Vårdnadshavares skadeståndsansvar
Betänkande 1993/94:LU9
Lagutskottets betänkande
1993/94:LU09
Vårdnadshavares skadeståndsansvar
Innehåll
1993/94 LU9
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet proposition 1993/94:57 om vårdnadshavares skadeståndsansvar. I propositionen föreslås ett tillägg i 6 kap. 2 § andra stycket föräldrabalken varigenom vårdnadshavare, i syfte att hindra att barn orsakar skada för någon annan, åläggs att svara för att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas. Förslaget innebär att vårdnadshavaren kan bli skadeståndsskyldig enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen, om han eller hon uppsåtligen eller av oaktsamhet har brustit i sin skyldighet att se till att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas. Lagändringen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1994.
Utskottet tillstyrker bifall till propositionen.
Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande från de socialdemokratiska ledamöterna.
Propositionen
I proposition 1993/94:57 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) -- efter hörande av Lagrådet -- att riksdagen antar ett i propositionen framlagt förslag till lag om ändring i föräldrabalken.
Lagförslaget har intagits som bilaga till betänkandet.
Utskottet
Allmän bakgrund
Någon uttrycklig regel om föräldrars ansvar för skador som deras barn orsakar finns inte enligt svensk rätt. Däremot finns i skadeståndslagen (1972:207) en regel om barnets eget skadeståndsansvar (2 kap. 2 §). Innebörden av regeln är att ett barn under 18 år är skyldigt att ersätta skador bara i den mån det är skäligt med hänsyn till bl.a. barnets ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet samt om det finns en ansvarsförsäkring för barnet. I praxis har regeln tillämpats så att mycket små barn endast undantagsvis anses kunna åläggas eget skadeståndsansvar, medan äldre barn anses kunna ådra sig ett sådant eget ansvar om än beloppsbegränsat. Om barnet omfattas av en ansvarsförsäkring utdöms dock oftast fullt skadestånd.
Även om det alltså saknas uttrycklig reglering av föräldrars skadeståndsansvar anses ändå föräldrar och andra som har tillsynsskyldighet över underåriga kunna bli ansvariga för skador som barnet vållar, och detta oavsett om barnet självt är skadeståndsskyldigt. Föräldrars tillsynsplikt framgår av 6 kap. 2 § föräldrabalken, vari föreskrivs att ett barns vårdnadshavare svarar för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga omständigheter. Bestämmelsen avser i första hand vårdnadshavarens skyldigheter mot barnet, men den anger även vilken uppsiktsskyldighet över barnet som vårdnadshavaren har i förhållande till utomstående. Av lagrummets utformning följer att vårdnadshavarens tillsynsplikt förändras alltefter barnets ålder och mognad för att helt upphöra då barnet fyllt 18 år.
Genom 23 kap. 6 § andra stycket brottsbalken har vårdnadshavares tillsynsplikt fått en särskild straffsanktion. Enligt lagrummet kan föräldrar eller uppfostrare eller förmyndare under viss förutsättning dömas till straff om de underlåter att hindra den som står under deras vård och lydnad från att begå brott.
Föräldrar som underlåtit att följa en straffsanktionerad plikt att handla kan bli skadeståndsskyldiga på samma sätt som i allmänhet gäller vid brottsliga gärningar. Har föräldrarna brustit i sin allmänna plikt att utöva tillsyn över barnet kan skadeståndsansvar för barnets handlande uppkomma om deras underlåtenhet varit vårdslös eller uppsåtlig.
Beträffande försäkringsförhållanden gäller att en vårdnadshavares ansvarsförsäkring i de allra flesta fall kan tas i anspråk för att betala barns skadestånd. En ansvarsförsäkring täcker också skadestånd som vårdnadshavaren skall utge på grund av bristande tillsyn över barnet. Självrisken utgör normalt 1 000 kr. Enligt praxis ersätts också skador som inte kan föranleda skadeståndsansvar för barnet därför att det är så litet att det inte anses kunna vålla en skada uppsåtligen eller av oaktsamhet. Skador som har orsakats uppsåtligen av någon som fyllt tolv år ersätts emellertid inte. Om en vårdnadshavare av oaktsamhet har brustit i sin tillsyn över ett barn som är äldre än tolv år, gäller ansvarsförsäkringen däremot vårdnadshavarens skadeståndsansvar även om barnet har orsakat skadan uppsåtligen. En skadelidande har självfallet också möjlighet att få ut försäkringsersättning ur sin egen försäkring.
Brister i vårdnadshavarens tillsyn har i rättspraxis föranlett skadeståndsansvar framför allt när det gäller små barn. I fråga om tonåringar är det däremot ovanligt med skadeståndskrav mot föräldrar. En orsak härtill kan vara att föräldrabalken, liksom även rättspraxis, har som utgångspunkt att barns omdöme och insikter utvecklas successivt och att ansvaret för barnets förhållanden därmed gradvis förskjuts från vårdnadshavaren till barnet självt allteftersom barnet blir äldre och mognar.
Förslag om en skärpning av vårdnadshavares skadeståndsansvar för skador som orsakas av barn har framställts i olika sammanhang under senare tid, bl.a. av Brottsförebyggande rådet (BRÅ) i rapporten BRÅ-PM 1990-1 och av den s.k. Våldskommissionen i betänkandet (SOU 1990:92) Våld och brottsoffer. I riksdagen har vid ett flertal tillfällen väckts motioner med yrkanden om ett vidgat skadeståndsansvar för föräldrar och andra vårdnadshavare. Utskottet har därvid framhållit bl.a. att det under senare år blivit allt vanligare att underåriga gör sig skyldiga till skadegörelse som drabbar både enskilda och det allmänna. För utskottet har det därför framstått som angeläget att olika vägar prövas i syfte att motverka denna utveckling, och utskottet har påpekat att en lösning kan vara att vårdnadshavare stimuleras att ta ett större ansvar för sina barns handlande (bet. 1989/90:LU25).
När frågan om föräldrars skadeståndsansvar senast aktualiserades motionsvägen hösten 1991 underströk utskottet ånyo vikten av olika åtgärder som bl.a. är ägnade att hos vårdnadshavaren inskärpa det ansvar de har för barns handlande. Utskottet avstyrkte emellertid bifall till de då aktuella motionerna. Enligt utskottets mening borde regeringens ställningstaganden till de förslag som lagts fram av BRÅ och Våldskommissionen avvaktas (bet. 1991/92:LU8).
Propositionen och utskottets ställningstagande
Den proposition som nu föreligger till behandling grundar sig på en inom Justitiedepartementet år 1993 upprättad departementspromemoria (Ds 1993:11) Vårdnadshavares skadeståndsansvar. Promemorian har remissbehandlats. Förslagen i promemorian bygger i sin tur bl.a. på de synpunkter som kom fram vid remissbehandlingen av BRÅ-rapporten och Våldskommissionens betänkande.
I propositionen föreslås att tillsynsansvaret skall skärpas och preciseras i skadeförebyggande syfte. En vårdnadshavare skall sålunda, enligt förslaget, i syfte att hindra att barnet orsakar skada för någon annan svara för att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas. Förslaget innebär att vårdnadshavaren kan bli skadeståndsskyldig enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen, om han eller hon uppsåtligen eller av oaktsamhet har brustit i sin skyldighet att se till att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas. Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1994.
I propositionen anför föredragande statsrådet att det främsta syftet med det utvidgade skadeståndsansvaret är preventivt. Avsikten är alltså att få vårdnadshavarna att genom ett ekonomiskt incitament mer aktivt verka för att deras barn inte orsakar skador. Enligt statsrådets mening tas även de skadelidandes intressen till vara genom ett skärpt tillsynsansvar. Det skadestånd som vårdnadshavaren kan komma att utge täcks i många fall av dennes ansvarsförsäkring.
Beträffande tillsynspliktens närmare innebörd framhåller föredragande statsrådet att det, liksom i gällande rätt, ingår i tillsynsansvaret att vårdnadshavaren skall ha en skyldighet att i en konkret situation avvärja en skadegörande handling av barnet. Innebörden av det utvidgade ansvaret är dock framför allt att vårdnadshavaren i större mån än enligt gällande rätt skall vara skyldig att ge barnet vägledning och ha uppsikt över barnet för att förebygga skadegörande handlingar. Därav följer, enligt statsrådets mening, att det kan ställas mer bestämda krav på aktivt handlande från vårdnadshavarens sida. På vilket sätt föräldern skall vara verksam för att fullgöra tillsynsansvaret beror bl.a. på barnets ålder och mognad samt på vad barnet sysselsätter sig med. Vissa typer av skador torde enligt vad som anförs i propositionen inte kunna förhindras på annat sätt än att barnet står under direkt tillsyn eller genom att det förhindras att företa sig vissa saker. I andra situationer kan det enligt föredragande statsrådets mening räcka med att barnet får förmaningar eller förhållningsorder eller på annat sätt får hjälp med att handla på lämpligt sätt.
Ansvaret förutsätts inte vara obegränsat, utan hänsyn bör tas till vad som är möjligt för vårdnadshavaren. Bl.a. måste beaktas vilka förutsättningar vårdnadshavaren har att förutse skadegörande handlingar av barnet. I propositionen anförs vidare att skadeståndsansvaret begränsas av vad som följer av reglerna om adekvat kasualitet och att ansvar bara torde kunna bli aktuellt när vårdnadshavaren i en konkret situation har brustit i sin skyldighet att ge barnet vägledning eller att ha barnet under uppsikt.
Enligt förslaget skall vårdnadshavarens ansvar gälla oavsett om barnet är skadeståndsskyldigt. Om barnet har orsakat en skada genom en olyckshändelse och därför inte är skadeståndsskyldigt, kan dess vårdnadshavare ändå bli skyldig att ersätta skadan under förutsättning att han eller hon uppsåtligen eller av oaktsamhet har brustit i sin plikt att se till att barnet får vägledning och står under uppsikt.
Det skärpta tillsynsansvaret kommer i första hand att bli aktuellt under den tid som barnet inte tillbringar i skolan, på daghem eller fritidshem och är, enligt vad som anförs i propositionen, inte avsett att innebära någon förändring i det ansvar dessa institutioner kan ha.
Utskottet delar uppfattningen att vårdnadshavares ansvar för skador som orsakas av barn bör utvidgas och anser att den föreslagna bestämmelsen väl kan innebära en önskvärd utgångspunkt för ett mer aktivt engagemang och ge föräldrarna ett stöd i tillsynsrollen. Förslaget till tillägg i 6 kap. 2 § andra stycket föräldrabalken tillgodoser också, i enligt med vad utskottet tidigare uttalat, behovet av att hos vårdnadshavare inskärpa ett ansvar för barns handlande (se bl.a. bet. 1991/92:LU8). Som någon av remissinstanserna framhållit i sitt remissvar kan den föreslagna bestämmelsen även tjäna som utgångspunkt för en vidare rättsbildning genom praxis i riktning mot ett längre gående ansvar för vårdnadshavare. Utskottet tillstyrker förslaget.
Hemställan
Utskottet hemställer
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken.
Stockholm den 30 november 1993
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Gunnar Thollander (s), Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m) och Per Erik Granström (s).
Särskilt yttrande
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Bengt Kronblad, Gunnar Thollander, Hans Stenberg, Carin Lundberg och Per Erik Granström (alla s) anför:
I likhet med Lagrådet anser vi att den föreslagna lagtexten inte är invändningsfri. Ordet "uppsikt" kan vara missvisande genom att det ger intryck av att det krävs att vårdnadshavaren i första hand har en omedelbar tillsyn över barnet, något som knappast är möjligt när det gäller äldre barn. Till saken hör också att ordet "uppsikt" före år 1983 använts som beteckning för vårdnadshavarens tillsyn. Som skäl för införande av ordet "tillsyn" anfördes att detta bättre angav vad skyldigheten gällde (se prop. 1981/82:168, s. 23). Att mot den bakgrunden nu återinföra termen "uppsikt" kan enligt vår mening ifrågasättas.
Propositionens lagförslag
Bilaga