretag som allmännyttigt. Bostadsutskottet och riksdagen (BoU 1987/88:3 s. 9) ställde sig härvid bakom den av regeringen förordade principen för aktieutdelning från allmännyttiga bostadsföretag som innebär att det inte bör komma i fråga att utdelning ges utöver vad som svarar mot normal upplåningsränta.
Som ett led i strävandena att öka privatiseringen av det kommunala bostadsbeståndet föreslås i motion Bo224 (nyd) yrkande 4 att aktiebolagslagens regler för utdelning och förlustavdrag bör gälla också för de allmännyttiga bostadsföretagen.
Utskottet har, som framgår ovan, ställt sig bakom den princip som nu tillämpas när det skall bedömas vilken aktieutdelning som är förenlig med godkännande av ett bostadsföretag som allmännyttigt. Utskottet är inte nu berett frångå sitt tidigare ställningstagande avseende aktieutdelningen från allmännyttiga bostadsföretag. På sikt bör det dock vara en strävan att skapa likartade regler för alla på bostadsmarknaden verksamma företag. Som en förutsättning för arbetet i utredningen om statens stöd för bostadsfinansieringen ingår också att villkoren för statens stöd i framtiden skall vara likvärdiga för alla upplåtelseformer och alla kategorier av fastighetsägare. Motion Bo224 (nyd) yrkande 4 avstyrks med hänvisning till det nu anförda.
Avslutningsvis vill utskottet i detta avsnitt ta upp frågan om möjligheten för allmännyttiga bostadsföretag att genomföra fondemission. Frågan har bl.a. tagits upp i en skrivelse från SABO till utskottet.
Ett grundläggande villkor för att ett bostadsföretag skall betraktas som allmännyttigt är att företaget arbetar utan enskilt vinstsyfte. En följd härav är, som framgår ovan, att möjligheterna för de allmännyttiga bostadsföretagen att ge aktieutdelning har begränsats. Även i fråga om möjligheten att genomföra fondemission har boverkets hittillsvarande praxis anknutit till de principer som gäller för företagens aktieutdelning. I den mån de medel som tillförs aktiekapitalet inte överstiger vad som motsvarar normal upplåningsränta har sålunda en fondemission ansetts förenlig med kravet på att företaget skall arbeta utan enskilt vinstsyfte.
Det finns enligt bostadsutskottets mening inte skäl att begränsa de allmännyttiga bostadsföretagens möjligheter att genomföra fondemissioner på det sätt som hittillsvarande praxis kommit att innebära. På sikt bör det, som utskottet ovan anfört, vara en strävan att skapa likartade regler för alla på bostadsmarknaden verksamma företag. Det kan enligt utskottets mening mot bakgrund härav finnas anledning att se över den hittillsvarande ordningen i fråga om de allmännyttiga bostadsföretagens möjligheter att genomföra fondemissioner. I sammanhanget bör övervägas om och i så fall hur dagens regler behöver ändras eller förtydligas för att fondemissioner, när förutsättningar härför föreligger, skall kunna genomföras också i de allmännyttiga bostadsföretagen. Regeringen bör i lämpligt sammanhang tillsammans med eventuella förslag för riksdagen redovisa sin syn på frågan. Vad utskottet nu anfört beträffande fondemissioner i allmännyttiga bostadsföretag bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Reparation, om- och tillbyggnad
I detta avsnitt behandlas ett antal motionsförslag angående statens stöd till s.k. ROT-verksamhet (reparation, om- och tillbyggnad). Flera av dessa motioner tar sin utgångspunkt i den rådande byggarbetslösheten. En satsning på olika ROT-åtgärder anses kunna bidra till att byggverksamheten åter kommer i gång och att arbetslösheten därigenom minskar. Ett nytt ROT-program för bostäder, bostadsmiljöer och offentliga lokaler föreslås i motionerna Bo202 (s) såvitt nu är i fråga, Bo211 (s) yrkande 4 och Bo235 (s) yrkande 4. I Vänsterpartiets partimotion A259 yrkande 3 föreslås att ett ROT-program för underhåll av bl.a. skolor och VA-nät upprättas av regeringen. Även i denna motion ses ROT-verksamheten som ett betydelsefullt inslag för att bekämpa byggarbetslösheten.
Frågan om sysselsättningsläget inom byggnadssektorn har nyligen uppmärksammats av bostadsutskottet genom den offentliga hearing i frågan som utskottet anordnade tillsammans med arbetsmarknadsutskottet den 6 februari i år. Protokollet från denna hearing har som bilaga fogats till detta betänkande. Motioner från årets allmänna motionstid med förslag om åtgärder för att minska byggarbetslösheten behandlas under våren även av arbetsmarknadsutskottet.
Bostadsutskottet vill med anledning av de ovan redovisade motionsförslagen om stöd till ROT-verksamheten anföra följande. Under den senare delen av 1980-talet har vi fått uppleva kraftiga svängningar i bostadsbyggandet, både vad gäller den totala omfattningen och fördelningen mellan nyproduktionen och ombyggnadsverksamheten. Dessa svängningar snarast förstärktes av det sätt på vilket den tidigare regeringen sökte styra byggverksamheten i olika riktningar. Det gäller att bryta dessa negativa följder och att skapa förutsättningar för en jämnare byggproduktion. Ryckigheten i den tidigare regeringens bostadspolitik måste ersättas med en politik som bygger på stabilitet och långsiktighet. Detta skapar också förutsättningar för en rimlig fördelning mellan nyproduktion och ROT-verksamhet.
Utskottet delar emellertid inställningen i de aktuella motionerna att den rådande överkapaciteten inom byggnadsindustrin borde kunna utnyttjas för mer omfattande ROT-verksamhet under de närmaste åren. De hösten 1991 fattade besluten om att inte införa räntelånesystemet och att införa ett nytt förenklat finansieringssystem för år 1992 ger också förutsättningar för att så skall bli fallet. Införandet av räntelån skulle bl.a. ha inneburit att dessa lån hade låst upp det låneutrymme som i dag normalt uppstår i en fastighet och som kan användas för att finansiera t.ex. ombyggnadsåtgärder. När det gäller bostadsfinansieringen för år 1992 innebär beslutet bl.a. att den garanterade räntan vid alla ombyggnader likställs med den vid nybyggnad. Den tidigare ordningen där endast vissa ombyggnader efter ett dispensförfarande erhöll denna lägre garanterade ränta har alltså avvecklats.
Det kan vidare erinras om att ansökningarna om stöd för ombyggnadsverksamhet ökade kraftigt i slutet av år 1991. Boverket bedömer att antalet påbörjade lägenhetsombyggnader sannolikt kommer att fördubblas under år 1992 i förhållande till föregående år. Detta innebär enligt boverket att den totala sysselsättningen inom bostadsbyggandet till och med kan förväntas öka något från 1991 års nivå. Beträffande byggsysselsättningen i övrigt vill utskottet erinra om att regeringen i andra sammanhang aviserat att olika infrastrukturinvesteringar inom bl.a. trafiksektorn om möjligt kommer att tidigareläggas. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet Vänsterpartiets partimotion A259 yrkande 3 samt motionerna Bo211 (s) yrkande 4, Bo235 (s) yrkande 4 och Bo202 (s), den sistnämnda motionen såvitt nu är i fråga.
Det svenska VA-nätet är enligt motion Bo221 (nyd) i behov av omfattande renoveringsinsatser. Den nuvarande ombyggnadstakten anses vara alltför låg. I motionens yrkande 1 föreslås att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att investeringar i VA-nätet bör användas som en konjunkturregulator. Ur både sysselsättnings- och kostnadssynpunkt är det fördelaktigt att investera under rådande lågkonjunktur. I yrkande 2 föreslås ett tillkännagivande om den framtida inriktningen på offentliga investeringar, bl.a. med innebörden att regeringen bör lämna direkt stöd till renoveringar av VA-nät och att kommunerna skall minska omfattningen av sina "egen regi-arbeten".
Under senare år har utskottet vid flera tillfällen behandlat motionsyrkanden om statliga insatser för att stödja kommunernas underhåll av VA-näten. Vid dessa tillfällen har understrukits att underhållet av VA-näten primärt är en kommunal uppgift som fordrar olika typer av lösningar i skilda delar av landet. Det har också framhållits att gällande lagstiftning på området ger kommunerna möjlighet att fastställa VA-taxan till en sådan nivå att nödvändiga investeringar kan genomföras. Utskottet delar visserligen motionärens oro för det växande behovet av underhåll och förnyelse i de kommunala VA-näten, men anser att den nuvarande ansvarsfördelningen mellan stat och kommun på detta område bör bibehållas. I sammanhanget kan även erinras om att den kostnadspress som blivit följden av en vikande byggkonjunktur torde innebära att kommunala investeringar i bl.a. VA-näten i dag ställer sig betydligt mer förmånliga än för något år sedan. Motion Bo221 (nyd) avstyrks således.
Frågor om ROT-åtgärder m.m. i ålderdomshem och andra former av äldrebostäder tas upp i tre motioner. I motion Bo205 (c) framhålls att riksdagen under de senaste åren fattat flera beslut som inneburit att ålderdomshemsidén har fått en renässans. Motionärerna anser att stödet till ålderdomshemmen givits en sådan utformning att flexibla lösningar underlättas. Man hävdar dock att informationen om de nya villkoren inte har nått ut till kommunerna och att tillkomsten av ålderdomshem därigenom försvåras. Yrkandet i motionen innebär att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att bättre information om villkoren för stödet till ålderdomshem måste ges.
I den socialdemokratiska partimotionen Bo232 framhålls att det behövs ett stort tillskott av äldrebostäder under de närmaste åren och att kommunerna med förtur bör lösa de äldres bostadssituation. Det anses därvid vara angeläget att de regler som gäller för bidrag till bl.a. gruppbostäder är flexibla och att det bör ankomma på resp. kommun att fatta beslut utifrån de lokala förutsättningarna och vissa angivna funktionskrav. För att undvika en återgång till tidigare institutionsboende anser dock motionärerna att krav på minst kokskåp i varje gruppbostad bör återinföras. I motionens yrkande 6 föreslås att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts i dessa frågor.
Det statliga stödet till ombyggnad av ålderdomshem i form av stimulansbidrag m.m. riskerar enligt vad som anförs i motion Bo215 (s) att motverkas av vissa ändringar i det statliga bostadsstödet som trädde i kraft den 1 januari 1992. Det gäller dels borttagandet av den s.k. ingångsvärdebelåningen, dels de förändrade reglerna i fråga om vilka underhålls- och reparationsåtgärder som berättigar till räntebidrag. Dessa förändringar anses leda till sådana fördyringar att erforderliga ombyggnader i betydande utsträckning inte kommer till stånd. Mot denna bakgrund föreslås att, vad gäller ombyggnad av ålderdomshem, ingångsvärdebelåningen återinförs -- yrkande 1 -- samt att kostnader för målning och tapetsering liksom installation av vitvaror m.m. skall få ingå i bidragsunderlaget vid ombyggnader av ålderdomshem som inte endast är av mindre omfattning -- yrkande 2.
Vad inledningsvis gäller den i motion Bo205 (c) aktualiserade frågan om information om det statliga stödet till ny- och ombyggnad av ålderdomshem har utskottet erfarit att regeringen nyligen tagit initiativ på detta område. Boverket har fått i uppdrag att utforma en informationskampanj om äldres och handikappades boende. I denna kampanj skall bl.a. de i motionen aktualiserade frågorna belysas. Arbetet med kampanjen har påbörjats inom boverket och ett flertal aktiviteter inom det aktuella området kommer att genomföras senare under detta år. Vad motionärerna efterlyser kommer sålunda att genomföras utan en riksdagens åtgärd i frågan. Mot denna bakgrund anser utskottet att ett tillkännagivande i enlighet med förslaget i motion Bo205 (c) kan undvaras. Motionen avstyrks således.
Utskottet kan instämma i vad som anförs i den socialdemokratiska partimotionen om behovet av flexibla regler för stödet till äldreboendet och att det så långt som möjligt bör ankomma på resp. kommun att finna lokala lösningar. Detta är också en av de utgångspunkter som låg till grund för de förändringar av villkoren för bostadsfinansieringen som vidtogs hösten 1991 och som är avsedda att vägleda utformningen av det framtida statliga stödet på detta område. Utskottet anser dock att förslaget i motionen om att kravet på kokskåp skall återinföras för alla äldrebostäder rimmar illa med synen på flexibilitet. Det undantag som i dag får göras från detta krav avser gruppbostäder särskilt avsedda för åldersdementa. På förslag från ett enigt socialutskott (se 1990/91:SoU25 s. 34) röstade riksdagen våren 1991 för att införa denna möjlighet. Utskottet förutsätter att resp. huvudman för äldreboendet själv bäst kan göra bedömningen av när möjligheten bör utnyttjas. Med hänvisning till det anförda avstyrks den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 6.
Några särskilda regler för beräkning av bidragsunderlaget för ålderdomshem enligt förslagen i motion Bo215 (s) bör enligt bostadsutskottets mening inte införas. Det kan i sammanhanget erinras om att de temporära regler för bostadsfinansieringen som gäller under år 1992 innebär att ett större statligt stöd utgår till bl.a. byggande av ålderdomshem än vad som skulle ha utgått om räntelånesystemet hade införts. Motionen avstyrks.
Räntebidrag
Till grund för den beräkning av anslaget till räntebidrag som läggs fram i budgetpropositionen ligger bl.a. dels att hyres- och bostadsrättshusen inom ramen för räntebidragssystemet skall ges kapitalkostnadsökningar som motsvarar dem som uppkommer för egnahemmen till följd av att kapitalkostnaderna netto efter skatt ökar från 70 till 75 % genom ändrade kapitalbeskattningsregler, dels att räntebidragen för ny- och ombyggnad av bostäder enligt regeringens uppfattning bör minskas med totalt 1000milj.kr. under budgetåret 1992/93. I anslutning härtill (bilaga 8 s. 109) uttalar föredragande statsrådet sin avsikt att i annat sammanhang återkomma till regeringen med förslag om de ändringar av räntebidragssystemet som behöver göras den 1 januari 1993 för att de angivna utgiftsbegränsningarna skall kunna uppnås.
Den aviserade begränsningen av räntebidragen fr.o.m. den 1januari 1993 avvisas i tre motionsyrkanden.
I den socialdemokratiska partimotionen Bo232 framhålls att den förordade minskningen av räntebidragen slår direkt på hyrorna samtidigt som inflationen ökar. Konsekvenserna härav blir enligt motionärernas mening helt oacceptabla och skulle om de genomförs innebära inledningen på en direkt nedmontering av den sociala bostadspolitiken. Med hänvisning härtill föreslås i motionens yrkande 15 att de aviserade förslagen om ytterligare sänkningar av räntebidragen inför 1993 skall avslås av riksdagen.
Även i motionerna Bo223 (s) yrkande 2 och Bo237 (s) yrkande 2 yrkas avslag på förslaget om minskade räntebidrag fr.o.m. år 1993. I dessa motioner sker det främst mot bakgrund av effekterna på byggandet och byggsysselsättningen i Västernorrland resp. Västsverige.
Också i Vänsterpartiets partimotion Bo238 avvisas motivledes regeringens förslag i denna del.
Bakom förslaget om att fr.o.m. den 1 januari 1993 genomföra en begränsning av räntebidragen för ny- och ombyggnader av bostäder ligger behovet av utgiftsbegränsningar i statsbudgeten. En tillstyrkan till de nu aktuella motionsförslagen skulle innebära att denna utgiftsbegränsning inte kommer till stånd -- något som utskottet i rådande statsfinansiella läge inte vill medverka till. Den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 15 liksom motionerna Bo223 (s) yrkande 2 och Bo237 (s) yrkande 2 avstyrks sålunda.
Stöd för fastighetsförvärv
De s.k. förköpslånen
Till bostadshus som har förvärvats med stöd av förköpslagen kan under vissa förutsättningar utgå lån med räntebidrag --s.k. förköpslån. En förutsättning är att förköpet avser en fastighet med bostadshus som behöver användas för permanent bruk och att fastigheten är belägen inom ett område med avsevärd efterfrågan på fritidsbostäder. Riksdagen beslutade våren 1991 (1990/91:BoU20) att de s.k. förköpslånen skulle avvecklas under en treårsperiod fr.o.m. år 1993.
I budgetpropositionen (bilaga 8 s. 107) anförs att beslutet att avveckla de s.k. förköpslånen fr.o.m. år 1993 inte hindrar att stöd beviljas i nya ärenden under år 1992. Med hänvisning till de ändringar i övrigt som genomförs i fråga om bostadsfinansieringen föreslås att inga nya lån och räntebidrag skall beviljas inom ramen för denna stödform. Enligt förslaget bör möjligheten att bevilja lån och bidrag upphöra redan den 1 januari 1992.
Förslaget om att möjligheten att bevilja s.k. förköpslån skall upphöra fr.o.m. ingången av år 1992 avvisas i två motioner.
Den kommunala förköpsrätten kombinerad med förmånliga statliga lån är enligt motion Bo201 (s) den enda möjligheten att bevara strategiskt belägna permanentbostäder för de bofasta. Ett borttagande av de s.k. förköpslånen skulle enligt motionärernas mening innebära ett hårt slag mot kustkommunerna genom att samhällskärnorna dör ut.
Även i motion Bo213 (c, fp) anförs att förköpslagen tillsammans med de statliga lånen har inneburit att ett antal fastigheter kunnat behållas för permanentboende, något som anges vara mycket positivt för berörda kommuner. Enligt motionärernas mening bör därför de s.k. förköpslånen bibehållas tills vidare, åtminstone i avvaktan på att ett nytt system för bostadsfinansieringen införs --yrkande 1. Som ett andrahandsyrkande -- i det fall motionens yrkande 1 om att de s.k. förköpslånen skall bibehållas inte bifalls -- förs i motionens yrkande 2 fram förslag om att redan beviljade räntebidrag i de nu aktuella fallen skall löpa med de villkor som gällde vid tidpunkten för förvärvet.
Förslag om bibehållande av de s.k. förköpslånen förs motivledes fram också i Vänsterpartiets partimotion Bo238.
Utskottet är inte berett ställa sig bakom regeringens förslag om att möjligheten att erhålla stöd skall upphöra den 1 januari 1992. Statligt stöd i samband med vissa kommunala förköp bör sålunda kunna utgå även fortsättningsvis. Enligt utskottets mening bör nya räntebidrag kunna beviljas också under år 1992. Mot bakgrund av den åtskillnad mellan finansiering och räntebidrag som fr.o.m. år 1992 görs i fråga om statens stöd till ny- och ombyggnad bör dock lånen tas upp på kreditmarknaden. Däremot torde enligt utskottets mening inte något behov av kreditgarantier föreligga -- detta med avseende på de regler för beräkning av bidragsunderlaget som hittills gällt.
Enligt bostadsutskottets mening bör inte heller den av riksdagen tidigare beslutade avvecklingen av utelöpande s.k. förköpslån under en treårsperiod fr.o.m. år 1993 genomföras. Såväl under år 1992 som tidigare beviljat stöd bör sålunda avvecklas i den takt som de tidigare gällande reglerna ger uttryck för.
Vad utskottet nu med anledning av motionerna Bo201 (s) och Bo213 (c, fp) yrkande 1 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Regeringens förslag avstyrks. Andrahandsyrkandet i motion Bo213 (c, fp) -- yrkande 2 -- får anses sakna aktualitet varför det avstyrks.
Stöd för fastighetsförvärv i övrigt
I motion Bo203 (c) framhålls att det är angeläget att finna ett system som skapar större rättvisa mellan dem som bygger ett nytt hus och dem som väljer att satsa på ett äldre och sedan förbättra det. Med hänvisning härtill förordas att statliga lån skall utgå dels vid förvärv av äldre småhus, dels vid mindre genomgripande upprustning av småhus.
Även i motion Bo218 (m) läggs fram förslag om att statliga lån skall utgå vid köp och reparation av äldre småhus. Enligt förslaget skall lånen kunna utgå till permanentbostäder i attraktiva kustområden.
Bostadsutskottet kan ansluta sig till motionärernas principiella uppfattning om vikten av att samhället medverkar till att permanentbostäder inte omvandlas till fritidsbostäder i områden där det råder brist på sådana bostäder. Utskottet är däremot inte berett medverka till en allmän statlig långivning vid förvärv av äldre egnahem m.m. i enlighet med förslagen i de nu aktuella motionerna. Motionerna Bo203 (c) samt Bo218 (m) avstyrks sålunda.
Barnfamiljer bor enligt motion Bo239 (kds) i större utsträckning än andra kategorier i småhus -- detta sannolikt därför att de flesta barnfamiljer anser att detta är en bra boendeform. Med hänvisning härtill föreslås att ett behovsprövat stödsystem för förvärv av egnahem för flerbarnsfamiljer införs.
Det finns även enligt bostadsutskottets mening starka skäl som talar för att också barnfamiljer med begränsade inkomster ges ökade möjligheter att efterfråga småhus med äganderätt. I första hand bör dock detta ske genom generella åtgärder inom bl.a. skatte- och familjepolitiken. Även ett förbättrat bosparande, något som den nu arbetande utredningen har att utreda, kan utgöra ett viktigt medel i sammanhanget. Strävan bör vara att utforma politiken så att också barnfamiljerna kan efterfråga en för dem lämplig bostad. Utskottet vill dessutom erinra om att det förvärvsstöd för flerbarnsfamiljer som infördes år 1987 avvecklades av statsfinansiella skäl så sent som år 1991. Vad utskottet nu uttalat om inriktningen av det bostadspolitiska stödet innebär sålunda att det bör vara generellt utformat och att särregler för olika boendegrupper m.m. bör undvikas. Förslaget i motion Bo239 (kds) om ett behovsprövat stöd för förvärv av egnahem för flerbarnsfamiljer låter sig inte förenas med en sådan uppfattning. Motionen avstyrks.
Vissa temporära bostadsstöd m.m.
Ungdomsbostadsstödet m.m.
För att öka utbudet av bostäder för ungdomar infördes våren 1987 (BoU 1986/87:16) ett särskilt ungdomsbostadsstöd. Stödet utgår i form av ett särskilt bidrag till kommuner med brist på bostäder för ungdomar. En förutsättning för stöd är att kommunen eller av kommunen utsett organ förmedlar bostäder för ungdomar. För lägenheter upplåtna och förmedlade på detta sätt lämnas bidrag med ett belopp som motsvarar 200 kr. per månad under den tid uthyrning pågår, dock längst till dess hyresgästen fyller 25 år. För en ungdomsbostad som upplåts åt makar eller sambor upphör stödet när någon av dem uppnått denna ålder.
I budgetpropositionen föreslås att ungdomsbostadsstödet avvecklas. Enligt föredragande statsrådet bör inte staten genom selektiva stödåtgärder av detta slag gynna vissa grupper på bostadsmarknaden och därigenom på ett konstlat sätt styra efterfrågan på bostäder av en viss typ. Med hänsyn till gällande ansöknings- och utbetalningsrutiner bör avvecklingen enligt förslaget göras på så sätt att bidrag inte lämnas efter utgången av år 1991.
Förslaget om en avveckling av ungdomsbostadsstödet avvisas i två motioner.
Trots att det inträtt en kraftig omsvängning i bostadsefterfrågan har detta, enligt den socialdemokratiska partimotionen Bo232, inte nämnvärt förbättrat ungdomars möjlighet att få bostad. Genom att ungdomar saknar förankring på bostadsmarknaden och dessutom ofta har en svag betalningsförmåga har de ett utsatt läge jämfört med andra bostadssökande. Det finns enligt motionärernas mening därför skäl att även fortsättningsvis genomföra särskilda åtgärder för att underlätta för ungdomar att få bostad. Med hänvisning härtill avvisas förslaget om att avveckla ungdomsbostadsstödet -- yrkande 7 såvitt nu är i fråga.
Även i motion Bo237 (s) yrkande 4 hemställs om att ungdomsbostadsstödet skall bibehållas -- detta bl.a. mot bakgrund av nedgången av byggmarknaden i Västsverige.
Förslaget om att ungdomsbostadsstödet skall avvecklas avvisas motivledes också i Vänsterpartiets partimotion Bo238.
Vad i budgetpropositionen anförts beträffande en avveckling av ungdomsbostadsstödet delas av utskottet. Inte heller enligt bostadsutskottets mening bör staten genom selektiva stödåtgärder av detta slag styra efterfrågan på bostäder av en viss typ. Vad som erfordras är i stället generella åtgärder som ger en bostadsmarknad i balans. Endast härigenom kan ungdomars och andra gruppers bostadsbehov tillgodoses på ett sätt som svarar mot deras önskemål och behov. Regeringens förslag tillstyrks. Den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 7 såvitt nu är i fråga samt motion Bo237 (s) yrkande 4 avstyrks.
Avslutningsvis behandlar utskottet i detta sammanhang också förslaget i den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 8 om att ungdomsboendedelegationen bör återupprättas. Enligt motionärerna behövs det fortsättningsvis någon form av samlad instans som agerar gentemot kommunerna för att få fram bostäder lämpade för ungdomar.
Inom bostadsdepartementet tillsattes år 1985 en särskild delegation -- ungdomsboendedelegationen -- för att bl.a. bereda och initiera viss försöksverksamhet och för att följa utvecklingen avseende ungdomens bostadssituation. Delegationen upphörde i och med att bostadsdepartementet avvecklades hösten 1991. Utskottet är för sin del inte berett förorda att verksamheten återupptas. De hittillsvarande erfarenheterna visar att tillsättandet av en delegation inte är något effektivt sätt att tillgodose ungdomens bostadsefterfrågan. För att på ett varaktigt sätt kunna förse ungdomar med bostäder som svarar mot deras berättigade behov måste i stället förutsättningar för en rörlig bostadsmarknad med ett varierat bostadsbestånd skapas. Vad som behövs är sålunda generella bostadspolitiska åtgärder med denna inriktning. Förslaget i den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 8 avstyrks med hänvisning härtill.
Hyresrabatter, nybyggnadsbidrag och kvarboendegaranti
Hösten 1982 infördes ett system med hyresrabatter i form av särskilda statsbidrag vid ny- eller ombyggnad. Statsbidrag till hyresrabatter i bostadshus har lämnats under viss förutsättning till ägare av bostadshus med hyres- eller bostadsrättslägenheter. Villkoret är att huset har uppförts eller byggts om med stöd av lån enligt bostadsfinansieringsförordningen och att byggnadsarbetena har påbörjats under senare delen av år 1982 eller under något av åren 1983 eller 1984. För ombyggnad av hus i Norrbottens län har bidrag kunnat utgå även för byggnadsarbeten som påbörjats under år 1985.
Riksdagen beslutade hösten 1986 dels om bidrag till bostadskostnader efter ombyggnad -- kvarboendegaranti (även benämnt återflyttningsbidrag), dels om ett bidrag vid nybyggnad av vissa bostäder -- nybyggnadsbidrag (även benämnt hyresrabatt).
Kvarboendegaranti har kunnat lämnas under tre år fr.o.m. år 1987 för att dämpa höjningarna av bostadskostnaderna för de hyresgäster och bostadsrättshavare som bor kvar efter en ombyggnad. En förutsättning för att bidrag skall kunna utgå är att ansökan om bidrag har inkommit till kommunen senast under 1989. Fullt bidrag utgår under det första bidragsåret, varefter bidragen trappas ned med en tredjedel under vart och ett av de följande två åren för att helt upphöra efter tre år.
Nybyggnadsbidrag har lämnats vid nybyggnad av hyres- och bostadsrättshus på vissa orter under förutsättning att preliminärt lånebeslut eller dispens för påbörjande har meddelats efter den 4 november 1986 och byggnadsarbetena påbörjats före utgången av år 1988. Nybyggnadsbidrag utgår under de två första åren efter husets färdigställande.
I budgetpropositionen (bilaga 8 s. 106) framhålls att såväl principiella som statsfinansiella skäl talar för att hyresrabatter, nybyggnadsbidrag och kvarboendegarantier bör avvecklas. Stödformerna anges bl.a. bidra till att avskärma bostadspolitiken från effekterna av den ekonomiska politiken. Enligt förslaget bör vid avvecklingen viss hänsyn tas till att projekten startats med utgångspunkt från att stöd skulle lämnas. Rätten till bidrag föreslås därför kvarstå för projekt där bidrag redan betalats ut liksom för pågående projekt. Sammanfattningsvis innebär förslaget att det för utbetalning av statsbidrag till hyresrabatter och nybyggnadsbidrag skall krävas att ny- eller ombyggnaden var färdigställd vid tidpunkten för budgetpropositionens avlämnande till riksdagen. För utbetalningar av bidrag till bostadskostnader efter ombyggnad innebär förslaget att ansökan om slutligt beslut skall vara inlämnad senast den 30 juni 1992.
Regeringens förslag om avveckling av kvarboendegarantierna tillstyrks av utskottet.
Förslagen beträffande avveckling av hyresrabatter och nybyggnadsbidrag tillstyrks.
Tilläggslån för vissa ombyggnadsåtgärder
Tilläggslån är ett ränte- och amorteringsfritt lån som kan utgå för vissa reparations- och ombyggnadsåtgärder i hyres- och bostadsrättshus som inte kan förräntas av fastigheten på normala villkor. Lånen kan även utgå till bl.a. kulturhistoriskt värdefulla bostadshus. I samband med de förändringar av bostadsfrågornas hantering inom regeringen som genomfördes hösten 1991 överfördes frågor angående den sistnämnda låneformen till kulturdepartementet. De frågor som skall behandlas i detta betänkande rör den förstnämnda formen av tilläggslån som numera faller under finansdepartementets ansvarsområde.
Tilläggslån för vissa reparations- och ombyggnadsåtgärder lämnas i fråga om hyres- och bostadsrättshus som är yngre än 30 år dels för åtgärder för att avhjälpa olika byggnadstekniska brister såsom röt-, mögel-, fukt- och korrosionsskador, dels för åtgärder för att avhjälpa fel som beror på oprövad teknik och material, dels för åtgärder i syfte att minska radondotterhalten. Enligt en ändring i förordningen (1983:1021) om tilläggslån för ombyggnad av bostadshus m.m. som trädde i kraft den 1 juli 1991 skall tilläggslån i första hand lämnas bl.a. för åtgärder som syftar till att avhjälpa brister som medför hälsorisker för de boende. Riksdagen fastställer årligen ramar för beslut om tilläggslån. Ramen för beslut om stöd till de åtgärder som nu är aktuella har för budgetåret 1991/92 fastställts till 220 milj.kr. Lån till åtgärder mot radon får dock lämnas utan avräkning mot ramen.
Enligt budgetpropositionen kännetecknar tilläggslångivningen för reparation och ombyggnad av yngre hus en bostadspolitik som bygger på uppfattningen att nytillkommande problem bäst löses genom statliga åtgärder i form av ökade subventioner. Effekten av subventionerna kan emellertid bli att alltför omfattande åtgärder vidtas och att fastighetsägarna blir prisokänsliga. Det framhålls vidare att den politik som nu måste föras bl.a. skall syfta till att minska statens inblandning i och styrning av ny- och ombyggnadsverksamheten inom bostadssektorn. Ansvaret för dessa frågor skall i stället överlåtas på fastighetsägarna och de boende. Med hänvisning till att tilläggslånen till yngre hus motverkar den förordade utvecklingen föreslås att denna långivning nu avvecklas.
Avvecklingen av tilläggslångivningen för reparation och ombyggnad av yngre hus föreslås ske med särskilt hänsynstagande till de ombyggnadsprojekt som har påbörjats med utgångspunkt från att stöd i form av tilläggslån skulle komma att lämnas för projektet. Långivningen bör därför få fortgå ännu en tid för nya etapper av redan pågående projekt. Som pågående projekt i detta avseende föreslås endast räknas de som under innevarande budgetår har fått eller får tilldelning ur ramen. Med utgångspunkt från den förordade ordningen föreslås en ram om 175 milj.kr. fastställas för den aktuella långivningen under budgetåret 1992/93. Lånemöjligheten för åtgärder i syfte att minska radondotterhalten föreslås avvecklas helt vid utgången av innevarande budgetår. I propositionen framhålls att denna lånemöjlighet hittills inte utnyttjats.
Avslag på regeringens förslag om en avveckling av tilläggslångivningen yrkas i tre motioner. Det gäller den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 9 samt motionerna Bo223 (s) yrkande 5 och Bo237 (s) yrkande 6. Även i Vänsterpartiets partimotion Bo238 framhålls motivledes att de aktuella lånen bör behållas.
I den socialdemokratiska partimotionen anförs att behovet av och anspråken på tilläggslånen är mångdubbelt större än tillgången på medel. Dessa lån anses vara oerhört värdefulla både för att undvika kapitalförstöring av 60- och 70-talshus och för att hålla byggsysselsättningen uppe. I stället för att avveckla lånen anser därför motionärerna att lånemöjligheten bör utvidgas. I motionens yrkande 10 föreslås ramen för det aktuella ändamålet bestämmas till totalt 425 milj.kr., dvs. en utvidgning med 250 milj.kr. i förhållande till regeringens förslag.
Bostadsutskottet tillstyrker en avveckling av tilläggslångivningen till bostadshus yngre än 30 år på de grunder som anförs i budgetpropositionen. Den successiva avveckling som föreslås får anses ge godtagbara möjligheter för pågående projekt att slutföras på ett planerat sätt. Det bör i sammanhanget påpekas att möjligheterna att underlätta för fastighetsägarna att i den löpande förvaltningen budgetera medel för underhållsåtgärder m.m. övervägs i det pågående utredningsarbetet om statens stöd för bostadsfinansieringen. Utredaren skall enligt sina direktiv bl.a. överväga hur avsättningar till framtida underhåll m.m. skall behandlas i beskattningshänseende. Sålunda skulle ett system där fastighetsägaren ges möjlighet att avsätta medel för framtida underhåll m.m. erbjuda många fördelar. Möjligheterna att planera och genomföra åtgärderna i en takt som anpassas till den enskilda fastighetens förutsättningar och de boendes önskemål torde härigenom avsevärt öka. Enligt utskottets mening bör mot bakgrund härav en ordning eftersträvas som ger förutsättningar för underhåll och reparationer av bostadsfastigheter utan omfattande statliga subventioner.
Vad utskottet ovan anfört innebär således att budgetpropositionens förslag om avveckling av tilläggslån tillstyrks och att den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 9 samt motionerna Bo223 (s) yrkande 5 och Bo237 (s) yrkande 6 avstyrks.
Utskottets ställningstagande innebär vidare att förslaget i budgetpropositionen om att beslutsramen för tilläggslån till yngre bostadshus skall fastställas till 175 milj.kr. bör godkännas av riksdagen. Även yrkande 10 i den socialdemokratiska partimotionen Bo232 om en vidgad ram avstyrks således.
Vissa förnyelseåtgärder m.m.
I detta avsnitt behandlas förslag i budgetpropositionen om införandet av en tidsbegränsning för utbetalning av redan beviljade bidrag till vissa förnyelseåtgärder enligt två numera avvecklade bidragsformer. Dessutom behandlas två motionsförslag om bidrag för åtgärder i bostadsområden med uthyrningssvårigheter resp. inrättande av en fond för att finansiera tomma lägenheter.
Bidragsgivningen enligt förordningen om statsbidrag till förnyelseåtgärder i vissa bostadsområden upphörde den 1 juli 1989. De s.k. förnyelsebidragen kunde beviljas för åtgärder som syftade till att minska antalet outhyrda lägenheter och förbättra den sociala miljön i områden med stora uthyrningssvårigheter eller stora sociala problem. För de bidrag som beviljades före den 1 juli 1989 gäller fortfarande bestämmelserna i den upphävda förordningen. Detta innebär bl.a. att det inte föreligger något krav på att åtgärderna skall utföras inom en viss tid. De beviljade bidragen betalas ut när åtgärderna har genomförts.
I budgetpropositionen anförs att en ordning som innebär att behovet av medel för utbetalning av bidrag kan kvarstå mycket lång tid inte kan accepteras. Mot denna bakgrund föreslås att senaste dag för ansökan om utbetalning av beviljat förnyelsebidrag fastställs till den 31 december 1992. Ansökningar som görs efter denna tidpunkt bör enligt regeringsförslaget avslås.
Inga invändningar har i motioner rests mot den föreslagna ordningen vad gäller tidpunkten för utbetalning av förnyelsebidrag. Däremot har i samband med utskottets beredning av ärendet flera skrivelser inkommit där vissa problem med den i propositionen föreslagna tidpunkten påtalats. Det har i dessa skrivelser anförts att den föreslagna ordningen i vissa ärenden innebär att pågående förnyelse- och ombyggnadsåtgärder inte kan fullföljas på planerat sätt. Detta kan enligt skrivelserna innebära att de åtgärder som avses finansieras med förnyelsebidrag inte kommer att kunna genomföras inom den i regeringsförslaget förordade tidsramen, i vart fall inte enligt de planer som, efter överläggningar mellan fastighetsägarna och de boende, avsetts ligga till grund för ett förverkligande av planerna.
Med anledning av vad nu redovisats vill bostadsutskottet anföra följande. Utskottet finner det mot bakgrund av den tid som förflutit sedan den aktuella bidragsformen avskaffades rimligt att nu, som regeringen föreslår, fastställa en senaste dag för ansökan om utbetalning av beviljat bidrag. Avsikten med en sådan ordning är bl.a. att undvika att fordringar på statsmedel kvarstår under en lång följd av år. Det bör däremot inte enligt utskottets mening accepteras att genomförandet av pågående och redan långt framskridna förnyelse- och ombyggnadsprojekt omöjliggörs genom en alltför snävt tilltagen tidsram. Enligt vad utskottet erfarit bedöms huvuddelen av de åtgärder för vilka förnyelsebidrag har beviljats kunna slutföras utan problem inom den av regeringen föreslagna tidsramen. I ett fåtal ombyggnadsprojekt som delvis sker med stöd av förnyelsebidrag kan dock en förlängning av ansökningstiden erfordras. En sådan förlängning torde innebära att dessa förnyelseåtgärder kommer att kunna genomföras på i huvudsak de premisser som hittills väglett projekten.
Mot bakgrund av vad nu anförts anser utskottet att boverket bör ges möjlighet att bevilja dispens från kravet på att ansökan om utbetalning av beviljat bidrag skall ha inkommit senast den 31 december 1992. Dispensansökan bör dock ha inkommit senast detta datum. Som krav för att bevilja dispens bör ställas att de förnyelseåtgärder för vilka bidrag har beviljats redan har påbörjats eller är långt framskridna i sin planering samt att bidragsvillkoren om delaktighet från de boende m.m. är uppfyllda. Ett ytterligare krav bör vara att ansökan om utbetalning av bidraget skall inlämnas senast den 31 december 1993. Det bör ankomma på regeringen att fastställa de närmare dispensvillkoren.
Vad ovan anförts innebär att utskottet föreslår att riksdagen i princip skall godkänna regeringens förslag om att den sista dagen för ansökan om utbetalning av förnyelsebidrag bestäms till den 31 december 1992. En dispensmöjlighet som under vissa förutsättningar medger en ansökan vid senare tidpunkt bör dock öppnas. Utskottet vill i sammanhanget framhålla att den föreslagna ordningen inte torde medföra någon ökad total belastning på statsbudgeten utan är ägnad att undvika att en kapitalförstöring uppstår genom ett forcerat användande av redan beviljade bidrag.
Vad utskottet anfört om dispensregel och om ansökan om utbetalning av förnyelsebidrag bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Fram till den 1 juli 1986 kunde bidrag utgå enligt förordningen om bidrag av statsmedel till förbättring av boendemiljöer. Bidraget kunde gå till anordnande av hobbylokaler, konstnärlig gestaltning m.m. På samma sätt som när det gäller det ovan berörda förnyelsebidraget, finns ingen senaste tidpunkt för ansökan om utbetalning av bidrag fastställd. Även vad gäller det nu aktuella bidraget till förbättring av boendemiljön föreslår regeringen att en sådan tidpunkt nu fastställs. Med hänsyn till den tid som förflutit sedan bidragsgivningen upphörde föreslås den senaste dagen fastställas till den 30 juni 1992.
Utskottet tillstyrker förslaget i budgetpropositionen om utbetalning av bidrag till förbättring av boendemiljön.
I samband med beslutet om att avskaffa de ovan diskuterade förnyelsebidragen gjorde riksdagen ett tillkännagivande angående behovet av en ny stödform för vissa bostadssociala insatser (se 1988/89:BoU7 s. 84). I tillkännagivandet anfördes bl.a. att behovet av olika åtgärder i syfte att förbättra både den fysiska och sociala miljön kvarstår i många bostadsområden. Vidare framhölls att formerna för samhällets fortsatta stöd till bostadsområden med bl.a. sociala problem borde ses över i syfte att finna en lämplig ersättning för förnyelsebidragen.
I motion Bo210 (s) hänvisas till det refererade tillkännagivandet och föreslås att riksdagen nu upprepar sin begäran. Motionärerna understryker att införandet av en ny bidragsform är angeläget inte minst mot bakgrund av att antalet lediga lägenheter ökat under det senaste året. Även i Vänsterpartiets partimotion Bo238 har motivledes framförts förslag om att förnyelsebidragen bör aktiveras igen.
Som utskottet flera gånger framhållit bör det vara en strävan att minska omfattningen av de statliga subventionerna på bostadsmarknaden. Någon begäran om en ny bidragsform med en inriktning motsvarande förnyelsebidragen bör därför inte göras. Motion Bo210 (s) avstyrks sålunda.
Det tilltagande problemet för ägare till hyresfastigheter med tomma lägenheter diskuteras i den socialdemokratiska partimotionen Bo232. Motionärerna hänvisar till den möjlighet som de kooperativa bostadsföretagen har att avsätta medel till en särskild fond för att motverka effekterna av tomma lägenheter och föreslår en motsvarande lösning för ägare till hyresfastigheter. Eftersom behovet av insatser är akut och en fond av erforderlig storlek inte hinner byggas upp på kort tid föreslås att staten bör ge en särskild garanti för en lånefinansiering av fonden. I motionens yrkande 13 föreslås att riksdagen i ett tillkännagivande ber regeringen att efter kontakt med berörda fastighetsägare återkomma till riksdagen med förslag i frågan.
Bostadsutskottet är inte berett att förorda ett riksdagens tillkännagivande angående en fond för tomma lägenheter i hyresfastigheter. Eventuella initiativ för att lösa problem som följer av tomma lägenheter bör det ankomma på de berörda fastighetsägarna att ta. Den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 13 avstyrks således.
Investeringsbidraget för bostadsbyggande
Efter beslut av riksdagen i december 1990 infördes fr.o.m. den 1 januari 1991 ett investeringsbidrag till bostadsbyggande (1990/91:BoU4). Investeringsbidraget var avsett att kompensera bostadsbyggandet för de ökade kostnader som följde av ett höjt mervärdesskatteuttag i byggandet. Bidrag lämnades ursprungligen med 9,7 % av de beräknade kostnaderna inkl. mervärdesskatt för bidragsberättigade ändamål. Det har sedermera sänkts till 9,3 % våren 1991 (1990/91:FiU37) och till den nu gällande nivån 3,1 % hösten samma år (1991/92:FiU10).
Till den hösten 1991 beslutade sänkningen av investeringsbidraget kopplades också vissa övergångsregler. Dessa regler innebär bl.a. att investeringsbidrag om 9,3 % skall kunna utgå i följande fall:
dels om ansökan om bostadslån inkommit till kommunen före den 5 november 1991 i fråga om ny- och ombyggnad av hyres- och bostadsrättshus samt nybyggnad av säljarbyggda egnahem,
dels om ansökan om bostadslån inkommit till kommunen före utgången av år 1991 i fråga om nybyggnad av låntagarbyggda egnahem samt ombyggnad av egnahem.
I samtliga fall gäller som en ytterligare förutsättning att projektet har påbörjats före utgången av april månad 1992.
Förslag om att investeringsbidraget skall återställas till 9,3% lämnas i sex motionsyrkanden.
I den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 5 samt i motionerna Bo202 (s) såvitt nu är i fråga, Bo207 (s) såvitt nu är i fråga, Bo223 (s) yrkande 1 och Bo237 (s) yrkande 1 förs sålunda fram krav på att investeringsbidraget även fortsättningsvis skall utgå med 9,3%. Förslaget i motion Bo207 (s) är dock begränsat till att avse år 1992. I sina motiveringar pekar motionärerna framför allt på de ökade boendekostnader och den nedgång i bostadsbyggandet som följer av det minskade investeringsbidraget.
Även i Vänsterpartiets partimotion Bo238 yrkande 3 förs fram krav på att investeringsbidraget skall höjas till 9,3 % -- detta bl.a. med hänvisning till behovet av att öka bostadsbyggandet.
Bakom beslutet hösten 1991 att sänka investeringsbidraget till 3,1 % av bidragsunderlaget låg behovet av besparingar på statsbudgeten. De statsfinansiella skäl som för mindre än ett halvt år sedan föranledde sänkningen äger fortfarande giltighet. Partimotionerna Bo232 (s) yrkande 5 och Bo238 (v) yrkande 3 samt motionerna Bo202 (s) såvitt nu är i fråga, Bo207 (s) såvitt nu är i fråga, Bo223 (s) yrkande 1 och Bo237 (s) yrkande 1 avstyrks sålunda.
I detta sammanhang vill utskottet dessutom något beröra de ovan i korthet redovisade övergångsreglerna för det sänkta investeringsbidraget m.m. En förutsättning för att investeringsbidrag skall kunna utgå enligt den tidigare högre nivån är dels att ansökan om bostadslån inkommit före en viss tidpunkt, dels att projektet har påbörjats före utgången av april månad 1992. Enligt vad utskottet erfarit kan det inte uteslutas att det av administrativa eller andra skäl som den byggande rimligen inte råder över kan uppstå svårigheter att påbörja vissa projekt före den utsatta tidpunkten. Bl.a. har hävdats att det i landets nordligare delar inte är möjligt att påbörja byggandet av småhus senast under april månad. Enligt utskottets mening bör tidpunkten för påbörjandet i fråga om nybyggnad av låntagarbyggda egnahem samt ombyggnad av egnahem kunna senareläggas något. Det högre investeringsbidraget bör sålunda kunna utgå i dessa fall om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda om projekten påbörjas senast under juni månad 1992. För de nu aktuella småhusprojekten bör dessutom bidragsunderlaget m.m. beräknas enligt de övergångsregler som i övrigt gäller för projekt som påbörjas senast under april månad. Utskottets ställningstagande i denna del bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vissa myndigheter
Boverket
Enligt motion Bo241 (nyd) har boverket inte klarat av att verkställa riksdagens beslut i fråga om funktionskontroll av ventilationssystem m.m. Med hänvisning härtill förordas i motionens yrkande 1 att verksamheten skall utredas i avsikt att avveckla verket och överföra verksamheten till byggandets intressenter.
Utskottet är inte berett förorda en avveckling av boverket i enlighet med förslaget i motion Bo241 (nyd) yrkande 1. Motionen avstyrks.
I budgetpropositionen begärs riksdagens godkännande av den huvudsakliga inriktning av verksamheten vid boverket som där anges (bilaga 8 s. 99). Förslaget i denna del innebär i korthet följande.
I samband med att regeringen redovisar förslag till ett nytt och förenklat system för bostadsfinansieringen fr.o.m. år 1993 kommer boverkets bidragshantering att övervägas. Även verksamhetens inriktning inom verkets övriga verksamhetsområden -- byggande, fysisk planering och naturresursfrågor -- kommer enligt förslaget att omprövas under 1992. Målet är att nå en ytterligare förenkling och avreglering. Vidare anges att arbetet med att utveckla modeller för uppföljning och utvärdering av verksamheten måste intensifieras. Slutligen uttalas att verkets internationella arbete med Europaharmoniseringen i huvudsak måste inriktas på att förbereda EES-avtalets ikraftträdande.
Vad i regeringsförslaget anförts beträffande inriktningen av verksamheten vid boverket har inte givit utskottet anledning till yttrande eller särskilt ställningstagande, varför det tillstyrks.
Länsbostadsnämnderna
Även i fråga om länsbostadsnämnderna begärs i budgetpropositionen riksdagens godkännande av den huvudsakliga inriktning av verksamheten vid nämnderna som där anges (bilaga8 s. 101). I denna del innebär förslaget i korthet följande.
Genom att den statligt reglerade bostadslångivningen upphör den 1 januari 1992 kommer också länsbostadsnämndernas befattning med beviljande, utbetalning och förvaltning av nya lån att successivt upphöra. Nämndernas verksamhet påverkas vidare av att Statens bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB, under 1992 övertar förvaltningen av äldre lån i egen regi. Under budgetåret 1992/93 kommer nämndernas verksamhet enligt förslaget i huvudsak att bestå i att bevilja och förbereda utbetalningar av bidrag för olika ändamål -- främst räntebidrag. Den omdisponering som blir följden härav kommer enligt förslaget att inledas under våren 1992 och beröra sammanlagt 230 tjänster.
Inte heller vad i regeringsförslaget anförts beträffande inriktningen av verksamheten vid länsbostadsnämnderna har mött genmäle i motioner eller annorledes. Förslaget tillstyrks av utskottet.
Anslag
Anslag till investeringsbidrag
I budgetpropositionen föreslås att anslaget till investeringsbidrag skall föras upp med 6600 milj.kr. för budgetåret 1992/93.
Med hänvisning till förslaget i samma motion om att höja investeringsbidraget till 9,3 % föreslår Vänsterpartiet i sin partimotion Bo238 yrkande 4 att anslaget till investeringsbidrag skall ökas med 160 milj.kr. i förhållande till regeringens förslag.
Utskottet har ovan avstyrkt förslaget i Vänsterpartiets partimotion Bo238 om att höja investeringsbidraget. Motionen avstyrks med hänvisning härtill även i vad den avser anslag till investeringsbidrag. Regeringens förslag tillstyrks.
Anslag i övrigt
Vad i budgetpropositionen föreslagits beträffande anslag i övrigt för budgetåret 1992/93 tillstyrks av utskottet. Frågan om anslag till räntebidrag m.m. för nästa budgetår kommer dock utskottet att behandla senare under våren.
Hemställan
Utskottet hemställer
1.beträffande det grundläggande bostadspolitiska målet att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Bo232 yrkande 1, 1991/92:Bo236 yrkandena 1, 4 och 11 samt 1991/92:Bo238 yrkande 2, res. 1 (s) res. 2 (nyd) men. (v) - delvis
2.beträffande införande av det s.k. räntelånesystemet att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Bo232 yrkande 2, 1991/92:Bo238 yrkande 1 och 1991/92:Fi209 yrkande 15, res. 3 (s)
3.beträffande bostadsfinansieringens utformning efter år 1992 att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Bo211 yrkande 3, 1991/92:Bo223 yrkande 3 och 1991/92:Bo235 yrkande 3, res. 4 (s) - motiv. - villk. res. 3
4.beträffande parkeringsanläggningar att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Bo207 i denna del, 1991/92:Bo211 yrkande 2, 1991/92:Bo223 yrkande 4, 1991/92:Bo232 yrkande 4, 1991/92:Bo235 yrkande 2 och 1991/92:Bo237 yrkande 3, res. 5 (s) - motiv. - villk. res. 3
5.beträffande de allmännyttiga bostadsföretagens roll att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo220, res. 6 (s) res. 7 (nyd) - motiv.
6.beträffande slopad särställning för allmännyttiga bostadsföretag att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Bo224 yrkandena 1--3, 6 och 7 samt 1991/92:Bo236 yrkande 7, res. 8 (s) - motiv. res. 9 (nyd)
7.beträffande bosparande inom allmännyttan att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo232 yrkande 16, res. 10 (s)
8.beträffande uppdrag till boverket angående ekologiskt byggande m.m. att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Bo225, 1991/92:Bo513 och 1991/92:Bo514, men. (v) - delvis
9.beträffande byar med viss djurhållning att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo522,
10.beträffande flergenerationsboendet att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo234,
11.beträffande uppdelning av stora lägenheter att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo238 yrkande 7, men. (v) - delvis
12.beträffande brist på studentbostäder att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo219, res. 11 (nyd)
13.beträffande bostadspolitiken och de handikappade att riksdagen avslår motion 1991/92:So224 yrkande 3, res. 12 (s)
14.beträffande Byggutmaningen att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo232 yrkande 12, res. 13 (s)
15.beträffande den internationella konkurrensen att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo236 yrkande 8, res. 14 (nyd)
16.beträffande ägarförhållandena i SBAB att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi604 yrkande 5, res. 15 (s) - motiv.
17.beträffande lagen om byggnadstillstånd att riksdagen avslår motion 1991/92:T219 yrkande 6,
18.beträffande återinförande av vissa villkor för det statliga stödet för bostadsbyggandet att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo232 yrkande 3, res. 16 (s)
19.beträffande metoden för beräkning av subventionsunderlaget att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo204,
20.beträffande den s.k. subventionsräntan att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo208,
21.beträffande aktieutdelningen från allmännyttiga bostadsföretag att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo224 yrkande 4, res. 17 (nyd)
22.beträffande möjligheten för allmännyttiga bostadsföretag att genomföra fondemission att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
23.beträffande stöd till ROT-verksamheten att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Bo202 i denna del, 1991/92:Bo211 yrkande 4, 1991/92:Bo235 yrkande 4 och 1991/92:A259 yrkande 3, res. 18 (s)
24.beträffande underhåll av VA-näten att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo221,
25.beträffande information om det statliga stödet till ny- och ombyggnad av ålderdomshem att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo205,
26.beträffande flexibla regler för stödet till äldreboendet att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo232 yrkande 6, res. 19 (s)
27.beträffande bidragsunderlaget för ålderdomshem att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo215, res. 20 (s) - motiv. - villk. res. 3
28.beträffande begränsning av räntebidragen för ny- och ombyggnader av bostäder att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Bo223 yrkande 2, 1991/92:Bo232 yrkande 15 och 1991/92:Bo237 yrkande 2, res. 21 (s)
29.beträffande s.k. förköpslån att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Bo201 och 1991/92:Bo213 yrkande 1 och med avslag på regeringens förslag i proposition 1991/92:100 bil. 8 samt motion 1991/92:Bo213 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
30.beträffande statlig långivning vid förvärv av äldre egnahem m.m. att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Bo203 och 1991/92:Bo218,
31.beträffande ett behovsprövat stöd för förvärv av egnahem för flerbarnsfamiljer att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo239,
32.beträffande en avveckling av ungdomsbostadsstödet att riksdagen med bifall till regeringens förslag i proposition 1991/92:100 bil. 8 och med avslag på motionerna 1991/92:Bo232 yrkande 7 i denna del och 1991/92:Bo237 yrkande 4 godkänner vad i regeringsprotokollet förordats, res. 22 (s)
33.beträffande ungdomsboendedelegationen att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo232 yrkande 8, res. 23 (s)
34.beträffande avveckling av kvarboendegarantierna att riksdagen med bifall till regeringens förslag i proposition 1991/92:100 bil. 8 godkänner vad i regeringsprotokollet förordats, res. 24 (s)
35.beträffande avveckling av hyresrabatter och nybyggnadsbidrag att riksdagen med bifall till regeringens förslag i proposition 1991/92:100 bil. 8 godkänner vad i regeringsprotokollet förordats,
36.beträffande avveckling av tilläggslångivningen att riksdagen godkänner vad regeringen föreslagit i proposition 1991/92:100 bil. 8 om avveckling av tilläggslån för åtgärder i bostadshus som är yngre än 30 år och avslår motionerna 1991/92:Bo223 yrkande 5, 1991/92:Bo232 yrkande 9 samt 1991/92:Bo237 yrkande 6, res. 25 (s)
37.beträffande beslutsramen för tilläggslån att riksdagen med bifall till regeringens förslag i proposition 1991/92:100 bil. 8 samt med avslag på motion 1991/92:Bo232 yrkande 10 medger att beslut om tilläggslån för åtgärder i bostadshus som är yngre än 30 år får meddelas inom en ram på 175000000kr. för budgetåret 1992/93, res. 26 (s) - villk. res. 25
38.beträffande utbetalning av förnyelsebidrag att riksdagen med anledning av regeringens förslag i proposition 1991/92:100 bil. 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. 27 (m, fp, c, kds)
39.beträffande utbetalning av bidrag till förbättring av boendemiljön att riksdagen godkänner vad regeringen föreslagit i proposition 1991/92:100 bil. 8 i fråga om utbetalning av boendemiljöbidrag,
40.beträffande begäran om en ny bidragsform att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo210, res. 28 (s)
41.beträffande en fond för tomma lägenheter att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo232 yrkande 13, res. 29 (s)
42.beträffande investeringsbidraget att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Bo202 i denna del, 1991/92:Bo207 i denna del, 1991/92:Bo223 yrkande 1, 1991/92:Bo232 yrkande 5, 1991/92:Bo237 yrkande 1 och 1991/92:Bo238 yrkande 3, res. 30 (s)
43.beträffande övergångsreglerna för det sänkta investeringsbidraget m.m. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
44.beträffande avveckling av boverket att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo241 yrkande 1,
45.beträffande inriktningen av verksamheten vid boverket att riksdagen godkänner vad i proposition 1991/92:100 bil. 8 förordats,
46.beträffande inriktningen av verksamheten vid länsbostadsnämnderna att riksdagen godkänner vad i proposition 1991/92:100 bil. 8 förordats,
47.beträffande anslag till investeringsbidrag att riksdagen med bifall till regeringens förslag i proposition 1991/92:100 bil. 8 och med avslag på motion 1991/92:Bo238 yrkande 4 till Investeringsbidrag för bostadsbyggande för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 6600000000 kr., men. (v) - delvis - villk. res. 30
48.beträffande anslag i övrigt att riksdagen med bifall till regeringens förslag i proposition 1991/92:100 bil. 8 för budgetåret 1992/93 anvisar till a)Boverket: Förvaltningskostnader ett ramanslag på 144787000 kr., b)Boverket: Uppdragsverksamhet ett förslagsanslag på 1000 kr., c)Länsbostadsnämnderna ett ramanslag på 126066000 kr., d)Tilläggslån för vissa reparations- och ombyggnadsåtgärder i hyres- och bostadsrättshus ett förslagsanslag på 220000000 kr., e)Åtgärder i bostadsområden med stor andel outhyrda lägenheter m.m. ett förslagsanslag på 25000000 kr., f)Bidrag till förbättring av boendemiljön ett förslagsanslag på 1000000 kr., g)Vissa lån till bostadsbyggande ett förslagsanslag på 1000000 kr., h)Statens bostadskreditnämnd ett förslagsanslag på 1000 kr.
Stockholm den 19 mars 1992
På bostadsutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit:
Agne Hansson (c), Oskar Lindkvist (s), Knut Billing (m), Bertil Danielsson (m), Magnus Persson (s), Lennart Nilsson (s), Ulf Lönnqvist (s), Mikael Odenberg (m), Ulf Björklund (kds), Dan Eriksson i Stockholm (nyd), Britta Sundin (s), Birger Andersson (c), Marianne Carlström (s), Lars Stjernkvist (s) och Siw Persson (fp).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1.Det grundläggande bostadspolitiska målet (mom.1)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med "Sedan efterkrigstiden" och slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:
Bostaden är, som framhålls i den socialdemokratiska partimotionen Bo232, en grundläggande social rättighet som kan likställas med rätten till arbete, utbildning och sjukvård. Målet för den sociala bostadspolitiken är att alla skall ha rätt till en bra bostad till rimlig kostnad. När detta bostadssociala mål sattes upp -- för snart 50 år sedan -- var dess innebörd av naturliga skäl en annan än i dag. Det kom till i ett samhälle där den tidigare marknadsinriktade bostadspolitiken hade skapat bostadsslum, trångboddhet och bostadsbrist. I dag är denna nöd avskaffad och vi har i hela vårt land ett modernt bostadsbestånd av hög kvalitet. Denna utveckling har varit möjlig tack vare en solidarisk bostadspolitik i kombination med en aktiv regionalpolitik.
Det förhållandet att den sociala bostadspolitiken varit framgångsrik kan naturligtvis inte tas till intäkt för att den nu kan avskaffas. Det finns fortfarande en rad problem som måste lösas genom bostadspolitiska åtgärder. Det innebär att målet för den sociala bostadspolitiken är lika viktigt i dag. Däremot måste ständigt de medel som behövs för att nå målet anpassas till den aktuella situationen. Endast härigenom skapas förutsättningar för en nödvändig kontinuitet i samhällets insatser på bostadsområdet.
Vad utskottet nu med anledning av den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 1 anfört om den sociala bostadspolitiken bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. I den mån Vänsterpartiets partimotion Bo238 yrkande 2 inte kan anses tillgodosedd genom det nu anförda avstyrks den av utskottet. Ny demokratis partimotion Bo236 yrkandena 1, 4 och 11 avstyrks.
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:1.beträffande det grundläggande bostadspolitiska målet att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo232 yrkande 1 och med avslag på motionerna 1991/92:Bo236 yrkandena 1, 4 och 11 samt 1991/92:Bo238 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2.Det grundläggande bostadspolitiska målet (mom.1)
Dan Eriksson i Stockholm (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med "Sedan efterkrigstiden" och slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:
Trots kraftiga statliga bostadssubventioner har vi i vårt land mycket höga bostadskostnader. Skälen härför är främst hög inflation under ett antal år, höga realräntor, höga byggkostnader och ett dåligt resursutnyttjande. De höga byggkostnaderna beror i sin tur på en otillfredsställande konkurrenssituation på byggmarknaden. Dessutom har de omfattande subventionerna bidragit till att minska såväl prismedvetenheten som känsligheten för prisökningar.
Det är, som framhålls i ny demokratis partimotion Bo236, mycket svårt att få till stånd en maximal kostnadspress samtidigt som kraftiga subventioner utgår. Den bostadspolitiska kursen måste därför läggas om för att åstadkomma ett bättre resursutnyttjande och minska eller helt ta bort den rundgång av pengar som kännetecknar dagens system. Förutom dessa rent bostadspolitiska åtgärder måste den ekonomiska politiken ges en sådan inriktning och utformning att inflationen och realräntorna hålls nere.
På sikt bör det vara en strävan att komma ifrån dagens snedvridande system med generella bostadssubventioner. Som framhållits ovan har det hittillsvarande subventionssystemet verkat kraftigt kostnadsdrivande. Ett generellt utformat subventionssystem är dessutom mindre kostnadseffektivt än ett system med riktade subventioner.
Utgångspunkten för den nu förordade omläggningen bör vara att ge politiken en sådan utformning att behovet av bostadssubventioner kraftigt minskar. Samtidigt är det naturligtvis både nödvändigt och angeläget att ta hänsyn till de grupper i samhället som inte kan tillgodogöra sig de skattesänkningar som måste ske parallellt med att bostadssubventionerna dras ned. Detta sker enligt utskottets mening bäst med hjälp av riktade bidrag som i första hand bör vara familjepolitiskt motiverade. De riktade bidragen bör därför utgå inom ramen för socialpolitiken.
Vad utskottet nu med anledning av ny demokratis partimotion Bo236 yrkandena 1, 4 och 11 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Utskottets ställningstagande i denna del innebär att partimotionerna Bo232 (s) yrkande 1 samt Bo238 (v) yrkande 2 avstyrks.
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:1.beträffande det grundläggande bostadspolitiska målet att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo236 yrkandena 1, 4 och 11 och med avslag på motionerna 1991/92:Bo232 yrkande 1 samt 1991/92:Bo238 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3.Införande av det s.k. räntelånesystemet (mom. 2)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med "Som redovisats" och slutar med "yrkande 15" bort ha följande lydelse:
Riksdagen fattade våren 1991 beslut om att det s.k. räntelånesystemet skulle införas fr.o.m. år 1992. Detta beslut revs upp av den nya riksdagsmajoriteten mindre än en månad innan räntelånesystemet skulle trätt i kraft. Samtidigt beslutade riksdagen att för år 1992 införa ett temporärt finansieringssystem -- ett system som innebär kraftigt ökade boendekostnader. I anslutning härtill tillsatte regeringen dessutom en särskild utredare med uppgift att arbeta fram förslag om statens stöd för bostadsfinansieringen efter år 1992.
Genom att riva upp det av riksdagen beslutade finansieringssystemet skapade den borgerliga riksdagsmajoriteten kaos i bostadsbyggandet. Bostadsbyggandet måste präglas av en långsiktighet som medger kontinuitet i bostadsproduktionen. Som framhålls i den socialdemokratiska partimotionen Bo232 är det nödvändigt att aktörerna inom sektorn på ett så tidigt stadium som möjligt kan överblicka de villkor som kommer att gälla när de producerade bostäderna står färdiga och den slutliga finansieringen skall ske. I dag är detta inte möjligt. Även om den av regeringen tillsatta utredningen helt nyligen har lagt fram ett delbetänkande ger detta naturligtvis inte tillräcklig vägledning när det gäller att överblicka boendekostnaderna m.m. fr.o.m. år 1993. Den enda säkra slutsats som kan dras av förslaget är att det -- om det genomförs -- kommer att ge mycket stora kostnadsökningar för de boende och leda fram till marknadsfria hyror.
Ett resultat av den hittills förda politiken och den oklarhet som den ger upphov till är att byggsektorn drar ned på verksamheten genom att så långt det någonsin är möjligt senarelägga eller helt avveckla tilltänkta projekt. Effekterna härav är naturligtvis en snabbt fallande bostadsproduktion och en kraftigt ökad byggarbetslöshet och inom några år bostadsbrist. På sikt kan nära nog ett totalstopp i bostadsproduktionen förutses.
För att komma till rätta med den uppkomna situationen måste åtgärder vidtas som dels skapar klarhet i finansieringsförutsättningarna för bostadsbyggandet på lång sikt, dels bidrar till att snabbt få i gång ett nödvändigt bostadsbyggande. En sådan åtgärd är enligt utskottets mening att omedelbart införa det s.k. räntelånesystemet.
Vad utskottet nu med anledning av den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 2, Vänsterpartiets partimotion Bo238 yrkande 1 samt motion Fi209 (v) yrkande 15 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:2.beträffande införande av det s.k. räntelånesystemet att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Bo232 yrkande 2, 1991/92:Bo238 yrkande 1 och 1991/92:Fi209 yrkande 15 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4.Bostadsfinansieringens utformning efter år 1992 (mom.3, motiveringen)
Under förutsättning av bifall till reservation 3
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med "Utskottet betonade" och på s. 23 slutar med "yrkande 3" bort ha följande lydelse:
Utskottet har ovan ställts sig bakom förslaget i partimotionerna (s) och (v) om att omedelbart införa det s.k. räntelånesystemet. Motionärernas krav på att bostadsfinansieringens framtida utformning skall klarläggas är därmed tillgodosedda. Motionerna avstyrks.
5.Parkeringsanläggningar (mom. 4, motiveringen)
Under förutsättning av bifall till reservation 3
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med "Parkeringsanläggningar får" och på s. 24 slutar med "nu anförda" bort ha följande lydelse:
Bostadsutskottet har i det föregående tillstyrkt förslaget i partimotionerna (s) och (v) om att omedelbart införa det s.k. räntelånesystemet. I detta system ingår parkeringsanläggningar i bidragsunderlaget. Därmed är de i motionerna framförda förslagen om att kostnaderna för parkeringsanläggningar skall få ingå i bidragsunderlaget tillgodosedda. Motionerna kan därför avslås.
6. De allmännyttiga bostadsföretagens roll (mom. 5)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "Utskottet behandlar" och på slutar med "avstyrks således" bort ha följande lydelse:
Bostadsutskottet delar de synpunkter på de allmännyttiga bostadsföretagens roll som förs fram i motion Bo220 (s). Dessa företag har en avgörande roll för förverkligandet av en social bostadspolitik. Som motionärerna anför har de allmännyttiga företagen medverkat till att den segregering på bostadsmarknaden som finns i många andra länder hittills inte behövt uppstå i Sverige.
Mot denna bakgrund är den nuvarande regeringens strävanden att lämna fritt spelrum för marknadskrafterna oroande. En omfattande utförsäljning av det allmännyttiga bostadsbeståndet riskerar att leda till samma utveckling som i Storbritannien och vissa andra länder där borgerliga regeringar experimenterat på det bostadspolitiska området. Utskottet anser att motsvarande experiment inte bör få genomföras i Sverige. En helt annan sak är att det givetvis i vissa fall kan finnas skäl för de allmännyttiga bostadsföretagen att genom köp eller försäljningar komplettera sitt bostadsbestånd. Detta bör dock inte ske i en sådan omfattning att företagens betydelse för den sociala dimensionen i bostadspolitiken riskeras.
Vad utskottet med anledning av motion Bo220 (s) anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
5.beträffande de allmännyttiga bostadsföretagens roll att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo220 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. De allmännyttiga bostadsföretagens roll (mom. 5, motiveringen)
Dan Eriksson i Stockholm (nyd) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "Utskottet behandlar" och slutar med "avstyrks således" bort ha följande lydelse:
Utskottet kan inte instämma i den beskrivning av de allmännyttiga bostadsföretagens roll på dagens svenska bostadsmarknad som ges i motion Bo220 (s). Dessa företag har visserligen haft betydelse för den nödvändiga förbättringen av bostadsstandarden som skett under den senaste femtioårsperioden, men i dag hindrar de snarast ett effektivt utnyttjande av bostadsbeståndet. Något tillkännagivande enligt förslaget i motionen bör således inte göras. Motion Bo220 (s) avstyrks.
8. Slopad särställning för allmännyttiga bostadsföretag (mom. 6, motiveringen)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "Vad gäller" och på s. 26 slutar med "denna bakgrund" bort ha följande lydelse:
Förslagen i de aktuella motionerna från ny demokrati går delvis i samma riktning som den nuvarande regeringens politik, dvs. en avveckling av den sociala bostadspolitiken. Ett av målen för motionärerna tycks därvid vara att helt avskaffa de allmännyttiga bostadsföretagen som en viktig del av den svenska bostadsmarknaden. Detta är en politik som utskottet givetvis inte kan ställa sig bakom. De allmännyttiga bostadsföretagens verksamhet kommer även i fortsättningen att behövas som ett av medlen för att uppfylla det av riksdagen uppställda bostadspolitiska målet om att alla skall ha tillgång till en sund, rymlig, välplanerad och ändamålsenligt utrustad bostad till ett rimligt pris. Ny demokratis partimotion Bo236 yrkande 7 samt motion Bo224 (nyd) yrkandena 1--3 samt 6 och 7 bör således avslås av riksdagen.
9. Slopad särställning för allmännyttiga bostadsföretag (mom. 6)
Dan Eriksson i Stockholm (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "Vad gäller" och på s. 26 slutar med "denna bakgrund" bort ha följande lydelse:
Som framhålls i de aktuella motionerna från ny demokrati är det en angelägen uppgift att skapa likvärdiga förhållanden mellan olika ägarkategorier på bostadsmarknaden. Den särställning som de allmännyttiga bostadsföretagen har haft bör således snarast avvecklas. Dessa företag har till stor del spelat ut sin roll att svara för en förbättrad bostadsförsörjning. I dag utgör inte sällan denna förvaltningsform snarare ett hinder för en ökad effektivitet och därmed sänkta boendekostnader. De hyresgäster inom det allmännyttiga bostadsbeståndet som önskar köpa sin lägenhet och ta över ansvaret för skötsel och förvaltning bör därför ges möjlighet till detta. Erfarenheterna visar att kostnaderna minskar och boendemiljön lättare kan förbättras när de boende själva får ansvaret för sina bostäder.
Utskottet kan således ställa sig bakom de förslag som läggs fram i de aktuella motionerna i syfte att underlätta en försäljning av de allmännyttiga företagens bostadsbestånd till hyresgästerna. En sådan försäljning av hela eller delar av ett bostadsföretag kan samtidigt medföra ett kapitaltillskott till angelägen verksamhet inom resp. kommun alternativt användas till upprustning av det bostadsbestånd som kvarstår i kommunal ägo.
Riksdagen fattade hösten 1991 beslut som innebär att vissa av de särregler som tidigare gällde för allmännyttiga bostadsföretag undanröjdes. Enligt utskottets mening är det angeläget att riksdagen snarast föreläggs förslag som innebär att övrig lagstiftning som favoriserar de kommunala bostadsföretagen tas bort. Som anförs i de aktuella motionerna bör även i övrigt åtgärder vidtas för att underlätta för de boende att ta över ansvaret och skötseln av sina lägenheter.
Vad utskottet ovan anfört med anledning av Ny demokratis partimotion Bo236 yrkande 7 samt motion Bo224 (nyd) yrkandena 1--3 samt 6 och 7 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
6.beträffande slopad särställning för allmännyttiga bostadsföretag att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Bo224 yrkandena 1--3, 6 och 7 samt 1991/92:Bo236 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Bosparande inom allmännyttan (mom. 7)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med "Förslaget i" och slutar med "partimotionen Bo232" bort ha följande lydelse:
Utskottet finner det i den socialdemokratiska partimotionen framlagda förslaget om ett bosparande för hyresgästerna i de allmännyttiga bostadsföretagen mycket intressant. Den föreslagna ordningen med ett sparande på ett lägenhetskonto skulle kunna ge hyresgästerna förmånligare villkor än banksparande samtidigt som bostadsföretagen ges tillgång till billigt kapital.
Enligt utskottets mening bör det föreslagna bosparandet ses som ett led i en utveckling som gör att de boende i hyresrätt ges en ökad delaktighet i förvaltning och skötsel av fastigheten. En sådan utveckling bör även regeringen understödja i stället för att vidta åtgärder som riskerar att leda till omfattande utförsäljningar av det allmännyttiga bostadsbeståndet. Vad utskottet med anledning av den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 16 anfört om bosparande bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
7.beträffande bosparande inom allmännyttan att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo232 yrkande 16 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Brist på studentbostäder (mom. 12)
Dan Eriksson i Stockholm (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar med "Den brist" och slutar med "bakgrund avstyrkas" bort ha följande lydelse:
Bristen på studentbostäder ställer till problem på många studieorter. För de studenter som inte kan få tag på en lämplig bostad kan även studieresultaten bli lidande. Som framhålls i motion Bo219 (m) kan svårigheterna att tillgodose alla krav i olika regelsystem, som t.ex. byggnads- och hyreslagstiftningen, vara en av orsakerna till att det fattas bostäder för studenter. Enkla och okonventionella lösningar bör enligt utskottets uppfattning få prövas i dessa sammanhang. Regeringen bör således se över problemet med studentbostadsbristen och lämna förslag om förenklingar av de aktuella regelsystemen. Vad utskottet med anledning av motionen anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
12.beträffande brist på studentbostäder att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo219 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Bostadspolitiken och de handikappade (mom. 13)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar med "Vad gäller" och slutar med "Motionsförslaget avstyrks" bort ha följande lydelse:
Som framhålls i motionen har den svenska bostadspolitiken hittills i allt väsentligt varit framgångsrik. I förhållande till andra länder har större hänsyn också tagits till de handikappades behov i de krav som reglerar bostadsområdenas utformning.
Fortfarande finns dock brister i bl.a. tillgängligheten i delar av bostadsbeståndet. Arbetet med att uppnå målet om allas rätt till en god bostad måste därför drivas vidare med oförminskad kraft. Det är enligt utskottets mening olyckligt inte minst från de handikappades synpunkt att den borgerliga regeringens politik skapat en osäkerhet på bostadsmarknaden som på sikt riskerar att leda till en stagnation i såväl nyproduktionen som i ombyggnadsverksamheten.
Vad utskottet med anledning av den socialdemokratiska partimotionen So224 yrkande 3 anfört om behovet att i bostadspolitiken beakta de handikappades behov bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
13.beträffande bostadspolitiken och de handikappade att riksdagen med anledning av motion 1991/92:So224 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Byggutmaningen (mom. 14)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med "Bostadsutskottet anser" och slutar med "yrkande 12" bort ha följande lydelse:
Den socialdemokratiska regeringens inbjudan till en tävling med utgångspunkten hög kvalitet till låga byggkostnader har fallit väl ut. Resultatet av tävlingen visar att boendekostnaderna i nyproduktionen kan pressas utan att avkall görs på de grundläggande kraven på tillgänglighet, säkerhet, god inomhusmiljö och trivsamhet.
Som anförs i den socialdemokratiska partimotionen Bo232 finns det därför anledning att utveckla resultaten av Byggutmaningen ytterligare. Utskottet anser att boverket bör ges i uppdrag att arbeta vidare med dessa frågor i samråd med kommunerna. Vad utskottet nu anfört med anledning av yrkande 12 i den aktuella motionen bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 14 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
14.beträffande Byggutmaningen att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo232 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. Den internationella konkurrensen (mom. 15)
Dan Eriksson i Stockholm (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med "Som utskottet" och på s. 30 slutar med "anses erforderligt" bort ha följande lydelse:
Det omfattande regelsystem som styr byggnadsverksamheten i Sverige har en negativ inverkan på många områden. Onödigt omfattande normer och bestämmelser fördyrar de inhemska företagens bostadsproduktion. Som framhålls i ny demokratis partimotion Bo236 yrkande 8 har det också lett till att en stimulerande utländsk konkurrens så gott som helt saknas på såväl byggmaterial- som byggentreprenörsidan.
dels att moment 15 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
15.beträffande den internationella konkurrensen att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo236 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Ägarförhållandena i SBAB (mom. 16, motiveringen)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med "Bostadsutskottet är" och slutar med "avstyrks sålunda" bort ha följande lydelse:
Bostadsutskottet står fast vid sin flera gånger tidigare deklarerade uppfattning vad gäller ägarförhållandena i SBAB (se t.ex. 1990/91:BoU12 s. 47). Det är enligt denna uppfattning en fördel med flera aktörer på bostadskreditmarknaden representerande olika ägarintressen. I detta sammanhang har SBAB en viktig roll. En privatisering av SBAB enligt förslaget i motion Fi604 (m) yrkande 5 är således inte aktuell. Motionen avstyrks.
16.Återinförande av vissa villkor för det statliga stödet för bostadsbyggandet (mom. 18)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med "Det bör" och på s. 31 slutar med "avstyrks sålunda" bort ha följande lydelse:
Som en förutsättning för statens stöd till bostadsfinansieringen har t.o.m. år 1991 gällt ett antal bostadspolitiskt motiverade krav. Dessa krav har sitt ursprung i en strävan att främja en bostadsproduktion som svarar mot väsentliga bostadssociala mål. Som utskottet ovan anfört bör dessa mål stå fast. Statsmakterna måste därför även fortsättningsvis ges möjlighet att hävda de krav som behövs för att vidmakthålla de uppsatta målen -- detta oavsett finansieringssystemets utformning. Samtidigt bör det naturligtvis vara en strävan att inte onödigtvis hävda krav som kan undvaras utan att den bostadspolitiska målsättningen eftersätts.
Utskottet delar med hänvisning till det ovan anförda uppfattningen i den socialdemokratiska partimotionen Bo232 att bostadspolitiskt motiverade krav även framdeles bör utgöra en förutsättning för statens stöd till bostadsfinansieringen. Även enligt utskottets mening bör sålunda markvillkoret och den kommunala bostadsanvisningsrätten återinföras som förutsättning för stöd. I fråga om produktionskostnadsprövningen bör också den återinföras, men i en något modifierad form. Det betyder att prövningen, i enlighet med ett tidigare framlagt motionsförslag (s), överförs till kommunerna i takt med att kompetensen där byggs upp.
Vad utskottet nu med anledning av förslaget i den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 3 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:18.beträffande återinförande av vissa villkor för det statliga stödet för bostadsbyggandet att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo232 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, 17.Aktieutdelningen från allmännyttiga bostadsföretag (mom. 21)
Dan Eriksson i Stockholm (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med "Utskottet har" och slutar med "nu anförda" bort ha följande lydelse:
Det är utskottets uppfattning att de allmännyttiga bostadsföretagen till stor del har spelat ut sin roll och att de därför bör privatiseras genom att i första hand de boende övertar fastigheterna. I avvaktan på att en sådan privatisering kan komma till stånd bör dock åtgärder vidtas för att ge de allmännyttiga bostadsföretagen möjlighet att konsolidera sin ekonomi och att förbättra sitt bostadsbestånd. Som framhålls i motion Bo224 (nyd) är de regler som begränsar allmännyttans möjligheter till aktieutdelning ett hinder i sammanhanget. I enlighet med förslaget i motionen bör därför de allmännyttiga företagen ges möjlighet att disponera sitt överskott enligt samma regler som andra aktiebolag. De medel som på detta sätt kan frigöras bör i första hand användas till investeringar m.m. i det befintliga bostadsbeståndet.
Vad utskottet nu med anledning av motion Bo224 (nyd) yrkande 4 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 21 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:21.beträffande aktieutdelningen från allmännyttiga bostadsföretag att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo224 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
18. Stöd till ROT-verksamheten (mom. 23)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med "Bostadsutskottet vill" och på s. 34 slutar med "i fråga" bort ha följande lydelse:
Byggnadssektorn har traditionellt varit en motor i den svenska samhällsekonomin. Detta har inte minst gällt i tider av lågkonjunktur och arbetslöshet. När vi nu åter kan notera en stigande arbetslöshet som dessutom slår särskilt hårt bland byggnadsarbetarna är det angeläget att på olika sätt stimulera byggandet. Som anförs i de aktuella motionerna bör en satsning inom ROT-sektorn vara en viktig del i en sådan politik. Det finns en lång rad samhällsekonomiskt väl motiverade projekt inom denna sektor som bör kunna sättas i gång med kort varsel. Det kan gälla såväl bostäder och bostadsmiljöer som olika offentliga lokaler, t.ex. skolor och sjukhus. I en socialdemokratisk partimotion som behandlas av arbetsmarknadsutskottet har föreslagits särskilda insatser i form av räntebidrag till kommuner och landsting för bl.a. ombyggnad eller reparationsarbeten som tidigareläggs.
Det skulle vara ett slöseri med såväl ekonomiska som mänskliga resurser att låta en stor del av byggarbetarkåren gå utan arbete när arbetskraften kan användas till att genomföra angelägna samhällsekonomiska investeringar. Mot den redovisade bakgrunden bör regeringen därför snarast utarbeta ett program för hur staten skall kunna stödja en utvidgad ROT-verksamhet på olika områden.
Vad utskottet ovan anfört om stöd till ROT-verksamheten med anledning av motionerna Bo202 (s), såvitt nu är i fråga, Bo211 (s) yrkande 4, Bo235 (s) yrkande 4 samt A259 (v) yrkande 3 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 23 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 23.beträffande stöd till ROT-verksamheten att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Bo202 i denna del, 1991/92:Bo211 yrkande 4, 1991/92:Bo235 yrkande 4 och 1991/92:A259 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
19. Flexibla regler för stödet till äldreboendet (mom. 26)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 35 börjar med "Utskottet kan" och på s. 36 slutar med "yrkande 6" bort ha följande lydelse:
Bostadsutskottet instämmer med vad i den socialdemokratiska partimotionen anförts om behovet av att kommunerna med förtur löser de äldres boendesituation. Äldre och handikappade bör ges möjlighet att bo kvar i sin invanda bostad eller sitt bostadsområde. Samtidigt behövs dock en satsning på särskilda äldrebostäder. Kommunerna bör upprätta program för en utbyggnad av servicebostäder, ålderdomshem och gruppbostäder.
Vad gäller de regler som tillämpas vid bidrag till bl.a. ny- och ombyggnad av gruppbostäder för äldre bör dessa ge möjlighet till flexibla lösningar. Det bör i huvudsak ankomma på respektive kommun att utifrån lokala förutsättningar och vissa angivna funktionskrav fatta beslut. Samtidigt måste en återgång till tidigare institutionsboende undvikas. Av det skälet anser utskottet att minimikravet på minst kokskåp i alla typer av gruppbostäder bör återinföras. Vad utskottet ovan anfört med anledning av yrkande 6 i den socialdemokratiska partimotionen Bo232 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 26 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 26.beträffande flexibla regler för stödet till äldreboendet att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo232 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
20. Bidragsunderlaget för ålderdomshem (mom. 27, motiveringen)
Under förutsättning av bifall till reservation 3
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med "Några särskilda" och slutar med "Motionen avstyrks" bort ha följande lydelse:
De problem som påtalas i motion Bo215 (s) är föranledda av det hösten 1991 fattade beslutet att inte införa räntelånesystemet enligt de ursprungliga planerna. Utskottet har dock ovan förordat att detta beslut rivs upp och att räntelånesystemet omedelbart införs. Vid ett riksdagens bifall till utskottets förslag avseende räntelånen kommer således de problem som ligger till grund för förslagen i motionen om särskilda regler för beräkning av bidragsunderlaget för ålderdomshem att undanröjas. Något behov av att tillstyrka dessa förslag finns då inte.
21.Begränsning av räntebidragen för ny- och ombyggnader av bostäder (mom. 28)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med "Bakom förslaget" och på s. 37 slutar med "avstyrks sålunda" bort ha följande lydelse:
Det finns en mycket påtaglig gemensam nämnare för de av den nuvarande regeringen hittills vidtagna bostadspolitiska åtgärderna -- de ger kraftigt ökade kostnader i boendet. Utskottet vill i detta sammanhang peka på de kostnadshöjande effekterna av det för år 1992 införda temporära finansieringssystemet och de hösten 1991 sänkta investeringsbidragen. Redan de hyreshöjningar som dessa åtgärder lett till ligger på en nivå som ligger långt över vad många boende kan bära. Härutöver vill regeringen minska räntebidragen för år 1993 med totalt 3,4 miljarder kronor. En sådan åtgärd skulle naturligtvis innebära helt oacceptabla höjningar av boendekostnaderna. Det är ingen överdrift att, som i den socialdemokratiska partimotionen Bo232, hävda att den av regeringen förordade minskningen av räntebidragen skulle innebära inledningen på en direkt nedmontering av den sociala bostadspolitiken -- något som utskottet naturligtvis inte vill medverka till. Regeringsförslaget i denna del bör därför avvisas av riksdagen.
Vad utskottet nu med anledning av förslaget i den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 15 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 28 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:28.beträffande begränsning av räntebidragen för ny- och ombyggnader av bostäder att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Bo223 yrkande 2, 1991/92:Bo232 yrkande 15 och 1991/92:Bo237 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, 22.En avveckling av ungdomsbostadsstödet (mom. 32)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39 börjar med "Vad i" och på s. 40 slutar med "4 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Även om det i många kommuner i landet råder balans på bostadsmarknaden har inte ungdomars möjligheter att få en egen bostad nämnvärt förbättrats. Det är fortfarande så att en övervägande del av de bostadssökande är ungdomar som i brist på egen bostad tvingas bo kvar hos sina föräldrar. Förklaringarna härtill är bl.a. att ungdomar normalt saknar förankring på bostadsmarknaden. Många har dessutom svag betalningsförmåga.
Det finns enligt bostadsutskottets mening skäl att även fortsättningsvis vidta särskilda åtgärder för att underlätta för ungdomar att tillgodose sitt bostadsbehov. Regeringens förslag om att avveckla ungdomsbostadsstödet bör därför avvisas. Utskottet tillstyrker den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 7 såvitt nu är i fråga samt motion Bo237 (s) yrkande 4. Stöd bör sålunda kunna utgå också framgent till kommuner och fastighetsägare så att dessa i sin tur ges möjlighet att genomföra planerings- och byggnadsåtgärder m.m. för att förbättra ungdomens bostadssituation.
dels att moment 32 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:32.beträffande en avveckling av ungdomsbostadsstödet att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Bo232 yrkande 7 i denna del och 1991/92:Bo237 yrkande 4 avstyrker regeringens förslag,23.Ungdomsboendedelegationen (mom. 33)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med "Inom bostadsdepartementet" och slutar med "hänvisning härtill" bort ha följande lydelse:
De skäl som enligt utskottets mening talar för att ungdomsbostadsstödet bör behållas gör sig gällande också när det gäller ungdomsboendedelegationens verksamhet. Det behövs även på dagens bostadsmarknad en samlad instans som agerar gentemot kommuner och fastighetsägare för att få fram bostäder lämpade för ungdomar. I enlighet med förslaget i den socialdemokratiska partimotionen Bo232 bör därför ungdomsboendedelagtionen återinrättas. Det är otvivelaktigt så att delegationen fram till dess att den avvecklades hösten 1991 bidrog till att tillskapa bostäder för ungdomar och att lyfta fram ungdomens bostadsfråga i bostadsdebatten.
Vad utskottet nu med anledning av den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 8 anfört om återinrättande av ungdomsboendedelegationen bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 33 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:33.beträffande ungdomsboendedelegationen att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo232 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
24.Avveckling av kvarboendegarantierna (mom. 34)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41 börjar med "Regeringens förslag" och slutar med "av utskottet" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar inte regeringens uppfattning att kvarboendegarantierna bör avvecklas. Det är naturligtvis inte rimligt att staten frånträder utställda löften så att ombyggnadsprojekt som har påbörjats med utgångspunkt i att stöd skall utgå plötsligt undantas från rätten till stöd. Förutom de svårigheter ett sådant förfaringssätt orsakar i de enskilda fallen måste det betraktas som principiellt felaktigt. Utskottet avstyrker med hänvisning till det nu anförda regeringens förslag i nu aktuell del.
dels att moment 34 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:34.beträffande avveckling av kvarboendegarantierna att riksdagen avstyrker regeringens förslag i proposition 1991/92:100 bil. 8,
25. Avveckling av tilläggslångivningen (mom. 36)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med "Bostadsutskottet tillstyrker" och på s. 43 slutar med "yrkande 6 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet finner det av regeringen framlagda förslaget om en avveckling av tilläggslångivningen oacceptabelt. Denna låneform har stor betydelse för möjligheterna att bl.a. avhjälpa byggnadstekniska brister och förbättra inomhusmiljön i de delar av bostadsbeståndet där omfattande problem finns. Lånen går till stor del till fastigheter i de s.k. miljonprogramsområdena där även olika bostadssociala problem gör ombyggnads- och förbättringsåtgärder särskilt angelägna. Som framhålls i den socialdemokratiska partimotionen är behovet av och anspråken på tilläggslån mångdubbelt större än tillgången på medel.
Enligt utskottets uppfattning kan en utebliven långivning medföra en omfattande kapitalförstöring i delar av bostadsbeståndet. Det bör vidare framhållas att tilläggslånen kan bidra till att hålla byggsysselsättningen uppe nu när nyproduktionen av bostäder viker och framför allt byggandet inom den s.k. övrigsektorn drastiskt minskat.
Ytterligare skäl för en fortsatt bidragsgivning har framkommit under utskottets beredning av detta ärende. I flera skrivelser från såväl bostadsföretag som hyresgästförening har utskottet uppmärksammats på de omfattande problem som skulle bli följden av en avveckling enligt förslaget i budgetpropositionen.
Bostadsutskottet anser sammanfattningsvis att riksdagen bör avvisa regeringens förslag om en avveckling av tilläggslånen. I stället bör ombyggnadsverksamheten stimuleras genom en utvidgning av tilläggslångivningen. Detta bör med anledning av den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 9 samt motionerna Bo223 (s) yrkande 5 och Bo237 (s) yrkande 6 ges regeringen till känna. Utskottet behandlar nedan förslaget i den förstnämnda motionen om en vidgning av beslutsramen med 250 milj.kr. utöver regeringens förslag.
dels att moment 36 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 36.beträffande avveckling av tilläggslångivningen att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Bo223 yrkande 5, 1991/92:Bo232 yrkande 9 och 1991/92:Bo237 yrkande 6 samt med avslag på vad regeringen föreslagit i proposition 1991/92:100 bil. 8 om avveckling av tilläggslån för åtgärder i bostadshus som är yngre än 30 år, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
26. Beslutsramen för tilläggslån (mom. 37)
Under förutsättning av bifall till reservation 25
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar med "Utskottets ställningstagande" och slutar med "avstyrks således" bort ha följande lydelse:
Utskottet tillstyrker förslaget i den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 10 om att öka ramen för tilläggslån för åtgärder i bostadshus som är yngre än 30 år med 250 milj.kr. utöver vad regeringen föreslagit. Riksdagen bör således enligt utskottets uppfattning med avslag på regeringsförslaget fastställa den aktuella ramen till totalt 425 milj.kr. för budgetåret 1992/93.
dels att moment 37 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 37.beträffande beslutsramen för tilläggslån att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo232 yrkande 10 och med avslag på regeringens förslag i proposition 1991/92:100 bil. 8 medger att beslut om tilläggslån för åtgärder i bostadshus som är yngre än 30 år får meddelas inom en ram på 425000000kr. för budgetåret 1992/93,
27. Utbetalning av förnyelsebidrag (mom. 38)
Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Bertil Danielsson (m), Mikael Odenberg (m), Ulf Björklund (kds), Birger Andersson (c), och Siw Persson (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar med "Inga invändningar" och på s. 44 slutar med "till känna" bort ha följande lydelse:
Det är nu snart tre år sedan möjligheten att bevilja nya förnyelsebidrag togs bort. Bidragstagare som ännu inte utnyttjat de redan beviljade förnyelsebidragen får enligt regeringens förslag möjlighet att inkomma med ansökan om utbetalning under hela år 1992. Samtidigt innebär regeringsförslaget att det kan undvikas att anspråk på utbetalning av bidrag kvarstår under många år framåt. Enligt utskottets mening bör den av regeringen föreslagna ordningen för en avveckling av förnyelsebidragen mot denna bakgrund kunna godtas. Regeringsförslaget om utbetalning av förnyelsebidrag tillstyrks således.
dels att moment 38 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 38.beträffande utbetalning av förnyelsebidrag att riksdagen godkänner vad regeringen i proposition 1991/92:100 bil. 8 förordat i fråga om utbetalning av förnyelsebidrag,
28. Begäran om en ny bidragsform (mom. 40)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med "Som utskottet" och slutar med "avstyrks sålunda" bort ha följande lydelse:
Antalet lediga lägenheter har under det senaste året ökat. De sociala problemen finns kvar och har kanske till och med blivit värre i vissa bostadsområden. Det borde därför enligt utskottets uppfattning inte råda någon tveksamhet om behovet av en bostadssocialt inriktad bidragsform som kan ersätta de tidigare avvecklade förnyelsebidragen. Denna uppfattning har också riksdagen i ett tillkännagivande givit uttryck för. Något förslag om en ersättning för förnyelsebidragen i enlighet med riksdagens begäran har emellertid ännu inte framlagts av regeringen.
Bostadsutskottet anser, att riksdagen nu bör upprepa sin begäran om ett förslag med den förordade inriktningen. Regeringen bör således anmodas att snarast återkomma till riksdagen med förslag om en stödform för bostadsområden med uthyrningssvårigheter eller sociala problem.
Vad utskottet ovan anfört med anledning av motion Bo210 (s) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 40 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 40.beträffande begäran om en ny bidragsform att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo210 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
29. En fond för tomma lägenheter (mom. 41)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med "Bostadsutskottet är" och slutar med "avstyrks således" bort ha följande lydelse:
Outhyrda lägenheter börjar åter bli ett stort problem. För de värst drabbade bostadsföretagen kan detta få allvarliga ekonomiska följder. Som framhålls i den socialdemokratiska partimotionen har dock de bostadskooperativa företagen en metod att motverka effekterna av tomma lägenheter. Medel avsätts kontinuerligt till en särskild fond för ändamålet.
Utskottet anser att även ägare till hyresfastigheter bör ges motsvarande möjligheter att fondera medel för att utjämna tillfälliga problem med outhyrda lägenheter. Eftersom behovet av insatser är akut är det emellertid tidsmässigt inte möjligt att nu bygga upp en fond av erforderlig storlek. Staten bör därför med en särskild garanti ge bostadsföretagen möjlighet att med lån bygga upp fonden. Lånen kan sedan betalas tillbaka i takt med att antalet tomma lägenheter sjunker. Regeringen bör efter kontakter med fastighetsägarnas organisationer återkomma till riksdagen med ett förslag med den förordade inriktningen.
Vad utskottet ovan anfört bör riksdagen med anledning av den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 13 ge regeringen till känna.
dels att moment 41 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 41.beträffande en fond för tomma lägenheter att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo232 yrkande 13 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, 30.Investeringsbidraget (mom. 42)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 46 börjar med "Bakom beslutet" och slutar med "avstyrks sålunda" bort ha följande lydelse:
Den nuvarande regeringen har vidtagit en rad bostadspolitiska åtgärder som förutom att de ger kraftigt ökade kostnader i boendet dessutom bidrar till att minska bostadsbyggandet till nivåer som ligger långt under vad som kan accepteras. En av dessa åtgärder är den hösten 1991 genomförda sänkningen av investeringsbidragen. Som en del i ett samlat åtgärdsprogram för att hålla hyrorna nere och dessutom stimulera produktionen av bostäder bör därför investeringsbidragen, i enlighet med förslaget i den socialdemokratiska partimotionen Bo232, återställas till den tidigare gällande nivån, dvs. till 9,3 % av de beräknade kostnaderna för bidragsberättigade ändamål.
Vad utskottet nu med anledning av förslagen i den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 5 samt i motionerna Bo202 (s) såvitt nu är i fråga, Bo207 (s) såvitt nu är i fråga, Bo223 (s) yrkande 1, Bo237 (s) yrkande 1 och Vänsterpartiets partimotion Bo238 yrkande 3 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 42 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 42.beträffande investeringsbidraget att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Bo202 i denna del, 1991/92:Bo207 i denna del, 1991/92:Bo223 yrkande 1, 1991/92:Bo232 yrkande 5, 1991/92:Bo237 yrkande 1 och 1991/92:Bo238 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant för Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Eva Zetterberg (v) anför:
Jag ansluter mig till följande reservationer (s):
3.Införande av det s.k. räntelånesystemet (mom. 2) 4.Bostadsfinansieringens utformning efter år 1992 (mom. 3) 5.Parkeringsanläggningar (mom. 4) 6.De allmännyttiga bostadsföretagens roll (mom. 5) 8.Slopad särställning för allmännyttiga bostadsföretag (mom. 6) 12.Bostadspolitiken och de handikappade (mom. 13) 13.Byggutmaningen (mom. 14) 16.Återinförande av vissa villkor för det statliga stödet för bostadsbyggandet (mom. 18) 18.Stöd till ROT-verksamheten (mom. 23) 21.Begränsning av räntebidragen för ny- och ombyggnader av bostäder (mom. 28) 22.En avveckling av ungdomsbostadsstödet (mom. 32) 23.Ungdomsboendedelegationen (mom. 33) 24.Avveckling av kvarboendegarantierna (mom. 34) 25.Avveckling av tilläggslångivningen (mom. 36) 26.Beslutsramen för tilläggslån (mom. 37) 28.Begäran om en ny bidragsform (mom. 40) 30.Investeringsbidraget (mom. 42)
Jag vill dessutom anföra följande vad gäller:
Det grundläggande bostadspolitiska målet (mom. 1)
En bra bostad är, som framhålls i Vänsterpartiets partimotion Bo238, en social rättighet som kan jämföras med rätten till vård, omsorg och utbildning. En utgångspunkt för de bostadspolitiska strävandena måste därför vara att tillgodose allas rätt till en bostad efter behov och till en rimlig kostnad. Den förda bostadspolitiken får sedan formas utifrån detta allmänt formulerade bostadssociala mål.
Det faktum att efterkrigstidens bostadspolitik har haft sin grund i klart uttalade bostadssociala mål har bidragit till att den varit mycket framgångsrik. I internationella sammanhang ses också Sverige ofta som ett föredöme när det gäller att utforma en bostadspolitik som ger förutsättningar för breda samhällsgrupper att skaffa sig en bostad efter sina behov. Vi har också i dag tillgång till ett välutrustat bostadsbestånd av i huvudsak god standard. En förutsättning härför har otvivelaktig varit samhällets stöd till bostadsbyggandet.
Även om vi i dag har en genomsnittligt sett mycket god bostadsstandard innebär inte detta att alla har tillgång till den bostad de behöver. Det finns enligt utskottets mening behov av ett fortsatt och förbättrat stöd till vissa svaga grupper. Vid utformningen av den framtida bostadspolitiken måste därför stor hänsyn tas till dessa gruppers behov.
På lång sikt är det en rad frågor som med utgångspunkt i de bostadssociala strävandena måste finna sin lösning. Det gäller bl.a. den tilltagande segregationen i boendet, den fortsatta omdaningen av miljonprogrammets områden och kostnadsökningarna inom bostadssektorn.
I den situation som nu råder på bostadsmarknaden är det dessutom, som framhålls i Vänsterpartiets partimotion Bo238, nödvändigt att vidta åtgärder på kort sikt. Det gäller bl.a. höjt investeringsbidrag, tidigareläggning av investeringar i infrastruktur, bibehållande av tilläggslånen till yngre hus, ungdomsbostadsstödet m.fl. stödformer. Dessutom bör de allmännyttiga bostadsföretagen tillföras tillfälliga extra lånemedel för inköp av bostadsfastigheter m.m.
Vad utskottet nu med anledning av Vänsterpartiets partimotion Bo238 yrkande 2 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. I den mån den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 1 inte kan anses tillgodosedd genom det nu anförda avstyrks den av utskottet. Ny demokratis partimotion Bo236 yrkandena 1, 4 och 11 avstyrks.
Uppdrag till boverket angående ekologiskt byggande m.m. (mom.8)
Bostadsutskottet ställer sig bakom de i motionerna Bo225 (v), Bo513 (v) och Bo514 (v) framlagda förslagen om vissa uppdrag till boverket avseende ekologiskt byggande m.m.
De negativa konsekvenserna av dagens bilberoende samhällsuppbyggnad har gjort att en efterfrågan på bilfria bostadsområden uppstått. Det bör vara möjligt för de barnfamiljer och andra hushåll som valt att ej ha bil att slippa de miljömässiga och andra problem som följer i bilismens spår. Ett bilfritt flerfamiljshusområde bör därför byggas. Därigenom finns möjligheter att studera hur ett sådant kan fungera i praktiken. Förutsättningen bör vara att hushållen i området ej skall behöva markytor, garage m.m. för permanent bilinnehav. Boverket bör ges i uppdrag att utreda möjligheterna för staten att stödja ett projekt med denna inriktning.
Under de senaste åren har flera intressanta och lovande ekobyprojekt genomförts runt om i landet. Som framhålls i en av motionerna är det dock angeläget att nu intensifiera arbetet med att utveckla former för att anpassa byggandet och boendet mot ett ekologiskt bärkraftigt samhälle. Boverket bör därför ges i uppdrag att samla alla berörda inom bygg- och bostadssektorn för att gemensamt utarbeta en plan med målet att gradvis anpassa sektorn till en sådan utveckling.
De ekobyar som uppförts har oftast utgått från tekniska lösningar m.m. som är anpassade för små bostadsområden med god tillgång på mark. Det är emellertid nödvändigt att ett ekologiskt tänkande även kan tillämpas vid utformningen av bostadsområden i tätorter där andra förutsättningar ofta föreligger. Ett pilotprojekt i ett bostadsområde med större hus och fler hushåll -- åtminstone ett hundratal -- behöver därför genomföras. Boverket bör ges i uppdrag att utforma förslag till ett sådant projekt.
Vad utskottet ovan föreslagit bör riksdagen med anledning av de aktuella v-motionerna ge regeringen till känna.
Uppdelning av stora lägenheter (mom. 11)
Från vissa håll i den bostadspolitiska debatten framförs åsikten att ett av de stora problemen på den svenska bostadsmarknaden skulle vara att människor inte byter bostad tillräckligt ofta. Bostadsutskottet delar inte åsikten att en ökad rörlighet på bostadsmarknaden i sig är önskvärd. Det är socialt viktigt att kunna bo kvar där man slagit rot och har sin trygghet och sitt sociala nätverk. Däremot är det önskvärt att de som bor i för stora lägenheter kan få hjälp med en uppdelning av sin bostad. På så sätt kan också en mer varierad lägenhetssammansättning uppnås i exempelvis villaområden.
Utskottet instämmer i förslaget i Vänsterpartiets partimotion Bo238 yrkande 7 att boverket bör ges i uppdrag att lämna förslag till hur en uppdelning av stora lägenheter kan stimuleras. Det kan handla om rådgivning och spridande av goda exempel. Det kan också handla om direkta stimulanser. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Anslag till investeringsbidrag (mom. 47)
Utskottet har ovan ställt sig bakom förslaget i Vänsterpartiets partimotion Bo238 om att investeringsbidraget skall återställas till den tidigare gällande högre bidragsnivån, 9,3 %. Utskottet tillstyrker med hänvisning härtill motionen även i vad avser anslag till investeringsbidrag.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 1, 8, 11 och 47 borde ha hemställt:
1.beträffande det grundläggande bostadspolitiska målet att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo232 yrkande 1 och med avslag på motionerna 1991/92:Bo236 yrkandena 1, 4 och 11 samt 1991/92:Bo238 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8.beträffande uppdrag till boverket angående ekologiskt byggande m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Bo225, 1991/92:Bo513 och 1991/92:Bo514 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11.beträffande uppdelning av stora lägenheter att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo238 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
samt
Under förutsättning av bifall till reservation 30
47.beträffande anslag till investeringsbidrag att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Bo238 yrkande 4 och med anledning av regeringens förslag i proposition 1991/92:100 bil. 8 till Investeringsbidrag för bostadsbyggande för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 6760000000 kr.,
Arbetsmarknadsutskottets och bostadsutskottets offentliga utfrågning den 6februari 1992 om byggsysselsättningen
Bilaga
Inbjudna (i den ordning de deltog)
Göte Bernhardsson, generaldirektör, arbetsmarknadsstyrelsen Nils Lundgren, bankdirektör, Nordbanken Gösta Blücher, generaldirektör, boverket Åke Wänman, förbundsordförande, byggnadsarbetareförbundet Mats Siggelin, direktör, byggentreprenörerna
Deltagande riksdagsledamöter
Från arbetsmarknadsutskottet
Mona Sahlin (s), ordförande, Elver Jonsson (fp), vice ordförande, Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m), Georg Andersson (s), Lahja Exner (s), Charlotte Cederschiöld (m), Harald Bergström (kds), Monica Öhman (s), Isa Halvarsson (fp), Johnny Ahlqvist (s), Berit Andnor (s), Karin Pilsäter (fp), Bengt-Ola Ryttar (s), Marianne Jönsson (c), Richard Ulfvengren (nyd) och Sigge Godin (fp).
Från bostadsutskottet
Agne Hansson (c), ordförande, Oskar Lindkvist (s), vice ordförande, Knut Billing (m), Bertil Danielsson (m), Magnus Persson (s), Erling Bager (fp), Lennart Nilsson (s), Ulf Lönnqvist (s), Mikael Odenberg (m), Rune Evensson (s), Britta Sundin (s), Birger Andersson (c), Marianne Carlström (s), Inga Berggren (m), Lars Stjernkvist (s), Kent Olsson (m), Nils T Svensson (s), Harry Staaf (kds), Max Montalvo (nyd) och Eva Zetterberg (v).
Protokoll från arbetsmarknadsutskottets och bostadsutskottets gemensamma offentliga utfrågning den 6 februari 1992 om byggsysselsättningen
I en underbilaga till detta protokoll har samlats de bilder, som tillhör protokollet.
Mona Sahlin (s): Jag skall be att få hälsa alla välkomna till den här hearingen om byggsysselsättningen, som riksdagens arbetsmarknadsutskott, där jag är ordförande, och riksdagens bostadsutskott, där Agne Hansson är ordförande, anordnar. Jag hälsar framför allt dem hjärtligt välkomna som vi har bett komma hit för att ge oss en bild av byggsysselsättningen, vad som har hänt, vad som kommer att hända, vilka behov som finns på byggmarknaden, vilken roll som den spelar i den mycket jobbiga arbetsmarknadskris som Sverige nu står inför och som vi också kommer att få jobba med på alla politikområden under den kommande tiden. Det är det som är avsikten med hearingen, och eftersom större delen av tiden skall ägnas åt att lyssna på och fråga dem som har kommit hit för att ge oss vägledning, information och kunskap, skall jag inte anslå mer tid till inledningen utan ge ordentligt med utrymme åt de inbjudna. Jag hoppas att dagen skall bli givande.
Jag lämnar först ordet till Göte Bernhardsson, som är generaldirektör i arbetsmarknadsstyrelsen.
Göte Bernhardsson, AMS: Fru ordförande, ledamöter! Vi befinner oss i en utomordentligt allvarlig situation på den svenska arbetsmarknaden. Det framgick inte minst av de siffror som vi publicerade i går om hur arbetsmarknadsläget ser ut. Allvaret i läget visas också i det faktum att både vi och, såvitt jag förstår, alla andra bedömare menar att botten i konjunkturnedgången ingalunda är nådd, framför allt inte när det gäller utvecklingen på arbetsmarknaden, utan den kommer vi att se först under 1993.
Det kan också finnas anledning för mig att något beröra den allmänna utvecklingen på arbetsmarknaden och i fråga om arbetslösheten innan jag mera direkt går in på byggarbetsmarknaden. Det finns naturligtvis två skäl till det. Det ena skälet är att det har stor betydelse för hur man skall kunna bedöma att de byggnadsarbetare som nu blir arbetslösa kan gå över till andra sysselsättningar, och det andra skälet är att det naturligtvis har betydelse för vilken typ av åtgärder man kan tillåta sig t.ex. när det gäller stimulans av ekonomin i allmänhet och byggandet i synnerhet. Jag skall därför bara mycket kortfattat säga någonting om utvecklingen på arbetsmarknaden totalt sett.
Bild 1
Om man tittar på utvecklingen när det gäller efterfrågan på arbetskraft under 80-talet, ser man tydligt hur efterfrågan från toppläget 1989/90 drastiskt har fallit ned på en nivå som den inte har varit på tidigare. Konjunkturbotten under 1982/83 har också passerats. Det gäller inte minst tillverkningsindustrin, där konjunkturfallet började och där efterfrågan nu är nere på en utomordentligt låg nivå.
Bild 2
Byggsidan har följt med. Vi ser att efterfrågefallet inträffade framför allt under förra året och att det nu fortsätter nedåt. Varselläget, som kanske framför allt är intressant när man skall bedöma arbetslöshetsutvecklingen framöver, kan ni se på den här bilden, som också beskriver 80-talet. Under den förra lågkonjunkturen kom en varseltopp, med nära 10 000 varslade under en månad, i slutet av 1981. Nu ser vi hur antalet varsel har blivit oerhört stort månad efter månad i den här konjunkturnedgången och har överträffat siffrorna under den förra nedgången.
Vi kan nu konstatera att antalet varsel fyra månader i rad är över 15000, och det betyder att 64 000 människor har varslats om uppsägning. I slutet av perioden gällde en relativt hög andel av varslen byggsidan, och den senaste månaden var den över 10%.
En del frågar nu i vilken utsträckning varslen har någonting att göra med den faktiska utvecklingen på arbetsmarknaden. Är det inte så att många varsel dras tillbaka och det inte blir så många arbetslösa? Vi har ju en tumregel, som säger att kanske 60% av varslen går i verkställighet. Vad som nu karakteriserar situationen är snarast att den procentandelen har tenderat att bli högre.
Bild 3
Det finns ett mycket klart samband mellan varsel och uppsägningar, dvs. att personer blir arbetslösa på grund av uppsägningar, som kan mätas i arbetskraftsundersökningarna. Vi har gjort en sammanställning där det framgår hur varslen har sett ut sedan slutet av 70-talet och hur många nya arbetslösa som har blivit det på grund av uppsägning. Man ser ganska tydligt hur varseltoppen 1981/82, med en tidsmässig förskjutning, ledde till ökad arbetslöshet. Vi ser också nu den utvecklingen. Det betyder att vi kan räkna med, att efter det att varseltoppen har nåtts kommer toppen av arbetslösheten.
Bild 4
Ett annat sätt att beskriva efterfrågesituationen på marknaden använder konjunkturinstitutet, och det handlar om andel företag som angivit tillgång på arbetskraft som trängsta sektion. Där ser vi konjunkturvariationerna och hur man på byggsidan under överhettningsperioden 1989/90 hade brist på arbetskraft, vilket också ledde till lönestegringar och allmänna överhettningstendenser. Vi ser också hur snabbt hela den bristen har försvunnit.
Bild 5
Detta ger då upphov till ökad arbetslöshet. Den har ökat kontinuerligt, trots att vi har satt in väldigt mycket arbetsmarknadspolitiska insatser. Om vi ser de arbetslösa i relation till befolkningen finner vi att de 201 000 som var arbetslösa förra fredagen motsvarar 4,5 % av arbetskraften, som är 4,5 miljoner. Vi har här relaterat till befolkningen 16--65 år, och därför är det procentuellt litet färre, av naturliga skäl.
Jag vill med det också illustrera de regionala skillnaderna. Man kan konstatera att arbetslösheten slår över hela landet. De regionala skillnaderna är kanske mindre än någonsin. Det betyder att arbetslösheten har ökat i Stockholm men inte ökat så mycket i Norrbotten. Det är historiskt att Norrbotten inte har den högsta arbetslösheten och inte ens kommer på andra plats. Det är i Kopparbergs län som arbetslösheten har gått upp och nu är näst högst i landet. Detta beror i stor utsträckning på de mycket kraftfulla arbetsmarknadspolitiska insatser som har gjorts i Norrbotten.
Det är mycket höga arbetslöshetstal i hela landet. De varierar mellan 3 och 5 % av befolkningen -- detta trots att vi har satt in väldigt mycket arbetsmarknadspolitiska insatser. I slutet av januari var ungefär 135 000 personer föremål för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Vi har mycket snabbt ökat arbetsmarknadsutbildningen -- vi har t.o.m. överträffat våra egna förväntningar när det gällt att snabbt åstadkomma detta. 87000 personer fick arbetsmarknadsutbildning i slutet av januari, vilket motsvarar ganska exakt 2 % av arbetskraften. Övriga åtgärder är beredskapsarbete och inskolningsplatser. Jag vill särskilt nämna att utbildningsvikariaten i slutet av januari uppgick till nästan 10 000. Totalt sett ökade de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna med 16000 under januari månad, men trots det ökade alltså arbetslösheten mycket kraftigt.
Bild 6
Jag skall med en bild illustrera hur utvecklingen när det gäller arbetsmarknadsutbildningen, beredskapsarbete och särskilda inskolningsplatser har varit det senaste året. Vi har successivt trappat upp insatserna för att möta den stigande arbetslösheten. Men det betyder också att vi börjar nå taket för vad som är möjligt och rimligt att göra inom arbetsmarknadspolitiken.
Om vi tittar på situationen för byggnadsarbetarna finner vi att den är ganska dramatisk. Byggarbetslösheten i riket i slutet av januari -- i fredags -- var 15,9 %. Det varierar i landet, med 10 % arbetslösa byggnadsarbetare i Stockholm och 30 % i Gävleborgs län. Jag kan bara säga att det är en stigande tendens. Vi kan titta i registren dagligen, om vi vill, och i går konstaterade vi att arbetslösheten var 16,7 % -- tre vardagar efter att den var 15,9 %.
Jag var med på en offentlig hearing i arbetsmarknadsutskottet i fjol, och då pratade vi bl.a. om åtgärder. Jag markerade behovet av att sätta in mera åtgärder och att få i gång dem snabbare när det gäller byggandet, framför allt infrastrukturen. Jag vill betona att det inte bara handlade om dagssituationen, som då inte var så alarmerande.
Som jag ser det, är det viktigt att vi med viss framförhållning talar om för statsmakterna vad som kommer att hända. Vi vet alla att åtgärder på byggsidan har en mycket lång planering innan de får genomslag. All erfarenhet talar för att det dess värre, när det gäller att använda byggsektorn i stabiliseringspolitiskt syfte, är en genomgående tendens att besluten alltid fattas för sent.
I ett läge där det krävs extraordinära insatser för att göra någonting på byggmarknaden, om den inte skall kollapsa och verksamheten gå långt under det som är en rimlig neddragning av byggnadsverksamheten i förhållande till en mera långsiktig nivå och skapa nya problem i en konjunkturnedgång, måste man med mycket stor kraft sätta in åtgärder. Då handlar det inte om dagens arbetslöshetsnivå utan om de arbetslöshetsnivåer som vi riskerar att få om ytterligare ett år.
Den bedömning jag kan göra i dag, utifrån det material vi har, är att botten inte är nådd och att vi kanske inte ens ser botten på den här utvecklingen. Utgångsläget är att vi har 17% arbetslösa byggnadsarbetare, och jag har varnat för en situation med 30 % arbetslöshet inte bara i Gävleborgs län utan i hela landet. Därför är det ganska rimligt att säga att det måste sättas in kraftfulla åtgärder.
Jag vill också säga att arbetslösheten förvisso inte är gratis. Förra veckan betalade vi, för fyra veckors arbetslöshet, 1,8 miljarder i kontantstöd. Det skall alltså multipliceras med 13 för att vi skall få årssumman. Bara med oförändrad arbetslöshet hamnar man på utbetalningar på 23,5 miljarder under detta kalenderår. Med en ökning av arbetslösheten kommer kostnaderna naturligtvis snabbt att överstiga 25 miljarder.
När man ser på den ekonomiska situationen och diskuterar vilka åtgärder man kan och har råd att sätta in, tror jag att det finns ett mycket stort utrymme för att göra framför allt sådana insatser i landet som är långsiktigt riktiga, som på lång sikt bygger upp vår konkurrensförmåga. Alla är överens om att infrastrukturen varit eftersatt under 80-talet, att underhållet av vägar, lokaler och annat varit eftersatt. Vägverket räknar med ett eftersatt underhåll på vägarna i 2--10 år. Det finns exempel på järnvägsinvesteringar som behöver göras nu för att vi skall komma upp i europeisk nivå. Det gäller eftersatta reparationsbehov inom offentliga byggnader osv.
Både ur statsfinansiell och ur realekonomisk synpunkt menar jag att det är utomordentligt viktigt att vi kan utnyttja den här stora resursen av byggnadsarbetare, maskiner m.m. som kommer att vara tillgänglig nästa år. En satsning på den verksamheten har det positiva med sig att den får spridningseffekter i övrig ekonomi, på transportområdet och på andra områden. I den konjunktursituation som vi är i kan det vara ytterligare en bra effekt av en satsning på det här området, som huvudsakligen är importsnål och tar i anspråk inhemska resurser.
Mona Sahlin (s): Tack, Göte!
Vi har nu en halvtimme för frågor, och jag ber er att fråga så kort och koncist som möjligt. Jag tar mig friheten att börja.
Du beskrev hur den traditionella arbetsmarknadspolitiken är oerhört omfattande, och att den även är rekordartad. Vad jag förstår, är din bedömning att det nu måste till mer generella åtgärder för att få fart på sysselsättningen och tillväxten.
Vad är din bedömning av hur hög beredskapen är i dag för att nu få fart på de här områdena, och kan du säga litet mer om byggandets betydelse för sysselsättningen också indirekt? Är det en riktig beskrivning att vi har detta år på oss att vända utvecklingen, eftersom erfarenheterna från Europa visar att det är oerhört svårt att få ner arbetslösheten om den passerar den nivå som den enligt AMS bedömning kan passera redan under nästa år?
Göte Bernhardsson: Får jag börja med den fråga som handlar om beredskapen. Vi är just i gång med ett omfattande samråd med kommunikationsverken, som ju i första hand är de som har inves- teringsbehov. Enligt de preliminära bedömningar som vi har gjort gemensamt skulle investeringar på uppåt 14 miljarder kunna starta inom en period av 6--9 månader.
Det har också redan beslutats om en del mycket stora investeringsobjekt, som inte har kommit i gång. Jag är inte särskilt förvånad över det, därför att vi vet erfarenhetsmässigt att de allra största objekten har oerhört långa planeringsperioder. Därför har jag tidigare sagt att riksdagen skulle ha vidtagit extraordinära åtgärder om man ville få i gång objekten snabbt.
Jag har pratat om att en kommission med särskilda befogenheter skulle kunna gå igenom det här. Man skulle också ha satt en betydligt större press på dem som skall utföra objekten för att de skulle fått ut pengarna. Det finns finansieringsproblem som inte är lösta även när det gäller de beslutade objekten. I de här verken sitter man och väntar på att finansieringsproblemen skall lösas, och därför står det hela stilla.
Jag tycker att man i det här läget i större utsträckning än hittills borde bryta ut investeringarna ur diskussionen om budgetpropositionen, då det är rimligt att låna pengar för att tidigarelägga sådana här stora satsningar på infrastruktur. Det skulle kunna kombineras på så sätt att man betalade tidigareläggningen av arbetsmarknadspolitiska medel, betalade räntorna för att tidigarelägga de här statliga investeringarna, och sedan lånade upp pengarna med lånegarantier på den vanliga marknaden. Det är en lösning som jag kan se.
Det finns alltså objekt, men det krävs inte bara beslut utan också särskilda insatser för att sedan driva på så att de kommer i gång.
När det gäller de arbetsmarknadspolitiska insatserna, sade jag redan på den tiden då Mona Sahlin var arbetsmarknadsminister -- det är alltså ingen nyhet -- att det var rimligt att sysselsätta ungefär 3 % av arbetskraften i åtgärder. Det finns flera skäl till det. Det första är ett praktiskt skäl, att administrera det här vettigt. Det andra skälet är att man, om det blir en rundgång i åtgärderna, riskerar att på sikt misskreditera arbetsmarknadspolitiken om det inte finns efterfrågan. Det tredje och kanske mest vägande skälet är att man med 3 % i åtgärder, 4,5 % arbetslöshet, 7,5 % utanför den öppna arbetsmarknaden och med en tendens till en kraftig ökning är i en sådan ekonomisk situation att det inte handlar om individinriktade åtgärder, som vi sysslar med. Man behöver inte vara rädd för överspridningseffekter, utan man kan satsa även på sådant som ger sysselsättning i flera led -- det gäller naturligtvis på byggsidan. De stora investeringarna ger inte direkt sysselsättning, men de ger stora spridningseffekter, och det är just vad man vill ha i en sådan ekonomisk situation som vi är i nu.
Risken är stor för att vi går in i en permanent arbetslöshet på 5--6 % -- det kan vi befara -- och inget annat land har lyckats komma tillbaka till den variation i arbetslöshetssiffror som vi har haft tidigare, på mellan 2, 3 och 3,5 %.
Sonja Rembo (m): Du har egentligen svarat på många av mina frågor, men det finns ändå skäl att tala om det här. Vi hade en hearing i den här lokalen i november 1990, och då rapporterade du om de dramatiska varselsiffrorna. I våras beslutade riksdagen om extra satsningar på infrastruktur, för 20 miljarder kronor, utöver vad som finns i ordinarie budget. I den budget som är lagd nu i dagarna finns ca 30 miljarder kronor, inkl. vad posten och televerket gör, i både investeringar och underhåll. Vi talar alltså, med viss rätt, om att det finns 50 miljarder kronor i röret.
Du säger nu att det är svårt att få i gång investeringarna. Jag bedömer ditt inlägg så att det inte är mer pengar som behöver satsas på infrastruktur -- är det en riktig uppfattning? Vad du vill ha är insatser som får i gång de här verksamheterna.
Du säger vidare att vi skall ha en kommission, men jag är inte så säker på att en kommission kan få bort de flaskhalsar som finns. Som du säger, borde de här besluten ha fattats för ett par år sedan för att ha fått effekt.
Vi vill alla få ned arbetslösheten, och vi vill inte att den skall stiga så högt, framför allt inte permanentas. Men om man får i gång verksamheten på byggmarknaden, löser det ju bara ett delproblem. Det är en inhemsk bransch, som du nämnde, och det hjälper inte upp vår konkurrenssituation gentemot omvärlden särskilt mycket. Nu får vi ned kostnaderna för infrastruktursatsningarna -- enligt budgeten med 25--30 % -- så satsningarna ger mer pengar. Men av vilket skäl skall man lägga så här mycket just på byggbranschen och inte på andra branscher, som kanske är väl så väsentliga, eller mer väsentliga, för vår internationella konkurrenskraft?
Göte Bernhardsson: Jag fick frågan om det behövs mer pengar eller enbart åtgärder för att se till att de beslut som redan har fattats snabbt skall komma till verkställighet.
Jag tror det handlar om både och. Det finns utrymme för mer pengar som kan användas mer direkt. En del av de mycket stora investeringar som vi har talat om, som ligger inom de 50 miljarderna, kommer inte att falla ut i form av insatser och sysselsättning under den närmaste tiden hur man än gör och vilka åtgärder man än vidtar för att snabba upp processen. Det finns därför ett utrymme för att ta fram mer pengar.
En del av de beslut som Sonja Rembo nämner är inte finansierade. Jag har i kontakten med kommunikationsverken fått klart för mig att finansieringen inte är löst. Det finns beslut om att man skall finansiera till en viss nivå, men hur det skall finansieras i vissa delar är i rätt många fall inte klart.
Frågan om det skall tillsättas en kommission eller inte är för mig inte alls någon avgörande fråga. Jag har i debatten nämnt det som ett förslag. Finns det bättre förslag och kan man göra det på bättre sätt har jag inga som helst synpunkter på det. Huvudsaken är att det blir någonting gjort.
Varför skall vi satsa på byggsektorn i det här läget? Det mest allvarliga långsiktigt är den nedgång vi har i industrisysselsättningen. Jag vill gärna understryka att utslagning av industrikapacitet är ett stort problem. Man skall inte underskatta vad det innebär i ett litet längre perspektiv om den utvecklingen får fortgå inom industrisektorn. Vi vet utifrån 80-talets erfarenheter att det är utomordentligt svårt att ta tillbaka förlorad industrikapacitet. Man kan även diskutera andra åtgärder. De är i så fall inte konkurrerande.
Jag har försökt att läsa de utredningar och annat där man har beskrivit problemen i Sverige och vad vi ekonomiskt kan göra åt dem. Jag har förstått att det finns vissa saker som produktivitetsutredningen och andra tycks vara helt överens om, och det är att vi behöver en långsiktig konkurrenskraft.
Rusta upp infrastrukturen och satsa mer på utbildning. Det är långsiktigt riktigt. Om detta är eftersatt måste det vara rätt att, i en situation där vi har ledig kapacitet som finns inom landet och är importsnål, göra kraftiga satsningar på de områden som vi behöver.
Jag tror att man skall vara mycket försiktig med att sätta sin tilltro till att en internationell konjunkturuppgång automatiskt skall ta oss ur den här krisen. Det finns tyvärr rätt så mycket som tyder på att den kan låta vänta på sig och inte alls kommer med någon stor kraft.
Georg Andersson (s): Jag har svårt att förstå resonemanget om att det saknas pengar till att sätta i gång infrastruktursatsningar. När det gäller underhållet kan jag förstå att det behövs mer likvida medel. När den socialdemokratiska regeringen fattade beslut i augusti var vi helt på det klara med att det inte förelåg några likviditetsproblem när det gällde att snabbt dra i gång stora delar av infrastrukturpaketet. Det är klart att totalfinansieringen måste ske successivt. Men projekten är stora och tar några år att genomföra. Man behöver väl inte finansiera allt vid starten, utan det gäller att komma i gång.
Min konkreta fråga är: Hur fungerar samarbetet mellan i första hand banverket, vägverket och AMS för att snabbt komma i gång? Också jag är skeptisk till en kommission. Det kanske bara blir ytterligare ett överorgan. Det bästa vore om de berörda myndigheterna kan agera snabbt och resolut.
Göte Bernhardsson: Det har förekommit kontakter på generaldirektörsnivå och sådana pågår för att diskutera dessa frågor. Det är bl.a. vid de kontakterna som vägverket sagt att för vissa av de stora projekten, bl.a. vid västkusten och E4-an i Småland, har man inte klar finansieringen. Det är därför de ärendena ligger. Det får man klara ut med vägverket. Men visst upplever man det vid verket som ett hinder att finansieringen inte är klar.
Jag har inga synpunkter på att det nödvändigtvis skall tillsättas en kommission eller någonting annat. Huvudsaken är att det finns någon som med tillräcklig kraft kan se till att man pressar fram förverkligandet av dessa stora infrastrukturbeslut.
Elver Jonsson (fp): AMS-chefens lägesbild understryker allvaret i situationen. Jag har tagit fasta på ett par nyckelord som här sagts om att satsa långsiktigt och på investeringar. En god investering är, som du själv antydde, just utbildningen. Det känns fint att två tredjedelar av den kapacitet som AMS har för att engagera arbetskraften går till just arbetsmarknadsutbilning, som nu omfattar nästan 90000.
Min fråga blir då: Var ligger tyngdpunkten i dagens arbetsmarknadsutbildning, och kan man se ett mönster i vilka ni ger en relevant utbildning? Om nu inte alla kan bli engagerade i byggverksamhet, som under mitten av 80-talet då vi hade denna väldiga puckel, vilka branscher skulle man möjligen redan nu kunna zooma in och säga: Här är något som det är rimligt att satsa på och som skulle kunna bli något av en växande sektor?
Göte Bernhardsson: Det finns naturligtvis stora ungdomsgrupper i utbildning. Sedan satsar vi traditionellt mycket på de svaga grupperna. Det är många handikappade som får utbildning, och många flyktingar finns för närvarande i utbildning. Vi försöker använda utbildning över hela fältet.
Vi har naturligtvis också ställts inför litet nya krav när det gäller arbetsmarknadsutbildning för större tjänstemannagrupper och personer med ganska hög utbildning som har haft höga befattningar. Därför har vi fått gå in mer med högskoleutbildning och annat än tidigare.
Sedan till frågan om vilka branscher man långsiktigt skall satsa på när konjunkturen vänder. Det är alldeles självklart, som här har sagts, att byggsektorn inte skall uppgå till nivån i slutet av 1980-talet, utan vi måste hitta en rimlig långsiktig nivå för byggverksamheten.
Jag tycker att den viktigaste uppgiften är att så långt som möjligt försöka bibehålla industrikompetensen och fortsätta att utveckla den. Vi vet att när det vänder kommer det att bli problem med att få kvalificerad arbetskraft till industrin.
Det behövs också strukturförändringar inom industrin om vi skall klara konkurrensen. Utvecklingen går mot mer avancerad och kapitalintensiv produktion. I den omställningen krävs också mer kompetens i industrin. Det tror jag är den stora utmaningen också för arbetsmarknadsutbildningen.
Vi försöker i den här situationen framför allt att bredda och fördjupa utbildningen hos dem som finns hos oss. Det är i stor utsträckning vad vi kan göra i dag. Det är först när konjunkturen vänder som vi skall satsa på mer specialiserad utbildning. Det är ganska meningslöst i dag när det i stort sett finns överutbud på alla områden. Det gäller att i dag utnyttja tiden till att i stor utsträckning fördjupa den allmänna utbildningen.
Magnus Persson (s): Jag kommer från Värmland där drygt 20 % av mina förbundskamrater går arbetslösa. Man frågar sig då varför inte arbetet med det eller det objektet kommer i gång. Ena gången skyller man på banverket och vägverket och andra gången på AMS, beställarna och byggarna.
Min erfarenhet är att det nästan borde finnas en katastrofkommission både centralt och regionalt för att samordna arbetet. Det finns vissa redan beslutade investeringar som inte kommer till stånd. Jag tror att man måste ha en bättre samordning på myndighetsnivå. Från regeringshåll lär vi inte ha mycket att vänta, som framgår om man läser Dagens Nyheter i dag.
Jag efterlyser en bättre samordning både regionalt och centralt för att vi skall komma i gång med dessa infrastrukturprojekt. Det är inte alltid fråga om pengar.
Britta Sundin (s): Kan du närmare precisera hur du tror att byggarbetslösheten kommer att se ut nästa vinter om man inte vidtar de åtgärder som du nu efterlyser? Vad kommer det i så fall att kosta samhället?
Göte Bernhardsson: Jag börjar med Magnus Perssons fråga om samordningen och på vilken nivå den skall ske. Jag har i princip samma uppfattning om att det finns brister i samordningen och genomförandet.
Detta känns litet konstigt att säga, men jag får ändå övervinna min blygsamhet. Förr i tiden var det kanske så att arbetsmarknadsverket hade litet större inflytande på de satsningar som skulle göras av arbetsmarknadspolitiska skäl. Riksdagen har väl tyckt att vi fått litet för mycket att säga till om och i större utsträckning ansett, att det där kan väl kommunikationsdepartementet osv. sköta själva. AMS skall inte alls behöva blanda sig i.
Vi har successivt sett att den inställningen har förändrats efter hand. Det är möjligt, om jag i all ödmjukhet får säga det till det ärade utskottet, att det också skulle kunna vara en tanke att arbetsmarknadsmyndigheterna fick litet större styrningsmöjligheter när det gäller att hålla i pengarna. Om man sitter på pengarna och verken inte får ut dem med mindre än att de kan visa att man verkligen kan sätta i gång har det en viss effekt.
Det fanns en fråga till.
Mona Sahlin (s): Det var om vinterns byggarbetslöshet.
Göte Bernhardsson: Jag kan inte precisera mer än jag redan gjort. Vi skall göra en ordentlig prognos. Låt oss vänta och höra vad Gösta Blücher från boverket har att säga om bostadsbyggandet, så kan vi kanske gemensamt göra någon slags prognos vid slutet av utfrågningen.
Det handlar om arbetslöshetsnivåer som definitivt kommer att ligga en bra bit över 20 % om man inte gör något. Det tror jag att man kan säga redan nu.
Harald Bergström (kds): Du har delvis svarat på min fråga. Anser du att landsting och kommuner genom sitt agerande på byggmarknaden skulle fungera som någon slags konjunkturutjämnare? På 60-talet när jag kom ut i byggindustrin minns jag, att när verkstadsindustrin hade litet att göra, då hade vi mycket att göra och omvänt. Nu har vi sett motsatsen. Alla har haft mycket att göra under de senaste åren, och nu har alla litet att göra.
Min andra fråga gäller de ungdomar som nu är i utbildning till arkitekter osv. och även till byggnadssnickare i gymnasierna och deras möjligheter. Skall vi redan nu strypa intagningarna för att inte få en ytterligare påspädning om tre år?
Anders G Högmark (m): Vad Göte Bernhardsson här säger om fördröjning och bristande finansieringsmöjligheter när det gäller infrastrukturen är egentligen smått sensationellt. Georg Andersson säger att regeringen för ett halvår sedan i augusti fattade beslut om ett antal insatser, och jag utgår från att finansierng då fanns klar. Nu hör man att det fortfarande finns objekt som det fattades beslut om för ett halvår sedan som inte har finansieringen klar.
Min fråga blir här: Bedömer Göte Bernhardsson att den tidigare regeringen inte hade klart för sig de bristerna i finansieringsläget? Detta är utomordentligt allvarligt.
Erling Bager (fp): Jag vill fråga om de satsningar på infrastrukturen som det fattades beslut om förra året i augusti och december månad. När bedömer man att dessa satsningar tidigast kan ge byggjobb, och vilken byggvolym och sysselsättning ger dessa satsningar förra året på infrastrukturen?
Göte Bernhardsson: Jag tror att det i och för sig är en ganska god idé att använda byggsektorn så att säga kontrakonjunkturellt. Det är visserligen en gammal idé, men den kan vara fruktbar ändå. Det handlar faktiskt nu om att stoppa en neddragning så att den inte skall bli alltför allvarlig.
Vad skall man göra med de unga? Skall man nu se till att över huvud taget inte rekrytera till branschen under fyra fem år, med de stora konsekvenser som detta får? Jag tror att parterna kan säga mer om detta. Uppfattningen har varit att man skall vara mycket försiktig med att strypa utbildningen för olika yrkesgrupper. Man vill ha in också unga människor.
Det är därför viktigt att vi bestämmer oss för på vilken nivå det är rimligt att ha byggnadsverksamheten och sedan försöker upprätthålla den så att vi inte får dessa våldsamma svängningar som får förödande konsekvenser inte bara nu i form av arbetslöshet utan också senare i form av överhettning och bristande rekrytering.
Så åter till finansieringsfrågorna. Jag kan för min del bara säga att uppgiften om att finansieringen inte är löst har lämnats till mig av vägverkets generaldirektör. Jag vet inte riktigt vilken regering som har fattat vilka beslut. Jag kan inte klargöra detta. Det får man fråga någon annan om.
Jag har förstått att det pågår diskussioner också med den nuvarande regeringen om just finansieringen där det är oklart om man skall ha vägavgifter eller annan typ av finansiering. De frågorna är uppenbarligen inte lösta. Jag tror att riksdagen får klara ut ansvarsförhållandena. För min del handlar det om att man måste tala om att detta uppenbarligen inte fungerar.
Det ställdes en fråga om byggvolymen.
Erling Bager (fp): När ger de satsningar på infrastrukturen som riksdagen fattade beslut om förra året verkliga arbeten, och vilken volym kan det bedömas att de ger?
Göte Bernhardsson: Det är mycket olika karaktär på dessa satsningar. När vi talar om Arlandabanan, Mälarbanan osv. är det ju fråga om sådant som vi från början kunde säga skulle ge mycket liten effekt under t.ex. den kommande hösten och vintern. Det tror jag alla har varit medvetna om.
Det handlar därför om att försöka stycka upp också sådana större investeringar i mindre delar som man kan genomföra snabbare. Det är en av de tekniker jag tycker att man måste använda.
Jag vill inte här påstå att jag kan alla de här frågorna i detalj när det gäller vad man kan göra i fråga om de här stora investeringarna. Jag kan bara konstatera att de inte kommit i gång.
Vid de kontakter jag haft med de stora verken har man sagt att dessa stora investeringar kommer att ge mycket liten effekt under den närmaste tiden. Sedan finns det naturligtvis mindre objekt som riksdagen har fattat beslut om som har kommit i gång.
Charlotte Cederschiöld (m): Vi var före jul med arbetsmarknadsutskottet till arbetsförmedlingen i Borlänge. Jag passade då på att fråga om vilka åtgärder man där vidtog för att informera dem som utbildar sig till byggnadsarbetare om arbetsmarknadssituationen och om några hade ändrat sitt utbildningsval på grund av informationen. Jag fick tyvärr inget tillfredsställande svar.
Vi får inte glömma bort att många av dessa ungdomar kommer från annan ort och får en hel del subventioner, dvs. samhälle och individ har en del kostnader för utbildningen. Dessutom slösar man ur utbildningssynpunkt kanske bort viktiga ungdomsår.
Hur är det på övriga arbetsförmedlingar i detta avseende? Vad har AMS gjort för att förhindra felrekryteringar när det gäller utbildning? Om det nu behövs en bantning, på vilken nivå skall den i så fall ligga? Man har hört talas om siffror på 30 %.
Johnny Ahlqvist (s): Vilka direkta och indirekta effekter har nedgången inom byggverksamheten på övrig industri? Jag tänker då mest på tillverkningsindustrin.
Agne Hansson (c): Var bedömer du att den långsiktiga nivån på byggandet kommer att ligga? Du sade tidigare att förändringar inom byggsektorn planeras minst ett år i förväg. Hur har den planeringen sett ut, eftersom vi har haft en helt orimlig situation på byggmarknaden under det senaste året? Vad har ni vidtagit för åtgärder? Vilken nivå är ni på väg ner till? Vad gör du för ungefärlig bedömning?
Göte Bernhardsson: Det ställdes en fråga om arbetsmarknadssituationen och utbildningen av de unga. Jag kan inte ge ett uttömmande svar om hur man ser på den frågan vid alla arbetsförmedlingar. Jag skulle förmoda att det i dag utdelas varningar från våra vägledare för att gå in i den här branschen. För övrigt tror jag inte att man behöver ge så många varningar. Ungdomen upptäcker ganska snabbt hur det är och reagerar och tenderar i sådana här situationer snarare att överreagera.
Detta är en fråga som det passar bra att diskutera med parterna på marknaden. Det är deras bedömning av rekryteringsbehov som är styrande. Jag föreslår att frågan tas upp igen när deras representanter är i talarstolen.
Om man ser på byggbranschen totalt sett räknar vi med att 600000 personer är direkt berörda när det gäller sysselsättningen. De investeringar som har gjorts, framför allt när det gäller infrastruktur, ger relativt liten direkt sysselsättning för byggnadsarbetare. Men det får stora indirekta effekter, och en stor del faller naturligtvis över på industrisysselsättningen.
Jag har inga exakta siffror. Jag vet att bl.a. vägverket och banverket har gjort en del utredningar och att vi kommer att få material. AMS håller på att bearbeta det material som finns. Normalt vill vi inte ha några sådana effekter. Vi vill att beredskapsarbete och annat skall finnas för dem som är direkt berörda. Men i dagsläget är det en effekt som vi vill uppnå. Därför kommer vi nu från vår sida att begära mer i kompletteringsframställan till kommunala beredskapsarbeten. Det finns där en reserv av jobb som vi tror vi skulle kunna få fram genom stimulans.
Så till situationen på byggsektorn i framtiden. Jag har talat med parterna. Om vi ser långsiktigt är det klart att vi måste gå tillbaka till den nivå som vi hade i mitten av 80-talet. Den långsiktiga nivån ligger ungefär där. Jag vill samtidigt säga att jag har litet svårt att inför riksdagen besvara den här frågan. Det beror ytterst på vilket bostadsbyggande man vill ha osv. Man måste naturligtvis bestämma vilken långsiktig nivå vi skall ha. Vi kommer ju att beröra bostadsbyggandet senare i dag. AMS har heller aldrig tidigare haft något övergripande ansvar för att planera byggverksamheten.
Mona Sahlin (s): Jag tackar Göte Bernhardsson och vill samtidigt ge en eloge för den fantastiska uppgång i arbetsmarknadsåtgärder och framför allt utbildning som vi har sett. Här är Sverige fullständigt unikt.
Nils Lundgren, Nordbanken: Fru ordförande, mina damer och herrar! Det viktigaste man kan säga är oftast också trivialt. I viss mening vet vi redan hur problemen ser ut, men vi har ändå svårt att lösa dem.
Det grundläggande för det område vi nu talar om, sysselsättning och byggsektorn, är att det skapas ett långlivat kapital. Det betyder att beståndet av fastigheter och anläggningar i landet är jättelikt i förhållande till det som nybyggs varje år. Eftersom dessa objekt finns kvar i 50--100 år och kanske längre, är det naturligen så, att byggnationen utgör 1 à 2 % av det totala beståndet.
De som efterfrågar fastigheter, anläggningar och infrastrukturella objekt är inte intresserade av det som byggs just nu. De är i största allmänhet intresserade av beståndet. Det betyder ganska blodiga variationer i efterfrågan. 5 % motsvarar normalt några års privat byggande, som därmed kan falla bort eller öka. Det här vet vi alla, men på något sätt tenderar vi att glömma bort att man inte kommer ifrån den sanningen.
Under 80-talets andra hälft hade vi en ganska betydande uppgång i efterfrågan på de produkter som kommer till användning i beståndet. Det blir i ett sådant fall lätt en ökning av sektorn i fråga på 20, 30, 40%. Men tyvärr finns en baksida av samma sak. Om man har byggt ett hyggligt bestånd av fastigheter och anläggningar står man plötsligt med en byggsektor som är alldeles för stor. Det är därför som byggsektorn har svängt under hela efterkrigstiden.
Vad vi än gör måste vi komma ihåg att det är en svängning som vi inte har någon möjlighet att hindra. Däremot finns möjlighet att se till att den är måttlig och sker i en rimlig takt och att den inte går onödigt långt åt andra hållet så att vi förlorar kompetens osv.
Det är viktigt att komma ihåg att detta är startpunkten. Under alla förhållanden står vi inför ett läge där det är ganska väl utbyggt.
Detta är ett försök till en uppskattning av själva kravytorna i landet. Vår uppskattning när det gäller bostäder är antagligen något för hög. När det gäller den offentliga sektorn är det fråga om sammanlagt 90 miljoner kvadratmeter. De flesta tycks nu mena att det kan bli 100. Detta är inte alls viktigt för det jag tänker använda tabellen till.
Jag går igenom läget grovt sett på efterfrågesidan när det gäller beståndet, snarare än när det gäller nybyggnationen, som är sekundär i sammanhanget.
Vi har byggt mycket kontorsfastigheter. Vi har nu en stigande vakansgrad, upp till 10%, medan vi tidigare egentligen inte haft några vakanser när det gäller kontorsfastigheter. Det ligger fortfarande en hel del i pipeline, och det kommer därför inom den närmaste tiden att färdigställas ytterligare kontorsfastigheter. Samtidigt har efterfrågan bromsats upp på grund av lågkonjunkturen men också på grund av att den typ av aktiviteter som använder kontorsfastigheterna i det privata beståndet för närvarande genomgår en mycket dramatisk omställning. Vi kan se att finansbolagen nästan försvinner och att bankerna nu har dragit ned sin sysselsättning med 5% eller mera -- de flyttar ut allt som inte behöver ligga centralt osv. Vi ser en våg av konkurser gå fram över dataföretag, konsulter, importagenturer och liknande verksamheter.
Detta betyder att vi nu har för mycket kontorsfastigheter. När vi diskuterar fastighetspriser och kreditförluster är vi mycket upptagna av detta. Det är en självklar input i analysen att vakansgraderna stiger ytterligare och förblir höga. Därav följer också att det inte kommer att byggas kontorsfastigheter i någon nämnvärd omfattning under en ganska lång period. Kontorsfastighetsområdet är i den meningen fullbyggt.
Enligt de uppgifter som vi kan få fram har vi kanske ca 35 kvadratmeter per tjänsteman i kontorsfastigheter. Andra lika rika länder tenderar att ligga på omkring 20--25 kvadratmeter per tjänsteman. Vi har alltså ett mycket stort utrymme för att packa oss bättre i det existerande beståndet. Det är dessutom något som företag i kris, med lönsamhetsproblem osv. tenderar att göra.
Övriga kommersiella fastigheter är i stor utsträckning beroende av den privata konsumtionen. Med det stigande hushållssparande som vi nu har är det en mycket måttlig expansion i hela handeln och kommer att så förbli under några år. Det är alltså inte bara en lågkonjunkturfråga utan också en strukturell fråga. Det svenska hushållssparandet stiger nu upp till något mera europeiska nivåer, och det betyder att de ganska hyggliga inkomstökningar efter skatt som hushållen får för närvarande i stor utsträckning går till sparande. Handeln kommer därför att vara under tryck och kommer inte heller att expandera.
Det verkar också som om butiksytorna i Sverige ligger oerhört mycket högre i förhållande till omsättningen än i andra länder. Siffror upp till det dubbla nämns. Även där kan vi tyvärr räkna med att det kommer att gå relativt dåligt med byggandet av nya kommersiella fastigheter.
Privata industrifastigheter behöver vi egentligen inte orda så mycket om. Vi har dramatiska fall i investeringarna. Sysselsättningen inom industrin har sjunkit med 12--13% och fortsätter att falla. Det är därför även på den punkten föga troligt att det blir någon nämnvärd investeringsverksamhet. Observera dessutom att det inte heller är önskvärt att just nu försöka driva fram sådana investeringar. Fastighetsbeståndet, som är den absolut största delen av den svenska förmögenheten, är utomordentligt stort. Man kan inte gärna öka på det för närvarande på områden där det under de närmaste åren inte kommer att finnas efterfrågan.
Jag övergår till statens, landstingens och kommunernas fastigheter. Vårt land har världens största offentliga sektor, och den har såvitt vi kan se också en exceptionellt stor fastighetsyta, med lågt utnyttjande. Det har tyvärr gjorts mycket litet av studier på detta område. Det har inte varit aktuellt tidigare, men nu blir det aktuellt. Jag kan mot den bakgrunden inte ge några underbyggda kvantitativa uppgifter, men mycket pekar på att kommunernas utgifter till upp till en tredjedel går till fastigheterna.
Styrsystemen inom den offentliga sektorn har inte varit särskilt bra -- det är något som man nu arbetar hårt med. Man kommer därvid att finna att lokalytornas utnyttjandegrad är mycket låg. Man går fram på alla möjliga olika vägar. Byggnadsstyrelsen, som sköter statens fastigheter, kommer nu att finna att marknadsstyrning skall gälla. Kanske skall man ha interndebitering. Måhända gör man om byggnadsstyrelsen till ett eller flera fastighetsbolag.
Under alla förhållanden kommer under de närmaste åren statliga aktiviteter, verk och myndigheter, att konfronteras med mera tydliga marknadshyror, som kommer att påverka deras budgetar. Med decentraliserat beslutsfattande och budgetansvar kommer vi också att få en mycket kraftig förändring i användningen av lokalerna inom den statliga sektorn. Återigen: Detta är en av de fundamentala vägarna till höjd produktivitet och lägre kostnader. Vi kan nog räkna med att det över lag kommer att frigöras lokalyta från den statliga sektorn. Detsamma gäller för kommunerna och landstingen, kanske framför allt för primärkommunerna.
Den låga utnyttjandegraden tillsammans med den ekonomiska press som kommer att ligga på kommunerna under 90-talet gör att det blir självklart att man ser över detta. Man kommer när man får fram interna styrsystem på detta område att upptäcka att man kan höja utnyttjandegraden ofantligt, antingen genom att direkt göra sig av med fastigheter och bättre använda dem som man behåller eller genom att på olika sätt försöka hyra ut sådant som man nu äger. Oavsett hur man gör kommer man att tillhandahålla mer av fastighetsyta. Det kommer alltså en hård press även från den offentliga sektorns fastighetsbestånd, vilket kommer att göra det svårt att öka byggandet med draghjälp från det hållet.
Bild 7
Innan jag går över till bostäderna, som står för en betydande del av fastighetsbeståndet, skall jag redovisa konjunkturinstitutets fördelning av byggnadsverksamheten i Sverige 1991 på olika områden. Jag har i det föregående gått igenom lokalbeståndet, inte anläggningarnas infrastruktur. Som framgår fördelade sig byggnadsverksamheten på nybyggnad med 167 miljarder och reparationer med 67 miljarder. Om man bryter ut ombyggnader av bostäder och för dem till reparationer för att se vad som inte är nybyggnation utan i en viss mening underhåll av beståndet, finner man att 35 à 40% under 1991 gick till att hålla fastighetsbeståndet i trim, medan resten är nybyggnation.
Som jag nämnt måste vi rimligtvis räkna med att det sker en betydande nedgång inom de ungefär 65% som utgörs av nybyggnation. Detta sker av skäl som på lång sikt är positiva, men det kommer just nu utomordentligt obehagligt och snabbt över oss.
Anläggningsverksamheten, som det talades om nyss här -- broar, järnvägar osv. -- utgör en mindre del av byggnadsverksamheten, nämligen 30 miljarder. Denna verksamhet kan utökas, och på det området har vi en rejäl efterfrågan. Alla kalkyler som vi kan göra pekar på att denna verksamhet varit svårt eftersatt under mer än ett årtionde. Där finns mycket att göra. Det kommer också att ske och ligger i pipeline. Observera dock att man i början mera kan höra hur det väser i röret än se att det kommer ut någonting, och det har att göra med att ledtiderna är betydande.
Man har skopat den första skoveln ur mullen när det gäller Arlandajärnvägen, men det händer ännu ingenting ur byggnadssektorns synvinkel under ett par år. Vi har nu i princip beslutat om Öresundsbron, men i praktiken blir det ingen verksamhet som påverkar byggnadssektorn förrän år 1994. Enligt planerna börjar arbetet i slutet av 1993, men det är då ganska blygsamt, och man kan säga att Öresundsbron byggs från år 1994 till år 2000.
Vi kan också notera att de här stora projekten får en något oproportionerlig uppmärksamhet, eftersom siffrorna ser så stora ut. Kostnaden för byggandet av Öresundsbron från landfäste till landfäste uppgår till kanske ca 12 miljarder, och anslutningskostnaderna på den svenska sidan blir ett par miljarder. Om vi räknar med att hälften av brobyggnadskostnaderna, 6 miljarder, tillfaller den svenska sidan, blir det totalt 8 miljarder. Under den sjuårsperiod när bron skall byggas blir det i genomsnitt 1 miljard per år. Den cement som går åt för att bygga själva bron tar det ungefär elva dagar för Slitefabriken att producera. Detta lyfter inte landet på något sätt, men ger ett välbehövligt bidrag till sydvästra Skånes lokala verksamhet och arbetsmarknad -- så mycket mera är det inte.
Man kan säga att detta tillsammans med åtskilligt annat blir en hel del, men att det är viktigt att man inte hakar upp sig på de enstaka stora, glamorösa projekten, utan att man på olika vägar får i gång infrastrukturell investeringsverksamhet.
Men hur man är gör är väntetiderna långa. I den lågkonjunktur som vi just nu har och som kommer att omfatta 1992 och 1993 får vi egentligen ingen nämnvärd ökning av investeringsverksamheten, i varje fall ingen som vi beslutar nu, utan det blir sådant som redan är beslutat. Men det som beslutas nu kommer sedan att bli ett välbehövligt stöd för byggnadssektorn.
Man skall här också erinra om att det gäller ganska olika verksamheter. De allra flesta byggföretagen har kompetens och arbetskraft för att bygga hus, inte för anläggningsverksamhet. Skanska och NCC har mycket betydande anläggningsverksamhetsdelar, men det finns åtskilliga andra byggföretag som inte sysslar nämnvärt mycket med anläggningsverksamhet och som därför inte drar fördel av utökningar av anläggningsverksamheten. Vissa företag bygger enbart fastigheter, andra ägnar sig åt att reparera och har kompetens för detta. BPA, som är bra på måleriarbeten, kommer att klara sig bättre genom att det nu kommer att bli mer av ombyggnader och reparationsverksamhet.
Påfrestningarna kommer alltså att fördelas mycket ojämnt, och det krävs betydande omfördelningar av arbetskraft mellan de existerande företagen. Det är inte lätt att hastigt ställa om ett existerande företag. Särskilt kommer många som nu förlorar jobbet inom byggsektorn -- det sker efter hand på alla nivåer, även på tjänstemannanivå -- att få söka sig fram på egna vägar, med egna små nystartade företag, som ofta är mycket lämpade för reparationsverksamhet. Det är i och för sig bra för dem, men de redan existerande fullskaleföretagen får flera att konkurrera med. Det återstår alltså många problem och omställningar inom byggverksamheten.
Jag skall också tillägga att arkitekter i princip ritar nya hus. De används inte vid anläggningsinvesteringar, inte vid reparationer och överlag faktiskt inte heller i större utsträckning vid ombyggnader. Detta betyder att arkitektkåren drabbas alldeles ofantligt. När vi talar om en nedgång inom byggsektorn om kanske åtminstone 25% drabbas arkitektkåren sannolikt till 50--75%. Det är ett gigantiskt bakslag som hotar på den sidan.
Jag går så över till att säga några ord om bostadsbyggandet. Det är likadant där: vi har ofantligt mycket bostäder, såvitt bekant fler än i något annat land. Det är svårt att få fram jämförbar statistik. Det som vi kan utgå från är jämförelser avseende antalet lägenheter per tusen invånare. Därvidlag ligger vi i och för sig högst, men man kan räkna med att det underdrivs hur mycket högre vi ligger.
Frankrike ligger högt -- där räknas som rum sådant som i Sverige närmast betraktas som garderober. Antalet kvadratmeter per person är ungefär 45 i Sverige. Det är sannolikt väsentligt högre än i något annat land. Vi har också ungefär två rumsenheter per person. Det är en mycket stor bostadsyta.
När vi ser på det som vi kallar bostadskön skall vi komma ihåg att alla de som står i den kön bor; de finns redan inom bostadsbeståndet. Vi har också överlag världens modernaste bostäder. De är i överväldigande grad byggda i sen tid. Vi har också i ett par omgångar satsat rejält på ROT-sidan för att modernisera beståndet.
Detta hindrar inte att miljonprogrammets bestånd nu kommer in i reparationsåldern. Det ger ett betydande bidrag, som hjälper till inom byggsektorn, men kvar står ändå att vi har väldigt mycket bostäder.
Genom skattereformen och förändringar av andra slag har relativpriset på boende redan stigit påtagligt, kanske med åtminstone 10--15%. Inkl. försöken att få bort en betydande del av räntesubventionerna blir det ännu mer. Om vi räknar ut vilken effekt höjningarna av relativpriset på boendet får på efterfrågan på beståndet, hamnar vi på siffror i storleksordningen 10% eller kanske rent av litet mera. Det är alltså många års nybyggnation som därmed skulle falla bort.
Nu är det så lyckligt ordnat att många hus står på fel ställen och att man måste bygga nytt på andra ställen. Det gör att nybyggnationen inte faller bort helt. Men det blir å andra sidan desto värre där de hus som inte kommer till användning står. Jag tänker på Karlskoga, Vingåker och andra ställen i landet där man får brutala bakslag. Allt pekar nu på att vi kommer att få ett högre utnyttjande i denna mening av det existerande beståndet.
En del av bidragen till att vi har haft stigande efterfrågan på bostäder har haft att göra med demografiska förändringar. Vi skiljer oss flitigt och bor alltmera ensamma. Den hushållssplittringen har efter hand blivit nästan avslutad. Ungdomar har också allt tidigare gått ut till egna bostäder, även om de på grund av relativprisförändringarna ganska snabbt har kommit fram till en slags mättnadsgrad.
Bild 8 A
Låt mig också se på kostnaderna för det boende som vi nu talar om. Jag gör då snabbt några antaganden dels om realränta, dels om en statsobligationsränta på omkring 91/2%. Det är då inte fråga om just dagens notering. Min uppskattning är att inflationsförväntningarna för närvarande ligger på ca 41/2%. De kommer att sjunka när man upptäcker att den faktiska inflationen under de kommande åren blir lägre. Det skulle ge en riskfri realränta på ungefär 5%.
Jämför man med inflationsräntor i andra länder, på grundval av inflationsprognoser i dessa för de kommande åren, hamnar man ungefär på siffran för de flesta andra länder. Så bör det också vara. Med fria kapitalrörelser mellan de stora industriländerna bör realräntorna mer och mer utjämnas, och det har även skett. För de riktigt stora länderna med mycket likvida obligationsmarknader kommer man fram till en något, men inte mycket, lägre realränta. I andra länder hamnar man ofta på 51/2%--6%.
Det är inte stora skäl att anta att realräntan sjunker under 90-talet. I Östeuropa finns nu 300--400 miljoner människor med god utbildning, betydande naturtillgångar och en alldeles fenomenal brist på realkapital, enormt små bostadsytor per person, illa underhållet fastighetsbestånd, extremt svag infrastruktur i form av vägar, telekommunikationer, energisektor osv. Med bara en rimlig utveckling inom detta område -- och jag är inte på något sätt optimistisk på den punkten -- får vi ändå de investeringar som framgår av bilden. Dessa ger en mycket hög avkastning och bidrar därmed till att under en ganska lång period hålla realräntan uppe på hög nivå.
Att detta sker är inte något ekonomiskt misslyckande. Räntebildningen kommer helt enkelt att ge signaler om att vår sparförmåga kan användas med bättre resultat i Östeuropa än i Västeuropa. Resultatet blir höga räntor, som håller tillbaka investeringarna och som därmed möjliggör denna resursöverföring.
Bild 8 B
Det föregående resonemanget gällde den riskfria realräntan, men det finns också ett behov av riskpremier, även om statssubventioner utgår för bostadsbyggande. Vi har nu på marknaden riskpremier om 23/4e%. Detta gäller när man övergår från riskfria statsobligationer till en bostadsränta på cirka fem års sikt. Detta är en ovanligt hög spread, som det brukar kallas i bankkretsar. Jag tror att premien just nu är något uppdriven, på grund av omställningar av fastighetspriser, osäkerheten om den framtida bostadspolitiken o.d. Det är för närvarande också betydande skillnad i likviditet mellan marknaden för statsobligationer och den för bostadsobligationer, och det har vidgat denna spread osedvanligt mycket.
Bild 8 C
Jag drar därför helt fräckt bort 3/4% och säger att den riskpremie som man får lägga på är 2%. Man hamnar därvid ändå på en real bostadsränta om 7%, och det är inte så litet.
Vad har vi då för kostnader?
Bild 9 A
Jag föreslår tre alternativ: en produktionskostnad per kvadratmeter i landet om 8000, 10000 eller 12000 kr. Den har inom storstadsområdena nu legat på över 12000 kr. under den senaste fasen av byggandet. Realräntorna varierar omkring 6%, och avskrivningstiderna ligger på 65 resp. 50 år. Jag får här ett lågt kostnadsalternativ, ett mellanalternativ och ett högt alternativ.
Vilken samhällsekonomisk kostnad får vi i dessa alternativ? Den kalkylen skulle se ut på följande sätt.
I lågkostnadsalternativet bygger vi oerhört mycket billigare än vad man trott att vi skulle kunna. Vid en produktionskostnad om 8000 kr. per kvadratmeter får man en kapitalkostnad om 500 kr. per kvadratmeter och år. I mellanalternativet, som ni förstår att jag mest lutar åt, blir den 700 kr. och i det tredje alternativet 850 kr. Kapitalkostnaderna efter det att man har genomfört ett räntelånesystem eller något liknande ligger oftast över hyresnivån i det existerande beståndet. Det visar vidden av problemen. Här har vi svårigheter.
Bild 9 B
Till kapitalkostnaderna tillkommer driftskostnaderna, som fördelas ungefär så här, med vissa uppskattningar på grundval av bostadsyta. I mellanalternativet tillkommer 300 kr., så att man kommer upp i 1000 kr. per kvadratmeter och år.
Man skall också ta hänsyn till fastighetsskatten, vilket inte är så lätt -- vi vet inte vad vi har för fastighetsskatt kommande år -- men man skulle kunna räkna med att hamna på ca 1100 kr. Det är, kort sagt, dyrt att bo.
Bild 10 A
På en marknad med långsiktig jämvikt, där man har en rimlig nybyggnation varje år, måste kostnaderna täckas på den här nivån. Med en fungerande bostadsmarknad skulle det i princip se ut så här i beståndet i dess helhet. Som framgår kommer de som nu har mycket lägre kostnader att långsamt glida uppåt, och det är just vad som håller på att hända. Jag visar detta för att peka på att om vi menar att vi -- som vi säger -- är på väg till något rimligt på bostadsmarknaden, kommer svenska folket att konstatera att det bostadsbestånd som vi har nog räcker till, även om det i någon mån står på fel ställen.
Bild 10 B
Georg Danell har nu till uppgift att försöka komma med en lösning på denna typ av problem. Det som jag hittills redovisat är reala kalkyler, som skulle gälla om vi hade fullständig prisstabilitet. Då får vi en kapitalkostnad om 700 kr. per kvadratmeter varje år. Problemet är att vid inflation blir kalkylen tyvärr "frontlastad" -- det blir dyrt i början och billigt på slutet. Detta problem leder till hyressplittring och gör det omöjligt att bygga om kostnaderna skall täckas första året.
Svenska regeringar har sedan 60-talet kämpat med paritetslånesystem, subventioner kombinerade med hyreshusavgifter, räntelånesystem osv. Den bästa lösningen är att ha prisstabilitet. Utan en sådan står vi inför följande problem med kapitalkostnaden.
Bild 11
Vid prisstabilitet följer kapitalkostnaden en jämn linje. När det förekommer något mått av inflation tillkommer en överkostnad som vi nu subventionerar bort någorlunda väl. Efteråt kommer det in pengar, men vi lyckas inte få in dem från dem som bor i beståndet, och därmed får vi en nettosubvention.
Varför blev det ett sådant hallå omkring räntelånesystemet, och varför stoppades det?
Jag vill avsluta med att påminna om att det är ganska självklart att någon skall ta på sig höga kostnader i början för att trygga finansieringen men sedan skall få tillbaka pengarna. Räntelånesystemet var ett statligt system. Inställningen att ett sådant inte kan fungera, att det är farligt att låna till räntan, är naturligtvis felaktig, men det fanns ändå något i den invändningen. Jag vill påminna om att man i en sådan här verksamhet helt enkelt måste ha ett egenkapital, och det har man i princip inte haft.
Någon säger att man inte törs låna till de höga räntorna i början, i förhoppning om att pengarna skall kunna återbetalas 20--40 år senare -- tänk om fastighetspriserna inte utvecklas på rätt sätt! Men under prisstabilitet kan man inte bygga bostäder. Då händer ju precis samma sak. Skillnaden är bara den att man måste ha ett mycket större egenkapital. Det är alltså viktigt att vi när vi försöker lösa detta för framtiden får till stånd någonting bättre. Gör vi det, ordnar kreditmarknaden resten.
Jag som småhusägare och vi i banken har alltid hållit på med detta. Det har aldrig varit omöjligt för småhusägare att klara av det löpande. De har belånat huset om och om igen tills de har kommit på fötter. Ett räntelånesystem finns alltså egentligen redan. Varför behövs det då ett statligt system? Jo, därför att det inte finns eget kapital. Det är bättre att försöka lösa det problemet än att komma med ännu en konstig variant av räntelånesystem.
Mona Sahlin (s): Jag vill rikta mig till dig som ekonom, framför allt med tanke på det som du sade under den första delen av ditt anförande. En arbetslös kostar alltid något, mätt i pengar. Det är mera en fråga om hur han eller hon skall föranleda kostnader. Det gäller också för en byggnadsarbetare. Han drar kostnader antingen i form av A-kasseersättning eller socialhjälp eller i form av aktiva åtgärder. Det känns fel att i dag bara borra oss ned i siffror. Arbetslösheten kostar också räknat i lidande och förödmjukelse, och det finns också en risk att helt falla bort från arbetsmarknaden.
Jag säger det därför att vi vid sådana här tillfällen riskerar att bortse från detta, på grund av att det inte går att mäta i pengar.
Min fråga är: Om vi håller inflationen och kostnadsutvecklingen nere och undviker att hamna i den överhettning som jag tror att vi alla här i dag inser faran av och ser effekterna av, finns det något som talar emot att du mer generellt skulle satsa på de eftersatta områden som finns?
Jag talar inte om nybyggandet som sådant utan om de eftersatta områden där behoven finns och där kostnaderna är låga, t.ex. äldreboendet -- ett område som inte har nämnts här -- och över huvud taget ombyggnad, reparation och åldervård.
Nils Lundgren, du lät mycket uppgiven -- som om det inte skulle gå, även om man brett och systematiskt satsar på att få fart på dessa tillväxtområden. Det kanske inte är ett uttryck för uppgivenhet, utan för realism? Är det så?
Nils Lundgren: Jag gjorde en mycket noggrann genomgång för att absolut påminna om att vi nu har en för stor byggsektor. Detta faktum går inte att komma undan. Vi måste vidta åtgärder, annars blir det en orimlig smäll åt andra hållet. Makroekonomiskt sett var år 1991 byggsektorn i BNP-termer 16% av den totala aktiviteten. Det är en orimlig nivå, vilket alla som håller på med detta är överens om. En sådan nivå har man inte år efter år. Normalsiffran i rika industriländer är 10%. Ni ser då det dramatiska i det hela.
Det finns kanske fler orsaker till detta. Jag har kolleger som säger, att eftersom det i Sverige är rätt kallt, vistas man mer inomhus än på andra håll och behöver därför större ytor. Men låt oss räkna försiktigt och säga att det inte behöver sjunka mer än till 12 procentenheter. Det är ändå 4 procentenheter av BNP, vilket är mycket. Det betyder att 25% av byggsektorn skall bort. Det var vad jag ville påminna om, så att ingen inbillar sig att vi med kraftfulla åtgärder hindrar någonting utan ser till att det inte går mycket längre.
Lyckligtvis är detta möjligt. Om man ändå skall bygga ålderdomshem, skall man naturligtvis göra det när det finns osedvanligt mycket lediga resurser. Vi kommer också att finna att alla nationalekonomer är rätt ointresserade av det nuvarande budgetunderskottet. Det stora problemet är hur det strukturellt sett kommer att se ut sedan. Man behöver inte säga -- det gäller inte bara nationalekonomer utan också den s.k. berömda marknaden -- att de åtgärder som vidtas inte binder statsmakten till utgifter i 15år framöver, utan det är någonting som görs nu. Det går utmärkt och är dessutom lämpligt.
Agne Hansson (c): Det Nils Lundgren har sagt leder oss till frågan om ombyggnadsverksamhet och byggande med tanke på äldrebehovet. För det första: Ser Nils Lundgren inget nybyggnadsbehov? Man kunde få det intrycket. För det andra: Vad ser Nils Lundgren för problem med att komma i gång med ombyggnadsverksamheten och byggandet för äldre människors behov? Hur verkar räntelåneprincipen i ett läge där rebelåningsmöjligheten täcks in av en växande skuld eller av en överföring av kostnaderna för räntorna till kommunerna? För det tredje: Hur ser kreditmarknaden på byggandet i dag? Det är verkligen svårt att få krediter till byggande och ombyggande. Vad beror det på?
Knut Billing (m): Jag skulle vilja få en litet noggrannare precisering i vad gäller vilken marknad vi har att vänta oss framöver. Nils Lundgren sade tidigare, att det blir en nedgång med 25%. Gäller den siffran med utgångspunkt i den overhead-bild som uppvisade en summa på drygt 230 miljarder? Om svaret är ja, vore det intressant att få besked -- kanske senare i dag -- om var vi exakt ligger under 1992. Inkluderar nedgången med 25%, vilken Nils Lundgren bedömer vara rimlig, de åtgärder som nu vidtas från regeringens och riksdagens sida för att klara sysselsättningsfrågorna?
Sonja Rembo (m): Vi talade tidigare här om finansieringen av infrastruktursatsningarna, vilket vållar vissa problem. Göte Bernhardsson talade om att det nu är läge att satsa på importsnål verksamhet. Nu får vi höra av Nils Lundgren att vi har ett överskott på framför allt kontorsfastigheter och att det är tämligen fullbyggt när det gäller bostäder. Byggboomen har varit oerhört inflationsdrivande, och nybyggandet har skett i ett väldigt högt kostnadsläge. Finansieringskrisen på fastighetssidan är väl känd. Litet drastiskt uttryckt: Vi måste fortfarande hålla på att betala för tomma fastigheter. Hur påverkar den situationen möjligheterna att få fram finansiering till nya satsningar på infrastruktur -- jag talar nu om både investeringar och drift?
Nils Lundgren: Agne Hansson ställde en fråga om utrymmet för nybyggande då det är, som han också påpekar, ombyggnad, reparation och underhåll som gäller. Anläggningsverksamheten är ett undantag. Regionala obalanser är naturligtvis också avgörande, t.ex. att det, trots allt, på grund av påtaglig expansion i någon del av landet eller i bestämda universitetsstäder under 90-talet görs satsningar. I sådana trakter kommer det antagligen att saknas bostäder, vilket i sin tur leder till kommunala följdinvesteringar och nybyggande.
Detsamma gäller för speciellt en form av boende, nämligen äldreboendet. Om man genomför reformer som innebär att äldre människor skall bo på ett helt annat sätt än tidigare och om byggnaderna inte finns, leder det till nybyggande. Jag har svårt att tro att detta byggande kan få så stor omfattning och vara av någon större betydelse när det gäller totalbilden, men från effektivitetssynpunkt är det vettigt att det kommer i gång när kostnaderna är lägre och resurserna finns lediga.
Grovt uttryckt skulle man kunna säga så här: Med hjälp av ett system har vi byggt många bostäder -- vi har mängder av moderna bostäder. Med ett högre relativpris på detta boende "packar vi oss" bättre i befintligt bestånd, och den stora efterfrågan försvinner. Detta innebär också -- för att vi skall kunna packa oss -- krav på en hel del ändringar i den fysiska utformningen av det existerande beståndet. Marknaden ger oss på det sättet en naturlig betydande efterfrågan på ombyggnad. Då menar jag inte en ombyggnad på grund av att folk har fått det bättre ställt, att de vill sätta in ett burspråk, bygga in verandan o.d., utan en ombyggnad på grund av att fastigheter behöver byggas om för att de skall kunna användas på annat sätt än tidigare, t.ex. fler mindre lägenheter.
När det gäller överföringar tycker jag att det är en sak för politikerna att ta ställning. Det är en tekniskt oerhört komplicerad fråga som jag inte kan besvara.
I vad gäller kreditmarknaden skall man komma ihåg att skälet till att banker är mycket impopulära eller måttligt populära -- inte bara i Sverige utan i alla länder -- är att de står för marknadens kreditransonering. När någon blir besviken för att han inte kan göra det som han har tänkt sig och det berör hans ekonomi, rör det sig i sista hand om en bank som har sagt nej. I dagens läge blir detta påtagligt. Vi har nu stora osäkerheter med tomma fastigheter som ägs av fastighetsägare med mycket dålig ekonomi. I det läget lånar bankerna ut till nybyggande självfallet endast under trygga förhållanden. Observera att detta faktum inte beror på någon felaktig funktion i marknaden som politiker bör komma till rätta med, utan att det faktiskt är ganska rimligt att inte "hosta upp" pengar till fler fastigheter då vi redan har ett stort fastighetsbestånd. Marknaden skall fungera på detta sätt.
Siffran 25% som jag nämnde i samband med bindningar är en ren överslagsberäkning och gäller för nybyggande. Det är då inte 234 miljarder, utan snarare 167 miljarder, som det är fråga om, vill jag minnas.
Knut Billing (m): Vad är Nils Lundgrens bedömning när det gäller de 234 miljarderna?
Nils Lundgren: Menar du vad vi får nästa år och året därpå?
Knut Billing (m): Nästa år!
Nils Lundgren: Nybyggandet sjunker dramatiskt. Men i konjunkturinstitutets bedömning gjord i december har man räknat med femprocentiga ökningar för åren 1992 och 1993 av reparation och underhåll. Eftersom dessa poster är stora, innebär det i nedgång av volym för hela byggsektorn endast ett par procent för både detta och nästa år, vilket jag tror är en underskattning. Vi skall göra en ny bedömning efter vad vi har sett här. Vi tror att vi kommer fram till en några procentenheter högre siffra.
Dramatiken upplevs också större, eftersom vissa företag får stora smällar, och kompensationen återfinns i andra företag. Det är mer kalabalik än man skulle kunna tro på grund av en nedgång på bara 5--7%.
När det gäller den sista frågan, om överskott och prisfall, är det viktigt att notera att kostnaderna för att bo, efter ändringar i subventionssystem och regelverk, kommer att sjunka i relativa termer. Om vi räknar att vi nu bygger för 10000 kr./kvadratmeter -- trots att det i dessa trakter helt nyligen har kostat mellan 12000 och 15000 kr./kvadratmeter -- är även det antagandet en underskattning. Jag gissar att vi kommer att bygga för 8000 kr. med dagens penningvärde. Det blir en fruktansvärd press. All erfarenhet visar att det finns mycket att ta ur en sektor där det varit en extremt överhettad situation -- utan utlandskonkurrens. Vi har haft denna överhettning och kommer nu att befinna oss i den situationen att vi får lägre priser.
Å andra sidan betyder det inte att fastigheter som fallit i pris kommer att skyddas av de höga nybyggnadskostnaderna. Dessa går helt enkelt ned. När det gäller tomma fastigheter skall vi komma ihåg att vi under tidigare år har varit vana vid att det nästan inte funnits tomma fastigheter, framför allt inte tomma bostadsfastigheter. Men det skall finnas många tomma fastigheter i en bostadsmarknad -- kanske minst 5%. Det är lång väg dit -- extremisterna säger 10%. Vi talar här om ca 150000 lediga bostäder av 3,8 miljoner bostäder. Vi skall inte inbilla oss att man måste göra någonting åt detta. Det skall finnas en lägenhetsreserv för att man skall kunna få den flexibilitet på t.ex. arbetsmarknaden som krävs.
Ulf Lönnqvist (s): Bostädernas andel av byggandet är ungefär 50%, som här visats på en bild. I mitten av 80-talet, när framför allt kontorsbyggandet tog fart, pressades nybyggandet tillbaka. Byggandet av ungefär 25000 nya bostäder hade då satts i gång. Det intressanta är att man alltid försöker skylla på bostadsbyggandet vid prisuppgång -- jag tänker då på den prisuppgång som vi har haft i byggsektorn. Det kan dock noteras att det under åren 1986--1988 då priserna rasade i väg som allra snabbast, tre gånger snabbare än inflationen i övrigt, inte var bostadsbyggandet som var den stora boven, utan det var kontorsbyggandet och den del av byggandet som var föremål för marknadskrafternas fria spel. Med utgångspunkt i Nils Lundgrens resonemang om bankerna och deras nuvarande kreditbegränsningar till följd av ett annat synsätt nu, undrar jag vad den felspekulation som ledde dels till våldsam prisuppgång, dels till stor överhettning på nämnda typ av lokaler beror på. Varför gjorde marknaden den felaktiga bedömningen?
Harry Staaf (kds): Nils Lundgren nämnde att de satsningar som nu beslutas inte kommer att få någon större effekt förrän 1992 och 1993. Innebär det att dagens situation beror på beslut som fattades, eller snarare inte fattades, under åren 1989--1990?
Sedan har vi frågan att öka egenkapitalet vid byggande och ombyggande. Vi har behov av lägenheter för äldre. Kommunerna har ett ganska stort bestånd av äldre fastigheter. Om man säljer ut en del av det beståndet och satsar pengarna i ett större egenkapital, skulle marknaden klara det?
Bertil Danielsson (m): Vilken blir den samhällsekonomiska effekten om vi gör det antagandet att man av arbetsmarknadspolitiska skäl stimulerar ett nybyggande på 10000 lägenheter, som det inte går att hyra ut.
Richard Ulfvengren (nyd): Kan du koppla nedgången på 6--7% -- som först var 25% -- till arbetstillfällen? Det du nämnde gällde ju omsättningen. Kan vi vänta oss utländska aktörer på byggmarknaden i Sverige i ett framtida EG, eller kommer de svenska byggföretagen att få en större marknad i Öst- och Västeuropa?
Mikael Odenberg (m): Det förefaller som om alla bedömare är överens om åtminstone två saker, nämligen att det är ofrånkomligt med en minskning av byggvolymen under en anpassningstid efter 80-talets byggfest, och i och med det fallande byggsysselsättning, samt att det naturligtvis är allvarligt om byggindustrins volym faller så snabbt att man kommer långt under den nivå som långsiktigt sett behövs. Det kostar mycket att bygga upp igen, också mänskligt. Jag skulle vilja få detta kvantifierat, gärna i sysselsättningstermer eftersom det är temat för dagens utfrågning. Om vi i morgon har den byggsektor som Nils Lundgren långsiktigt sett anser rimlig inför 90-talet, vilken byggarbetslöshet får vi då -- i dag har vi en byggarbetslöshet på 16%?
Eva Zetterberg (v): Har jag uppfattat Nils Lundgren rätt att det är räntelånesystem, om än i en något reviderad form, som Nils Lundgren tror kommer att bli nödvändigt att införa?
Nils Lundgren: Till Ulf Lönnqvist: Jag talade i största allmänhet om byggandet. När efterfrågan stiger ökar kostnaderna. Jag håller med om att det var byggandet av kontorsfastigheter o.d. som var orsaken.
Du frågar: Gjorde bankerna fel? Marknadsekonomin fungerar så, att när banker har stora förluster har de gjort fel. Det är definitionen. De kan anklagas för t.ex. finansierandet av byggandet av kontorsfastigheter som föll i pris eller inte kunde användas m.m. Varför skedde detta? Ja, vi har många pågående teoretiska diskussioner jorden runt om detta, eftersom vi ständigt har spekulationsbubblor som om och om igen dyker upp när det gäller marknadsekonomi. Marknadsekonomin har inte någon intern stabilitet. Det var den ursprungliga keynesianska idén som blev vulgärkeynesianism. Tanken var att marknadsekonomin behövde stabiliseras och det behöver den.
Jag har också hört många i byggsektorn tala med en lättnadens suck om en del direkt kvantitativa restriktioner på byggandet i Stockholm och Uppsala. De tyckte att det var tur att de funnits. Hur skulle det annars ha gått? Återigen, vad visar detta? Det hade varit bättre att vidta andra åtgärder tidigare, men med rådande situation var det faktiskt en fördel. Vi finner samma fenomen när det gäller det gobala överskottet på kapacitet i pappersindustrin. Jorden runt där det tjänas pengar, ställer man dit en pappersmaskin. Alla vet att detta leder till överkapacitet, men ingen har möjlighet att gentlemannamässigt säga: Ni får ta vår marknadstillväxt de här två åren så tar vi nästa. Branschen lever med detta och planerar också därför. Något av det inslaget finner vi här. Om statsmakterna skulla kunna hjälpa till med en variation skulle det vara bra. Motsättningen mellan ekonomer och politiker är nog inte stor.
I vad gäller felet som gjordes åren 1989 och 1990, kan med facit i hand sägas att arbetet när det gäller infrastrukturen borde ha kommit i gång tidigare. Vi ser att det är vad vi skulle ha velat ha i dag. Bakslaget är större än väntat. Frågan är hur tydliga signalerna var. Vi har haft för små investeringar i infrastrukturen under en mycket lång period och det är en allvarlig kritik. Det handlar inte enbart om konjunkturpolitik utan om placeringen av infrastruktursatsningarna.
Beträffande frågan om utförsäljning av kommunernas äldre fastigheter finns många vägar att välja. Personligen tycker jag över lag att fastigheter bör byggas och förvaltas av dem som är specialiserade på detta. Den offentliga sektorn bör därför gå ur fastighetsägandet. Det är en rätt kontroversiell synpunkt som inte är hämtad ur den rena vetenskapen. Det handlar mer om erfarenhet och bedömning, som jag har blivit van vid att göra under årens lopp. Det betyder att jag, som medborgare, tycker att det vore ganska lämpligt att försöka reducera fastighetsbeståndet. Pengar som kommunerna då får tillgång till bör de i stor utsträckning placera i sin egen infrastruktur. Det är ett naturligt sätt att växla om. Den offentliga sektorn bör framför allt stå för det som den sektorn ensam klarar av och dit hör den stora infrastrukturen. Att driva fastighetsskötsel o.d. vilket är en specialiserad verksamhet, hör inte dit. Detta är rent principiella synpunkter.
När det gäller frågan om stimulerandet av ett byggande av ytterligare 10000 lägenheter, som sedan står outhyrda, måste man veta om det menas att dessa inte borde ha funnits. Som jag sade tidigare, tycker jag att vi bör ha en lägenhetsreserv. Oanvända lägenheter i den totala marknaden är en produktiv satsning. Det är viktigt att komma ihåg att det ser ut på det här sättet. Om man bygger ytterligare 10000 lägenheter som står tomma, måste man bestämma sig för om de är ett bra tillskott till lägenhetsreserven. Är de det finns det ett värde i dem. Tillkommer de till en redan befintlig tillräcklig lägenhetsreserv är det en bortkastad satsning. Det handlar alltså om en komplex analys för att kunna se var man hamnar. Över lag bör man försöka se till att kortsikts- och långsiktsmålen inte strider orimligt mycket mot varandra. Vill vi öka aktiviteten i byggsektorn, jämfört med vad eljest skulle ha skett, bör vi se till att det som byggs kommer att behövas senare.
Beträffande frågan om sysselsättning och produktion följs åt, tror jag att sysselsättningen antagligen faller mer än produktionen. De siffror som nämndes handlade inte om omsättningen utan om förändringsvärdena. Det bör vara så att produktiviteten går upp precis som i industrin. I industrin sjunker sysselsättningen snabbare än produktionen och därmed går produktiviteten upp -- till all lycka. Ett sådant element kan vi även räkna med när det gäller byggsektorn.
När det gäller EG vill jag säga att det finns folk som arbetar med EG-frågor. Självfallet kommer vi att få konkurrens och det är bra. När det gäller byggämnesindustrin t.ex. så har vi runt Östersjön länder som nu kan starta tillverkning av cement osv. och som fackmässigt ligger mycket väl till. Det kommer att bli ett hårt tryck från t.ex. Polen och Baltikum i det avseendet. Detsamma gäller även, efter hand, sågade trävaror o.d.
EG:s regler ger dessutom intressanta konsekvenser. I Sverige och i de flesta rika industriländerna har vi föreställningen att det är helt i sin ordning att billig arbetskraft tillverkar jumprar som vi kan köpa billigt, så länge det inte görs på resp. lands eget territorium, för då skulle arbetarna ha ungefär samma lön. Detta gäller även byggsektorn. Men låt oss tänka oss att det dyker upp ett utländskt företag som erbjuder sig att utföra arbetet mycket billigare, därför att arbetskraften är mycket billigare i landet i fråga, men att arbetet plötsligt skall utföras här i stället för att skickas hit. Situationer liknande denna får vi direkt i och med EG-reglernas införande.
Som svar på frågorna angående vad som sker med byggarbetslösheten när den redan nu är mycket hög kan sägas att all tidigare erfarenhet ger vi handen att byggsektorn är van vid stor flexibilitet. Vid tidigare nedgångstillfällen har denna typ av arbetskraft, som överlag är användbar, duglig och dessutom van vid att växla mellan jobb -- vid t.ex. projektanställning -- visat sig vara i stånd att hitta alternativ i mycket större utsträckning än någon annan typ av arbetskraft. Utbuden av alternativ till byggsektorn brukar också raskt minska. Det är dock svårt att i nuvarande läge se vart man kan nå. Vi hörde Göte Bernhardsson beskriva hela ekonomin i arbetslöshetskris. Jag tror inte att vi kommer att se den eleganta neddragningen av byggsektorn som vi har sett tidigare. Det finns helt enkelt ingenstans att gå. Efter hand, under mitten av 90-talet och senare, kommer det att se annorlunda ut. Men nu i början av 90-talet, fram till 1993 eller kanske 1994, har vi anledning att vara mycket oroliga.
Slutligen räntelånen: Innebörden av det som jag sade är att räntelånen redan finns. Det händer att kontrakt upprättas med företag som har långa investeringstider. Kontrakten innebär ett slags lånelöfte. Alla banker är mycket intresserade av att ingå sådana avtal om det hela ter sig rimligt och lönsamt.
Varför ter det sig då inte rimligt och lönsamt i större utsträckning, kan man fråga sig. Man törs inte låna upp till 100% för en investering, om kapitalet skall tas tillbaka under 60 år samtidigt som man är beroende av att det som man investerat i nästan varje år följer minst inflationstakten. Det vore fullständigt oansvarigt att göra någonting sådant. Bankerna har redan nu gjort tillräckligt mycket som är oansvarigt. Det krävs ett rimligt inslag av eget kapital, så att om fastighetspriserna utvecklas sämre än priserna i övrigt är det den som har gjort investeringen och bedömningen som får ta risken. Kreditgivaren skall inte plötsligt få veta att låntagarens kalkyler har spruckit.
Gösta Blücher: Herr ordförande, riksdagsledamöter! Bostadsbyggandet i Sverige ligger än i dag i februari 1992 på en mycket hög nivå. Jag skall redogöra för en bild som visar antalet påbörjade bostadslägenheter och antalet lägenheter där man har fått beslut om bostadslån och lägenheter där man har ansökt om bostadslån. Det byggs praktiskt taget inga bostäder i Sverige utan statligt bostadsstöd.
Bild 12
Antalet ansökningar om bostadslån och beslutade bostadslån under 1991 var drygt 60000. Påbörjade bostäder under 1991 var ungefär 57000. Påbörjade lägenheter under 1990 var 69000. Det är en mycket hög nivå.
Beträffande utvecklingen under 1991 kan vi konstatera att under andra halvåret sjönk antalet beslut och antalet ansökningar om statligt bostadslån. Nivån i dag i nyproduktionen svarar mot en årlig produktion på nära 50000 lägenheter. Till detta skall läggas ombyggnadsverksamhet. Under 1991 ökade antalet ansökningar och beslut om statligt stöd för ombyggnad mycket kraftigt. Antalet lägenheter med ansökan om stöd för ombyggnad var under 1991 70000 i runda tal. Det skall noteras att nära hälften var sådana ansökningar och beslut som kom under december månad. Väldigt många av dessa kom också att behandlas -- alltså beslut -- under december. Där gjorde landets länsbostadsnämnder en kraftfull insats för att hinna klara beslutsfattandet före årsskiftet. Jag vill betona att detta inte var för att obstruera mot de beslut som regering och riksdag hade fattat om ändrade villkor efter årsskiftet. Det kom påtryckningar också från regeringskansliet närstående att försöka kraftigt påskynda behandlingen så att man hann klara besluten innan de förändringar som regeringen och riksdagen hade tagit ställning till trädde i kraft.
Ombyggnadsverksamheten kan alltså för närvarande sägas motsvara en ombyggnadsnivå på ungefär 35000 lägenheter. Dagens byggande på bostadssektorn motsvarar 50000 lägenheter i nyproduktion på årsbasis och i runt tal 35000 lägenheter i ombyggnadsverksamhet. Översatt till sysselsättningstillfällen motsvarar det arbete åt ungefär 70000 direkt verksamma betongarbetare, timmermän, målare och murare. Översatt till hela sektorn, inkl. kringverksamheten, svarar det mot ungefär 200000 sysselsättningstillfällen.
Vi har alltså långt ifrån nått botten när det gäller sysselsättningen på bostadssektorn. Det finns anledning att räkna med betydande ytterligare minskningar av sysselsättningstillfällen inom byggsektorn.
Vi har också försökt titta framåt och se vad som kan hända under 1992 och 1993. Vi har studerat ett antal indikatorer som kan vara en mätare på vilken utveckling vi har att förvänta oss. Om vi alltså bara ser på hur antalet ansökningar om bostadslån har utvecklats från 1990 till 1991 kan vi se att det under 1991 låg 15 % under nivån 1990. Det skulle kunna indikera -- översatt till antalet påbörjade bostadsbygganden -- en minskning i storleksordningen 10000 lägenheter. Som jag sade tidigare låg väsentligen denna minskning på andra halvåret 1991. Om vi har detta som utgångspunkt för att få en bättre mätare på utvecklingen, kan vi säga att det skulle innebära en minskning för 1992 på ungefär 15000 lägenheter.
Bild 13
Vi har frågat alla dem som fick lånebeslut under augusti och november förra året huruvida de har för avsikt att fullfölja sina projekt. Det visar sig att enbart 6 % har sagt att de är tveksamma till att gå vidare med redan klara ärenden dvs. att de inte har för avsikt att fullfölja sina projekt. Det skulle innebära en minskning med ytterligare ungefär 5000 lägenheter. 16 % tänker visserligen fullfölja projekten, men sedan tänker de inte göra något mer. Det skulle indikera en minskning med ungefär 10000 lägenheter.
Vi har vidare försökt kartlägga projekteringen -- det är en avgörande faktor -- och studerat arbetslösheten bland arkitekter. Den låg för en månad sedan på 16 %. Det gäller hela arkitektkåren, även de offentliganställda. Vi har i varje fall ännu inte drabbats i samma utsträckning som de privatanställda. Det skulle enligt vår bedömning indikera en nedgång under 1992 med ungefär 10000 lägenheter.
Vi håller på att sammanställa en enkät som vi har gjort i kommunerna om det planerade bostadsbyggandet. Vi är ännu inte klara med alla 24 länen, men efter att ha kunnat sammanställa uppgifter från 16 län kan vi säga att kommunernas planering skulle ligga på en nivå för 1992 som är 25 % lägre än under 1991. Det skulle också indikera en nedgång på i runt tal 15000 lägenheter.
Slutligen vill jag säga att vi även har försökt ta reda på hur de svårigheter på kreditmarknaden som vi har fått signaler om kommer att påverka det närmast liggande bostadsbyggandet. Länsbostadsnämnderna har kollat alla de projekt som var på gång för att se vilka som kunde riskera att inte genomföras på grund av svårigheterna att få kredit. Det är ännu så länge en blygsam siffra. Det skulle indikera en nedgång på ytterligare 1000 lägenheter utöver de 10000--15000 lägenheter som jag nämnt. Det är bara 2 % av de aktuella projekten som förefaller bli stoppade av kreditsvårigheterna.
Samtidigt annonserar man att här finns växande problem. Nu ställs större krav från kreditinstitutens sida både när det gäller att ge byggnadskreditiv och framför allt när det gäller att lyfta av byggnadskreditiv. Många ställer krav på att lägenheterna skall vara uthyrda innan man är beredd att fullfölja de åtaganden gentemot kredittagare som man egentligen har gjort när man startade med byggnadskreditiv. Man är alltså inte beredd att fullfölja detta med mindre än att byggherrarna kan visa att lägenheterna faktiskt är uthyrda. På sina håll har kommunerna också svårigheter när det gäller kommunal borgen. Det kan vara ett växande problem.
Bankerna har, som Nils Lundgren också sade, naturligtvis ett stort ansvar för den överhettning som rådde för några år sedan genom sin ganska okritiska kreditgivning till lokalbyggandet. Nu är man på väg att slå över lika panikartat åt andra hållet när det gäller det mera seriösa bostadsbyggandet. Här kan man förutse svårigheter framöver.
Sammantaget skulle detta för 1992 kunna innebära att igångsättningen under 1992 skulle stanna vid 40000 lägenheter. Den nuvarande nivån, som motsvarar en årsproduktion på 50000 lägenheter, kommer alltså att kraftigt sjunka mot slutet av det här året.
Utvecklingen under 1993 kommer att vara mycket kraftigt beroende av vilka villkor som kommer att gälla för de projekt som skall starta under 1993. Där har regeringen aviserat att nya villkor skall träda i kraft den 1 januari 1993. Vi har också uppfattat att intentionerna är väldigt bestämda att hålla detta datum så att villkoren kan presenteras under våren i år. Där vill jag säga att en av fördelarna med det tidigare räntelånesystemet var att man kunde erbjuda relativt låga boendekostnader i nyproducerade bostäder. Därmed skulle den kraftiga neddragning av bostadssubventionerna som jag nämnde inte slå mot möjligheterna att nyproducera bostäder. Väljer man att kraftigt dra ner bostadssubventionerna, utan att ha någon omfördelning över tiden av kostnaderna, kan det komma att slå mycket hårt mot nyproduktionen. Det skulle kunna innebära att den beräknade nivån 40000 lägenheter 1992 mycket kraftigt kan komma att sänkas 1993. Det är svårt att förutspå hur kraftigt förrän vi har fått korten på bordet vad gäller villkoren för bostadsbyggandet 1993.
Detsamma gäller ombyggnadsverksamheten. Den har redan höjts till en relativt hög nivå; från att 1990--1991 ha legat på en nivå motsvarande 18000--20000 lägenheter är den uppe i en volym som svarar mot 35000 lägenheter och är på väg uppåt, när alla de projekt skall startas som det har beslutats om under december förra året. Vi skulle kunna räkna med att det mot slutet av det här året skulle vara uppe i en volym som motsvarar i varje fall 40000 lägenheter på årsbasis. Även den fortsatta ombyggnadsverksamheten kommer att vara starkt beroende av de villkor som skall lämnas för de projekt som skall starta under 1993. Även där kan vi riskera att få en kraftig nedgång. Skulle nedgången 1993 innebära en halvering -- det kan bli mer än så -- av den produktionsvolym som gäller i dag, skulle det alltså innebära en ökad arbetslöshet inom den direkta byggnadsarbetarkåren med en minskad sysselsättning med 30000 arbetstillfällen och totalt inom hela sektorn med 100000 sysselsättningstillfällen från dagsläget till 1993.
Behöver det byggas några bostäder framöver? Självklart är efterfrågan på bostäder kopplad till priset på bostäder. Men låt oss bara försöka räkna på vad det behövs för bostadsbyggande om det kommer att vara samma anspråk som hittills på att få bilda hushåll. Vi har gjort den beräkningen på boverket och bedömer att det samlade bostadsbyggandet under 90-talet innebär ett lägenhetstillskott på ungefär 400 000 lägenheter. Då har vi tagit hänsyn till de åldersförändringar som sker i befolkningen, med den kraftiga tillväxten i de allra äldsta åldersgrupperna, där ju hushållsstorlekarna också är mindre; enpersonshushållen är den vanliga hushållsstorleken. Vi har tagit hänsyn till en invandring på ungefär samma nivå som för närvarande, vilket ju i stort sett är en invandring genom de flyktingar som vi tar emot i landet. Vi har inte räknat med någon fortsatt minskning av hushållsstorlekarna i de olika åldersgrupperna. Under hela efterkrigstiden har vi ju haft en ständigt minskad hushållsstorlek när det gäller olika åldersgrupper som har bidragit till bostadsefterfrågan. Men om vi fryser de siffrorna på 1990 års nivå får vi alltså ändå ett behov av bostäder under 90-talet på runt 400 000. Vi har år 1990 enligt folk- och bostadsräkningen 400 000 personer -- eller ungdomar, om ni så vill -- över 18 år som bor hemma hos föräldrarna. Det finns en fortsatt vilja att bilda hushåll i Sverige.
Två av åren på 90-talet har ju redan förlöpt, men om vi skall kunna tillfredsställa de behov som uppkommer genom viljan att bilda hushåll behöver tillskottet av nya bostäder ligga på en nivå av 35 000 lägenheter om året.
Ombyggnadsverksamheten behöver ligga på minst den nivå som vi har för närvarande -- jag bedömer att den behöver ligga på ungefär 40 000 lägenheter om året. Det är inte så konstigt, om ni tänker efter. Vi har ca 4 miljoner bostäder. Om 40 000 byggs om varje år så rör det sig om 100 års livslängd innan man behöver satsa på ombyggnad av bostaden.
Den risk som vi nu står inför är att sänkningen är större än den nödvändiga anpassning till den lägre volym som anges i de siffror jag redovisat. Vi kan komma att vara tillbaka i samma situation som vi var i 1985, då vi fick köpa tillbaka resurserna för byggverksamheten till höga kostnader för att kunna genomföra det byggande som var nödvändigt.
Agne Hansson (c): Då hemställer jag om korta frågor och korta svar.
Oskar Lindkvist (s): Du säger att det torde bli lagom med ungefär 35000 lägenheter i nyproduktionen och ett visst antal lägenheter i ombyggnadsverksamheten. Vill du berätta litet grand om hur boverket kommer fram till den prognosticeringen?
Gösta Blücher: Vi har studerat åldersförändringarna för att se vad dessa indikerar för efterfrågan. Jag vill särskilt betona efterfrågan av bostäder för de allra äldsta. Åldersgruppen över 80 år, som för närvarande är ungefär 400 000 personer, kommer att tillväxa med 100 000 under 90-talet och vara en halv miljon år 2000. Vi bedömer att för den åldersgruppen behöver ca 100 000 särskilt anpassade bostäder produceras under 90-talet. Är vi inte beredda att genomföra den bostadsproduktionen måste vi alltså acceptera att de här åldringarna får bo under sämre förhållanden än vad man gör i dag.
Vi har också studerat förändringarna när det gäller barnfamiljerna. Som bekant har vi i Sverige i dag en rätt hög nativitet -- bland de högsta i Europa -- vilket innebär att det också finns en ökad efterfrågan på bostäder lämpliga för barnfamiljer.
Vi har studerat invandringen. Möjligen är vi ängsliga för att vi har underskattat behovet av nya bostäder för de invandrare som vi har att vänta under 90-talet. Vi har i stort sett utgått från den nivå på invandringen som vi hade 1990.
Vidare har vi studerat avgången av bostäder, som vi för 90-talet beräknar ligga på ungefär 100 000 lägenheter.
Jag vill betona att de siffror vi kommer fram till är baserade på att viljan att bilda nya hushåll kommer att kunna vara i stort sett den som den har varit tidigare. Ökar priset på bostäder mycket kraftigt kommer naturligtvis viljan att bilda nya hushåll inte att kunna förverkligas. Men om vi skulle pressa ner volymen av tillskott av lägenheter under 35 000 om året måste vi acceptera inte bara att vi fryser hushållskvoterna vid vad de var 1990 utan att vi t.o.m. måste öka hushållskvoterna, dvs. att man inte bara får avstå från att bilda de hushåll man skulle vilja bilda, utan också att en del av de hushåll som i dag lever åtskilda får på nytt flytta samman. Det är alltså en ganska kraftig förändring av det kulturmönster som vi har vant oss vid, om man skall få de effekterna på bostadsefterfrågan.
Agne Hansson (c): Jag hoppas att du kan anteckna litet, så tar vi tre frågare i taget.
Charlotte Cederschiöld (m): Du säger att det finns samma anspråk på att bilda hushåll. Jag frågar mig då om det är riktigt, inte minst mot bakgrund av vad Nils Lundgren sade tidigare. Jag frågar också: Vad har du räknat med för packningsgrad, eftersom Nils Lundgren framförde att vi bl.a. på grund av priset sannolikt kommer att ha en lägre kvadratmeteryta per person? Hur har du då vägt in det här? Om man skall bedöma efterfrågan måste man ju faktiskt räkna in, som du säger, både önskan och drömmen om bättre och större bostad men också prissituationen, betalningsviljan och betalningsförmågan, alltså prisaspekten. Annars blir siffrorna irrelevanta.
Då undrar jag: Har du några beräkningar, där du de facto vägt in de här bedömningarna?
Ulf Lönnqvist (s): I finansplanen säger regeringen att man räknar med att bostadsproduktionen sjunker som en följd av en allmän osäkerhet om hur stödet till bostadsproduktionen skall utformas. Till det kommer att regering och riksdag har fattat beslut om att investeringsbidraget dras ner mycket kraftigt och att ombyggnadsverksamheten blir dyrare genom de beslut som riksdagen tog strax före jul på förslag av regeringen.
Min fråga till Gösta Blücher är närmast: Vad är din bedömning av den nedgång av bostadsbyggandet som blir en följd av de här åtgärderna? De siffror du visar upp och som avser nuvarande produktion grundade sig beslutsmässigt på andra förhållanden än de som gäller i dag.
Knut Billing (m): Två frågor: Nils Lundgren talade om ett intervall på mellan 8000 och 11000 per kvadratmeter för produktionskostnaderna, där det har varit väldigt vanligt med 11000 i Stockholmsområdet och på andra ställen. Upplever du i dag att produktionskostnaderna har sjunkit jämfört med hur de låg för ett år sedan, och hur mycket har de i så fall sjunkit?
Den andra frågan gäller en sak som du och jag har talat om i andra sammanhang, nämligen problemet att en lång rad byggare i Sverige anmäler till oss politiker att de har stora problem med att få sina ärenden genom länsbostadsnämnderna på grund av ert ännu icke fullgångna datasystem. När löser ni detta, och kan du garantera att ni klarar av att se till att vi inte av administrativa skäl får en minskad igångsättning av nya bostäder?
Agne Hansson (c): Jag hoppas att Gösta Blücher kan svara relativt kort, för jag har många frågare kvar.
Gösta Blücher: Jag vill inte alls motsäga Charlotte Cederschiöld. Självfallet har priset den allra största betydelse för hur efterfrågan kommer att utvecklas. När vi studerat det här med priskänsligheten har vi sagt att 1 % ökning av boendeutgiften skulle motsvara ett bortfall i efterfrågan på ungefär 0,2 % -- dvs. 10 % höjning, 2 % nedgång.
Vi gjorde också den operationen att vi räknade på vad den inbesparing på 3,4 miljarder, som regeringen har lagt fram förslag om i budgetpropositionen, skulle kunna innebära för bostadsefterfrågan. Det skulle som en engångseffekt, som vi ser det, minska bostadsefterfrågan med runt 20 000 lägenheter. Det är detta som är min poäng så att säga, att ett kraftigt ökat pris naturligtvis kommer att leda till en nedgång i efterfrågan på bostäder och därmed kunna innebära att nivån för 1992 på 40000 lägenheter kommer att sjunka mycket kraftigt. Men vad jag också vill betona är att detta även innebär ett brott i det mönster för hushållsbildning som vi hittills har haft i Sverige. Man måste i så fall med öppna ögon se att den vilja att bilda hushåll som har varit rådande inte kommer att kunna förverkligas och tillgodoses, beroende på priset på bostäder.
Bild 14
Jag har en bild som visar antalet tomma lägenheter för närvarande. Ni ser utvecklingen från januari 1991 till januari 1992. Vi skattar nu antalet tomma lägenheter till 26000. Det är naturligtvis i stor utsträckning fråga om en priseffekt. Till skillnad från situationen i mitten på 80-talet, då vi till övervägande del hade de tomma lägenheterna i de stora miljonprogramsområdena, ligger de tomma lägenheterna i dag dels på orter med en vikande befolkning och därmed en vikande efterfrågan på bostäder, dels i nyproducerade bostäder som är för dyra för att man skall anse sig ha råd med dem. Men det kan också vara anledning att komma ihåg, när man ser den här bilden, att 1985 hade vi 40000 tomma lägenheter, 1987 var de borta. Naturligtvis är det alltså fråga om hur konjunkturerna kommer att utvecklas. Stiger priset på bostäder mycket snabbare än betalningsförmågan, då kan vi räkna med en kraftig nedgång för bostadsbyggandet.
Till Ulf Lönnqvist vill jag i fråga om investeringsbidragets effekter säga, att den här skattningen på 40 000 bostäder som vi gör för 1992 givetvis baserar sig på kunskaper om de förändringar som skett. De som vi har talat med har redan rymt in detta i sin bedömning av effekten. Jag kan inte underlåta att upprepa det jag har sagt tidigare, att jag tyckte att det var en egendomlig åtgärd att ta pengar från investeringsbidraget till bostäder för att kunna ge dessa åt Göte Bernhardsson att investera i annat byggande.
Till Knut Billing: Kostnaderna sjunker nu inte bara realt, utan de sjunker också nominellt. Vi har faktiskt med oss här i dag ett nyhetsbrev som visar den aktuella kostnadsutvecklingen, och jag har t.o.m. en overhead. Där kan man se att från fjärde kvartalet 1990 till fjärde kvartalet 1991 har kostnaderna sjunkit också nominellt med ungefär 1,5 %. Den största sänkningen ligger efter tredje kvartalet 1991, och realt hade kostnaderna börjat sjunka redan i början av 1991 -- nu sjunker de som sagt också nominellt. Det innebär naturligtvis en påtaglig lättnad när det gäller framtiden; det skall man vara klar över. Om vi skulle kunna tänka oss att vi fick en 10-procentig sänkning av byggkostnaderna realt sett, vilket inte förefaller orimligt, skulle det givetvis bidra till att efterfrågan inte sjunker lika dramatiskt som jag i övrigt här har skisserat, för byggkostnadsutvecklingen har stor betydelse i sammanhanget.
Sedan frågar Knut Billing också om länsbostadsnämnderna hinner med behandlingen av ärendena. Ja, länsbostadsnämnderna hinner med. Jag tror att jag ganska tydligt gav uttryck för det när jag redovisade det beslutsfattande som genomfördes under december månad förra året. Jag skall erkänna att jag naturligtvis har varit litet fundersam: Är det rätt att driva på länsbostadsnämnderna att de skall fatta beslut, så att ärendena blir handlagda enligt regler som skall ändras efter vad regering och riksdag bestämt? Man kan ju tänka sig att regering och riksdag tycker att man ändrar reglerna därför att de nya reglerna är bättre än de gamla. Men jag har nog ändå tolkat saken så mot bakgrund av vad våra kunder ute på fältet tycker, att det är rätt av oss att försöka skynda på beslutfattandet i länsbostadsnämnderna, innan de nya reglerna träder i kraft. Vi gjorde det vid förra årsskiftet, och vi tänker klara av samma sak före den 1 april, då också en förändring som innebär en lägre nivå inom nyproduktionen kommer att vara rådande.
Agne Hansson (c): Då går vi vidare med flera frågor.
Harry Staaf (kds): Det gäller de stora lägenheterna, som jag tänkte fråga om.
Lundgren hade uppfattningen att man kunde ha ganska stor lägenhetsreserv. Jag skulle vilja fråga vad Blücher har för uppfattning om lägenhetsreservens storlek för framtiden. Hur är kösituationen ute i kommunerna? Har den förändrats något och kommer det att bli en förändrad storleksefterfrågan när det gäller bostäder i framtiden eller kommer det att vara ungefär som nu?
Britta Sundin (s): Vi fick av Nils Lundgren en lektion i marknadsekonomiskt tänkande, utan att det togs hänsyn till de sociala aspekterna i problematiken. Vilka sociala konsekvenser kan det bli om man har det här strikt marknadsekonomiska synsättet?
Karin Pilsäter (fp): Du redogjorde för att 40 000 lägenheter per år behöver byggas om. Gäller den beräkningen sådana lägenheter som är mer än 100 år eller är det en mer reducerad beräkning? Jag tänker exempelvis på det stora miljonprogrammet, där det för väldigt många bostäder samtidigt kan uppkomma behov av ombyggnad. Räknas det på antalet treor och fyror som finns i dag, medan hushållsstrukturen snarare kräver ettor och tvåor? Är det den typen av beräkning eller är det mer en statistisk bedömning?
Jag skulle också vilja fråga i vilken utsträckning ni har tittat på de olika regionernas behov av nyproduktion och hur det behovet skiljer sig från område till område.
Gösta Blücher: När det gäller kösituationen är faktiskt läget det att köerna ute i kommunerna inte har minskat utan snarast ökat, trots att vi kan redovisa det här antalet tomma lägenheter. Det ser vi som ett uttryck för att man inte är beredd att ta de lägenheter som står tomma, därför att de ligger fel eller är för dyra och alltså får stå kvar i kön. Det illustrerar väl i och för sig det som vi har sagt tidigare, att köerna inte är någon säker mätare på den faktiska efterfrågan.
Vad som kan vara en rimlig lägenhetsreserv vill jag inte åta mig att bedöma. Jag tycker det är en riktig slutsats att det behövs möjligheter till en lägenhetsreserv -- att det skall kunna finnas sådana villkor att byggherrarna, fastighetsförvaltarna, kan hålla sig med en lägenhetsreserv.
Men jag vill betona att en lägenhetsreserv också rymmer annat än de här direkt tomma lägenheterna. Vi har ju ständigt en omflyttning på gång i bostadsbeståndet, som innebär att det antal lägenheter som i varje ögonblick står tomma är väsentligt mycket större än vad som redovisas. Vi har räknat ut att om vi kunde halvera tiden för att byta lägenheter genom effektivare informationskanaler för bostadsmarknaden skulle man i ett slag kunna minska bostadsbyggnadsbehovet med 23 000 lägenheter, som alltså skulle slippa stå tomma.
Beträffande storleken tror jag att det finns anledning att räkna med att ett ökat pris kommer att innebära att man efterfrågar mindre lägenheter framöver. Det är självklart att detta också innebär att den som nu måhända funderar på att byta till en större lägenhet avstår. Jag vill fortfarande betona att den bedömning av bostadsbyggnadsbehovet som vi har gjort mera hänför sig till hushållsbildningen. Här tror jag det är ett större steg att ta när det gäller överväganden om priset än när det är fråga om att man skall avstå från att bilda ett nytt eget hushåll.
När det gäller de sociala konsekvenserna, Britta Sundin, vågar jag väl inte spekulera alltför mycket. Men jag vill peka på en omständighet som jag redan har lyft fram och som jag tycker inte får tappas bort i diskussionen, och det gäller det behov av bostäder som finns för de riktigt gamla -- bostäder som är särskilt anpassade för dessa. De siffror jag har nämnt innebär ju faktiskt att var fjärde bostad som nyproduceras behöver vara anpassad för den allra äldsta åldersgruppen. Skulle nyproduktionen allmänt sett gå ner finns det ändå anledning att fundera över om inte dessa lägenheter skall garanteras att bli efterfrågade.
Då det gäller nivån på ombyggnaden har vi nog gjort litet seriösare beräkningar än den matematikoperation som jag redovisade. Men jag tyckte att den gav en pedagogisk bild av att nivån som sådan kan vara motiverad. Vi går in i ett läge där den stora bostadskvot som är producerad under 50- och 60-talen börjar komma upp i den ålder då det kan vara rimligt att sätta in åtgärder av ombyggnadskaraktär, och därför kan man nog räkna med att den här nivån är väl motiverad också framöver.
Vi har naturligtvis även studerat situationen i olika regioner, och det är väl alldeles klart att vi nu, med det stora -- kanske t.o.m. för stora -- bostadsbyggandet under slutet av 80-talet och de första åren på 90-talet, har balans på bostadsmarknaden på många ställen runt om i landet. Det är egentligen i storstadsområdena plus några till som man fortfarande rapporterar underskott på bostäder.
Agne Hansson (c): Nu har jag fem frågare kvar. Jag föreslår att vi sedan sätter streck.
Bertil Danielsson (m): Vi har ju fått bekräftat att kostnaderna för att bygga lägenheter sjunker per kvadratmeter räknat. Min fråga är då: Får man samtidigt en utveckling som innebär att det byggs mindre lägenheter? Man aktar sig mera, för vi har en avreglering som betyder flexibla lösningar, så att varje lägenhet i sig blir mindre, vilket givetvis kan leda till att kostnaderna per kvadratmeter blir något högre. Kan den här effekten adderas till lägre kvadratmeterkostnader, så att vi får en dubbel effekt?
Richard Ulfvengren (nyd): Kan Gösta Blücher säga någonting om antalet ensamhushåll? Det figurerar olika siffror. Nils Lundgren nämnde att om priset går upp 10% skulle efterfrågan gå ner 10%. Jag tyckte att Gösta Blücher nämnde andra siffror. Håller du med Nils Lundgren?
Lars Stjernkvist (s): Vi har redan varit inne på det som jag vill ta upp.
Att vi bor bra och rymligt är i och för sig inte någon tröst för dem som inte bor bra och rymligt. Kan Gösta Blücher ange hur många det är som faktiskt bor i lägenheter som vi nu betraktar som mindre bra -- där det finns ett behov av en förbättrad boendemiljö, där det finns eftersatt underhåll?
Erling Bager (fp): Jag vill ta upp en boendeförändring som gäller de äldre -- en viktig boendegrupp. ÄDEL-reformen innebär ju att gruppbostäder för dementa skall kunna byggas med statliga bostadslån. Min fråga nr 1 är: Har boverket märkt intresse från kommunerna för detta? Och min fråga nr 2: Hur informerar boverket om att den här möjligheten kommer att föreligga?
Knut Billing (m): Bara en följdfråga när det gäller det jag sade om länsbostadsnämnderna.
Ni säger att ni gör allt för kunden när ni inför förändringar, och jag utgår från att det är det normala arbetssättet. Men jag har alltså fått information om att det finns ett flertal länsbostadsnämnder där det ligger 500--600 ärenden i kö och att man inte får besked. Det är allvarligt om den administrativa processen försenar projekten, inte minst för dem som skall bo i kåkarna.
Gösta Blücher: Bertil Danielsson frågar om man bygger mindre lägenheter. Vi har ännu inte, vilket jag nyss fick bekräftat, kunnat mäta att man gått ned i lägenhetsstorlekar. Men det finns all anledning att räkna med det, och en sådan utveckling behöver ju inte stoppas. Vi har också en klar sänkning av hushållsstorlekarna, som vi påpekat. Jag kan också se att en fortsatt minskad detaljreglering av bostadsbyggandet, som vi själva är på väg att ta initiativ till, framför allt kan få betydelse när det gäller utvecklingen i fråga om smålägenheterna. Det kan naturligtvis bidra till att hålla uppe bostadsbyggnadsvolymen, även om priset per kvadratmeter stiger då lägenheten blir mindre.
Ulfvengren frågade om antalet ensamhushåll. Jag får just information om att antalet är 1,6 miljoner -- det är 40 % ensamhushåll i Sverige för närvarande, och åldersförändringarna är sådana att vi räknar med att den siffran stiger.
Hur stark priskänsligheten är kan man naturligtvis fundera över. Vi har försökt att göra en bedömning med utgångspunkt från en koppling till framför allt andra länder än Sverige och som därför kan vara litet svår att översätta. Då kom vi fram till att priselasticiteten borde vara den som jag nämnde, alltså 1 % prisökning och 0,2 % minskning av efterfrågan. Det är möjligt att Nils Lundgren har annat material att bygga på, men detta är de slutsatser vi dragit av de utredningar vi har kunnat ta del av.
Lars Stjernkvist ställde en fråga om trångboddheten. Svenska folket bor faktiskt rymligt och modernt. Det finns naturligtvis fortfarande trångbodda hushåll, men de är mycket få. De flesta människor i Sverige bor således i moderna bostäder. Det finns inte på den grunden anledning till en omfattande nyproduktion av bostäder. Däremot finns det anledning till en viss ombyggnadsverksamhet, inte för att göra omoderna bostäder moderna, utan främst för att upprätthålla en bra underhållsstandard i boendet. Jag vill än en gång betona att de bedömningar vi har gjort av bostadsbyggandet inte baseras på att vi skulle bo trångt eller dåligt, utan de hänför sig till hushållstillväxten.
Erling Bagers fråga gällde äldreboendet. Vi har varit ute och informerat mycket om äldreboendet. Vi har dock kunnat konstatera att vi hittills i stor utsträckning enbart har nått den sociala sektorn. Vi har inte i tillräcklig grad nått byggnadsnämnderna och kanske inte heller byggherrarna när det gäller information om villkoren för äldreboende.
Jag deltog för en tid sedan i en överläggning med socialminister Bengt Westerberg. Jag utlovade då att vi kommer att ta initiativ till en informationsverksamhet som skall vända sig speciellt till byggsidan, för att man skall bli medveten om vilka villkor som gäller, vilka behov som föreligger samt vilka krav det finns anledning att ställa på bostäder för äldre för att de skall vara bra.
Knut Billing har möjligen fått intrycket att introduktionen av de nya villkoren för handläggning av ärenden med bostadsstöd på länsbostadsnämnderna har försvårat handläggningen. Det är klart att själva övergången har varit påfrestande för nämnderna. Jag visade också vilken kraftfull insats man gjorde på länsbostadsnämnderna för att klara av ombyggnadsärendena under december månad. Detta har bidragit till en viss kö, men denna kommer att betas av. Byråkratin kommer inte att vara ett hinder när det gäller att hålla bostadsbyggnadet uppe.
Åke Wänman, Byggnadsarbetareförbundet: Om vi skall kunna göra riktiga bedömningar inför framtiden tror jag att det är nödvändigt att vi tittar litet på historien. Jag vill erinra om att i samband med den förra lågkonjunkturen i början av 1980-talet sade domedagsprofeter att Sverige var färdigbyggt. T.o.m. chefen för Sveriges största byggbolag sade att man skulle flytta entreprenadverksamheten utomlands, eftersom Sverige är färdigbyggt. Detta sade han år 1984. Ett år senare kom den största byggboomen i Sveriges historia.
I dag har vi också domedagsprofeter. Det är andra namn, men det är samma budskap -- Sverige är färdigbyggt.
Jag vill också erinra om att vi i den förra lågkonjunkturen fick mycket klara direktiv om att Byggnadsarbetareförbundet skulle se till att få bort de 10 000 byggnadsarbetare som är för många. Under högkonjunkturen ökade antalet yrkesverksamma medlemmar i vårt förbund med 15 000. Det är således den delen som är de övertaliga i kåren. Jag vill också påpeka att dessa 15000 har sugits in från andra branscher och i stort sett saknar yrkesutbildning inom byggbranschen. De kommer aldrig att kunna komma tillbaka till byggbranschen.
I dag går nästan 20 000 byggnadsarbetare arbetslösa. Alla prognoser talar för att minst 30 000 av våra medlemmar kommer att vara arbetslösa vid en senare tidpunkt. Därav kan man dra slutsatsen, om vi skall göra några långsiktiga bedömningar, att vi kommer att ha 15 000 byggnadsarbetare för litet när nästa högkonjunktur kommer.
Det har talats om tidigareläggningar av infrastrukturprojekt. Men det finns all anledning att syna denna lista med projekt som kan tidigareläggas. Det finns faktiskt förslag på tidigareläggningar av infrastrukturprojekt, där man ännu inte har gjort geotekniska undersökningar. I många fall är frågan om huvudmannaskapet olöst. Objekten är inte heller projekterade.
Om man inte gör någonting, blir det ingen tidigareläggning. Dessa projekt kommer då att köras i gång under nästa högkonjunktur, som alla bedömare siar kommer att inträffa 1994/1995. Därför menar jag att man skall ge de arbetslösa arkitekterna och konstruktörerna i uppgift att göra en snabbprojektering, så att det verkligen blir en tidigareläggning. Vi har ju hört att det inte saknas pengar.
Man kanske skall rätta Nils Lundgren på en punkt, även om han har lämnat rummet. Han påstod att det inte finns några arkitekter som jobbar med infrastrukturfrågor. Det finns faktiskt en grupp som heter infrastrukturarkitekter. Det finns således möjligheter att snabbprojektera för att komma i gång.
När det gäller bostadsbyggandet ser vi nu de politiska förändringarna med avreglering. Det blir tillgång och efterfrågan. Vi vet alla att i en lågkonjunktur upphör rörligheten i mycket stor utsträckning. Boverkets prognoser för nyproduktionen under 1992 och 1993 är alltför optimistiska. De största byggherrarna i landet, HSB och Riksbyggen, gör helt andra bedömningar av hur mycket som kommer att byggas under de här två åren. Deras bedömningar ligger på en väsentligt lägre nivå. Detta betyder att när vi kommer in i nästa högkonjunktur kommer efterfrågan på bostäder att öka mycket markant. Då kommer bostadsbristen tillbaka, eftersom vi har byggt för litet under lågkonjunkturen.
ROT-verksamheten lär inte få del av några stimulansåtgärder. Vi har nedslitna byggnader, t.ex. skolor och offentliga lokaler. Vi har ett gammalt bostadsbestånd som ännu inte är genomgånget i sin helhet. Vi har ett va-nät som måste rustas upp. Om vi skjuter det här på kommande generationer, uppstår en nationalekonomisk förlust av stora mått. Alla som arbetar i den här branschen vet att om man inte tillgodoser underhållet, kommer man förr eller senare helt enkelt att få riva ned och bygga nytt. Det kommer att ske med va-nätet och med skolor och andra byggnader som nu är nedslitna. Varför inte sätta in stimulansåtgärder under lågkonjunkturen för att göra det som behöver göras?
Jag skall göra en liten internationell utvikning. Vi kommer att ha en utvecklingspotential i länderna runt omkring oss. Det gäller t.ex. de baltiska staterna, Tyskland, Polen och Ryssland. Det måste göras investeringar i t.ex. de baltiska staterna. Det måste ske inom de närmaste åren, annars går de undergången till mötes. Det första de kommer att behöva är en upprustning av infrastrukturen. I ett senare skede krävs investeringar för att bygga upp en industri, förbättra bostadsbeståndet, osv. En sådan kompetens finns inte i dessa länder. Svenska entreprenörer och kanske också svensk byggarbetskraft som har denna kompetens kommer i stor utsträckning att vara med och konkurrera om de projekt som gäller investeringar i dessa länder. När kommer detta att bli aktuellt? Det finns mycket som talar för att det blir under nästa högkonjunktur.
Hur gör vi arbetslösheten meningsfull? Oftast när vi talar om arbetslösheten, talar vi om människor i siffror som om det gällde matematik. Men det gäller faktiskt människor av kött och blod. Om massarbetslösheten fortsätter kommer vi att få se en social utslagning. Vad händer när arbetsmarknadsfonderna är tömda, om regeringen inte är beredd att fylla på dem? Jo, då får kommunerna ta det sociala ansvaret. Människorna kommer att slås ut socialt. Jag tänker inte bara på våra medlemmar, utan på de tjänstemän som har blivit arbetslösa -- arkitekter, konstruktörer, arbetsledare osv. -- och som inte är mentalt förberedda på den situationen.
Varför kan vi inte använda arbetslösheten till att höja kompetensen i byggbranschen? Svensk byggindustri kommer i framtiden att i större utsträckning än i dag vara beroende av att konkurrera på den internationella marknaden. Vi måste då ha en hög kompetens. Varför inte använda denna period då arbetslöshet råder till att anordna utbildning inom komvux eller i AMU:s regi som skulle höja den teoretiska kompetensen hos byggnadsarbetare, arkitekter, konstruktörer m.fl.? Ge byggnadsarbetarna en språkutbildning så att de blir användbara på den internationella marknaden. Ge byggnadsarbetare, arkitekter, arbetsledare m.fl. en kvalificerad utbildning i planeringsteknik, logistik osv. En sådan utbildning kunde vara gemensam för alla arbetslösa grupper i samhället.
Avslutningsvis vill jag säga att Sverige inte är färdigbyggt. Den 18 januari demonstrerade 25 000 byggnadsarbetare tillsammans med 7 000--8 000 från andra grupper inom byggbranschen för att de vill ha arbete. Samtliga landshövdingar är tillskrivna eller uppvaktade med projektlistor. Jag har här en lunta med projektlistor från nio län, som omfattar projekt som skulle kunna startas under år 1992/1993.
Agne Hansson (c): Hur ser arbetslöshetstalen ut och hur utvecklar de sig nu? Vilken bedömer ni i Byggnads att normalnivån på sysselsättningen inom byggandet är? Den frågan har varit uppe här vid flera tillfällen. Hur snabbt bedömer ni att arbetsmarknadsfonderna kommer att ta slut? Det är några viktiga statistikfrågor i det här sammanhanget.
Johnny Ahlqvist (s): Vi har i Sverige ett tekniskt avancerat byggande. Vi har en bra utbildning för de elever och de människor som befinner sig i byggbranschen. Vad sker under denna nedgång med de gymnasieelever som måste ha en praktikplats för att kunna få en utbildning? Hur bedömer ni att yrkeskompetensen kommer att bli på sikt i kåren om det blir en nedgång i branschen? Jag ställer frågorna både till Åke Wänman och till nästa föredragande.
Elver Jonsson (fp): Du nämnde att ROT-verksamheten inte är föremål för stimulansåtgärder. Hur är det med den stimulans som man möjligen skulle kunna hämta in i en förmånlig upphandling, där det talas om 20--30 % lägre priser? Är den stimulansen verkningsfull?
Av hävd har byggnadsarbetarna pendlat mycket, inte minst när det har rått byggboom. Det har främst varit fråga om dags- och veckopendlare. Kommer nedgången att förändra pendlandet? Har de nya traktamentsbestämmelserna spelat någon roll för huruvida man pendlar eller inte?
Åke Wänman: Vi har, Agne Hansson, fått prognoser för hur snabbt arbetsmarknadsfonden kommer att tömmas. Nuvarande prognoser säger att den kommer att vara tom före årsskiftet. Det kan gå ännu snabbare om arbetslösheten fortsätter att öka.
I början av december gjorde vi en prognos över arbetslösheten bland byggnadsarbetarna. Vår prognos kommer att stämma ganska väl fram till maj månad, därefter vet vi inte. I maj månad kommer vi, om inga åtgärder vidtas, att vara uppe i 30 000 arbetslösa. I dag har vi 20 000 arbetslösa. Det här går kolossalt snabbt. Takten i januari var ungefär 500 nya arbetslösa per vecka. Den här utvecklingen kommer att fortsätta. Det är vår förhoppning att den stannar upp, annars är katastrofen nära.
Om jag förstod Johnny Ahlqvists fråga rätt gällde den vad som kommer att hända med de ungdomar som går i gymnasieskolan i dag och som kanske inte får någon utbildningsplats när de slutar skolan. Det är naturligtvis deprimerande, men det är så på hela arbetsmarknaden i dag. Oavsett vilket yrke man väljer har man ingen garanti för att man får ett jobb när man är färdigutbildad. Johnny vet lika väl som jag vilket arbete vi lägger ned tillsammans med vår motpart för att kunna placera alla lärlingar.
Jag tror emellertid inte att det är realistiskt att vidta drastiska åtgärder och skära ner byggutbildningen. I dag är det endast en fjärdedel av byggnadsarbetarna som håller ihop fram till den ordinarie pensionsåldern. Vi har mycket hög avtappning i den övre delen på grund av förslitningsskador och liknande. Skär vi för hårt i utbildningen, kommer vi på sikt att få en helt orealistisk ålderssammansättning av byggnadsarbetarekåren.
Elver Jonsson frågade om priserna på ROT-verksamheten. Om man använder lågkonjunkturen för att vidta sådana åtgärder blir priset lägre än under en högkonjunktur.
Byggnadsarbetarna har alltid varit rörliga och pendlat, och de får acceptera att det är ett rörligt jobb. I en lågkonjunktur sänks naturligtvis kostnaderna för byggarbetsgivarna eftersom arbetsgivarna måste se till att verksamheten går ihop. Arbetsgivaren måste undvika att rekrytera arbetskraft som har lång resväg för att hålla nere den typen av kostnader.
Det finns i dag ingen undersökning som visar vad som har hänt under det senaste halvåret. Jag vågar därför inte ha någon bestämd uppfattning. När lågkonjunkturen började och arbetslösheten ökade i byggbranschen, märkte vi att de byggnadsarbetare som jobbade i Stockholm med hemort i Mälardalen var de första som blev arbetslösa. De åkte hem till sin hemkommun och hamnade i arbetslöshetskön. Det visar att pendlandet måste ha minskat.
Lennart Nilsson (s): Min fråga hänger ihop med det som Johnny Ahlqvist var inne på. Om de ungdomar som går ut gymnasiet inte får någon praktikplats, innebär det att de helt försvinner från branschen? Kommer kompetensen därigenom att bli sämre i framtiden?
Georg Andersson (s): Du var bekymrad över trögheten i planeringen när det gäller infrastruktursatsningarna. Du visade även projektkataloger och inventeringar som dina medlemmar har gjort i ett antal län. Vad finns det för konkreta projekt med infrastruktursatsningar i dessa kataloger? Du sade att dessa projekt skulle kunna köras i gång ganska snart under innevarande år.
Richard Ulfvengren (nyd): Finns det några siffror över vilka effekter olika projekt skulle få i form av arbetstillfällen i förhållande till erforderliga investeringar? Min fråga gäller även multiplikatoreffekter i andra branscher. Har ni sådana siffror att ni kan göra en lista över de projekt som skulle vara mest fördelaktiga? Jag riktar mig även till Mats Siggelin.
Charlotte Cederschiöld (m): Vi är alla ense om att läget är både allvarligt och bekymmersamt. Hur ser ni på att kåren är överdimensionerad? Håkan Strömberg, socialdemokrat, sade i går i kammaren att Byggnadsarbetareförbundet har hävdat att kåren måste minska. Vi har också hört att Göte Bernhardsson och Nils Lundgren har hävdat det. Nils Lundgren nämnde siffran 25 %. Är du av samma åsikt? Eller menar du -- så som man också skulle kunna uppfatta ditt anförande -- att vi skall bygga på lager? Skall vi bygga bostäder, som får stå tomma, och reparera med subventioner av skattemedel, med de effekter det kommer att få på samhällsekonomin i form av budgetunderskott och höjda räntor?
Är ni nöjda med de regler som säger att den sist anställde får gå först, dvs. reglerna om tillsvidareanställning? De medför att ni blir av med de unga i branschen.
Bengt-Ola Ryttar (s): Jag skulle vilja höra Åkes synpunkter på att man har splittrat upp det gamla bostadsdepartementet och fördelat ansvaret för dessa frågor på sju eller t.o.m. åtta olika departement. Kan man över huvud taget hantera situationen med alla de problem som nu finns? Det är kanske mot den bakgrunden som diskussionen om en kommission för att lösa detta har dykt upp. Regeringen borde ha en organisation som medger att man kan lösa problem av den här typen.
Kent Olsson (m): Traktamentskostnaderna och andra kostnader har minskat, och vi har inte längre en byggboom. Vad skulle en minskning av kostnaderna med 15--20 % kunna ge i ökat byggande? Hur mycket beräknar man att de olika normerna som vi har i dag kostar? Hur mycket tror du egentligen att man skulle kunna minska byggnadsarbetarekåren? Byggbranschen är en höglönebransch, och när konjunkturen vänder bör vi således kunna få över folk till byggbranschen igen.
Åke Wänman: Historiskt har det alltid varit obalans mellan sysselsättning och utbildning. Ungdomar påverkas att lära sig ett yrke som de tycker är intressant och inom vilket de vet att de kan få ett jobb. Byggbranschen har därför kanske varit intressant under högkonjunkturen, då många ungdomar har valt den branschen. När de har gått igenom sin utbildning kanske de lämnar gymnasieskolan då samhället befinner sig i en lågkonjunktur. Det är en naturlag som det inte går att göra så mycket åt.
Vi är återigen tillbaka vid frågan, om Sverige är färdigbyggt. Det kommer alltid att behövas byggnadsarbetare. Jag vågar påstå -- vilket också är svaret på frågorna om dimensioneringen av kåren -- att historiskt sett har investeringsvolymen i byggnadsindustrin varit ungefär 140 miljarder kronor i 1990 års prisnivå. Under en byggboom skenar det i väg. Det kommer att vara ungefär så även i framtiden. Svaret på frågan är att vi har 15 000 byggnadsarbetare för mycket. Det är de som tillkom under byggboomen. De är inte heller utbildade för branschen. De har rekryterats bakvägen i en bristsituation. De kommer aldrig tillbaka. Det hela kommer därför att anpassa sig självt.
Om denna djupdykning fortsätter kommer emellertid en stor del av byggnadsarbetarkåren som vi behöver i framtiden att bli långvarigt arbetslös, med de konsekvenser detta kan få. Det är detta jag vill understryka och påpeka.
Georg Anderssons fråga gällde den inventering av projekt som har gjorts ute i länen. Det rör sig naturligtvis om en mix av olika typer av projekt. Det finns också inslag av infrastrukturprojekt för vägar m.m. Det är naturligtvis svårt att svara på om projekteringen är klar i varje enskilt projekt. Det måste dock vara en gemensam angelägenhet att se till att det inte blir så att tidigareläggningar av projekt inte kan genomföras på grund av att man förbiser projekteringsstadiet och inte sätter in resurser. Det finns i dag god tillgång av de yrkeskårer som jobbar med sådana frågor -- arkitekter och konstruktörer. Det borde därför vara möjligt att skynda på projekteringen. Många av projekten skulle kunna startas, men det finns alltid bromsklossar på vägen. Det kan t.ex. gälla att man inte har löst finansieringsfrågan. Vi måste anstränga oss för att hjälpas åt med att få bort bromsklossarna så att vi får i gång ett normalt byggande igen.
Sedan till frågan om överdimensioneringen och om byggande av bostäder som får stå tomma. Jag pekade på att de prognoser som i dag finns för nyproduktion av bostäder ligger för högt. Det kommer inte att byggas i den omfattning som boverket bedömer att det skall byggas. Lågkonjunkturen bör utnyttjas till en upprustning av bostäder, skolor, offentliga lokaler osv. Investeringskostnaderna blir då lägre, vi får bort en del av arbetslösheten och staten behöver inte betala ut ersättning från arbetslöshetskassan. Detta bör också göras för att undvika att vi får en ny byggboom i mitten av 90-talet när alla de angelägna åtgärderna skall vidtas samtidigt. Då ökar byggkostnaderna, vi får en överhettning och det blir brist på byggnadsarbetare. Vi får en upprepning av utvecklingen i slutet av 80-talet.
Svaret på frågan om anställningstryggheten är enkelt. Vi har en anställningsskyddslag som syftar till att ge alla en anställningstrygghet. I en bristsituation skall vi medverka till att de grupper som har svårast att komma ut på arbetsmarknaden skall ha chans till en tryggare anställning. Den som är äldre och har längre anställningsstid har därför säkrare anställningstrygghet. Alternativet skulle vara att överlåta till arbetsgivaren att bestämma vem som skall gå. Då är vi tillbaka i det gamla systemet, där de som är minst attraktiva på marknaden blir utslagna. I den förra lågkonjunkturen, när vi hade det gamla systemet med objektsanställningar, slogs 3 000 byggnadsarbetare ut. De kom över huvud taget inte tillbaka på arbetsmarknaden, inte ens i andra branscher. Det var ingen som efterfrågade dem. De blev utslagna, och samhället fick ta hand om dem.
När det sedan gäller Bengt-Ola Ryttars fråga om att man splittrar departementen förstår jag varför man har gjort det. Det är en följd av att man inte skall bedriva någon bostadspolitik. Det har ju den här regeringen bestämt sig för att inte göra. Då kan man ju inte ha något bostadsdepartement heller. Det är självklart i överensstämmelse med den ideologiska förklaring man har lämnat. Då sprider man ut de här frågorna på olika departement i stället. Skall vi i framtiden någon gång återkomma till en bostadspolitik måste det finnas ett bostadsdepartement. Dessa frågor följs åt.
Jag har egentligen inte något underlag för att kunna ge en bild av detta med minskade kostnader beroende på kortare resor och lägre traktamente. Jag vet inte om Mats Siggelin har ett bättre grepp om den frågan. Det går inte att precisera i siffror eller procent, eftersom vi inte har det underlaget. Jag hänvisar till vad jag sade tidigare.
När det gäller frågan om normerna överlåter jag till Mats Siggelin att ha synpunkter om hur det påverkar byggandet osv.
Detta med att minska kåren har jag berört i ett antal inlägg. Jag återupprepar bara att vi är 15000 byggnadsarbetare för många. Det är alltså sådana som egentligen inte är byggnadsarbetare därför att de saknar yrkesutbildning.
Mats Siggelin: Byggentreprenörerna är den enskilda byggindustrins bransch- och arbetsgivarorganisation. Vi har ungefär 2500 medlemsföretag som har 90000 anställda och bygger för ungefär 90 miljarder. Jag har två bisittare med mig från den bistra verkligheten. Det är verkställande direktören i Siab Jan Jeppsson och den tekniska direktören i Skanska Bert Lilja. Det är förresten Bert som skall efterträda mig så småningom.
Byggarna kommer ju alltid in sist, och även i ett tidsschema som det här kommer vi in sist och skall litet grand ta stötarna av missar i tidigare planeringar.
Det har sagts mycket här, och det jag kommer att säga är kanske inte att slå in öppna dörrar, men på något sätt att upprepa en del. Jag har några bilder med mig som jag tänkte visa.
Bild 15
Den kurvan har jag egentligen efterlyst hela tiden här eftersom det är den vi har talat om. Hur har byggandet sett ut från 1950 och framåt. Detta gäller fast penningvärde. Det är 1990 års penningvärde. Det står tyvärr inte. Det som alla vittnat om är ju att byggverksamheten gick upp mycket kraftigt 1986. År 1990 hade vi en topp, och nu är vi på väg ner. Vi står precis i början av den här nerfärden. Vår bedömning är att vi kommer att hamna här om några år. Den stämmer med vad ganska många har vittnat om tidigare i dag. I slutet av 1990-talet kommer vi att vara på ungefär samma nivå som vi var i början av 80-talet och under stora delar av 70-talet. Vi tror att det är en ganska rimlig nivå, men det är också en ganska kraftig nedgång. Det är en anpassning på närmare 20%.
Den här kurvan visar det totala byggandet, men det finns mycket stora skillnader mellan dem som arbetar med ombyggnad, med ROT-verksamheten som det heter, och dem som arbetar inom nybyggnadssektorn. De som arbetar inom nybyggnadssektorn har ett mycket tuffare program framför sig.
Bild 16
Vilka är det nu som arbetar i branschen? Vi är faktiskt ungefär 600000, när man räknar på det sätt som jag har gjort här. Det är 10000 arkitekter och konsulter. Arkitekterna är 5000 ungefär, och de räknar med en arbetslöshet på hälften ganska snart. Det är de som ligger först i spåret. Det de inte ritar i dag kan vi inte bygga om ett år. Hela den här processen tar ungefär ett år. De är på något sätt nycklarna som håller det i gång.
Vi talar om att ungefär 300000 är direkt sysselsatta. Det är alltså byggnadsarbetare, målare, elektriker, maskinförare, arbetsledare och tjänstemän. Men dessa 300000 sätter också snurr på ytterligare 300000. Det är byggmatrialindustrin, transporter, stat och kommun, bank och finans- och fastighetsskötsel. Det finns alltså ungefär 600000 personer i denna sektor. Den här nedgången från den höga nivån 1990 till en anpassning litet längre fram i tiden kommer att drabba, har vi räknat ut, ungefär 100000 av dessa 600000. Överslagsmässigt är det 60000 av de direkt sysselsatta och 40000 av de indirekt sysselsatta som kommer att drabbas. Dessa siffror är osäkra. Jag fruktar att de är i underkant. Detta gäller alltså själva anpassningen till en lägre byggnivå.
Sedan kommer den här extra svackan som vi såg på den bild jag visade tidigare. Vi bedömer att den skall komma 1993--1994. Den kommer att innebära att byggföretagen får friställa ytterligare arbetskraft och maskiner. Man tappar helt enkelt kompetens och resurser, som många andra har vittnat om i dag. Det är en ganska trög process att dra ner på det här sättet, eftersom vi har tillsvidareanställning inom byggbranscen, precis som Åke Wänman var inne på. När marknaden sedan åter repar sig och efterfrågan ökar måste företagen på nytt skaffa sig dessa resurser. Det gäller människor, maskiner och att skaffa sig kompetens. Då är vi inne i samma cirkus som i slutet av 80-talet, precis som många har sagt här tidigare. Vi får en överhettad marknad med kostnadsökningar.
Det är därför vi är angelägna om att anpassningen till den lägre nivå, som är helt nödvändig, måste ske lugnt och sansat och under ordnade former. Det finns nämligen ett annat hot mot byggföretagen och deras anställda. Det har inte kommit fram här i dag. Det är byggföretagens begynnande dåliga ekonomi.
Vi läser varje dag i tidningarna hur oroligt det är på fastighetsmarknaden. De flesta av våra byggföretag äger fastigheter som i dag i många fall är en kvarnsten om halsen och som hotar att dra ner byggnadsrörelsen i djupet. Här spelar den höga fastighetsskatten -- 3,5% på kommersiella fastigheter -- en mycket stor roll. När fastighetsskatten i vissa fall, som i Stockholm, är mellan 600 och 800 kr./m2, vilket motsvarar nästan 30% av hyran, är det en omöjlig sits att äga fastigheter. Det handlar inte om att bygga nya kontorsbyggnader, utan om att rädda de befintliga. Skatten måste sänkas så att det blir möjligt att äga fastigheter igen. På det sättet kan byggföretagens ekonomi förbättras och företagen leva vidare. Det blir mycket tufft i alla fall.
Det är mycket låga anbudspriser ute på marknaden nu. I detta sammanhang vill jag också hålla med några som tidigare har klagat över att kreditförsörjningen inte fungerar. Vi har bekymmer i dag, och vi måste få någon form av kreditgarantier. Vad föreslår vi nu att vi skall göra åt allt detta?
Bild 17
Det blir väl något av en repetition av vad som sagts här på förmiddagen. När det gäller fastighetsägandet bör man sänka fastighetsskatten och se till att man får kreditgarantier så att det är möjligt att ägna sig åt fastighetsförvaltning igen.
Bostadsbyggandet måste fortsätta och det skall självfallet vara ett behovsanpassat nybyggande. Det skall ske på orter där det finns behov och det skall vara de typer av bostäder som efterfrågas. Här måste vi skingra oklarheterna om finansieringen. Det finns tyvärr en oklarhet som gör att man inte riktigt törs sätta pennan på papperet för att börja skissa på de nya byggnaderna.
Infrastrukturen har ju diskuterats mycket här. Det är tyvärr ofta fokuserat till de stora glamorösa projekten. Det gäller de stora broarna och järnvägarna, men de projekten är mycket svåra att få i gång. Därför måste vi starta upp de många små objekten. Tyvärr har många av de projekt som finns i stat och kommun inte finansieringen klar. Därför måste man måhända plocka pengar från de stora projekten där finansiering finns, men tyvärr har man inte kommit i gång med detta.
Jag skall tala på ett annat ställe i eftermiddag och då tänkte jag visa den här bilden som illustrerar en av dessa fina satsningar, nämligen Sunningesundsbron på vägen mellan Ljungskile och Torp. Vi ser att upphandling, konsulter, arbetsplan, utställning, prövning, anbudshandling, anbudsräkning osv. drar i väg ända fram till någonstans i slutet av 1994. Den här kurvan som går ner här är precis den svacka som jag hade med i mitt första diagram. Det betyder att de här stora arbetskrävande satsningarna inte kommer förrän vi är på väg ur svackan igen.
Bild 18
Tidigarelägg de stora satsningarna! Det går att projektera och bygga samtidigt. Vi kommer ihåg Tjörnbron, och ni vet hur man byggde Globen. Det går att snabba på den här processen.
Jag är talesman för den enskilda byggindustrin och är naturligtvis mycket mån om att det är en konkurrens på lika villkor. Jag menar att vi måste få vara med när vägverket och kommunala gatukontor räknar på jobb. Det skall vara en konkurrens på lika villkor. Vi ser tyvärr en tendens, och den är ganska naturlig, att det i dag är den enskilda industrin som får ta friställningarna i högre grad än de andra.
Det är många som har talat om ROT-verksamheten här. Här gäller det att öka takten på ombyggnaden av bostäder. Jag gjorde den här bilden i går innan jag visste om Gösta Blüchers höga siffror. Men det gäller också att få fram dem till verkliga reella projekt. Det är vanliga skolor, sjukhus och offentliga lokaler, gator, vägar, broar, VA osv. Det står på vår önskelista att man skall starta upp detta. Men det är klart att man inte kan ge sig på allt detta på en gång. Därför är det viktigt att vi prioriterar detta att sänka fastighetsskatten på de kommersiella fastigheterna, skingra oklarheterna om bostadsfinansieringen och påskynda infrastruktur och ROT-verksamhet.
Agne Hansson (c): Då är ordet fritt för frågor.
Georg Andersson (s): Jag biter mig fast vid detta med infrastruktursatsningarna. Det var intressant att få veta att Sunningesundsbron nu är ett projekt om vilket vi inte har fattat beslut. Men det belyser ju problemet.
Jag vill ta upp ett påstående som ni gör i en broschyr vi fick häromdagen. Där säger ni att hittills har endast 800 miljoner av den extra infrastruktursatsningen betalats ut, vilket är ett mått på den verkliga aktiviteten, och ytterligare förseningar förutses. Sedan säger ni att banverket och vägverket har fått i uppdrag att ompröva utformningen av olika projekt i syfte att sänka kostnaden med 20 -- 30%. Källor inom regeringskansliet uppger att den främsta avsikten är att utnyttja byggkrisen för att pruta.
Ni pekar då på problemet att en del av era företags existens kommer att äventyras. Jag skulle gärna vilja ha en kommentar till dels uppgifterna om att regeringskansliet bett banverket och vägverket om omprövningar som leder till förseningar, dels till vilka effekterna av den här hårda kostnadspressen blir på lång sikt.
Lennart Nilsson (s): Det gläder naturligtvis en Uddevallabo att du tar upp Sunningeleden. Jag tänkte bara konkret fråga: Om man nu satte i gång det här på alla fronter, hur snabbt skulle man kunna tidigarelägga det här jämfört med den plan som du hade? Hur snabbt skulle det kunna gå?
Knut Billing (m): Jag har hört att flera byggföretag klagar på att man befarar att en stor del av dessa infrastrukturinvesteringar inte kommer att komma dem till godo. Ligger det någonting i den farhågan, dvs. att dessa projekt i stor utsträckning kommer att gå i egen regi?
Vi hörde nu att byggkostnaderna går ner. Hur långt ner tror du att vi kommer att komma inom ett år, dvs. hur mycket ytterligare kan vi pressa er byggare när det gäller att sänka priserna?
Rune Evensson (s): På den prioriteringslista du lade fram med din sista overheadbild fanns detta med osäkerheten när det gäller bostadsfinansieringen med. Hur mycket tror du att denna osäkerhet om finansieringen påverkar igångsättandet av nya lägenheter?
Sedan vill jag också fråga hur du ser på möjligheterna att ta hand om alla de lärlingar som kommer ut i år och få in dem i branschen.
Mats Siggelin: När det gäller regeringskansliryktena kommer de ur propositionen. Där läser vi att man skall försöka omförhandla och omarbeta framför allt vissa projekt för att skaffa sig pengar, jag tror att man där säger 20 à 30%, för att man skall ha till underhåll. Man kan tro att man har uppfattningen att det går att pruta 20--30% på samma projekt. Det finns ju inga möjligheter att det skall gå. Vi reagerar emot själva omarbetningen, den tar tid. Den kommer att försena det här ytterligare. Det är därför vi säger att det går att bygga och projektera hand i hand. Det är ett sätt att snabba på detta.
När det sedan gäller kostnadspressen är det i dag en fullständig cirkus på anbudsgivningen i byggföretagen. Man har tyvärr inte hunnit att anpassa kostymen till sysselsättningsläget, utan man prutar på priserna för att skaffa sig sysselsättning. Där är vi inne i en mycket farlig dans nu. En del av de bokslut som strax kommer från företagen visar på dåliga resultat på fastighetssidan. Nästa år och året därefter kommer det att visa mycket dåliga entreprenadresultat. Det är detta vi menar när vi säger att man måste vara försiktig med sin anbudsgivning i dag. Man får inte pressa byggföretagen för hårt här.
Hur snabbt man kan komma i gång med Sunningeleden kan jag inte svara på. Jag vet att man jobbar med en alternativ plan inom vägverket för att kunna tidigarelägga den. Jag har inte klart för mig hur det är med marklösen osv. Om finansieringen inte är klar heller förlängs ju processen ytterligare. Jag tog Sunningeleden som ett exempel.
Jag talade litet grand om detta att vi är rädda för att inte få vår beskärda del av jobben, utan att de hamnar hos vägverket, gatukontor osv. innan Knut Billing kom in här. Det är därför vi har önskat att få konkurrera på lika villkor.
Sedan frågar du hur långt vi kan sänka våra priser inom ett år. Det påstås ju att det är en prissänkning på gång med i storleksordningen 10--15%. Nu är det mycket svårt att prata priser eftersom det aldrig är samma produkter man har, utan det varierar. Jag kan inte säga om det är en råprutning dessa 10--15% eller om det är en rejäl omarbetning av projekten. Jag tror inte att man kan komma så där väldigt mycket längre. Är det någon som är utsatt för de här omvandlingstrycket, modeordet i Sverige i dag, så är det byggbranschen. Men vi behöver signaler så att vi kvicknar till igen.
Det är ett bekymmer med alla lärlingarna. Det är ett mycket stort bekymmer, och Åke Wänman var inne på det. Efter mycket moget övervägande har vi valt här att inte variera intagningen av elever till skolorna alltför mycket, utan ligga ganska konstant. Det betyder att vi just nu får det mycket bekymmersamt att placera lärlingarna. Vi har kommit överens om att vi skall försöka skydda dem så mycket det går och skaffa dem jobb på de byggen där de är elever. Men när man är tvungen att dra ner, är det precis som någon sade, att trygghetslagarna gäller, även om vi har både avtal och förhandlingar på gång med Byggnads om att anpassa dessa till företagens struktur och till att det finns produktiva enheter kvar.
Bengt-Ola Ryttar (s): Jag konstaterar att branschens företrädare här i dag är väldigt överens om hur man skall hantera den här byggkrisen. Det är bara på en punkt, och den är kanske egentligen perifer med tanke på dagens överläggningar, som man skiljer sig. Den här enigheten borde statsmakterna ta fasta på.
Sedan vill jag ställa samma fråga till Mats Siggelin som till Åke Wänman angående regeringens struktur. Vad anser du om den? Är det bra för byggbranschen att man har gjort den här förändringen av departementsstrukturen?
Johnny Ahlqvist (s): Jag vill återvända till problemet med lärlingarna. Du sade själv att det var ett problem. Vi socialdemokrater har ju sagt att man skall ha en treårig gymnasieutbildning, men den blev ju bara tvåårig fick vi höra när budgetpropositionen lades fram. Vad är din uppfattning i denna fråga? Om vi hade haft en treårig gymnasieutbildning hade vi kanske haft större möjligheter att placera ut folk under en längre tid.
Den andra frågan, där jag tror att du är överens med Åke Wänman, gäller detta med kompetensutvecklingen. Jag tror att den är oerhört viktig. Vilka möjligheter ser du att genomföra den kompetensutvecklingen nu när man mer eller mindre avrustar hela vuxenutbildningen i budgetförslaget?
Elver Jonsson (fp): Vi har ju talat om prisbilden, och du har gett en hel del svar. Jag har en delfråga i det sammanhanget. Vad ser du förmöjligheter att genom rationalisering, utveckling och kanske ny teknik få en mer gynnsam prisbild i framtiden?
Det har ju antytts här att det finns en tröghet och t.o.m. ointresse i byråkrati och administration i kommuner att snabba på nu. Har ni någon form av marknadsföring och litet grand av veckans erbjudande i seriös mening?
Richard Ulfvengren (nyd): Det gäller samma fråga som förut, nämligen rangordningen av projekt i förhållande till direkta arbetstillfällen, till investeringar och till multiplikatoreffekten i investeringar och den tid som sträcker sig från ett finansiellt beslut till att det blir arbetstillfällen. Finns bra sådan information att få?
Mona Sahlin (s): Du sade att den här anpassningen neråt måste ske sansat och under ordnade former. Var det ett uttryck för att du tycker att det som sker nu är raka motsatsen?
Mats Siggelin: När det gäller detta med departementen måste jag erkänna att vi blev mycket omtumlade när det här vana spåret till bostadsdepartementet plötsligt försvann. Vi har ju tidigare t.o.m. pläderat för att man borde ha ett byggdepartement där man skulle samla alla dessa frågor. Vi håller på att tänka om här, men vi är fortfarande förvillade. Vi får väl anpassa oss till den nya situationen. Det var behändigare förut att gå på ett ställe och tala för hela branschen.
När det gäller lärlingarna har vi också förespråkat en treårig gymnasieutbildning. Inte enbart för att man skall hålla dem borta från arbetsmarknaden ett år till, utan för att de verkligen skall lära sig ännu mer. Vi tycker att det är synd att man föreslår en tvåårig utbildning i stället och inte nappar på den treåriga. Vi har stött den.
Vi har ju en käpphäst när det gäller prisbilden och rationaliseringar. Släpp in byggarna tidigt, då går det att få billiga priser. Den här byggutmaningen som Ulf Lönnqvist har startat visar att det går att få mycket billiga priser, billiga hyror helt enkelt.
När det gäller marknadsföring, veckans erbjudande, dammsug marknaden, rangordna projekt osv. har vi en mycket fin organisation både vi på byggarbetsgivarsidan och på Byggnads genom att vi har våra byggmästarföreningar och våra lokala avdelningar. De hjälps åt väldigt mycket med att kartlägga marknaden och att dammsuga. Vi behöver inte annonsera veckans erbjudande. Byggherrarna känner ungefär när man skall beställa. Vi tycker måhända att man litet mer skulle ta till vara det erbjudande som finns på marknaden just nu. Det är billigt att bygga.
Till Mona Sahlin vill jag säga: När man står precis vid den här branten och tittar ner i det djup som skall komma, då vädjar man verkligen om sansade former. Jag är litet orolig här, och det gäller framför de oklarheter om bl.a. finansieringsformerna som finns. Det gör att vi känner oss mycket osäkra. Vi behöver tydliga signaler på det området framöver. När det gäller fastighetsskatten måste vi få signaler om att det går att äga en kommersiell fastighet. Det skall inte behöva stupa på att fastighetsskatten är för hög.
Agne Hansson (c): Jag skulle också vilja skicka med en fråga som jag tycker är väsentlig för sysselsättningen i vårt land. Hur bedömer du möjligheterna att ganska snabbt framöver få internationella engagemang för byggbranschen? Jag tänker då på t.ex. Baltikum och våra byggföretag där. Det gäller inte minst STORA som jobbar mycket utomlands. Hur bedömer du det?
Max Montalvo (nyd): Jag har hört många bra åsikter om hur man skall gå till väga på olika plan. Men man har talat mindre om hur man skall snabba upp det här. Jag har sett i pressen att Curt Nicolin har talat om treskift i byggandet av infrastrukturen. Skulle man inte kunna använda treskift också i förberedelserna av sådana projekt? Då skulle man kunna få någonting gjort. Det är väl egentligen det primära. Hur ser du på det?
Göte Bernhardsson: Den här frågan om utbildning är någonting som vi bedömer mycket nära tillsammans med parterna. Det vill jag gärna säga också. Det är ju ett av de områden på arbetsmarknaden där parterna tar ett föredömligt ansvar för utbildningen och dem de utbildar genom lärlingssystemet osv. Man samråder ofta. Vi har samma erfarenheter som redovisats tidigare. Jag var själv länsarbetsdirektör på den tiden.
Jag var ganska tveksam när direktiven att dra ned byggutbildningen kom ut. Man skall inte alltid genomföra alla centrala direktiv. Vi försökte dämpa det hela och det visade sig vara ganska klokt. Om man talar om utbildning och rekrytering måste man ha ett ganska långsiktigt perspektiv. Därför är det mycket viktigt vad riksdag och regering ger för signaler om var byggandet skall finnas. Då går det inte att plötsligt ta bort utbildningen under några år för att sedan starta upp den igen. Då får man våldsamma effekter. Man måste alltså vara ganska mjuk i rörelserna när man förändrar ungdomsrekryteringen.
Det är klart att vi utan vidare kan gå ut och stoppa byggutbildningen med hjälp av skolan osv. Mycket kommer att ske oss förutan. Men problemet är att vi inte har några alternativ att erbjuda i dag. Vi vet ju, som redovisats tidigare, att det redan i dag finns 60000 arbetslösa ungdomar och 40000 i åtgärder. Ur den synpunkten finns det kortsiktigt inte mycket att lämna som alternativ.
Mats Siggelin: Jag vill först ta upp treskiftssfrågan. Jag tycker att det är ganska bra. Det har framförts att vi skulle bygga i tre skift, men vi måste komma ihåg att det inte går att bygga dygnet runt i en tätort. Det går att bygga dygnet runt exempelvis i en tunnel, men inte i tätorter. Men det är lika viktigt att föreslå att man skall projektera, fatta beslut och ställa ut planer och allt som ingår i den demokratiska processen i tre skift för att vi skulle hinna med.
Agne Hansson tog upp en väldigt intressant sak, nämligen vad byggbranschen skulle kunna göra utomlands. Vi har faktiskt här en som arbetar med den frågan, Jan Jeppsson. Den här frågan är inte så enkel som det låter, för det saknas pengar.
Jan Jeppsson: Jag kan säga att jag den senaste tiden ägnat mig åt östra Tyskland. Där kan man se att det går att mycket snabbt få i gång infrastrukturprojekt. Där kör man nu för fullt. Vi har hållit på ett år, och det finns en mängd stora infrastrukturprojekt i gång.
När vi började i Tyskland efter murens fall trodde vi att det skulle vara omöjligt -- vi har ju byggt där med svensk byggarbetskraft i 20--25 år -- att nu i arbetslöshetens tecken få dit svenska byggnadsarbetare. Vi börjar nu tro att det blir möjligt. Där saknas nämligen byggnadsarbetare. Vi börjar planera för att ta över svenska byggnadsarbetare dit.
När det gäller investeringarna i framför allt S:t Petersburg och baltstaterna tror vi -- vi har byggt en del där de senaste åren -- att det mer eller mindre är stopp där. Man har helt enkelt inte pengar, och man är osäker på situationen. Nu satsas nästan ingenting. Där är det precis så som Åke Wähman sade, att satsningarna troligtvis kommer i gång 1994--95 när vi förhoppningsvis har en högkonjunktur här igen.
Jag måste komplettera en sak beträffande det här med fastighetsskatten. Vi blir visserligen fastighetsägare, men det viktigaste för oss är att vi är s.k. developers. Vi håller på att bygga en del fastigheter som vi har för avsikt att sälja. Nu har vi fått en ny lag som drabbar byggbranschen. Vi klarar inte räntabiliteten. Det är ingen som är intresserad av att investera i fastigheter med denna ränta och med denna fastighetsskatt, en fastighetsskatt som är satt då värdena var dubbelt så höga och fastigheterna uthyrda. Det är helt omöjligt. Det är oerhört viktigt att fastighetsmarknaden kommer i gång igen så att de som har råd att investera -- försäkringsbolag, utlänningar och utlandssvenskar -- investerar igen, så att vi får rullning på vårt fastighetsbestånd, får råd att hyra byggnadsarbetskraft och köra vidare.
Vi som representerar ett av Sveriges största byggföretag har planerat att i år dra ner styrkan med 17 % på tjänstemannasidan. Vi tar bort utvecklingsresurserna. Det är precis vad som sker i alla byggföretag nu. Man måste dra ner oerhört drastiskt.
Agne Hansson (c): Det har kommit fram mycket intressant under utfrågningen. Vi har fått in många synpunkter som har visat att det här inte är en alldeles enkel matematik. Jag skall naturligtvis inte försöka göra någon sammanfattning av vad som har sagts, men låt oss konstatera att det råder delade meningar om hur stor nybyggnadsverksamheten skall vara på bostadssidan under de närmaste åren -- från ingenting till ungefär 40 000 lägenheter om året. Inte helt entydigt har det framgått att man tycker att vi skall satsa ännu mer på ombyggnadsverksamhet i hela vårt fastighetsbestånd, inte minst när det gäller bostadssidan. När det gäller äldreboendet finns det också stora behov att beakta. Infrastrukturåtgärder har diskuterats.
Ett genomgående tema har varit att man är orolig för att projekten inte kommer i gång i tid beroende på olika omständigheter, som har gjort att vi inte fått fram beslut och att stora projekt, som är de allra viktigaste, inte kommit i gång, utan vi har fått en mängd små projekt. Det har också uttryckts oro för att finansieringsfrågan inte är klar. Det är en central fråga.
Nu kommer bostadsutskottet och arbetsmarknadsutskottet att ta till sig dessa synpunkter i det beredningsarbete som återstår och som skall påbörjas under våren. Dels ligger det regeringsförslag i budgetpropositionen, dels ligger det förslag i motioner från enskilda ledamöter. Vi skall naturligtvis väga in allt detta inför beslutet i riksdagen.
Jag vill sluta med att tacka alla som har medverkat, alla frågande och övriga som har intresserat sig för denna utfrågning.
Underbilaga Bild 1
Underbilaga Bild 2
Underbilaga Bild 3
Underbilaga Bild 4
Underbilaga Bild 5
Underbilaga Bild 6
Underbilaga Bild 7
Underbilaga Bild 8 A
Bild 8 B
Bild 8 C
Underbilaga Bild 9 A
Bild 9 B
Underbilaga Bild 10 A
Bild 10 B
Underbilaga Bild 11
Underbilaga Bild 12
Underbilaga Bild 13
Underbilaga Bild 14
Underbilaga Bild 15
Underbilaga Bild 16
Underbilaga Bild 17
Underbilaga Bild 18
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 1 Motionerna 2 Skrivelser m.m. 8 Statistiska uppgifter om bostadsförsörjningen m.m. 8 Bostadsbeståndet 8 Bostadsproduktionen 10 Nyproduktionen 10 Ombyggnadsverksamheten 12 Byggnadskostnader 13 Bostadsmarknadsläget 16 Boendekostnaderna 17 Byggsysselsättningen 18 Utskottet 19 Inledning 19 Bostadspolitikens inriktning och utformning m.m. 20 Bostadspolitikens allmänna utformning 20 Bostadsfinansieringens långsiktiga utformning 22 Bostadsfinansieringens utformning under år 1992 23 Allmännyttiga bostadsföretag 24 Vissa bostadspolitiska åtgärder i övrigt 26 Förutsättningar och villkor för lån 30 Reparation, om- och tillbyggnad 33 Räntebidrag 36 Stöd för fastighetsförvärv 37 De s.k. förköpslånen 37 Stöd för fastighetsförvärv i övrigt 38 Vissa temporära bostadsstöd m.m. 39 Ungdomsbostadsstödet m.m. 39 Hyresrabatter, nybyggnadsbidrag och kvarboendegaranti 40 Tilläggslån för vissa ombyggnadsåtgärder 41 Vissa förnyelseåtgärder m.m. 43 Investeringsbidraget för bostadsbyggande 45 Vissa myndigheter 47 Boverket 47 Länsbostadsnämnderna 47 Anslag 48 Anslag till investeringsbidrag 48 Anslag i övrigt 48 Hemställan 48 Reservationer 53 1. Det grundläggande bostadspolitiska målet (mom. 1) (s) 53 2. Det grundläggande bostadspolitiska målet (mom. 1) (nyd) 54 3. Införande av det s.k. räntelånesystemet (mom. 2) (s) 55 4. Bostadsfinansieringens utformning efter år 1992 (mom. 3, motiveringen) (s) 56 5. Parkeringsanläggningar (mom. 4, motiveringen) (s) 56 6. De allmännyttiga bostadsföretagens roll (mom. 5) (s) 56 7. De allmännyttiga bostadsföretagens roll (mom. 5, motiveringen) (nyd) 57 8. Slopad särställning för allmännyttiga bostadsföretag (mom. 6, motiveringen) (s) 57 9. Slopad särställning för allmännyttiga bostadsföretag (mom. 6) (nyd) 58 10. Bosparande inom allmännyttan (mom. 7) (s) 59 11. Brist på studentbostäder (mom. 12) (nyd) 59 12. Bostadspolitiken och de handikappade (mom. 13) (s)60 13. Byggutmaningen (mom. 14) (s) 60 14. Den internationella konkurrensen (mom. 15) (nyd) 61 15. Ägarförhållandena i SBAB (mom. 16, motiveringen) (s) 61 16. Återinförande av vissa villkor för det statliga stödet för bostadsbyggande (mom. 18) (s) 61 17. Aktieutdelningen från allmännyttiga bostadsföretag (mom. 21) (nyd) 62 18. Stöd till ROT-verksamheten (mom. 23) (s) 63 19. Flexibla regler för stödet till äldreboendet (mom. 26) (s) 64 20. Bidragsunderlaget för ålderdomshem (mom. 27, motiveringen) (s) 64 21. Begränsning av räntebidragen för ny- och ombyggnader av bostäder (mom. 28) (s) 65 22. En avveckling av ungdomsbostadsstödet (mom. 32) (s) 65 23. Ungdomsboendedelegationen (mom. 33) (s) 66 24. Avveckling av kvarboendegarantierna (mom. 34) (s) 66 25. Avveckling av tilläggslångivningen (mom. 36) (s) 67 26. Beslutsramen för tilläggslån (mom. 37) (s) 68 27. Utbetalning av förnyelsebidrag (mom. 38) (m, fp, c, kds) 68 28. Begäran om en ny bidragsform (mom. 40) (s) 69 29. En fond för tomma lägenheter (mom. 41) (s) 69 30. Investeringsbidraget (mom. 42) (s) 70 Meningsyttring av suppleant (v) 71 Bilaga: Protokoll från arbetsmarknadsutskottets och bostadsutskottets gemensamma utfrågning den 6 februari 1992 om byggsysselsättningen 75