Villkorlig frigivning, m.m.
Betänkande 1992/93:JuU11
Justitieutskottets betänkande
1992/93:JUU11
Villkorlig frigivning, m.m.
Innehåll
1992/93 JuU11
Sammanfattning
I detta betänkande tillstyrker utskottet bl.a. ett regeringsförslag om en ny ordning för villkorlig frigivning från fängelsestraff. Genom den nya lagstiftningen, som föreslås träda i kraft den 1 juli 1993, avskaffas den obligatoriska halvtidsfrigivningen och i stället införs en huvudregel som innebär att fakultativ villkorlig frigivning kan ske efter avtjänandet av två tredjedelar av strafftiden.
Vid betänkandet har fogats fyra reservationer (s och nyd).
Propositionen
I proposition 1992/93:4 (Justitiedepartementet) har regeringen föreslagit riksdagen att anta av Lagrådet granskade förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.,
4. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
5. lag om ändring i passlagen (1978:302),
6. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.
Lagförslagen har fogats till betänkandet, se bilaga.
Motioner
Motioner väckta med anledning av propositionen
1992/93:Ju1 av Ingbritt Irhammar och Sven-Olof Petersson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om villkorlig frigivning.
1992/93:Ju2 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att upphäva systemet med villkorlig frigivning,
2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, beslutar att villkorlig frigivning får komma i fråga först efter det att minst tre fjärdedelar av strafftiden har avtjänats,
3. att riksdagen beslutar att 26 kap. 6 § brottsbalken ändras så att villkorlig frigivning inte får ske förrän verkställigheten pågått minst tre månader,
4. att riksdagen beslutar att villkorlig frigivning av den som dömts till fängelse i lägst två år endast får komma i fråga om synnerliga skäl talar för det,
5. att riksdagen beslutar att särbehandling i fråga om villkorlig frigivning vid dom på fängelse i lägst två år inte bör gälla för den som dömts för skattebrott och annan liknande ekonomisk brottslighet som är riktad mot staten.
1992/93:Ju3 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen avslår proposition 1992/93:4.
1992/93:Ju4 av John Andersson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i brottsbalken,
2. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i rättegångsbalken,
3. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.,
4. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift att se över straffskalorna enligt vad i motionen anförts om alternativ till fängelse m.m.
1992/93:Ju5 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen avslår proposition 1992/93:4,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om villkorlig frigivning.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992
1991/92:Ju819 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förverkande av villkorligt fängelsestraff.
1991/92:Ju833 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den villkorliga frigivningen.
Utskottet
Inledning
Fram till den 1 juli 1983 gällde ett system för den villkorliga frigivningen från fängelsestraff som i princip innebar att frigivning var möjlig efter det att två tredjedelar av straffet avtjänats. Frågan om frigivning skulle prövas i varje enskilt fall; det var med andra ord fråga om fakultativ villkorlig frigivning. År 1983 ändrades reglerna om villkorlig frigivning på så sätt att obligatorisk halvtidsfrigivning infördes för den stora majoriteten av de intagna som omfattas av reglerna. Debatten om det straffrättsliga påföljdssystemet har sedan dess dominerats av frågan om villkorlig frigivning från fängelsestraff. Flera utredningar har behandlat frågan eller anslutande frågor.
Fängelsestraffkommittén föreslog i sitt huvudbetänkande (SOU 1986:13--15) Påföljd för brott en övergång till obligatorisk frigivning efter två tredjedelar av avtjänad strafftid. Förslaget kombinerades med förslag om sänkta straffskalor i syfte att motverka att de ändrade reglerna skulle leda till generellt längre anstaltstider.
I årets budgetproposition (1991/92:100, bil. 3, s. 46) uttalade justitieministern att kommitténs förslag inte var ägnade att läggas till grund för en långsiktig och varaktig lösning av den villkorliga frigivningen. Det var hennes avsikt att föreslå regeringen att tillkalla en utredning som bl.a. skulle ha till uppgift att ta fram underlag för och lämna förslag till hur frågan om den villkorliga frigivningen skulle lösas på sikt. Hon uttalade samtidigt att det var hennes uppfattning att det inte var möjligt att bibehålla de nuvarande reglerna i avvaktan på utredningens förslag och beredningen av dessa. Hon avsåg i stället att redan under våren 1992 lägga fram förslag som i princip innebär en återgång till den reglering som gällde innan halvtidsreformen genomfördes år 1983.
Under våren 1992 upprättades inom Justitiedepartementet en promemoria innehållande förslag till en återgång till den ordning för villkorlig frigivning som gällde före den 1 juli 1983. En hearing i ärendet hölls i mitten av april månad.
Även Påföljdsutredningen (Ju 1990:02) har behandlat vissa frågor om verkställighet av fängelsestraff i sitt betänkande (SOU 1991:45) Påföljdsfrågor. Det gäller bl.a. frågan om frigivningspermission och övervakning efter villkorlig frigivning. Betänkandet har remissbehandlats.
Regeringen tillsatte under våren 1992 en utredning för översyn av vissa frågor som rör påföljdssystemet (dir. 1992:47). Kommittén, som antagit namnet Straffsystemkommittén, skall enligt sina direktiv lägga fram förslag till vad som i ett längre perspektiv bör gälla för frigivning från fängelsestraff. Kommittén skall därvid pröva om systemet med villkorlig frigivning skall behållas och hur detta i så fall bör vara utformat. I denna del skall kommitténs arbete vara avslutat senast den 1 oktober 1993.
Den ovannämnda promemorian och vad som framkom under hearingen jämte delar av det ovan nämnda utredningsarbetet ligger till grund för den nu aktuella propositionen.
Under ärendets beredning har utskottet hållit en utfrågning med företrädare för kriminalvården om anstaltsbeläggningen m.m.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att den obligatoriska halvtidsfrigivningen skall avskaffas. Huvudregeln om tidpunkten för villkorlig frigivning föreslås bli att minst två tredjedelar av strafftiden skall ha avtjänats. Villkorlig frigivning föreslås bli fakultativ, och prövning av frigivningen skall kunna göras i varje enskilt fall. Vid prövningen av om den villkorliga frigivningen bör senareläggas skall särskilt beaktas om förutsättningarna för den intagnes anpassning i samhället framstår som speciellt ogynnsamma med hänsyn till frigivningsförhållandena, hans uppförande under anstaltsvistelsen eller andra särskilda omständigheter.
Alla som döms till tidsbestämt fängelse i minst en månad föreslås kunna friges villkorligt. Undantag görs för fängelse som utgör förvandlingsstraff för böter och för fängelse som har ådömts tillsammans med skyddstillsyn.
För långtidsdömda föreslås särskilda regler. Har någon dömts till fängelse i två år eller mer för särskilt allvarlig brottslighet, får han inte friges förrän två tredjedelar av tiden avtjänats, om det finns en påtaglig risk att han kommer att återfalla i sådan brottslighet. I övriga fall med utdömda straff på två år eller mer kan frigivning få ske tidigare, dock inte förrän halva tiden har avtjänats. För fängelsestraff på mellan ett och två år föreslås en särskild reglering så att tröskeleffekter undviks.
Prövning av frågan om villkorlig frigivning skall göras av Kriminalvårdsnämnden. För den som avtjänar fängelse på kortare tid än två år fordras dock att Kriminalvårdsstyrelsen eller annan, som styrelsen bestämmer, särskilt påkallar att nämnden skall pröva frågan.
Möjlighet till frigivningspermission öppnas för alla som avtjänar fängelse från och med den dag då villkorlig frigivning tidigast kan komma i fråga.
Övervakning efter villkorlig frigivning skall kunna ske av dem som friges från straff på minst två månader.
Överföring av verkställighet till annat land av brottmålsdom föreslås kunna prövas av regeringen om särskilda skäl föranleder det.
De lagändringar som berör villkorlig frigivning föreslås träda i kraft den 1 juli 1993 och övriga den 1 januari 1993.
Villkorlig frigivning
Historik
Villkorlig frigivning infördes i svensk rätt år 1906 (prop. 1906:49, LU33, rskr. 71). Från början begränsades tillämpningen till sådana fall där två tredjedelar av verkställighetstiden och minst två år hade avtjänats. Den aktuella bestämmelsen var fakultativ. En mängd faktorer, bl.a. sannolikheten av att den dömde på fri fot skulle förhålla sig väl samt dennes tidigare vandel och uppförande under fängelsetiden, inverkade på frågan om villkorlig frigivning.
År 1918 utsträcktes möjligheten till villkorlig frigivning avsevärt genom att den minsta strafftid som måste ha avtjänats sänktes till ett år (prop. 1918:375, LU 74, rskr. 390).
År 1943 antogs en ny lag om villkorlig frigivning (prop. 1943:252, 1LU 49, rskr. 352). I lagen skildes mellan obligatorisk och fakultativ villkorlig frigivning. Obligatorisk frigivning skulle för den som undergick tidsbestämt frihetsstraff på minst sex månader ske efter fem sjättedelar av strafftiden. Kvotdelen för fakultativ villkorlig frigivning skulle fortfarande vara två tredjedelar. Den minsta strafftid som den dömde skulle ha avtjänat sänktes dock från ett år till åtta månader. Förutsättningen för fakultativ frigivning var att den skulle kunna antas främja den dömdes anpassning i samhället. Vid prövning av fråga om villkorlig frigivning skulle särskilt beaktas den dömdes uppförande under anstaltstiden och sinnesinriktning vid den tid då frigivning ifrågasattes, hans beredvillighet att ersätta genom brottet uppkommen skada samt de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen.
År 1961 sänktes den minsta tid som den dömde skulle ha avtjänat för att få fakultativ villkorlig frigivning till fyra månader (prop. 1961:125, 1LU 32, rskr. 230).
Reglerna om villkorlig frigivning i 1943 års lag överfördes i allt väsentligt till brottsbalken (BrB).
Kort tid efter BrB:s ikraftträdande år 1965 ändrades reglerna om villkorlig frigivning (prop. 1965:159, 1LU 37, rksr. 378). Obligatorisk villkorlig frigivning avskaffades. Den fakultativa villkorliga frigivningen ändrades på det sättet att möjlighet öppnades till villkorlig frigivning efter halva tiden. Som förutsättning för halvtidsfrigivning uppställdes att särskilda skäl skulle föreligga. Den tidigare gällande förutsättningen för villkorlig frigivning att den skulle kunna antas främja den dömdes anpassning i samhället slopades.
År 1974 gjordes en ändring i fråga om de omständigheter som skall särskilt beaktas vid prövningen av fråga om villkorlig frigivning (prop. 1974:20, JuU2, rskr. 99). Sådana omständigheter blev efter ändringen verkningarna av fortsatt frihetsförlust för den dömde och förutsättningarna för hans anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen. Ändringen innebar allså bl.a. att den dömdes uppförande under anstaltstiden inte längre nämns bland de omständigheter som skall beaktas särskilt vid prövningen.
I samband med att påföljden ungdomsfängelse avskaffades med verkan fr.o.m. år 1980 genomfördes också vissa ändringar av institutet villkorlig frigivning. Bl.a. sänktes den tid som den dömde minst skulle ha avtjänat för att få villkorlig frigivning från fyra till tre månader (prop. 1978/79:212, JuU38, rskr. 408).
Vidare gjordes i samband med att interneringspåföljden avskaffades år 1981 viss ändring när det gäller förutsättningarna för att bevilja villkorlig frigivning. Ändringen innebar att vid prövning av fråga om villkorlig frigivning av den som avtjänar fängelsestraff för särskilt allvarlig brottslighet, som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa, större vikt än annars skulle tillmätas frågan om det fanns påtaglig risk för att den dömde efter frigivningen fortsätter brottslig verksamhet av samma slag (prop. 1980/81:76, JuU25, rskr. 211).
År 1982 sänktes den minsta tid som den dömde måste ha avtjänat för att få villkorlig frigivning från tre till två månader (prop. 1981/82:153, JuU51, rksr. 279).
De nuvarande bestämmelserna om villkorlig frigivning infördes genom den s.k. halvtidsreformen år 1983 (prop. 1982/83:85, JuU26, rskr. 241). Den ordning som gällde dessförinnan kan sammanfattningsvis beskrivas på följande sätt. Den som undergick fängelse på viss tid fick friges villkorligt när två tredjedelar eller, om särskilda skäl förelåg, halva tiden avtjänats. Verkställigheten måste dock alltid ha pågått minst två månader innan villkorlig frigivning fick ske. Om flera fängelsestraff verkställdes samtidigt, bildade den sammanlagda fängelsetiden utgångspunkt för tidsberäkningen. Vid prövning av fråga om villkorlig frigivning skulle särskilt beaktas verkningarna av fortsatt frihetsförlust för den dömde och förutsättningarna för hans anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen. Avtjänade den dömde fängelsestraff för särskilt allvarlig brottslighet som riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa skulle frågan om det fanns påtaglig risk för att han efter frigivningen skulle fortsätta med brottslighet av samma slag ges större vikt vid prövningen än annars. Fråga om villkorlig frigivning prövades av övervakningsnämnd om strafftiden inte översteg ett år och i annat fall av Kriminalvårdsnämnden.
Den praxis som utbildades beträffande tidpunkter för villkorlig frigivning är återgiven i Fängelsestraffkommitténs delbetänkande (SOU 1981:92) Villkorlig frigivning (s. 73 f). Kort kan den sammanfattas enligt följande. De som dömdes till fängelse i kortare tid än ett år frigavs i allmänhet inte förrän två tredjedelar av straffet avtjänats. För dem som dömdes till långa straff medgavs däremot i allmänhet halvtidsfrigivning. Som långa straff räknades i dessa sammanhang tider på två år och sex månader eller mera. För det unga klientelet -- till vilket räknades dem som ännu inte fyllt 23 år vid tiden för brottets begående -- ansåg Kriminalvårdsnämnden en strafftid på ett år och sex månader eller mera som en lång tid. Samma principer tillämpades för det äldsta klientelet. Någon fast åldersgräns för detta fanns inte. Principen tillämpades ibland redan från 50-årsåldern. För att förebygga orättvisa tröskeleffekter togs särskild hänsyn till dem som dömts till fängelsestraff under den gräns som normalt tillämpades för halvtidsfrigivning. Det faktiska frihetsberövandet jämfördes därvid med den tid en intagen med strafftid på två år och sex månader resp. ett år och sex månader skulle avtjäna om han frigavs på halvtidsdagen. Undantag från den praxis som nu har redovisats gällde för dem som dömts för särskilt allvarlig brottslighet som riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa och för vilka det bedömdes finnas en påtaglig risk för återfall i brottslighet av samma slag.
Gällande ordning
Huvudregeln om villkorlig frigivning är enligt 26 kap. 6 § BrB att den som avtjänar ett tidsbestämt fängelsestraff skall friges villkorligt när halva tiden har avtjänats. Den villkorliga frigivningen är i huvudsak obligatorisk. Från fängelsestraff på två månader eller kortare tid får villkorlig frigivning inte ske. För längre straff gäller att minst två månader måste ha avtjänats. Undantag från huvudregeln om villkorlig frigivning gäller enligt den nämnda bestämmelsen dels för fängelsestraff som ådömts i samband med dom på skyddstillsyn och för förvandlingsstraff på böter, dels under vissa omständigheter för det fall att den dömde själv vill avtjäna längre tid av straffet.
Den som har dömts till fängelse i lägst två år för särskilt allvarlig brottslighet som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa får, enligt 26 kap. 7 § BrB, inte friges villkorligt förrän två tredjedelar av strafftiden har avtjänats om det bedöms föreligga en påtaglig risk för att han efter frigivningen fortsätter brottslig verksamhet av samma slag. Ett beslut om villkorlig frigivning från straff på två år eller mer fattas av Kriminalvårdsnämnden. Vid prövning av frågan om villkorlig frigivning skall ske senare än vid tvåtredjedelstid skall, förutom återfallsrisken, beaktas verkningarna av fortsatt frihetsförlust för den dömde och förutsättningarna för hans anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen. I praktiken brukar frigivning ske på tvåtredjedelsdagen.
Förslaget
Allmänna utgångspunkter
Regeringsförslaget innebär att den obligatoriska halvtidsfrigivningen avskaffas genom en huvudsaklig återgång till de regler som gällde före den 1 juli 1983. Den nuvarande rätten till villkorlig frigivning ersätts med en möjlighet till frigivning som i princip förutsätter en prövning i det enskilda fallet. Systemet med villkorlig frigivning efter viss del av den utmätta strafftiden behålls således tills vidare.
I motion Ju2 begärs att ordningen med villkorlig frigivning skall avskaffas och att hela straffet skall avtjänas.
Som framgått ovan skall Straffsystemkommittén enligt sina direktiv lägga fram förslag till vad som i ett längre perspektiv bör gälla för frigivning från fängelsestraff. Kommittén skall därvid pröva om systemet med villkorlig frigivning skall behållas och hur detta i så fall bör vara utformat.
Utskottet vill i denna del framhålla vad som anförs i propositionen (s. 20), nämligen att ordningen med villkorlig frigivning från fängelsestraff är en central del i det straffrättsliga reaktionssystemet och att den har ett nära samband med påföljdssystemets utformning i övrigt. En mer långsiktig och varaktig lösning kräver överväganden som inte endast tar sikte på den villkorliga frigivningen som sådan. Den villkorliga frigivningen måste ses i sitt samband med reaktionssystemet i övrigt. Härvid är det bl.a. viktigt att försäkra sig om att rättsväsendets resurser används på ett kriminalpolitiskt så ändamålsenligt och effektivt sätt som möjligt och att eventuella nya resurser verkligen satsas på de områden där de har störst möjlighet att göra nytta. Utskottet är inte berett att i nuvarande beredningsläge ta ställning till frågan om den villkorliga frigivningen på sikt skall behållas eller inte. I denna del bör Straffsystemkommitténs arbete och beredningen av det avvaktas. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till nu berört yrkande i motion Ju2.
I motionerna Ju3, Ju4 och Ju5 begärs, som det får förstås, avslag på propositionen såvitt gäller förslagen om den villkorliga frigivningen. I motion Ju5 kritiseras ordningen med att nu införa ett provisorium i avvaktan på en mera genomarbetad lösning, och det begärs uttryckligen att Straffsystemkommitténs förslag i frågan och beredningen av det bör avvaktas innan en ändring av den gällande ordningen genomförs. I motionerna Ju3, Ju5 och Ju833 krävs ett system med obligatorisk villkorlig frigivning och motionärerna förespråkar en ökad användning dels av andra påföljder än fängelse, t.ex. samhällstjänst och kontraktsvård, dels av frigivningspermission.
Som justitieministern anför i propositionen har halvtidsreformen efter sitt genomförande utsatts för en omfattande och berättigad kritik, och det finns nu en bred politisk enighet om att systemet i princip bör avskaffas. Kritiken har bl.a. gått ut på att den stora skillnaden mellan utmätt straff och faktisk anstaltstid som gäller vid halvtidsfrigivning kan framstå som obegriplig för allmänheten och därmed rubba förtroendet för rättsväsendet (jfr Lagrådets yttrande i prop. 1982/83:85 s. 143 f).
Mot den här angivna bakgrunden kan det, enligt utskottets uppfattning, inte anses försvarligt att låta nuvarande system fortsätta att gälla i avvaktan på Straffsystemkommitténs förslag och beredningen av detta, utan det är klart angeläget att snarast möjligt avskaffa den obligatoriska halvtidsfrigivningen. Med hänsyn till att beredningsunderlag för närvarande saknas för en mer förutsättningslös prövning av vad som bör gälla på längre sikt är den åtgärd som i det korta perspektivet är möjlig enligt utskottets mening en återgång till i huvudsak den ordning som gällde före halvtidsreformen år 1983. Utskottet vill särskilt peka på att den ordningen tillämpades under en relativt lång period utan att tillnärmelsevis utsättas för den kritik som riktats mot halvtidsfrigivningen. En återgång till den ordningen tillgodoser också i betydande utsträckning den strävan efter en större enhetlighet inom de nordiska länderna som låg bakom lagstiftningen dessförinnan. Erfarenheterna av det gamla systemet talar för att det bör finnas goda förutsättningar för att det nu föreslagna likartade systemet skall fungera tillfredsställande även under tiden fram till dess att en helt genomarbetad lösning av hur den villkorliga frigivningen bör vara utformad kan träda i kraft.
När det gäller frågan om obligatorisk eller fakultativ villkorlig frigivning anser utskottet, i likhet med justitieministern, att den villkorliga frigivningen inte bör styras genom helt obligatoriska regler. Det bör finnas en möjlighet att beakta individuella förutsättningar vid prövningen av om villkorlig frigivning skall beviljas. Även med ett system med fakultativa regler finns det emellertid anledning av överväga om villkorlig frigivning bör medges tämligen regelmässigt eller om särskilda skäl skall krävas. Mer påtagliga förändringar av möjliga tidpunkter och villkor för villkorlig frigivning förutsätter i sin tur att en lång rad andra frågor tas upp till en mer förutsättningslös prövning. En sådan prövning av institutet villkorlig frigivning skall ske av Straffsystemkommittén, som enligt sina direktiv bl.a. skall pröva om villkorlig frigivning skall ha olika obligatoriska inslag. Kommittén skall också se över frågan om ett framtida system med villkorlig frigivning skall kombineras med t.ex. frigivningspermission. Enligt direktiven skall kommittén också se över hur olika alternativ till fängelse såsom kontraktsvård och samhällstjänst lämpligen kan utformas och inordnas i vårt påföljdssystem. Enligt direktiven bör inriktningen här vara att öka utrymmet för alternativ till fängelse genom att öppna möjligheter till andra icke frihetsberövande påföljder än de som nu finns och att ytterligare utveckla redan tillgängliga påföljder.
Utskottet anser således att det nuvarande systemet med i princip obligatorisk halvtidsfrigivning bör överges nu, och utskottet ställer sig således bakom förslaget i propositionen. När det gäller övriga här behandlade motionsönskemål hänvisar utskottet till Straffsystemkommitténs arbete som inte bör föregripas. I det sammanhanget vill utskottet erinra om att riksdagen under förra riksmötet antog lagförslag om en utvidgning till hela landet av påföljdsformen samhällstjänst (1991/92:JuU24). Utskottet avstyrker bifall till nu aktuella delar av motionerna Ju3, Ju4, Ju5 och Ju833.
Tidpunkten för villkorlig frigivning
Enligt regeringsförslaget skall huvudregeln vara att alla som har dömts till ett tidsbestämt fängelsestraff i minst en månad skall kunna friges villkorligt tidigast efter två tredjedelar av strafftiden. Villkorlig frigivning skall dock inte heller i fortsättningen kunna ske från förvandlingsstraff för böter eller från fängelse som ådömts i samband med dom på skyddstillsyn. För att eliminera tröskeleffekter föreslås en särskild regel för de som avtjänar fängelsedomar på mellan ett och två års strafftid. Dessa skall avtjäna minst åtta månader samt en tredjedel av den resterande strafftiden som överstiger ett år.
Villkorlig frigivning från fängelsestraff på lägst två år föreslås även i fortsättningen kunna ske efter avtjänandet av halva strafftiden. Undantag skall dock, liksom för närvarande, gälla vid särskilt allvarlig brottslighet i de fall då det finns en påtaglig risk för återfall. Denna särreglering omfattar enligt gällande rätt endast brottslighet som riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa. I propositionen föreslås att särregleringen utökas med brott som ingått som ett led i en yrkesmässig eller organiserad brottslighet. I dessa fall får villkorlig frigivning inte meddelas förrän två tredjedelar av den i domen bestämda strafftiden har avtjänats, om det föreligger en påtaglig risk att den dömde efter frigivningen återfaller i brottslighet av sådant allvarligt slag.
Den villkorliga frigivningen skall kunna senareläggas efter den tidigaste tidpunkten för villkorlig frigivning. Vid den bedömningen skall särskilt beaktas om förutsättningarna för den intagnes anpassning i samhället framstår som speciellt ogynnsamma med hänsyn till frigivningsförhållandena, hans uppförande under anstaltsvistelsen eller andra särskilda omständigheter. Kriminalvårdsnämnden skall alltid pröva frågan om villkorlig frigivning beträffande dem som dömts till fängelse i minst två år. I övriga fall skall nämnden pröva frågan om detta påkallas av kriminalvården.
I motion Ju2 hemställs om en ordning som innebär att fakultativ villkorlig frigivning blir aktuell först efter det att tre fjärdedelar av straffet, dock minst tre månader, har avtjänats. I motionen framförs också åsikten att de som dömts till fängelse lägst två år skall kunna erhålla villkorlig frigivning endast om synnerliga skäl föreligger. Den regeln skall dock inte gälla för intagna som gjort sig skyldiga till ekonomisk brottslighet eller annan brottslighet som riktat sig mot staten; dessa skall kunna villkorligt friges efter trefjärdedels tid.
I motion Ju1 riktas kritik mot att halvtidsfrigivning kan komma i fråga för långtidsdömda. Denna ordning bör, enligt motionärerna, på sikt utmönstras ur lagstiftningen då systemet ger felaktiga signaler.
Som redan framgått delar utskottet justitieministerns uppfattning om att en återgång till i princip den gamla ordningen nu bör genomföras med en huvudregel som innebär att minst två tredjedelar av det utdömda straffet skall avtjänas innan villkorlig frigivning kan komma i fråga. Utskottet godtar också den föreslagna särskilda beräkningsgrunden för villkorlig frigivning från fängelsestraff på mellan ett och två år. Denna ordning gör att olämpliga tröskeleffekter undviks i förhållande till att de som döms till fängelse lägst två år tills vidare skall kunna erhålla halvtidsfrigivning, en ordning som utskottet inte har någon erinran mot i nuläget. Häri ligger att utskottet inte kan ställa sig bakom kravet i motion Ju2 om att villkorlig frigivning skall kunna ske tidigast efter avtjänandet av tre fjärdedelar av strafftiden. Här vill utskottet dock anmärka att det nu förordade systemet ger möjlighet till senareläggning av den villkorliga frigivningen efter den tidpunkt då den enligt förslaget tidigast kan komma i fråga. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju2 i nu behandlad del och tillstyrker bifall till propositionen i motsvarande del.
Inte heller är utskottet berett att tillstyrka förslaget i motion Ju2 om att en minimitid på fängelse tre månader måste avtjänas innan villkorlig frigivning kan äga rum. I denna del vill utskottet anföra följande. Före halvtidsreformen föreskrevs liksom nu att villkorlig frigivning inte kan ske innan två månader har avtjänats. Detta har kritiserats främst med avseende på de tröskeleffekter som det medfört. Utdömda straff på två resp. fyra månader medför nu samma tid i anstalt. Utskottet anser liksom justitieministern att kritiken är befogad. Tröskeleffekten minskar visserligen genom en övergång till tvåtredjedelsfrigivning, men det bör ändå vara så att skillnader i strafftid -- som hänger samman med hur allvarligt domstolen bedömt brottsligheten -- så långt som är rimligt också återspeglas när det gäller den faktiska anstaltstiden. Villkorlig frigivning bör därför, som föreslås i propositionen, komma i fråga även för korta straff. Vid strafftider under en månad uppstår dock, som framförs i propositionen, påtagliga problem att hantera frågan om villkorlig frigivning. Sådana strafftider förekommer relativt sällan, och straffet bestäms i dessa fall i allmänhet till minimistraffet fjorton dagar. Några oacceptabla tröskeleffekter i förhållande till enmånadsstraff uppkommer inte i dessa fall även om villkorlig frigivning inte kommer i fråga. Villkorlig frigivning bör därför inte kunna ske vid strafftider som är kortare än en månad. Vad utskottet nu anfört hindrar emellertid inte att frågan, som också är föremål för Straffsystemkommitténs överväganden, på sikt kan få en annan lösning. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju2 i nu behandlad del och tillstyrker motsvarande del av propositionen.
Som framgått ovan anser utskottet i likhet med justitieministern att de som dömts till fängelse lägst två år tills vidare skall ges möjlighet till villkorlig frigivning efter halva strafftiden. Även med den nya ordningen bör dock, som föreslås i propositionen, undantag gälla vid vissa typer av särskilt allvarlig brottslighet i de fall då det finns en påtaglig risk för återfall. Utskottet kan här ställa sig bakom förslaget i propositionen om att utöka den grupp av brott som omfattas av särregleringen, och utskottet vill påpeka att den föreslagna ordningen i detta avseende innebär en betydande skärpning i förhållande till gällande ordning genom att särregleringen kommer att gälla även brott som ingått som ett led i en yrkesmässig eller organiserad brottslighet. Här vill utskottet anmärka att förslaget i motsats till vad som nu gäller innebär att den som dömts för ett våldsbrott inte kommer att kunna friges innan två tredjedelar har avtjänats, även om det inte finns någon påtaglig risk för återfall i sådan brottslighet men väl i en grövre organiserad egendomsbrottslighet. Av det anförda framgår att utskottet inte kan ställa sig bakom yrkandet i motion Ju2 av innebörd att villkorlig frigivning för långtidsdömda skall kunna ske endast om synnerliga skäl föreligger.
Utskottet avstyrker bifall till motion Ju2 i här behandlad del och tillstyrker bifall till propositionen i motsvarande del.
I motion Ju1 framförs, som nyss framgått, uppfattningen att möjligheten till halvtidsfrigivning för långtidsdömda på sikt bör utmönstras ur lagstiftningen. Utskottet instämmer i att det kan ifrågasättas om halvtidsfrigivning i sådana fall är en lämplig ordning. Utskottet utgår från att Straffsystemkommittén överväger denna fråga. Kommitténs arbete bör inte föregripas, och utskottet avstyrker bifall till motionen.
Övriga motionsspörsmål
Under detta avsnitt tar utskottet upp några motionsyrkanden som inte direkt tar sikte på förslagen i propositionen.
I motion Ju819 hemställs att möjligheterna att förverka villkorligt medgiven frihet utökas.
För den som friges villkorligt gäller enligt 26 kap. 10 § BrB en prövotid på ett år eller, om han undergår fängelse på två år eller mera, en prövotid på lägst ett och högst tre år. Vid återfall i brott kan den villkorligt medgivna friheten förverkas. Bestämmelser härom finns i 34 kap. BrB. Bestämmelserna innebär att den som återfaller i brott under prövotiden kan få den villkorligt medgivna friheten helt eller delvis förverkad. Vid bedömande av om förverkande bör beslutas och i så fall av hur stor del av den villkorligt medgivna friheten som skall förklaras förverkad skall beaktas, om den tidigare och den nya brottsligheten är likartade, om brottsligheten i båda fallen är allvarlig samt om den nya brottsligheten är svårare eller lindrigare än den tidigare. Vidare skall beaktas den tid som förflutit mellan brotten.
Regleringen fick sin nuvarande utformning genom de nya bestämmelserna om straffmätning och påföljdsval som antogs av riksdagen år 1988 (prop. 1987/88:120, JuU45, rskr. 404).
Straffsystemkommittén skall enligt sina direktiv bl.a. behandla regleringen av återfall i brottslighet och i det sammanhanget se över reglerna om förverkande av villkorligt medgiven frihet. Detta arbete bör inte föregripas. Motion Ju819 avstyrks i nu behandlad del.
I motion Ju4 hemställs om en översyn av straffskalorna för att anpassa dem bättre till gärningars straffvärde i dagens samhälle.
BrB:s regelsystem har tämligen nyligen varit föremål för en genomgripande översyn av Fängelsestraffkommittén, som avgett bl.a. betänkandena (SOU 1986:13--15) Påföljd för brott. Här har straffskalorna både i BrB och inom vissa delar av specialstraffrätten setts över. Förslagen har ännu inte lett till lagstiftning, och frågorna om straffskalornas utformning är alltjämt under övervägande i Justitiedepartementet. En remiss har dock nyligen överlämnats till Lagrådet. Här kan också nämnas att Straffsystemkommittén enligt sina direktiv är oförhindrad att föreslå förändringar när det gäller straffskalorna.
Enligt utskottets uppfattning saknas det anledning för riksdagen att nu uttala sig för ytterligare en straffskaleöversyn. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju4 i nu behandlad del.
Ikraftträdande m.m.
I propositionen föreslås några språkliga justeringar i rättegångsbalken som avstyrks i motion Ju4. Utskottet finner för sin del inte anledning till erinran mot förslaget och tillstyrker, med avslag på motion Ju4 i den delen, bifall till det.
I propositionen föreslås vidare att lagändringarna i lagförslag nr 1 och 6 skall träda i kraft den 1 januari 1993. Med hänsyn till den tid som åtgår för riksdagsbehandlingen samt utfärdande och kungörande av de nya bestämmelserna föreslår utskottet att dessa nya regler träder i kraft den 1 februari 1993.
I övrigt föranleder propositionen och motionerna inget uttalande från utskottets sida.
Hemställan
1. beträffande avskaffande av villkorlig frigivning att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju2 yrkande 1,
2. beträffande avslag på propositionen m.m. såvitt avser villkorlig frigivning att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju833 yrkande 12, 1992/93:Ju3, 1992/93:Ju4 yrkandena 1, 3 och 4 samt 1992/93:Ju5, res. 1 (s)
3. beträffande tidpunkten för villkorlig frigivning att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju2 yrkande 2 antar det genom proposition 1992/93:4 framlagda förslaget till lag om ändring i brottsbalken såvitt avser 26 kap. 6 § andra, tredje och fjärde styckena, res. 2 (nyd)
4. beträffande minimitid för villkorlig frigivning att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju2 yrkande 3 antar det i moment 3 nämnda lagförslaget såvitt avser 26 kap. 6 § första stycket, res. 3 (nyd)
5. beträffande särreglering för långtidsdömda att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju2 yrkandena 4 och 5 antar det i moment 3 nämnda lagförslaget såvitt avser 26 kap. 6 a §, res. 4 (nyd)
6. beträffande villkorlig frigivning på sikt för långtidsdömda att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju1,
7. beträffande förverkande av villkorligt medgiven frihet att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju819 yrkande 8,
8. beträffande översyn av straffskalorna att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju4 yrkande 5,
9. beträffande förslaget till lag om ändring i brottsbalken i övrigt att riksdagen antar det i moment 3 nämnda lagförslaget i den mån det inte omfattas av utskottets hemställan i det föregående,
10. beträffande förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju4 yrkande 2 antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken, dock med den ändringen att ikraftträdandet bestäms till den 1 februari 1993,
11. beträffande överförande för verkställighet utomlands att riksdagen antar i propositionen framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, dock med den ändringen att ikraftträdandet bestäms till den 1 februari 1993,
12. beträffande övriga lagförslag att riksdagen antar i propositionen framlagda förslag till
a) lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m., b) lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, c) lag om ändring i passlagen (1978:302).
Stockholm den 26 november 1992
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
I beslutet har deltagit: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Göthe Knutson (m), Bengt-Ola Ryttar (s), Birthe Sörestedt (s), Nils Nordh (s), Göran Magnusson (s), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Sigrid Bolkéus (s), Kent Carlsson (s), Christel Anderberg (m), Liselotte Wågö (m), Karl-Göran Biörsmark (fp), Kjell Eldensjö (kds) och Lars Petersson (c).
Reservationer
1. Avslag på propositionen m.m. såvitt avser villkorlig frigivning (mom. 2)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Kent Carlsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 som börjar med "Mot den" och på s. 9 slutar med "och Ju833" bort ha följande lydelse:
Som nyss framgått råder enighet om att halvtidsfrigivningen bör avskaffas. Frågan är då i vilken ordning och vid vilken tidpunkt detta bör ske.
Straffsystemkommittén arbetar som ovan redovisats med frågan hur systemet med villkorlig frigivning skall vara utformat på sikt. I denna del skall kommitténs arbete vara avslutat redan den 1 oktober 1993. Utskottet anser i likhet med vad som framförs i motion Ju5 att det i rådande beredningsläge finns anledning att ifrågasätta om det är lämpligt att, som föreslås i propositionen, nu ändra reglerna och införa ett provisorium som skulle gälla till dess att Straffsystemkommitténs genomgripande översyn och beredningen därav har genomförts. Utskottet känner stor tveksamhet inför en sådan lösning från såväl rättspolitiska som samhällsekonomiska synpunkter. Svårigheter kan förutses vid tillämpningen innan praxis av det nya förslaget har hunnit stabiliseras. Med hänsyn till att det på kort tid skall genomföras ytterligare ändringar i systemet finns också en risk för att viss rättsosäkerhet kan uppstå. Härtill kommer de svårigheter som kan bli en följd av att flera olika regelsystem i övergångsskedena skall tillämpas samtidigt. I detta sammanhang vill utskottet i likhet med vad som framförs i motion Ju5 understryka att strafflagstiftning inte passar för tillfälliga ad-hoc-lösningar. Det kan vidare starkt ifrågasättas om det i dagens ansträngda ekonomiska läge är rimligt att satsa ökade resurser på att förlänga tiden i anstalt. En övergång till frigivning vid två tredjedelstid borde sålunda enligt utskottets mening förenas med åtgärder för att åstadkomma en ökad användning av andra påföljder än fängelse. Till denna fråga återkommer utskottet i det följande.
Utskottet har också andra synpunkter på regeringsförslaget.
Regeringen förordar en ordning med fakultativ villkorlig frigivning där frigivningen görs beroende av den dömdes uppförande under anstaltstiden eller andra omständigheter hänförliga till den dömdes situation, t.ex. risken för återfall. Fängelsestraffkommittén förordade, som framgått ovan, en obligatorisk villkorlig frigivning där frigivningen i princip sker automatiskt vid en viss tidpunkt. Utskottet delar för sin del Fängelsestraffkommitténs uppfattning. Kritiken mot en fakultativ ordning har nämligen fog för sig. Utskottet vill här särskilt peka på att det finns risk för godtycke vid tillämpningen av en fakultativ ordning. Det finns dessutom stor risk för att reglerna främjar social orättvisa. En intagen med en i övrigt välordnad social situation skulle premieras med kortare verkställighetstid. Härtill kommer bl.a. också risken för dubbelbestraffning vid misskötsamhet under anstaltstiden; regeringsförslaget öppnar nämligen i sådana situationer för att bestraffning i disciplinär ordning förenas med senareläggning av den villkorliga frigivningen. Ett fakultativt system kan också allvarligt försämra klimatet i fängelserna, och det blir också krångligare och dyrare att administrera. Till sist vill utskottet i detta sammanhang också peka på svårigheten att göra konkreta prognoser avseende återfallsbenägenheten. Sammanfattningsvis innebär regeringsförslaget enligt utskottets mening en återgång till en ordning som präglas av möjligheter till godtycke och social orättvisa. Detta kan utskottet inte tillstyrka.
Regeringsförslaget ger vidare sken av att innebära att de intagna skall avtjäna en större del av det utdömda straffet än vad som är fallet i dag. Nedanstående tabell visar emellertid att detta långt ifrån alltid är fallet.
Som framgår behålls halvtidsfrigivning för en stor grupp. Vidare kommer frigivningen att tidigareläggas för en annan till antalet mycket stor grupp, dvs. personer som dömts till fängelse en eller två månader och som i dag avtjänar hela straffet. Det handlar främst om personer som dömts för rattfylleri och misshandel.
Utskottet är sålunda starkt kritiskt mot regeringsförslaget och utskottet är, i linje med vad som framförs i motionerna Ju3, Ju4 och Ju5, inte berett att tillstyrka förslagen i propositionen om en ändring av reglerna om villkorlig frigivning.
Frågan om den villkorliga frigivningens framtida utformning bör, enligt utskottets mening, ses i ett större sammanhang. Arbete härmed pågår inom Straffsystemkommittén. Utskottet anser att kommitténs arbete, i linje med vad som framförs i motion Ju5, bör präglas av ambitionen att också framgent försöka minska användningen av de för den enskilde nedbrytande och för samhället kostsamma frihetsstraffen. Arbetet bör också vara inriktat på att den framtida villkorliga frigivningen skall vara obligatorisk. Ett införande av ett nytt system med en obligatorisk villkorlig frigivning måste således kombineras med en ökad användning av alternativa påföljder som t.ex. samhällstjänst och kontraktsvård. Frågan om någon form av frigivningspermission bör också prövas. Det får ankomma på regeringen att genom tilläggsdirektiv till straffsystemkommittén förorda en ny inriktning av utredningsarbetet med det innehåll som utskottet nu skisserat. Vad utskottet nu med anledning av motionerna Ju833, Ju3 och Ju5 uttalat om den framtida villkorliga frigivningen bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande avslag på propositionen m.m. såvitt avser villkorlig frigivning att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Ju833 yrkande 12, 1992/93:Ju3, 1992/93:Ju4 yrkandena 1, 3 och 4 samt 1992/93:Ju5 dels avslår propositionen utom såvitt avser förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken och förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Tidpunkten för villkorlig frigivning (mom. 3)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med "Som redan" och slutar med "motsvarande del" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar justitieministerns uppfattning att det är angeläget att snarast möjligt avskaffa den obligatoriska halvtidsfrigivningen och ersätta den med en fakultativ ordning. Den nuvarande stora skillnaden mellan utmätt fängelsestraff och faktisk anstaltstid måste te sig obegriplig för allmänheten, och den rubbar förtroendet för rättsväsendet. Utskottet anser att en större del av straffet än för närvarande bör avtjänas innan villkorlig frigivning kan komma i fråga. När det gäller frågan om vilka kvotdelar som då bör gälla för den villkorliga frigivningen har utskottet stannat för den åsikt som framförs i motion Ju2, nämligen att villkorlig frigivning skall kunna komma i fråga tidigast efter tre fjärdedelar av den utmätta strafftiden. Denna ordning bör gälla oavsett strafftidens längd. Utskottet föredrar således motionsförslaget framför regeringsförslaget. Nu berörda frågor kräver dock ytterligare överväganden som lämpligen kan ske inom Straffsystemkommittén, och regeringen bör snarast upprätta tilläggsdirektiv med den innebörden. Vad utskottet nu med anledning av motion Ju2 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I avvaktan på ett nytt förslag är utskottet berett att anta regeringsförslaget i denna del, eftersom detta i större utsträckning än den nuvarande ordningen tillgodoser utskottets uppfattning.
dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande tidpunkten för villkorlig frigivning att riksdagen dels antar det genom proposition 1992/93:4 framlagda förslaget till lag om ändring i brottsbalken såvitt avser 26 kap. 6 § andra, tredje och fjärde styckena, dels med anledning av motion 1992/93:Ju2 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Minimitid för villkorlig frigivning (mom. 4)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med " Inte heller" och på s. 11 slutar med "av propositionen" bort ha följande lydelse:
I spörsmålet om en viss minimitid måste avtjänas innan villkorlig frigivning kan ske har utskottet uppfattningen att denna ordning inte bör avskaffas utan anser i likhet med vad som framförs i motion Ju2 att en sådan minimitid alltjämt bör gälla. Regeringsförslaget innebär här inte någon skärpning utan tvärtom en reducering av den tid som skall avtjänas, eftersom de som dömts till två månaders fängelse eller lägre enligt gällande ordning avtjänar hela straffet och inte kan erhålla villkorlig frigivning. En konsekvens av förslaget blir ju t.ex. att den som dömts för rattfylleri till fängelse en månad kan bli villkorligt frigiven redan efter 20 dagar i stället för att som nu avtjäna hela straffet. Här har utskottet också noterat att flera remissinstanser, bl.a. Svea hovrätt, uttalat sig för ett behållande av minimitiden i sitt yttrande över Fängelsestraffkommitténs förslag till nya regler för villkorlig frigivning.
I fråga om längden på minimitiden finner utskottet nu anledning att återgå till den tid som gällde före den 1 juli 1982, nämligen tre månaders fängelse. Det får ankomma på regeringen att upprätta den följdlagstiftning som kan komma i fråga på grund av den av utskottet nu förordade lösningen. Eventuella följdändringar bör föreläggas riksdagen snarast och i så god tid att de kan träda i kraft den 1 juli 1993. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande minimitid för villkorlig frigivning att riksdagen med anledning av propositionen och motion 1992/93:Ju2 yrkande 3 dels antar 26 kap. 6 § första stycket i det i moment 3 nämnda lagförslaget med den ändringen att lagrummet ges följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:
Regeringens förslag Utskottets förslag
6 § första stycket
Den som avtjänar Den som avtjänar
fängelse på viss tid, fängelse på viss tid
minst en månad, får får medges villkorlig
medges villkorlig frigivning. frigivning. Frigivning får
Villkorlig frigivning får dock inte ske förrän
dock inte ske från verkställigheten har
fängelse som har dömts pågått minst tre
ut enligt 28 kap. 3 § eller månader. Inte heller får
från ett villkorlig frigivning ske
förvandlingsstraff för från fängelse som har
böter. dömts ut enligt 28 kap. 3
§ eller från ett
förvandlingsstraff för
böter.
dels som sin mening ger
regeringen till känna vad
utskottet anfört.
4. Särreglering för långtidsdömda (mom. 5)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med "Som framgått" och slutar med "motsvarande del" bort ha följande lydelse:
När det gäller frågan om en särreglering i fråga om villkorlig frigivning för de som dömts till fängelse lägst två år finner utskottet anledning att instämma i den ordning som föreslås i motion Ju2. Frågan kräver emellertid ytterligare överväganden som inte är möjliga att företa inom ramen för det nu aktuella ärendet. Sådana överväganden bör kunna ske av Straffsystemkommittén, och regeringen bör snarast upprätta tilläggsdirektiv med den innebörden. Vad utskottet nu med anledning av motion Ju2 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I avvaktan på ett nytt förslag är utskottet berett att anta den genom propositionen föreslagna särregleringen såvitt gäller långtidsdömdas villkorliga frigivning, eftersom regeringsförslaget totalt sett i större utsträckning än den nuvarande ordningen tillgodoser utskottets uppfattning.
dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande särreglering för långtidsdömda att riksdagen dels antar det i moment 3 nämnda lagförslaget såvitt avser 26 kap. 6 a §, dels med anledning av motion 1992/93:Ju2 yrkandena 4 och 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Bilaga
6 Förslag till Lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom
Härigenom föreskrivs att 26 och 34 a §§ lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
26 §1
Fråga om verkställighet Fråga om verkställighet
i främmande stat av här i främmande stat av här
i landet ådömd eller i landet ådömd eller
ålagd påföljd enligt ålagd påföljd enligt
förordnande som avses i 2 förordnande som avses i 2
§ första eller tredje § första eller tredje
stycket upptages av stycket upptas av
kriminalvårdsstyrelsen Kriminalvårdsstyrelsen
eller, i fråga om eller, i fråga om
verkställighet av verkställighet av
överlämnande till överlämnande till
rättspsykiatrisk vård, rättspsykiatrisk vård,
socialstyrelsen eller, i Socialstyrelsen eller, i
fråga om verkställighet fråga om verkställighet
av böter eller av böter eller
förverkande, annan förverkande, annan
myndighet som regeringen myndighet som regeringen
bestämmer. Framställning bestämmer. Om det
om verkställighet får ej föreligger särskilda
göras, om med motsvarande skäl, får en myndighet
tillämpning av 5 § andra som här avses med eget
stycket 1--8 hinder mot yttrande överlämna ett
verkställighet i den ärende till regeringen
främmande staten kan för avgörande.
antagas föreligga. Framställning om
verkställighet får ej
göras, om med motsvarande
tillämpning av 5 § andra
stycket 1--8 hinder mot
verkställighet i den
främmande staten kan antas
föreligga.
Framställning om verkställighet av frihetsberövande påföljd får ej göras, om den dömde är svensk medborgare och själv motsätter sig åtgärden. Uppkommer fråga om verkställighet av frihetsberövande påföljd som ådömts eller ålagts annan än svensk medborgare, skall Statens invandrarverk höras, om icke den dömde samtycker till åtgärden. Avstyrker Invandrarverket att framställning göres, underställes ärendet regeringen för avgörande.
Har regeringen enligt 3 § förordnat att verkställighet av påföljd i visst fall får anförtros myndighet i främmande stat, ombesörjer Kriminalvårdsstyrelsen eller, i fråga om verkställighet av överlämnande till rättspsykiatrisk vård, Socialstyrelsen att framställning om verkställighet görs i den främmande staten.
1 Senaste lydelse 1991:1144.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 1 Motioner 1 Motioner väckta med anledning av propositionen 1 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992 2 Utskottet 3 Inledning 3 Propositionens huvudsakliga innehåll 4 Villkorlig frigivning 4 Historik 4 Gällande ordning 7 Förslaget 7 Allmänna utgångspunkter 7 Tidpunkten för villkorlig frigivning 9 Övriga motionsspörsmål 12 Ikraftträdande m.m. 12 Hemställan 13 Reservationer 14 1. Avslag på propositionen m.m. såvitt avser villkorlig frigivning (mom. 2) 14 2. Tidpunkten för villkorlig frigivning (mom. 3) 17 3. Minimitid för villkorlig frigivning (mom. 4) 17 4. Särreglering för långstidsdömda (mom. 5) 19 Bilaga Lagförslagen 20