Vissa ändringar i föräldrabalken
Betänkande 1995/96:LU9
Lagutskottets betänkande
1995/96:LU09
Vissa ändringar i föräldrabalken
Innehåll
1995/96 LU9
Sammanfattning
I betänkandet behandlas proposition 1995/96:47 om vissa ändringar i föräldrabalken. De föreslagna lagändringarna innebär att överförmyndarnämnderna och överförmyndarna får rätt att delegera vissa ärenden i vilka de i dag måste besluta själva samt att kommunfullmäktiges bemyndigande inte skall krävas för rätten att delegera. Därutöver föreslås en följd-ändring till den nyligen genomförda förmynderskapsreformen i fastighetsbildningslagen.
Vidare behandlas i betänkandet en med anledning av propositionen väckt motion (mp), vari begärs att vissa av de beslut som föreslås delegerade ändock slutligt skall fastställas av överförmyndarnämnd eller överförmyndare. I betänkandet behandlas också en motion (s, c, fp, v, kds) från den allmänna motionstiden 1994/95 om förmynderskap för utomnordiska barn.
Utskottet tillstyrker bifall till propositionen och avstyrker bifall till den med anledning av propositionen väckta motionen. Med hänvisning till pågående beredningsarbete inom Justitiedepartementet avstyrks även den andra motionen.
Propositionen
I proposition 1995/96:47 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i föräldrabalken,
2. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988).
Lagförslag 2 har överlämnats till bostadsutskottet för behandling i samband med proposition 1995/96:78 (bet. 1995/96:BoU4). Lagförslag 1 åter- finns i bilaga till betänkandet.
Motionerna
Motion väckt med anledning av proposition 1995/96:47
1995/96:L10 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att beslut om utseende av god man och förvaltare, som inte beslutats av överförmyndarna eller överförmyndarnämnderna, skall vara interimistiska.
Motion väckt under den allmänna motionstiden 1994/95
1994/95:L414 av Margareta Israelsson m.fl. (s, c, fp, v, kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förmyndare för utomnordiska barn.
Utskottet
Delegeringsbestämmelserna
Från den 1 juli 1995 gäller nya regler beträffande förmyndares, förvaltares och gode mäns förvaltning av egendom samt tillsynen över sådan förvaltning (se prop. 1993/94:251, bet. 1994/95:LU3, rskr. 29). Ändringarna, som innebär en modernisering av reglerna på området, syftar bl.a. till en avreglering utan att berättigade skyddsintressen sätts åt sidan. I fråga om handläggningen av förmynderskapsärenden bygger ändringarna på principen att domstolarna skall handlägga enbart sådana frågor som verkligen kräver domstolsprövning. De förmynderskapsärenden som är av övervägande förvaltningsnatur handläggs sålunda numera av överförmyndarnämder eller överförmyndare och inte av domstolar. I de flesta av dessa ärenden som överförmyndarna övertagit från domstolarna får beslutanderätten inte delegeras (se 19 kap. 14 § FB).
Till Justitiedepartementet har framförts synpunkter på vissa enskildheter i bestämmelserna. Sålunda har överförmyndarnämnderna i Kalmar, Örebro och Sundsvall anhållit att departementet snarast tar initiativ till en ändring av reglerna, så att i vart fall beslut om förordnande och entledigande av god man och förvaltare kan delegeras av överförmyndarnämnd. Inom departementet har därför upprättats en promemoria Delegering av vissa förmynderskapsärenden m.m. Promemorian, som har remissbehandlats, ligger till grund för förslagen i förevarande proposition.
I propositionen konstateras att det i överförmyndarnas nya arbetsuppgifter ingår bl.a. att i många fall förordna och entlediga gode män och förvaltare, att besluta om hävande av avtal om sammanlevnad i oskiftat bo och att förelägga vite. I propositionen lämnas en närmare redogörelse för de beslut som överförmyndarna har övertagit från domstolarna (s. 8).
Enligt propositionen kan det med de nya arbetsuppgifter som lagts på överförmyndarna visserligen förväntas att de kommuner som har vverförmyndarnämnder ser till att nämnderna kan fatta beslut snabbare än förut. Det kan dock i dessa kommuner innebära stora praktiska svårigheter att alltid få fram ett beslut så snabbt som rimligen måste krävas, om inte möjligheterna att delegera beslutsrätten vidgas. På grund av vad som anförts finns det enligt regeringen skäl att på nytt överväga vilka av de beslut som överförmyndarna övertagit från domstolarna som bör kunna delegeras.
I propositionen konstateras vidare att de angivna inskränkningarna i delegeringsmöjligheterna inte medför några stora svårigheter när uppgifterna handhas av en överförmyndare. Problemen gäller i stället de kommuner som arbetar med överförmyndarnämnder. Delegeringsreglerna bör dock utformas med utgångspunkt från beslutens art och de garantier som måste finnas för rättssäkerheten och beslutens kvalitet i övrigt. Avgörande är sålunda att de kompetenskrav som måste ställas är uppfyllda. Med den utgångspunkten saknas det anledning att göra skillnad mellan olika kommuner. Självklart kan en person med långvarig rutin och säkert omdöme anförtros fler och svårare beslut än den som har begränsade erfarenheter och kunskaper. Man bör kunna utgå från att överförmyndarnämnderna och överförmyndarna noga prövar vilka beslut som kan delegeras, att de bedömer vilka kunskaper och vilken erfarenhet som krävs samt att de tar ansvar för att den person till vilken beslutsrätt överlämnas uppfyller de krav som måste ställas. Av betydelse för frågan om i vilken mån beslut skall kunna delegeras är enligt regeringen också bestämmelsen i 19 kap. 14 § tredje stycket första meningen FB. Av bestämmelsen framgår att om den som fått beslutsrätt delegerad till sig finner att samtycke, tillstånd eller förordnande i ett visst fall inte bör meddelas eller om vederbörande anser frågan tveksam skall ärendet hänskjutas till nämnden eller överförmyndaren.
Mot bakgrund av det anförda föreslås i propositionen att de beslut om förordnande av god man och förvaltare som ankommer på överförmyndarna skall kunna delegeras enligt samma regler som gäller för andra överförmyndarbeslut. Detsamma skall gälla för beslut om upphörande av godmanskap för att det inte längre behövs och beslut om entledigande av en god man eller en förvaltare på dennes egen begäran. Beslut att entlediga en god man eller en förvaltare på grund av att han eller hon inte är lämplig för uppdraget skall däremot inte kunna delegeras. Inte heller bör beslut om hävande av avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo eller rätten att besluta om föreläggande vid vite kunna delegeras.
I motion 1995/96:L10 av Yvonne Ruwaida (mp) anförs att delegeringsmöjligheterna bör utformas med utgångspunkt från beslutens art och de garantier som måste finnas för rättssäkerheten och beslutens kvalitet i övrigt. Mot denna bakgrund anser motionären att ett beslut om utseende av god man och förvaltare, som har delegerats av överförmyndare eller överförmyndarnämnd, skall vara interimistiskt och slutligt fastställas av överförmyndare eller överförmyndarnämnd. I motionen begärs ett tillkännagivande om att den ifrågavarande bestämmelsen i föräldrabalken bör kom-pletteras i enlighet med det anförda.
Utskottet vill för sin del peka på det förhållandet att flera av de beslut som förts över från tingsrätterna till överförmyndarna enligt den gamla ordningen kunde delegeras till biträdespersonal vid tingsrätterna. Det gällde bl.a. förordnande av god man i ett flertal situationer. Redan detta förhållande talar enligt utskottets mening för att också överförmyndare och överförmyndarnämnder skall ha möjlighet att delegera beslutsrätten i motsvarande ärenden. Även andra frågor torde dock enligt utskottets mening kunna bli föremål för delegering. I propositionen har regeringen gjort en omfattande redovisning av de olika beslut som har flyttats över till överförmyndare och överförmyndarnämnder och också pekat på de svårigheter som skulle kunna uppkomma vid en delegering av beslutsrätten. Sammantaget finner utskottet att regeringens förslag om vilka beslut som borde kunna delegeras är väl avvägt, särskilt med beaktande av att det i vissa fall åligger den som fått ett ärende delegerat till sig att hänskjuta det till nämndens eller överförmyndarens prövning. Utskottet vill också instämma i vad som sägs i propositionen om vikten av att överförmyndarna och överförmyndarnämnderna tar ansvar för att den person till vilken beslutanderätten delegeras har de kunskaper och den erfarenhet som behövs.
När det sedan gäller det i motion L10 framförda yrkandet att sådana beslut om utseende av förvaltare och god man som har delegerats - ur bl.a. rättssäkerhetssynpunkt - endast skall vara interimistiska och slutligt fastställas av överförmyndare eller överförmyndarnämnd har utskottet motsatt uppfattning. En sådan ordning skulle enligt utskottets mening snarare medföra en större rättsosäkerhet, eftersom de som berörs av besluten inte med bestämdhet skulle veta vad som verkligen gäller förrän besluten var slutligt fastställda. Därtill kommer att delegeringsmöjligheten i nämnda ärenden med motionärens förslag skulle bli i det närmaste meningslös.
Med det anförda tillstyrker utskottet propositionen i nu behandlad del och avstyrker bifall till motion L10.
Mot de delar av propositionen som inte har berörts särskilt har utskottet ingen erinran.
Förmyndare för utomnordiska barn
Regler om förmyndare för utomnordiska barn finns i 4 kap. lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. Till skillnad från den nordiska regleringen på området utgår bestämmelserna i nämnda lag från nationalitetsprincipen. Det innebär i fråga om utländska medborgare som vistas här i landet att förmynderskap i princip skall anordnas enligt det främmande landets lag. När det är oklart om ett utländskt förmynderskap kommer att anordnas blir dock svensk lag tillämplig.
I motion 1994/95:L414 av Margareta Israelsson m.fl. (s, c, fp, v, kds) begärs ett tillkännagivande om att en övergång bör göras från nationalitetsprincipen till hemvistprincipen vid frågor om utomnordiska förmynderskap. Motionärerna framhåller att genom en sådan övergång skulle barn som beviljas uppehållstillstånd i Sverige få ett bättre rättsligt skydd och inte vara beroende av förhållandena i respektive hemland.
Utskottet kan konstatera att frågan behandlades av Förmynderskapsutredningen i betänkandet (SOU 1987:73) Internationella förmynderskapsfrågor. Utredningen föreslog därvid att en övergång skulle göras från nationalitetsprincipen till hemvistprincipen. - Betänkandet har remissbehandlats och bereds nu inom ramen för ett större projekt om internationell familjerätt i Justitiedepartementet.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om att det är angeläget att hemvistprincipen bör gälla i frågor om förmynderskap även för utomnordiska barn. Med hänsyn till att ett sådant förslag redan framlagts av Förmynderskapsutredningen och nu är föremål för beredning inom Justitiedepartementet är något tillkännagivande i frågan inte påkallat. Utskottet vill dock framhålla vikten av att det fortsatta beredningsarbetet sker med erforderlig skyndsamhet. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L414.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande delegeringsbestämmelserna
att riksdagen med avslag på motion 1995/96:L10 antar regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken,
2. beträffande förmynderskap för utomnordiska barn
att riksdagen avslår motion 1994/95:L414.
Stockholm den 23 november 1995
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Sven-Erik Österberg (s), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c) och Marietta de Pourbaix- Lundin (m).
Propositionens lagförslag
Förslag till lag om ändring i föräldrabalken
Gotab, Stockholm 1995