Vidareförsäljning av konst

Betänkande 1988/89:KrU7

Kulturutskottets betänkande

1988/89 :KrU7

Vidareförsäljning av konst

1988/89
KrU7

Sammanfattning

I betänkandet behandlas fyra motioner om ett ersättnings- eller avgiftssystem
som ger konstnärerna del i det ekonomiska utbytet vid vidareförsäljning
av konst. 1 ärendet diskuteras två alternativa lösningar, en som är av
upphovsrättslig natur och en som innebär att en offentligrättslig avgift eller
skatt tas ut.

Motionerna har remissbehandlats. Skatteutskottet och lagutskottet har
yttrat sig i ärendet.

Kulturutskottet framhåller att kulturarbetarnas ekonomiska villkor inte
är tillfredsställande trots de insatser som gjorts av stat, landsting och kommun.
Inte minst många bildkonstnärer lever under villkor som behöver
förbättras. Det finns enligt kulturutskottets mening tungt vägande argument
för ståndpunkten att konstnärerna genom ett ersättnings- eller avgiftssystem
skall få del i det ekonomiska utbytet av yrkesmässig vidareförsäljning
av konst. Utskottet anser att de argument som talar emot ett sådant
system inte bör hindra en ingående prövning av de förslag som finns i
motionerna.

Då det gäller ställningstagandet till de konkreta motionsyrkandena hänvisar
utskottet till att upphovsrättsutredningen tar upp spörsmålet om ersättning
till konstnärer vid vidareförsäljning av konst under den nu pågående
etappen av utredningsarbetet. I likhet med lagutskottet anser kulturutskottet
att det är nödvändigt att man avvaktar utredningens ställningstagande
till frågan om sådan ersättning. När utredningens redovisning i detta
hänseende föreligger bör, i enlighet med vad lagutskottet föreslagit, det i
ärendet aktuella spörsmålet i hela dess vidd tas upp till prövning av regeringen.

Vid betänkandet fogas två reservationer.

Motioner

1987/88:Kr222 av Bengt Westerberg m.fi. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en avgift på yrkesmässig andrahandsförsäljning av konst.

1987/88:Kr242 av Olof Johansson m.fi. (c) vari yrkas 1

1 Riksdagen 1988/89. 13 sami Nr 7

Rättelse: S. 14 Tillkommit, ompaginering därefter och på s. 68

9. att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag om avgift på 1988/89:KrU7
vidareförsäljning av konst i enlighet med vad som anförts i motionen.

1987/88:Kr309 av Oskar Lindkvist och Maj Britt Theorin (s) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag om införande av en
vidareförsäljningsavgift av den karaktär som skisserats i motionen.

1987/88:Kr310 av Alexander Chrisopoulos (vpk) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till beskattning av andrahandsförsäljning av
konst i enlighet med vad som anförts i motionen.

Ärendets beredning

Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna från bl.a. vissa myndigheter
och organisationer (se nästa avsnitt).

Utskottet har vidare i ärendet inhämtat yttranden från skatteutskottet
(1988/89:SkUly) och lagutskottet (1988/89:LUly). Yttrandena fogas vid
betänkandet som bilaga I och 2.

Sammanfattning av remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna från konstnärsnämnden,
statens kulturråd, statens konstråd, statens konstmuseer, upphovsrättsutredningen,
riksskatteverket (RSV), Konstnärliga och litterära yrkesutövares
samarbetsnämnd (KLYS), Aktiebolaget Stockholms auktionsverk
(Auktionsverket), Aktiebolaget Bukowski-Auktioner (Bukowskis), Beijers
Auktioner/Scandinavian Art & Antiques Aktiebolag (Beijers), Sveriges
konst- och antikhandlareförening och Svenska föreningen för upphovsrätt.

KLYS har i sin tur inhämtat yttrande från Konstnärernas riksorganisation
(K RO), Föreningen Svenska tecknare, Föreningen Sveriges konsthantverkare
och industriformgivare (KIF) och Svenska fotografernas förbund.

Konstnärsnämnden har överlämnat en promemoria med titeln Konstavgift,
vilken upprättats av nämndens kanslichef Stig Svärd. Sedan remissbehandlingen
avslutats, har KLYS inkommit med en skrivelse, vari organisationen
redovisar vissa synpunkter på innehållet i nämnda promemoria,
bl.a. beträffande gällande mervärdeskatteregler för konsthandeln.

Yttranden har även inkommit från Stockholms handelskammare, Sveriges
allmänna konstförening (SAK) och Konstnärernas allmänna fackförbund
(KAF).

Yttrandena redovisas i bilaga 3. Vissa avsnitt som innehåller endast uppgifter
av faktanatur, exempelvis redovisning för motionerna, har dock uteslutits
i bilagan. Vissa redaktionella ändringar har också gjorts.

Myndigheter på kulturområdet och konstnärsorganisationerna är positiva
till en avgift vid vidareförsäljning av konst. Konsthandeln och riksskatteverket
är negativa till motionsförslagen. Upphovsrättsutredningen och 2

Svenska föreningen för upphovsrätt hänvisar till upphovsrättsutredningens 1988/89: KrU7
arbete.

Konstnärsnämnden konstaterar att det inte skulle medföra negativa konsekvenser
för konstnärerna om en avgift införs. Nämnden anför att en
möjlig lösning skisseras i den av nämndens kanslichef utarbetade promemorian
Konstavgift, som överlämnas till kulturutskottet. I promemorian
föreslås att en avgift om fem procent på försäljningssumman tas ut på yrkesmässig
andrahandsförsäljning av konst, att skyldigheten att erlägga avgift
regleras genom ett avtal mellan å ena sidan staten och å andra sidan
auktionsfirmorna och kosthandeln, innebärande att staten avstår från en så
stor del av mervärdesskatten på andrahandsförsäljningen av konst som
motsvaras av femprocentavgiften samt att avgiften skall inkasseras, förvaltas
och fördelas av en särskild fond, knuten till konstnärsnämnden, och
med en styrelse som består av konstnärer och företrädare för auktionsnäringen,
konsthandeln och staten, varvid konstnärerna skall vara i majoritet.

Statens kulturråd hänvisar till konstnärsnämndens utredningsarbete.

Kulturrådet ser det som mycket angeläget att alla möjligheter att finna väl
fungerande kompletterande former för stöd till bildkonsten och bildkonstnärerna
tas till vara.

Statens konstråd anser att frågan om avgift vid auktionsförsäljning snarast
bör utredas vidare så att man hittar den lämpligaste konstruktionen.

Det gäller att undvika de nackdelar som är förknippade med både den
norska modellen och droit de suite. Det finns annars risk att avgiftsbeläggning
indirekt drabbar konstnärerna och att stödet inte hittar fram till dem
som bäst behöver det.

Statens konstmuseer stöder starkt en vidareförsäljningsavgift under förutsättning
att resurserna kommer inte bara konstnärerna utan även allmänheten
till godo. Administrativt är det enklast att all andrahandshandel med
konst beläggs med samma avgift och att konstnärerna får den del av intäkterna
som motsvarar handeln med modern konst medan kulturinstitutionerna
får den del som motsvarar handeln med antikviteter. Den del som
tillfaller konstnärerna kan gå antingen till upphovsmännen eller deras efterlevande,
eller till konstnärskollektivet och fördelas efter kriterier liknande
författarfondens. Myndigheten tar också upp frågan om inrättande av en
fond för inlösen av särskilt betydande kulturföremål.

Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (K LYS) tillstyrker
en vidareförsäljningsavgift. Den bör minst motsvara den ersättning som
auktionsfirman betingar sig och därför vara lägst 10 % av inropssumman.

En avgift är principiellt upphovsrättsligt motiverad men är inte att betrakta
som en ren upphovsrättsersättning. Den bör emellertid i princip förvaltas
och fördelas som en dylik. Medlen bör förvaltas av ett särskilt organ, i
vilken upphovsmännen själva har det avgörande inflytandet.

Även Konstnärernas riksorganisation (KRO), Föreningen Svenska tecknare
(FST) och Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare
(K1F) förordar en skatt eller avgift på minst 10 %.

Konstnärernas riksorganisation (KRO) anser att avgiftsmedlen bör
handhas av bildkonstnärsfonden men kan tänka sig att en helt ny fond

skapas. Avgifter på försäljning av verk av konstnärer, vars upphovsrätt 3

fortfarande gäller, bör oavkortat gå till dem eller deras efterlevande. Övriga
avgifter bör tillfalla fonden för fördelning till organisationer och enskilda
konstnärer. Föreningen Svenska tecknare (FST) skulle — med avvikelse
från vad andra organisationer anser — vilja pröva en modell där konstnärsstödet
från fonden i första hand avsåg alla utgifter för inkomsternas förvärvande,
/^//^ utgifter såsom ateljéhyror, material, resor, transporter och
utställningskostnader.

Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare (KIF) anser
att medlen bör samlas i en nyinrättad fond, att fördelningsprinciperna
”bör vara av både individuell och kollektiv art” och att pengarna bör komma
både bildkonstnärer och konsthantverkare till godo.

Svenska fotografernas förbund ställer sig positivt till en avgift på offentlig
andrahandsförsäljning av bildverk och uttalar sig i första hand för en ordning
där medlen utbetalas direkt till resp. rättighetshavare, ”så långt detta är
ekonomiskt försvarligt”.

Sveriges allmänna konstförening (SAK) stöder förslagen om avgift på yrkesmässig
andrahandsförsäljning av konst vid auktioner och i konsthandel
etc. Influtna medel bör tillföras en fond som skall stödja bildkonst och
bildkonstnärer.

Konstnärernas allmänna fackförbund (KAF) föreslår en avgift om 5 % på
försäljningssumman vid yrkesmässig andrahandsförsäljning av originalkonst.
Den skall regleras genom avtal mellan staten, auktionsfirmorna och
konsthandeln. Avgiften skall inte reducera konsthandelns redovisning av
moms. Avgiften skall inkasseras, förvaltas och fördelas kollektivt samt genom
projektstödjande verksamhet till bild- och formkonstnärer av ett särskilt
organ inom statens kulturråd. Detta organ skall till sin sammansättning
vara neutralt och bestå av rådets tjänstemän, konstvetare, kulturvetare
och museiintendent.

Riksskatteverket (RS Fj anser att en pålaga av i motionerna diskuterat slag
torde vara att anse som en skatt. Att intäkterna skall tillföras en särskild
fond och inte staten torde inte ändra detta förhållande. Om en sådan skatt
införs bör beskattningsförfarandet direkt anknytas till vad som gäller i fråga
om andra punktskatter. Den bör administreras inom skatteförvaltningen.
RSV har tidigare uttalat att en ny punktskatt inte bör införas om inte
intäkterna beräknas uppgå till minst 100 milj. kr. per år. Om pålagan tas ut
som skatt bör någon specialdestinering inte komma i fråga.

Auktionsverket, Bukowskis, Beijers, Sveriges konst- och antikhandlareförening
samt Stockholms handelskammare avstyrker förslaget att införa avgift
på vidareförsäljning av konst. De argument som anförs i dessa fem remissyttranden
är likartade. Här redovisas Bukowskis yttrande, vilket är det utförligaste.

Bukowskis tror inte det är bra för konstnärerna att en avgift införs. Den
kan få bieffekter som inte är önskvärda för någon av övriga berörda parter.
Bukowskis redovisar i 18 punkter skäl som talar mot en avgift. Yttrandet
innehåller i huvudsak följande synpunkter.

Auktionsmarknaden är i ett sådant läge att små åtgärder kan få stora
effekter, så att volymen på marknaden kan komma att minska kraftigt. En
sådan minskning leder också till att statens momsintäkter minskar. Det är
risk för att marknaden och därmed den årliga avgiften kommer att variera

1988/89:KrU7

4

kraftigt. För staten blir det bättre att finansiera konstnärsstödet över bud- 1988/89:KrU7

geten. Till det kommer att systemet med specialdestinerade skatter är under

avveckling.

Höjda avgifter innebär ett ökat incitament för säljare att vända sig utomlands,
främst till London. Då minskar marknaden och därmed både momsoch
avgiftsintäkter. Om skillnaden blir stor mellan villkoren i England och
Sverige, kan auktionshusen se sig tvungna att etablera sig utomlands.

En särskild fond med egen administration och kontrollapparat leder förmodligen
till att en stor del av en eventuell avgift aldrig kommer konstnärerna
till godo. Det blir svårt att övervaka den gråzon av oseriösa företag
som kommer att uppstå. Det missgynnar de seriösa företagen. För myndigheter,
museer och allmänhet är det angeläget att ha en stor, välkänd och
öppen marknad i Sverige. Därigenom kan man bl.a. övervaka att förbudet
att ur landet utföra vissa antika föremål efterlevs. Vidare är offentlighet
viktig för att hindra avyttring av förfalskningar och stöldgods.

I Norge, där avgift tas ut, har en stor privatmarknad för konst växt upp.

Vid privatförsäljning utgår inte avgift eller moms. En allt större del av
marknaden har flyttat utomlands.

En värdestegring kommer att beskattas även om den motsvarar enbart
inflationen.

Bukowskis hänvisar också till att det inte gjorts någon utredning av intäkter
och kostnader eller av statens momsintäkter från andrahandsförsäljning
av konst och hur de skulle påverkas om en avgift införs. Inte heller finns
någon utredning av hur stort konstnärernas behov verkligen är. En procentsiffra
som satts utan närmare utredning kan lätt höjas, med åtföljande osäkerhet
för marknaden.

Vidare påpekas att aktörerna på marknaden på olika sätt stöder kulturlivet
och konstnärerna. Bukowskis föreslår att de regler som skall tillämpas i
Sverige görs lika dem som gäller inom EG eller kan komma att gälla vid en
harmonisering.

Bukowskis anför också följande.

Att köpa ett konstverk av en ung till synes lovande konstnär är inte bara
ett stöd till konstnären utan även ett risktagande. Det är inte alla tavlor som
stiger i pris. Skall man då beskattas för att någon av de konstnärer man
satsat på blir framgångsrik? Detta torde inte befrämja yngre okända konstnärers
försäljning av sina tavlor. Önskvärt borde vara att de kunde leva på
sin verksamhet och inte på bidrag.

Svenska föreningen för upphovsrätt avvisar tanken på beskattning och
finnér frågan om en vidareförsäljningsavgift förenlig med Bernkonventionens
krav för en droit de suite vara förtjänt av studium och anser upphovsrättsutredningen
vara lämpligt forum härför.

Upphovsrättsutredningen kommer i den pågående utredningsetappen att
behandla frågan om droit de suite. Utredningen anser det därför inte vara
lämpligt att nu göra något uttalande i frågan.

5

Utskottet

1988/89:KrU7

I de fyra motioner som behandlas i betänkandet framställs yrkanden som
syftar till att en avgift eller skatt på vidareförsäljning av konst skall införas
för att stödja konstnärerna.

Motionsyrkandena har följande innehåll. I motion Kr222 (fp) begärs att
en avgift skall införas på yrkesmässig andrahandsförsäljning av konst i
syfte att stödja bildkonsten och bildkonstnärerna. Avgiften skall enligt motionärerna
tillföras en särskild fond. Motionärerna bakom motion Kr242
(c) yrkar att frågan om ekonomiskt stöd till skapande konstnärer genom
uttag av avgift vid andrahandsförsäljning av konst skall utredas och förslag
därefter föreläggas riksdagen. Även i motion Kr309 (s) begärs utredning om
ett fondsystem som skall finansieras genom avgift på andrahandsförsäljning
av konst och som skall utnyttjas för stöd åt konstnärerna. Avgiften bör
vara minst 5 % och fondmedlen bör fördelas dels individuellt, dels kollektivt.
Motionären i motion Kr310 (vpk) yrkar att riksdagen skall föreläggas
förslag till ekonomiskt stöd åt de sämst ställda konstnärerna, finansierat
genom en särskild skatt — förslagvis på 5 % — på andrahandsförsäljning av
konst.

Kulturutskottet har låtit remissbehandla motionerna. Remissyttrandena
redovisas i bilaga 3 till betänkandet. En remissammanställning har återgetts
i det föregående. I korthet kan remissutfallet beskrivas på följande sätt.

Myndigheter och organisationer som företräder konstliv och konstnärlig
verksamhet ställer sig genomgående positiva till motionerna. Vikten av att
bildkonstnärernas ofta mycket svåra ekonomiska situation måste förbättras
genom snara direkta stödåtgärder betonas. Även allmänna kulturpolitiska
skäl åberopas till stöd för motionsförslagen. Konstnärsnämnden har överlämnat
en av nämndens kanslichef utarbetad utredningsrapport om konstavgift.

Samtliga företrädare för konsthandeln motsätter sig motionsförslagen.

Av de många skäl härför som åberopas begränsar sig utskottet till att här
nämna att de offentliga auktionerna skulle missgynnas och att man skulle
riskera en ökad försäljning av konst mellan privatpersoner och en styrning
till utlandet av försäljningen. Det betonas att EG:s regler på området bör
studeras närmare.

Riksskatteverket ställer sig negativt till att en avgift eller skatt införs.

Verket framhåller att en sådan avgift som föreslås i motionerna i konstitutionell
mening är en specialdestinerad skatt och att riksdagen tidigare har
avvisat förslag om specialdestinerade skatter. Inkomsterna av skatten skulle
enligt myndigheten också bli för små för att motivera ett införande. Myndigheten
betonar att ett införande skulle innebära ett avsteg från principen
att skatteadministrationen bör förenklas.

Upphovsrättsutredningen framhåller att utredningen kommer att behandla
frågan om ersättning till konstnärer vid andrahandsförsäljning av
deras verk, s.k. droit de suite. Enligt utredningen är det inte lämpligt att nu
göra något uttalande i frågan.

Kulturutskottet har berett skatteutskottet och lagutskottet tillfälle att yttra
sig i ärendet (bilaga I och 2). 6

I lagutskottets yttrande lämnas en utförlig redovisning för upphovsrätts- 1988/89:KrU7
liga regler av betydelse för bedömning av ärendet, däribland Bernkonventionen
för skydd av litterära och konstnärliga verk. Lagutskottets överväganden
redovisas utförligt i det följande.

Skatteutskottet erinrar om att utskottet tidigare uttryckt sin förståelse för
kulturarbetarnas speciella arbetsförhållanden, vilka bl.a. motiverat den särreglering
vid beskattningen som infördes år 1985. När det gäller de nu
aktuella motionerna har utskottet dessutom förståelse för motionärernas
uppfattning att det föreligger ett allmänt behov att förbättra konstnärernas
ekonomi och skapa större möjligheter för dem att leva på sin konstnärliga
verksamhet. Utskottet kan också, anförs det i yttrandet, i och för sig hysa
sympati för tanken att man skall till konstnärerna själva överföra en del av
de betydande värdestegringar på konst som kan uppkomma efter det att ett
konstverk sålts första gången. Trots det anförda anser skatteutskottet att
man i första hand bör söka andra lösningar på konstnärernas problem än
att, som motionärerna föreslagit, införa en särskild avgift på vidareförsäljning
av konst. Utskottet hänvisar bl.a. till riksskatteverkets yttrande och till
en pågående utredning som har i uppgift att sanera bland punktskatterna,
något som står i motsättning till motionsförslagen. Vidare anser utskottet att
man bör avvakta resultatet av upphovsrättsutredningens behandling av frågan
om s.k. droit de suite. Skatteutskottet är mot bakgrund av det anförda
för närvarande inte berett medverka till att tillkalla en sådan utredning eller
begära sådana förslag som motionärerna yrkar.

Kulturutskottet konstaterar inledningsvis att frågor om kulturarbetarnas
villkor under den senaste tioårsperioden tilldragit sig allt större uppmärksamhet.
Ett levande kulturliv är beroende av kulturarbetarnas insatser och
kulturarbetarna berikar vår tillvaro och skapar bestående värden. Detta
konstaterande gjordes i proposition 1984/85:93 om kulturarbetarnas skatteförhållanden
m.m. Betydelsen av kulturarbetarnas insatser för samhället i
övrigt har under tiden efter avgivandet av propositionen ytterligare accentuerats
på olika sätt. Utskottet nöjer sig här med att som ett exempel hänvisa
till att resurser numera börjat tillföras kulturområdet i ett regionalpolitisk!
syfte.

Kulturutskottet vill framhålla att kulturarbetarnas ekonomiska villkor
inte är tillfredsställande trots de insatser som gjorts och görs av stat, landsting
och kommun. Inte minst många bildkonstnärer lever under villkor som
behöver förbättras. Det är mot den angivna bakgrunden inte förvånande att
krav av det slag som här är aktuella framställts, detta i all synnerhet som det
förekommer att stora vinster görs på konstmarknaden genom vidareförsäljning
av konst men utan att konstnären eller dennes efterlevande får del av
värdestegringen. Som lagutskottet framhåller är det en grundläggande förutsättning
för litterär och konstnärlig verksamhet och därmed för kulturlivet
i stort att upphovsmännen tillförsäkras möjligheter till ersättning för
sina prestationer. Kulturutskottet ansluter sig också till det positiva synsätt
på motionsförslagen som lagutskottet gett uttryck åt. Det finns enligt kulturutskottets
mening tungt vägande argument för ståndpunkten att konstnärerna
genom ett ersättnings- eller avgiftssystem skall få del i det ekono- 7

miska utbytet av yrkesmässig vidareförsäljning av konst. Samtidigt kan 1988/89 :KrU7

man inte bortse från att det i ärendet framförts synpunkter från konsthandeln
och riksskatteverket som kräver beaktande och som talar mot att det
införs en ersättning till konstnärerna som bygger på den konstruktion som
anges i motionerna. Utskottet anser dock inte att dessa synpunkter bör
hindra en ingående prövning av de förslag som finns i motionerna och som
blivit belysta genom remissbehandlingen.

Då det gäller den närmare utformningen av ett avgifts- eller ersättningssystem
finns olika meningar hos remissinstanserna. Lagutskottet anför i
frågan följande.

Upphovsrättsutredningen har — utan att anföra några synpunkter i sakfrågan
— framhållit att utredningen kommer att ta upp spörsmålet om ersättning
till konstnärer vid vidareförsäljning under den nu pågående etappen
av utredningsarbetet. Andra remissinstanser förespråkar lösningar som inte
bygger på upphovsrättslig grund. Enligt lagutskottets mening ger utredningen
i ärendet inte underlag för ett ställningstagande från riksdagens sida
♦ill vilket alternativ som bör väljas. Om ett avgifts- eller ersättningssystem
skall införas måste den närmare utformningen av det övervägas ytterligare.

Härtill kommer att valet av lösning kan påverkas av resultatet av upphovsrättsutredningens
överväganden om upphovsmännens rättigheter vid biblioteksutlåning
av litterära verk och vid offentlig visning av konst. Som
berörts är inskränkningarna i upphovsmannens ensamrätt desamma vare
sig det gäller vidarespridning eller offentlig visning av konstverk och litterära
alster. Inskränkningarna bygger på tanken att utgivningen eller den första
försäljningen av exemplar av verket konsumerar upphovsmannens spridnings-
och visningsrätt till exemplaren. Skulle upphovsrättsutredningens
överväganden i fråga om visningsersättningen leda fram till att upphovsmännen
får ett inflytande i detta hänseende kan det te sig omotiverat att inte
ge konstnärerna liknande rättigheter vid vidareförsäljning av konst.

Vidare anför lagutskottet följande.

En annan faktor som kan påverka bedömningen av hur ett avgifts- eller
ersättningssystem vid vidareförsäljning av konst bör utformas är utvecklingen
på det internationella planet.Sedan länge har det funnits ett gemensamt
nordiskt intresse av rättslikhet när det gäller upphovsrätten och immaterialrätten
i övrigt. Vidare har Sverige den uppfattningen att immaterialrättsliga
frågor bör regleras i världsomfattande avtal så att samma skydd ges
åt upphovsmän och andra rättighetshavare i alla länder, något som kommit
till uttryck genom Sveriges anslutning till ett stort antal konventioner på
området. Samtidigt är det ett starkt intresse från svensk sida av att så enhetliga
regler som möjligt gäller i Västeuropa och att EG:s regler inte missgynnar
oss. När det gäller den nu aktuella frågan är det inte bara intresset av att
rättslikhet råder som gör sig gällande. Om utvecklingen i Västeuropa går
mot att allt fler länder inför droit de suite kan det få betydelse för bedömningen
av om vi bör välja en svensk särlösning som endast gäller den inhemska
konsthandeln eller ett upphovsrättsligt avgiftssystem, som med
Bernkonventionens regler ger svenska konstnärer rätt till ersättning även
vid vidareförsäljning utomlands och utländska upphovsmän en ersättningsrätt
här i landet. Också bedömningen av vilka konsekvenser en vidareförsäljningsavgift
kan få för den svenska handeln med konst är beroende av
utvecklingen i andra länder. Skulle avgifter vid vidareförsäljning av konst

bli en mera allmän företeelse i Västeuropa torde man inte behöva hysa 8

sådana farhågor sorn konsthandeln yppat i sina remissyttranden för att 1988/89 :KrU7
konstförsäljningen skulle förläggas utomlands.

Kulturutskottet kan helt ansluta sig till lagutskottets överväganden i ovan
angivna hänseende. Enligt kulturutskottets mening är det således nödvändigt
att man avvaktar upphovsrättsutredningens ställningstagande till frågan
om ersättning till konstnärer vid vidareförsäljning av deras verk (droit
de suite). När utredningens redovisning i detta hänseende föreligger bör, i
enlighet med vad lagutskottet föreslår, det i ärendet aktuella spörsmålet i
hela dess vidd tas upp till prövning.

Kulturutskottet anser att riksdagen med anledning av motionerna som
sin mening bör ge regeringen till känna vad utskottet sålunda anfört om
överväganden rörande möjligheterna att införa ett ersättnings- eller avgiftssystem
som ger konstnärerna del i det ekonomiska utbytet vid vidareförsäljning
av konst.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motionerna 1987/88:Kr222 yrkande
2, 1987/88:Kr242 yrkande 9, 1987/88:Kr309 och 1987/

88:Kr310 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört om ett ersättnings- eller avgiftssystem vid vidareförsäljning av
konst.

Stockholm den 1 december 1988
På kulturutskottets vägnar

Ingrid Sundberg

Närvarande: Ingrid Sundberg (m), Maj-Lis Lööw (s), Maja Bäckström (s),

Berit Oscarsson (s), Jan-Erik Wikström (fp), Jan Hyttring (c), Anders Nilsson
(s), Lars Ahlmark (m), Sylvia Pettersson (s), Erkki Tammenoksa (s),

Leo Persson (s), Margareta Fogelberg (fp), Stina Gustavsson (c), Alexander
Chrisopoulos (vpk), Kaj Nilsson (mp), Ulla Samuelsson (s) och Göran
Åstrand (m).

Reservationer

1. Ingrid Sundberg, Lars Ahlmark och Göran Åstrand (alla m) anser

delsM den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med "Kulturutskottet
vill” och på s. 8 slutar med "frågan följande” bort ha följande lydelse:

Kulturutskottet vill ( = utskottet 8 rader) av värdestegringen.

Kulturutskottet delar dock skatteutskottets uppfattning att en kulturpolitiskt
motiverad ersättning till bildkonstnärerna inte bör finansieras genom
en punktskatt på vidareförsäljning av konst. En sådan skatt skulle — som
riksskatteverket utvecklat — ha såväl principiella som praktiska nackdelar.

Om staten vill ge bildkonstnärerna ett stöd motsvarande vad denna skatt 9

skulle kunna ge bör det i stället ske genom att utrymme för stödet skapas i 1988/89:KrU7

statsbudgeten. Denna fråga får prövas på sedvanligt sätt i budgetsammanhang.

Lagutskottet uppehåller sig utförligt vid de upphovsrättsliga aspekterna
och anför i frågan följande.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ”Kulturutskottet
anser” och slutar med ”utbytet vid vidareförsäljning av konst” bort ha
följande lydelse:

Då kulturutskottet sålunda finner att en kulturpolitiskt motiverad förstärkning
av stödet till bildkonstnärerna bör prövas vid behandlingen av
budgeten för budgetåret 1989/90 och att den upphovsrättsliga sidan av
frågan kommer att behandlas av upphovsrättsutredningen bör de nu föreliggande
motionerna inte föranleda någon riksdagens åtgärd. Motionerna
avstyrks.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

att riksdagen beträffande ett ersättnings- eller avgiftssystem vid
vidareförsäljning av konst avslår motionerna 1987/88:Kr222 yrkande
2, 1987/88:Kr242 yrkande 9, 1987/88:Kr309 och 1987/88:Kr3IO.

2. Alexander Chrisopoulos (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ”Kulturutskottet
kan” och slutar med ”utbytet vid vidareförsäljning av konst” bort ha
följande lydelse:

Kulturutskottet anser att vad som anförs i motion Kr 310 (vpk) är övertygande.
Detta förslag — likaväl som övriga motinsförslag — har fått starkt
stöd under remissbehandlingen. Riksdagen bör därför bifalla yrkandet i
nämnda motion. Vidareförsäljning av konst bör således beläggas med en
skatt, förslagsvis 5 % av försäljningsvärdet. Inkomsterna av beskattningen
bör administreras av KRO och användas för att underlätta de sämst ställda
konstnärernas ekonomiska situation.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Kr310 och med anledning
av motionerna 1987/88:Kr222 yrkande 2,1987/88:Kr242 yrkande
9 och 1987/88 :Kr 309 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om ett ersättnings- eller avgiftssystem vid vidareförsäljning
av konst.

10

Skatteutskottets yttrande
1988/89:SkUly

1988/89:KrU7

Bilaga 1

Avgift på vidareförsäljning av konst

Till kulturutskottet

Kulturutskottet har berett skatteutskottet tillfälle att yttra sig över fyra
motioner om införande av en s.k. vidareförsäljningsavgift på konst. Skatteutskottet
får med anledning härav anföra följande.

I motion 1987/88:Kr309 av Oskar Lindkvist och Maj Britt Theorin (s) begärs
utredning och förslag om införande av en vidareförsäljningsavgift på 5 % vid
all annan omsättning av bildkonst än konstnärens försäljning från ateljé eller
i kommission. Motionärerna föreslår vidare att avgiften skall tillföras en fond
och fördelas bland konstnärer enligt fördelningsprinciper av individuell och
kollektiv art.

I motion 1987/88:Kr222 (yrkande 2) av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
föreslås en avgift på andrahandsförsäljning av konst och att medlen används
till att stödja bildkonsten och bildkonstnärerna.

Även Olof Johansson m.fl. (c) begär i motion 1987/88:Kr242 (yrkande 9)
utredning och förslag om en avgift på vidareförsäljning av konst. Intäkterna
bör enligt motionärerna användas så att de kommer de skapande konstnärerna
till del.

I motion 1987/88:Kr310 av Alexander Chrisopoulos (vpk) begärs förslag
om beskattning av andrahandsförsäljning av konst. Skattesatsen bör enligt
motionären bestämmas till 5 % av försäljningspriset eller möjligen differentieras.
Vidare föreslås att inkomsterna används till att förbättra de sämst
ställda konstnärernas ekonomiska situation.

Riksskatteverket har i ett remissyttrande över motionerna ställt sig negativt
till den föreslagna pålagan. Verket framhåller att det i konstitutionell mening
är fråga om en specialdestinerad skatt och att riksdagen tidigare har avvisat
förslag om specialdestinerade skatter. Inkomsterna av skatten skulle enligt
verket också bli för små för att motivera ett införande. Slutligen betonas att
ett införande skulle innebära ett avsteg från principen att förenkla skatteadministrationen.

Upphovsrättsutredningen framhåller att utredningen framdeles kommer
att behandla frågan om ersättning till konstnärer vid andrahandsförsäljning
av deras verk, s.k. droit de suite. Enligt utredningen är det inte lämpligt att
nu göra något uttalande i frågan.

Företrädare för konsthandeln uttalar sig också mot förslaget. Bl.a.
framhålls att konkurrensen skulle snedvridas, att de offentliga auktionerna

skulle missgynnas och att man skulle riskera en ökad försäljning av konst 1988/89:KrU7

mellan privatpersoner och en styrning till utlandet av försäljningen. Frän Bilaga 1

olika häll betonas att EG:s regler i dessa frågor bör studeras närmare.

Andra remissinstanser ställer sig däremot överlag positiva till motionerna,
och bl.a. tillstyrker en rad företrädare för konstliv och konstnärlig verksamhet
av i huvudsak kulturpolitiska skäl. Vidare betonas att bildkonstnärernas
ofta mycket svåra ekonomiska situation mäste förbättras genom snara
direkta stödåtgärder. Konstnärsnämnden har överlämnat en av nämndens
kanslichef utarbetad utredningsrapport om konstavgift.

Skatteutskottet vill inledningsvis redogöra för några av de beskattningsregler
som gäller på det aktuella området.

Konstnärer och andra fria kulturarbetare behandlas vid beskattningen som
egenföretagare och omfattas av de skatte- och avgiftsregler som gäller för
rörelseidkare. Enligt regler som riksdagen antog genom lagstiftning ar 1985
får kulturarbetare och tindra rörelseidkare som har haft utgifter under tiden
innan en verksamhet utvecklats till en rörelse, i efterhand dra av dem under
en sexarsperiod. En förutsättning härför är dock att utgifterna hänför sig till
samma ar som rörelsen pabörjades eller det närmast föregående året. Vidare
gäller för kulturarbetare särskilda regler för avdrag för arbetslokal i egen
bostad och för resor samt att de taxeras av taxeringsnämnder med särskild
sakkunskap.

Genom insättning på upphovsmannakonto har kulturarbetare med ojämna
inkomstförhållanden en möjlighet att fa uppskov med beskattningen av
vissa inkomster. Regeringen har nyligen gett riksskatteverket i uppdrag att
utreda olika frågor angående upphovsmannakonto.

Vid icke yrkesmässig försäl jning av konstverk - liksom annan lös egendom
- utgör realisationsvinsten skattepliktig inkomst för säljaren. Realisationsvinst
vid avyttring fem år efter förvärvet eller senare beskattas inte. Har den
lösa egendomen innehafts kortare tid än fem ar sker beskattningen efter en
fallande skala beroende pä hur länge säljaren innehaft egendomen.

Enligt reglerna om mervärdeskatt gäller undantag fran skatteplikt för
sådana alster av bildkonst som ägs av upphovsmannen eller dennes dödsbo,
tiar äganderätten övergått till annan föreligger däremot skatteplikt enligt de
allmänna reglerna.

Genom en lagändring år 1985 utvidgades det till mervärdeskatt skattepliktiga
tjänsteområdet till att omfatta bl.a. den förmedling av varor som
auktionsförrättare utför. Om ett konstverk säljs pä auktion träffas således
den provision auktionsföretaget tar ut av mervärdeskatt.

Skatteutskottet har tidigare uttryckt sin förståelse för kulturarbetarnas
speciella arbetsförhållanden, vilka hl.a. motiverat den särreglering vid
beskattningen som infördes ar 1985. När det gäller de nu aktuella motionerna
har utskottet dessutom förståelse för motionärernas uppfattning att det
föreligger ett allmänt behov att förbättra konstnärernas ekonomi och skapa
större möjligheter för dem att leva på sin konstnärliga verksamhet. Denna
uppfattning stöds också av flertalet av de remissinstanser som representerar
de kulturpolitiska och konstnärliga intressena i frågan. Utskottet kan också i

och för sig hysa sympati för tanken att man skall till konstnärerna själva 12

överföra en del av de betydande värdestegringar på konst som kan
uppkomma efter det att ett konstverk sålts första gången.

Detta till trots anser utskottet att man i första hand bör söka andra
lösningar på konstnärernas problem än att, som motionärerna föreslagit,
införa en särskild avgift på vidareförsäljning av konst. Anledningen härtill är
bl.a. riksskatteverkets enligt utskottets uppfattning tungt vägande invändningar
att den föreslagna avgiften från konstitutionell synpunkt snarast är att
betrakta som en specialdestinerad punktskatt, att riksdagen tidigare har ställt
sig negativ till olika system med specialdestinerade skatter och att inkomsterna
av skatten i förhållande till kostnaderna och besväret med administrationen
av den synes bli alltför små för att motivera ett införande. Utskottet vill
härvid erinra om att det enligt direktiven (dir. 1987:30) till kommittén (Fi
1987:06) med uppdrag att utreda den indirekta beskattningens omfattning
och utformning åligger kommittén att bl.a. undersöka möjligheterna att
avskaffa de skatter som är svårtillämpbara och som har liten statsfinansiell
betydelse. Inriktningen är således att sanera bland punktskatterna. Att mot
den bakgrunden och innan det nämnda utredningsarbetet är slutfört begära
utredning och förslag om ytterligare en punktskatt på ett helt nytt beskattningsområde
skulle enligt utskottets mening inte vara lämpligt. Härtill
kommer att även upphovsrättsutredningen ansett att riksdagen bör avvakta
med ett ställningstagande till dess att resultatet av den utredningens
behandling av frågan om s.k. droit de suite föreligger.

Mot bakgrund av det anförda vill utskottet för närvarande inte medverka
till att tillkalla en sådan utredning eller begära sådana förslag som motionärerna
yrkar. Utskottet avstyrker således motionerna.

Stockholm den 8 november 1988
På skatteutskottets vägnar

Lars Hedfors

Närvarande: Lars Hedfors (s), Bo Lundgren (m), Torsten Karlsson (s). Kjell
Johansson (fp), Görel Thurdin (c). Anita Johansson (s). Hugo Hegeland
(m), Bruno Poromaa (s), Sverre Palm (s), Karl-Gösta Svenson (m), Britta
Bjelle (fp). Lars Bäckström (vpk). Gösta Lyngå (mp), Kjell Nordström (s).
Jan Bergqvist (s), Sven-Erik Alkemark (s), Håkan Hansson (c) och Lisbeth
Staaf-Igelström (s).

1988/89:KrU7

Bilaga 1

13

Avvikandemening 1988/89:KrU7

Bilaga 1

Kjell Johansson (fp). Görel Thurdin (c), Britta Bjelle (fp), Lars Bäckström
(vpk) och Håkan Hansson (c) anför:

När det gäller de nu aktuella motionerna delar vi motionärernas uppfattning
att det föreligger ett allmänt behov att förbättra konstnärernas ekonomi och
skapa större möjligheter för dem att leva på sin konstnärliga verksamhet.

Den särreglering vid beskattningen för konstnärer och andra kulturarbetare
som infördes år 1985 är också motiverad av att dessa ansetts arbeta under
speciella förhållanden, men enligt vår uppfattning är dessa åtgärder inte
tillräckliga för att skapa tillfredsställande arbetsbetingelser för denna
kulturpolitiskt viktiga grupp i samhället. Det är för övrigt tveksamt om de
sämst ställda konstnärerna är hjälpta med ytterligare åtgärder på inkomstskatteområdet,
eftersom deras problem snarare torde hänga samman med att
de saknar inkomster än att de betalar för hög skatt.

Samtidigt är det så som några av motionärerna framhållit att konstmarknaden
kännetecknas av att betydande värdestegringar på konstverk många
gånger sker efter det att verket sålts av konstnären själv. Mot den
bakgrunden anser vi att det är rimligt att man undersöker möjligheterna att
till en del återföra denna värdeökning till konstnärskollektivet. Denna enligt
vår mening tilltalande tanke ligger enligt vår uppfattning också i linje med de
principer om s.k. droit de suite som tillämpas på olika håll i Europa. Vi vill
inte bestrida att det kan föreligga vissa skattetekniska komplikationer med
den ordning motionärerna skisserat, men enligt vår mening talar rättviseskäl
och kulturpolitiska skäl starkt för att den prövas närmare i lämpligt
sammanhang. Vi förordar att kulturutskottet med anledning av motionerna
föreslår riksdagen att göra ett tillkännagivande med denna innebörd.

14

Lagutskottets yttrande ^a8ga892:KrU7

1988/89:LUly

Vidareförsäljning av konst

Till kulturutskottet

Kulturutskottet har beslutat bereda lagutskottet tillfälle att yttra sig över
motionerna 1987/88:Kr222 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) såvitt avser
yrkande 2, 1987/88:Kr242 av Olof Johansson m.fl. (c) såvitt avser yrkande 9,
1987/88:Kr309 av Oskar Lindkvist och Maj Britt Theorin (s) och 1987/
88:Kr310 av Alexander Chrisopoulos (vpk).

I motion Kr222 begärs att en avgift skall införas på yrkesmässig andrahandsförsäljning
av konst i syfte att stödja bildkonsten och bildkonstnärerna.
Motionärerna i motion Kr242 yrkar att frågan om ekonomiskt stöd till
skapande konstnärer genom uttag av avgift vid andrahandsförsäljning av
konst skall utredas. Även i motion Kr309 begärs utredning om ett fondsystem
som skall finansieras genom avgift på andrahandsförsäljning av konst och
som skall utnyttjas för stöd åt konstnärerna. Motionärerna i motion Kr310
yrkar att riksdagen skall föreläggas förslag till ekonomiskt stöd åt de sämst
ställda konstnärerna, finansierat genom en särskild skatt på andrahandsförsäljning
av konst.

Motionsyrkandena har remissbehandlats, varvid yttranden inkommit från
riksskatteverket, statens konstmuseer, statens kulturråd, konstnärsnämnden,
statens konstråd, upphovsrättsutredningen (Ju 1976:02), Stockholms
handelskammare, Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd
(KLYS), Sveriges allmänna konstförening, Sveriges konst- och antikhandlareförening.
Konstnärernas allmänna fackförbund. Aktiebolaget Stockholms
auktionsverk, Aktiebolaget Bukowski-auktioner, Beijers auktioner/Scandinavian
Art & Antiques Aktiebolag samt Svenska föreningen för upphovsrätt.

Lagutskottet har beslutat att avge yttrande och får anföra följande.

Lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk ger
den som skapat ett sådant verk en tidsbegränsad rätt att ekonomiskt utnyttja
det och ett visst ideellt betonat inflytande över hur och i vilka sammanhang
verket används. För att ensamrätten skall skyddas krävs att verket har ett
visst mått av självständighet och originalitet eller vad man brukar kalla
verkshöjd. Det krävs däremot inte att verket har något kvalitetsmässigt
värde i litterärt eller konstnärligt hänseende. Även litterärt eller konstnärligt
undermåliga alster skyddas. Begreppen litterärt och konstnärligt verk i lagen
är mycket vidsträckta. Som konstnärliga verk räknas sålunda i princip alla
former för skapande i syfte att nå en konstnärlig verkan, t.ex. genom bild,

rörelse eller toner. Till denna grupp hör bl.a. målningar, alster av bildhuggar- 1988/89 :KrU7

konst, sceniska verk, musikaliska kompositioner samt filmverk. Bilaga 2

De rättigheter upphovsrättslagen ger gäller under en tid av 50 år, i
allmänhet räknat från upphovsmannens död.

Upphovsmannens rätt att ekonomiskt utnyttja verket innefattar en
principiell ensamrätt att framställa exemplar av verket och göra verket
tillgängligt för allmänheten t.ex. genom att bjuda ut exemplar av verket till
försäljning, uthyrning eller utlåning eller på annat sätt sprida det bland
allmänheten (spridningsrätt) eller genom att framföra eller visa det offentligt.
I vissa avseenden är emellertid ensamrätten inskränkt av hänsyn till
allmänna eller enskilda intressen. Sålunda gäller beträffande litterära och
musikaliska verk att exemplar av verket som utgivits med upphovsmannens
tillstånd fritt får spridas vidare och visas offentligt. På samma sätt får
exemplar av konstverk som upphovsmannen givit ut eller överlåtit spridas
vidare eller visas offentligt. Med stöd av de angivna reglerna kan således
exempelvis utgivna litterära verk fritt lånas ut från bibliotek och konstverk
som upphovsmannen sålt säljas vidare.

Som framgår av redogörelsen ovan innebär upphovsrättslagen att upphovsmannen
inte längre förfogar över spridningsrätten beträffande exemplar
av konstverk sedan han väl låtit exemplaret komma i omlopp bland
allmänheten. Han saknar med andra ord möjlighet att disponera över verket
efter första överlåtelsen och kan då inte betinga sig någon ersättning vid
vidareförsäljning. Inte heller övriga nordiska länder ger upphovsmannen
någon rätt vid vidarespridning. I Norge gäller dock sedan 1948 en särskild lag
som föreskriver att en procentuell avgift på försäljningssumman skall
erläggas vid all offentlig försäljning av konstverk. Inkomsterna tillförs en
särskild fond. Avgifterna är inte någon upphovsrättslig ersättning, vilket
bl.a. innebär att avgiftsplikten inte är kopplad till skyddstiden för verket i
fråga. I flera andra länder i Europa innefattar däremot upphovsrätten också
en rätt till ersättning när originalexemplar av konstverk försäljs i andra hand.

En sådan rätt, som brukar kallas droit de suite, finns i bl.a. Belgien,

Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland och Ungern.

Den upphovsrättsliga lagstiftningen i Sverige bygger liksom motsvarande
lagar i Danmark, Finland och Norge på internationella konventioner som
syftar till att ge upphovsmän och andra rättighetshavare skydd oberoende av
nationalitetsgränser. Den viktigaste av dessa är Bernkonventionen för skydd
av litterära och konstnärliga verk som kom till 1886 och som sedan dess
reviderats åtskilliga gånger. Bernkonventionen bygger på två huvudprinciper.
Den ena är att varje konventionsstat skall ge upphovsmän från de andra
konventionsstaterna samma skydd som sina egna medborgare. Den andra
huvudprincipen är att en konventionsstat skall ge de övriga staternas
upphovsmän ett visst i konventionen närmare angivet minimiskydd. Droit de
suite ingår inte i detta minimiskydd men Bernkonventionen ger konventionsstaterna
möjlighet att i sin nationella lagstiftning införa en sådan rättighet.

Om droit de suite finns i nationell lagstiftning gäller inte den förstnämnda
huvudprincipen om likabehandling. I stället föreskriver konventionen att
möjligheten för upphovsmännen att åtnjuta droit de suite bara gäller i

förhållandet mellan stater som har regler härom i sin lagstiftning. 16

Sverige har liksom ett mycket stort antal andra länder, däribland så gott 1988/89:KrU7
som samtliga europeiska stater, anslutit sig till Bernkonventionen. Bilaga 2

Den svenska upphovsrättslagstiftningen är sedan år 1976 föremål för en
allmän översyn av upphovsrättsutredningen. Utredningen bedriver sitt
arbete etappvis och har hitintills avlämnat sex förslag till lagstiftningsåtgärder.
Under den nu pågående etappen av arbetet kommer utredningen att ta
upp frågor om bl.a. upphovsmännens rätt till ersättning vid utlåning av
litterära verk från bibliotek (biblioteksersättning) och vid offentlig visning av
konst (visningsersättning). Även i övriga nordiska länder pågår liknande
utredningsarbete. Den danska upphovsrättsutredningen framlade år 1986 ett
förslag om att konstnärer skulle ha s.k. fölgeret, dvs. droit de suite, vid
yrkesmässig vidareförsäljning av upphovsrättsligt skyddade verk. Förslaget
har ännu inte lett till lagstiftning.

Också inom EG och WIPO (World Intellectual Property Organization)
har frågan om droit de suite uppmärksammats. För EG:s vidkommande har
sedan år 1977 arbete pågått i syfte att få till stånd en harmonisering av
medlemsländernas lagstiftning i detta hänseende. Några konkreta resultat av
arbetet föreligger dock hitintills inte. Från WIPO:s sida har ett förslag till
riktlinjer för regler om droit de suite framlagts, vilka bygger helt på
upphovsrättsliga grunder. Det innebär bl.a. att ersättningsrätten är en
personlig förmån för upphovsmannen och hans arvingar, som inte kan
överlåtas.

Det ankommer inte på lagutskottet att uttala sig om huruvida det av
allmänt kulturpolitiska skäl är motiverat att införa ett avgifts- eller ersättningssystem
som ger konstnärerna en andel i vad som inflyter vid yrkesmässig
vidareförsäljning av konst. Utskottet vill emellertid erinra om att utskottet
vid behandlingen av upphovsrättsliga frågor i andra sammanhang har ansett
det angeläget att man från statsmakternas sida slår vakt om upphovsmännens
ställning och därför tillstyrkt olika förslag till åtgärder som syftat till att stärka
upphovsmännens rättigheter. Utskottet har därvid understrukit att det är en
grundläggande förutsättning för litterär och konstnärlig verksamhet och
därmed för kulturlivet i stort att upphovsmännen tillförsäkras möjligheter till
ersättning för sina prestationer. I linje med sin tidigare inställning ser
utskottet positivt på motionärernas förslag om att konstnärerna genom ett
ersättnings- eller avgiftssystem skall få del i det ekonomiska utbytet av
yrkesmässig konstförsäljning. Flertalet av de myndigheter och organisationer
som yttrat sig i ärendet har också ställt sig bakom syftet med motionerna.

När det gäller den närmare utformningen av ett sådant system är dock
remissinstanserna inte lika eniga. Upphovsrättsutredningen har - utan att
anföra några synpunkter i sakfrågan - framhållit att utredningen kommer att
ta upp spörsmålet om ersättning till konstnärer vid vidareförsäljning under
den nu pågående etappen av utredningsarbetet. Andra remissinstanser
förespråkar lösningar som inte bygger på upphovsrättslig grund. Enligt
lagutskottets mening ger utredningen i ärendet inte underlag för ett
ställningstagande från riksdagens sida till vilket alternativ som bör väljas.

Om ett avgifts- eller ersättningssystem skall införas måste den närmare

utformningen av det övervägas ytterligare. Härtill kommer att valet av

lösning kan påverkas av resultatet av upphovsrättsutredningens övervägan- 17

den om upphovsmännens rättigheter vid biblioteksutlåning av litterära verk

2 Riksdagen 1988/89. 13 sami. Nr 7

och vid offentlig visning av konst. Som ovan berörts är inskränkningarna i
upphovsmannens ensamrätt desamma vare sig det gäller vidarespridning
eller offentlig visning av konstverk och litterära alster. Inskränkningarna
bygger på tanken att utgivningen eller den första försäljningen av exemplar
av verket konsumerar upphovsmannens spridnings- och visningsrätt till
exemplaren. Skulle upphovsrättsutredningens överväganden i fråga om
visningsersättningen leda fram till att upphovsmännen får ett inflytande i
detta hänseende kan det te sig omotiverat att inte ge konstnärerna liknande
rättigheter vid vidareförsäljning av konst.

En annan faktor som kan påverka bedömningen av hur ett avgifts- eller
ersättningssystem vid vidareförsäljning av konst bör utformas är utvecklingen
på det internationella planet. Sedan länge har det funnits ett gemensamt
nordiskt intresse av rättslikhet när det gäller upphovsrätten och immaterialrätten
i övrigt. Vidare har Sverige den uppfattningen att immaterialrättsliga
frågor bör regleras i världsomfattande avtal så att samma skydd ges åt
upphovsmän och andra rättighetshavare i alla länder, något som kommit till
uttryck genom Sveriges anslutning till ett stort antal konventioner på
området. Samtidigt är det ett starkt intresse från svensk sida av att så
enhetliga regler som möjligt gäller i Västeuropa och att EG:s regler inte
missgynnar oss. När det gäller den nu aktuella frågan är det inte bara intresset
av att rättslikhet råder som gör sig gällande. Om utvecklingen i Västeuropa
går mot att allt fler länder inför droit de suite kan det få betydelse för
bedömningen av om vi bör välja en svensk särlösning som endast gäller den
inhemska konsthandeln eller ett upphovsrättsligt avgiftssystem, som med
Bernkonventionens regler ger svenska konstnärer rätt till ersättning även vid
vidareförsäljning utomlands och utländska upphovsmän en ersättningsrätt
här i landet. Också bedömningen av vilka konsekvenser en vidareförsäljningsavgift
kan få för den svenska handeln med konst är beroende av
utvecklingen i andra länder. Skulle avgifter vid vidareförsäl jning av konst bli
en mera allmän företeelse i Västeuropa torde man inte behöva hysa sådana
farhågor som konsthandeln yppat i sina remissyttranden för att konstförsäljningen
skulle förläggas utomlands.

Det anförda leder utskottet till den uppfattningen att regeringen sedan
upphovsrättsutredningen framlagt resultatet av sitt arbete i fråga om en
vidareförsäljningsavgift bör ta upp spörsmålet i hela dess vidd till närmare
prövning. Utskottet förordar att riksdagen med anledning av motionerna
som sin mening ger regeringen till känna vad som sålunda anförts.

Stockholm den 8 november 1988
På lagutskottets vägnar
Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m). Lennart Andersson (s). Owe Andréasson
(s). Stig Gustafsson (s). Ulla Orring (fp). Martin Olsson (c). Inger Hestvik
(s). Allan Ekström (m). Bengt Kronblad (s), Gunnar Thollander (s). Hans
Rosengren (s). Ewy Möller (m). Bengt Harding Olson (fp). Elisabeth
Persson (vpk). Elisabet Franzén (mp). Lena Boström (s) och Karin Starrin
(c).

1988/89:KrU7

Bilaga 2

18

Remissyttranden

Konstnärsnämnden

1988/89:KrU7

Bilaga 3

Frågan har redan tidigare varit föremål för överläggningar inom konstnärsnämnden.
Tanken på en avgift i huvudsaklig överensstämmelse med vad
som nu anförs i motionerna aktualiserades i anslagsframställningen från
Sveriges bildkonstnärsfond för budgetåret 1988/89. Konstnärsnämndens
styrelse beslöt med anledning därav ge kanslichefen i uppdrag att göra en
förstudie av frågan och lämna en lägesrapport vid nästkommande sammanträde.
Så skedde i december 1987. Kanslichefen fick då i uppdrag att arbeta
vidare med frågan. En mera fyllig promemoria med förslag om införande
av avgift på andrahandsförsäljning av konst vid auktioner och i konsthandeln
har därefter utformats och förelagts styrelsen.

Konstnärsnämndens styrelse finner att det inte skulle medföra några negativa
konsekvenser för konstnärerna om en sådan avgift införs. En möjlig
lösning skisseras i utredningsrapporten Konstavgift.

19

1988/89:KrU7

Bilaga 3

KONSTA VOlf7

XJ

tredni ss Jr <*- p>p> cz> t

JOustiiiirs
' Neimih\u

20

1. Inledning

1988/89:KrU7

Bilaga 3

1.1 Bakgrund

Vid flera tillfällen har från konstnärshåll framförts önskemål om att andrahandsförsäljning
av konst skall beläggas med en särskild avgift eller skatt,
som skulle komma konstnärerna till del. Med ”andrahandsförsäljning”
brukar man avse sådan försäljning som sker efter den första överlåtelsen
från konstnären. Frågan har i ett par omgångar diskuterats inom regeringskansliet,
men något förslag har inte lagts fram.

Även inom konstnärsnämnden har saken tidigare berörts, bl.a. i anslagsframställningen
från Sveriges bildkonstnärsfond för budgetåret 1988/89.

Konstnärsnämndens styrelse gav då kansliet i uppdrag att göra en förstudie
av möjligheterna att införa avgift eller skatt på andrahandsförsäljning av
konst.

Vid 1987/88 års riksmöte togs frågan upp i följande motioner, nämligen
1987/88:Kr222 av Bengt Westerberg m.fl. (fp), 1987/88:Kr242 av Olof Johansson
m.fl. (c), 1987/88:Kr309 av Oskar Lindkvist och Maj Britt Theorin
(s) samt 1987/88:Kr310 av Alexander Chrisopoulos (vpk).

1.2 Motiv för avgift eller skatt

Som skäl för att belägga andrahandsförsäljning av konst med avgift eller
skatt anförs ofta behovet att förbättra konstnärernas ekonomi. Så sker t.ex. i
motion Kr222, där det heter: ”En särskild fond för att stödja bildkonsten

och bildkonstnärerna bör bildas på grundval av en ny avgift ” (s. 4).

Enligt motion Kr309 skulle en sådan avgift innebära en förbättring av
konstnärernas möjlighet att leva av sitt arbete.

Att belägga andrahandsförsäljningen med en avgift betecknas stundom
som ett sätt att komma till rätta med en orättvisa. Så skedde t.ex. i bildkonstnärsfondens
nyss nämnda äskande, där det bl.a. hette: ”Samtidigt som
många konstnärer lever i misär ökar konstförsäljning och spekulation”.

Liknande tankegångar möter i några av riksdagsmotionerna. Så hänvisas
t.ex. i motion Kr242 till att betydande värdestegringar många gånger sker
efter det att ett konstverk sålts: ”Den som skapar verket får alltså en ganska
blygsam ersättning medan den som enbart innehar konstverket kan tjäna
betydande summor”. I motion Kr309 framhålls att det är nödvändigt diskutera
”hur man skall kunna tillförsäkra konstnären en rimlig andel av värdeökningen
på konstverk”.

Både motionerna Kr309 och Kr310 hänvisar till spekulationsvinster som
görs på vidareförsäljning av konst. Enligt den senare motionen används
konstverk i en omfattande skatteplanering.

Här lämnas det sistnämnda argumentet åsido, eftersom det är svårt att
bedöma hur vanligt det är att köp och försäljning av konst utnyttjas i det
angivna syftet.

Det är emellertid viktigt att pröva möjligheterna att införa skatt eller
avgift på andrahandsförsäljning av konst för att därigenom ge bildkonstnärerna
större möjligheter att leva av sin konstutövning. 21

Bättre förhållanden för konstnärerna är emellertid inte bara ett gruppin- 1988/89:KrU7

tresse för de närmast berörda. Det är för samhället viktigt att det finns Bilaga 3

skapande konstnärer som bidrar till att på olika sätt gestalta den verklighet
vi lever i. Ofta hävdas att konsten i dag är mer oundgänglig än någonsin,
därför att den ger oss helhetsbilder i en situation när vetenskapen genom
specialisering och medierna genom ”snuttifiering” håller på att fragmentera
vår uppfattning om verkligheten. Att skapa bättre förutsättningar för den
konstnärliga verksamheten kan alltså ses som en del av välfärdspolitiken.

Skatt eller avgift på andrahandsförsäljning av konst är e/rsätt att öka den
ekonomiska ramen för en konstnärsgrupp. I stort sett är den nämligen bara
tillämplig på verk av bild- och formkonstnärer. Den kan utformas antingen
som en individuell ersättning till de konstnärer vars verk säljs eller som en
avgift att fördela till konstnärskollektivet som helhet. 1 förra fallet blir argumenteringen
upphovsrättslig, i andra fallet får generella kulturpolitiska
motiv anföras.

Det finns inget motsatsförhållande mellan de båda slagen av argument.

Lagstiftning om upphovsrätt är ett sätt att slå vakt om konstnärers möjlighet
att få ekonomiskt utbyte av sin verksamhet. Den danska upphovsrättsutredningen
tar i betänkandet Billedret konstnärernas knappa ekonomiska villkor
som utgångspunkt för förslag som syftar till att stärka deras upphovsrättsliga
ställning. Det får dock, skriver utredningen, inte ske på bekostnad
av konststödet.

2. Droit de suite

Med droit de suite menas att vid försäljning av originalexemplar av vissa
verk en del av försäljningssumman skall tillfalla upphovsmannen. Enligt en
rapport från World Intellectual Property Organization (W1PO) är den en
parallell till den möjlighet som författare och komponister har att ekonomiskt
utnyttja upphovsrätten till sina verk.

Den franska termen kan kännas främmande. Den har dock vunnit stor
internationell spridning, även om man i några länder funnit lämpliga inhemska
beteckningar. Så talar man i Tyskland om Folgerecht, i Danmark
och Norge om folgeret, resp. folgerett. Professor Gunnar Karnell har i en
uppsats i Nordiskt Immateriellt Rättsskydd (1978) prövat olika svenska
termer (följdrätt, konstnärsandel, konstverksåtföljd) men inte funnit någon
som är språkligt bra och tydligt anger vad saken gäller. Liksom i hans
uppsats används här det franska uttrycket.

Droit de suite infördes först i Frankrike och Belgien på 20-talet. Vid en
konferens i Rom 1928 föreslog Belgien att en regel om droit de suite skulle
införas i Bernkonventionen. Det förverkligades dock först vid en konferens
i Bryssel tjugo år senare.

Bernkonventionen stipulerar nu att en signatärstat kan införa en rätt för
upphovsmannen — eller efter hans död de personer eller institutioner som
anges av den nationella lagstiftningen — till andel i priset vid försäljning
efter den första överlåtelsen av originalkonst och originalmanuskript av
författare och komponister. Rätten kan inte överlåtas.

Denna bestämmelse kräver några kommentarer. 22

1. Barnkonventionen ålägger inte något medlemsland att införa droit de 1988/89:KrU7

suite. Bilaga 3

Droit de suite har hittills införts i 30 länder, varav 12 i Europa, nio i
Afrika, sex i Latinamerika och tre i Asien. Därtill kommer den amerikanska
delstaten Californien. Det uppges dock att den i praktiken fungerar endast i
Belgien, Frankrike, Ungern och Västtyskland.

Inom EG pågår sedan 1977 arbete på att harmonisera lagstiftningen om
droit de suite inom gemenskapen och utvidga den till att omfatta alla medlemsländerna.
Det har dock inte ännu lett till konkret resultat.

Inget nordiskt land har hittils infört droit de suite. Det föreslogs dock år
1985 för Danmarks del av den danska upphovsrättsutredningen i betänkandet
Billedrel. Mer härom längre fram.

2. Vilka slags verk som vid andrahandsförsäljning omfattas av droit de
suite varierar i olika länder.

Så definieras t.ex. begreppet ”original” olika. Skillnaderna gäller framför
allt grafik och skulptur. Enligt fransk rätt synes det vara avgörande om
konstnären själv har medverkat vid framställningen eller om den skett på
rent mekaniskt sätt. Om exemplaren är signerade eller ej synes sakna betydelse
i fransk och belgisk lag. I Västtyskland är det omstritt huruvida grafiska
blad måste vara signerade för att reglerna om droit de suite skall gälla.

Det finns också olika synsätt på i vad mån brukskonst och fotografier
skall omfattas av denna rätt. Brukskonst undantas sålunda uttryckligen av
den västtyska lagen, medan den — också uttryckligen — innefattas av den
belgiska. I Frankrike är läget oklart.

Den inledningsvis nämnda rapporten från WIPO innehåller förslag till
riktlinjer (se underbilaga 1).

3. En grundprincip i Bernkonventionen är att rättigheter som ett land
tillerkänner sina egna medborgare även skall omfatta medborgare i andra
medlemsländer. Bestämmelsen om droit de suite avviker från denna princip
genom att införa krav på ömsesidig behandling.

Det innebär att en konstnär i ett land som tillhör Bernunionen vid försäljning
i medlemsländer som tillämpar droit de suite får ersättning i samma
mån som han skulle ha fått ifall försäljningen ägt rum i hans eget land.

Svenska konstnärer får alltså inte ersättning om deras verk säljs i t.ex. Belgien,
eftersom Sverige inte erkänner droit de suite. Frankrike tillerkänner
dock utländska konstnärer som deltagit i franskt konstliv och bott i Frankrike
minst fem år (inte nödvändigtvis i följd) samma rätt som franska konstnärer
utan krav på ömsesidig behandling.

4. Regeln att droit de suite inte kan överlåtas hindrar i de flesta länder inte
att den kan gå i arv. I vissa länder kan den överlåtas genom testamente, i
andra kan den endast övergå till make/a och bröstarvingar.

5. Vilka slags överlåtelser som ger rätt till droit de suite varierar. Grundregeln
är att den första försäljningen från konstnären inte omfattas.

I de länder som först införde droit de suite utgick ersättningen vid konstauktioner.
Flera länder, däribland Frankrike och Västtyskland, har utsträckt
tillämpningen också till konsthandeln. Det mötte dock bestämt motstånd
från konsthandlarnas sida.

I Frankrike ledde detta till att lagen inte kom att träda i kraft för konst- 23

handelns del. 1964 inrättades en socialförsäkring för konstnärerna, och 1988/89:KrU7

konsthandlarna bidrar till den. Det är enligt den danska upphovsrättsutred- Bilaga 3

ningen omstritt, huruvida dessa bidrag kan anses vara en ersättning för
droit de suite-avgifter.

I Västtyskland bojkottade gallerierna till att börja med alla konstnärer
som var medlemmar av upphovsmannaorganisationen Bild-Kunst och som
ämnade kräva ersättning enligt reglerna för droit de suite. Kontroversen
bilades efter det att Bild-Kunst slutit avtal med den franska upphovsmannaorganisationen
SPADEM om att representera också franska konstnärer i
Förbundsrepubliken. I längden gick det inte för gallerierna att stänga sina
dörrar för utländska konstnärer.

6. Också sättet att beräkna ersättningens storlek varierar olika länder
emellan.

1 de flesta länder som infört droit de suite utgår ersättningen med en viss
procent på försäljningssumman. I Frankrike är den tre procent, i Ungern
fem, och i Belgien utgår den med stigande procentsats, från två vid pris på
1 000 francs till sex vid 50 000 och mer. I några länder utgår ersättning bara
om försäljningen inbringar en viss minimisumma, t.ex. i Frankrike 100 FF, i
Belgien 1 000 BF och i Västtyskland 100 DM (ca 100, resp. 175 och 350 kr.).

Några länder baserar ersättningen på värdestegringen. Eftersom inget av
dessa system fungerar i praktiken, lämnas de här åsido.

7. Det Finns olika metoder för att inkassera ersättningen.

I Belgien skall den som organiserat en försäljning inom åtta dagar till en
tjänsteman på utbildningsdepartementet anmäla vilka verk som försålts
och inbetala uttagna avgifter. Tjänstemannen är dock inte skyldig att informera
konstnärerna härom. De får själva vända sig till departementet för att
få ut sina pengar.

I Ungern inkasseras avgiften av en statlig organisation som sysslar med
försäljning av konst. Pengarna betalas till upphovsmannasäilskapets konstfond,
som sedan fördelar dem.

I Frankrike finns sedan år 1957 ett avtal mellan den nationella auktionskammaren
och de båda upphovsmannaorganisationerna Société de la Propriété
Artistique et des Dessins et Modéles (SPADEM) och Association
pour la Diffusion des Arts Graphiques et Plastiques (ADAGP).

Auktionskammaren förser upphovsmannaorganisationerna med kataloger
över auktioner. Med dem som hjälp kan dessa hålla reda på vad som
säljs. Deras ombud besöker försäljningar som inte annonseras och där det
inte finns katalog.

Upphovsmannaorganisationerna tillställer auktionsförrättarna listor
över de medlemmar, vars verk skall säljas, kort före varje auktion. Förrättaren
anger på listan försäljningspriset för varje verk och skickar in pengarna
till organisationen i fråga.

Enligt uppgift från SPADEM till den danska upphovsrättsutredningen
harden samlade ersättningen för droit de suite stigit från 1,2 milj. FF år 1972
till 4,6 milj. år 1984 (ca 1,3 milj. resp. ca 5 milj. kr. enligt dagens kurs).

I Västtyskland finns sedan 1980 ett avtal mellan Bild-Kunst och konsthandelns
organisationer, som innebär att branschen varje år till Bild-Kunst

betalar en klumpsumma, motsvarande en procent av omsättningen av för- 24

säljningen av nittonhundratalskonst. Denna summa täcker både ersättningen
för droit de suite och den andel av socialförsäkringsavgifterna för konstnärer
som konsthandeln skall betala.

Bild-Kunst betalar in hälften av den mottagna summan till socialförsäkringsmyndigheterna.
Återstoden fördelas med utgångspunkt från konsthandelns
uppgifter om priserna på försålda verk till ersättningsberättigade
konstnärer. 10—15 % av droit de suite-ersättningen tillförs en fond som
bistår konstnärer som inte omfattas av socialförsäkringen.

Enligt uppgift till den danska upphovsrättsutredningen uppgick droit de
suite-ersättningen i Västtyskland 1983 till 700 000 DM, dvs. mellan två och
två och en halv milj. kr. enligt dagens växelkurs.

3. Argument för och mot droit de suite

Gunnar Karnell diskuterar i sin tidigare nämnda artikel i Nordiskt immateriellt
rättsskydd utförligt argumenten för och mot droit de suite.

Bland argument som anförts mot droit de suite nämner Karnell t.ex. att
det skulle bli både krångligt och kostsamt att kontrollera efterlevnaden.

Administrationen skulle urholka konstnärernas nettobehållning och orsaka
konsthandeln både merarbete och kostnader som ytterst finge bäras av
upphovsmännen.

Vidare har anförts att det finns risker dels för att konsthandeln inriktas på
verk, vars skyddstid löpt ut, dels för att den flyttar utomlands och dels för att
den antar former som inte kan kontrolleras. Karnell bedömer dock dessa
farhågor som mindre realistiska, om man sätter en lämplig storlek på avgiften.
Tre till fem procent brukar nämnas internationellt.

Ett annat argument som brukar anföras mot droit de suite är att den ger
mest utdelning åt välkända konstnärer men lämnar föga utbyte åt andra.

En principiell invändning anfördes av den svenska auktorsrättskommittén,
som 1956 hänvisade till att den som rättmätigt förvärvat ett konstverk
kan försälja detta utan att det berör konstnärens förfoganderätt.

Samma utredning konstaterade dock också enligt Karnell att det vore
stötande för rättsmedvetandet att ägaren av ett verk skall kunna inkassera
vinsten, utan att det i någon mån kommer konstnären tili godo. En värdestegring
är ”oftast att hänföra till den berömmelse som konstnärens fortsatta
produktion förskaffar honom; den kommer även hans tidigare avyttrade
verk till del och föranleder att dessa stiga i pris”.

Mot argumentet att droit de suite lägger en extra börda på auktionsfirmor
och konsthandel anför Karnell, att denna avgift kan ses som en kostnad
bland andra; därtill en ”sorn investeras i det skapande, varav konsthandeln
lever”. Han tillägger att bildkonstnärer befinner sig i ett sämre läge än andra
upphovsmän, genom att de inte kan, beträffande samma verk, höja sina
ersättningskrav vid senare utnyttjanden.

Ytterligare ett argument som brukar anföras för droit de suite är att åtnjutandet
av ett konstverk i original är vad som ger detta dess värde och att
detta värde aktiveras när det görs tillgängligt för en annan ”mottagarkrets”
genom att överlåtas.

Karnell hänvisar sammanfattningsvis till att det bland bildkonstnärer 25

1988/89:KrU7

Bilaga 3

både i Sverige och andra länder växer fram krav på ersättning för att bild- 1988/89:KrU7

konst visas för allmänheten (uppsatsen skrevs innan visningsersättningen Bilaga 3

infördes). Anspråken anknyter liksom övriga upphovsmäns till skilda sätt
för verken att nå olika mottagarkretsar. Andra upphovsmän har möjlighet
att vid mångfaldigande träffa avtal som binder deras ekonomiska intressen
vid verkens framtida öden. Motsvarande möjligheter saknas för de bildkonstnärer,
vilkas originalexemplar är föremål för handel. ”En droit de
suite kan här i viss mån utjämna mellan upphovsmannakategorierna rent
rättstekniskt och på ett sätt som rättspolitiskt förefaller vinna allt starkare
gensvar bland företrädare för upphovsmännens intressen”.

4. Droit de suite i Danmark?

I Danmark föreslog den sittande upphovsrättsutredningen i betänkandet
f?/7/e</ret(Betaenkning 1063, publicerat 1986) att folgeret, dvs. droit de suite,
skall införas.

Normalt innebär en vidareförsäljning av konst att verken i fråga får en ny
publik. Det är då, menade utredningen, rimligt att konstnärerna får ersättning,
liksom komponister får kompensation när deras verk framförs offentligt.
Samma argument har framförts inom WIPO (se s. 2).

Enligt förslaget bör konstnärer ges rätt till en ersättning med 5 % av priset,
när upphovsrättsligt skyddade verk säljs vidare på auktioner och i yrkesmässig
konsthandel. Försäljning från konstnären själv bör inte vara avgiftsbelagd.
Också konstnärligt utformade bruksföremål som framställts i endast
ett exemplar bör omfattas av folgeret, däremot inte byggnadsverk.

Rätten till ersättning skall enligt förslaget inte kunna överlåtas annat än
genom att den ärvs av make/a och efterlevande i rätt nedstigande led. Finns
inte sådana arvingar bör intäkten av avgifterna kunna användas kollektivt.

Folgeret bör endast kunna göras gällande genom en organisation som
kan övervaka konsthandeln och administrera avgifterna. Underlätelse att
erlägga avgift bör vara straffsanktionerad och falla under allmänt åtal.

Utredningen räknar med att en femprocentig avgift på auktionsförsäljning
av konst skulle ha gett cirka en halv milj. kr. budgetåret 1980/81.

Därtill kommer intäkterna av försäljningen i konsthandeln, vars storlek
utredningen inte kunnat beräkna.

Av den halva miljon som avgiften på auktionsförsäljningen skulle ha
inbringat, skulle ungefär en tredjedel ha tillfallit konstnärer som var i livet.

Återstoden skulle ha gått till arvingar efter avlidna konstnärer.

Mot förslaget reserverade sig en ledamot. Han konstaterade att intäkterna
blir små i förhållande till de administrativa kostnaderna och de bördor
som skulle läggas på auktionsfirmorna och konsthandeln. Vidare skulle
främst arvingar till avlidna konstnärer gynnas. Han hänvisade också till en
uppgift om att verk av konstnärligt låg kvalitet omsätts mest och att därigenom
huvuddelen av avgifterna skulle tillfalla deras upphovsmän. Slutligen
menade han att det finns risk för att en lag om folgeret kan fördröja
andra åtgärder till gagn för bildkonsten.

Frågan om folgeret har sedermera bearbetats av kultur- och kommunikationsministeriet.
Den 14 januari 1988 förelädes folketinget ett förslag till 26

ändring av lagen om upphovsrätt, som bl.a. tog upp utredningens förslag 1988/89:KrU7
om folgeret (Lovforslag nr. L 153). Bilaga 3

I ministeriet hade man övervägt en lösning som skulle ha kombinerat en
upphovsrättsligt motiverad folgeret med en offentligrättslig avgift på omsättning
av konstverk, vars skyddstid löpt ut. Man konstaterade emellertid
att det finns principiella och administrativa svårigheter med att blanda
samman privaträttsliga och offentligrättsliga avgifter. Ministeriet drog slutsatsen
att man först bör skaffa erfarenheter av en rent upphovsrättslig ordning,
som administreras av konstnärerna själva.

1 regeringsförslaget angavs att omsättningen av konst i Danmark ”med
stor usikkerhed” kan uppskattas till ca 200 milj. kr. per år. Det finns dock
inga uppgifter om hur stor del därav som belöper sig på upphovsrättsligt
skyddade verk.

Med anledning av regeringens förslag väckte Radikale Venstre den 29
januari 1988 i folketinget motioner om avgift på yrkesmässig vidareförsäljning
av konst (Lovforslag nr. L 201 och 202). De innebar en sådan kombination
av upphovsrättsliga och offentligrättsliga bestämmelser som ministeriet
hade bestämt sig för att inte lägga fram.

Enligt Radikale Venstres förslag skulle en avgift om fem procent utgå på
all yrkesmässig försäljning av bildkonst med undantag av konstnärens egen
försäljning av sina verk.

När det gäller upphovsrättsligt skyddade verk av konstnärer som är danska
medborgare eller bosatta i Danmark skulle femprocentavgiften betalas
ut till upphovsmannen eller efterlevande maka/e, resp. bröstarvingar. Inflytande
medel i övrigt skulle användas till stöd för unga konstnärer och till
danska museers inköp av nutidskonst.

Innan regeringsförslaget och motionerna hunnit behandlas, upplöstes
folketinget, och nyval utlystes. Därmed försvann förslagen från folketingets
bord. Enligt uppgift väntas regeringen på nytt framlägga ett förslag i
november 1988.

5. Avgift på konstförsäljning i Norge

5.1 Bakgrund

I Norge tog en statlig utredning, åndsverksfovkomitéen, redan år 1921 upp
tanken på att införa droit de suite eller f lgerett som man säger på norska,
dvs. en rätt för konstnären att ”följa” sitt verk, i den meningen att han får
del av en värdestegring.

Regeringen föreslog år 1927 att det vid offentlig försäljning av originalkonst
skulle utgå en avgift om två procent på försäljningssummor om mer
än 100 kr. Avgiften skulle betalas av försäljaren och tillfalla konstnären, om
denne var i livet, och i annat fall en fond. Propositionen innehöll också
andra förslag om bestämmelser gällande upphovsrätt. Den bifölls inte av
stortinget, som hade betänkligheter mot andra delar av innehållet.

År 1930 framlades ett nytt förslag till åndsverkslov, där bestämmelsen om
droit de suite saknades. Som skäl anfördes att det vid den tiden inte betala- 27

des särskilt betydande priser för konst i Norge. Tvärtom fanns en tendens 1988/89:KrU7

till fallande priser. Därför uppkom inga betydande mervärden som konst- Bilaga 3

närerna av rättviseskäl borde få del av. Vidare hänvisade regeringen till att
det i Norge inte förekom stora konstauktioner som inbringade mycket
pengar och att det saknades organisationer som kunde tillvarata konstnärernas
rättigheter.

5.2 Treprocentavgiften och Bildende Kunstneres Hjelpefond

Efter kriget tog konstnärsorganisationen Bildende Kunstneres Styre på nytt
upp frågan, och det ledde till att stortinget år 1948 beslöt införa en avgift om
högst tre procent på all offentlig försäljning av bildkonst i original. Den
gäller såväl norsk som utländsk konst och verk av både professionella
konstnärer och amatörer.

Avgiften utgår enligt lagens 1 § på försäljning av målningar i original,
skulpturer i signerat original, avgjutningar eller kopior i olika slags gjutmaterial,
signerade originalkonstverk och signerade kopior i sten, marmor, trä
och annat material samt signerade teckningar och allt slags grafik. Ingen
hänsyn tas till om den upphovsrättsliga skyddstiden har utlöpt. Avgiften
omfattar inte bildvävar, konsthantverk och konstindustri.

Avgift utgår på all offentlig försäljning utom konstnärens försäljning av
egna verk från sin ateljé eller bostad. Sker däremot försäljningen från
konstnären själv men på utställning i offentliga lokaler, t.ex. på hotell och i
butiker ansvarar arrangören för att avgift betalas in. Ingen avgift utgår vid
överlåtelse mellan enskilda.

Pengarna tillfaller inte den upphovsman, vars verk försålts, utan tillförs
Bildende Kunstneres Hjelpefond (BKH). Den förvaltas av en styrelse som
består av ledamöterna i Billedkunstfaglig Sentralorganisation (BKS) och en
ledamot som utses av departementet. (BKS är en av två konstnärsorganisationer.
Den fördelar bl.a. statliga samt en del kommunala och privata stipendier.
Den andra organisationen, Norske Billedkunstneres Fagorganisasjon,
NBFO, har mera facklig prägel och förhandlar med staten om stöd
och ersättningar. En sammanslagning av organisationerna diskuteras.)

5.3 Fondens användning

Bildende Kunstneres Hjelpefond skall enligt lagen ”fortrinnsvis anvendes
til stotte for eldre norske kunstnere som har innlagt seg fortjeneste av norsk
kunst, eller disses etterlatte. Det skal også i viss utstrekning kunne anvendes
til stotte for talentfulle unge kunstnere”.

Utöver själva lagtexten finns inga skrivna regler om fördelningen, men
enligt praxis används huvuddelen av fonden till varig stotte till bildkonstnärer
över 60 år och deras efterlevande. Stödet, som är skattepliktigt, uppgår
f.n. till 12 800 kr. per år. Vid årsskiftet 1986/87 hade 161 konstnärer varig
stotte. Totalt utbetalades ca 2 milj. kr. i varig stotte under 1986.

En arbetsgrupp inom en statlig norsk utredning konstaterade 1982 att
lagens kriterium att pensionsmottagarna skall ha ”innlagt seg fortjeneste av

norsk kunst” numera spelar liten eller ingen roll, ”idet vurderingen skjer på 28

sosiale indikasjoner når sokeren forst er 'godkjent* som billedkunstner” (3- 1988/89:KrU7

prosent avgift på omsetning av billedkunst og kunsthåndverk, NOU Bilaga 3

1982:37, sid 32).

Konstnärer kan också, oavsett ålder, söka enkehbidrag i samband med ”
konomisk krise som en folge av uforutsette utgifter, kombinert med dårlig
ekonomi”. Till yngre konstnärer utgår sådant stöd i regel med s.k. kriselån
om högst 4 000 kr. mot 6 % ränta och med en återbetalningstid på två år. 28
lån beviljades under år 1986.

En ny stödform, enkeltbidrag til eldre kunstnere, infördes 1986. Enligt
reglerna kan alla bildkonstnärer över 60 år söka sådant bidrag till fortsatt
konstnärlig verksamhet, att användas för resor, utställningar, inköp av material
etc. Vid fördelningen tas hänsyn till både mottagarens ekonomiska
förhållanden och det ändamål han söker bidrag till.

En del av pengarna används till stipendier. Summan ökade från 366 000
kr. 1985 till 730 000 kr. 1986. De största stipendierna är Ulriks Hendriksens
minnesstipendier om 20 000 kr.

5.4 Fondens intäkter och administration

Fondens intäkter uppgick 1950, som var det första normala verksamhetsåret
efter starten 1948, till 143 000 kr. 1976 fattades knappt 300 kr. i den första
miljonen. Därefter har ökningen gått snabbt. 1981 uppgift intäkterna, inklusive
räntor, till 2,4 milj. kr., året därpå till 2,9 milj. kr., 1985 till 4,2 milj. kr.
och 1986 till 5,8 milj. kr. 1987 passerade intäkterna sexmiljonerstrecket.

Den kraftiga ökningen antas bl.a. bero på att fondens registreringsrutiner
förbättrats och att fonden blivit mer känd.

Fonden har ett register över mer än 600 gallerier, butiker, utställningslokaler
och auktionsFirmor som regelbundet betalar in avgifter. De får varje
år ett formulär, på vilket de kvartalsvis skall redovisa sin omsättning av
bildkonst (se underbilaga 2). Blankettens nedre del utgörs av inbetalningskort
för post och bankgiro, som uppgiftslämnaren skall använda för att
betala in avgiften senast 15 dagar efter kvartalsskifte. Därefter debiteras 19
% dröjsmålsränta.

Inte all offentlig konstförsäljning sker på etablerade försäljningsställen.

Genom pressurklipp, rapporter från konstnärernas distriktsorganisationer
och meddelanden från lokala polismyndigheter får BKH:s kansli kännedom
om tillfälliga utställningar, auktioner och andra försäljningar. Arrangörerna
kontaktas då av fondkansliet och får upplysning om sina skyldigheter.
Dessutom görs stickprovskontroller bland gallerier och andra företag
som handlar med konst. Ett tiotal gallerier som slarvat med inbetalningarna
följs upp särskilt noga.

Man har eftersträvat att ha ”enkla och fyrkantiga” regler som är lätta att
tillämpa. För att underlätta administrationen för dem som handlar med
konst skall fortsättningsvis terminerna för inbetalning av treprocentavgiften
sammanfalla med momsredovisningen.

För verksamheten på kansliet ansvarar en ”dagelig leder” som för närvarande
delar sin tid lika mellan BKH och BKS men som från och med
årsskiftet 1988/89 helt skall ägna sig åt fonden. Personalen består i övrigt av 29

en ”saksbehandler” som arbetar med inkrävande av avgifter m.m., en rä- 1988/89:KrU7

kenskapssekreterare på två tredjedels tid och en ”sekretariatsleder” med Bilaga 3

kamerala funktioner på halvtid.

Administrationskostnaderna uppgick år 1987 till ca en milj. kr. Det motsvarar
16,7 % av fondens sammanlagda intäkter. Förvaltningskostnadernas
andel av intäkterna nådde sin hittills högsta nivå år 1975, då de uppgick till

30,3 %. De sjönk därefter fram till år 1982, då de var 17,6 %. År 1983 ökade
andelen till 23,3 %, men därefter har den på nytt minskat. År 1984 var den
20,0 %, 1985 19,9 %, 1986 17,6 % och 1987, som nämnt, 16,7 %.

5.5 Lagen och fonden ses över

1978 tillsattes en kommitté med uppgift att utreda ”formidlingen av billedkunst
og kunsthåntverk”. Den fick påföljande år tilläggsdirektiv att också
pröva hur lagen om treprocentavgiften har fungerat när det gäller administration,
infordran av avgifter och användning av fondens medel. Vidare
skulle kommittén överväga om avgiftsplikten skulle vidgas till att omfatta
konsthantverk.

En särskild arbetsgrupp tillsattes för att behandla de frågor som tilläggsdirektiven
tog upp. Kommittén anslöt sig i huvudsak till dess förslag.

Den ovan nämnda arbetsgruppen konstaterade att departementet inte
haft andra anmärkningar mot förvaltningen än att administrationskostnaderna
varit för höga. Departementet har dock inte ålagt fonden att reducera
dessa utgifter.

Arbetsgruppen anser att samordningen av BKH och BKS inte har varit
helt ändamålsenlig. Styrelsen är med sina tolv medlemmar enligt gruppens
mening för stor. Det är inte lämpligt att medlemmarna i en organisations
styrelse samtidigt automatiskt är styrelse för fonden. Man kan inte förutsätta
att ledamöterna i BKS’ styrelse skall ägna sig speciellt åt fondens angelägenheter.

Samordningen av BKH:s och BKS’ kanslier har lett till att fonden i realiteten
betalat en icke oväsentlig del av BKS’ administrationskostnader. Arbetsgruppen
skriver att detta kanske varit nödvändigt för BKS men att
tillskotten i så fall bör ges som öppna bidrag och inte genom att fonden
belastas med en orealistiskt stor del av administrationskostnaderna.

Den norska upphovsrättsutredningen avstod i betänkandet Billedkunst
m. v. (NOU 1987:28) från att föreslå införande av droit de suite med hänvisning
till erfarenheterna av treprocentavgiften.

Utredningsförslagen har behandlats av kultur- og vitenskapsdepartementet.
Den 24 juni 1988 framlade regeringen för stortinget ett förslag om
att avgiftsplikten skall utvidgas (Ot.prp. nr. 2 1988 — 89). Enligt förslaget
skall dels förvärv av konst med sikte på offentlig visning på museer, dels
förvärv direkt från konstnären av utsmyckningsuppdrag, beställningsverk
eller tävlingsutkast jämställas med ”offentlig omsetning”. Det betyder att
fonden tillförs tre procent också av kostnaderna för sådana konstköp.

1 lagförslaget preciseras närmare vad som skall anses som bildkonst.

Bland annat klargörs att textil bildkonst, glasmålningar, emaljarbeten och

mosaiker omfattas av lagen och avgiftsplikten. 30

Fondens användningsområde föreslås vidgat till att förutom stöd till 1988/89:KrU7

konstnärer också innefatta ”andre formål til fremme av norsk billedkunst”. Bilaga 3

Medlen skall dock inte gå till ”rent fagforeningsarbeid”.

Personalunionen mellan styrelserna för BK.S och fonden skall upphöra.

Fondstyrelsen skall minskas från tolv till fem ledamöter med personliga
suppleanter, utsedda av departementet för fyra år. Fonden och BKS skall
från den 1 januari 1989 inte längre dela kontor.

Avgiften skall i fortsättningen betalas i samband med varannan inbetalning
av moms i stället för kvartalsvis.

Den kommitté som utrett treprocentfonden hade föreslagit att en särskild
avgift skulle läggas på försäljning av konsthantverk från verkstäder eller
utställningar.

I propositionen säger sig departementet vara ense med utredningen om
att konsthantverkarnas ekonomiska förhållanden behöver förbättras. En
lag om avgift på konsthantverk skulle emellertid bli komplicerad och kostsam
att administrera i förhållande till de blygsamma intäkter som utredningen
räknade med: 150 000 kr. i 1980 års penningvärde. Departementet
anser därför att man bör vidta andra åtgärder för att stärka konsthantverkarnas
ställning.

6. Skatt på konstförsäljning i Sverige — gällande regler

De bestämmelser om skatt på försäljning av konst som nu finns i Sverige
innebär i huvudsak följande.

Moms utgår inte på försäljning av konstverk som ägs av upphovsmannen
eller hans oskiftade dödsbo. Försäljning för konstnärens räkning i samband
med en utställning eller i ett offentligt galleri är också momsbefriad. Har
äganderätten genom t.ex. arvskifte övergått till annan än upphovsmannen
gäller de allmänna reglerna om skatteplikt.

För andrahandsförsäljning av konst gäller samma regler för momsplikt
som för försäljning av andra slags alster. Förutsättningar för momsskyldighet
är bl.a. att försäljningen sker yrkesmässigt och inom ramen för en rörelse.
Om andrahandsförsäljningen inte sker yrkesmässigt utan t.ex. mellan
två privatpersoner eller från en privatperson till ett galleri utgår ingen
moms.

Däremot blir realisationsvinsten skattepliktig inkomst för säljaren, om
försäljningen sker inom fem år från förvärvet. Skattskyldigheten minskar
enligt en fallande skala, beroende på hur länge säljaren ägt konstverket i
fråga. Frågan om skärpt reavinstskatt och förmägenhetsskatt på lösöre har
diskuterats men vid samtliga tillfällen avförts från dagordningen på grund
av svårigheterna att åstadkomma fungerande kontroll utan att kränka integriteten.

7. Konstavgift — överväganden och förslag

I det föregående har en rad tungt vägande argument för att belägga andrahandsförsäljning
av konst med avgift eller skatt anförts. En sådan skatt eller
avgift bör därför införas.

31

I fortsättningen diskuteras några av de frågor som därvid aktualiseras.
Vidare skisseras modeller för hur förslaget kan förverkligas.

7.1 Vilka överlåtelser?

Vilka slags överlåtelser bör beläggas med avgift eller skatt?

Den norska treprocentavgiften innefattar som nämnt all försäljning som
sker i offentlig lokal — vare sig det är fråga om den första försäljningen eller
vidareförsäljning. Det betyder att avgiften tas ut även när konstnären själv
säljer sina verk vid utställningar på gallerier eller andra offentliga lokaler.
Endast försäljning direkt från konstnären i hans ateljé eller bostad är undantagen.

En avgift på konstnärens egen försäljning vid utställningar torde i sista
hand få bäras av honom själv. Man får visserligen förutsätta att avgiften
skulle erläggas av köparen. Konst säljs emellertid på en fri marknad, och
det är knappast troligt att köpare generellt är beredda att betala ett högre
pris än i dag för konstverk som de köper. Följden skulle då bli att konstnären
tvingas sätta ett lägre försäljningspris.

Till det kommer att kostnaderna för att anordna en utställning på ett
galleri redan är betydande. Att lägga ytterligare en ekonomisk börda på
konstnären—utställaren är inte tillrådligt.

Skatt eller avgift bör därför inte tas ut på konstnärens egen försäljning av
sina verk, oavsett i vilken lokal den sker, utan endast på andrahandsförsäljningen.

Då återstår i princip två möjligheter.

1. Avgift eller skatt på all andrahandsförsäljning, vare sig den sker offentligt
eller privat.

Den avgörande svårigheten härvidlag är att det inte finns fungerande
kontrollsystem för privata affärstransaktioner. Om regler för kontroll och
registrering skulle införas i samband med skärpning av reavinstbeskattningen,
är det möjligt att tekniska förutsättningar skapas för en punktskatt
även på privat konstförsäljning. Det är dock inte sannolikt att kontrollproblematiken
löses under överskådlig tid. Detta alternativ är därför orealistiskt.

2. Skatt eller avgift på yrkesmässig andrahandsförsäljning

Det är just den yrkesmässiga försäljningen som omfattas av reglerna om
droit de suite, i de länder där det systemet fungerar. Det är svårare att
övervaka att den norska modellen efterlevs, eftersom avgiftsplikten där
drabbar även tillfälliga auktioner och försäljningar. Det torde vara ett skäl
— men inte det enda — till att treprocentfonden har så stora administrativa
kostnader.

Om man knyter avgiftsplikten till yrkesmässig andrahandsförsäljning,
ökar möjligheterna till kontroll, genom att försäljaren dels är deklarationsoch
bokföringsskyldig som rörelseidkare, dels är registrerad som redovisningsskyldig
för moms.

Skatt eller avgift bör därför utgå på sådan andrahandsförsäljning av konst
som sker yrkesmässigt.

Den yrkesmässiga andrahandsförsäljningen av konst sker framför allt på
två sätt, nämligen genom auktionsfirmor och genom konsthandeln. Längre
fram diskuteras olika modeller för hur skatt eller avgift kan tas ut i dessa
båda sammanhang.

7.2 Vilka alster?

Om skatt eller avgift på andrahandsförsäljning av konst införs i Sverige —
vilka alster bör då rimligen omfattas?

Reglerna om momsbefrielse för konstverk som ägs av upphovsmannen
eller hans dödsbo omfattar ”målningar, originallitografier, originaletsningar
o.d., originalskulpturer och andra alster av bildkonst, t.ex. textila konstverk,
gobelänger och liknande. Som skattefria konstverk räknas inte konsthantverk
och s.k. brukskonst.”

Det är alltså i stort sett samma slags verk som faller under den norska
treprocentavgiften. Avgränsningen stämmer också rätt väl med den som
brukar göras när det gäller droit de suite.

Samma definition bör användas, om den här föreslagna skatten eller avgiften
på andrahandsförsäljning av bildkonst införs i Sverige. Det kan verka inkonsekvent
att fotografer och konsthantverk faller utanför. Att innefatta dessa
typer av konst skulle emellertid medföra svåra avgränsningsproblem.

7.3 Droit de suite?

I det föregående har två olika modeller för att belägga andrahandsförsäljning
av konst med avgift eller skatt redovisats, nämligen droit de suite och
den norska treprocentavgiften. Den förra är upphovsrättsligt motiverad
och individuell, den senare kulturpolitiskt motiverad och kollektiv.

På vilken modell bör ett fortsatt utredningsarbete om en svensk avgift
eller skatt inriktas?

Gunnar Karnell konstaterar i sin uppsats om droit de suite bl.a. att det
finns uttalanden i förarbetena till den svenska upphovsrättslagen som kan
sägas bana väg för droit de suite. Enligt lagmotiven bör nämligen varje
utnyttjande av verk som är av praktisk betydelse falla under upphovsmannens
rätt, om inte ”hänsyn till religiösa, kulturella eller eljest samhälleliga
behov” ger fog för inskränkning.

Den svenska upphovsrättsutredningen avser att ta upp frågan om droit
de suite i sitt nästa betänkande, som enligt uppgift kan väntas tidigast under
år 1989.

Här lämnas de upphovsrättsliga argumenten åsido. Av vad som tidigare
sagts framgår att det finns skäl både för och mot att införa droit de suite.

Ur konstnärernas synpunkt torde ett praktiskt men tungt vägande argument
vara att droit de suite inte främst bidrar till att förbättra situationen för
de konstnärer som inte kommit i ropet men som ändå utför ett arbete av god
kvalitet. De som får största utbytet är populära konstnärer — som redan har 33

1988/89:KrU7

Bilaga 3

3 Riksdagen 1988/89. 13 sami Nr 7

relativt goda inkomster — och deras efterlevande. Den danska upphovsrättsutredningen
fann, som nämnts, att bara en tredjedel av droit de suiteavgifterna
på auktionsförsäljning av konst 1980/81 skulle ha tillfallit konstnärer
som fortfarande var i livet. Återstoden skulle ha kommit deras arvingar
till godo.

Till dessa invändningar kan fogas att det blir krångligt och därmed kostsamt
att administrera ett system där man måste hålla reda på om skyddstiden
för varje sålt konstverk fortfarande gäller och där man måste spåra inte
bara upphovsmän utan också efterlevande till avlidna konstnärer.

En avgift på all yrkesmässig andrahandsförsäljning av konst behöver inte
upplevas som stötande eller tvivelaktig för rättsmedvetandet. Om pengarna
tillfaller en fond och kan styras till mottagare som fyller kriterierna konstnärlig
kvalitet och ekonomiskt behov, kan de kulturpolitiska syftena tillgodoses.
Genom att man inte behöver forska efter individuella rättighetshavare
minskar det administrativa krånglet.

Det finns inte anledning att här föregripa upphovsrättsutredningens arbete
med frågan om droit de suite. Det bör dock noteras att de kulturpolitiska
syften som brukar anföras för införande av en skatt eller avgift på andrahandsförsäljning
av konst bättre torde kunna tillgodoses genom ett system
liknande den norska treprocentavgiften.

7.4 Skatt eller avgift?

I denna promemoria har genomgående talats om ”skatt eller avgift på andrahandsförsäljning
av konst”. Det är nu dags att ta ställning till vilkendera
av dessa former som bör väljas.

Om en skatt på andrahandsförsäljning av konst skall tjäna syftet att förbättra
konstnärernas situation, måste intäkterna av skatten specialdestineras
till konstnärsstödet. Erfarenheterna visar emellertid att det är mycket
svårt att få till stånd specialdestinerade skatter. Intäkterna av en ny skatt
anses vanligen böra tillföras statskassan för att sedan genom budgetpropositionen
fördelas till olika ändamål.

Som exempel kan nämnas den diskussion som ledde till att den s.k. kassettskatten
infördes. Videogramutredningen hade 1981 föreslagit att en
skatt på videospelare och/eller kassetter skulle tillföras en fond för angelägna
ändamål på ljud- och bildområdet.

Påföljande år beslöt riksdagen att införa skatt på oinspelade kassettband.

Intäkterna beräknades till ca 120 milj. kr., varav två tredjedelar blev en
allmän förstärkning av statens budget. En tredjedel skulle avsättas för insatser
på musik-, film- och bildområdena. Åtta av dessa 40 miljoner användes
för att införa visningsersättning till bild- och formkonstnärer. Den finansierades
alltså med en punktskatt, som framför allt motiverades med att komponister
och musiker förlorade inkomster genom att privatpersoner kopierade
över grammofonskivor till kassett.

Om en skatt på andrahandsförsäljning av originalkonst införs, torde det
ske i den formen att pengarna tillförs statsbudgeten som en allmän förstärkning
för att möjliggöra reformer på kulturområdet. Därmed finns det inga

garantier vare sig för att intäkterna helt kommer bildkonstnärerna till godo
eller ens för att ev. ökade intäkter verkligen tillförs kulturområdet.

Det är också osäkert vad som händer om intäkterna skulle bli mindre än
de budgeterade. Kassettskatten gav betydligt mindre än beräknat. Det ledde
till att anslagen till rättighetshavare på musikområdet minskade från åtta
milj. kr. 1982/83 till tre milj. kr. innevarande år. Den del som tillförts bildkonstnärerna
påverkades däremot inte.

Enligt en PM som upprättats inom utbildningsdepartementet får en beräknad
inkomst om 20 milj. kr. anses utgöra ett minimum för att regeringen
skall överväga att införa en punktskatt. De siffror som statens pris- och
kartellnämnd tagit fram tyder på att det går att uppnå en sådan intäktsnivå
endast om skattesatsen sätts till 10 % eller mer.

Det är alltså inte troligt att det går att få gehör för att införa en punktskatt
på andrahandsförsäljning av konst. Om trots allt en sådan skulle införas,
talar det mesta för att intäkterna inte specialdestineras till bild- och formkonstnärerna.

Ett alternativ till att belägga yrkesmässig andrahandsförsäljning av originalkonst
med en punktskatt, administrerad av skattemyndigheterna, är att
införa en avgift på sådan försäljning och låta den inkasseras av en särskild
fond, som också får i uppdrag att förvalta och fördela pengarna.

Det senare alternativet ar att föredra. I nästa avsnitt skisseras två modellerför
hur en sådan avgift kan utformas.

7.5 Modeller för en avgift

När man överväger hur en avgift på vidareförsäljning av konst skall tas ut,
måste man bl.a. ta hänsyn till hur marknaden ser ut. Som tidigare nämnts
sker denna försäljning framför allt genom två kanaler, nämligen genom
konsthandeln och genom auktionsfirmorna.

Konsthandlarna koper tavlor och säljer dem till sina kunder. Liksom
andra handlare gör de ett påslag på det pris de själva betalat för att täcka
sina kostnader. Hur stort det påslaget är varierar efter omständigheterna.

Auktionsfirmorna bygger sin verksamhet på att konstverk — och andra
föremål — lämnas in till dem för att auktioneras bort. Vanligen tar de
numera ut dels en säljavgift av den som lämnar in verket, dels en köpavgift
av den som ropar in det. Storleken på dessa avgifter kan variera men är
vanligen tio procent på inropspriset för säljare och köpare vardera. Moms
utgår på provisionen. Det betyder att sälj- och köpavgift samt moms uppgår
till sammanlagt ca 25 % av inropspriset.

Mot bakgrund av dessa förhållanden skall här två olika avgiftsmodeller
diskuteras.

1. Lag om procentavgift. — Den första innebär att var och en som yrkesmässigt
ägnar sig åt andrahandsförsäljning av konst genom lag blir skyldig att
till en fond inbetala en avgift med en viss procent på den totala summan av
sådan försäljning varje år. Underlätelse att till fonden redovisa värdet av
andrahandsförsäljningen och erlägga avgiften bör vara straffsanktionerad.

1988/89:KrU7

Bilaga 3

35

Samma villkor bör gälla för alla som ägnar sig åt denna verksamhet, oavsett
om det sker genom handel eller genom auktioner.

Det är svårt att veta vilka effekter en sådan avgift får på marknaden.
Även om köparen blir skyldig att betala avgiften, kan det hända att införandet
av en ny pålaga leder till att priserna på konst pressas i motsvarande
mån.

Framför allt kan auktionsförsäljningen visa sig känslig i detta sammanhang.
Om en femprocentig avgift införs, betyder det att sälj- och köpavgifter,
moms och andrahandsavgift uppgår till 30 % av inropssumman. Det
finns redan tecken som tyder på att priserna på konstauktionerna inte ökar
lika snabbt som tidigare.

Eftersom konsthandlare fyller på sina lager bl.a. genom att ropa in tavlor
på auktioner, kan det å andra sidan också hända att de söker höja sina
försäljningspriser för att kompensera sin ökade kostnad. Det är svårt att
bedöma om marknaden tål det.

2. Konstavtal. — En annan möjlighet skulle kunna vara att tillämpa en
modell liknande den som finns på filmområdet.

Tidigare fanns en nöjesskatt på biobiljetter. Den slopades i samband med
att staten och filmbranschens organisationer slöt ett avtal som innebär att
branschen avstår från en del av biljettintäkterna som används för stöd till
filmproduktion och andra filmändamål. 1 gengäld avstår staten från att
konsumtionsbeskatta biografnäringen. De influtna medlen förvaltas av
stiftelsen Svenska filminstitutet.

På motsvarande sätt skulle staten kunna sluta ett avtal med auktionsnäringen,
innebärande att staten avstår från moms på provisionen vid auktioner
på konst mot att auktionsfirmorna förbinder sig att till en fond betala en
avgift på exempelvis fem procent på inropspriset.

En svårighet med en sådan lösning ligger i att det för närvarande inte
finns någon naturlig förhandlingspart för auktionsnäringen. Det blir därför
svårt att åstadkomma ett avtal som binder hela branschen på samma sätt
som film- och videoavtalet. Man kan emellertid också tänka sig ett system
där auktionsfirmor var för sig skriver avtal med staten. För dem som inte
gör det består momsplikten.

På motsvarande sätt skulle staten kunna sluta avtal med konsthandeln
om att avstå från fem procent av momsen på konst mot att branschen förbinder
sig att till fonden betala in fem procent av den årliga försäljningssumman
av konst.

Fördelen med en avtalslösning av det här slaget är att den inte innebär
ökade kostnader för vare sig köpare eller auktionsfirma, resp. konsthandlare.

I första hand bör därför avtalsmodellen komma i fråga.

7.6 Hur mycket pengar?

Hur mycket pengar skulle då en sådan skatt eller avgift kunna ge?

Med utgångspunkt från en kartläggning i september 1984 beräknade statens
pris- och kartellnämnd värdet av andrahandsförsäljningen av original -

1988/89:KrU7

Bilaga 3

36

konst i gallerier och annan konsthandel samt hos antikvitets- och auktionsföretag
under 1983 till mellan 150 och 250 milj. kr.

Försäljningen utgjordes till ungefär lika delar av auktions- eller förmedlingsförsäljning
och av konst som inköpts av företagen för vidareförsäljning.
Med försäljning i andra hand avsågs försäljning av verk som inte
ägdes av upphovsmannen eller hans dödsbo.

Undersökningen omfattade målningar, teckningar, signerad och numrerad
grafik, skulpturer, reliefer, glas- och keramikarbeten, textila konstverk
och ”annan originalkonst”. Brukskonst och konsthantverksalster ingick
inte i kartläggningen. 80 % av försäljningen utgjordes av målningar, teckningar
och grafik.

En treprocentig avgift (som i Norge) skulle 1983 ha gett mellan 4,5 och 7,5
milj. kr. och en femprocentig (som i det danska förslaget om f lgeret) mellan

7,5 och 12,5 milj. kr. I 1986 års priser skulle det betyda mellan 5,7 och 9,5
milj. kr., resp. mellan 9,5 och 16 milj. kr. Vilken nivå man än väljer, blir
tillskottet till konstnärerna väsentligt — trots att en del av intäkterna måste
användas för administration.

8. Fonden och dess användning

Diskussionen i föregående kapitel har lett fram till ett förslag att i Sverige
införa en avgift på yrkesmässig andrahandsförsäljning av konst. Den bör
tas ut på samma grupper av konstverk som är undantagna från mervärdesskatt
då de säljs av upphovsmannen eller hans dödsbo, alltså målningar,
originallitografier, originaletsningar o.d., originalskulpturer, gobelänger
och liknande. Andrahandsförsäljning av fotografier, brukskonst och konsthantverk
bör alltså inte vara avgiftspliktig.

Avgifterna bör inte tillfalla de konstnärer vars verk har sålts utan tillföras
en fond, som får i uppdrag att både inkassera och efter ansökan fördela
pengarna till yrkesverksamma konstnärer som dokumenterat arbete av god
konstnärlig kvalitet. De belopp som betalas ut skall vara tillräckligt stora
för att ge mottagarna ekonomiska möjligheter att ägna sig åt sin konst.
Såväl ettåriga som fleråriga bidrag bör komma i fråga.

Den fond som här har skisserats påminner i flera avseenden om den
norska treprocentfonden. Erfarenheterna av den är i huvudsak goda. Förvaltningskostnaderna
är dock höga. De påverkas av allt att döma negativt
av att fonden utfört tjänster som egentligen skulle ha belastat konstnärsorganisationen
BKS.

Den föreslagna fonden, ”avgiftsfonden”, bör knytas till en befintlig organisation
eller myndighet för att genom sambruk av resurser hålla förvaltningskostnaderna
nere. Samtidigt är det viktigt att fonden verkligen belastas
med de faktiska kostnaderna för förvaltningen. Någon dold subventionering
av annan verksamhet får inte förekomma.

I motion Kr3l0 föreslår Alexander Chrisopoulos att inkomsterna av en
”beskattning” om förslagvis fem procent av försäljningsvärdet bör administreras
av Konstnärernas riksorganisation. Man kan emellertid ifrågasätta
lämpligeheten av att en avgift av det slag det är fråga om förvaltas av en av
konstnärernas fackliga organisationer.

1988/89:KrU7

Bilaga 3

37

Därtill kommer att det alltid finns en risk för att det organ som fördelar 1988/89:KrU7

pengarna kritiseras för bristande oväld. Den är särskilt stor när det gäller en Bilaga 3

facklig organisation som kan utsättas för — kanske helt oberättigade —
misstankar att favorisera sina egna medlemmar.

1 Norge delar treprocentfonden lokaler — och delvis även personal —
med konstnärsorganisationen BKS. Hittills har de båda också haft samma
styrelse. Det är knappast överraskande att det visat sig svårt att strikt hålla
isär fondens och BKS’ kostnader. Också dessa erfarenheter talar för att en
konstnärsorganisation inte bör få ansvaret för att förvalta den föreslagna
fonden.

Den uppgiften bör i stället vila på en statlig myndighet. I första hand bör
då konstnärsnämnden komma i fråga. Dess huvuduppgift, ”att besluta om
statliga bidrag och ersättningar till konstnärer” (SFS 1988:831, § 1), ligger i
linje med de uppgifter som den föreslagna fonden skall ha.

Det kan synas ligga nära till hands att infoga avgiftsfonden i den inom
konstnärsnämnden verksamma Sveriges bildkonstnärsfond. Denna fond
består emellertid av medel som staten årligen anvisar ”sorn ersättning åt
bild- och formkonstnärer för att konstnärliga verk av deras hand i offentliga
institutioners ägo visas för allmänheten eller används på annat allmännyttigt
sätt” (SFS 1982:600, § 1).

Bildkonstnärsfonden har alltså en annan motivering och får sina pengar
på annat sätt än den här skisserade avgiftsfonden. Det är t.ex. tänkt att
styrelsen för den senare skall ha ansvaret inte bara för pengarnas fördelning
utan också för deras inkassering och förvaltning.

Därtill kommer att i bildkonstnärsfondens styrelse också konsthantverkare
och fotografer är företrädda, dvs. kategorier vars verk enligt den här
skisserade uppläggningen inte kommer att beläggas med avgift vid andrahandsförsäljning.
Det är knappast lämpligt att de är med och beslutar hur
bidragen skall fördelas.

Däremot finns det skäl att företrädare för konsthandeln och auktionsbranschen
bereds plats i avgiftsfondens styrelse. Dess verksamhet är nämligen
beroende av ett förtroendefullt samarbete med dem som yrkesmässigt
handlar med konst.

Det kan också hävdas att det för konstnärerna innebär ett större mått av
trygghet att kunna söka bidrag från och bedömas av två olika fondstyrelser.

Konstnärsnämnden innefattar nu fyra organ för handläggning av ärenden
rörande bidrag och ersättningar till konstnärer, nämligen

— styrelsen för Sveriges bildkonstnärsfond,

— arbetsgruppen för upphovsmän på musikområdet,

— arbetsgruppen för musiker och sångare samt

— arbetsgruppen för scen- och filmkonstnärer.

Det går mycket väl att infoga avgiftsfondens styrelse som ett femte organ
i konstnärsnämnden. Genom omfördelning av arbetsuppgifter vid kansliet
kan den nya fondens personalbehov delvis tillgodoses. 1 lokalerna finns det
plats för den personal som därutöver behövs.

Slutsatsen av det här förda resonemanget är att den nya avgiftsfonden bör bli
ett femte organ inom konstnärsnämnden med uppgift att inkassera avgifter på

38

1988/89:KrU7

Bilaga 3

9. Sammanfattning

Den diskussion sorn förs i denna promemoria mynnar ut i ett antal förslag

som sammanfattningsvis innebär

— attén avgift om fem procent på försäljningssumman tas ut på yrkesmässig
andrahandsförsäljning av originalkonst,

— att skyldigheten att erlägga avgift regleras genom ett avtal mellan å ena
sidan staten och å andra sidan auktionsfirmorna och konsthandeln, innebärande
att staten avstår från en så stor del av mervärdesskatten på andrahandsförsäljningen
av konst som motsvaras avfemprocentavgiften,

— att avgiftsplikten skall omfatta sådana konstverk som enligt nu gällande
regler är undantagna från mervärdesskatt, när de ägs av upphovsmannen
eller dennes dödsbo,

— att avgiftsplikten skall omfatta sådana konstverk som enligt nu gällande
regler är undantagna från mervärdeskatt, när de ägs av upphovsmannen
eller dennes dödsbo,

— att avgiften skall inkasseras, förvaltas och fördelas av en särskild fond,

— att dess styrelse skall bestå av konstnärer, företrädare för auktionsnäringen
och konsthandeln samt för staten, varvid konstnärerna skall vara
i majoritet, samt

— att fonden organisatoriskt skall knytas till konstnärsnämnden, där dess
styrelse blir ett femte organ vid sidan av de nuvarande.

andrahandsförsäljning av originalkonst samt förvalta och fördela dessa medel.

I motion Kr309föreslås att fondens styrelse bör bestå av bildkonstnärer och
statliga representanter. Eftersom fondens verksamhet är beroende av ett förtroendefullt
samarbete med konsthandeln och auktionsbranschen är det viktigt
att också dessa får vara representerade i styrelsen. Konstnärerna bör dock
vara i majoritet.

39

Underbilaga 1 till konstnärsnämndens

remissyttrande

Förslag till riktlinjer för droit de suite, utarbetade av World
Intellectual Property Organization (WIPO)

First guiding princip/e:

WORKS SUBJECT TO 'DROIT DE SUITE’

The following are subject to 'droit de suite’:

— paintings, gouaches, water-colours, pastels and monotypes,

— drawings, whatever their purpose,

— sculptures carved, hewn or cut by the artist himself and replicas of these,
as also studies, rough models or sketches made for them but not constituting
the work in its final form.

Whatever the material used, works created by the artist’s own hand must be
deemed original works.

Where editions of sculpture or prints are concerned, they are to be deemed
original if the materials used for the production of the edition, and in
particular the model in the case of sculpture and the plate in the case of
prints, were made by the artist himself and if the edition was produced
under the supervision of the artist and according to his instructions.

The same holds good in the case of the applied arts, with particular reference
to tapestries, ceramics and copper enamels, so long as the copies of
the work were produced in very limited numbers from an original design by
the artist and were made by him or under his supervision. In this case, 'droit
de suite’ will apply only to that portion of the selling price which is attributable
to the artistic value of the article.

With the exception of architectural drawings, plans and models, architectural
works, as also photographs and manuscripts (literature, drama, music),
are not to be counted among the works subject to 'droit de suite’.

Second guiding principle:

TRANSACTIONS SUBJECT TO 'DROIT DE SUITE’

'Droit de suite’ applies to public sales and sales made through a dealer,
whatever the methods used by the latter to carry out the operation, in which
he participates as purchaser, seller or intermediary.

'Droit de suite’ does not apply to the initial sale of the work by the artist or
to the first resale of the work by a dealer within ten years of that initial sale.

Third guiding principle:

THE RATE AND BASIS FOR CALCULATING THE LEVY IN RESPECT
OF 'DROIT DE SUITE’

The levy in respect of 'droit de suite’ is payable by the seller.

The levy shall represent 5 per cent of the selling price before any deduction.
'Droit de suite’ shall not be applicable, however, if the selling price is

1988/89:KrU7

Bilaga 3

40

less thån US $50 to US $100 or if the work is resold at a price lower thån the 1988/89:KrU7

price paid by the seller, the onus of proof resting on the latter. Bilaga 3

Fourth guiding principle:

THE TERM OF APPLICABIL1TY AND THE BENEFICIAR1ES OF
'DROIT DE SUITE’

The right known as 'droit de suite’, which is inalienable and untransferable,
whether or not against payment, benefits the artist who created the work
during his lifetime. He may not renounce or waive this right.

After his death, this right benefits his successors in title in accordance
with the legal niles governing inheritance for a period of time equal to that
provided for in respect of the other economic rights of authors.

Fifth guiding principle'.

PRACTICAL ARRANGEMENTS FOR LEVYING DUES IN RESPECT
OF 'DROIT DE SUITE’

All agents acting as intermediaries between the purchaser and the vendor
(in particular, organizers of public sales or art dealers) shall be required to
levy on the selling price of works an amount resulting from the application
of these provisions, and to forward it to the artist or his representative
within a period of one month from the date of the sale.

The vendor, the purchaser and their agent (in particular, the organizer of
the public sale or the dealer) shall be jointly and severally responsible for
paying to the artist or his successor in title the levies provided for under this
law. They may be ordered jointly and severally to pay damages to the beneficiaries
of 'droit de suite'. Their liability shall cease, however, if they pay
the amount resulting from the application of these provisions to the artist or
his representative or, failing that, if they make such payment under the
condition laid down in the decree for the implementation of these provisions.

Only a Copyright agency bound to professional secrecy shall be empowered
to demand information from the organizer of a public sale or from a
dealer concerning the selling price and the namn and address of the vendor
of an original work in the resale of which that organizer or dealer has been
involved in the course of the year preceding the requies for information.

The Copyright agency may, at its own expense and on its own responsibility,
examine accounts or any other commercial document, in so far as this is
necessary to verify the accuracy or completeness of any information concerning
which it has reasonable doubts.

Claims by the author shall be barred beyond a period of ten years.

The expectancy of'droit de suite’ may not be the subject of judicial execution,
and any disposition thereof shall be without legal effect.

Any infringement of these provisions shall be liable to the following
penalties (to be specified). 41

Underbilaga 2 till konstnärsnämndens

remissyttrande

1988/89:KrU7

Bilaga 3

OPPGAVE ÖVER OMSETNING AV BILDENDE KUNST, 3% AVGIFTEN

I henhold til lov av 4. november 1948 skal det innkasseres 3% avgift av all offentlig omsetning av bildende kunst.

Avgiften skal innbetales kvartalsvis med 15 dagers betalingsfrist til BILDENDE KUNSTNERES HJELPEFOND, tlf. (02) 46 52 93

Oppgave nr.

6529

Bildende Kunstneres Hjelpefond

Wergelandsveien 17
0167 OSLO 1

Oppgave for

1. M.V.A.-pliktig omsetning for dette kvartal, for beregnmg av merverdiavgift Kr.

2. 3% avgift beregnet av post nr. 1 Kr,

3. Omsetning fritatt for merverdiavgift for dette kvartal. Kr.

Jvnf. lov om merverdiavgift, § 5.1 a.

4. 3% avgift beregnet av post nr. 3 Kr.

5. Samlet 3% avgift for dette kvartal, (sum post nr. 2 og 4) Kr

OBS!: Sa laar/provision skal inngå i omsetningsbelopene under post nr. 1 og 3.

Grunnlag for beregning av eventuell merverdiavgift er sum av post nr. 1 og 2.

Denne oppgaven gir en fullstendig og korrekt översikt över den faktiske avgiftspliktige omsetningen dette kvartalet.
, den

Ansvartig underskrift

För sent innbetalt avgift vil bli belastet med morarente.

Unnlateise av å innkassere avgift, samt å unnlate å sende inn oppgave över avgiftspliktig omsetning er straffbart.

Kvittering Betopet er innbetalt t* postgirokonto 413 95 07 BILDENDE KUNSTNERES HJELPEFOND WERGELANOSVEEN 17 0167 OSLO 1 Postgiro Innbetoiing norge	Beläst min/vir postgirokonto	Innbetallngsnummer og signatur/kvitteiingstrykk
Porto pé kvittering o • Koam •
	Beläst mln/vir postgirokonto
OPPGAVE NR 6529 r i l_ J	Underskrift ved girertng/
Betalt tM BILDENDE KUNSTNERES HJELPEFOND WERGELANDSVEIEN 17 0167 OSLO 1
Bl. 500 c-h H	i i	| TM postgirokonto (7 siffer) < 4139507 +00+ 42

Statens kulturråd

Inom konstnärsnämnden pågår för närvarande ett utredningsarbete rörande
avgift på andrahandsförsäljning av konst. Arbetet, som beräknas slutföras
i början av hösten 1988, har hittills avsatt en förstudie som statens kulturråd
har tagit del av. Kulturrådets bedömning framgår av en skrivelse
1988-02-04 till utbildningsdepartementet. Rådet har där uttalat sitt stöd för
konstnärsnämndens initiativ med hänvisning till bildkonstnärernas svåra
situation som gör det angeläget att alla möjligheter prövas att hitta fungerande
former av kompletterande stöd.

Om konstnärsnämndens utredning genomförs planenligt bör den kunna
utgöra tillräckligt underlag som utredningsmaterial. Detta skulle i så fall
vara det snabbaste sättet att få fram önskat beslutsunderlag.

Den ovan angivna skrivelsen har följande lydelse:

Andrahandsförsäljning av konst m.m.

Att den ekonomiska och arbetsmässiga situationen för bildkonstnärerna är
svår är ett välkänt faktum. Från konstnärernas organisationer hävdas att
situationen blir allt värre, något som illustreras av att allt fler konstnärer blir
beroende av arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Samtidigt kan konstateras att statens insatser inom kulturbudgeten för att
stödja bildkonst och bildkonstnärer är betydande. Enprocentmålet för förvärv
av konst till statens byggnader tillämpas sedan 1984/85. Bildkonstnärsfonden
fick för innevarande budgetår en anslagsökning med 10 milj. kr.
samtidigt som radikala förbättringar infördes via bostadsdepartementets
budget och för finansiering av konstnärlig utsmyckning av bostadsområden.

Dessa och andra statliga insatser är tillsammans med kommunernas och
landstingens insatser emellertid inte tillräckliga för att skapa en marknad
som fungerar för det antal bildkonstnärer som i dag är verksamma. Deras
svårigheter står i en allt bjärtare kontrast till den accelererande utvecklingen
av handeln med konstobjekt till skyhöga priser utan att konstnären får
del av värdestegringen. Ett återkommande krav från konstnärskåren har
därför varit att en avgift skulle införas på andrahandsförsäljning av konst.

Det aktualiserades senast i en skrivelse 1987-08-25 från Konstnärernas riksorganisation
(KRO) till regeringen. Kulturrådet konstaterar med tillfredsställelse
att konstnärsnämnden inlett ett utredningsarbete om andrahandsförsäljning.
Rådet har i en skrivelse till nämnden förklarat sig berett att följa
och i lämpliga former delta i detta arbete.

Ett annat krav från konstnärskårens sida är att skattelagstiftningen för
konstnärerna skall ändras och bättre anpassas till konstnärernas förhållanden.
Kulturrådet har tagit del av det brev om konstnärsskapets villkor som
Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS) den 19
januari 1987 tillställde regeringen. Däri yrkas att en ny utredning snarast
tillsätts för att kartlägga de problem som gäller konstnärernas skatteförhållanden.
I likhet med konstnärsnämnden anser kulturrådet att mycket talar 43

1988/89:KrU7

Bilaga 3

för att nuvarande regler inte är anpassade för konstnärernas förhållanden.

Kulturrådets styrelse stöder därför KLYS’ krav på en utredning.

Statens kulturråd ser det också som mycket angeläget att alla möjligheter
att finna väl fungerande kompletterande former för stöd till bildkonsten
och bildkonstnärerna tas till vara liksom att skattelagstiftningen revideras.

Sammanfattningsvis vill kulturrådet därför utan att ta ställning till rättstekniska
lösningar uttala sitt stöd för utredningsarbete som rör avgift på andrahandsförsäljning
av konst liksom KLYS’ framställning om utredning av
kulturarbetarnas skatteförhållanden.

Statens konstråd

Efter en erinran om bl.a. att en avgiftsbeläggning av vidareförsäljning av
konstnärliga verk inte i och för sig kommer att beröra rådets ansvarsområde,
anför statens konstråd följande.

Konstrådet vill här ändå stryka under det behov som ligger bakom motionerna.
Bildkonstnärernas ofta mycket svåra ekonomiska situation måste
förbättras genom snara direkta stödåtgärder. Avgift vid auktionsförsäljning
av konst kan vara en sådan åtgärd. Den bör snarast utredas vidare så att
man hittar den lämpligaste konstruktionen. Kanske kan man då undvika de
nackdelar som enligt rådets mening är förknippade med såväl den norska
modellen, där en generell avgift fonderas, som med den danska, där en
upphovsrättsligt motiverad avgift återgår till det försålda verkets upphovsman.
Det finns annars en risk att avgiftsbeläggning vid handeln indirekt
drabbar konstnärerna, och att det avsedda stödet inte hittar fram till de
konstnärer som bäst behöver det.

Rådet finner det till sist positivt att frågan förs fram till en lösning också i
Sverige.

Statens konstmuseer

Det faller sig naturligt att i princip tänka sig två kategorier av konst och
konsthantverk, dels sådan som utförts under de senaste femtio åren och där
en upphovsrättslig aspekt (droit de suite) kan hävdas, dels äldre konst och
konsthantverk, som närmast skulle kunna rubriceras som antikviteter.

Statens konstmuseer ställer sig mycket positiv till tanken på en avgift som
täcker hela detta område under förutsättning att de därigenom till förfogande
ställda resurserna kommer inte bara konstnärerna utan även allmänheten
till godo.

De galopperande priserna gör att museer, arkiv och bibliotek i dag har
svårt att hävda sina intressen och för det allmännas räkning förvärva de
viktigaste objekten ur vårt kulturarv, som hotas av export eller av att på
annat sätt göras otillgängliga för allmänheten. Situationen ställes ofta på sin
spets då kulturvårdande myndigheter kan se sig nödsakade att enligt den
nya ”utförsellagen” utfärda exportförbud för särskilda kulturföremål utan
att därför ha resurser att lösa in dem för statens räkning. Skulle kulturinstitutionerna
kunna tillgodogöra sig den värdestegring som nu i första hand 44

1988/89:KrU7

Bilaga 3

kommer konstsamlarna och handeln till godo skulle också en bättre balans
mellan det allmännas och privata intressen kunna upprättas.

Rent administrativt skulle det också vara enklast om all andrahandshandel
med konst belädes med samma avgift och att medlen efter en viss schablon
fördelades mellan konstnärerna och kulturinstitutionerna motsvarande
ungefär värdet av vad som hänför sig till modern konst respektive antikviteter.

Vad fördelningen till konstnärerna beträffar kan man givetvis i princip
tänka sig två modeller, en som innebär att konstnären eller dennes efterlevande
tillgodogör sig värdestegringen, en annan som bygger på att resurserna
tillförs konstnärskollektivet och fördelas efter kriterier liknande Författarfondens.
På liknande sätt kunde en fond för inlösen av särskilt betydande
kulturföremål inrättas.

Man kan inte bortse från att höga priser till stor del — dock icke alltid —
är relaterade till hög kvalitet och det rimliga är därför att de resurser som en
avgift skulle frigöra i första hand skulle utnyttjas för att stimulera den kvalitativt
högtstående konsten. Detta innebure införandet av ett stipendiesystem
som kunde möjliggöra för betydande konstnärer och lovande konstadepter
att genom generösa arbetsstipendier ges tillfälle att arbeta på större,
mindre lönsamma projekt. Samtidigt förefaller det stötande om en konstnär
som lever under små omständigheter inte själv skulle få tillgodogöra sig
värdestegringen på sina produkter.

Av vad som framhållits ovan framgår att statens konstmuseer stödjer
tanken på en återförsäljningsavgift i en eller annan form. Frågan hur de
därigenom tillgängliga resurserna på bästa sätt skall komma konsten och
konstnärerna till godo — ovan har visats på ett par exempel — måste dock,
enligt Statens konstmuseers uppfattning, först bli allsidigt belyst och
utredd.

Upphovsrättsutredningen

Upphovsrättsutredningen kommer i den utredningsetapp som nyss inletts
och vars resultat beräknas föreligga tidigast om ett år att behandla frågan
om ersättning till konstnärer vid andrahandsförsäljning av deras verk, s.k.
droit de suite. Vi anser det därför inte lämpligt att nu göra något uttalande i
frågan.

Riksskatteverket

Sammanfattning

Enligt RSVs mening torde en pålaga av i motionerna diskuterat slag vara att
anse som en skatt. Införs en sådan skatt bör beskattningsförfarandet direkt
anknytas till vad som gäller i fråga om andra punktskatter. Skatten bör
administreras inom skatteförvaltningen. RSV avstyrker dock ett införande
av från intäktssynpunkt små skatter.

Skatt eller avgift?

Beträffande karaktären av den i motionerna hos regeringen begärda utredning
och förslag om införande av en pålaga vid andrahandsförsäljning av
konst anför RSV följande.

Föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna skall enligt
8 kap. 3 § regeringsformen meddelas genom lag om det gäller åliggande
för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i personliga eller enskilda förhållanden.

Regeringen kan efter bemyndigande i lag utan hinder av den nämnda
bestämmelsen i 8 kap. 3 § RF meddela vissa föreskrifter om annat än skatt (8
kap. 7 § RF).

För avgifter kan regeringen efter riksdagens bemyndigande meddela sådana
föreskrifter som man på grund av undantagen i 8 kap. 3 § RF inte kan
meddela i fråga om skatt. Bestämmelser om detta finns i 8 kap. 9 § RF.

Såsom RSV anfört tidigare i ett flertal remissvar har departementschefen
gjort uttalanden om skillanden mellan skatt och avgift (prop. 1973:90 med
förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning, s. 219—220). I propositionen
uttalade departementschefen bl.a. följande.

I vissa fall kan det vara tveksamt om en penningpålaga skall betecknas som
skatt eller avgift. Den praktiska betydelsen av en gränsdragning torde inskränka
sig till situationer då riksdagen överväger möjligheten av att delegera
beslutskompetens till regeringen. Enligt min mening har man i allmänhet
att göra med en avgift i RFs bemärkelse endast om ett specificerat
vederlag utgår för den erlagda penningprestationen. Även i vissa andra fall
får dock en penningpålaga anses ha karaktär av avgift och inte av skatt. Ett
sådant fall föreligger när penningprestationen tas ut endast i näringsreglerande
syfte och i sin helhet tillförs näringsgrenen i fråga enligt särskilda
regler. Kännetecknande för dessa fall är ofta att avgifterna och de däremot
svarande utgifterna inte redovisas i statsbudgeten. Från sådana utgångspunkter
bör man alltjämt kunna betrakta de avgifter som utgår som led i
prisregleringen inom jordbrukets och fiskets områden som avgifter i statsrättslig
bemärkelse. Jag kan i sammanhanget anmärka att sådana avgifter
självfallet hör till lagområdet. Den beteckning som i det särskilda fallet
åsätts en penningpålaga är självfallet inte avgörande för dess statsrättsliga
karaktär. Den nuvarande allmänna arbetsgivareavgiften och tidigare utgående
in vesteringsavgifter är sålunda att hänföra till skatter fastän de betecknas
som avgifter. En pålaga förlorar inte heller sin karaktär av skatt enbart
därför att den inte i första hand har motiverats med behovet av inkomstförstärkning
utan främst fullföljer ett stabiliseringspolitiskt, försörjningspolitiskt
eller annat sådant syfte.

För att konstnärer skall få del i värdeökningen på konstverk föreslås i motionerna
att en avgift på vidareförsäljning av konst utreds. Intäkterna från
avgiften bör enligt motionärerna användas så att de kommer de skapande
konstnärerna till del. Vidare föreslås att en särskild fond bildas — bestående
av bildkonstnärer och statliga representanter — för administration, inkassering
och fördelning av inkommande medel. I motionerna Kr309 och
Kr310 föreslås en avgift med 5 % av försäljningssumman.

Såvitt framgår skulle ingen del av intäkterna från avgiften återföras till de 46

1988/89:KrU7

Bilaga 3

avgiftsskyldiga (som såvitt RSV har uppfattat förslagen bör vara de som
yrkesmässigt bedriver vidareförsäljning av konst).

Med hänsyn till det anförda torde den i motionerna föreslagna pålagan
vara att anse som en skatt. Att intäkterna från pålagan skall tillföras en
särskild fond och inte staten torde inte ändra detta förhållande — tvånget
att erlägga avgiften föreslås ju regleras av staten.

Administration

Betraktas pålagan som en skatt bör administrationen ankomma på RSV i
egenskap av beskattningsmyndighet för flertalet punktskatter. Skatten bör
författningsregleras enligt de principer som gäller för de övriga punktskatterna.
Lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter bör således
äga tillämpning.

övrigt

RSV har tidigare i fråga om förslag att införa pålagor av skilda slag uttalat
att en ny punktskatt inte bör införas om inte intäkterna kan beräknas uppgå
till minst 100 milj. kr. per år.

Ett införande av från intäktssynpunkt små skatter får också anses innebära
ett avsteg från principen att förenkla skatteadministrationen. En mångfald
av sådana punktskatter gör vidare att skatteområdet blir svåröverskådligt.

Om pålagen tas ut som skatt bör — i enlighet med numera tillämpad
praxis — någon specialdestinering inte komma i fråga. För det fall skatten
införs bör den således redovisas över statsbudgeten.

Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd
(KLYS)

Enligt 2 § upphovsrättslagen (URL) ligger vidarespridning av ett konstverk,
som avyttrats av upphovsmannen, principiellt under hans fortsatta förfoganderätt.
Genom den inskränkning som upptas i 25 § URL får dock den,
som förvärvat ett av upphovsmannen överlåtet exemplar, fritt — utan vare
sig rättsligt eller ekonomiskt ansvar mot upphovsmannen — sprida verket
vidare, även mot ersättning och i kommersiellt syfte.

Följderna för konstnären av en sådan inskränkning hade uppmärksammats
redan på 1800-talet och i Bernkonventionen infördes en bestämmelse
om så kallad droit de suite. En sådan följdrätt ansågs emellertid så pass
udda och sällsynt, att konventionens allmänna krav på så kallad nationell
behandling inte kom att gälla för denna rätt; en stat som infört droit de suite
är skyldig att tillämpa denna på medborgare i andra unionsstater endast
under förutsättning av materiell reciprocitet, det vill säga att den andra
staten tillerkänner sina medborgare samma eller liknande rätt. Ett antal
länder inom Bernunionen har för sina medborgare infört en droit de suite.

Orsaken till att droit de suite aktualiserades var givetvis erfarenheten att
konstverk av efterhand välkända konstnärer — inte minst till följd av deras 47

1988/89:KrU7

Bilaga 3

fortsatta verksamhet — efter den första avyttringen undergick betydande 1988/89:KrU7

värdestegringar, som kom köparna i senare led men inte konstnären till Bilaga 3

godo. Det konstaterades att verk av konstnärer, som själva eller vars efterkommande
levde i misär, på en öppen marknad gav konstägare och konsthandeln
mycket stora vinster.

Droit de suite har även diskuterats i Sverige, bland annat i samband med
införandet av nu gällande URL. Något mera konkret förslag till hur en
sådan skulle kunna införas i lagen har emellertid inte utarbetats. Samtidigt
har utvecklingen, både internationellt och i vårt land, lett till enormt stegrade
priser på konstmarknaden. Verk av såväl avlidna som ännu levande
konstnärer har blivit eftertraktade inte bara som samlarobjekt för dem som
har ett genuint konstintresse utan också som objekt för ren kapitalplacering.
Till denna utveckling i vårt land har givetvis bidragit att — medan
realisationsvinster på gängse objekt för kapitalplacering som fastigheter
och aktier numera är föremål för ”evig” beskattning, det vill säga oavsett
tidrymden för innehavet — konstverk i skattehänseende betraktas som vanligt
lösöre och att alltså försäljningsvinst är skattefri efter fem års innehav
av verket.

Den uppenbara orättvisan i att konstnärerna genom sitt fortsatta arbete
genererar betydande, för att inte säga enorma vinster till konstmarknaden,
har överallt väckt till liv frågan om att skapa möjlighet att återföra en del av
dessa vinster till konstnärerna eller konstnärskollektivet. Som ovan sagts
har en del länder sökt lösa frågan inom upphovsrättens ram genom införande
av en droit de suite. Andra länder har diskuterat eller infört en avgift på
vidareförsäljning av konst. Så har nu senast i Island införts en 10-procentig
avgift på auktionsförsäljning, vilken avgift skall komma konstnärerna till
godo.

De förslag till avgift på konstförsäljning som utskottet har att ta ställning
till är således synnerligen välmotiverade. Tidigare betraktades inropssumman
vid en auktion som gräns för köpeavtalet; alla eventuella provisioner
och avgifter föll på säljaren. Numera får emellertid köparen på konstauktioner
av det slag som ger de stora pengarna också betala inköpsprovision
och för vissa auktioner gäller också momsbeläggning. Ingendera av dessa
åtgärder har ”stört” verksamheten; efter någon tvekan i initialskedet har
marknaden helt anpassat sig till den nya ordningen och prisutvecklingen
har fortgått relativt kontinuerligt. Det finns därför ingen anledning att anta
att en särskild avgift på vidareförsäljning av konst till fromma för konstnärerna
skulle ha sådana följder att den motverkade sitt eget syfte, och detta
oavsett om avgiften läggs på säljaren eller på köparen.

Mot denna bakgrund vill KLYS, med stöd av uttalandena från konstnärsorganisationerna,
med stort eftertryck tillstyrka införandet av en vidareförsäljningsavgift.

Avgiften bör utgå i varje försäljningsled efter det att konstnären avhänt
sig sitt verk och bör därför, på sätt KLYS ovan gjort, betecknas som en
vidareförsäljningsavgift. Avgiftens storlek kan väl i och för sig diskuteras.

Numera gäller emellertid på auktionsmarknaden inte längre varierande
provisioner — tidigare tillämpades ofta en degressiv provision — utan den

gängse provisionen är överallt 10 %. Med hänsyn härtill framstår det som 48

självklart, att för konstnären skall avsättas en summa som minst motsvarar 1988/89:KrU7

den ersättning som auktionsfirman såsom förmedlare betingar sig; i själva Bilaga 3

verket är ju summan av försäljnings- och inropsprovision högre än 10%.

Med hänsyn härtill yrkas det att vidareförsäljningsavgiften bestäms till lägst
10 % av inropssumman.

En avgift av detta slag är, som framgår ovan, principiellt upphovsrättsligt
motiverad. När den utformas på föreslaget sätt, liksom till exempel i Island,
är den emellertid inte att betrakta som en ren upphovsrättsersättning. Självfallet
bör den emellertid principiellt förvaltas och fördelas som en dylik.

Upphovsmännen på bildsidan önskar att förvaltningen sker genom ett särskilt
organ så att inte denna avgift sammanblandas med å ena sidan reguljära
upphovsrättsliga ersättningar, å andra sidan statligt stöd till bildkonstnärer.
Med hänsyn till karaktären hos avgiften bör man tillgodose upphovsmännens
önskemål i detta hänseende. Mera bestämt hur förvaltningen skall
anordnas kan väl inte avgöras förrän man undersökt, vilka totala avgiftsbelopp
det blir fråga om. Eftersom en hastig blick på dagens auktionsmarknad
ger vid handen att avgiften årligen kommer att ge mångmiljonbelopp,
bör man i det vidare arbetet med frågan utgå från att den förvaltas av ett
särskilt organ. Hur detta skall vara konstruerat får bli föremål för överläggningar
mellan det allmänna och berörda parter. Att upphovsmännen själva
skall ha det avgörande inflytandet ter sig självklart; i den mån de accepterar
att statliga representanter medverkar bör dessa — som till exempel i STIM :s
styrelse — närmast få karaktären av administrativa rådgivare och garanter
för en riktig förvaltning och fördelning av medlen.

Konstnärernas riksorganisation (KRO), som yttrat sig till KLYS

Under 1980-talet har en stark värdestegring och ökad omsättning skett av
den bildkonst som säljs av andra än bildkonstnären (upphovsmannen)
själv. Ofta är det en ren spekulation som styr prissättning och omsättning.

Beräkningar från KRO tyder på att enbart auktionsverken omsatte minst
100 milj. kr. per år budgetåren 1985/86 och 1986/87.

Konstnärerna får ut en mycket låg ersättning vid förstagångsförsäljningen
jämfört med spekulationsvinsterna av vidareförsäljningen.

Det är nödvändigt att på allvar diskutera hur man skall kunna tillförsäkra
konstnären en rimlig andel av värdeökningen på konstverk.

I Norge har sedan 1948 funnits en lag om 3 procents avgift på omsättning
av bildkonst och konsthantverk. Erfarenheterna är mycket positiva. Avgiften
läggs ovanpå försäljningssumman och erläggs av köparen. På Island har
man sedan 1987 infört en 10-procentig avgift på auktionsförsäljning. Avgiften
destineras till konstnärerna. I Danmark har man diskuterat en s.k. fölgeret
som innebär att all offentlig försäljning av bildkonst skall ge en ersättning
till konstnären på 5% av försäljningspriset. Avgiften skall inkasseras av
en kollektiv organisation av konstnärer och fördelas individuellt.

En vidareförsäljningsavgift skulle innebära en förbättring av konstnärernas
möjlighet att leva av sitt arbete. Härigenom kan punktinsatser för nu
verksamma t.ex. nyutbildade konstnärer göras. Vidareförsäljningsavgift

bör omfatta all omsättning av bildkonst med undantag för konstnärens 49

4 Riksdagen 1988/89. 13 sami. Nr 7

egen försäljning från ateljé eller i kommission. En fond bör bildas beståen- 1988/89:KrU7

de av bildkonstnärer med statlig representation för handhavande av fon- Bilaga 3

dens administration, inkassering och fördelning av inkommande medel.

Riktlinjer bör omfatta fördelningsprinciper av individuell och kollektiv art.

Avgiften bör fastställas till lägst 10%.

KRO vill utifrån (s) motion i frågan markera att avgiften bör benämnas
vidareförsäljningsavgift och inte andrahandsförsäljning bl.a. beroende på
att avgift även skall tas ut då konsten säljs i 3:e och 4:e hand.

KRO har under ett flertal år försökt vinna gehör för tanken på en vidareförsäljningsavgift
och gläds nu åt att politikerna lyssnat på våra önskemål.

Avgiften bör vara 10% och på ett administrativt enkelt sätt förvaltas av en
särskild fond vars huvuduppgift skall vara att stödja i dag verksamma
konstnärer. En arbetsgrupp med företrädare för KRO, KIF och staten bör
skyndsamt utarbeta en fördelningsmodell som kan tillgodose kraven på
individuella och kollektiva fördelningar. KRO vill i detta sammanhang
framhålla vikten av att fondmedlen inte sammanblandas med bildkonstnärsfondens
arbete utan skall verka utifrån egna riktlinjer. Nämnas bör de
stora problem som råder för unga och oetablerade konstnärer samt behovet
av väl tilltagna arbetsbidrag. Kanske kan också pensionsfrågan diskuteras i
detta sammanhang, vilket skulle frigöra medel ur bildkonstnärsfonden.

Föreningen Svenska tecknare, som yttrat sig till KLYS

Frågan har redan tidigare diskuterats inom föreningen, bl.a. i samband med
finansieringen av Bildkonstnärsfonden, då denna bildades.

Bildorganisationerna torde vara helt eniga i att energiskt betona nödvändigheten
av att en sådan avgift blir beslutad. I likhet med KRO anser vi att
avgiften bör vara minst 10% av försäljningspriset. Med tanke på de administrativa
kostnaderna bör man emellertid även diskutera en avgift i nivå med
mervärdeskatten.

Avgiften skulle enligt den socialdemokratiska motionen inkasseras och
handhavas av en nybildad fond. Enligt vänsterpartiet kommunisternas motion
skulle inkomsterna administreras av KRO, vilket däremot förefaller
mindre välbetänkt. Som ovan nämnts har Svenska tecknare redan tidigare
föreslagit att pengarna skulle handhavas av Bildkonstnärsfonden, där i
princip alla bildorganisationer är eller skall vara företrädda. En kommande
utredning kunde i så fall förse Bildkonstnärsfonden med nödvändiga direktiv.
Vi kan även tänka oss att en helt ny förvaltningsfond skapas.

Då det gäller försäljning av nu levande konstnärers verk, eller verk av
avlidna konstnärer vars rätt enligt upphovsrättslagen ännu gäller, bör avgifterna
oavkortat gå till vederbörande konstnärer eller deras efterlevande.

Vad beträffar länge sedan avlidna konstnärer bör avgifterna tillfalla fonden,
för fördelning till organisationer och enskilda konstnärer.

Inom Svenska tecknare har även vissa fördelningsprinciper diskuterats,
som i viss mån avviker från de andra bildorganisationerna. Vi tror att det är
viktigt att man i detta sammanhang prövar nya vägar, särskilt som rättvisekravet
gett upphov till många infekterade meningsutbyten.

Enklast uttryckt skulle vi vilja pröva en modell där konstnärsstödet från 50

fonden i första hand avsåg alla utgifter för inkomsternas förvärvande, fak- 1988/89:KrU7

liska utgifter såsom ateljéhyror, material, resor, transporter och utställ- Bilaga 3

ningskostnader.

Vi uppfattar det nog som ganska märkligt att avgift på andrahandsförsäljning
av konst inte för länge sedan införts i vårt land. Idén är ju knappast
ny. Så kan man till exemepl redan 1903, för 85 år sedan, i en artikel om den
engelske akvarellmålaren Peter de Wint, läsa följande tänkvärda ord: ”Since
they died (David Cox och Peter de Wint) the value of their work has gone
up by leaps and bounds. Indeed, it has increased so much and so rapidly
that one cannot but wish that the State were entitled by law to retain some
lasting pecuniary lien in the work of deceased artists. If only one per cent of
the vast sums paid at public auctions belonged by right of law to a National
and Permanent Artist’s Fund, the amount thus accumulated for the benefit
of art would be considerable year by year, and the genius of the dead would
be a source of monetary encouragement to the genius of the tiving. Some
such trivial tax would be a recognition of art as a national asset of perennial
value. It would do much good — if well administered”.

(Walter Shaw Sparrow i The Studio, 1903).

Föreningen Svenska tecknare väntar sig en snabb och insiktsfull utredning
och ett införande av en vidareförsäljningsavgift på bildkonst och
konsthantverk, som med tanke på de akuta behoven inte får dröja en dag
mer än vad som är absolut nödvändigt.

Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare, som yttrat
sig till KLYS

KIF anser det viktigt att en särskild skatt på vidareförsäljning av bildkonst
införs. KIF vill tillägga att skatten, om minst 10%, även införs på vidareförsäljning
av konsthantverksprodukter.

De inkomna medlen bör samlas i en för ändamålet nybildad fond, bestående
av bildkonstnärer, konsthantverkare och statliga representanter. KIF
anser också att fördelningsprinciperna av fondens medel bör vara av både
individuell och kollektiv art och komma både bildkonstnärer och konsthantverkare
tillgodo.

Svenska fotografernas förbund, som yttrat sig till KLYS

Förbundet ställer sig positivt till tanken på avgift på offentlig andrahandsförsäljning
av bildverk. Förbundet uttalar sig därvid i första hand för en
ordning där sålunda inkasserade medel utbetalas individuellt till respektive
upphovsrätts- eller fotografirättsinnehavare så långt detta är ekonomiskt
försvarligt.

Aktiebolaget Stockholms auktionsverk

Auktionsverket avstyrker bestämt ett införande av avgift på andrahandsförsäljning
av konst, då en sådan avgift enligt Auktionsverkets uppfattning
skulle motverka motionärernas grundläggande syfte att stödja nu levande 51

svenska konstnärer, bidraga till en utarmning av den svenska konstskatten
samt snedvrida den inhemska konkurrensen. Som skäl för denna uppfattning
kan följande i korthet anföras.

1. Förslagen synes bygga på uppfattningen att andrahandsmarknaden på
konst för närvarande upplever en generell värdestegring. En sådan uppfattning
är också naturlig, om den enbart grundas på rapporteringen från kvalitetsauktionerna
i massmedia. Uppfattningen är emellertid felaktig, då endast
en mindre del av konsten stigit mer i värde än inflationen. Merparten
av verk från nu levande konstnärer upplever tvärtom en betydande värdeminskning.
Undantag av typ Lennart Jirlow, Philip von Schantz m.fl. finns
men är förhållandevis mycket sällsynta. Om man i dag köper en målning av
en nu verksam svensk konstnär och vill avyttra den inom fem år, kommer
man troligen att göra en betydande förlust.

En väl fungerande andrahandsmarknad av den typ som i dag finns i
Sverige i form av bl.a. välrenommerade auktionsföretag är en förutsättning
för goda priser på förstahandsmarknaden. Den föreslagna avgiften skulle
påverka andrahandsmarknaden negativt och strider därigenom direkt mot
den grundläggande principen i motionärernas förslag att gynna konstnärernas
ekonomiska möjligheter. En väl fungerande andrahandsmarknad är
sannolikt av större värde för dagens svenska konstnärer än den föreslagna
avgiften.

2. Det kan konstateras att intresset för svensk konst är mycket stort utomlands,
och detta intresse är koncentrerat till den typ av konstverk som stigit
mest i pris. Bara under det senaste halvåret har tre betydande auktioner på
skandinavisk konst genomförts i London av de engelska auktionshusen
Sotheby’s, Christie^ och Bonhams. Det förtjänar möjligen att uppmärksammas,
att samtliga dessa auktioner ägt rum efter det att den nya lagen om
begränsning av exporten av svensk konst trätt i kraft.

Enligt Auktionsverkets uppfattning skulle ett införande av en avgift på
andrahandsförsäljning av konst i Sverige innebära att högklassiga svenska
konstverk i en kraftigt ökad omfattning i stället försäljes utomlands, vilket
entydigt bekräftas av erfarenheterna från Norge.

Att införa regler, som medverkar till att betydande svenska konstverk
förs ut ur landet i ännu större utsträckning än nu, och som ger utländska
auktionshus avsevärda fördelar i konkurrensen med auktionshuset i Sverige,
förefaller icke ligga i linje med de mål som i andra sammanhang ställs
upp för kulturpolitiken.

3. Den inhemska konkurrensen snedvrides genom att andrahandsförsäljningen
söker sig andra kanaler än via den seriösa handeln i syfte att komma
undan den föreslagna avgiften. De offentliga auktionerna skulle särskilt
komma att missgynnas.

Det bör uppmärksammas att vare sig Norge eller Island har något auktionsföretag
av betydelse och att dessa länders konsthandel är förhållandevis
blygsam, medan konstförsäljning via tidningsannonser förekommer i en
omfattning som är mångdubbelt större än i Sverige.

Med hänsyn till att något konkret förslag inte föreligger har detta yttran -

1988/89:KrU7

Bilaga 3

52

de begränsats till ovanstående generella synpunkter. I den mån ett sådant 1988/89:KrU7

förslag kommer, förutsätts att Auktionsverket bereds möjlighet till ett detal- Bilaga 3

jerat yttrande över ett sådant förslags ekonomiska och praktiska konsekvenser.

Aktiebolaget Bukowski-Auktioner

Skatteprinciper

Skatterna har till syfte att tillföra den offentliga sektorn tillräckligt med
inkomster för att bekosta dess utgifter. I finansutskottets yttrande 1979/

80:4 y om användningen av inkomsterna från alkoholbeskattningen menar
man att en av principerna för statsbudgetens uppbyggnad är att specialdestination
inte alls bör förekomma.

En bärande princip i statsbudgetens uppbyggnad är numera att specialdestination
av statsinkomster till bestämt ändamål inte bör förekomma.

I yttrandet anger finansutskottet två skäl för att specialdestination inte skall
förekomma:

1. Statsmakternas handlingsfrihet minskar

2. Avvägningar mellan olika handlingsalternativ försvåras.

Med dessa skäl som bakgrund har tidigare specialdestinationer efter
hand avvecklats. Steg i den riktningen togs i och med att den särskilda
fonderingen av automobilskattemedel avvecklades och att teknik med revolverande
lånefonder försvinner.

I finansutskottets betänkande 1979/80:16 står följande.

Redovisningen av automobilskattemedel över en särskild fond med avräkning
av vissa statsutgifter motiverades ursprungligen av en önskan att genomföra
specialdestination av medel till detta verksamhetsområde. Riksdagens
beslut med anledning av prop. 1976/77:130 innebär att specialdestinationen
av automobilskattemedel skall upphöra. Förslaget till statsbudget
för budgetåret 1980/81 har gjorts upp utifrån denna utgångspunkt och sålunda
slopas den särskilda avräkningen av vissa statsutgifter mot automobilskattemedlen.

Av detta framgår klart och tydligt att bilskatten inte skall specialdestineras.

Sammanfattningsvis anser finansutskottet att specialdestination av statsinkomster
är under avveckling och någon ny specialdestination skall ej
införas.

Under dessa förhållanden, när en av principerna för statsbudgeten är att
specialdestination inte bör förekomma, vore det fel att införa specialdestination
av skatt från andrahandsförsäljning av konst.

Allmänt om auktioner

Auktioner har funnits mycket länge som en form för försäljning och köp av
varor. Fram till 1972 hade städerna monopol på auktioner bl.a. för att garantera
en fri och öppen marknad så att köpare och säljare inte blev lurade
av mindre nogräknade handlare. Auktionerna är till sin form i högsta grad 53

5 Riksdagen 1988/89. 13 sami Nr 7

öppna offentliga aktiviteter, där alla som vill kan skaffa sig en uppfattning 1988/89:KrU7

om vilka varor som säljs och till vilka priser. Auktionshuset äger inte varor- Bilaga 3

na utan är enbart kommissionär för säljaren och tar för detta en i förväg
känd avgift av såväl säljaren som köparen. Genom sin öppenhet och kända
villkor har auktionshandeln blivit allt mer populär och ökat sin omsättning.

Bukowskis som drivit auktioner sedan 1878 sysslar enbart med kvalitetsauktioner.
Detta innebär såväl att kvalificerad personal expertiserar alla
varor som att vi beskriver dessa i våra kataloger och ofta visar fotografier.

Genom katalogerna och offentliga visningar före varje auktion når kunskapen
om de varor som är till salu ut till en mycket stor publik. Inte minst
viktigt torde det vara för museer och offentliga institutioner att kunna följa
vad som sker på marknaden och i de fall man har möjlighet komplettera
sina samlingar.

Museerna har fasta samlingar medan auktionshusen alltid har nya visningar
med nya föremål och bidrager på så sätt till allmänhetens förkovran.

Auktionshusen tar ingen entréavgift vid sina visningar. Många besökare är
sådana som aldrig köper men uppskattar att få ta i och känna på varorna, en
möjlighet man aldrig har i museernas glasmontrar.

De senaste åren har varit framgångsrika för auktionsföretagen och tidningarna
har rapporterat om nya rekord. Vi är enligt vad vi kan bedöma nu
inne i en fas av återhämtning och en inte alls lika kraftig ökning av marknaden
som tidigare. Den trend man nu kan se är att bra varor och föremål ökar
i pris medan mindre bra varor snarast sjunker i pris.

Det man inte får glömma bort när det gäller auktionsprisernas ökning är
tre viktiga faktorer.

1. Liksom all annan verksamhet är auktionsbranschen utsatt för inflationen.
Detta gör att alla priser automatiskt stiger och varorna sätter därigenom
”rekord” som tidningarna gärna skriver om. Även maten och övriga
konsumtionsvaror stiger i pris men det är ingenting som tidningarna
refererar som nya rekord. En stor del av prishöjningarna är inflationsbetingade
och innebär de facto ett oförändrat realvärde.

2. I auktionsbranschen tenderar konjunktursvängningarna att förstärka
varandra. Bra priser får oftast fram ännu bättre varor som i sin tur ger
ytterligare bättre priser osv. Det är bl.a. detta vi har upplevt de senaste åren.

Bukowski har dock varit så många år i branschen att man har erfarenhet av
vad som händer om priskurvan sjunker. Då får man inte in några bra varor
med ännu lägre pris som följd osv. Det finns alltså risk för att en nedgång i
prisutvecklingen kan medföra en kraftig omsättningsminskning.

3. Vi har på senare år fått ett ökat kulturintresse hos allmänheten, vilket
bland annat avspeglar sig i höga besökssiffror på National- och Moderna
museets visningar. Detta leder också till ett ökat köpintresse hos allmänheten.

Nuvarande statliga avgifter

Sedan 1 juli 1986 utgår det full mervärdeskatt på auktionsfirmornas provisioner.
Låt oss ta ett räkneexempel.

En vara klubbas för 10 000 kr.

54

På detta betalar köparen en provision om 10% + MVS 23,46% = 1 000 +

235 = I 235 kr. Varan kostar honom 11 235 kr.

•Salami betalar 10% provision + MVS 23,46% = 1 235 kr. Han får netto
ut 8 765 kr.

Den samlade MVS är 235 kr. + 235 kr. = 470 kr. eller 4,7% av det
klubbade beloppet.

Auktionshusen har alltså redan i dag en avgift på nästan 5% till staten.

Från detta skall dragas ingående MVS men denna är ringa på grund av att
de stora kostnaderna löner och hyror inte är belagda med MVS. En minskad
auktionsomsättning innebär således minskade statsintäkter.

Konkurrenssituationen

Förutom konkurrens inom landet kommer den stora konkurrensen från
England och världens två största auktionshus Sotheby’s och Christie^. För
den internationella konsten har de länge framgångsrikt argumenterat för en
försäljning i London, på senare tid har båda två börjat med specialauktioner
över skandinavisk sekelskifteskonst. Det är just sådana varor som de
senaste åren varit dyra och satt rekordpriser. Som exempel kan nämnas den
mycket uppmärksammade ”Midvinterblot” av Carl Larsson som såldes på
Sotheby’s.

Inom landet konkurrerar vi på lika villkor. England har varken MVS
eller någon avgift till konstnärsstöd.

Situationen i Norge, Island och Danmark

Island har nyligen infört en avgift på 10% till stöd för konstnärer. Landets
storlek, dess höga inflationstakt och statsfinansiella läge jämte en obefintlig
marknad torde göra jämförelser med Sverige ganska ointressanta.

I Norge har man sedan 1948 haft en avgift på 3% på all avbildande konst.

Dessutom har man en MVS på 20% på klubbat belopp att betalas av köparen.
I Norge skall alltså 23% av klubbat belopp inlevereras till statsverket.

Detta har gjort att den öppna handeln är ringa. Auktionsmarknaden är
mycket liten med ett fåtal auktioner. Däremot är privatförsäljningar och
privatförmedlingar ej belagda med några avgifter. Detta har fått till följd att
bl.a. tidningen Aftenposten har dagligen annonser typ ”Pryltorget” om köp
och försäljningar av kvalitetskonst. De flesta av alla bra norska varor som
säljs på auktion säljs i London. Enligt uppgift har det nu fått en sådan
omfattning att chefen för Nationalgalleriet (Norges Nationalmuseum) verkar
för att de statliga avgifterna skall reduceras.

I Danmark har man under det gångna året diskuterat att införa en avgift
men folketinget har under våren beslutat att inte göra detta.

Bukowskis synpunkter på motionerna

Två av motionerna föreslår att en utredning skall ligga till grund för beslut.

Två motioner föreslår en 5-procentig avgift utan närmare kostnads/intäktsutredning.
Det är därför ganska svårt för Bukowski att lägga detaljerade 55

1988/89:KrU7

Bilaga 3

synpunkter på ett förslag som man inte vet hur det kommer att se ut. Vi tror 1988/89:KrU7

inte att förslagen är någon särskilt bra lösning för konstnärerna och att det Bilaga 3

kan få flera bieffekter som inte torde vara önskvärda för någon av övriga
berörda parter.

Om kulturutskottet överväger att bifalla motionerna kan Bukowski gärna
ställa upp skriftligt eller muntligt med ytterligare synpunkter, där vi kan gå
in på en mer praktisk nivå.

Nedan presenteras ett antal allmänna synpunkter som enligt vår uppfattning
talar emot ett förslag enligt motionärernas intentioner.

1 Auktionsmarknaden är nu i ett sådant läge att till synes små åtgärder
kan få stora effekter och volymen på marknaden kan komma att minska
kraftigt.

2 Minskar marknaden minskar också MVS-intäkterna till staten. Därför
kan det vara ett bättre alternativ att finansiera ett konstnärsstöd direkt
över statsbudgeten.

3 Om marknaden på sikt kommer att variera kraftigt, vilket det är stor risk
för, så kommer också den årliga avgiften att variera. Det kan därför
förmodligen bli en jämnare och säkrare finansiering direkt över statsbudgeten.

4 En särskild fond exempelvis skött av konstnärsnämnden med egen administration
och kontrollapparat gör förmodligen att en stor del av en
eventuell avgift aldrig kommer konstnärerna tillgodo.

5 Ökade avgifter innebär ett större incitament för säljarna att vända sig till
främst London. Då minskar marknaden ytterligare och därigenom både
MVS- och avgiftsintäkter.

6 Varför 5%? Norge harju 3%. En sådan procentsiffra utan närmare utredning
innebär förmodligen att om avgiften införes siffran lätt kan
höjas med åtföljande osäkerhet för marknaden.

7 Någon kostnads/intäktsutredning finns inte. Ej heller någon utredning
om hur stort konstnärernas behov verkligen är. Ej heller finns någon
utredning om hur stora MVS-intäkter andrahandsförsäljning av konst
ger statskassan i dag och hur dessa kommer att påverkas.

8 Specialskatter som en avgift de facto är torde inte ligga i statsmakternas
övergripande intentioner med skattesystemet. Den summa det kan bli
frågan om borde lätt kunna finansieras över statsbudgeten.

9 Vi tror inte att vare sig statsmakterna, myndigheter, allmänheten, konsthandlarna,
auktionshusen eller konstnärerna vill ha den situation på
marknaden som i dag råder i Norge.

10 Den värdestegring som enbart motsvarar inflationen — dvs. utan ”spekulationsvinster”
— kommer enligt förslaget att beskattas. Jämför med
villor där man har årliga uppräkningstal.

11 Om en säljare kan visa att han sålt tavlan med förlust skall han trots det
beskattas?

12 Aktörerna på marknaden stöder i dag kulturlivet och konstnärerna. 1
Bukowskis fall genom vårt årliga kulturpris på 100 000 kr. och att vi som
katalogomslag köper konstverk av nu levande konstnärer. Vidare kan

nämnas att vi anordnar utställningar (Nisse Strinning, Porfyr, Christian 56

Berg) samt att vi säljer våra auktionskataloger till starkt subventionerade
priser.

13 Det torde vara i högsta grad angeläget för myndigheter, museer och
allmänhet att ha en stor, välkänd och öppen marknad i Sverige.

14 Därigenom kan myndigheterna och museerna bl.a. mycket lättare styra
och övervaka efterföljandet av lagen om exportförbud av vissa antika
föremål. Vidare är offentlighet viktigt för att förhindra avyttring av förfalskningar
och stöldgods.

15 Om en beskattning införes torde det bli svårt att övervaka och kontrollera
den grå zon av oseriösa företag och förmedlingar som kommer att
uppstå. Detta missgynnar de seriösa företagen.

16 Utan att i detalj kunna olika länders regler vill vi föreslå att man tittar på
EG:s regler i dessa frågor och helst gör våra regler lika de som gäller
inom EG eller kan komma att gälla vid en harmonisering.

17 Om det i en framtid är stor skillnad mellan villkoren i England och
Sverige finns det risk för att auktionshusen blir tvungna att etablera sig
utomlands och då i första hand i London.

18 Att köpa ett konstverk av en ung till synes lovande konstnär är inte bara
ett stöd till konstnären utan även ett risktagande. Det är inte alla tavlor
som stiger i pris. Skall man då beskattas för att någon av de konstnärer
man satsat på blir framgångsrik. Detta torde inte befrämja yngre okända
konstnärers försäljning av sina tavlor. Önskvärt borde vara att de kunde
leva på sin verksamhet och inte på bidrag.

Sammanfattning

Bukowskis anser att avgifter på yrkesmässig andrahandsförsäljning av
konst, t.ex. vid auktioner, inte bör införas. Principen mot specialdestinerade
skatter och risk för ökad försäljning av konst mellan privatpersoner eller
försäljning i utlandet är några skäl som talar emot att införa en avgift.

I finansutskottets yttrande 1979/80:4 y över motionen 1979/80:1886 om
användningen av inkomsterna från alkoholbeskattningen sägs bl.a.:

En bärande princip i statsbudgetens uppbyggnad är numera att specialdestination
av statsinkomster till bestämt ändamål inte bör förekomma.

I yttrandet anges två skäl:

1. Statsmakternas handlingsfrihet minskar,

2. Avvägningar mellan olika handlingsalternativ försvåras.

Sammanfattningsvis anser finansutskottet att specialdestination av statsinkomster
är under avveckling och någon ny specialdestination inte skall
införas.

I Norge, där en avgift tas ut, har en stor privatmarknad för konst växt
upp. Försäljningen sker bl.a. genom privatannonser i dagspressen, varvid
varken avgift eller moms utgår. Vidare har en allt större del av marknaden
flyttats utomlands. Främst till England, som inte tar ut några avgifter. En
avgift för auktionsfirmorna kan leda till en likadan utveckling i Sverige. 57

1988/89:KrU7

Bilaga 3

Alla parter i Sverige torde gagnas av en stor, öppen och offentlig mark- 1988/89: KrU7
nåd för andrahandsförsäljning av konst. Bilaga 3

Beijers Auktioner/Scandinavian Art & Antiques AB

Stöd till konstnärer med punktskatt

Idéer och åtgärder som går ut på att förbättra de materiella villkoren för
yrkeskonstnärer är värda all uppmuntran. Den samtida konstnärskåren torde
tillhöra en strykklass i samhället med många framhärdande under minimilönenivå.

Vid ett praktiskt genomförande av ett direkt bidrag uppstår dock problem.
De föreslagna vägarna är inte helt idealiska och tyvärr kanske även
kan ha en direkt motverkande effekt.

Många myter fördunklar bilden

Bland allmänhet och tyvärr också bland politiker frodas myter kring det
livliga konstintresset. Den mest rotade är att konstomsättningen mest avser
kallhamrad investering.

En annan är talet att vart och vartannat konstverk betalas med miljonbelopp.

En tredje den totala marknadens storlek. På direkt förfrågan till en i detta
fall inblandad politiker om storleken och i detta fall skatteunderlaget gavs
en helt felaktig uppgift.

Den vanligaste konstköparen är löntagare med ett konstintresse som
ibland leder till inköp av konstverk, oftast under 10 000 kr.

Föreslagna åtgärder hämmar omsättningen

Sverige har en mycket livaktig auktions- och konsthandel. Även i europeisk
jämförelse är aktiviteten hög.

Inte blott på auktioner, där äldre, avlidna konstnärers verk säljs, utan
också verk av samtida konstnärer omsätts rekordartat. Denna aktivitet, dvs.
allmänhetens intresse och därigenom benägenhet att köpa bör man inte
kväsa. Ty trots väl befogade idéer och åtgärder för direkta bidrag är den
”äkta” efterfrågan den mest stimulerande för konstlivet.

Föreslagna påslag leder till prisökningar som hämmar efterfrågan —
mindre antal konstverk kommer att säljas, dessvärre då inte de mest eftertraktade
som drabbas.

Den fria konsthandeln kan bli ”grå”

I en motion pekas på system i Norge och Island som goda förebilder. Den
norska marknaden är paralyserad och motsvarar mindre än 10 % av den
svenska. Många uppgörelser ser ej dagens ljus. Auktioner och visningar
förekommer minimalt. På Island är konstomsättning en nullitet. 58

Kulturliv med konstgjord andning ej gott exempel

Vi har exempel på samhällen där kulturarbetare helt avlönas av staten
Bevara Sverige från den produktion och konstkritik som detta resulterar i

Stöd via skatter

Stöd konstnärerna med ännu generösare regler för aktivering av inkomsterna,
dvs. fördela goda inkomstår på år med lägre inkomst. Liberalare tilllämpning
av avdragsmöjligheter för materiel, ateljéhyra, resor m.m. Utvidga
garantilönesystemet för de äldre konstnärerna. Inför konstnärspension.

Sveriges konst- och antikhandlareförening

Konstmarknaden

Försäljning av konst sker direkt från konstnären genom gallerier, i konsthandeln,
på auktioner och genom olika privata förmedlingsformer. I gallerier
och konsthandel säljes en del konst i kommission för konstnärens räkning.

Under de senaste åren har man genom massmediai bevakning av auktioner
och konstmässor basunerat ut rekordpriser på olika typer av måleri ofta
med kommentarer om värdestegring. Det måste dock betonas att för en stor
del av bildkonsten som andrahandsförsäljes är prisnivån betydligt lägre än
konstnärens ursprungspris. Konsumenterna som köper konst av verksamma
konstnärer utgör det viktigaste stödet för utövande konstnärer, samtidigt
som köpet innebär ett betydande risktagande som ofta och under
många år är en förlust om konstverket realiseras. Konstnärer som under sin
verksamhetstid får uppleva stora prisstegringar i likhet med t.ex. Peter Dahl
är tyvärr snarare undantag än regel. Även väletablerade konstnärer som
t.ex. Bengt Lindström betalas i andrahandsförsäljning under halva ursprungsvärdet
för såväl grafik som för målningar.

Konstmarknaden som med rådande högkonjunktur har en stor omsättning
är synnerligen beroende av en fri handel för att handeln inte skall finna
nya vägar. I Sverige har vi en väl fungerande marknad som är viktig för
både konstnärer och konsumenter. Samma typ av handel finns i t.ex. London
där en stor del av världens betydande konst byter ägare. Många gallerier
saluför där nordisk konst och de största auktionshusen Sotheby’s, Christie^
och Bonhams har specialauktioner för skandinavisk konst.

En beskattning som föreslås i motionerna skulle bl.a. få till följd att en
ännu större del av marknaden för svensk bildkonst skulle flytta över till
London helt i motsättning till de intentioner som kulturutskottet redovisat i
anslutning till lagen om utförsel av svenska kulturföremål.

Det bör även i detta sammanhang betonas att nuvarande mervärdesskatteregler
avsevärt försvårar hemtagning av svenska kulturföremål. En målning
av t.ex. Zorn eller en byrå av Haupt som saluförs utom Sverige belägges
med en införselavgift på 23,46% MVS vilket ofta gör det omöjligt för
svensk konsthandel och svenska privatpersoner att konkurrera med ut -

1988/89:KrU7

Bilaga 3

ländska köpare om bättre svenska objekt utomlands (en Zornmålning för 1 1988/89:KrU7

milj. kr. kostar förtullad 1 234 600 kr.). Denna orimliga situation bör natur- Bilaga 3

ligtvis studeras för att om möjligt undanröja dessa orimligheter.

I Norge som åberopas i motionen av Olof Johansson m.fl. finns ingen
fungerande hemmamarknad för norsk konst. Privat förmedling genom
dagspress sker i stor omfattning och i övrigt säljes den mest betydande
norska konsten på auktioner i London, Köpenhamn och Stockholm. Den
situation som råder i Norge är inte önskvärd för vare sig konstnärer, konsumenter,
handel eller kulturvårdande institutioner.

Konjunktursvängningarna som redan med nuvarande regler är stora
skulle förstärkas ytterligare genom en ny specialdestinerad skatt. För närvarande
är all andrahandsförsäljning av konst belagd med mervärdeskatt i
konsthandeln och alla provisioner i auktionsförsäljning belagda med
moms. Statens intäkter med nuvarande lagstiftning kan inte med säkerhet
påstås öka om en ny avgift införs då detta i sig hämmar handeln med konst.

Skatteprinciper och kulturstöd

Skatter är den offentliga sektorns inkomstkälla för att täcka beslutade utgifter.
Under 1980-talet har finansutskottet, olika utredningar på skattesidan
och riksdagen fastslagit att specialdestination av skatter inte bör förekomma
för att täcka utgifter till bestämda ändamål. Det vore därför i strid mot
uttalade intentioner att införa den föreslagna avgiften.

Stödet till konstnärerna som är synnerligen viktigt måste gå över den
totala statsbudgeten och får inte relateras till omsättningen av konst på
andrahandsmarknaden som är synnerligen konjunkturkänslig. Stora
svängningar av konstnärsstödet skulle vara helt oacceptabla och skulle
motverka sitt syfte att ge en säker grundersättning.

Sveriges konst- och antikhandlareförenings bedömning av effekter på
svensk konsthandel vid specialbeskattning i motionernas anda

Motionerna är ofullständiga förslag och därför delvis svåra att kommentera.
Skulle utskottet besluta att utreda frågan ytterligare ber vi att få möjlighet
att ytterligare kommentera förslagen inför utskottet.

Sveriges konst- och antikhandlareförening anser

— att stödet till konstnärer bör gå över statsbudgeten och ej genom specialdestinerade
avgifter vars utfall är helt konjunkturberoende

— att en extraavgift skulle hämma marknaden och därmed minska statens
intäkter av mervärdesskatt

— att intresset för konst stimuleras av en väl fungerande andrahandsmarknad
och därmed främjas möjligheterna för aktiva konstnärer att sälja
sina verk, vilket måste vara grunden för konstnärernas ekonomi

— att en specialbeskattning av denna art kräver en extra administration
och kontroll som till icke oväsentlig del eliminerar de positiva effekterna.
Nettoeffekten är inte utredd

— att en extraavgift skulle utgöra ett nytt incitament att överföra ytterligare
en del av marknaden till andra länder, bl.a. London 60

— att en extraavgift i första hand skulle motverka den seriösa konsthan- 1988/89 :KrU7

deln och svenska kvalitetsauktioner och i stället skapa förutsättningar Bilaga 3

för en oseriös och dold förmedlingsverksamhet och handel, vilket strider
mot kulturvårdande institutioners och hela samhällets intressen

— att värdestegring på konst som i vissa fall överstiger inflationen avsevärt,
till en stor del uppvägs av förluster som naturligtvis inte bör beskattas.
Detta utgör också ett administrativt kontrollproblem.

Sveriges konst- och antikhandlareförening anser på grund av ovan anförda
skäl att motionerna om en avgift på försäljning av konst i andra hand bör
avstyrkas. Vi finner inga bärande skäl till en specialdestinerad skatt av
denna art som avviker från den normala principen för intäkter till statsbudgeten.
Skulle utskottet trots detta besluta att utreda frågan ytterligare ber vi
att få möjlighet att återkomma och granska de eventuella förslag som kan
framkomma.

Svenska föreningen för upphovsrätt

Frågan om avgift på vidareförsäljning av konst, i form av en s.k. droit de
suite av något slag eller eljest, står på programmet för överväganden inom
den arbetande upphovsrättsutredningen som del av vad som skall övervägas
under arbetet med 2 kap. URL. Upphovsrättsföreningen, som avvisar
tanken på beskattning i sammanhanget, finner frågan om en vidareförsäljningsavgift
förenlig med Bernkonventionens krav för en droit de suite enligt
konventionens artikel 14 ter (Paristexten), vara förtjänt av studium och
anser upphovsrättsutredningen vara ett lämpligt forum härför.

Stockholms handelskammare

Den första är att konstnärerna inte alls är missgynnade av vårt skattesystem
utan att de klagomål man kan rikta mot beskattningen av konstnärer måste
bli en allmän kritik av skattesystemet, skattetrycket och dess effekter för
egenföretagare. Dessutom har konstnärer ändå möjlighet att periodisera
inkomster över flera år, något som vanliga löntagare inte har.

1 övrigt bör observeras att den största delen av konsten här i landet köps
för pengar som redan beskattats hos köparen.

En annan invändning är att den övervägande delen av omsättningen av
konst som ökar i pris på sätt som angivits i motionerna avser verk av konstnärer
som inte längre är i livet. Det tillhör egentligen undantagen att verk av
levande konstnärer utsätts för någon nämnvärd prisstegring. Motivet att
beskatta prisstegringar på vidareförsäljningar av aktiva konstnärers verk är
alltså inte riktigt hållbart. Mycket av deras konst kanske t.o.m. går ner i pris
vid en vidareförsäljning.

Effekten av den föreslagna avgiften skulle således bli att dagens kulturarbetare
skulle erhålla understöd från avgifter på konstförsäljning avseende
verk som kanske tillkommit på 1600- eller 1700-talet och som t.o.m. kan
vara av utländskt ursprung.

Ett viktigt skäl mot förslaget är att vi redan i dag har en hög omsättningsskatt
på handeln med konst genom mervärdesskatten som numera också 61

utgår på auktionsprovisioner. Det är ingen överdrift att påstå att kostnads- 1988/89 :KrU7

posterna ”ram och moms” är betungande i omsättningen av bildkonst här i Bilaga 3

landet.

En vidareförsäljningsavgift på 5 % på all konsthandel skulle förmodligen
få negativa konsekvenser på omsättningen och uppfattas som en ren straffskatt.
Den skulle dessutom utgöra ett incitament för den mindre seriösa
handeln att breda ut sig på bekostnad av den seriösa.

En vidareförsäljningsavgift skulle dessutom kräva en omständlig och
dyrbar administration som förmodligen skulle förbruka de medel som inflyter
på avgiften. Denna skulle också bli svår att kontrollera efterlevanden
av, vilket är en stor nackdel när det gäller fiskala avgifter. Skall sådana
införas måste de vara effektiva och kunna kringgärdas med en rimlig kontroll.
Så är inte fallet här.

Det finns också från finansdepartementets sida en strävan att undvika
specialdestinerade skatter. Enligt Handelskammarens mening saknas här
skäl för att göra undantag från denna linje.

Det finns slutligen skäl att göra en internationell jämförelse i sammanhanget.
Först kan då fastslås att Norge och Island inte är särskilt signifikanta
konstmarknader att jämföra med på grund av den ringa omsättningen.

Riktas sedan blicken ut i Europa är det snarare tvärtom så att flera länder
har sänkt importmomsen på konstföremål medan en särskild omsättningsskatt
helt saknas. Det måste finnas andra sätt att stödja aktivt verkande
konstnärer där behov av detta anses föreligga. Rimligare vöre exempelvis
att anslå en del av de momsmedel som redan i dag genereras i konsthandeln
till detta ändamål.

Mot ovan givna bakgrund vill Stockholms Handelskammare avstyrka de
i motionerna framförda avgiftsförslagen.

Sveriges allmänna konstförening

Sveriges allmänna konstförening anser det angeläget att snarast ta upp kulturarbetarnas
skatte- och inkomstförhållanden. Att jämställa kulturskapare
med vanliga egenföretagare är orimligt, skattesystemet måste förändras.

Sveriges allmänna konstförening stödjer förslagen om en särskild fond
till vilken medel förs från avgifter på yrkesmässig andrahandsförsäljning av
konst (auktioner, konsthandel etc.).

Utdelningen från denna fond skall stödja bildkonst och bildkonstnärer.

Alla konsekvenser i detta förslag måste dock grundligt beaktas.

Konstnärernas allmänna fackförbund

Anledningen av tillkomsten och de skäl som framförs i motionerna, anförs
behovet om att förbättra konstnärernas levnadsförhållanden. Med en
avgift på t.ex. konstauktioner innebär detta betydande inkomster för de i
Sverige nu verksmma konstnärerna. Motionärerna anför vidare att en fond
bör bildas bestående av bildkonstnärer med statlig representation för hand havande

av fondens administration, fördelning av inkommande medel. 62

Fördelningsprinciper bör omfatta individuell och kollektiv art. Avgiften
bör fastställas till lägst 5 %.

Ett annat viktigt argument för införande av avgift torde vara att konstverk
används i en omfattande skatteplanering.

Konstnärsnämnden

Konstnärsnämnden har med anledning av motionerna tagit fram en omfattande
utredningsrapport där man i stort har tagit med samtliga aspekter
som kan ankomma på en dylik avgift. Man påpekar att avgiften i stort
endast är tillämplig på verk av bild- och formkonstnärer. Att avgiften kan
utformas som individuell ersättning eller som en avgift att fördela till konstnärskollektivet
som helhet.

Nämnden går vidare i rapporten och redogör för vad ”Droit de suite”
innebär samt hur avgifter på konst inkasseras och fördelas till konstnärer i
ett antal europeiska länder.

1 punkt 4 tas droit de suite upp som den ter sig i Danmark. 1 danske
folketinget har i början av januari 1988 motionerats om avgift på yrkesmässig
vidareförsäljningsavgift på konst. Denna fråga är ej ännu avgjord.

Konstnärsnämnden tar i rapporten även upp den konstruktion som för
närvarande finns i Norge och Bildende Kunstneres Hjelpefond. Denna
fond förvaltas av Billedkunstfaglig Sentralorganisation. I Norge finns för
övrigt en annan organisation för konstnärer, Norske Billedkunstneres Fagorganisasjon,
NBFO, som har en mer facklig struktur och förhandlar med
staten om stöd och ersättningar.

Vidare redovisar konstnärsnämnden ingående hur denna fond inkasserar
och administrerar fondmedlen. Där ges en uppskattning av de medel
som en konstavgift i detta fall kan ge.

1 punkt 6 tas frågan om skatt på konstverk upp som nu gäller i Sverige.

Där vet vi att konstnärerna (upphovsmannen är befriad från moms på försäljning
sedan lång tid tillbaka). Däremot är som bekant försäljning av
yrkesmässig konst inom ramen för en registrerad rörelse belagd med moms.

Detta gäller även för de konstnärer som registrerar sin verksamhet som
rörelse och blir då belagd som redovisningsskyldig för moms.

I punkt 7 tar nämnden upp de förslag som kan bli aktuella för en konstavgift.

Det gäller två alternativ:

1. Skatt eller avgift på all andrahandsförsäljning, vare sig den sker offentligt
eller privat.

2. Skatt eller avgift på yrkesmässig andrahandsförsäljning.

Konstnärsnämnden väljer att föreslå alternativ 2.

Vilka alster

De alster som föreslås bli föremål för en konstavgift skall omfatta målningar,
originallitografier, etsningar, originalskulpturer, textila konstverk.

KAF överinstämmer med detta genom att förtydliga att det skall röra sig
om originalverk där försäljning sker i andra hand och då gälla målningar, 63

1988/89:KrU7

Bilaga 3

teckningar, grafik, skulpturer i olika material, textilkonst, vävningar etc., 1988/89:KrU7

samt konsthantverk av typ keramik, lera och glas. Bilaga 3

Vilken avgift

Vilken avgift bör användas vid införande av konstavgift?

Konstnärsnämnden föreslår att denna avgift skall utgöras av en punktskatt,
administrerad av skattemyndigheterna, och låta den inkasseras av en
särskild fond, som får i uppdrag att förvalta och fördela pengarna.

Man föreslår vidare att ett konstavtal för detta med intressenterna på
området, skall införas, liknande det som nu finns på filmområdet.

KAF ställer sig bakom idén med ”konstavtal” å ena sidan staten å den
andra konsthandeln. Det verkar vara det minst byråkratiska system med att
införa en acceptabel konstavgift. Däremot kan inte KAF instämma i nämndens
förslag när det gäller att konsthandeln skall avstå 5 % av momsen mot
att branschen i motsvarande förbinder sig att betala in en konstavgift om
lika mycket, alltså 5 %.

KAF anser att den momsavgift som föreligger skall gälla för konsthandeln
samtidigt som en avgift tas ut på 5 % vid konstauktioner, konsthandel i
andra hand gällande originalverk.

Konstnärsnämnden har i ett pressmeddelande informerat om att en
konstavgift i Sverige skulle kunna inbringa ca 12 milj. kr.

Fondens användning

Konstnärsnämnden redogör ingående i sitt förslag om hur en tillkommande
fond skall använda sina medel samt att denna fond skall knytas till en
befintlig organisation eller myndighet.

Nämnden tar upp motion Kr310 (vpk), där det föreslås att administrationen
bör ligga hos konstnärernas riksorganisation (KRO). Det förslaget förefaller
för KAF vara helt uteslutet. Detta markerar samtidigt nämnden i sin
rapport med att påpeka att "man kan emellertid ifrågasätta lämpligheten av
att en avgift av det slag det här är fråga om förvaltas av en av konstnärernas
fackliga organisationer”.

KAF instämmer naturligtvis i denna aspekt. Det är naturligtvis upp till
Konstnärsnämnden att markera vilka organisationer som är av facklig art.

Enligt KAF och övriga fackliga organisationer anslutna till centralorganisationer,
är inte KRO någon fackförening men däremot en stor intresseorganisation
för bildkonstnärer i Sverige som bl.a. har representation i Sveriges
bildkonstnärsfond och statens konstråd.

Konstnärsnämnden fortsätter med att konstatera att ”Därtill kommer att
det alltid finns en risk för att det organ som fördelar pengarna kritiseras för
bristande oväld”...”misstanke att favorisera sina egna medlemmar”.

Detta är naturligtvis mycket viktigt att ta fasta på när man nu avser att
tillsätta en ny fond som kommer att få ansvaret att fördela medel till konstnärer
i någon form.

KAF har under många år kritiserat bl.a. Bildkonstnärsfonden och dess 64

fördelningsverksamhet när det gäller just fördelningen av medel till konstnärer.

Två konstnärsorganisationer, KRO och KIF, har i denna fond en majoritet.
Dess antal tillsätts genom en förordning.

När nu konstnärsnämnden föreslår, att konstnärsnämnden är den myndighet
som är lämpad med uppgift att inkassera och fördela dessa medel
inom ett femte organ av de nuvarande fyra, är KAF delvis kritiska till detta
förslag. Därmed inte sagt att det vore naturligt med den tradition som det
svenska konstlivet har genomlevt. Den statliga stipendienämnden har ju i
åratal haft uppgiften att fördela ersättningar till konstnärer. Men nu är
frågan i vilket syfte denna konstavgift och dess medel skall användas till.

Motiveringen till att K. AF anser att konstnärsnämnden och Sveriges bildkonstnärsfond
tidigare inte visat att dess arbetssätt, fördelningskriterier och
sammansättning givit rättvisa och skapat förtroende med handläggningen
av de medel man under åren haft att fördela till konstnärer.

Denna kritik får ses ur den synvinkel att K AF ej har haft insyn i verksamheten,
fördelningen har missgynnat de konstnärer som har stått utanför
KRO, KIF, alltså KAF-medlemmar och oorganiserade yrkesverksamma
konstnärer.

Organisationsbidrag

Organisationsbidragen som fondstyrelsen började att utdela till de medverkande
organisationerna, KRO —KIF, med en början 1983, är ett exempel
på en orättfärdig medelsfördelning genom att favorisera sina egna medlemmar
och organisationer.

Organisationerna har givits ett alltför stort och dominerande inflytande
över detta statliga organ till nackdel för de konstnärer som står utanför
organisationerna i fråga.

Man kan i och för sig hysa olika uppfattningar om lämpligheten av dylika
korporativistiska sammansättningar i den statliga sektorn, som bildkonstnärsfonden
utgör.

KAF vill inte medverka till att det utöver de organ konstnärsnämnden
förfogar över, tillförs ytterligare en s.k. ”bildkonstnärsfond” där konstnärerna,
säljarna utgör en majoritet.

Vidare har KAF kritiserat föregående års reform av ”individuell visningsersättning”,
som inte skapar någon rättvisa i systemet samtidigt som
bedömningen skall utgå från verk som tidigare har förvärvats till det offentliga.

KAF anser därför att det skall skapas ett objektivt och neutralt organ sorn
får i uppgift att förvalta och fördela inkommande medel till bild- och formkonstnärer
av kollektiv art.

Ny förordning

Den 9 juni utfärdades en ny förordning för statens konstråd samt för
Nämnden för utställningar av nutida konst i utlandet (NUNSKU). Rege- 65

1988/89:KrU7

Bilaga 3

ringen föreskriver där att (16 §) ”Ledamöter och ersättare för ledamöter
utses av regeringen för en bestämd tid, dock högst tre år”.

Detta avser bl.a. att ge intressenter och organisationer platser i nämnder
och styrelser i syfte att bredda inflytandet. Denna förordning kommer att
träda i kraft vid nästa mandatperiod.

Det är enligt KAF viktigt att det ges tillfälle för övriga organisationer,
institutioner att få representation över de medel som fördelas till ett kollektiv
av kulturarbetare.

Statens kulturråd

Slutsatsen av det här ovan förda resonemanget är att ett inrättande av konstavgiftsorgan
bör tillföras statens kulturråd som har ett centralt ansvar för
den statliga kulturpolitiken.

Kulturrådet har ett direkt ansvar för statens insatser på bl.a. följande
områden:

— bildkonst, museer och utställningar,

— kulturverksamhet inom folkbildning och föreningsliv.

Kulturrådet har också till uppgift att:

— samordna statens insatser på kulturområdet, bedöma behovet av statliga
anslag för olika kulturändamål,

— fördela vissa bidrag till kulturell verksamhet.

Som exempel på stödverksamhet från kulturrådet kan nämnas följande:

Bidrag till konsthantverkskooperativ, bestående av yrkesverksamma
konsthantverkare, bidrag till lokala arbetslivsmuseeer, bidrag till kulturella
ändamål, stöd till museer och utställningslokaler, stöd till svenskt barnbildsarkiv,
kulturtidskriftsstöd o.d.

Konstnärskollektivet

Medel från en konstavgift bör alltså i första hand utgå till konstnärer som
kollektiv, i andra hand kan enskilda insatser göras för att stödja konstnärligt
projektarbete.

Följande stöd och utvecklingssatsning kan göras:

— Genom att regionalt stödja och främja utställningslokaler, museer etc.,
där det i dag saknas — i många kommuner — en lämplig utställningslokal
för ortens yrkesverksamma konstnärer och för den befolkning som
skall kunna ta del av dessa kulturyttringar,

— Upprustning och utbyggnad av kollektivverkstäder för konstnärer och
arbetslokaler (ateljé) bör stödjas, där alla konstnärer skall ha tillgång till
dessa öppna arbetslokaler,

— Projektarbeten, kanske i samarbete med riksutställningar, kan uppmuntras.
Ett bra exempel på detta är projektet ”1 själva verket”, genomfört
av Metallförbundet m.fl., där arbetsuppgifter delades mellan konstnärer
och författare,

— Ersättning kan utgå till konsthantverkskooperativ, och bör således även
utgå till bildkonstnärer i ateljeföreningar, 66

1988/89 :KrU7

Bilaga 3

— Konstavgiften kan även diskuteras till att stödja de kulturtidskrifter som
i dag är knutna till bild- och formkonstnärernas tidningsorgan,

— Inkomsterna kan slutligen användas till att stödja projekt som ”Kultur i
skola”, för att möta ett ökande behov av konstbildning inom skolans
område.

Sammanfattning och förslag

KAF ställer sig positiv till att en konstavgift om 5 % införs på andrahandsförsäljning,
yrkesmässig sådan, av bild och form. Vad som då avses är
auktionsförsäljningen och övrig konsthandel rörande originalverk.

Frågan om andrahandsförsäljning av konst, speciellt vad avser auktionsförsäljningen,
har länge varit en fråga som KAF framfört som alternativ för
att skapa medel till kulturellt stöd för nu verksamma konstnärer. KAF anser
därför att en avgift om 5 % är väl motiverad i syfte att mildra en ökad
spekulation på konstmarknaden.

KAF instämmer dock inte med vad som föreslås i konstnärsnämndens
utredningsrapport, att ett femte organ skall bildas inom nämnden som får i
uppdrag att inkassera och fördela medel till konstnärer.

KAF anser, vad som framgår av yttrandet, att denna uppgift skall åligga
statens konstråd genom att ett organ, av typ referensgrupp bildas bestående
av tjänstemän inom rådet, konstvetare, kulturvetare, museiintendent och
liknande. Avsikten skall vara att verksamheten och utvecklingsarbetet bedrivs
i en neutral anda. Möjligen bör denna referensgrupp diskutera med
institutioner, konstnärsorganisationer och andra kulturarbetare för att söka
breda lösningar.

KAF vill sammanfattningsvis lämna följande förslag:

— att en konstavgift om 5 % tas ut på försäljningssumman vid yrkesmässig
andrahandsförsäljning av originalkonst,

— att denna avgift regleras genom avtal mellan staten och auktionsfirmorna,
konsthandeln,

— att konstavgiften ej skall reducera konsthandelns redovisning av moms
med den avgift som läggs på en vidareförsäljningsavgift,

— att avgiften skall inkassera, förvaltas och fördelas kollektivt samt genom
projektstödjande verksamhet till bild- och formkonstnärer, av ett särskilt
organ inom statens kulturråd,

— att detta organ och sammansättning skall vara neutral och bestå av rådets
tjänstemän, konstvetare, kulturvetare, museiintendent,

— att konstavgiften skall omfatta originalverk av bildkonst: målningar,
teckningar, grafik, skulpturer, textilkonst, konsthantverk — keramik,
lera och glas.

1988/89:KrU7

Bilaga 3

67

Innehållsförteckning 1988/89:KrU7

Sammanfattning 1 Bilaga 3

Motioner •

Ärendets beredning 2

Sammanfattning av remissyttranden 2

Utskottet 6

Hemställan 9

Reservationer 9

Bilagor

1. Skatteutskottets yttrande 1988/89:SkUly 11

2. Lagutskottets yttrande 1988/89 :LUly 15

3. Remissyttranden 19

Konstnärsnämnden (jämte rapporten Konstavgift) 19

Statens kulturråd 43

Statens konstråd 44

Statens konstmuseer 44

Upphovsrättsutredningen 45

Riksskatteverket 45

Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd 47

Konstnärernas riksorganisation 49

Föreningen Svenska tecknare 50

Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare ... .5 1

Svenska fotografernas förbund 51

Aktiebolaget Stockholms auktionsverk 51

Aktiebolaget Bukowski-Auktioner 53

Beijers Auktioner/Scandinavian Art & Antiques AB 58

Sveriges konst- och antikhandlareförening 59

Svenska föreningen för upphovsrätt 61

Stockholms handelskammare 61

Sveriges allmänna konstförening 62

Konstnärernas allmänna fackförbund 62

Svenskt Tryck Stockholm 1988