Vattenlagen
Betänkande 1988/89:JoU4
Jordbruksutskottets betänkande
1988/89:JoU4
Vattenlagen
1988/89
JoU4
Sammanfattning
Utskottet behandlar i betänkandet ett antal motioner från den allmänna
motionstiden 1988 om skilda vattenlagsfrågor. Dessa avser prövningen av
minikraftverk, utredningar och dispensregler i vattenmål, ersättning för
skador i vissa fall och bygdeavgifter. Samtliga yrkanden avstyrks.
Till betänkandet fogas 5 reservationer (fp, c, vpk, mp) och 1 särskilt
yttrande (c).
Motioner
1987/88:Jo901 av Siw Persson m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i vattenlagen så att
samma regler beträffande utredningsmöjligheter gäller både stora och små
kraftverk,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om att regeringen bör förbehålla sig prövningen av vissa
minikraftverk som vägledning för vattendomstolarnas bedömning av allmänna
intressen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring av vattenlagens
tillåtlighetsregler i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i vattenlagen
att regeringen alltid skall pröva minikraftverk i undantagna älvar och
älvsträckor,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om dispensregeln i vattenlagen.
Motiveringen återfinns i motion 1987/88:Bo504.
1987/88:Jo902 av Bo Finnkvist och Leo Persson (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
ersättning för skador i samband med översvämningar efter reglerade
vattendrag.
1987/88:Jo903 av Lars Ernestam och Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
miljökonsekvensanalyser och utredningar i samband med vattenmål.
1 Riksdagen 1988/89. 16sami Nr 4
1987/88:Jo904 av Per-Ola Eriksson och Börje Hörnlund (c) vari yrkas att
riksdagen beslutar om sådan ändring i 10 kap. vattenlagen att kommun ges
förvaltnings- och beslutanderätt över bygdeavgifter från vattenregleringar.
1987/88:Jo905 av Elving Andersson m.fl. (c, fp, vpk) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
ändring av vattenlagens ersättningsregler.
Prövningen av minikraftverk m.m.
Gällande bestämmelser m.m.
Byggande av vattenkraftverk utgör enligt vattenlagen (1983:291) - VL -vattenföretag som kräver tillstånd enligt denna lag. Ansökan om tillstånd
prövas av vattendomstolen eller - i vissa fall - av regeringen. Ill kap. VL
anges genom uppräkning vissa större vattenföretag som är underkastade
obligatorisk regeringsprövning. Vidare får regeringen förbehålla sig tillåtlighetsprövningen
av annat vattenföretag som är av betydande omfattning eller
ingripande beskaffenhet (11 kap. 3 § VL).
I lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. - NRL- anges
de skyddade älvar och älvsträckor vari förbud råder mot byggande av
vattenkraftverk, vattenreglering m.m. Undantag görs dock för vattenföretag
som förorsakar endast obetydlig miljöpåverkan (3 kap. 6 § NRL). Innan
naturresurslagens tillkomst gällde enligt vattenlagen ett system som innebar
att samtliga vattenföretag som berörde ett skyddat vattenområde skulle
tillåtlighetsprövas av regeringen, oavsett företagets storlek.
Beträffande undantagsregeln i 3 kap. 6 § NRL anförde föredragande
departementschefen sammanfattningsvis bl.a. följande.
Av gällande riktlinjer följer i princip att ingen utbyggnad för vattenkraftsändamål
kan tillåtas i de nu avsedda älvarna och älvsträckorna. I två speciella
fall kan dock undantag göras från denna princip. Det ena avser fall då andra
alternativ för att ordna energiförsörjningen för enstaka hushåll, t.ex.
dragning av en kraftledning, kan innebära större inverkan på miljön än ett
minikraftverk. Det andra avser fall då det på den aktuella platsen redan finns
en anläggning som påverkar vattendraget. En förutsättning för att utbyggnad
i dessa fall skall tillåtas är dock att åtgärden kan vidtas utan att syftet med
bestämmelsen om undantag från vattenkraftsutbyggnaden förfelas. Särskilda
krav kan ställas på åtgärdernas utformning med tanke på naturvården,
fisket och landskapsbilden. Det kan inte tillåtas att ett flertal minikraftverk
med var för sig obetydlig miljöpåverkan, men med en sammantagen negativ
effekt på miljön, kommer till stånd i en viss undantagen älv eller älvsträcka
(prop. 1985/86:3 s. 110 f.).
Tidigare riksdagsbehandling
Vid behandlingen av följdlagstiftningen till ny plan- och bygglag erinrade
bostadsutskottet om tidigare uttalanden i förarbetena till NRL och framhöll
bl.a. följande:
1988/89:JoU4
2
Enligt utskottets uppfattning finns det sålunda utförliga motiv till ledning för
prövningen av vilka mindre vattenkraftsföretag som skall kunna tillåtas i de
skyddade vattenområdena och älvsträckorna. Dessa motiv tjänar till lika stor
vägledning för vattendomstolarna som de skulle göra för regeringen, om den
skulle behålla prövningen. Emellertid bör det knappast vara en regeringsfråga
att pröva de vattenföretag med endast obetydlig miljöpåverkan som trots
förbudet kan få komma till stånd (BoU 1986/87:4 s. 41).
Beträffande miljöhänsyn vid utbyggnaden av minikraftverk besvarade miljöoch
energiminister Birgitta Dahl den 20 oktober 1988 en i riksdagen ställd
fråga. Statsrådet framhöll härvid bl.a. att regeringen uppmärksammat frågan
om miljöintressenas ställning vid utbyggnad av små vattenkraftverk. Vissa
länsstyrelser har nu redovisat ett av regeringen i april 1988 givet uppdrag att
inventera aktuella mindre kraftverk. Materialet bearbetas för närvarande
inom regeringskansliet med avsikt att senare under innevarande riksmöte tas
upp i en proposition till riksdagen.
Utredningen i vattenmål m.m.
Gällande bestämmelser m.m.
Vid handläggningen av vattenföretag skall kammarkollegiet underrättas och
i vissa fall föra talan för tillvaratagande av allmänna intressen såvida dessa
berörs. Även fiskeristyrelsen skall vid behov underrättas ävensom berörda
kommuner, länsstyrelser och statliga myndigheter (12:14—15, 12:20, 13:23
och 13:25 VL).
Vid vattenlagens tillkomst uttalade föredragande departementschefen
bl.a. följande beträffande tillvaratagandet av allmänna intressen:
Vid bevakningen av de allmänna intressena är kammarkollegiet uppenbarligen
i stor omfattning beroende av initiativ och råd från berörda fackmyndigheter.
Så har det t.ex. ansetts vara av stor vikt att statens naturvårdsverk
bevakar allmänna miljövårdsintressen i vattenmål, särskilt sådana som avser
vattenbyggnadsföretag. Därvid har det förutsatts att kollegiets talan utförs i
nära samarbete med naturvårdsverket (se prop. 1969:28 s. 290)
Det ligger i domstolsförfarandets natur att man måste begränsa antalet
parter som skall kunna ta självständiga, processuella initiativ för det
allmänna, antingen som sökande eller som motpart till företagaren. Jag
biträder därför utredningens förslag att det allmänna i sådana fall bör
företrädas endast av kammarkollegiet och berörda kommuner
Domstolen resp. förrättningsmannen bör se till att utredningen blir så
fullständig som möjligt, bl.a. genom att inhämta yttranden från berörda
myndigheter. En sådan ordning kräver då med nödvändighet att alla de
särskilda myndigheter som har till uppgift att bevaka vissa typer av allmänna
intressen var för sig och ibland också oberoende av varandra framför sina
synpunkter och förslag direkt till tillståndsmyndigheten. Några krav på att
formella yrkanden måste framställas genom kammarkollegiet eller kommunen
bör enligt min mening inte ställas upp i sådana fall, utan vad
myndigheterna har anfört bör beaktas av tillståndsmyndigheten inom ramen
för dess officialprövnings- och utredningsskyldighet. Myndigheterna bör
också ha rätt att i ett till högre instans fullföljt mål anföra sina synpunkter,
1988/89:JoU4
3
dock utan ställning av part (jfr NJA 1959 s. 81). (prop. 1981/82:130 s.
147-149).
För förberedelse av större vattenföretag gäller enligt 11 kap. VL särskilda
regler.
Vid större företag skall företagaren underrätta kammarkollegiet, statens
naturvårdsverk, statens planverk, statens energiverk, riksantikvarieämbetet,
statens historiska museer samt berörda länsstyrelser och kommuner.
Sjöfartsverket, fiskeristyrelsen och lantbruksstyrelsen skall underrättas i den
mån deras resp. verksamhet berörs (11 kap. 8 § VL).
När företagets förutsättningar klarlagts skall företagaren i samråd med
berörd länsstyrelse bereda kommuner, myndigheter och sammanslutningar
som berörs möjlighet att framföra önskemål (11 kap. 9 § VL).
Medför företaget skada på fiske, rennäring och jordbruk får fiskeristyrelsen
resp. lantbruksstyrelsen förordna om utredning. Motsvarande utredning
kan även förordnas av riksantikvarieämbetet, statens historiska museer och
statens naturvårdsverk (11 kap. 10 § VL).
Tidigare riksdagsbehandling
Frågan om ett stärkande av naturvårdsintressena vid tillämpningen av
vattenlagen har tidigare behandlats av jordbruksutskottet (JoU 1985/86:23).
I betänkandet anförs bl.a.:
Justitieministern (statsrådet Wickbom) besvarade nyligen i riksdagen en
interpellation (1985/86:26) av Mats O Karlsson om förstärkt bevakning av
naturvårdsintressena i vattenmål. I sitt svar framhöll justitieministern att den
nya vattenlagen i betydande utsträckning har stärkt naturvårdens ställning
vid tillståndsprövningen och även inneburit väsentligt ökade möjligheter att
ompröva villkoren för redan meddelade tillstånd. Enligt justitieministern
förelåg det därför generellt sett inte något behov av att ändra vattenlagen för
att stärka naturvårdens intressen. Beträffande myndighetsbevakningen av de
allmänna intressena betonade han vattendomstolarnas skyldighet att utan
yrkande pröva olika frågor och att domstolen för dessa hänsynstaganden
skall inhämta yttranden från olika fackmyndigheter. Efter att ha redogjort
för bakgrunden till att kammarkollegiet också i den nya vattenlagen givits
rätt att föra det allmännas talan i vattenmål uttalade justitieministern att
kammarkollegiet i dessa mål självfallet skall samråda med fackmyndigheter
och andra.
De överväganden som - i enlighet med vad som redovisats i det föregående
- har legat till grund för den gällande ordningen att kammarkollegiet för det
allmännas talan i vattenmål äger enligt utskottets mening alltjämt full
giltighet. Vad som anförts i de nu ifrågavarande två motionerna är inte ägnat
att föranleda någon ändrad inställning härvidlag från utskottets sida.
Utskottet finner således att det inte föreligger skäl att vidta någon sådan
ändring i vattenlagen som motionärerna har föreslagit. Därvid har utskottet -i likhet med justitieministern i sitt interpellationssvar - beaktat den
långtgående skyldighet som enligt vattenlagen vilar på domstolarna att
oavsett yrkanden pröva olika i målet uppkomna frågor, särskilt i vad mån
hänsyn skall tas till allmänna intressen (3 kap. 1-4 §§ vattenlagen) samt,
vilket förtjänar att än en gång understrykas, att det förutsätts att kammarkollegiet
i vattenmål utför sin talan i nära samarbete med berörda fackmyndigheter.
1988/89:JoU4
4
Vattenlagens dispensregler
1988/89:JoU4
Gällande bestämmelser m.m.
Frågan om tillkomsten av ett vattenföretag kräver en allsidig bedömning.
Lämpligheten av ett tillämnat vattenföretag måste bedömas med utgångspunkt
i behovet av långsiktigt hushållande med landets samlade mark- och
vattentillgångar.
Ett vattenföretag får således inte komma till stånd om det med hänsyn till
valet av plats eller på annat sätt möter hinder från allmänna planeringssynpunkter.
Vid prövningen skall naturresurslagen tillämpas (3 kap. 1 § VL).
Hinder enligt 1 § är absolut och kan inte bli föremål för dispens.
Ett vattenföretag får inte strida mot detaljplan eller områdesbestämmelser.
Om syftet med plan eller bestämmelser inte motverkas får mindre
avvikelser göras. Hänsyn skall även tas till andra bestämmelser för mark- och
vattenområdens användning vid utförande av vattenföretag (3 kap. 2 § VL).
Vad beträffar den allmänna avfattningen av tillåtlighetsreglerna anförde
föredragande departementschefen följande:
Jag vill särskilt stryka under att mer allmänt avfattade tillåtlighetsregler bör
kunna ge bättre utrymme för att ta hänsyn till de olika vattenföretagens
särdrag och möjliggöra en mera samlad bedömning av tillåtligheten av ett
vattenföretag. Bättre hänsyn till ändrade förhållanden och till samhällsutvecklingen
kan också tas genom sådana regler. Prövningen av vattenföretagen
kommer liksom hittills att ske vid vattendomstol eller, såvitt avser
markavvattningsföretag, vid förrättning. Det finns en sedan länge utbildad
praxis i vattenrättsskipningen beträffande vilka intressen av allmän art som
bör beaktas vid tillåtlighetsprövningen. Denna praxis kan ge god ledning
också vid tillämpningen av den nya lagen (prop. 1981/82:130 s. 388).
I förslaget till följdlagstiftning till ny plan- och bygglag (PBL) anförde
föredragande departementschefen bl.a. att beslut enligt PBL om mark- och
vattenanvändning skall ligga till grund för alla efterföljande beslut om
användningen av dessa mark- och vattenområden. Beslut enligt PBL skall
ändras eller upphävas om nya förutsättningar är för handen (prop. 1985/
86:90 s. 199).
Även om hinder inte möter enligt 3 kap. 1 och 2 §§ VL får ett vattenföretag
inte komma till stånd om någon skada eller olägenhet av större betydelse
därigenom uppkommer för allmänna intressen, såvida inte regeringen ger
särskilt tillstånd. Det kan ske om regeringen finner att företaget är av
synnerlig betydelse från allmän synpunkt (3 kap. 3 § VL).
I propositionen framhålls att regeln vid tillåtlighets- prövningen möjliggör
ett beaktande av de sammanlagda olägenheterna av ett vattenföretag.
Samtliga i äldre vattenlag uppräknade intressen omfattas av förevarande
generella skyddsbestämmelse. Vid tillämpningen skall endast beaktas skador
och olägenheter som oavsett företagets art och omfattning kan anses vara av
större betydelse. Genom dispensregeln möjliggörs vattenföretag som har
stor positiv betydelse för landet, orten eller näringslivet eller eljest ur allmän
synpunkt. Dispensregeln får betydelse närmast för större vattenföretag
(prop. 1981/82:130 s. 99, 415-416).
För att hindra tillkomsten av vattenföretag som inte är samhällsekonomiskt
motiverade föreskrivs att ett vattenföretag endast får komma till stånd
om fördelarna från allmän eller enskild synpunkt överväger kostnaderna,
skadorna och olägenheterna (3 kap. 4 § VL).
Enligt propositionen bör den helhetsbedömning som här avses baseras på
en ekonomisk analys av rimlig omfattning. Även indirekta ekonomiska
verkningar, nytta för tredje man och eventuella sekundära skador bör
beaktas. Paragrafen medger att företag som vid en strikt ekonomisk
bedömning visar förlust får komma till stånd på grund av dess allmänna
betydelse (miljövård, fiske etc.) (prop. 1981/82:130 s. 100-102).
Ersättning för översvämningsskador
Gällande bestämmelser, m.m.
Det skadeståndsrättsliga ansvaret för översvämningsskador åvilar anläggningens
ägare. Ansvaret är grundat på vårdslöshet (culpa) enligt allmänna
skadeståndsrättsliga principer.
I anledning av vissa större dammbrott med efterföljande översvämningar
under hösten 1985 tillkallade regeringen en särskild utredare med uppdrag
att utreda dammsäkerhetsfrågor m.m. Utredningen lade fram sitt slutbetänkande
(SOU 1987:64) i november 1987. Utredaren berör i huvudsak de
förebyggande åtgärder som kan vidtas till skydd mot kommande översvämningsskador.
Utredaren konstaterar därvidlag bl.a. att aktiviteter pågår
inom berörda kommuner och länsstyrelser för att minska översvämningsproblemen.
Många av de invallningar etc. som byggdes som räddningstjänst
under översvämningarna år 1985 har senare permanentats som skadeförebyggande
åtgärder.
I de flesta fall vet man ganska väl vad som kan göras för att förebygga
översvämningar. Utredaren anser att det främst är samverkans- och finansieringsfrågor
som bromsar utvecklingen. Utredaren föreslår att regeringen
uppdrar åt länsstyrelserna i översvämningsdrabbade län att redovisa vilka
åtgärder som vidtagits eller planeras för att förbättra samverkan mellan
kommuner och andra som berörs av översvämningar.
Det extra skatteutjämningsbidraget för förebyggande åtgärder mot bl.a.
översvämningar kommer enligt utredaren att ha stor betydelse för utsatta
kommuner. Utredaren förordar att bidraget dimensioneras så att minst 10
milj. kr. per år under en tioårsperiod kan utgå till översvämningsförebyggande
åtgärder. Vidare föreslår utredaren att räddningsverkets anslag för
översiktliga undersökningar rörande bl.a. översvämningar fördubblas till 1,5
milj. kr. per år.
1988/89:JoU4
6
Ersättning för ideell skada
1988/89:JoU4
Gällande bestämmelser m.m.
I 9 kap. 1 § VL slås den generella ersättningsskyldigheten fast. Ersättningsskyldighet
enligt VL föreligger endast då någon har fått tillstånd enligt VL att
ta i anspråk eller att vidta åtgärder som skadar annans egendom. Med
tillstånd jämställs godkännande av arbeten och lagligförklaring enligt 4 kap.
4 och 5 §§ VL. Om däremot den skadegörande handlingen har vidtagits utan
tillstånd enligt vattenlagen, t.ex. en olaga dämning, bestäms inte ersättningen
enligt vattenlagen utan enligt allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser,
se t.ex. 3 kap. JB och skadeståndslagen (1972:207).
Skada i utomobligatoriska sammanhang anses vara den ekonomiska
förlust som den skadelidande har tillfogats genom den skadevållande
åtgärden. Skadan skall stå i ett naturligt orsakssammanhang med åtgärden
och kunna hänföras till en sak till vilken den skadelidande har rätt (sakskada)
eller till den skadelidandes person (personskada). Presumtionen anses vara
emot att andra slag av skador är ersättningsgilla. Här avses bl.a. allmän
förmögenhetsskada (skada på en persons förmögenhetsställning eller förvärvsverksamhet
i allmänhet) och ideell skada.
Vattenlagens ersättningsregler omfattar ekonomiska skador på fast eller
lös egendom (sakskador). Allmän förmögenhetsskada är också ersättningsgill.
Däremot ger vattenlagen inte möjligheter att döma ut ersättning för
ideell skada.
Rekreationsvärden och liknande värden beaktas således i princip inte i
ersättningssammanhang. Däremot ingår det som ett väsentligt moment i
tillåtlighetsprövningen (se ovan) att bedöma ett vattenföretags effekter på
fiske och andra skyddade intressen och i vad mån hinder mot företaget
föreligger på denna grund. Alternativt kan särskilda villkor föreskrivas till
skydd för fisket m.m. (Strömberg, Vattenlagen med kommentar s. 129).
Bygdeavgifter
Gällande bestämmelser m.m.
Avgiftssystemet i vattenlagen omfattar bl.a. bygdeavgifter, som regleras
närmare i 10 kap. 1-4 §§ VL. Avgiftsskyldighet föreligger för drift av ett
vattenkraftverk, vattenreglering som avser års- eller flerårsreglering, viss
vattenöverledning samt ytvattentäkt. Vattendomstolen fastställer för dessa
företag en årlig bygdeavgift som utgår efter avgiftsenheter och avgiftsklasser,
vilka i huvudsak bestäms efter företagets storlek och påverkan på vattenförhållandena
och den omkringliggande bygden. För företag som påverkar
fisket m.m. kan årlig fiskeavgift utgå enligt 10 kap. 5-10 §§ VL.
Bestämmelser om användningen av avgiftsmedlen finns i förordningen
(1983:945) om avgifter enligt vattenlagen (1983:291), m.m. Bygdeavgiftsmedel
fördelas efter ansökan till den som lidit skada av ett vattenföretag och som
ej tilldömts ersättning av vattendomstolen. Återstående medel används för
allmänna ändamål i den bygd som berörs av företaget. Medlen fördelas
mellan de berörda länsstyrelserna i samråd. Om de inte kan enas, bestämmer
regeringen fördelningen.
Samråd sker alltid med berörda kommuner innan medlen fördelas.
Kommunerna har möjlighet att bilda kommunala fonder för bygdens
näringsliv, vilket innebär att man på lokal nivå kan besluta om medelsfördelningen.
I propositionen med förslag till ny vattenlag anförde föredragande
departementschefen att kommunerna liksom tidigare borde vara huvudmottagare
av avgiftsmedel. Det ansågs dock inte lämpligt att låta kommunerna
ha hand om avgifter som avser kompensation till enskild skadelidande. Att
dela upp avgiften i två delar med hänsyn till ändamålet skulle å andra sidan
medföra ett administrativt merarbete och ibland också innefatta svåra
avvägningar. Om kommunen skulle ersätta länsstyrelsen som avgiftsmyndighet,
skulle också det hävdvunna bygdebegreppet försvinna (prop. 1981/
82:130 s. 189 f.).
Utskottet
Prövningen av minikraftverk m.m.
I motion Jo901 av Siw Persson m.fl. (fp) framförs bl.a. yrkanden rörande
prövningen av minikraftverk enligt vattenlagen. Motiveringen återfinns i
motion Bo504 om älvskyddet.
I motionen framhålls bl.a. att skadorna vid byggandet av minikraftverk
visat sig bli betydligt större än väntat samtidigt som det blivit aktuellt att
bygga sådana kraftverk i ett antal biflöden till älvarna i Norrland. Vattendomstolarnas
bedömning av skadorna bygger enligt motionen på en föråldrad
syn och motsvarar endast erfarenheterna från större kraftverksbyggen
med relativt omfattande skador. Därför föreligger svårigheter att göra en
riktig bedömning av skadorna vid mindre vattendrag. Riksdagen bör
uppmana regeringen att förbehålla sig prövningen av ett antal minikraftverk
och därigenom skapa en fastare praxis till ledning för domstolarna i
bedömningen av det allmänna intresset (yrkande 2).
Minikraftfrågan har enligt motionen blivit så allvarlig att en ändring av
tillåtlighetsreglerna behövs så att skadornas omfattning vid ett bygge av
sådant kraftverk får en riktig bedömning. Regeringen bör till riksdagen
återkomma med förslag (yrkande 3).
Motionärerna framhåller vidare att före naturresurslagens införande var
regeringsprövning av minikraftverk obligatorisk. Efter lagens tillkomst har
utbyggnadsprojekt aktualiserats i skyddade älvar och älvsträckor. Detta bör
föranleda en ändring i 11 kap. VL så att tillåtligheten i alla skyddade vatten
skall prövas av regeringen (yrkande 4).
Utskottet delar motionärernas oro inför den ökande utbyggnaden av
minikraftverk, särskilt i de skyddade vattendragen. Det är av största vikt att
miljöintressena beaktas i samband med prövningen av sådana vattenföretag,
och utbyggnaden bör alltid ske på ett sådant sätt att man inte kommer i
1988/89 :JoU4
8
konflikt med dessa intressen. Med hänsyn till den intensiva verksamhet som
pågår för att bygga ut mindre vattendrag - vilket ökar konfliktriskerna - kan
det finnas skäl att se över prövningen av utbyggnaden av mindre kraftverk.
Utskottet anser dock inte att riksdagen nu genom någon åtgärd eller
uttalande bör föregripa det av regeringen till innevarande riksmöte aviserade
förslaget beträffande miljöintressenas ställning vid utbyggnaden av små
vattenkraftverk. Motion Jo901 yrkande 3 bör därför inte nu föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Beträffande den i motionen (yrkandena 2 och 4) aktualiserade frågan om
regeringsprövningen av minikraftverk vill utskottet erinra om att riksdagen
tidigare (BoU 1986/87:4) hänvisat till de utförliga motiv som finns till ledning
för prövningen av vilka mindre vattenkraftsföretag som skall kunna tillåtas i
skyddade vattendrag. Utskottet har dessutom erfarit att regeringen vid flera
tillfällen under senare år förbehållit sig rätten att pröva mindre vattenkraftsföretag.
Med hänsyn härtill och då utskottet även funnit skäl att avvakta det
ovan nämnda regeringsförslaget avstyrks motion Jo901 i berörda delar.
Utredningen i vattenmål m.m.
I motion Jo901 anförs också att utredningsmöjligheterna beträffande de små
kraftverksföretagen är betydligt sämre än för större eftersom endast
domstolen kan förordna om utredningar. Samma utredningsmöjligheter
skall gälla för både stora och små företag, dvs. de bör kunna förordnas av
naturvårdsverk, fiskeristyrelse m.fl. (yrkande 1).
I motion Jo903 av Lars Ernestam och Siw Persson (fp) framhålls att det i
samband med vattenmål är angeläget att genomgripande och väldokumenterade
undersökningar görs av ekologiska förhållanden och naturvärden. Ett
sådant förfarande är en förutsättning för välgrundade beslut. Den ekologiska
information som annars skulle gå förlorad kan komma forskningen till godo.
Kammarkollegiet har visserligen det övergripande ansvaret, men det kan
vara rimligt att naturvårdsverket med sin expertis får ansvaret för att
utredningsarbetet genomförs. Arbetet borde rimligtvis bekostas av företaget
som står för utbyggnaden, och stor vikt skall läggas på att denna opartiska
utredning igångsätts så snart ett utbyggnadsintresse aktualiseras.
Utskottet erinrar om att vattenlagen innehåller ett flertal bestämmelser
som direkt eller indirekt innebär krav på utredningar av ett vattenföretags
effekter i olika avseenden. Frågan om tillkomsten av ett vattenföretag kräver
en allsidig bedömning med utgångspunkt bl.a. i behovet av en långsiktig
hushållning med landets samlade mark- och vattentillgångar. Bestämmelserna
om tillåtlighetsprövning förutsätter en ingående belysning av företagets
förenlighet med fastställda planer och av dess effekter på allmänna och
enskilda intressen. Bland de allmänna intressena ingår givetvis naturvårdens
och miljövårdens intressen. Mot bakgrund av det anförda och då utskottet
inte finner anledning att frångå sitt i det föregående redovisade ställningstagande
beträffande den gällande ordningen för prövningen av vattenföretag
enligt vattenlagen avstyrks motionerna Jo901 yrkande 1 och Jo903.
1988/89:JoU4
9
Vattenlagens dispensregler
1988/89:JoU4
I motion Jo901 framhålls vidare att riksdagen vid en rad tillfällen poängterat
att de av riksdagen godkända riktlinjerna för energipolitiken inte får leda till
en faktisk urholkning av vattenlagens tillåtlighetsregler. Tillämpningen av
den s.k. dispensregeln begränsas av den restriktiva utformning regeln fått.
Dispens får endast medges när mycket starka skäl talar för ett vattenbyggnadsföretag
(JuU 1971:13 s. 81). Riksdagen har vidare uttalat att de verkliga
tillskottsmöjligheterna bestäms genom restriktioner i den fysiska riksplaneringen
och VL:s regler inkl. dispensregeln (NU 1975:30 s. 57). I samband
med naturresurslagens behandling uttalade riksdagen att den ordning för
beslut om utbyggnad av vattenkraft som riksdagen tidigare uttalat ligger fast
(BoU 1986/87:3 s. 20). Regeringen har således enligt motionärerna att ta
hänsyn till de skador som åstadkoms eftersom inga aktuella projekt är av den
storleksordning att dispensregeln kan övervägas. Detta bör regeringen ges
till känna (yrkande 5).
Utskottet anser liksom motionärerna att det är angeläget att understryka
den restriktiva utformning - företag av synnerlig betydelse från allmän
synpunkt - som undantagsregeln i 3 kap. 3 § VL erhållit. Avsikten torde inte
vara att undantagsregeln skall tillåta något genomgripande avsteg från de
grundsatser om skydd för det allmänna intresset som finns i vattenlagen.
Utskottet har också erfarit att dispensregeln som innefattas i förevarande
lagrum hitintills inte tillämpats i något fall under den nya vattenlagens
giltighetstid. Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att motionens
syfte i huvudsak är tillgodosett. Motionen bör i denna del således inte
föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens sida.
Ersättning för översvämningsskador
I motion Jo902 av Bo Finnkvist och Leo Persson (s) anförs bl.a. att det i
allmänhet är samhällets olika instanser som får gå in och täcka de
ekonomiska skadorna i samband med översvämningar i reglerade vattendrag.
Privatpersoner som drabbas har ytterst små möjligheter att få rimlig
ersättning för skada eller förlorad egendom. Befintliga försäkringar har höga
självrisker. Det borde gå att konstruera en fond för dessa typer av skador.
Fonden skulle finansieras av kraftindustrin. Regeringen bör enligt motionärerna
ta upp förhandlingar med de vattenkraftproducerande företagen om
inrättandet av en sådan fond som med en generös tillämpning ersätter
översvämningsskador. I andra hand bör lagstiftning aktualiseras.
Såsom utskottet tidigare framhållit torde översvämningsskador i anslutning
till vattendrag m.m. huvudsakligen ske i oreglerade älvar. Dammgenombrott
är mycket sällsynta (JoU 1987/88:1). Med hänsyn härtill och då -enligt vad utskottet erfarit - regeringen har för avsikt att under innevarande
riksmöte presentera ett förslag angående ökad dammsäkerhet m.m. bör
motionen inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
10
Ersättning för ideell skada
I motion Jo905 av Elving Andersson m.fl. (c, fp, vpk) framhålls att
fiskeupplevelsen som sådan i dag har ett så högt värde att det är orimligt att
den inte värderas i ett ersättningsärende. Nuvarande ersättningsregler
innebär också att den ersättning som utgår för att kompensera oundvikliga
skador blir alltför låg och att de fiskevårdande åtgärderna som kan utföras
som kompensation blir alltför ringa. Vattenlagens ersättningsregler bör
enligt motionärerna ändras så att även s.k. ideell skada kan ersättas.
Utskottet har ej funnit anledning att ifrågasätta de ovan redovisade
allmänna skadeståndsrättsliga principer som utgör grunden för vattenlagens
ersättningsregler. I detta sammanhang bör dock enligt utskottets mening
understrykas att rekreationsvärden och liknande värden utgör sådant
allmänt intresse som skall ingå i den prövning som görs av vattenföretags
tillåtlighet. Med det anförda avstyrker utskottet motionen.
Bygdeavgifter
I motion Jo904 av Per-Ola Eriksson och Börje Hörnlund (c) anförs att
förvaltningen av bygdeavgifterna enligt 10 kap. vattenlagen bör åvila den
kommun där vattenregleringen skett i stället för länsstyrelsen. Likaså bör
kommunen ha fullständig beslutanderätt över bygdeavgifter som härrör från
vattenregleringar inom den egna kommunen. Genom att överföra förvaltnings-
och beslutanderätt över bygdeavgifterna till kommunerna påskyndas
ärendebehandlingen. Beslutet fattas därigenom närmare de människor och
den region som berörts.
Utskottet har inhämtat uppgifter om vissa länsstyrelsers förvaltning av
ifrågavarande avgiftsmedel.
Enligt vad utskottet erfarit synes det i lagstiftningen påbjudna samrådsförfarande!
utgöra ett väl fungerande instrument för samarbetet mellan
länsstyrelser och kommuner i samband med förvaltningen av bygdeavgifterna.
Det bör framhållas att ett bifall till motionsyrkandet om utvidgad
kommunal beslutanderätt över avgiftsmedlen under alla förhållanden kräver
ytterligare överväganden angående formerna för fördelning av avgiftsmedel
från ett vattenföretag som berör flera kommuner. En sådan fördelning måste
rimligtvis göras på myndighetsnivå - som i dagens system - eller grundas på
detaljerade föreskrifter som bl.a. definierar både beloppets storlek och
mottagande kommun. Det sistnämnda alternativet förefaller från olika
synpunkter mindre praktiskt. Med hänsyn härtill och då utskottet inte heller
funnit någon anledning att frångå de principer för fördelningen av avgiftsmedel
som utskottet tidigare redovisat (JoU 1987/88:1) avstyrks motion Jo904.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande minikraftverk m.m.
att riksdagen avslår motion 1987/88:Jo901 yrkandena 2, 3 och 4,
2. beträffande utredningen i vattenmål m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Jo901 yrkande 1 och 1987/
88:Jo903,
1988/89:JoU4
11
3. beträffande dispensregeln i vattenlagen
att riksdagen avslår motion 1987/88:Jo901 yrkande 5,
4. beträffande översvämningsskador
att riksdagen avslår motion 1987/88:Jo902,
5. beträffande ersättning för ideell skada
att riksdagen avslår motion 1987/88:Jo905,
6. beträffande bygdeavgift
att riksdagen avslår motion 1987/88:Jo904.
Stockholm den 15 november 1988
På jordbruksutskottets vägnar
Karl Erik Olsson
Närvarande: Karl Erik Olsson (c). Håkan Strömberg (s), Sven Eric
Lorentzon (m), Lars Ernestam (fp), Martin Segerstedt (s), Jan Fransson (s),
Margareta Winberg (s), Åke Selberg (s), Annika Åhnberg (vpk), Åsa
Domeij (mp), Inge Carlsson (s), Kaj Larsson (s), Carl G Nilsson (m),
Gunnar Thollander (s), Karin Starrin (c), Anders Castberger (fp) och Thor
Mattisson (m).
Reservationer
1. Minikraftverk m.m. (mom. 1)
Lars Ernestam (fp), Annika Åhnberg (vpk), Åsa Domeij (mp) och Anders
Castberger (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ”Med hänsyn
till” och slutar med ”berörda delar” bort ha följande lydelse:
Den praxis som utvecklats under den gamla vattenlagens tid kan sägas
främst ha tagit sikte på större vattenföretag med förhållandevis omfattande
skador. Skadorna vid minikraftverks- utbyggnader har dock visat sig
betydligt större än vad man tidigare kunnat anta. Med hänsyn härtill och till
den intensiva utbyggnadsverksamhet som pågår för att bygga ut mindre
vattendrag anser utskottet att vattenlagens tillåtlighets- regler bör ändras till
stärkande av miljöintressena i dessa sammanhang. Regeringen bör framlägga
förslag i enlighet med vad utskottet anfört med anledning av motion Jo901
yrkande 3.
Den ovan redovisade utvecklingen beträffande utbyggnaden av minikraftverk
och det därmed sammanhängande behovet av vägledning vid tillvaratagandet
av miljöintressena utgör enligt utskottets mening ett starkt argument
för att regeringen bör förbehålla sig prövningen av vissa minikraftverksföretag.
Vad utskottet anfört med anledning av motion Jo901 yrkande 2 bör ges
regeringen till känna.
Kravet på särskild prövning bör enligt utskottets mening anses ovillkorligt
när det gäller utbyggnaden i de skyddade vattendragen. Med hänsyn härtill
1988/89 :JoU4
12
bör regeringen återkomma till riksdagen med förslag i enlighet med vad
utskottet anfört med anledning av motionen (yrkande 4).
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande minikraftverk m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Jo901 yrkandena 2, 3
och 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Utredningen i vattenmål m.m. (mom. 2)
Lars Ernestam (fp), Annika Åhnberg (vpk). Åsa Domeij (mp) och Anders
Castberger (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ”Utskottet
erinrar” och slutar med ”och Jo903” bort ha följande lydelse:
Frågan om tillkomsten av ett vattenföretag kräver en allsidig bedömning
med utgångspunkt bl. a. i behovet av långsiktig hushållning med landets
samlade mark- och vattentillgångar. Vattenlagens regler beträffande tillåtlighetsbedömningen
förutsätter en ingående belysning av företagets förenlighet
med fastställda planer och dess effekter på allmänna och enskilda intressen.
Kammarkollegiet avgör vilka allmänna intressen som skall bevakas. Vid
denna bevakning är kollegiet beroende av initiativ och råd från berörda
fackmyndigheter. Även med beaktande av tillståndsmyndighetens långtgående
officialprövningsskyldighet anser utskottet att miljövårdsintressena
måste stärkas i samband med vattenmål. För detta talar inte minst att de
ekologiska bedömningarna ofta kommer in i ett mycket sent skede av
projekteringsarbetet. Ett medel för att komma till rätta med nu påtalade
brister vore enligt utskottets mening att genomföra ett heltäckande system
med obligatoriska miljökonsekvensanalyser. Vidare borde naturvårdsverket
få ansvaret för att nu efterlyst utredningsarbete genomförs. Vad utskottet
anfört med anledning av motion Jo903 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Mot bakgrund av det ovan anförda och då utskottet anser att bristen i
utredningsmöjligheter gör sig särskilt gällande när det gäller små vattenföretag
bör vattenlagen ändras så att samma utredningsmöjligheter gäller både
för stora och små vattenföretag. Riksdagen bör med bifall till motion Jo901
yrkande 1 hemställa att regeringen återkommer med förslag härom.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande utredningen i vattenmål m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1987/88:Jo901 yrkande 1
och 1987/88:Jo903 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
3. Dispensregeln i vattenlagen m.m. (mom. 3)
Lars Ernestam (fp), Åsa Domeij (mp) och Anders Castberger (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med "Utskottet
anser” och slutar med ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:
Utskottet anser (= utskottet) erhållit. Vidare får enligt utskottets
1988/89:JoU4
13
mening de av riksdagen godkända riktlinjerna för energipolitiken aldrig leda
till en urholkning av vattenlagens tillåtlighetsregler. Dispensbefogenheten i
vattenlagen är avsedd att endast utnyttjas i de fall där mycket starka skäl talar
för tillåtligheten av ett vattenföretag. De verkliga tillskottsmöjligheterna
bestäms - såsom riksdagen tidigare uttalat - genom de restriktioner som ges i
den fysiska riksplaneringen (NU 1975:30) och vattenlagens regler inkl.
dispensregeln. Enligt utskottets mening har regeringen således vid sin
prövning av olika utbyggnadsprojekt att enbart ta hänsyn till de skador som
åstadkoms, eftersom inga aktuella projekt är av den storleken att dispensregeln
kan övervägas. Vad utskottet anfört med anledning av motion Jo901
yrkande 5 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande dispensregeln i vattenlagen
att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Jo901 yrkande 5 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Ersättning för ideell skada (mom. 5)
Annika Åhnberg (vpk) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”utskottet motionen” bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas syn på värdet av fiskeupplevelsen som
sådan. Att hänsyn härtill inte tas i samband med ett ersättningsärende är
enligt utskottets mening orimligt. Nuvarande ersättningsregler innebär att
den ersättning som utgår för att kompensera oundvikliga skador på fisket blir
alltför låg och att de fiskevårdsåtgärder som kan utföras som kompensation
blir alltför ringa. Även om nu aktuella värden skall beaktas i samband med
tillåtlighetsprövningen anser utskottet mot bakgrund av det anförda att
vattenlagens regler bör ändras så att även s.k. ideell skada kan ersättas. Vad
utskottet sålunda anfört med anledning av motion Jo905 bör ges regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande ersättning för ideell skada
att riksdagen med anledning av motion 1987/88: Jo905 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Bygdeavgifter (mom. 6)
Karl Erik Olsson och Karin Starrin (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ”Enligt vad”
och slutar med ”motion Jo904” bort ha följande lydelse:
Förvaltningen av bygdeavgifterna bör enligt utskottets mening åvila den
eller de kommuner där vattenregleringen skett. Kommunen bör även ha
fullständig beslutanderätt över de avgifter som härrör från regleringar inom
den egna kommunen. En sådan överföring av förvaltnings- och beslutanderätten
skulle enligt utskottets mening kunna påskynda ärendebehandlingen.
Att nuvarande samrådsförfarande i och för sig fungerar tillfredsställande och
1988/89:JoU4
k
14
att delar av bygdeavgifterna används till skadereglering utgör i sig inte skäl
till annan bedömning. Regeringen bör således återkomma till riksdagen med
förslag till ändring i vattenlagen i enlighet med motion Jo904. Utskottet
tillstyrker motionen.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande bygdeavgift
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Jo904 hos regeringen
hemställer om förslag till ändring av vattenlagen i enlighet med vad
utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Översvämningsskador(mom. 4)
Karl Erik Olsson och Karin Starrin (c) anför:
Många kommuner har haft omfattande skador i samband med översvämningar.
För att undvika skador måste förebyggande åtgärder vidtas. Utredaren
i dammsäkerhetsutredningen pekar på detta genom att föreslå ett extra
skatteutjämningsbidrag på 10 milj. kr. under tio år. Vi anser att utskottet kan
utgå ifrån att regeringen prövar innehållet i nämnda utredning positivt.
1988/89:JoU4
15
gotab Stockholm 1988 16139