Vårdnad och umgänge
Betänkande 1990/91:LU13
Lagutskottets betänkande
1990/91:LU13
Vårdnad och umgänge
Innehåll
1990/91 LU13
Sammanfattning
I betänkandet behandlas proposition 1990/91:8, vari framläggs förslag till ändringar i föräldrabalken och vissa andra lagar. Ändringarna rör framför allt reglerna om vårdnad och umgänge.
Förslagen i propositionen syftar särskilt till att underlätta en utveckling mot att föräldrarna i än större utsträckning än i dag tar ett gemensamt ansvar för barnet och själva kommer överens om hur vårdnads- och umgängesfrågor skall lösas.
Lagförslagen innebär flera nyheter. Kommunerna åläggs en skyldighet att erbjuda alla föräldrar s.k. samarbetssamtal. Domstolen får också möjlighet att initiera samarbetssamtal i pågående mål om vårdnad eller umgänge. Ogifta föräldrar skall kunna få gemensam vårdnad på ett enklare sätt än i dag, nämligen genom en anmälan till socialnämnden i samband med att faderskapet fastställs. I anslutning därtill föreslås att termen faderskapserkännande byts ut mot termen faderskapsbekräftelse. Vidare skall gemensam vårdnad kunna komma i fråga inte bara om föräldrarna är ense om det utan också om ingen av dem utesluter denna vårdnadsform. I de fall då domstolen har att anförtro vårdnaden åt endera föräldern skall domstolen fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna, detta för att motverka s.k. umgängessabotage. Reglerna om umgänge kompletteras också med en skyldighet för vårdnadshavaren att lämna sådana upplysningar om barnet som kan främja umgänget. En särskild erinran tas också in i socialtjänstlagen om att socialnämnden även efter det att en tvist om vårdnad eller umgänge har avgjorts skall tillgodose det behov av stöd och hjälp som kan föreligga. I fråga om interimistiska beslut föreslås att dessa -- i stället för att avse vårdnaden -- skall kunna ta sikte på vem barnet skall bo tillsammans med. Slutligen skall vårdnadsutredningar i fortsättningen utföras av en tjänsteman vid socialnämnden och överlämnas till domstolen utan något ställningstagande från nämndens sida.
I samband med förslagen i propositionen behandlar utskottet, dels elva med anledning av propositionen väckta motioner, dels tolv motioner som väckts under den allmänna motionstiden vid riksmötet 1989/90.
Utskottet förordar en ändring i förslaget till ändring i FB. Sålunda föreslår utskottet med anledning av fyra motionsyrkanden (s, fp och v) att rätten åläggs en uttalad skyldighet att se till att vårdnadsutredningar bedrivs skyndsamt (se bilaga 2). I övrigt tillstyrker utskottet förslagen i propositionen. Härigenom tillgodoses ett flertal av motionerna från den allmänna motionstiden.
Utskottet förordar också tillkännagivanden i två avseenden. Det ena avser frågan om kostnader vid utövande av umgänge som utskottet med anledning av fem motionsyrkanden (s, m, fp, c och v) anser måste få en lösning. Det andra gäller en översyn som skall syfta till att barnets uppfattning och synpunkter i vårdnads- och umgängesmål kan tas till vara på ett mer påtagligt sätt än vad gällande rätt erbjuder och att barnens möjligheter att få ett grundläggande inflytande i vårdnads- och umgängesprocesser ökar. Utskottets sålunda gjorda tillkännagivande sker med bifall till ett motionsyrkande (c) och med anledning av fem andra (s, m, fp, v och mp).
Övriga motionsyrkanden avstyrks av utskottet.
Till betänkandet har fogats 28 reservationer och två särskilda yttranden.
Propositionen
I proposition 1990/91:8 föreslår regeringen (justitiedepartementet) -- efter hörande av lagrådet -- att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till 1. lag om ändring i föräldrabalken, 2. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620), 3. lag om ändring i lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor, 4. lag om ändring i lagen (1979:1001) om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden, 5. lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap, 6. lag om ändring i lagen (1969:620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag.
I propositionen bereder regeringen riksdagen också tillfälle att ta del av vad föredragande statsrådet anfört om rätten till omprövning av vårdnadsavgöranden (avsnitt 2.6.3).
Motionerna
Motioner väckta med anledning av proposition 1990/91:8
1990/91:L3 av Allan Ekström (m) vari yrkas att riksdagen avslår propositionen i vad den ersatt orden "erkänna" och "erkännande" med "bekräfta" och "bekräftelse".
1990/91:L4 av Elisabeth Persson m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunernas ekonomiska möjligheter att erbjuda samarbetssamtal, 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en utbyggnad av familjerådgivningsbyråverksamheten, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett barnperspektiv i lagstiftningen, 4. att riksdagen beslutar att de kommunala socialnämnderna även fortsättningsvis skall vara förberedande instans vid vårdnadstvister, 5. att riksdagen beslutar om införandet av en tidsgräns på tre månader för vårdnadsutredningar, om inte det föreligger synnerliga skäl för en längre utredningstid, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att överföra mål som rör frågor om vårdnaden och umgänge till länsrätterna.
1990/91:L5 av Karl-Gösta Svenson och Wiggo Komstedt (båda m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om åtgärder för att säkra föräldrars och barns umgängesrätt enligt i motionen anförda riktlinjer.
1990/91:L6 av Kaj Larsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande umgängesrätten och gemensam vårdnad.
1990/91:L7 av Eva Johansson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande allsidiga vårdnadsutredningar som lyfter fram barnets situation.
1990/91:L8 av Ulla Pettersson (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om gemensam vårdnad för barn till ogifta föräldrar, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om obligatoriska samarbetssamtal vid vårdnadstvister.
1990/91:L9 av Martin Olsson m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mål för och omfattning av verksamheten med samarbetssamtal, 2. att riksdagen i anledning av det i propositionen framlagda förslaget till utvidgad möjlighet att förordna om gemensam vårdnad uttalar vikten av att barnets bästa blir avgörande vid beslut om vårdnaden, 3. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts med uppgift att föreslå förändringar syftande till såväl stärkande av barnens ställning i vårdnads- och umgängesmål som ökat hänsynstagande till barnens bästa vid beslut om umgängesrätt.
1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) vari yrkas 1. att 6 kap. 18 § första stycket FB ges följande lydelse: I mål om vårdnad eller umgänge får rätten uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att i barnets intresse anordna samtal i syfte att nå enighet mellan föräldrarna (samarbetssamtal). Sådant uppdrag bör ges så snart ett samarbetssamtal kan antas tjäna något syfte. 2. att 6 kap. 15 § FB ges följande lydelse: Barnets vårdnadshavare har ett ansvar för att barnet kan umgås med en förälder som inte är vårdnadshavare eller med någon annan som står barnet nära, i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till barnets bästa. Vad som är barnets bästa skall därvid bestämmas med utgångspunkt från barnets ålder och mognadsgrad, känslomässig anknytning mellan barnet och umgängesrättshavaren, barnets egen inställning samt föräldrarnas inbördes förhållanden.
Vårdnadshavaren skall, om inte särskilda skäl talar emot det, lämna den som har umgängesrätt enligt första stycket sådana upplysningar rörande barnet som kan främja umgänget eller som berör barnets hälsa eller framtid.
Motsätter sig barnets -- -- -- bäst för barnet.
Motsätter sig barnets -- -- -- bäst för barnet. 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kostnaderna för umgängesrättens genomförande, 4. att 6 kap. 19 § första stycket FB ges följande lydelse: Rätten skall se till att frågor om vårdnad och umgänge skyndsamt blir tillbörligt utredda. 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lämpligheten i att vårdnadsutredningar avslutas med ett förslag, 6. att 6 kap. 20 § andra stycket FB ges följande lydelse: Beslut enligt första stycket får meddelas utan huvudförhandling. Innan beslutet meddelas skall motparten få tillfälle att yttra sig i frågan. Rätten skall ge socialnämnden tillfälle att yttra sig i frågan. Har rätten meddelat ett beslut, skall den ompröva det när målet eller ärendet avgörs. 7. att 6 kap. 7 a § FB ges följande lydelse: Om barnets vårdnadshavare åsidosätter barnets behov av umgänge med den förälder som inte är vårdnadshavare, skall rätten besluta om ändring i vårdnaden, såvida inte hänsyn till barnets bästa talar däremot. 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett åtgärdsprogram för stärkande av barnkompetens inom socialtjänstens område, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om domarkompetens vid handläggning av vårdnads- och umgängesmål, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om expertmedverkan i vårdnads- och umgängesmål, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beaktande av barnets bästa vid allmän förvaltningsdomstols verkställighetsbeslut i umgängestvister, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjlighet att i verkställighetsmål inför allmän förvaltningsdomstol föranstalta om omprövning av vårdnadsfrågan i allmän domstol, 13. att 7 kap. 4 § brottsbalken tillförs ett nytt stycke som ges följande lydelse: För egenmäktighet med barn skall ock dömas barns vårdnadshavare som utan beaktansvärt skäl i väsentlig mån åsidosätter barnets behov av umgänge med den förälder som inte är vårdnadshavare.
14. att riksdagen beslutar ersätta termen "faderskapsbekräftelse" i lagtexten med termen "faderskapsförklaring", 15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om faderskapspresumtion vid samboförhållanden, 16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rättslig reglering av vårdnads- och umgängesfrågor i sociala föräldraskap samt, 17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ensamstående fäders situation.
1990/91:L11 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Charlotte Branting (båda fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående lagstiftning och dess tillämpning såvitt gäller vårdnad och umgänge med anledning av artikel 12 i FNs barnkonvention, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående barnets talerätt.
1990/91:L12 av Elisabet Franzén m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådant tillägg i föräldrabalken, som innebär att tingsrätten skall utse ett ombud åt barnet i mål om vårdnad och umgänge i enlighet med vad som sägs i motionen, 2. att riksdagen beslutar om sådan ändring i föräldrabalken att domstolarna åläggs att ange domslutsskäl i vårdnads- och umgängestvister.
1990/91:L13 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utökade möjligheter till gemensam vårdnad,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barns möjlighet att själva lämna information, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om varsamhet vid bedömning av umgängessabotage och lagfäst ansvar för den umgängesberättigade,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av inskränkning i rätten till omprövning av beslut i vårdnadsfrågor.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1989/90
1989/90:L402 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari -- med hänvisning till vad som anförts i motion 1989/90:A802 -- yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om att införa faderskapspresumtion för man som är stadigvarande boende hos barnets mor.
1989/90:L406 av Per Stenmarck och Ewy Möller (m) vari yrkas att riksdagen beslutar om sådan ändring av 6 kap. 15 § föräldrabalken att barnens rätt till umgänge med båda föräldrarna tryggas.
1989/90:L409 av Stig Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samarbetssamtal.
1989/90:L410 av Kaj Larsson m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av lagstiftning som innebär att förälder skall åläggas att hos socialförvaltningen diskutera vårdnadsfrågan innan den prövas, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av lagstiftning som innebär att vårdnadsutredningar skall vara avslutade inom tre månader, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av skärpta regler för att tillförsäkra en förälder med umgängesrätt möjligheten att faktiskt utöva umgänget och att lagtexten förtydligas så att rätten även under pågående process skall besluta om fortsatt umgänge och att den som saboterar umgänget blir fråntagen vårdnadsrätten om detta inte är i strid med barnets bästa, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagstiftning som innebär att barn i vårdnadstvister får ett eget juridiskt ombud, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ekonomiskt stöd för resekostnader i vissa umgängessituationer, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagstiftning som innebär att i tvistiga fall skyldigheten att betala underhållsbidrag alltjämt skall bestämmas av domstol men att fastställandet av bidragsbeloppets storlek skall ankomma på försäkringskassan, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den umgängesberättigade föräldern jämställs med den vårdnadsberättigade gällande barnets sekretess.
1989/90:L412 av Åsa Domeij m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att myndighetsåldern bör sänkas till 16 år.
1989/90:L414 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsättandet av en parlamentarisk utredning om barnets rätt.
1989/90:L415 av Anita Stenberg (mp) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring i föräldrabalken att rätten åläggs en uttalad skyldighet att utreda frågor om vårdnad och umgängen, 2. att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring i föräldrabalken att rätten under förberedelsen av målet skall anstränga sig att uppnå en förhandlingslösning för barnets bästa, 3. att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring i föräldrabalken att motiveringen i interimistiska beslut blir utförligare och klarare för parterna.
1989/90:L416 av Ingrid Hemmingsson och Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om åtgärder för att säkra föräldrars och barns umgängesrätt enligt de i motionen anförda riktlinjerna.
1989/90:L422 av Karin Söder och Ylva Annerstedt (c, fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättning för kostnader vid utövande av umgänge med barn.
1989/90:L423 av Börje Hörnlund (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rättsgenetisk undersökning i samband med faderskapsmål.
1989/90:L425 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari -- med hänvisning till vad som anförs i motion 1989/90:So625 -- yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående expertledamot i domstol vid t.ex. vårdnads- och omhändertagandemål, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ny lagstiftning om vårdnad och umgänge med barn.
1989/90:L427 av Lars Werner m.fl. (v) vari -- med hänvisning till vad som anförs i motion 1989/90:So324 -- yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om fria resor för barn och föräldrar, som inte är vårdnadshavare, för att underlätta umgänget.
Utskottet
1. Inledning
Den svenska familjerätten har sedan början av 1970-talet varit föremål för en fortlöpande reformering. Utvecklingen på området har präglats av bl.a. strävanden att tillgodose barnets intressen i relationen till föräldrarna. År 1973 ändrades föräldrabalkens (FB) regler om vårdnad om barn (prop. 1973:32, bet. LU 20). Reformen innebar bl.a. att frågan om vem av makarna som bär skulden till söndringen inte får tillmätas betydelse vid avgörandet av vem av dem som efter skilsmässan skall få vårdnaden om barnen. Samtidigt med dessa ändringar infördes bestämmelser som syftade till att stärka fäders möjligheter att få vårdnaden om sina barn i de fall föräldrarna inte är gifta med varandra. Bestämmelserna innebär att föräldrarna likställs när det gäller rätten att efter särskild prövning få vårdnaden om sina barn.
Ett annat viktigt steg i reformarbetet togs år 1976 då det infördes en möjlighet för föräldrar, som inte är gifta med varandra eller som har skilt sig, att efter prövning av domstol få gemensam vårdnad om sina barn. Vidare utmönstrades termerna barn i äktenskap och barn utom äktenskap ur lagstiftningen som ett led i avvecklingen av den särreglering som gällt för barn till föräldrar som inte varit gifta med varandra. I detta lagstiftningsärende begärde riksdagen på hemställan av lagutskottet att förslag till nya regler om underhållsbidrag skulle läggas fram med förtur (prop. 1975/76:170, bet. LU 33).
Riksdagens begäran ledde till att det år 1978 företogs en genomgripande reform av underhållsreglerna i FB som bl.a. innebar att dessa -- liksom bestämmelserna om bidragsförskott -- anpassades till de nya vårdnadsreglerna (prop. 1978/79:12, bet. LU 9).
I början av år 1983 fattade riksdagen beslut om ändringar i bl.a. FBs bestämmelser om vårdnad och umgänge (prop. 1981/82:168, bet. LU 1982/83:17). Ett av syftena med lagändringarna var att stärka barnens rättsliga ställning. Genom lagändringarna blev det bl.a. möjligt för makar att utan särskilt domstolsbeslut efter en skilsmässa gemensamt utöva vårdnaden om sina barn. Vidare förenklades förfarandet i fall då ogifta föräldrar som bor tillsammans med sina barn vill få gemensam vårdnad om barnen. I de ändrade bestämmelserna slogs också fast att barnets vårdnadshavare har ansvar för att barnets behov av umgänge med den andre föräldern tillgodoses.
Under våren 1983 antog riksdagen också ändringar i FBs bestämmelser om verkställighet av allmän domstols avgöranden om vårdnad och umgänge (prop. 1982/83:165, bet. LU 41). Ändringarna innebar bl.a. att möjligheterna att besluta om polishämtning av barn begränsades och att länsrättens befogenhet att vägra verkställighet i viss mån utökades. Vidare gavs allmän domstol möjlighet att, i samband med avgörande om vårdnad eller umgänge, i vissa fall förordna om verkställighet.
År 1977 tillsattes utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätt med uppdrag att överväga olika åtgärder för att stärka barns rättsliga ställning. Utredningen skulle enligt direktiven själv kartlägga problemområdet och ange i vilka ämnen lagändringar borde komma i fråga. Utredningens första delbetänkande (SOU 1978:10) Om förbud mot aga resulterade i att det i FB infördes förbud mot aga av barn. I sitt andra delbetänkande (SOU 1979:63) Om föräldraansvar m.m. lade utredningen fram förslag till bl.a. regler om vårdnad, umgänge och överlämnande av barn. Vissa av förslagen kom att ligga till grund för de ändringar i FB som genomfördes år 1983. Betänkandet innehöll också förslag om talerätt och representation för barn i mål om vårdnad m.m. Åren 1982 och 1984 fick utredningen tilläggsdirektiv för sitt arbete. Sålunda skulle utredningen bl.a. undersöka om -- och i så fall i vilken utsträckning -- barn skall ha talerätt i mål om vårdnad m.m. Utredningen skulle även utreda huruvida domstolarna vid handläggningen av sådana mål bör tillföras barnpsykologisk sakkunskap. Utredningen, vars återstående uppgifter överförts till förmynderskapsutredningen (Ju 1984:07), avgav i början av år 1987 sitt tredje och sista delbetänkande (SOU 1987:7) Barnets rätt 3. Om barn i vårdnadstvister -- talerätt för barn m.m., vari bl.a. de nyss angivna frågorna behandlas. Betänkandet har remissbehandlats och övervägs inom justitiedepartementet, såvitt avser vissa frågor som inte tagits upp under arbetet med nu förevarande lagstiftningsärende.
På begäran av riksdagen (bet. SoU 1985/86:29) tillkallade regeringen under våren 1987 en kommitté (S 1986:05) med uppgift att göra en översyn av reglerna för underhållsbidrag och bidragsförskott. Kommittén, som under våren 1990 har avslutat sitt arbete, har avgivit betänkandena (SOU 1990:8 och 1990:48) Samhällsstöd till underhållsbidragsberättigade barn del I--III. Vad gäller frågor om underhållsbidrag och de underhållsskyldigas situation har kommittén inte ansett sig ha möjlighet att behandla dessa frågor inom den givna tidsramen. Kommittén har därför i skrivelse den 19 december 1989 överlämnat frågorna till statsrådet Lindqvist för övervägande i annat sammanhang.
Strävandena mot ett större hänsynstagande till barnets intresse, som präglat det svenska lagstiftningsarbetet, har också kommit till uttryck på det internationella planet. Sålunda antog Förenta nationernas generalförsamling den 20 november 1989 en konvention om barnets rättigheter. Konventionen godkändes av riksdagen under våren 1990 (prop. 1989/90:107, bet. SoU28, rskr. 350). Konventionen innehåller bestämmelser avsedda att tillförsäkra barn grundläggande rättigheter och att bereda barn skydd mot övergrepp och utnyttjande och rör bl.a. frågor om vårdnad och umgänge.
Den proposition som nu föreligger till behandling grundar sig på en inom justitiedepartementet upprättad departementspromemoria (Ds 1989:52) Vårdnad och umgänge. Förslagen i promemorian bygger i sin tur på bl.a. de synpunkter som kom fram vid överläggningar som justitiedepartementet höll under hösten 1987 med ett stort antal myndigheter och organisationer. Promemorian har remissbehandlats. I lagstiftningsärendet har också överläggningar hållits med företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland och Norge.
2. Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till ändringar i framför allt reglerna i föräldrabalken om vårdnad och umgänge. Förslagen syftar särskilt till att bana väg för en utveckling mot att föräldrarna själva i så stor utsträckning som möjligt skall kunna komma överens i vårdnads- och umgängesfrågor.
Det föreslås att s.k. samarbetssamtal skall erbjudas föräldrar i alla kommuner. Vidare föreslås det att domstolen i ett mål om vårdnad eller umgänge skall ges möjlighet att ta initiativ till att samarbetssamtal kommer till stånd.
Gemensam vårdnad föreslås kunna komma i fråga inte bara om föräldrarna är ense om det utan också om ingen av dem utesluter denna vårdnadsform.
Ogifta föräldrar föreslås kunna få gemensam vårdnad genom en anmälan till socialnämnden i samband med att faderskapet fastställs. I anslutning därtill föreslås att termen faderskapserkännande byts ut mot termen faderskapsbekräftelse.
För sådana fall då gemensam vårdnad inte är aktuell utan endera föräldern skall anförtros vårdnaden skall domstolen liksom hittills avgöra frågan om vem som skall ha vårdnaden efter vad som är bäst för barnet. Det föreslås en uttrycklig bestämmelse om att domstolen vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.
I anslutning till reglerna om umgänge föreslås att vårdnadshavaren skall lämna sådana upplysningar om barnet som kan främja umgänget. Vidare föreslås att en erinran tas in i socialtjänstlagen om att socialnämnden också efter det att en tvist om vårdnad eller umgänge har avgjorts skall tillgodose det behov av stöd och hjälp som kan föreligga.
När det gäller förfarandet i vårdnadsmål föreslås att interimistiska beslut i stället för att avse vårdnaden skall kunna ta sikte på vem barnet skall bo tillsammans med. Det föreslås vidare att domstolen skall uppdra åt socialnämnden att föranstalta om utredning men att utredningen skall överlämnas till domstolen utan något ställningstagande från nämndens sida.
De föreslagna lagändringarna avses träda i kraft den 1 mars 1991.
3. Allmänna överväganden
Ett barns möjligheter till en god utveckling och social anpassning är i hög grad beroende av om barnet får växa upp under trygga förhållanden. För att barnet skall få en trygg uppväxt är det -- som utskottet vid åtskilliga tillfällen understrukit då riksdagen tidigare behandlat vårdnads- och umgängesfrågor -- av väsentlig betydelse att barnet har goda och nära relationer till båda sina föräldrar. Av hänsyn till barnet är det också angeläget att föräldrarna kan handla i en anda av samförstånd och omtanke om barnet. Det sagda gäller inte minst i de fall då föräldrarna inte längre lever tillsammans. Det ligger i sakens natur att barnets intresse av goda relationer till båda föräldrarna efter en separation bäst främjas om föräldrarna kan komma överens om hur vårdnads- och umgängesfrågor skall lösas så att dessa frågor inte behöver bli föremål för långdragna och upprivande processer inför domstol. Samförståndslösningar utgör även en viktig förutsättning för att barnet inte skall drabbas negativt av föräldrarnas separation och för att föräldrarna skall kunna fortsättningsvis samarbeta i frågor rörande barnet. Många gånger är emellertid förhållandena sådana att en separation inte kan genomföras i fullt samförstånd och utan svårigheter för föräldrarna. Ibland är konflikterna djupa och uppslitande, något som påverkar barnet negativt och gör det svårt för föräldrarna att upprätthålla ett samarbete i framtiden.
Barnets intresse har stått i förgrunden vid de inledningsvis redovisade reformerna av FB, och syftet har varit att barnet skall få en starkare rättslig ställning. Genom ändringarna i FB har sålunda barnets behov och den hänsyn som bör tas till barnet klarare markerats än tidigare. Enligt utskottets mening får de nuvarande reglerna i FB anses ha en i väsentliga avseenden lämplig utformning. Som framhålls i propositionen torde det sålunda inte råda någon tvekan om att reformerna har verkat i önskvärd riktning. Att båda föräldrarna skall vara delaktiga i barnets fostran och utveckling framstår numera som en självklarhet för de allra flesta oavsett hur föräldrarnas relation kommit att utvecklas i övrigt. En annan omständighet som talar för att reformerna har haft positiva effekter är att vårdnadsmål numera allt oftare slutar i någon form av överenskommelse mellan föräldrarna. De vårdnadsmål där domstol tvingas slita tvisten mellan föräldrarna blir därför allt färre. I propositionen påpekas emellertid att dessa, i egentlig mening tvistiga vårdnadsmålen, tenderar att bli alltmer komplicerade.
Enligt utskottets mening är tiden nu mogen för att ta ytterligare steg på den inslagna vägen och främja en utveckling mot att föräldrarna i än större utsträckning tar ett gemensamt ansvar för barnet och själva kommer överens om hur vårdnads- och umgängesfrågor skall lösas. De motioner som väckts under allmänna motionstiden år 1990 och med anledning av propositionen ger belägg för att det finns en allmän enighet om behovet av en reform med denna inriktning. I likhet med motionärerna anser utskottet att en utgångspunkt bör vara att man lagstiftningsvägen skall underlätta för föräldrar att nå samförstånd i vårdnads- och umgängesfrågor. Viktigt är också att regelsystemet i FB blir mer flexibelt och ger utrymme för domstolarna att i det enskilda fallet finna den lösning som bäst svarar mot barnets behov. Utskottet ser det vidare som angeläget att förfarandereglerna vid vårdnads- och umgängestvister utformas så att eventuella motsättningar mellan föräldrarna inte ytterligare förstärks. Av särskild betydelse är även -- som utskottet påpekade år 1988 -- att tidsåtgången för vårdnadsutredningar kan nedbringas.
De förslag som framläggs i propositionen tillgodoser i huvudsak det behov av ändringar i FBs regler som enligt det ovan anförda föreligger. Utskottet kan därför i stort ansluta sig till förslagen.
I två motioner tas upp frågor om ytterligare reformarbeten på området. I motion 1989/90:L414 av Anita Stenberg m.fl. (mp) begärs tillkännagivande om tillsättande av en parlamentarisk utredning om barnets rätt. I motionen kritiseras det nuvarande regelsystemet, och motionärerna menar att lagarna som rör barn ger ett splittrat intryck. Reglerna är svåröverskådliga och risk föreligger för att olika reglers syften kan strida mot varandra och att tillämpningen i det enskilda fallet kan bli godtycklig. Motionärerna anser att det finns anledning att utreda dessa frågor, vilket bör göras i form av en bred parlamentarisk utredning med inriktningen att barnet skall sättas i centrum. I motionen anges ett stort antal områden som utredningen bör behandla, bl.a. omsorg om barnet, barns personliga integritet, barns talerätt i vid bemärkelse, barns skadeståndsskyldighet, tillvaratagande av barns intressen i allmänhet samt barn och miljö. En tanke som utredningen särskilt bör uppmärksamma är enligt motionärerna om de grundläggande reglerna som värnar barnens rätt kan samlas i en särskild barnbalk.
Vad gäller önskemålet i motion L414 vill utskottet erinra om att -- som inledningsvis redovisats -- utredningen om barnens rätt under åren 1977--1987 bedrivit ett utredningsarbete med i huvudsak den inriktning som förespråkas av motionärerna. Enligt utskottets mening kan det inte komma i fråga att ytterligare en omfattande parlamentarisk utredning med liknande uppdrag nu skall komma till stånd. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L414.
I motion 1990/91:L11 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Charlotte Branting (båda fp) erinras om att Sverige har ratificerat FN-konventionen om barnets rättigheter. Enligt artikel 12 åläggs konventionsstaterna att tillförsäkra barn rätten att fritt ge uttryck för sina åsikter, när barnet är i stånd att bilda sig egna åsikter. I alla domstolsförfaranden och administrativa förfaranden skall barnet ges möjlighet att bli hört, antingen direkt eller genom företrädare eller genom något lämpligt organ. I motionen begärs tillkännagivande om att regeringen snarast skall göra en översyn av FB och dess tillämpning med anledning av denna artikel (yrkande 1).
Som redovisats inledningsvis godkändes FN-konventionen om barnets rättigheter av riksdagen våren 1990 (prop. 1989/90:107, bet. SoU28). I propositionen framhöll föredragande statsrådet att förekommande svenska regler är väl förenliga med de principer som artikel 12 i konventionen ger uttryck åt. Statsrådet hänvisade härvidlag bl.a. till bestämmelserna i 6 kap. 18 § FB enligt vilka barn får höras inför rätten om särskilda skäl talar för det och barnet inte kan ta skada av att höras. Vid riksdagsbehandlingen av frågan om godkännande av konventionen uttalade lagutskottet i yttrande till socialutskottet (1989/90:LU4y) att utskottet inte funnit några hinder för ett svenskt tillträde föreligga med hänsyn till bl.a. bestämmelserna i FB. I sitt av riksdagen godkända betänkande i ärendet anslöt sig socialutskottet till lagutskottets uppfattning.
Utskottet kan således konstatera att riksdagen funnit reglerna i FB stå i överensstämmelse med artikel 12 i FN-konventionen. Någon särskild översyn i enlighet med motionärernas önskemål är alltså inte påkallad. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L11 yrkande 1.
4. Samarbetssamtal
Enligt 6 kap. 19 § FB kan allmän domstol förklara ett mål om vårdnad eller umgänge vilande om samtal i syfte att nå enighet i frågan har inletts mellan parterna genom socialnämndens eller något annat organs försorg. Någon häremot svarande skyldighet för socialnämnder eller andra kommunala organ att ställa resurser till förfogande för samarbetssamtal finns inte för närvarande.
På initiativ från riksdagen (se bet. LU 1986/87:25, rskr. 246) uppdrog regeringen år 1987 åt socialstyrelsen att företa en utvärdering av verksamheten med samarbetssamtal. Socialstyrelsen har redovisat resultatet av sin undersökning i ett antal rapporter, av vilka framgår att samarbetssamtal förekom våren 1987 i totalt 217 av landets 284 kommuner. Undersökningen visar också bl.a. att i de fall då samarbetssamtal påbörjades innan ett domstolsförfarande inletts kunde i närmare 80 % av ärendena föräldrarna enas och en rättslig tvist undvikas. I de fall då samarbetssamtalen genomfördes efter det att en vårdnads- eller umgängesprocess initierats kunde närmare 56 % av föräldrarna enas.
I den nu föreliggande propositionen framhålls att betydelsen och värdet av samarbetssamtal i dag inte torde ifrågasättas av någon. Samarbetssamtalen -- som en modell för lösande av vårdnads- och umgängestvister -- bör därför lyftas fram ytterligare. I propositionen framhålls vidare att samarbetssamtalen är betydelsefulla också ur samhällsekonomisk synvinkel. Slutsatsen blir att starka skäl talar för att alla föräldrar nu bör ges möjlighet till samarbetssamtal. Detta förutsätter att verksamheten finns i samtliga kommuner, och i propositionen föreslås att det genom en bestämmelse (12a§) i socialtjänstlagen införs en skyldighet för kommunerna att bereda möjlighet till samarbetssamtal. Enligt propositionen bör det dock överlämnas till varje kommun att -- inom ramen för befintliga resurser -- avgöra hur denna skyldighet skall fullgöras. I propositionen föreslås också att FB ändras så att domstol i mål om vårdnad och umgänge får uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att anordna samarbetssamtal. Departementschefen framhåller därvid att domstolens möjlighet att initiera samarbetssamtal inte bör förutsätta samtycke från föräldrarnas sida, utan att utgångspunkten i stället bör vara att ett förordnande om samarbetssamtal bör meddelas så snart det kan antas tjäna något syfte. De nya reglerna i FB om samarbetssamtal föreslås bli införda i 6kap. 18§, dit också bestämmelserna om vilandeförklaring föreslås bli överförda.
I ett flertal motioner från den allmänna motionstiden under riksmötet 1989/90 tas upp olika frågor som rör samarbetssamtal. I motion 1989/90:L409 av Stig Gustafsson m.fl. (s) begärs dels att kommunerna åläggs skyldighet att erbjuda samarbetssamtal åt alla par som efter en separation har svårt att samarbeta om sina barn, dels att samarbetssamtal med familjerådgivningssekretess måste kunna erbjudas de föräldrar som så önskar.
Kaj Larsson m.fl. (s) framhåller i motion 1989/90:L410 att obligatoriska samarbetssamtal bör åläggas föräldrar som inte är överens om barnens framtid och vidare bör samtalen föras innan domstolen fattar ett interimistiskt beslut i ärendet. Motionärerna begär i yrkande 1 ett tillkännagivande härom.
Anita Stenberg (mp) begär i motion 1989/90:L415 yrkande 2 att det i FB införs en bestämmelse av innebörd att domstolen under förberedelsen i ett vårdnads- och umgängesmål skall anstränga sig för att uppnå en förhandlingslösning som är förenlig med barnets bästa.
I motion 1989/90:L416 av Ingrid Hemmingsson och Wiggo Komstedt (båda m) begärs -- såvitt nu är i fråga -- förslag som innebär att domstolen skall kunna uppdra åt socialnämnden eller annat organ att ordna samarbetssamtal mellan föräldrarna om de samtycker till det.
I motion 1989/90:L425 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) begärs (yrkande 2 delvis) ett tillkännagivande om att samarbetssamtal normalt borde föregå domstolshandläggningen i vårdnads- och umgängestvister.
Frågor om samarbetssamtal har också tagits upp i motioner som väckts med anledning av propositionen. Sålunda yrkar Elisabeth Persson m.fl. (v) i motion 1990/91:L4 att ekonomiskt stöd skall utgå till kommunerna för att de skall ha möjlighet att erbjuda samarbetssamtal (yrkande 1). I motionen begärs också förslag till en utbyggnad av familjerådgivningsbyråverksamheten (yrkande 2).
Ulla Pettersson (s) begär i motion 1990/91:L8 yrkande 2 ett tillkännagivande om att samarbetssamtalen görs till ett obligatoriskt inslag i alla vårdnadstvister och att undantag endast görs i de fall där det klart framgår att sådana samtal skulle vara uppenbart onödiga.
I motion 1990/91:L9 av Martin Olsson m.fl. (c) framhålls att huvudmålet för samarbetssamtal bör vara att ena föräldrarna kring en lösning till förmån för barnet. Vidare framhålls att föräldrarna bör få möjlighet att påverka valet av samtalsledare, att samtalsledarna bör få adekvat utbildning samt att samtalen bör ske under sekretess. Motionärerna begär i yrkande 1 ett tillkännagivande om samarbetssamtalens mål och utformning i enlighet med det anförda.
Slutligen begär Bengt Harding Olson m.fl. (fp) i motion L10 yrkande 1 en ändring av den ifrågavarande bestämmelsen i FB, så att det av lagtexten uttryckligen framgår att domstolen får uppdra åt socialnämnden eller annat organ att anordna samarbetssamtal mellan föräldrarna så snart det kan antas tjäna något syfte.
Utskottet har i avsnitt 3 understrukit betydelsen av att föräldrar som har separerat kan lösa uppkommande frågor rörande barnen i samförstånd. Utskottet har därvid också framhållit att reformarbetet på FBs område nu bör fullföljas genom att man främjar en utveckling mot att föräldrarna i större utsträckning än för närvarande tar ett gemensamt ansvar för sina barn och själva kommer överens om hur vårdnads- och umgängesfrågor skall ordnas. Som framgår av socialstyrelsens ovan redovisade undersökning är erfarenheterna från den hitintills bedrivna verksamheten med samarbetssamtal mycket positiva. Samtalen har i ett betydande antal fall lett till att konflikter lösts och samförståndslösningar uppnåtts. Mot denna bakgrund är det enligt utskottets mening angeläget att verksamheten nu byggs ut och intensifieras så att alla föräldrar får möjlighet till samarbetssamtal. Utskottet kan således helt ställa sig bakom regeringens förslag om att kommunerna skall åläggas en skyldighet att bereda föräldrar möjlighet till samarbetssamtal. Ställningstagandet innebär att önskemålet i motion L409 i denna del blir helt tillgodosett.
I likhet med departementschefen anser utskottet att det bör ankomma på varje kommun att avgöra hur skyldigheten att erbjuda samarbetssamtal skall fullgöras. Kommunen bör således ha full frihet att bestämma huruvida samarbetssamtal skall anordnas inom den egna verksamheten eller genom samarbete med annan kommun eller om kontakt med samtalsledare skall förmedlas på något annat sätt. Enligt utskottets mening bör givetvis också den närmare utformningen av samarbetssamtalen vara en kommunal angelägenhet. Som påpekas i propositionen får socialstyrelsen en viktig uppgift när det gäller metodutveckling, utbildning av personal m.m., och styrelsen torde kunna vara en bas för spridning av nya idéer mellan kommunerna och även bistå kommuner och grupper av kommuner. I anslutning till det sagda vill utskottet dock framhålla att det är angeläget att de personer som skall leda samarbetssamtalen ges erforderlig utbildning härför. Utskottet vill vidare understryka vikten av att kommunerna så långt möjligt erbjuder de föräldrar som så önskar samarbetssamtal med familjerådgivningssekretess.
Utöver det anförda bör enligt utskottets mening motion L9 yrkande 1 om samarbetssamtalens mål och utformning och motion L409 såvitt gäller samarbetssamtal under sekretess inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Beträffande frågan om ekonomiskt stöd till kommunerna för verksamheten med samarbetssamtal vill utskottet hänvisa till vad som i propositionen (s. 56) anförs om att samarbetssamtal är betydelsefulla också ur samhällsekonomisk synvinkel. Kommunalekonomiskt och landstingsekonomiskt går verksamheten på kort sikt ungefär jämnt ut, medan den långsiktigt troligen är lönsam för både kommuner och landsting. Visserligen kan skyldigheten att erbjuda samarbetssamtal initialt medföra ökade kostnader för vissa kommuner, men i nuvarande statsfinansiella läge är det enligt utskottets mening inte möjligt att utge statsbidrag härför. Utskottet avstyrker följaktligen motion L4 yrkande 1.
Vad gäller den i motionen begärda utbyggnaden av familjerådgivningsbyråverksamheten vill utskottet hänvisa till att socialutskottet i sitt nyligen avlämnade betänkande 1990/91:SoU7 med anledning av två motioner har förordat ett tillkännagivande om att regeringen skyndsamt bör trygga verksamheten med familjerådgivning. Mot denna bakgrund anser utskottet att motion L4 yrkande 2 inte påkallar någon riksdagens åtgärd.
Som tidigare redovisats skall enligt förslaget i propositionen domstol kunna ta initiativ till samarbetssamtal mellan föräldrarna. Utskottet finner en sådan ordning lämplig, eftersom det är angeläget att alla möjligheter att åstadkomma samförståndslösningar tas till vara. Förutsättningarna för frivilliga uppgörelser är också goda även sedan ett domstolsförfarande har inletts. Som framgår av socialstyrelsens ovannämnda undersökning blir nämligen föräldrarna ense i mer än hälften av de fall där samarbetssamtal genomförs först efter det att en vårdnads- eller umgängesprocess har påbörjats. När det gäller de närmare villkoren för att domstol i det enskilda fallet skall initiera samarbetssamtal måste det enligt utskottets mening beaktas att något obligatorium för föräldrarna att medverka i sådana samtal inte kan komma i fråga. Ett tvång skulle behöva förenas med möjligheter till sanktioner i form av exempelvis vitesföreläggande eller hämtning. Under sådana förhållanden är det föga troligt att samarbetssamtal skulle vara en meningsfull åtgärd. Det torde inte heller vara ändamålsenligt att förordna om samarbetssamtal när det står mer eller mindre klart att någon av föräldrarna, eller båda, inte kommer att infinna sig till samtalen. Någon skyldighet för domstolen att alltid besluta om samarbetssamtal bör därför inte införas. Å andra sidan bör domstolens möjligheter att få till stånd samarbetssamtal inte begränsas enbart till fall då föräldrarna samtycker till åtgärden. En lämplig avvägning är enligt utskottets mening den i propositionen angivna utgångspunkten, nämligen att förordnande om samarbetssamtal bör meddelas så snart det kan antas tjäna något syfte. Härigenom ges domstolen möjlighet att ta erforderlig hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.
Med det anförda tillstyrker utskottet propositionens förslag även i nu behandlad del och avstyrker bifall till motionerna L410 yrkande 1 och L8 yrkande 2. Genom utskottets sålunda gjorda ställningstagande tillgodoses motionerna L415 yrkande 2, L416 i denna del och L425 yrkande 2 i denna del.
Vad slutligen gäller yrkande 1 i motion L10 om att det av lagtexten bör framgå när domstolen bör förordna om samarbetssamtal vill utskottet framhålla att de ovan gjorda motivuttalandena i denna fråga är till fyllest och att någon uttrycklig föreskrift i själva lagrummet inte är erforderlig. Utskottet avstyrker följaktligen motionsyrkandet.
5. Gemensam vårdnad
5.1. Fortsatt gemensam vårdnad i vissa fall
I 6 kap. FB regleras vem som skall ha vårdnaden om ett barn samt frågor om barnets umgänge med annan än vårdnadshavaren. Den grundläggande regeln om vem som skall ha vårdnaden finns i 6 kap. 3 § FB. Där anges att barnet från födseln står under vårdnad av båda föräldrarna, om dessa är gifta med varandra, och i annat fall av modern ensam. Ingår föräldrarna senare äktenskap med varandra står barnet från den tidpunkten under vårdnad av båda föräldrarna. Den gemensamma vårdnaden fortsätter i princip att gälla också efter en äktenskapsskillnad mellan föräldrarna. För ogifta föräldrar gäller att de kan få gemensam vårdnad om sina barn efter ansökan till domstol eller genom en anmälan till pastorsämbetet (6 kap. 4 § FB). I sistnämnda fall är det dock en förutsättning att domstol inte tidigare förordnat om vårdnaden. Om föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet skall rätten på begäran av någon av föräldrarna besluta att vårdnaden skall anförtros endast en av dem efter vad som är bäst för barnet (6 kap. 5 § FB). Enligt sistnämnda stadgande kan rätten inom ramen för ett äktenskapsskillnadsmål även utan yrkande från någon av föräldrarna anförtro vårdnaden åt endera av föräldrarna om gemensam vårdnad uppenbart är oförenlig med barnets bästa. Har endast den ena föräldern vårdnaden om barnet kan vårdnaden överflyttas till den andra om detta är bäst för barnet (6 kap. 6 § FB).
I propositionen föreslås att domstolen skall kunna bestämma att vårdnaden skall vara gemensam även i sådana fall då en förälder eller båda har yrkat att den gemensamma vårdnaden skall upplösas och vårdnaden anförtros en förälder. En förutsättning är dock att den förälder som har yrkat att ensam få vårdnaden inte motsätter sig fortsatt gemensam vårdnad, om hans eller hennes yrkande om att ensam få vårdnaden inte bifalls av domstolen. Domstolen skall vidare kunna bestämma att vårdnaden skall vara gemensam i sådana fall då en förälder har yrkat det och den andre föräldern inte motsätter sig gemensam vårdnad.
Martin Olsson m.fl. (c) framhåller i motion 1990/91:L9 att ett beslut om gemensam vårdnad måste grundas på att en sådan ordning kommer att gynna barnet. Enligt motionärerna ställer gemensam vårdnad stora krav på att föräldrarna kan enas i viktiga frågor om barnet, och i de fall där det klart framgår att någon enighet inte kan förväntas från föräldrarna i dessa frågor är gemensam vårdnad inte lämplig. Även i andra fall kan det enligt motionärerna vara olämpligt med gemensam vårdnad trots att föräldrarna kan tänkas acceptera ett sådant beslut. I yrkande 2 begär därför motionärerna att riksdagen uttalar vikten av att barnets bästa blir avgörande vid beslut om gemensam vårdnad.
I motion 1990/91:L13 av Lena Öhrsvik (s) framhålls att barnets åsikter måste få komma till uttryck i de fall där domstolen förordnar om gemensam vårdnad trots att en förälder yrkat att ensam få vårdnaden och i yrkande 1 begärs ett tillkännagivande härom.
Utskottet vill för sin del framhålla att institutet gemensam vårdnad utgör ett viktigt inslag i den utveckling som har skett mot en starkare betoning av barnets intresse. Syftet med reglerna om gemensam vårdnad är ju framför allt att främja goda förhållanden mellan barnet och båda föräldrarna. Av propositionen framgår också att erfarenheten visat att en klar majoritet av särboende föräldrar som har gemensam vårdnad är nöjda med denna vårdnadsform. Med nuvarande regler skall emellertid gemensam vårdnad alltid upplösas när någon av föräldrarna begär ensam vårdnad. Det är dock inte givet att en upplösning av den gemensamma vårdnaden är bäst för barnet enbart av den orsaken att en förälder begär att få ensam vårdnad. Enligt utskottets mening bör det därför i sådana fall finnas möjlighet till fortsatt gemensam vårdnad under förutsättning att den förälder som yrkat att ensam få vårdnaden kan acceptera att den gemensamma vårdnaden består. Som framgår av propositionen bör däremot gemensam vårdnad inte komma i fråga om någon av föräldrarna inte kan tänka sig detta. Det kan exempelvis finnas fall där en förälders motstånd mot gemensam vårdnad beror på en strävan att skydda barnet mot att fara illa.
Vad särskilt gäller frågan om hänsynen till barnets intressen vid beslut om gemensam vårdnad vill utskottet understryka att domstolen i såväl dessa mål som i alla andra vårdnadsmål skall -- utifrån de förhållanden som föreligger i det enskilda fallet -- besluta efter vad som är bäst för barnet. Den föreslagna bestämmelsen om ökad möjlighet till gemensam vårdnad innebär givetvis ingen ändring i detta avseende. Med hänsyn till att barnets bästa sålunda skall vara avgörande vid beslut i vårdnadsfrågor torde man enligt utskottets mening kunna förutsätta att i vart fall något äldre barn får möjlighet att i lämpligt sammanhang ge uttryck för sin åsikt.
Sammanfattningsvis tillstyrker utskottet propositionen i denna del. Vidare finner utskottet att motionerna L9 yrkande 2 och L13 yrkande 1 i huvudsak får anses vara tillgodosedda genom vad utskottet anfört.
5.2. Gemensam vårdnad för föräldrar som inte varit gifta med varandra
Enligt 6 kap. 3 § FB står barnet från födseln under vårdnad av båda föräldrarna, om dessa är gifta med varandra, och i annat fall av modern ensam. Ogifta föräldrar kan -- om inte domstol tidigare beslutat i vårdnadsfrågan -- genom en anmälan till pastorsämbetet få gemensam vårdnad om sina barn (6 kap. 4 § FB).
I propositionen föreslås att ogifta föräldrar skall kunna få gemensam vårdnad om sitt barn också genom en anmälan till socialnämnden i samband med att faderskapet fastställs.
Ulla Pettersson (s) framhåller i motion 1990/91:L8 att det i dag inte finns någon anledning att skilja på behandlingen av gifta och ogifta föräldrar i vårdnadshänseende. Enligt motionären bör därför gemensam vårdnad vara huvudregel även för ogifta föräldrar, och i motionen begärs (yrkande 1) ett tillkännagivande härom.
Enligt utskottets mening torde gemensam vårdnad vara en lika naturlig lösning för ogifta samboende föräldrar som för gifta föräldrar. Situationen är dock annorlunda när det gäller ogifta föräldrar som inte bor tillsammans eftersom deras förhållanden kan vara av mycket skiftande karaktär. Det kan exempelvis vara fråga om föräldrar som inte har sådana relationer till varandra som är en nödvändig förutsättning för att gemensam vårdnad skall fungera. Med hänsyn härtill anser utskottet -- i likhet med departementschefen -- att tiden ännu inte är mogen för att överväga en generell huvudprincip om gemensam vårdnad för ogifta föräldrar som inte sammanbor. Några liknande principiella invändningar kan inte anföras när det gäller frågan om gemensam vårdnad för ogifta samboende föräldrar. En huvudregel om gemensam vårdnad i dessa fall skulle dock medföra praktiska problem beroende på att det inte -- såsom vid äktenskap -- finns någon helt entydig och för alla synlig markering av att ett samboförhållande föreligger. I avsaknad av något sådant kriterium som kan ange vem som är vårdnadshavare för barnet är utskottet inte berett att förorda en huvudprincip om gemensam vårdnad för ogifta samboende föräldrar. Ogifta föräldrars intresse av att snabbt och enkelt kunna få gemensam vårdnad bör därför lösas på annat sätt. Propositionens förslag innebär att föräldrarna samtidigt som de lämnar socialnämnden de uppgifter som behövs för faderskapets fastställande skall kunna anmäla om de vill ha gemensam vårdnad. Enligt utskottets mening är detta en lösning som i praktiken ger ogifta föräldrar, såväl samboende som icke samboende, samma fördelar som en huvudregel om gemensam vårdnad. Utskottet tillstyrker således propositionen i denna del och avstyrker bifall till motion 1990/91:L8 yrkande 1.
Utskottet tar i detta sammanhang även upp det i motion 1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) framställda yrkandet (yrkande 16) om förslag till rättslig reglering av vårdnads- och umgängesfrågor i sociala föräldraskap. I motionen framhålls att den rättsliga situationen är synnerligen oklar vid renodlat socialt föräldraskap i form av styvföräldraskap och familjehemsföräldraskap.
Enligt utskottets mening ger motionen inte underlag för något ställningstagande till behovet av en lagreglering, och utskottet anser därför inte att motionsyrkandet bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
6. Umgängesfrågor
6.1. Regler om umgängesrätt
Av 6 kap. 15 § FB framgår att barnets vårdnadshavare har ansvar för att barnets behov av umgänge med en förälder som inte är vårdnadshavare så långt möjligt tillgodoses. Barnet har dessutom rätt till umgänge med annan som står barnet särskilt nära. Om barnets vårdnadshavare motsätter sig det umgänge som begärs av en förälder som inte är vårdnadshavare, skall rätten på begäran av den föräldern besluta i umgängesfrågan efter vad som är bäst för barnet.
I syfte att motverka s.k. umgängessabotage föreslås i propositionen att det i FB införs en särskild regel som slår fast att frågan om barnets behov av kontakt med båda föräldrarna skall ges en särskilt framträdande plats vid valet av vårdnadshavare.
I ett flertal motioner tas upp skilda spörsmål rörande umgänge. Sålunda framhåller Kaj Larsson m.fl. (s) i motion 1989/90:L410 att det behövs skärpta regler för att tillförsäkra en förälder med umgängesrätt möjlighet att faktiskt utöva umgänget samt att den som saboterar umgängesrätten bör fråntas vårdnadsrätten om detta inte är i strid med barnets bästa. Motionärerna yrkar (yrkande 3 delvis) att det anförda ges regeringen till känna.
I motion 1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) (yrkande 2 delvis) begärs sådan ändring i 6 kap. 15 § första stycket FB att det av lagtexten framgår dels att umgängesrätten skall tillgodoses efter vad som är bäst för barnet, dels vilka faktorer som därvid skall beaktas. Motionärerna menar att en sådan lagändring är nödvändig för att få till stånd en större flexibilitet och en bättre anpassning till förhållandena i det enskilda fallet vid avgörande av umgängesfrågor. I motionen begärs också (yrkande 7) att det i FB införs en ny bestämmelse av innebörd att rätten -- vid vårdnadshavarens åsidosättande av barnets behov av umgänge med den andre föräldern -- skall besluta om ändring i vårdnaden, såvida inte hänsyn till barnets bästa talar däremot. Liknande krav framställs i motion 1989/90:L425 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) (yrkande 2 delvis). Martin Olsson m.fl. (c) yrkar i motion 1990/91:L9 (yrkande 3 delvis) att en utredning tillsätts med uppgift att föreslå ändrade regler rörande umgänge som i större utsträckning än i dag tar hänsyn till barnets behov. Motionärerna framhåller att en större flexibilitet är nödvändig vid avgöranden i umgängesfrågor. I motionen pekas vidare på behovet av en restriktivare tillämpning av umgängesreglerna i vissa fall och vikten av att stävja s.k. umgängessabotage i vid mening.
I motion 1990/91:L13 av Lena Öhrsvik (s) framhålls behovet av större varsamhet vid bedömning av frågan om umgängessabotage samt vikten av att även den umgängesberättigade föräldern bör ha ett lagfäst ansvar för att umgänget fungerar. Motionären yrkar (yrkande 3) att det anförda ges regeringen till känna.
Utskottet vill erinra om att de ändringar i FB som trädde i kraft den 1 juli 1983 (prop. 1981/82:168, bet. LU 1982/83:17) gav uttryck för en i väsentliga avseenden ny syn på frågan om umgänge med barn. Umgänget mellan barnet och den förälder som inte har vårdnaden om barnet hade dittills betraktats som en rättighet för föräldern men blev genom lagändringen betecknat såsom i första hand ett behov för barnet, som det ankommer på vårdnadshavaren att tillgodose så långt det är möjligt. Umgängesrätten skall således bestämmas med utgångspunkt i barnets behov av nära och goda relationer med båda sina föräldrar. I den nya lagstiftningen framhävs barnets intresse också på det sättet, att vid tvist rörande umgänget rätten har att besluta i frågan efter vad som är bäst för barnet.
Nuvarande umgängesregler får, som utskottet tidigare framhållit (se bet. LU 1987/88:33), i sig anses ha en i väsentliga avseenden lämplig utformning. Däremot kan viss kritik riktas mot den praktiska tillämpningen av bestämmelserna. Utskottet har sålunda förståelse för att schablonmässiga umgängesbeslut -- såsom att barnet skall umgås med den inte vårdnadshavande föräldern vartannat veckoslut, varannan storhelg, vartannat sportlov och viss angiven period under sommaren -- kan orsaka svårigheter i praktiken. Stereotypa beslut av denna natur medger inte att umgänget anpassas till parternas under åren växlande förhållanden. Det är inte heller säkert att sådant umgänge alltid är det bästa för barnet. Det finns också risk för att en schabloniserad bedömning av umgängesfrågor leder till att ett barn någon gång tillerkänns umgänge med en förälder trots att något umgänge över huvud taget inte bör förekomma med hänsyn till barnets bästa. Så kan exempelvis vara fallet då den ena föräldern gjort sig skyldig till ett allvarligt brott mot barnet. Någon undantagslös regel om att umgänge i sådana situationer inte bör komma till stånd bör dock inte uppställas. Umgängesfrågan i dessa fall måste liksom alltid annars bedömas med utgångspunkt i de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall.
I anslutning till det anförda vill utskottet påpeka att det förekommer att ett fastställt umgänge inte kommer till stånd därför att umgängesföräldern inte medverkar till umgänget. Enligt utskottets mening är självfallet ett sådant beteende inte godtagbart, och i den allmänna debatten under senare tid har höjts röster för en strängare syn på förälderns vägran eller underlåtenhet att efter bästa förmåga medverka till umgänget. Utskottet är för sin del inte berett att förorda några sanktionsregler för sådana fall men vill kraftigt understryka betydelsen av att den föräldern som barnet skall umgås med också verkligen bidrar till att umgänget kan genomföras. En konsekvent underlåtenhet från umgängesförälderns sida kan med hänsyn till barnets intressen vara en faktor som bör inverka på bedömningen av frågan om antalet umgängestillfällen.
Utskottet anser således i likhet med flera av motionärerna att en större flexibilitet och anpassning till förhållandena i det enskilda fallet är önskvärd vid avgörande av umgängesfrågor. Det finns därför starka skäl för att vikten av en individuell prövning bör komma till klarare uttryck än för närvarande. Utskottet vill dock erinra om att högsta domstolen i rättsfallet NJA 1988 s. 559 tagit avstånd från schablonmässigt bestämda umgängestider och framhållit betydelsen av att prövningen företas under beaktande av omständigheterna i det särskilda fallet. Den vidare utvecklingen av praxis på området bör därför avvaktas innan spörsmålet om en mera allmän ändring av umgängesreglerna tas upp till prövning. Med hänsyn till vad som anförs i propositionen anser sig utskottet kunna utgå från att en utvärdering av rättspraxis i umgängesfrågor kommer till stånd i lämpligt sammanhang.
Det anförda innebär att utskottet inte kan ansluta sig till förslagen i motion L10 yrkande 2 delvis och motion L425 yrkande 2 i motsvarande del. Motionsyrkandena avstyrks alltså i dessa delar.
Vad härefter gäller frågan om s.k. umgängessabotage vill utskottet erinra om att utskottet vid upprepade tillfällen har givit uttryck åt uppfattningen att det ligger helt i barnets intresse att dess behov av kontakt med båda föräldrarna tillgodoses genom ett väl tilltaget umgänge med den förälder som inte har vårdnaden. Umgängets betydelse har också kommit till uttryck i FB genom bestämmelsen om att vårdnadshavaren har ett ansvar för att barnets behov av umgänge med den andra föräldern tillgodoses. Självfallet måste samhället därför se allvarligt på åtgärder från vårdnadshavarens sida som syftar till att omintetgöra eller försvåra för barnet att umgås med den andra föräldern. Då den nämnda regeln infördes år 1983 uttalade utskottet att den omständigheten att en vårdnadshavare konsekvent försöker försvåra umgänget talar för att hans eller hennes lämplighet som vårdnadshavare kan behöva omprövas. Enligt vad utskottet vidare framhöll borde umgängesrättens betydelse också uppmärksammas vid valet av vårdnadshavare, och domstolen borde, om inte barnets bästa föranleder annat, till vårdnadshavare förordna den av föräldrarna som kan antas bäst främja ett nära och gott umgänge med den andra föräldern.
Trots att samhällets syn på umgängessabotage således klart markerats förekommer det fortfarande inte så sällan att vårdnadshavaren på olika sätt försöker hindra kontakter mellan barnet och den andra föräldern. Att sådana fall förekommer torde många gånger ha sin förklaring i konflikter mellan föräldrarna som uppstått i samband med deras separation. Den ökade satsning på samförståndslösningar som nu avses komma till stånd kan därför leda till att umgängessabotage blir mindre vanliga i framtiden. Det oaktat delar utskottet departementschefens uppfattning att omedelbara åtgärder är påkallade i syfte att vårdnadshavarens ansvar för ett fungerande umgänge med den andra föräldern skall ytterligare betonas.
Det anförda leder utskottet till den uppfattningen att någon sådan översyn som begärs i motion L9 (yrkande 3 delvis) för närvarande inte är påkallad, och utskottet avstyrker därför bifall till motionen i denna del.
I vissa motioner har framförts krav på att vårdnaden mer eller mindre automatiskt överflyttas till den andra föräldern när vårdnadshavaren motsätter sig att barnet får träffa den andra föräldern. Utskottets anser dock inte att en sådan regel bör komma i fråga och då främst av den anledningen att den inte ger utrymme för erforderlig bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Enbart det förhållandet att en förälder är ovillig att låta barnet träffa den andra föräldern behöver inte innebära att det föreligger ett umgängessabotage. Förälderns handlande kan, som påpekas i propositionen, ha sin grund i en strävan att söka skydda barnet från att utsättas för övergrepp eller annars råka illa ut. Olika skäl kan vidare tala för att en förälder som gjort sig skyldig till umgängessabotage trots allt framstår som den mest lämpliga vårdnadshavaren med hänsyn till barnets bästa. En betydligt bättre lösning är enligt utskottets mening den i propositionen föreslagna bestämmelsen att domstolarna vid bedömande av vårdnadsfrågan skall fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Att barnets behov av kontakt med båda föräldrarna på detta sätt ges än mer framträdande plats ligger helt i linje med de av utskottet år 1983 gjorda uttalandena och ger möjlighet till erforderlig flexibilitet vid bedömningen av vårdnadsfrågor. En sådan regel får naturligtvis sin huvudsakliga betydelse då fråga uppkommer om en överflyttning av vårdnaden till den andra föräldern, eftersom det då kan konstateras hur umgänget mellan barnet och föräldrarna i realiteten har fungerat. Är det klarlagt att en förälder utan godtagbara skäl har försökt försvåra eller omintetgöra ett umgänge mellan barnet och den andra föräldern kan detta tala för att vårdnaden bör överflyttas. En förutsättning är givetvis att den sistnämnda föräldern då är beredd att medverka till att barnet får behålla en god och nära kontakt med den förälder som eventuellt skall fråntas vårdnaden. Av betydelse är också att domstolen vid tillämpningen av den nya regeln försöker få en bild av orsakerna till varför den ena föräldern försökt motarbeta ett umgänge.
Med det anförda tillstyrker utskottet förslaget i propositionen och avstyrker bifall till motionerna L410 yrkande 3 i denna del, L10 yrkande 7 och L425 yrkande 2 i motsvarande del, samt L13 yrkande 3 i den mån motionerna inte kan anses tillgodosedda med vad utskottet anfört.
I motion 1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) tas upp en fråga om straffrättsligt ansvar vid umgängessabotage. Någon sådan bestämmelse finns för närvarande inte i brottsbalken. Enligt 7 kap. 4 § brottsbalken kan däremot en umgängesberättigad förälder som obehörigen skiljer barnet från vårdnadshavaren dömas för egenmäktighet med barn.
Motionärerna begär (yrkande 13) att ett nytt stycke införs i 7kap. 4§ brottsbalken av innebörd att barnets vårdnadshavare vid umgängessabotage kan dömas för egenmäktighet med barn. Liknande krav framställs i motion 1989/90:L425 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) (yrkande 2 delvis).
Som redan nämnts har vårdnadshavaren enligt 6 kap. 15 § FB ett ansvar för att barnets umgänge med bl.a. den andra föräldern så långt möjligt tillgodoses. I syfte att motverka umgängessabotage har utskottet nyss förordat att en bestämmelse tas in i FB om att domstolarna vid bedömande av vårdnadsfrågan skall fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Att därutöver införa en straffrättslig sanktion för en vårdnadshavare på sätt som begärts i motionerna skulle enligt utskottets mening föra alltför långt. Utskottet avstyrker följaktligen motionerna L425 yrkande 2 i denna del och L10 yrkande 13.
Utskottet behandlar i detta sammanhang också motion 1990/91:L6 av Kaj Larsson m.fl. (s), vari begärs ett tillkännagivande om att FB bör kompletteras med en bestämmelse som gör det möjligt att förordna om umgängesrätt även i samband med beslut om gemensam vårdnad.
Motionärens önskemål ger utskottet anledning att erinra om att nuvarande regler i FB om gemensam vårdnad bygger på att föräldrarna är överens om att dela det rättsliga ansvaret för barnet. I praktiken är det också nödvändigt att föräldrarna i vart fall huvudsakligen kan handla i samförstånd när det gäller alla spörsmål som rör barnet och således också i fråga om barnets umgänge med den förälder som det inte bor hos. En lagreglering av umgängesrätt vid gemensam vårdnad som ger domstol möjlighet att slita eventuella umgängestvister mellan föräldrarna kan därför knappast anses förenlig med tankarna bakom vårdnadsreglerna. Frågan om umgängesrätt kan dock komma i ett något annorlunda läge genom det i propositionen framlagda och av utskottet ovan tillstyrkta förslaget om att gemensam vårdnad skall kunna komma i fråga även i de fall en förälder önskar få ensam vårdnad men ändå ser gemensam vårdnad som ett tänkbart alternativ. Man kan då inte längre bortse från risken för att det i vissa fall kan bli svårt för föräldrar att komma överens om umgänget. Utskottet har därför viss förståelse för motionärernas önskemål, men konstaterar att det inte nu finns underlag att bedöma om det föreligger ett reellt behov av en reglering av umgängesrätten vid beslut om gemensam vårdnad. Enligt utskottets mening finns det därför skäl att avvakta erfarenheterna från tillämpningen av den nya bestämmelsen under en tid. Motion L6 bör således inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Som ovan berörts kan en förälder enligt 6 kap. 6 eller 7 § FB begära omprövning av vårdnaden. Sådan begäran kan framställas omedelbart efter att ett tidigare avgörande har vunnit laga kraft.
I propositionen bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad som däri anförs om rätten till omprövning. Departementschefen konstaterar att nuvarande regler om omprövning kan ge utrymme för missbruk, eftersom en part genast efter det att ett mål om vårdnad eller umgänge har vunnit laga kraft kan väcka ny talan i samma sak. I propositionen diskuteras därför frågan huruvida en bestämmelse bör införas i FB som tar sikte på nämnda situation och som skulle ge domstol möjlighet att avvisa eller ogilla en talan som väckts inom en viss tid, kanske två år, efter det att en tidigare talan prövats. En sådan regel förutsätter dock, framhålls det, såväl att domstolen har kännedom om det tidigare avgörandet, som att domstolen på grundval av innehållet i stämningsansökan kan avgöra om den nya talan är obefogad eller inte. I de fall en ny talan är befogad bör enligt departementschefen en ny prövning komma till stånd. I annat fall skulle man få ge avkall på den grundläggande principen att vårdnads- och ungängesfrågan vid varje tidpunkt skall lösas efter vad som är bäst för barnet. De svårigheter som skulle uppkomma för domstolen genom att redan vid stämningsansökans ingivande tvingas avgöra om talan är obefogad eller inte ger enligt departementschefen anledning till tvekan inför möjligheten att begränsa rätten till omprövning. Vidare framhålls att -- med hänsyn till domstolens utredningsansvar -- utrymmet för tillämpning av regler som går ut på att en talan omedelbart kan avslås eller ogillas är begränsat i mål om vårdnad och umgänge. Departementschefens slutliga bedömning är därför att några ändringar av reglerna om omprövning av vårdnadsavgöranden inte bör göras.
Frågor som gäller begränsningar i rätten att få vårdnadsavgöranden omprövade behandlas i två motioner. I motion 1989/90:L416 av Ingrid Hemmingsson och Wiggo Komstedt (båda m) begärs (delvis) förslag om åtgärder för att säkra föräldrars och barns umgängesrätt. Motionärerna framhåller att det förhållandet att en förälder som förlorat en vårdnads- och umgängesprocess omedelbart sätter i gång en ny sådan process förvärrar situationen ytterligare för såväl barnet som föräldrarna. Enligt motionärerna bör denna situation motverkas genom att en viss tid skall förflyta från det att domen i vårdnadsfrågan vinner laga kraft till dess frågan kan prövas på nytt.
I motion 1990/91:L13 av Lena Öhrsvik (s) anförs att möjligheten att omgående begära en ny prövning av en vårdnadsfråga skapar osäkerhet och otrygghet för barnen. Som skäl mot inskränkningar har enligt motionären anförts domstolarnas svårigheter att ha kännedom om tidigare avgöranden samt svårigheterna att ta ställning till om den nya talan är befogad. Genom att fordra att tidigare avgöranden skall anges i stämningsansökan och genom krav på nya grunder kan dessa risker elimineras, menar motionären. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som sålunda anförts om behovet av inskränkning i rätten till omprövning av beslut i vårdnadsfrågor (yrkande 4).
Enligt utskottets mening torde en allmän samstämmighet råda i fråga om önskvärdheten av att reglerna om talerätten i mål om vårdnad och umgänge inte missbrukas. Behovet av någon form av begränsning av rätten till omprövning i vårdnadsmål måste dock vägas mot såväl de principiella betänkligheter som med utgångspunkt i barnets intresse gör sig gällande vid en begränsning av omprövningsrätten som de svårigheter för domstolen som en regel av angivet slag skulle medföra. Utskottet vill också framhålla att effekterna av den nya regeln i FB som syftar till att motverka umgängessabotage i väsentlig mån skulle kunna gå förlorade om vårdnaden kunde omprövas först efter en viss tidsperiod. Vid en samlad bedömning kommer utskottet för sin del till samma slutsats som departementschefen, nämligen att övervägande skäl talar för att några ändringar av reglerna om omprövning inte bör göras. Utskottet avstyrker således bifall till motion L416 i denna del och motion L13 yrkande 4.
6.2. Upplysningar om barnet
I propositionen föreslås att en särskild regel införs i 6kap. 15§FB av innebörd att vårdnadshavaren skall vara skyldig att lämna bl.a. umgängesföräldern sådana upplysningar rörande barnet som kan främja umgänget, såvida inte särskilda skäl talar emot det.
I den under den allmänna motionstiden år 1990 väckta motionen 1989/90:L425 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) framförs krav (yrkande 2 delvis) på att ändringar bör göras i FB för att förstärka umgängesrättens innehåll genom att umgängesrättsföräldern ges lagfäst rätt att få information i viktigare angelägenheter som rör barnets hälsa och framtid. Kraven följs upp i den med anledning av propositionen väckta motionen 1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp), vari konstateras att yrkandet i motion L425 till viss del är tillgodosett genom propositionens förslag. I motion L10 (yrkande 2 delvis) yrkas dock att den i propositionen föreslagna bestämmelsen ändras så att det av lagtexten framgår att upplysningsskyldigheten även avser upplysningar som berör barnets hälsa eller framtid.
Karl-Gösta Svenson och Wiggo Komstedt (båda m) framhåller i motion 1990/91:L5 (delvis) vikten av att den föreslagna upplysningsskyldigheten för vårdnadshavaren inte får leda till att kontakter med exempelvis skolan endast upprätthålls med vårdnadshavaren. Enligt motionärerna är det mycket viktigt att båda föräldrarna får möjlighet att erhålla direktinformation. I motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med det anförda.
I motion 1990/91:L13 av Lena Öhrsvik (s) poängteras att barnet kan lämna information om sig själv från ganska tidig ålder och att sådan information är mer värdefull. Därigenom undviks den situationen att sådan information om barnet lämnas ut som barnet själv inte önskar. Motionären begär i yrkande 2 ett tillkännagivande härom.
Utskottet har ovan understrukit vikten av att barnet har goda kontakter med såväl den vårdnadshavande föräldern som umgängesföräldern. Den i propositionen föreslagna regeln om vårdnadshavarens upplysningsskyldighet skall enligt utskottets mening ses som ytterligare ett led i strävandena att främja sådana kontakter. Av propositionen framgår att föreskriften tar sikte på upplysningar om förhållanden som på ett mera ingripande eller betydelsefullt sätt påverkar barnets nuvarande eller framtida situation. Det kan exempelvis vara fråga om barnets hälsa, skolgång, uppehållsort, feriearbete eller särskilda fritidsintressen. Utskottet konstaterar att upplysningsskyldigheten således avser en mångfald situationer där upplysningarna kan främja umgänget. Enligt utskottets mening är det därför inte lämpligt att i lagtexten särskilt reglera vissa förhållanden, såsom begärts i motion L10, utan regeln bör ges den mer allmänna utformning som föreslagits i propositionen. Därmed tillstyrker utskottet propositionens förslag i nu behandlad del och avstyrker bifall till motionerna L425 yrkande 2 och L10 yrkande 2 i dessa delar.
Med anledning av de i motion L5 framförda farhågorna vill utskottet understryka att regeln om vårdnadshavarens upplysningsskyldighet givetvis inte är tänkt att leda till någon inskränkning i fråga om de kontakter som för närvarande bör finnas mellan exempelvis skolan och den inte vårdnadshavande föräldern. Bestämmelsen skall i stället ses som en ökad möjlighet för umgängesföräldern att få information om barnet. Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att motion L5 i nu behandlad del inte påkallar någon riksdagens åtgärd.
Vad härefter angår de synpunkter som förs fram i motion L13 kan utskottet helt ansluta sig till uppfattningen att det är önskvärt att barnet självt lämnar information till umgängesföräldern. Den i propositionen föreslagna upplysningsplikten utesluter inte att barnet informerar föräldern om vad som det tycker är betydelsefullt. Upplysningsplikten är som nämnts inte heller undantagslös. Skyldigheten för vårdnadshavaren att lämna upplysningar gäller sålunda inte om särskilda skäl talar emot det. Sådana skäl kan föreligga exempelvis när det är fråga om uppgifter som ett barn har lämnat vårdnadshavaren i förtroende och uppgifterna i sig är av betydelse för umgänget men som barnet inte vill att den andra föräldern skall få kännedom om. Utöver det anförda bör enligt utskottets mening motion L13 yrkande 2 inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottet behandlar i detta sammanhang även yrkande 7 i motion 1989/90:L410 av Kaj Larsson m.fl. (s), vari tas upp frågan om sekretesskyddet i allmänhet för barn. Motionärerna framhåller att gällande sekretesskydd genom anknytningen till vårdnaden leder till att den från vårdnaden skilde föräldern drabbas på ett orättfärdigt sätt. Även icke vårdnadshavande förälder måste enligt motionärerna ha möjlighet att engagera sig i sina barns liv. Vid barns sjukhusvistelse, skolgång och utbildning är informationen till umgängesföräldern starkt begränsad eller delvis omöjliggjord. De negativa effekterna som nuvarande sekretesskydd medför innebär enligt motionärernas mening en allvarlig försvagning av barnets sociala nätverk. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att båda föräldrarna bör vara jämställda i sekretessammanhang.
Utskottet prövade ett likalydande motionsyrkande under våren 1989 i sitt av riksdagen godkända betänkande 1988/89:LU33. Därvid erinrade utskottet om att konstitutionsutskottet hösten 1988 hade behandlat en motion vari begärdes en översyn av sekretessreglerna för hälso- och sjukvården i syfte att förbättra möjligheterna för en förälder som inte har vårdnaden om sitt barn att få upplysningar om barnet när det är intaget för vård. I sitt av riksdagen godkända betänkande (1988/89:KU14) framhöll konstitutionsutskottet -- med hänvisning till ett av socialstyrelsen i ärendet avgivet remissvar -- att det på området fick anses föreligga ett visst utrymme för uppgiftslämnande av aktuellt slag till den förälder som inte har vårdnaden om sitt barn, även om vårdnadshavarens samtycke saknas. Vidare framhöll konstitutionsutskottet att det självfallet är angeläget att åtgärder vidtas om nuvarande ordning medför olägenheter i praktiken för den förälder som endast har umgängesrätt. Enligt konstitutionsutskottet hade det dock inte framgått att situationen skulle vara sådan att det var påkallat att ta det i motionen begärda initiativet. Konstitutionsutskottet avstyrkte därför motionen. Lagutskottet ansåg för sin del att riksdagen inte borde frångå sitt tidigare ställningstagande i frågan och avstyrkte den då aktuella motionen.
Inte heller nu anser utskottet att det finns skäl för riksdagen att ändra ståndpunkt i denna fråga. Utskottet vill i sammanhanget påpeka att den i propositionen föreslagna regeln om vårdnadshavarens upplysningsskyldighet i viss mån tillgodoser syftet i motionen. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L410 yrkande 7.
6.3. Kostnader för umgänge med barn
Som ovan framgått har barnets vårdnadshavare enligt 6 kap. 15§ FB ett ansvar för att barnets behov av umgänge med en förälder som inte är vårdnadshavare så långt möjligt tillgodoses. Om den umgängesberättigade föräldern är bosatt på annan ort än barnet kan ett utövande av umgängesrätten vara förenat med särskilda kostnader. Någon generell möjlighet för den umgängesberättigade föräldern att få ersättning för sådana kostnader finns inte. Dock har en förälder som är skyldig att betala underhållsbidrag rätt till avdrag på bidraget, om han eller hon haft barnet hos sig under en sammanhängande tid av minst fem hela dygn. Avdraget är en fyrtiondel av underhållsbidraget för varje helt dygn som barnet vistas hos föräldern. Om det finns särskilda skäl kan domstol bestämma andra villkor för denna avdragsrätt. Föräldrarna kan också själva avtala om andra villkor.
Frågan om kostnaderna för umgängesresor tas upp såväl i ett flertal motioner från den allmänna motionstiden vid riksmötet 1989/90 som i motioner väckta med anledning av propositionen.
I motion 1989/90:L406 av Per Stenmarck och Ewy Möller (båda m) framhålls att ett hinder för ett väl fungerande umgänge kan vara att föräldrarna inte kommit överens om fördelningen av den kostnad som umgänget medför. Om den förälder som har vårdnaden om barnet flyttar långt från den andra föräldern kan denne få vidkännas dryga kostnader för utövandet av umgänget. Med hänsyn härtill och till att det är av största vikt för barnet att det har fortlöpande kontakt med båda föräldrarna yrkas i motionen att 6 kap. 15 § FB förses med ett tillägg av innebörd att kostnaderna för umgänget skall delas lika mellan föräldrarna, om ej annat avtalats.
Kaj Larsson m.fl. (s) framhåller i motion 1989/90:L410 att i de fall föräldrarna bor på skilda orter har barnet ofta inte något egentligt umgänge med den förälder som barnet inte bor hos på grund av brist på ekonomiska resurser. Motionärerna anser att staten genom försäkringskassan i dessa fall bör lämna bidrag till ett visst antal resor och övernattningsmöjligheter på barnets hemort per år. Härutöver bör de föräldrar som själva står för resor ges rätt till avdrag därför i sin självdeklaration. Motionärerna begär (yrkande 5) att det anförda ges regeringen till känna.
I motion 1989/90:L422 av Karin Söder (c) och Ylva Annerstedt (fp) hänvisas till att Nordiska rådet vid sin 37:e session år 1989 rekommenderat att ministerrådet vid det fortsatta arbetet med reglerna om vårdnad m.m. skulle undersöka möjligheterna för ekonomisk hjälp från samhällets sida till de föräldrar och barn som efter en skilsmässa bor så långt från varandra att utövandet av umgängesrätten blir en ekonomisk börda. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att den svenska regeringen bör medverka till att Nordiska rådets hemställan förs upp till konstruktiv och reell behandling i ministerrådet.
Lars Werner m.fl. (v) begär i motion 1989/90:L427 förslag om fria resor för såväl barn som icke vårdnadshavande förälder i syfte att underlätta utövandet av umgängesrätten.
Karl-Gösta Svenson och Wiggo Komstedt (båda m) begär i motion 1990/91:L5 (delvis) förslag som innebär att resekostnaderna vid utövande av umgängesrätten delas lika mellan föräldrarna genom en reducering av underhållet. Även Bengt Harding Olson m.fl. (fp) anser i motion 1990/91:L10 att kostnaderna för umgängesrättens genomförande bör regleras med utgångspunkt i att föräldrarna skall dela på kostnaderna. Motionärerna begär i yrkande 3 ett skyndsamt förslag i enlighet härmed.
Utskottet vill erinra om att frågan om kostnaderna för umgängesresor har behandlats av riksdagen flera gånger tidigare med anledning av motioner med samma syften som de nu aktuella motionerna. I sitt av riksdagen godkända betänkande LU 1987/88:33 underströk utskottet att det är olyckligt om ekonomiska omständigheter lägger hinder i vägen för barnets umgänge med den ene av föräldrarna. Mot bakgrund av vad utskottet hade framhållit om barnets behov av goda och nära relationer till båda sina föräldrar var det enligt utskottets mening angeläget att problemet med resekostnaderna fick en lösning. Vidare framhöll utskottet att det tidigare (se bl.a. bet. LU 1986/87:25) ställt sig positivt till att spörsmålet i hela sin vidd togs upp till överväganden i samband med den då pågående översynen av reglerna för underhållsbidrag och bidragsförskott. Utskottet förordade därför att de år 1988 väckta motionerna skulle överlämnas till kommittén för översyn av reglerna för underhållsbidrag till barn och bidragsförskott för att tas i beaktande vid utredningsarbetet.
Som framgår av inledningen till betänkandet har underhållsbidragskommittén, som under våren 1990 avslutat sitt arbete, inte ansett sig ha möjlighet att behandla frågor om underhållsbidrag och underhållsskyldigas situation utan överlämnat dessa frågor till socialdepartementet för övervägande i annat sammanhang. Enligt vad utskottet inhämtat är avsikten att frågorna skall tas upp till övervägande i en interdepartemental arbetsgrupp med företrädare från social-, justitie- och finansdepartementen.
Enligt utskottets mening är det mycket angeläget att problemet med resekostnader vid utövande av umgängesrätten nu snarast får en lösning. Lika litet som tidigare är utskottet emellertid berett att i sak ta ställning till hur frågan skall lösas. Regeringen bör därför skyndsamt ta upp frågan till närmare överväganden och därefter återkomma med förslag till riksdagen. Vad utskottet sålunda anfört bör med anledning av motionerna L406, L410 yrkande 5, L422, L427, L5 i denna del och L10 yrkande 3 ges regeringen till känna.
7. Frågor om faderskap
De grundläggande reglerna om faderskap till barn finns i 1 kap. FB. Är vid barns födelse modern gift skall enligt 1kap. 1§ FB mannen i äktenskapet anses som barnets far (den s.k. faderskapspresumtionen). Detsamma gäller om modern är änka och barnet föds inom sådan tid efter mannens död att det kan vara avlat dessförinnan. Faderskapspresumtionen kan brytas av domstol, som i vissa i 1kap. 2§ FB angivna fall kan förklara att mannen i äktenskapet inte skall anses vara far till barnet. Ett sådant fall föreligger när det är utrett att modern haft samlag med annan än maken under den tid då barnet kan vara avlat och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet kan ha avlats av den andre. Presumtionen kan brytas även genom att annan man erkänner faderskapet till barnet. Är modern ogift vid barnets födelse eller har en faderskapspresumtion brutits skall faderskapet fastställas genom erkännande eller dom. Fastställs faderskapet genom dom, skall rätten på talan av barnet enligt 1kap. 5§ FB förklara en man vara far till barnet, om det är utrett att han har haft samlag med barnets mor under tid då barnet kan vara avlat och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet avlats av honom. Erkännande av faderskap är en formbunden rättshandling, som skall ske skriftligen och vara bevittnad av två personer. Dessutom skall erkännandet godkännas av socialnämnden och av modern. Enligt 1kap. 4§ FB kan ett faderskapserkännande ske även före barnets födelse. Visar det sig senare att den som lämnat erkännandet inte är far till barnet skall rätten förklara att erkännandet saknar verkan mot honom. Begreppet erkännande av faderskap används, förutom i FB, i lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor, lagen (1979:1001) om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden, lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap och lagen (1969:620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag.
I propositionen föreslås att erkännande av faderskap skall ersättas med ett nytt begrepp, faderskapsbekräftelse.
I motion 1990/91:L3 av Allan Ekström (m) anförs att den föreslagna ändringen saknar fog. Motionären anser att begreppet erkänna har hävd i lagspråket med innebörd att man bejakar eller säger ja till en fråga om ett förhållandes riktighet. I motionen påpekas vidare att lagrådet inte funnit den föreslagna ändringen godtagbar. Enligt lagrådet innefattar erkännande av faderskap ett slags förklaring att den som avger denna tar på sig faderskapets konsekvenser, bl.a. i rättsligt hänseende, medan termen bekräftelse inte kan anses innefatta någon sådan förklaring och inte ens behöver avse den som avgivit bekräftelsen. Enligt motionären krävs starka skäl för ändring av hävdvunna och i medvetandet väl inarbetade begrepp och ord. Hänsynen till och omsorgen om vår rättstradition talar också för att faderskapserkännande bibehålls liksom önskemålet att vidmakthålla formell nordisk rättslikhet.
I motion 1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) yrkas att riksdagen beslutar ersätta termen faderskapserkännande med termen faderskapsförklaring (yrkande 14).
Utskottet erinrar om att utskottet tidigare har ställt sig positivt till en ändring av termen faderskapserkännande. Senast behandlades frågan våren 1987 då utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande LU 1986/87:25 framhöll att terminologin i dag för många fäder kan upplevas som svårförståelig och ibland t.o.m. som kränkande. Enligt utskottet borde regeringen i lämpligt sammanhang överväga om inte någon annan benämning kunde införas för faderns medverkan vid fastställande av faderskapet.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att uttrycket faderskapserkännande bör bytas ut mot en annan benämning. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motion L3.
En terminologisk ändring bör enligt utskottets mening ta sikte på vad rättshandlingen i själva verket avser, nämligen ett intygande om att mannen är far till barnet och tar på sig faderskapets alla konsevenser, såväl rättsliga som andra. Benämningen får inte heller upplevas som känslo- eller värdeladdad av föräldrarna. Både den i propositionen föreslagna termen faderskapsbekräftelse och den i motion L10 föreslagna benämningen faderskapsförklaring kan enligt utskottets mening väl anses uppfylla dessa krav. I 1kap. 2§ FB används emellertid förklaring för de fall rätten skall besluta att mannen i äktenskapet inte är far till barnet och i 1kap. 5§ FB används samma term i de fall ett faderskap skall fastställas genom dom. Av denna orsak finner utskottet att faderskapsförklaring är mindre lämpligt än faderskapsbekräftelse som ersättning för det nuvarande faderskapserkännandet. Utskottet anser därför att förslaget i propositionen bör godtas och avstyrker bifall till motion L10 yrkande 14.
I motion 1989/90:L402 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om att införa faderskapspresumtion för en man som är stadigvarande boende hos barnets mor. Motiveringen till yrkandet återfinns i motion 1989/90:A802 om jämställdhet. Systemet att en ogift pappa måste anmäla sig som vårdnadshavare till sitt eget barn medan en gift pappa automatiskt får vårdnaden upplevs enligt motionärerna som både krångligt och förnedrande. Enligt motionärerna är det viktigt att stärka den ogifte pappans ansvar, skyldigheter och rättigheter gentemot barnen. Man bör därför pröva möjligheten att far som är stadigvarande sammanboende med barnets mor inte skall behöva erkänna faderskapet utan skall antas vara far och därigenom behandlas på samma sätt som gifta fäder.
Liknande synpunkter framförs i motion 1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp). Motionärerna menar att införandet av någon form av faderskapspresumtion i samboförhållanden ligger i linje med den nyligen införda sambolagstiftningen. Dessutom skulle en sådan presumtion tillgodose behovet av ett särskilt skydd för gemensamma barn i samboförhållanden. Ett sätt att tillskapa den önskvärda faderskapspresumtionen är att inte bara påbörja utan även avsluta nuvarande faderskapsutredningar före barnets födelse. I dessa fall skulle, om parterna är överens, fadern direkt vid barnets födelse anses vara rättslig fader till barnet och föräldrarna i enlighet med propositionens förslag kunna anmäla att de önskar gemensam vårdnad. I motionen yrkas tillkännagivande om det anförda (yrkande 15).
Motioner om införande av faderskapspresumtion vid samboförhållande har åtskilliga gånger tidigare behandlats av riksdagen, senast våren 1989, och därvid avslagits på hemställan av utskottet (se bet. 1988/89:LU33). Utskottet har som skäl för ställningstagandena anfört att hänsynen till barnets bästa kräver att i de aktuella fallen faderskapet fastställs under medverkan av socialnämnden. I linje med tidigare uttalanden har utskottet också pekat på vikten av att faderskapsärenden handläggs på ett så enkelt sätt som möjligt med hänsyn till barnets intressen och under former som inte behöver uppfattas som integritetskränkande.
Några nya omständigheter som kan motivera att riksdagen frångår sin tidigare inställning i frågan har enligt utskottets mening inte framkommit. Utskottet har således fortfarande den uppfattningen att utgångspunkten för reglerna om faställande av faderskapet måste, liksom när det gäller reglerna om vårdnad och umgänge, vara omtanken om barnets bästa. Bestämmelserna får därför inte utformas på ett sådant sätt att risker kan uppkomma för att barnets rättigheter på något sätt blir åsidosatta. Den nuvarande ordningen för fastställande av faderskap erbjuder betryggande garantier för att det verkligen är den biologiske fadern och inte någon annan som fastställs som fader. Med den ordning motionärerna förespråkar uppkommer dock praktiska problem. Av vad utskottet anfört under avsnitt 5.2 framgår att det vid samboförhållanden inte, såsom vid äktenskap, finns någon helt entydig och för alla synlig markering att ett sådant förhållande föreligger. Sålunda är kyrkobokföringsadressen inte tillräcklig i detta avseende, och vid tillämpning av lagen (1987:232) om sambos gemensamma hem (sambolagen) får frågan om ett samboförhållande föreligger eller har förelegat ytterst i varje särskilt fall prövas i efterhand av domstol. Enligt utskottets mening kan det inte gärna komma i fråga med ett regelsystem för faderskapspresumtion vid samboförhållanden som innebär att det inte med säkerhet går att vid varje givet tillfälle enkelt avgöra om någon verkligen är fader till barnet. Sambolagen har dessutom en begränsad räckvidd och, som utskottet uttalat tidigare (se bet. LU 1986/87:25), tillhandahåller den juridiska lösningar endast på ekonomiska problem. I samband med riksdagsbehandlingen av förslaget till sambolag underströk utskottet (se bet. LU 1986/87:18) att man inte bör skapa så utförliga regler för sambor att man därigenom åstadkommer vad som skulle kunna betecknas som äktenskapsliknande system av en lägre dignitet. De som vill att ett mer heltäckande juridiskt system skall tillämpas på deras samlevnadsform får därför även i fortsättningen ingå äktenskap. Påståendet i motion L10 att sambolagen ligger i linje med en faderskapspresumtion i samboförhållanden är därför inte riktigt. Sambolagen kan inte anses ha bidragit till att förutsättningarna för reglerna om fastställande av faderskap ändrats. Till detta kommer att det genom de ovan behandlade förslagen till ändringar i FB blir möjligt för ogifta föräldrar att få gemensam vårdad om sina barn också genom en anmälan till socialnämnden i samband med att faderskapet fastställs (se avsnitt 5.2.). Vad särskilt gäller önskemålet i motion L10 att faderskapsfrågan skall vara löst redan vid barnets födelse vill utskottet också erinra om att 1kap. 4§ andra stycket FB redan i sin nuvarande lydelse medger att ett faderskap fastställs även före barnets födelse.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L402 och motion L10 yrkande 15.
I detta sammanhang behandlar utskottet också motion 1989/90:L423 av Börje Hörnlund (c) som gäller rättsgenetisk undersökning i faderskapsmål. I motionen framhålls att det enligt uppgift många gånger lär vara besvärligt att få berörda parter i faderskapsmål att gå igenom utvidgade rättsgenetiska undersökningar och att socialnämnder och rättsinstanser är tveksamma till sådana undersökningar av integritetsskäl. Motionären yrkar att regeringen ges till känna att det är rimligt med rättsgenetisk undersökning när osäkerhet föreligger vid bedömningen av faderskapsmål och när part så begär.
Vid blodundersökningar i faderskapsutredningar, s.k. rättsgenetiska undersökningar, använder man sig av förhållandet att vissa ärftliga egenskaper som kan påvisas i blodet hos ett barn måste komma från någon av föräldrarna. Har ett barn en egenskap som barnets moder saknar, måste anlaget för denna egenskap komma från den biologiske fadern. Saknar en man denna egenskap kan han därmed också uteslutas som far till barnet. Har han å andra sidan egenskapen kan han inte uteslutas som far till barnet, vilket dock inte behöver innebära att han är barnets far eftersom samma egenskap kan finnas hos andra män. Undersökningarna, vilka utförs på blodgruppsserologiska avdelningen vid statens rättskemiska laboratorium, kan utföras som en basundersökning eller som en utvidgad rättsgenetisk undersökning. Rättsgenetiska undersökningar kommer ofta till stånd i samband med den utredning som socialnämnden är skyldig att göra enligt bestämmelserna i 2kap. FB. Socialnämnden kan emellertid inte ålägga någon att lämna blodprov. Enligt 2kap. 6§ FB bör socialnämnden verka för att blodundersökning äger rum beträffande modern, barnet och den som kan vara far till barnet. Leder socialnämndens utredning inte till fastställande av faderskapet får frågan lösas av domstol. Har blodundersökning inte redan verkställts kan domstolen på yrkande av någon av parterna eller när domstolen annars anser att det behövs förordna om blodundersökning på modern, barnet och på den man mot vilken talan förs. Finns det anledning anta att någon annan man haft samlag med modern under den tid då barnet kan vara avlat, kan även han åläggas att genomgå blodundersökning. Domstolen kan med stöd av 2§ lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap vid vite förelägga den som skall lämna blodprov att med intyg av behörig sakkunnig visa att sådant blodprov som behövs för blodundersökning har tagits på honom eller henne. I fråga om barn som inte har fyllt 18 år skall föreläggandet avse barnets vårdnadshavare. Om ett sådant föreläggande inte iakttas kan rätten antingen förelägga nytt vite eller med stöd av 2a§ samma lag förordna om biträde av polismyndighet för att undersökningen skall komma till stånd. Vad som sålunda redovisats gäller både basundersökningar och utvidgade rättsgenetiska undersökningar.
Utskottet tolkar motionsyrkandet så att motionären önskar att utvidgade rättsgenetiska undersökningar skall komma till stånd i större utsträckning än vad som nu sker. Utskottet behandlade våren 1986 ett liknande motionsyrkande från samme motionär. I sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. LU 1985/86:28) framhöll utskottet bl.a. att gällande rätt i nödvändig utsträckning ger möjlighet att föranstalta om utvidgad rättsgenetisk undersökning och att undersökningsmetoden kommer till användning såväl vid socialnämnders utredning som vid tingsrätternas prövning av faderskapsfrågor.
Utskottet konstaterar att förhållandena nu är desamma som år 1986 och att utvidgade rättsgenetiska undersökningar, såvitt utskottet kunnat finna, kommer till stånd i den utsträckning som behövs. Motionärens önskemål är således redan tillgodosett och någon åtgärd från riksdagens sida är följaktligen inte påkallad. Utskottet avstyrker bifall till motion L423.
8. Vårdnadsutredningar
Enligt 6 kap. 18 § FB skall rätten se till att frågor om vårdnad och umgänge blir tillbörligt utredda. Innan rätten avgör ett mål eller ärende om vårdnad eller umgänge skall socialnämnden höras eller, om det är tillräckligt, beredas tillfälle att yttra sig. Socialnämndens yttrande föregås av en vårdnadsutredning under vilken barnet och föräldrarna hörs och referenser inhämtas. I vissa fall förekommer också utredning från barn- och ungdomspsykiatrisk eller psykologisk expertis. Vårdnadsutredningarna görs av socialförvaltningens tjänstemän. När utredningen har slutförts överlämnas den till socialnämnden tillsammans med utredarens förslag till yttrande. Parter och ombud kan företräda inför nämnden och ange synpunkter på utredningen. Sedan nämnden tagit ställning till vårdnadsutredningen översänds den med nämndens yttrande till domstolen.
I propositionen föreslås att de socialtjänstemän som av socialnämnden utses att utföra vårdnadsutredningen själva skall svara för utredningen och utan att gå vägen via socialnämnden lämna sina utredningar till domstolen. Nämnden får enligt förslaget ett huvudmannaskap för utredningens verkställande. Den skall ansvara för att uppgiften tilldelas en tjänsteman och för att utredningen kommer till stånd i enlighet med domstolens begäran. Däremot skall nämnden inte pröva innehållet i vårdnadsutredningen eller avge något eget yttrande till domstolen. Utredaren får i varje särskilt fall avgöra om det insamlade faktamaterialet skall kompletteras med en slutsats från hans eller hennes sida.
Vidare föreslås i propositionen att domstolen skall kunna ge vissa riktlinjer för utredningen. Avsikten är därvid inte att formalisera förfarandet med vårdnadsutredningar på så sätt att det läggs en plikt på domstolen att besluta om utredningens omfattning och inriktning. Om det framstår som motiverat skall domstolen emellertid kunna slå fast vissa ramar för utredningen. Vidare föreslås att domstolen alltid skall kunna sätta ut en tid inom vilken utredningen bör vara slutförd.
De redovisade förslagen läggs fram i syfte att effektivisera och påskynda utredningsförfarandet i tvister om vårdnad och umgänge och därigenom samtidigt förbättra skyddet för barnets intressen. De nya reglerna föreslås bli införda i 6kap. 19§ FB till vilken paragraf också överförs de bestämmelser som nu återfinns i 18§.
I motion 1990/91:L4 av Elisabeth Persson m.fl. (v) anförs att det inom kommunernas socialnämnder finns allmän kompetens och lokal kännedom som kan vara oumbärlig vid en vårdnadstvist. Motionärerna yrkar därför att riksdagen beslutar att de kommunala socialnämnderna även fortsättningsvis skall vara förberedande instans vid vårdnadstvister (yrkande 4).
I motion 1989/90:L416 (delvis) av Ingrid Hemmingsson och Wiggo Komstedt (båda m) begärs förslag till åtgärder för att säkra föräldrars och barns umgängesrätt, bl.a. en förenklad handläggning av vårdnadsprocessen i syfte att slippa det dubbla processandet.
Som utskottet kunnat konstatera i samband tidigare behandling av vårdnadsfrågor (se bl.a. bet. LU 1987/88:33) och som även framhålls i propositionen kan handläggningen av vårdnadsutredningar bli mycket tidskrävande, och för vissa domstolar är det inte ovanligt med väntetider inemot eller t.o.m. överstigande ett år innan en begärd utredning om vårdnaden tillställs domstolen. Enligt utskottets mening kan självfallet inte så långa handläggningstider accepteras, och förhållandena har också uppmärksammats av justieombudmannen (se bl.a. JOs ämbetsberättelse 1982-83 s. 189). Vid frågornas tidigare behandling har utskottet därför understrukit att det är av särskild betydelse att tidsåtgången för vårdnadsutredningarna nedbringas. Utskottet har vidare uttalat att det förslag att frikoppla socialnämnden från arbetet med vårdnads- och umgängesutredningar, som lagts fram av utredningen om barnens rätt i betänkandet (SOU 1987:7) Barnets rätt 3 i syfte att effektivisera och påskynda utredningsförfarandet, kan utgöra en tänkbar lösning av ifrågavarande problem.
De förslag som nu läggs fram i propositionen överensstämmer i huvudsak med vad utredningen om barnens rätt förordat, och utskottet anser att det finns starka skäl för att förslaget bör genomföras. Den föreslagna ordningen medför inte bara att tid kan sparas i en i många fall redan av andra orsaker utdragen och för parterna plågsam process utan också att man slipper processandet inför socialnämnden. Som redovisas i propositionen är det nämligen inte ovanligt att parter och ombud företräder inför nämnden och där framför synpunkter på utredningen. Utskottet ifrågasätter inte att det i socialnämnderna finns kompetens som kan vara värdefull i vårdnadstvister. Mot socialnämndernas betydelse i vårdnadssammanhang står emellertid det starka intresset av att utredningsförfarandet i tvister om vårdnad och umgänge effektiviseras och påskyndas.
Med det anförda tillstyrker utskottet förslaget i propositionen att vårdnadsutredningar skall genomföras utan socialnämndernas medverkan och avstyrker följaktligen bifall till motion L4 yrkande 4. Ställningstagandet innebär att önskemålen i motion L416 i denna del är tillgodosedda.
Frågor om handläggningstider för vårdnadsutredningarna tas upp i flera motioner. I motion 1989/90:L425 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) framhålls som särskilt önskvärt att vårdnadsutredningar bedrivs skyndsamt, dock utan att ge avkall på kvaliteten. Enligt motionärerna bör som ett riktmärke gälla att utredningen bör vara klar inom tre--fyra månader. Målet skulle kunna uppnås om domstolarna fick ökade möjligheter att styra vårdnadsutredningarna och den tid inom vilken de skall slutföras. Motionärerna begär att det anförda skall ges regeringen till känna (yrkande 2 delvis).
Liknade synpunkter framförs i motion 1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp). Motionärerna framhåller betydelsen av att handläggningstiden för vårdnadsutredningar förkortas. Enligt motionärerna bör kravet på skyndsamhet komma till uttryck direkt i lagtexten. I motionen yrkas att 6 kap. 19 § första stycket FB i förslaget skall ges följande lydelse: "Rätten skall se till att frågor om vårdnad och umgänge skyndsamt blir tillbörligt utredda" (yrkande 4).
I motion 1989/90:L410 av Kaj Larsson m.fl. (s) begärs tillkännagivande om vad i motionen anförts om behovet av lagstiftning som innebär att vårdnadsutredningar skall vara avslutade inom tre månader (yrkande 2). I motionen framhålls att det är av stor betydelse att tidsåtgången för vårdnadsutredningar nedbringas.
Också i motion 1990/91:L4 av Elisabeth Persson m.fl. (v) betonas behovet av att frågor som gäller vårdnad och umgänge handläggs så fort som möjligt och att frågorna prioriteras. Enligt motionärerna är det rimligt att rätten får en möjlighet att sätta en tidsgräns när utredningen skall vara klar. I motionen yrkas att riksdagen beslutar om införandet av en tidsgräns på tre månader för vårdnadsutredningar, om det inte föreligger synnerliga skäl för en längre utredningstid (yrkande 5).
Motionärernas önskemål om skyndsamhet vid vårdnadsutredningar ligger helt i linje med utskottets ovan återgivna uttalanden. Önskvärdheten av att vårdnadsutredningar bedrivs skyndsamt måste dock vägas mot intresset av att utredningarna håller en kvalitativt godtagbar nivå. Eftersom möjligheterna att åstadkomma en tillfredsställande utredning kan variera från fall till fall torde enligt utskottets mening någon strikt tidsgräns för slutförandet av utredningen inte kunna ställas upp. Även i framtiden måste det accepteras att vårdnadsutredningar tar olika lång tid att slutföra. Det bör då också kunna överlåtas åt domstolen att med beaktande av behovet av skyndsamhet fastställa vilka tidsfrister som bör gälla från fall till fall. I likhet med departementschefen vill utskottet dock påpeka att en handläggningstid på tre till fyra månader ofta torde kunna vara ett rimligt riktmärke. En sådan tid överenstämmer också med vad JO uttalat.
Att utskottet således inte kan tillstyrka att det i lagtexten ställs upp en fast tidsgräns för vårdnadsutredningar innebär inte att utskottet ställer sig avvisande till motionärernas tanke att behovet av skyndsamhet bör uttryckligen markeras. Tvärtom anser utskottet det angeläget att det av FB klart framgår vilken betydelse det har att vårdnadsutredningarna bedrivs med största möjliga skyndsamhet. Det är också viktigt med en markering av den roll som domstolen har att spela härvidlag. Enligt utskottets mening är det nämligen betydelsefullt att domstolen -- inte minst i de fall då någon tidsfrist inte satts ut för utredningsarbetet -- vakar över att ärendet inte fördröjs på ett onöjaktigt sätt. En bestämmelse med nu angivet innehåll bör emellertid lagtekniskt ha en annan utformning än den som förespråkas i motion L10.
På grund av det anförda förordar utskottet att de föreslagna bestämmelserna i 6 kap. 19 § andra stycket FB kompletteras med en föreskrift, varigenom rätten åläggs en uttalad skyldighet att se till att skyndsamhetskravet när det gäller vårdnadsutredningar tillgodoses. Utskottets sålunda gjorda ställningstagande tillgodoser i allt väsentligt önskemålen i motion L425 yrkande 2 delvis, motion L10 yrkande 4, L410 yrkande 2 och L4 yrkande 5.
I motion 1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) yrkas tillkännagivande om vad som i motionen anförts om lämpligheten av att vårdnadsutredningar avslutas med ett förslag (yrkande 5). Motionärerna menar att det finns en risk med att utredaren inte skall behöva avge någon egen slutsats. Om utredaren kallas till huvudförhandlingen som vittne och därvid tvingas att framlägga sin åsikt om vilken av föräldrarna som är mest lämpad som vårdnadshavare kan detta helt förändra processens förutsättningar. Motionärerna anser mot denna bakgrund att det ofta torde vara lämpligt att vårdnadsutredningar utmynnar i ett förslag.
I likhet med departementschefen ser utskottet att det finns både för- och nackdelar med att den av socialnämnden utsedde tjänstemannen inte skall behöva göra något ställningstagande i samband med utredningen. Bland fördelarna vill utskottet särskilt nämna att föräldrarna inte behöver uppfatta utredningsreslutatet som helt avgörande för utgången i målet. Detta kan i sin tur leda till att motsättningarna mellan parterna åtminstone under utredningstiden kan dämpas. I stället blir det domstolen som får dra slutsatserna av utredningsmaterialet och parterna kan koncentrera sig på att föra fram sin argumentation vid den egentliga processen i domstolen. Detta leder till, såsom också framhålls i propositionen, att funktionsuppdelningen mellan sociala instanser och domstolar blir mer renodlad. I vissa fall kan det också vara direkt olämpligt med ett ställningstagande från utredarens sida. Detta gäller särskilt i de fall då föräldrarna i första hand är inställda på att någon av dem ensam skall ha vårdnaden men de i andra hand kan tänka sig gemensam vårdnad. I ett sådant fall kan det vara olyckligt om vårdnadsutredaren skall vara skyldig att uttala sig vem av föräldrarna som bör anförtros vårdnaden. Självfallet finns det emellertid också fall då det kan vara av stort värde om utredaren redovisar sina egna ståndpunkter. I likhet med departementschefen anser utskottet att frågan om utredaren skall lämna något förslag till lösning av vårdnads- eller umgängestvisten måste bli beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Utskottet kan mot bakgrund av dessa överväganden inte finna skäl för något uttalande beträffande lämpligheten i att en vårdnadsutredning avslutas med ett förslag. De överväganden som gjorts i propositionen i denna fråga synes enligt utskottets mening ändamålsenliga. Motion L10 yrkande 5 avstyrks därför.
I motion 1989/90:L415 av Anita Stenberg (mp) kritiseras uttrycket tillbörligt utredda i 6 kap. 18 § FB som enligt propositionen föreslås bli överfört oförändrat till 6 kap. 19 § första stycket. Motionären menar att uttrycket borgar för en passiv domare. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär en sådan ändring av bestämmelsen att rätten åläggs en uttalad skyldighet att utreda frågor om vårdnad och umgänge (yrkande 1).
Enligt utskottets mening måste motionärens kritik mot bestämmelsen bygga på ett missförstånd. Syftet med regeln är -- tvärtemot vad motionären hävdar -- att klarlägga att domstolen har ett eget ansvar för att vårdnads- och umgängesfrågor blir tillfredsställande utredda. Denna rättens skyldighet kommer väl till uttryck genom den nuvarande lydelsen av 6kap. 18§ första stycket FB (6kap. 19§ första stycket enligt propositionens förslag). Utskottet avstyrker därför bifall till motion L415 yrkande 1.
Vårdnadsutredningarnas innehåll tas upp i motion 1990/91:L7 av Eva Johansson m.fl. (s). I motionen yrkas tillkännagivande om att det faktamaterial som skall ligga till grund för domstolens beslut måste ge en allsidig bild och lyfta fram barnets situation.
Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna i fråga om vikten av att utredningsmaterialet belyser barnets situation och ger en allsidig bild av förhållandena i övrigt. En annan sak är att domstolen med den i propositionen föreslagna ordningen skall ha möjlighet att ge vissa ramar för utredningsarbetet, exempelvis i sådana fall då det står klart för alla inblandade att endast vissa frågor behöver belysas. Vårdnadsutredningarna kommer även med de nya bestämmelserna att utföras av socialtjänstemän inom ramen för socialnämndens verksamhet där det finns rutiner och kunnande i dessa frågor. Enligt utskottets mening torde något särskilt tillkännagivande om vårdnadsutredningars innehåll inte vara erforderligt. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L7.
I motion 1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) anförs att vårdnadsutredningar är avgörande för utgången i vårdnads- och umgängesmålen. Enligt motionärerna bör de därför utföras av särskilt kompetent personal och barnkompetensen inom socialtjänstens område måste utvidgas. Ett förslag till åtgärdsprogram med denna inriktning bör föreläggas riksdagen. Motionärerna yrkar tillkännangivande härom (yrkande 8).
Utskottet erinrar om att det nya förfarandet vid vårdnadsutredningar inte innebär några förändringar beträffande vem som i praktiken skall utföra dem. De rutiner och det kunnande i dessa frågor som i dag finns samlade hos de sociala myndigheterna kommer givetvis att tas till vara även med den nya ordningen. Uskottet förutsätter att socialnämnderna också i fortsättningen ser till att tjänstemännen som utför utredningarna har erforderlig kompetens. Det bör även understrykas att socialstyrelsen har tillsyn över verksamheten vid de sociala myndigheterna. Styrelsen skall också följa och vidareutveckla verksamheten och får utfärda allmänna råd till myndigheterna. Utskottet kan således inte vare sig mot bakgrund av det nya förfarandet för vårdnadsutredningar eller eljest finna skäl för det i motionen begärda åtgärdsprogrammet. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L10 yrkande 8.
9. Interimistiska beslut
I 6 kap. 20 § FB stadgas att rätten i mål eller ärenden om vårdnad eller umgänge, för tiden till dess lagakraftvunnet avgörande föreligger, får besluta om vårdnad eller umgänge efter vad rätten finner skäligt. Innan ett sådant interimistiskt beslut får meddelas skall motparten ha haft tillfälle att yttra sig. Rätten kan ockå inhämta upplysningar från socialnämnden, s.k. snabbyttrande. Ett interimistiskt beslut får verkställas på samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft men kan när som helst ändras av rätten.
I propositionen föreslås att ett interimistiskt beslut i vårdnadsmål i stället för att gälla vårdnaden skall kunna avse vem barnet skall bo tillsammans med. Det får enligt förslaget ankomma på domstolen att efter vad som är bäst för barnet i varje enskilt fall avgöra huruvida det interimistiska beslutet skall ta sikte på vårdnaden eller endast avse vem barnet skall bo tillsammans med till dess vårdnadsfrågan är slutligen löst. Förslaget kommer till uttryck i lagtexten som ett tillägg till 6 kap. 20 § första stycket vari också föreslås en särskild erinran om att rättens beslut skall ha sin utgångspunkt i vad som är bäst för barnet.
I motion 1989/90:L410 av Kaj Larsson m.fl. (s) yrkas tillkännagivande om förtydliganden av lagtexten så att rätten även under pågående process skall besluta om forsatt umgänge (yrkande 3 delvis). I motionen anförs att det interimistiska beslutet skall avse barnets bostad och inte vårdnaden.
I motion 1989/90:L416 av Ingrid Hemmingsson och Wiggo Komstedt (båda m) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om åtgärder bl.a. så att domstolarna så långt som möjligt skall undvika att fatta interimistiska beslut om vårdnad. Om det ändå är nödvändigt med sådana avgöranden anser motionärerna att domstolen endast skall besluta var barnet skall bo.
De interimistiska besluten tas också upp i motion 1989/90:L425 av Bengt Westerberg m.fl. (fp). I motionen anförs att många problem är förknippade med sådana beslut. I lagen föreskrivs endast att beslutet skall vara "skäligt", och någon koppling till vad som är bäst för barnet finns inte. Enligt motionärerna är det framför allt angeläget att det skapas möjlighet att i vårdnadstvister interimistiskt förordna om vem av föräldrarna som skall inneha den faktiska vårdnaden, utan att någon ändring av det rättsliga ansvaret görs beträffande föräldrarnas gemensamma vårdnad, om det är bäst för barnet. Genom ett beslut som avser enbart barnets bostad skulle det gå att undvika ett mer eller mindre prejudicerande beslut i vårdnadsfrågan på ett stadium då utredningen ännu är ofullständig. Motionärerna menar också att man inte heller bör bortse från att ett sådant begränsat beslut också kunde öka möjligheten för parterna att bli ense om hur vårdnaden om barnet skall ordnas. I motionen begärs tillkännagivande om ny lagstiftning i enlighet med det anförda (yrkande 2 delvis).
Utskottet konstaterar att det under många år, inte minst genom motioner i riksdagen, har riktats kritik mot systemet med interimistiska beslut som gäller vårdnaden (se bl.a. bet. LU 1987/88:33 och 1988/89:LU33). Kritiken har främst avsett det förhållandet att de interimistiska besluten har en styrande inverkan på de slutliga avgörandena i vårdnadsmålen trots att besluten fattas på ett bristfälligt underlag. Utskottet ser med tillfredsställelse på att det nu har lagts fram ett förslag till lösning och konstaterar att detta står i överensstämmelse med vad utskottet uttalade redan hösten 1982 i samband med då aktuella ändringar i FBs bestämmelser om vårdnad och umgänge (prop. 1981/82:168, bet. LU 1982/83:17). Utskottet anförde därvid bl.a. att även med den i den då aktuella propositionen föreslagna möjligheten för domstolen att infordra snabbyttrande från socialnämnden inför ett interimistiskt beslut beslutsunderlaget kan vara bristfälligt. En möjlighet för domstolen att inskränka det interimistiska beslutet till att avse enbart barnets bostad skulle vara av värde. Genom ett sådant beslut skulle enligt utskottet undvikas ett mer eller mindre prejudicerande beslut i vårdnadsfrågan i ett stadium då utredningen ännu är ofullständig. Enligt utskottets mening borde man inte heller bortse från att ett sådant begränsat beslut kanske också kunde öka möjligheterna för parterna att bli ense om hur vårdnaden om barnet skall ordnas. Utskottet ansåg därför att frågan om att begränsa det interimistiska beslutet på angivet eller motsvarande sätt förtjänade att övervägas ytterligare, vilket sålunda nu har gjorts.
Enligt utskottets mening innebär det nu aktuella förslaget att man åtminstone till viss del kan komma till rätta med de olägenheter som de interimistiska besluten inneburit och som nu åter påtalats i motionerna L410, L416 och L425. Till förmån för förslaget talar, som departementschefen framhåller, inte minst den psykologiska effekt för föräldrarna som kan bli följden av att det interimistiska beslutet blir mindre ingripande. Utskottet tillstyrker således förslaget i denna del. Utskottets ställningstagande innebär att motion L410 yrkande 3 delvis, motion L416 delvis och motion L425 yrkande 2 delvis är tillgodosedda.
Spörsmål om s.k. snabbyttranden tas upp i två motioner. I motion 1989/90:L425 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) anförs att de interimistiska besluten i vårdnadsmålen ofta fattas utan att ens något sådant yttrande har inhämtats från socialnämnden, och motionärerna yrkar tillkännagivande om ny lagstiftning i syfte att undanröja dessa brister (yrkande 2 delvis).
I motion 1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) anförs att de interimistiska besluten kräver ett bättre beslutsunderlag för domstolarna och att rätten alltid skall inhämta upplysningar från socialnämnden inför sådana beslut. I motionen yrkas att denna skyldighet skall komma till uttryck i 6 kap. 20 § andra stycket FB (yrkande 6).
Utskottet vill erinra om att den genom motionerna väckta frågan övervägdes i samband med att möjligheten till snabbyttranden infördes år 1983 (prop. 1981/82:168, bet. LU 1982/83:17). Föredragande statsrådet framhöll därvid att lagtexten borde utformas så att det läggs i domstolens hand att i det enskilda fallet bestämma om upplysningar snabbt skall inhämtas från socialnämnden och att det ligger i sakens natur att denna möjlighet borde begagnas främst i de fall där parterna inte är ense om vem som skall ha vårdnaden under tiden till dess frågan blir slutligt avgjord. Vad som sålunda anfördes i propositionen föranledde inga uttalanden från riksdagens sida.
Utskottet utgår från att motionärernas förslag endast tar sikte på fall där vårdnadsfrågan är tvistig. Också för de tvistiga målen vill utskottet ifrågasätta behovet av en sådan bestämmelse. Enligt vad utskottet erfarit torde det endast i uppenbara fall och undantagsvis förekomma att domstolen fattar ett interimistiskt beslut utan tillgång till ett snabbyttrande från socialnämnden. Någon anledning till antagande att domstolarna underlåter att införskaffa snabbyttrande i de fall då ett sådant kan vara meningsfullt finns därför inte. Utskottet kan med hänsyn härtill inte finna att någon ändring i 6kap. 20§ FB är erforderlig. På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motion L425 yrkande 2 i denna del och motion L10 yrkande 6.
Utskottet övergår härefter till att behandla frågor som gäller motiveringen av interimistiska beslut och domar om vårdnad och umgänge som tas upp i två motioner.
I motion 1989/90:L415 av Anita Stenberg (mp) begärs sådana ändringar i FB att motiveringen av interimistiska beslut blir utförligare och klarare för parterna (yrkande 3). Enligt motionären händer det alltför ofta att interimistiska beslut om vårdnad och umgänge är synnerligen knapphändiga.
I motion 1990/91:L12 av Elisabet Franzén m.fl. (mp) påstås att i de allra flesta fall skäl saknas i domar som gäller vårdnad och umgänge. Enligt motionärerna skulle det för parterna vara lättare att acceptera utgången och avstå från att överklaga om skälen angavs. Vid överklagande får parterna vägledning hur beslutet skall angripas om skälen anges. I motionen yrkas sådana ändringar i FB att domstolarna åläggs att ange domskäl i vårdnads- och umgängestvister (yrkande 2).
Bestämmelser om motivering av domar och beslut finns i rättegångsbalken (RB). Enligt 17kap. 7§ RB skall dom avfattas skriftligen och i skilda avdelningar ange bl.a. domslutet, parternas yrkanden och invändningar, de omständigheter varå dessa grundas samt domskälen med uppgift om vad i målet är bevisat. I fråga om beslut som inte är slutliga, bl.a. interimistiska beslut, gäller att de skall tas upp i domstols protokoll om de inte skall sättas upp särskilt, och enligt 17kap. 13§ RB skall de i den mån det erfordras ange de skäl varå de grundas. Utskottet utgår från att domstolarna givetvis följer RBs regler och finner inte skäl till några initiativ från riksdagens sida. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motion L415 yrkande 3 och motion L12 yrkande 2.
10. Barns ställning i mål om vårdnad och umgänge
Ett flertal motionsyrkanden gäller barns talerätt samt rätt till ombud och biträde i vårdnads- och umgängesmål. Förslag om sådana rättigheter lades fram år 1987 av utredningen om barnets rätt i betänkandet (SOU 1987:7) Barnets rätt 3. Utredningens förslag innebar att barn fr.o.m. 12 års ålder skall få talerätt i mål om vårdnad och umgänge, dvs. bli en med föräldrarna i princip likvärdig part i sådana mål, och att barn även under 12 år skall kunna få ett offentligt biträde som i egenskap av dess särskilda ställföreträdare får föra barnets talan inför domstolar och andra myndigheter.
I den promemoria (Ds 1989:52) Vårdnad och umgänge som ligger till grund för den nu aktuella propositionen konstaterades att en hel del remissinstanser som yttrat sig över utredningens betänkande ställt sig positiva till förslaget men att de flesta ändock menat att det inte är lämpligt att barn under 15 år ges talerätt. I promemorian framhölls mot denna bakgrund att betydelsen av en talerätt med en sådan åldersgräns blir mycket begränsad. Vårdnads- och umgängestvister beträffande barn som har fyllt 15 år förekom nämligen, såsom Sveriges advokatsamfund pekat på i sitt remissvar, inte annat än i sällsynta fall. Med promemorians inriktning på samförståndslösningar framför tvistelösningar ansågs att frågan om talerätt för barn över huvud taget fått mindre aktualitet. Med hänsyn härtill lades något förslag om en sådan rätt inte fram. Frågan berörs inte uttryckligen i den nu aktuella propositionen.
I motion 1989/90:L410 av Kaj Larsson m.fl. (s) begärs tillkännagivande om lagstiftning som innebär att barn i vårdnadstvister skall få ett eget juridiskt ombud som tillvaratar barnets intresse och framför allt ser till att barnet inte utsätts för psykisk press i domstolen (yrkande 4).
Liknande synpunkter förs fram i motion 1990/91:L12 av Elisabet Franzén m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådant tillägg i FB som innebär att tingsrätten skall utse ett ombud åt barnet i mål om vårdnad och umgänge (yrkande 1). Motionärerna anser att det vore en fördel om inte bara föräldrarna utan också barnet hade ett ombud i vårdnadstvister som bara kunde se till barnets bästa och bemöta vad föräldrarna framför. När föräldrarna är helt uppfyllda av sin egen tvist kan de ha svårt att inse barnets bästa. I motionen pekas på att offentligt biträde åt barn förekommer enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Enligt motionärerna bör det åligga tingsrätten att utse ett ombud åt barnet i tvisten sedan socialnämndens utredning har kommit in till rätten.
I motion 1989/90:L416 av Ingrid Hemmingsson och Wiggo Komstedt (båda m) och motion 1990/91:L5 av Karl-Gösta Svenson och Wiggo Komstedt (båda m) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om åtgärder som bl.a. går ut på att det skall finnas en särskild ställföreträdare för barnet i fall där föräldrarna inte kan enas och där man kan utgå från att barn och föräldrar kan ha skilda intressen. Enligt motionärerna bör det ankomma på ett offentligt biträde enligt rättshjälpslagen att till alla delar biträda barnet i målet.
I motion 1990/91:L4 av Elisabeth Persson m.fl. (v) anförs att propositionen är vällovlig och i sak positiv. Motionärerna menar dock att föräldraperspektivet är för dominerande. När det gäller dessa för barn så viktiga frågor borde i stället barnperspektivet vara utgångspunkten exempelvis när det gäller bedömningar av hur den gemensamma vårdnaden skall bestämmas. Enligt motionärerna borde termer som barnbalk, barnens rätt till sina föräldrar och barnens behov användas. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett barnperspektiv i lagstiftningen (yrkande 3).
I motion 1990/91:L11 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Charlotte Branting (båda fp) erinras bl.a. om de förslag som har lagts fram av utredningen om barnets rätt. Motionärerna yrkar tillkännagivande om att ett lagförslag enligt utredningens riktlinjer bör övervägas av regeringen och föreläggas riksdagen (yrkande 2).
Barnens ställning och inflytande i vårdnadsprocessen tas också upp i motion 1990/91:L9 av Martin Olssom m.fl. (c). Motionärerna pekar på att barnens möjligheter att påverka val av vårdnadsform, vårdnadshavare och umgänge över huvud taget inte diskuteras i propositionen. Enligt motionärernas mening bör barnens synpunkter på vårdnads- och umgängesfrågor tas till vara och barnens uppfattningar och önskemål i framtiden tillmätas större vikt än i dag. Motionärerna delar den uppfattning som Föreningen Barnens rätt i samhället fört fram, nämligen att barnens ställning i vårdnads- och umgängesmål kan stärkas genom att barnen får partsställning och processbehörighet med offentligt biträde i sådana mål. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts med uppgift att föreslå förändringar i syfte att stärka barnens ställning i vårdnads- och umgängesmål (yrkande 3 delvis).
Enligt utskottets mening hade det varit önskvärt om i propositionen hade redovisats vilken inställning som regeringen har till de förslag om talerätt m.m. som lagts fram av utredningen om barnets rätt. Även om förslagen i propositionen är inriktade på samförståndslösningar anser utskottet att man inte kan avskriva de synpunkter som utredningen om barnets rätt framfört, i vart fall inte förrän man närmare kan överblicka erfarenheterna av tillämpningen av de föreslagna nya reglerna i FB. I linje med vad som framhålls i motion L9 anser därför utskottet att det finns anledning att överväga en ordning som medger att barnets uppfattning och synpunkter i vårdnads- och umgängesmål kan tas till vara på ett mer påtagligt sätt än vad gällande rätt erbjuder. Vidare bör barnens möjligheter att få ett grundläggande inflytande i vårdnads- och umgängesprocesser öka. Enligt utskottets mening är det emellertid inte givet att en talerätt för barnet med formell partställning i processen och tillgång till offentligt biträde och ombud är den enda tänkbara lösningen. Det kan också finnas andra sätt att ge barnet en starkare och mer framskjuten position i vårdnads- och umgängestvister. Utskottet är emellertid inte berett att nu ta ställning till hur frågan närmare skall lösas. Spörsmålet bör därför övervägas ytterligare i lämpligt sammanhang. Det bör ankomma på regeringen att bestämma formerna härför.
Vad utskottet sålunda anfört bör -- med bifall till motion L9 yrkande 3 delvis samt med anledning av motionerna L410 yrkande 4, L416 i denna del, L4 yrkande 3, L5 i denna del, L11 yrkande 2 och L12 yrkande 1 -- ges regeringen till känna.
11. Vissa processuella frågor
Mål om vårdnad och umgänge samt om överflyttning av vårdnaden handläggs, såsom tidigare framgått, av de allmänna domstolarna, dvs. i första hand av tingsrätt med möjlighet för den förlorande parten att överklaga avgörandet till hovrätt och därefter, under vissa förutsättningar, till högsta domstolen. Frågor om verkställighet av allmän domstols avgörande i vårdnads- och umgängesmål handläggs av förvaltningsdomstolarna, dvs. i första instans av länsrätt vars avgörande kan överklagas till kammarrätt och därefter, under vissa förutsättningar, till regeringsrätten. När länsrätten förordnar om verkställighet kan den förelägga vite, eller, under särskilda förutsättningar, besluta om polishämtning. Är det fråga om dom eller beslut om vårdnad eller överlämnande av barn, får länsrätten besluta om hämtning av barnet, om verkställighet annars inte kan ske eller om hämtning är nödvändig för att undvika att barnet lider allvarlig skada. Är det fråga om dom eller beslut om umgänge mellan barnet och en förälder som inte är vårdnadshavare, får länsrätten besluta om hämtning av barnet, om verkställighet annars inte kan ske och barnet har ett särskilt starkt behov av umgänge med föräldern. Innan länsrätten förordnar om verkställighet får rätten uppdra åt ledamot eller suppleant i socialnämnden eller tjänsteman inom socialtjänsten eller annan lämplig person att verka för att den som har hand om barnet frivilligt skall fullgöra vad som åligger honom eller henne. Ett sådant uppdrag skall vara slutfört inom viss tid. Har barnet fyllt 12 år, får verkställighet inte ske mot dess vilja utom då länsrätten finner det nödvändigt av hänsyn till barnets bästa. Detsamma gäller, om barnet ännu inte fyllt 12 år men har nått en sådan mognad att dess vilja bör beaktas på motsvarande sätt. Länsrätten kan vägra verkställighet om det är uppenbart att förhållandena ändrats sedan allmän domstol fattade sitt beslut och det av hänsyn till barnets bästa är påkallat att frågan om vårdnad eller umgänge tas upp på nytt. Om länsrätten på nu angivna skäl vägrar verkställighet skall vårdnads- eller umgängesfrågan tas upp av allmän domstol om den som har sökt om verkställighet, dennes motpart eller socialnämnden gör ansökan om detta. Däremot kan länsrätten inte själv påkalla att saken prövas i allmän domstol. Länsrätten får även i annat fall vägra verkställighet, om det finns risk som inte är ringa för att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa skadas.
I motion 1990/91:L4 av Elisabeth Persson m.fl. (v) yrkas tillkännagivande om att vårdnads- och umgängestvister skall avgöras av länsrätt i stället för av tingsrätt (yrkande 6). Enligt motionärerna finns för närvarande större socialpsykologisk kompetens vid länsrätterna, vilka dessutom har samarbete med kommunernas socialtjänst.
I motion 1989/90:L425 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) och motion 1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) anförs att verkställighetsbeslut är mycket känsliga eftersom tvånget riktas mot barnet. Verkställighetsprocesserna är mycket beklagliga och utsätter barnen också för risker inte bara vid direkta polishämtningar. Situationen blir dessutom enligt motionärerna prekär genom att lagen faktiskt tillåter verkställighet även om det föreligger risk för att barnets hälsa skadas. Motionärerna anser därför att lagen bör ändras så att länsrätten skall kunna vägra verkställighet i samtliga fall när detta inte är förenligt med barnets bästa. I verkställighetsmålen måste man också söka en metod för att om möjligt undvika fortsatta tvister. En möjlighet skulle därvid enligt motionärerna vara att länsrätten vid vägrad verkställighet med bindande verkan skulle kunna återförvisa vårdnads- eller umgängesmålet till allmän domstol för omprövning. Den föreslagna modellen borde enligt motionärerna få positiva konsekvenser genom att den minimerar ett destruktivt dubbelprocessande i läns- och tingsrätt och dessutom kan förebygga s.k. umgängessabotage.
Motionärerna i motion L425 yrkar (yrkande 2 delvis) att vad de anfört om ny lagstiftning skall ges regeringen till känna. I motion L10 begärs tillkännagivanden om vad i motionen anförts om beaktande av barnets bästa vid allmän förvaltningsdomstols verkställighetsbeslut i umgängestvister (yrkande 11) och om möjlighet att i verkställighetsmål inför allmän förvaltningsdomstol föranstalta om omprövning av vårdnadsfrågan i allmän domstol (yrkande 12).
Frågor rörande den framtida utformningen av domstolsväsendet togs år 1989 upp i en inom justitiedepartementet upprättad promemoria, (Ds Ju 1989:2) Domstolarna i framtiden -- en idéskiss. I promemorian diskuterades om inte mål som gäller verkställighet av allmänna domstolars umgänges- och vårdnadsavgöranden kan föras över från länsrätterna till tingsrätterna. Sedan promemorian remissbehandlats beslöt regeringen samma år att tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté för att se över domstolarnas uppgifter, arbetssätt och organisation. Kommittén, som antagit namnet domstolsutredningen, skall enligt sina direktiv (dir. 1989:56) bl.a. undersöka om det är möjligt och lämpligt att låta såväl prövningen av mål om vårdnad och umgänge som frågor om verkställighet av vårdnads- och umgängesavgöranden helt eller delvis koncentreras till i första hand allmän domstol. Bakgrunden till denna del av uppdraget är önskemålet om att vissa frågor, som har ett nära samband och som i dag handläggs inom olika domstolsorganisationer, skall kunna handläggas av samma slags domstol.
I avvaktan på resultatet av domstolsutredningens arbete och regeringens ställningstaganden till detta bör enligt utskottets mening motion L4 yrkande 6 inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd. Motionsyrkandet avstyrks alltså.
Av samma skäl bör inte heller motion L10 yrkande 12 samt motion L425 yrkande 2 såvitt avser länsrätts möjligheter att återförvisa mål till tingsrätt vid vägrad verkställighet föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför bifall också till dessa motionsyrkanden.
Enligt utskottets mening kan domstolsutredningens förslag beträffande handläggningen av verkställighetsärenden få betydelse också vid en bedömning av det i motionerna L425 och L10 upptagna spörsmålet om förutsättningarna för att verkställighet skall få ske. Med hänsyn härtill och då de bestämmelser som gäller i dag är väl ägnade att tillgodose att verkställighet inte sker i strid mot barnets bästa saknas enligt utskottets uppfattning behov av något tillkännagivande i frågan från riksdagens sida. Utskottet avstyrker alltså bifall till motion L425 yrkande 2 i denna del och motion L10 yrkande 11.
Frågor om expertledamot i domstol, behörighetskrav för domare och utbildning av domare tas upp i tre motioner. Den gängse metoden för att tillföra en domstol särskild sakkunskap i ett tvistemål är i dag att domstolen utser en sakkunnig enligt 40 kap. rättegångsbalken. Den sakkunnige fullgör sin uppgift först och främst genom att avge ett yttrande till domstolen, men han kan också delta i de muntliga förhandlingar som förekommer och höras vid dessa. Den sakkunniges utlåtande och hans eventuella muntliga uppgifter utgör bevisning i målet. Den sakkunnige deltar således inte i målets avgörande.
Vid huvudförhandling i mål om vårdnad och umgänge skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Hovrätten är domför med tre lagfarna ledamöter och två nämndemän. Några särskilda behörighetskrav för domarna i vårdnads- och umgängesmål finns inte. Av förordningen (1979:572) med tingsrättsinstruktion framgår emellertid att sådana arbetsuppgifter som kräver särskild erfarenhet inte får tilldelas en tingsfiskal, och en sådan domare får inte ingå i rätten om det är fråga om handläggning av ett sådant mål.
I motion 1989/90:L425 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) anförs att uppgiften att i tvistiga vårdnads- och umgängesmål utgå från barnets bästa kan bli näst intill omöjlig utan barnpsykologiska kunskaper. Enligt motionärerna kan man inte begära att en domare utöver sina långvariga kvalificerade lagstudier också skall hinna tillägna sig omfattande kunskaper om barns utveckling och behov i olika åldrar. Vid behov bör rätten därför kunna utökas med en ledamot med ingående kunskaper om barns utveckling och behov. En sådan ledamot kan bli till stort gagn för barn i mål där det fordras ingående kunskaper om barn. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående expertledamot i domstol (yrkande 1).
Liknande synpunkter anförs i motion 1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp). Enligt motionärerna är det synnerligen viktigt att domare i s.k. barnmål besitter särskild kompetens. Självklart bör inte relativt oerfarna domare handlägga frågor om interimistiska förordnanden i sådana mål. De domare som enligt motionärerna bör ges behörighet att fatta beslut i vårdnads- och umgängesmål skall vara ordinarie eller vikariera på en sådan tjänst. Dessutom anser motionärerna att en expert borde kunna medverka som domstolsledamot utan rösträtt i mål där barns villkor är föremål för bedömning eftersom det är särskilt angeläget att expertkunskap garanteras i sådana mål. Motionärerna anser att regeringen snarast bör lägga fram förslag till en försöksverksamhet med den angivna inriktningen. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger till känna vad i motionen anförts om domarkompetens vid handläggning av vårdnads- och umgängesmål (yrkande 9) och om expertmedverkan i sådana mål (yrkande 10).
I motion 1990/91:L5 av Karl-Gösta Svenson och Wiggo Komstedt (båda m) anförs att de förslag regeringen nu har lagt fram innebär att domstolen får en mer framträdande roll än tidigare, bl.a. ett större ansvar att leda arbetet för att i första hand nå fram till en samförståndslösning utan dom eller till en dom som båda föräldrarna kan vara ense om. Den nya ordningen ställer stora krav på kunskaper om barn och erfarenhet av vårdnadstvister. Därför bör enligt motionärerna de domare och nämndemän som handhar vårdnadstvister erhålla speciell utbildning. I fråga om mål avseende vårdnad och umgänge torde det även vara en fördel att samma personer kontinuerligt handhar dessa mål. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag i enlighet med det anförda.
Utskottet erinrar om att rättegångsutredningen i betänkandet (SOU 1987:13) Översyn av rättegångsbalken 3 föreslog bl.a. att det skulle bli möjligt för tingsrätterna och hovrätterna att förstärka rätten med en eller två expertledamöter i alla slags mål, dvs. att en generell möjlighet till expertmedverkan i domstolarna skulle öppnas. Utredningens förslag fick ett blandat mottagande hos remissinstanserna, och i proposition 1989/90:71 om några processrättsliga frågor tog regeringen avstånd från förslaget. Föredragande statsrådet anförde därvid bl.a. att det fanns risk för att parterna kan misstänka att en expertledamot under överläggningen tillför rätten viktiga sakupplysningar som parterna inte fått tillfälle att bemöta, och hon underströk att det självklart inte var önskvärt att tilltron till domstolsväsendet skulle rubbas av den anledningen. Försiktighet borde därför iakttas med att utvidga användningen av expertledamöter. Vidare ansåg hon att det kan hävdas att handläggningen blir mer omsorgsfull, allsidig och begriplig om de lagfarna domarna tvingas att sätta sig in i sakfrågorna från grunden utan experthjälp.
Vid riksdagsbehandlingen av den nämnda propositionen våren 1990 förklarade sig justitieutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. 1989/90:JuU32) dela justitieministerns uppfattning. Utskottet uttalade vidare att man ville slå vakt om principen om de allmänna domstolarnas breda sakliga kompetens och den därmed sammanhängande tanken att en domare bör ha en så djup kunskap och god överblick över det hela juridiska fältet som möjligt. I ärendet behandlade justitieutskottet även ett motionsyrkande med förslag till samma konstruktion för expertmedverkan i mål rörande barn som det i motion L10 (yrkande 10). Enligt justitieutskottets uppfattning var den föreslagna ordningen inte lämplig inom domstolsväsendet. Om experten skall medverka även vid överläggningen och vid utformingen av domen borde han också, uttalade utskottet, ha samma ansvar som en ledamot av rätten. Härtill kom också de betänkligheter som utskottet tidigare anfört mot en utvidgning av expertmedverkan i domstol. På anförda skäl avstyrkte justitieutskottet det då aktuella motionsyrkandet.
Enligt lagutskottets mening har några nya omständigheter inte tillkommit som bör föranleda att riksdagen nu frångår sitt ställningstagande från våren 1990 beträffande expertledamöter. Utskottet avstyrker alltså bifall till motionerna L425 yrkande 1 och L10 yrkande 10.
När det gäller kraven på domare som handlägger mål om vårdnad och umgänge är det självfallet viktigt att domarna har erforderlig kompetens och erfarenhet men frågan om kvalifikationskraven måste lösas inom ramen för vad som är möjligt med utgångspunkt i varje domstols organisation. Utskottet vill vidare peka på att domstolsverket kontinuerligt anordnar kurser och seminarier som riktar sig till domstolspersonal. Vid verket finns en särskild utbildningssektion som fastställer ett utbildningsprogram för varje budgetår. På programmet står bl.a. seminarier om vårdnadsmål som vänder sig till domare vid allmän domstol och vid förvaltningsdomstol och till advokater med erfarenhet av vårdnadsmål. Syftet med ett sådant seminarium kan t.ex. vara att ge deltagarna tillfälle att utifrån sina erfarenheter diskutera handläggningen av vårdnadsmål samt ge en orientering om forskning med anknytning till sådana mål.
På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motion L10 yrkande 9 och motion L5 i denna del.
12. Övriga frågor
Enligt 7 kap. 2 § FB skall förälder fullgöra sin underhållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag till barnet, om föräldern inte har vårdnaden om barnet och inte heller varaktigt bor tillsammans med barnet, eller har vårdnaden om barnet gemensamt med den andra föräldern men barnet varaktigt bor tillsammans med endast den andra föräldern. Underhållsbidrag fastställs genom dom eller avtal. Talan om underhåll till barn tas upp av tingsrätten i den ort där den underhållsskyldige har sitt hemvist. Finns inte någon behörig domstol tas målet upp vid Stockholms tingsrätt. Fråga om underhållsbidrag kan väckas även i samband med mål om fastställande av faderskapet till barn, äktenskapsmål eller mål om vårdnaden om barn. För underhållsbidragsberättigade barn kan utgå bidragsförskott enligt lagen (1964:143) om bidragsförskott. Bestämmelserna innebär att staten förskotterar det underhållsbidrag som den underhållsskyldige föräldern har att utge. Om detta bidrag understiger en viss del av basbeloppet utgår ett särskilt utfyllnadsbidrag. Ärenden om bidragsförskott handhas av riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna.
I motion 1989/90:L410 av Kaj Larsson m.fl. (s) yrkas tillkännagivande om lagstiftning som innebär att i tvistiga fall skyldighet att betala underhållsbidrag alltjämt skall bestämmas av domstol men att fastställande av bidragsbeloppets storlek skall ankomma på försäkringskassan (yrkande 6).
Som inledningsvis redovisats tillkallades år 1986 underhållsbidragskommittén med uppgift att göra en översyn av reglerna för underhållsbidrag till barn och bidragsförskott. Kommittén avslutade sitt arbete våren 1990 efter att ha avlämnat betänkandena (SOU 1990:8 och 1990:48) Samhällsstöd till underhållsbidragsberättigade barn del I--III. I betänkandet SOU 1990:8 lade underhållsbidragskommittén fram förslag till tre alternativa modeller för en förändring av bidragsförskottssystemet. Frågor om underhållsbidrag och om de underhållsskyldigas situation har kommittén ansett sig inte kunna behandla utan har överlämnat dessa frågor till statsrådet Lindqvist med hemställan att de övervägs i annat sammanhang.
Utredningens betänkande har remissbehandlats, och enligt vad utskottet erfarit kommer man inom regeringskansliet att inom kort tillsätta en arbetsgrupp med företrädare från justitiedepartementet, finansdepartementet och socialdepartementet med uppgift att närmare behandla underhållsbidragskommitténs förslag. Det fortsatta utredningsarbete på området som skall komma till stånd bör inte föregripas genom några uttalanden från riksdagens sida, och utskottet avstyrker följaktligen bifall till motion L410 yrkande 6.
I motion 1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) begärs tillkännagivande om ensamstående fäders situation (yrkande 17). Motionärerna anför att många frånskilda män med barn ofta berövas sin föräldraroll samtidigt som de förlorar anknytningen till familj, släkt och vänner. Många män klarar detta dåligt, vilket ofta leder till att de råkar in i missbruk med ohälsa och kriminalitet som följd. Motionärerna menar att vår kunskap om de ensamstående fädernas svåra och utsatta situation för närvarande är helt otillräcklig. De frånskilda männens problem och orsakerna härtill måste klarläggas liksom de samhällsekonomiska konsekvenserna. Därefter bör enligt motionärerna lämpliga åtgärder vidtas för att förbättra deras situation.
Utskottet påminner om att riksdagen våren 1988 behandlade en motion vari yrkades tillkännagivande om behovet av att stärka de ensamstående männens situation. På hemställan av utskottet beslöt riksdagen att överlämna motionen till underhållsbidragskommittén (se bet. LU 1987/88:33). Som ovan nämnts har kommittén inte kunnat behandla bl.a. frågan om de underhållsskyldigas situation utan överlämnat den till statsrådet Lindqvist med begäran att den övervägs i annat sammanhang. I betänkandet (SOU 1990:48) Samhällsstöd till underhållsbidragsberättigade barn, del III, har emellertid kommittén redogjort för situationen för särlevande föräldrar med särskilt låga inkomster.
Mot den angivna bakgrunden utgår utskottet från att de problem som tagits upp i motion L10 kommer att övervägas inom den arbetsgrupp som nu tillsätts inom regeringskansliet för vidare behandling av underhållsbidragskommitténs förslag. Någon åtgärd från riksdagens sida i saken är följaktligen inte påkallad. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L10 yrkande 17.
Myndighetsåldern tas upp i motion 1989/90:L412 av Åsa Domeij m.fl. (mp). I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att myndighetsåldern bör sänkas till 16 år.
År 1969 sänktes myndighetsåldern från 21 till 20 år, och sedan den 1 juli 1974 gäller att den som har fyllt 18 år är myndig (se bet. LU 1974:12). Några omständigheter som kan motivera en ytterligare sänkning av myndighetsåldern kan utskottet inte finna. Utskottet avstyrker därmed bifall till motion L412.
Utöver vad utskottet anfört i det föregående föranleder propositionen och motionerna inte några uttalanden från utskottets sida.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ny utredning om barnets rätt att riksdagen avslår motion 1989/90:L414, res. 1 (mp)
2. beträffande FNs barnkonvention att riksdagen avslår motion 1990/91:L11 yrkande 1,
3. beträffande skyldighet att erbjuda samarbetssamtal att riksdagen med anledning av motion 1989/90:L409 i denna del antar regeringens förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),
4. beträffande utformningen av samarbetssamtal att riksdagen avslår motion 1989/90:L409 i denna del och motion 1990/91:L9 yrkande 1, res. 2 (fp, c, mp)
5. beträffande ekonomiskt stöd till kommunerna att riksdagen avslår motion 1990/91:L4 yrkande 1, res. 3 (v)
6. beträffande utbyggnad av familjerådgivningen att riksdagen avslår motion 1990/91:L4 yrkande 2,
7. beträffande domstols initiativ till samarbetssamtal att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:L415 yrkande 2, 1989/90:L416 i denna del och 1989/90:L425 yrkande 2 i denna del samt med avslag på motionerna 1989/90:L410 yrkande 1, 1990/91:L8 yrkande 2 och 1990/91:L10 yrkande 1 antar regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken såvitt avser 6kap. 18§, res. 4 (fp)
8. beträffande fortsatt gemensam vårdnad att riksdagen dels med anledning av motionerna 1990/91:L9 yrkande 2 och 1990/91:L13 yrkande 1 godkänner vad utskottet anfört, dels antar 6kap. 5§ i regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken,
9. beträffande gemensam vårdnad för ogifta föräldrar att riksdagen med bifall till propositionen i denna del och med avslag på motion 1990/91:L8 yrkande 1 godkänner vad utskottet anfört,
10. beträffande sociala föräldraskap att riksdagen avslår motion 1990/91:L10 yrkande 16, res. 5 (fp)
11. beträffande umgängesrättens utövande att riksdagen med avslag på motionerna 1989/90:L425 yrkande 2 i denna del och 1990/91:L10 yrkande 2 i denna del godkänner vad utskottet anfört, res. 6 (fp)
12. beträffande översyn av umgängesreglerna att riksdagen avslår motion 1990/91:L9 yrkande 3 i denna del, res. 7 (c)
13. beträffande umgängessabotage att riksdagen med avslag på motionerna 1989/90:L410 yrkande 3 i denna del, 1989/90:L425 yrkande 2 i denna del, 1990/91:L10 yrkande 7 och 1990/91:L13 yrkande 3 antar 6kap. 6a§ i regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken, res. 8 (fp)
14. beträffande straffansvar för vårdnadshavaren att riksdagen avslår motionerna 1989/90:L425 yrkande 2 i denna del och 1990/91:L10 yrkande 13, res. 9 (fp)
15. beträffande umgängesrätt vid gemensam vårdnad att riksdagen avslår motion 1990/91:L6,
16. beträffande rätten till omprövning att riksdagen med avslag på motionerna 1989/90:L416 i denna del och 1990/91:L13 yrkande 4 lämnar utan erinran vad som i propositionen anförts om rätten till omprövning,
17. beträffande vårdnadshavarens upplysningsskyldighet att riksdagen med bifall till propositionen i denna del och med avslag på motionerna 1989/90:L425 yrkande 2 i denna del och 1990/91:L10 yrkande 2 i denna del godkänner vad utskottet anfört, res. 10 (fp, c)
18. beträffande lagbestämmelsen om ansvaret för umgängesrätten att riksdagen antar 6kap. 15§ i regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken, res. 11 (fp) - villk. 6 och 10 res. 12 (fp) - villk. 6 res. 13 (fp, c) - villk. 10
19. beträffande direktinformation att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L5 i denna del och 1990/91:L13 yrkande 2,
20. beträffande sekretesskyddet för barn att riksdagen avslår motion 1989/90:L410 yrkande 7,
21. beträffande kostnader för umgänge med barn att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:L406, 1989/90:L410 yrkande 5, 1989/90:L422, 1989/90:L427, 1990/91:L5 i denna del och 1990/91:L10 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
22. beträffande termen faderskapserkännande att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:L3 och 1990/91:L10 yrkande 14 antar regeringens förslag till dels lag om ändring i föräldrabalken, såvitt avser 1kap. 2--4§§, 2kap. 5§ och 3kap.1 och 3§§, dels lag om ändring i lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor, dels lag om ändring i lagen (1979:1001) om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden, dels lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap, dels lag om ändring i lagen (1969:620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag, res. 14 (m) res. 15 (fp)
23. beträffande faderskapspresumtion vid samboförhållanden att riksdagen avslår motionerna 1989/90:L402 och 1990/91:L10 yrkande 15, res. 16 (fp, mp)
24. beträffande rättsgenetisk undersökning att riksdagen avslår motion 1989/90:L423,
25. beträffande socialnämndens medverkan i vårdnadsutredning att riksdagen med bifall till propositionen i denna del och med anledning av motion 1989/90:L416 i denna del samt med avslag på motion 1990/91:L4 yrkande 4 godkänner vad utskottet anfört, res. 17 (v)
26. beträffande skyndsamhet vid vårdnadsutredningar att riksdagen med anledning av propositionen i denna del samt motionerna 1989/90:L410 yrkande 2, 1989/90:L425 yrkande 2 i denna del, 1990/91:L4 yrkande 5 och 1990/91:L10 yrkande 4 godkänner vad utskottet anfört,
27. beträffande domstolens utredningsskyldighet att riksdagen avslår motion 1989/90:L415 yrkande 1,
28. beträffande förslag i vårdnadsutredningar att riksdagen med bifall till propositionen i denna del och med avslag på motion 1990/91:L10 yrkande 5 godkänner vad utskottet anfört, res. 18 (fp)
29. beträffande vårdnadsutredningars innehåll att riksdagen avslår motion 1990/91:L7,
30. beträffande lydelsen av 6 kap. 19 § föräldrabalken att riksdagen antar 6 kap. 19 § i regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken, med den ändringen att paragrafen erhåller i bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade lydelse, res. 19 (v) - villk. 17
31. beträffande s.k. snabbyttranden att riksdagen avslår motionerna 1989/90:L425 yrkande 2 i denna del och 1990/91:L10 yrkande 6, res. 20 (fp)
32. beträffande barnkompetensen inom socialtjänsten att riksdagen avslår motion 1990/91:L10 yrkande 8, res. 21 (fp)
33. beträffande innehållet i interimistiska beslut att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:L410 yrkande 3 i denna del, 1989/90:L416 i denna del och 1989/90:L425 yrkande 2 i denna del antar 6kap. 20§ första stycket i regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken,
34. beträffande övriga ändringar i föräldrabalken att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken i den mån det inte omfattas av vad utskottet hemställt under mom. 7, 8, 13, 18, 22, 30 och 33,
35. beträffande motivering av vårdnadsavgöranden att riksdagen avslår motionerna 1989/90:L415 yrkande 3 och 1990/91:L12 yrkande 2. res. 22 (mp)
36. beträffande barns ställning i mål om vårdnad och umgänge att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L9 yrkande 3 i denna del och med anledning av motionerna 1989/90:L410 yrkande 4, 1989/90:L416 i denna del, 1990/91:L4 yrkande 3, 1990/91:L5 i denna del, 1990/91:L11 yrkande 2 och 1990/91:L12 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. 23 (mp)
37. beträffande behörig domstol i vårdnadsmål att riksdagen avslår motion 1990/91:L4 yrkande 6, res. 24 (v)
38. beträffande verkställighet i mål om vårdnad och umgänge att riksdagen avslår motionerna 1989/90:L425 yrkande 2 i denna del och 1990/91:L10 yrkandena 11 och 12, res. 25 (fp)
39. beträffande expertledamot i domstol att riksdagen avslår motionerna 1989/90:L425 yrkande 1 och 1990/91:L10 yrkande 10, res. 26 (fp, v)
40. beträffande kompetenskrav m.m för domare att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L5 i denna del och 1990/91:L10 yrkande 9, res. 27 (fp)
41. beträffande underhållsbidrag att riksdagen avslår motion 1989/90:L410 yrkande 6,
42. beträffande ensamstående fäders situation att riksdagen avslår motion 1990/91:L10 yrkande 17, res. 28 (fp)
43. beträffande myndighetsåldern att riksdagen avslår motion 1989/90:L412.
Stockholm den 22 november 1990
På lagutskottets vägnar Rolf Dahlberg
Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Lennart Andersson (s), Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Gunnar Thollander (s), Lena Boström (s), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c), Elisabeth Persson (v), Elisabet Franzén (mp), Anita Jönsson (s), Gunilla Andersson (s), Charlotte Cederschiöld (m) och Alf Eriksson (s).
Reservationer
1. Ny utredning om barnets rätt (mom. 1)
Elisabet Franzén (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med "Vad gäller" och slutar med "motion L414" bort ha följande lydelse:
Utskottets ovan redovisade ställningstaganden innebär inte att utskottet anser att reformarbetet när det gäller barnens rättigheter skall avstanna. Som anförs i motion L414 finns det fortfarande fundamentala brister i regelsystemet som kräver ändringar. Sålunda ses barn i vissa hänseenden som passiva vård- och omsorgsobjekt, vars egna särskilda intressen inte alltid beaktas. Barn är i den meningen inte självständiga rättssubjekt. Som framhålls i motionen saknas också bestämmelser som syftar till att barnens intressen tas till vara i fråga om t.ex. miljön eller som skyddar dem mot kommersiell reklam. Nuvarande regler är därför otillräckliga. Utredningen om barnets rätt har visserligen lagt fram en del förslag för att stärka barnens ställning i olika hänseenden inom familjerätten. Enligt utskottets mening pekar emellertid verkligheten mot behov av åtgärder i syfte att stärka barnets ställning ur ett vidare perspektiv. Dessa och andra frågor som motionen aktualiserar bör därför bli föremål för ytterligare överväganden och förslag. Ett lämpligt forum för ett sådant arbete är som motionärerna framhåller en bred parlamentarisk utredning. En tanke som utredningen bör uppmärksamma är om grundläggande regler som värnar om barnens rätt kan samlas i en särskild lag, en "barnbalk".
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L414 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande ny utredning om barnets rätt att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L414 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Utformningen av samarbetssamtal (mom. 4)
Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c) och Elisabet Franzén (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med "I likhet" och slutar med "riksdagens åtgärd" bort ha följande lydelse:
Som utskottet ovan understrukit är det positivt att alla föräldrar nu kan erbjudas samarbetssamtal genom kommunens försorg. För att öka möjligheten att uppnå goda resultat med sådana samtal anser utskottet dock -- i likhet med motionärerna i motion L9 -- att målet för och utformningen av samtalen närmare bör anges. Det bör således uttryckas klart att huvudsyftet med samarbetssamtalen är att ena föräldrarna kring en lösning till förmån för barnet. I anslutning härtill vill utskottet särskilt framhålla att hänsynstagandet till barnet i vissa fall måste leda till att samtalen inriktas på att förmå en av föräldrarna att avstå från gemensam vårdnad och ibland till och med från umgänge med barnet. Detta bör gälla i de situationer när barnet riskerar att komma till skada på grund av övergrepp i någon form från en förälder.
Beträffande utformningen av samarbetssamtalen vill utskottet till en början framhålla att det är angeläget att föräldrarna ges möjlighet att påverka valet av samtalsledare. Samtalen skall enligt utskottets mening kunna genomföras inom ramen för den verksamhet som bedrivs såväl av familjerådgivningsbyråer som av kyrkliga organisationer. I detta sammanhang bör också vikten av en adekvat utbildning för samtalsledarna understrykas. En annan betydelsefull fråga är enligt utskottet spörsmålet om sekretess vid samarbetssamtalen. Det bör därvid starkt understrykas att samtalen bör ske under familjerådgivningssekretess, dvs. att det inte är samma person som både genomför samtalen och i ett senare skede utför vårdnadsutredningen. Undantag bör endast göras i de fall föräldrarna önskar att samma person som haft samarbetssamtalen också gör vårdnadsutredningen.
Vad utskottet med bifall till motionerna L9 yrkande 1 och L409 i denna del sålunda anfört bör riksdagen godkänna.
dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande utformningen av samarbetssamtal att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L9 yrkande 1 och med anledning av motion 1989/90:L409 i denna del godkänner vad utskottet anfört.
3. Ekonomiskt stöd till kommunerna (mom. 5)
Elisabeth Persson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med "Beträffande frågan" och slutar med "yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Utskottet har ovan uttryckt sin positiva syn på att alla kommuner nu åläggs en skyldighet att erbjuda föräldrar samarbetssamtal. För att kommunerna skall kunna tillgodose det uppställda kravet måste ett flertal av dem bygga upp en helt ny verksamhet. Många kommuner saknar i dag familjerådgivningsverksamhet och har inte heller någon erfarenhet av försöksverksamheten med samarbetssamtal. Det råder vidare stor brist på utbildade psykologer, terapeuter och kuratorer med sådan utbildning som krävs för att kunna verka som samtalsledare vid samarbetssamtal. Utskottet menar att det krävs extra insatser dels för att öka utbildningen för berörda yrkesgrupper, dels för att kommunerna skall kunna fullfölja sitt åläggande.
Utskottet anser därför att regeringen bör analysera de ekonomiska konsekvenserna för kommunerna och behovet av ökad utbildning och snarast återkomma till riksdagen med förslag om åtgärder.
dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande ekonomiskt stöd till kommunerna att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L4 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Domstols initiativ till samarbetssamtal (mom. 7)
Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med "Vad slutligen" och slutar med "följaktligen motionsyrkandet" bort ha följande lydelse:
Utskottet har ovan uttalat sig positivt för propositionens förslag om att domstol ges möjlighet att initiera samarbetssamtal. Denna möjlighet kommer också till uttryck i den föreslagna lagtexten (6kap. 18§ FB).
Utskottet har vidare i fråga om de närmare villkoren för domstolens initiativrätt ansett att propositionens förslag -- som innebär att förordnande om samarbetssamtal bör ske så snart det kan antas tjäna något syfte -- är väl avvägt. Denna inställning framgår av ett motivuttalande i propositionen. Enligt utskottets mening är det dock fråga om en sådan principiell inställning som uttryckligen bör framgå av lagtexten. Utskottet förordar därför att den föreslagna bestämmelsen i 6 kap. 18 § FB kompletteras i detta avseende. Ställningstagandet innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion L10 yrkande 1.
dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande domstols initiativ till samarbetssamtal att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L10 yrkande 1 och med anledning av motionerna 1989/90:L415 yrkande 2, 1989/90:L416 i denna del och 1989/90:L425 yrkande 2 i denna del samt med avslag på motionerna 1989/90:L410 yrkande 1 och 1990/91:L8 yrkande 2 antar regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken såvitt avser 6kap. 18§ med den ändringen att paragrafen erhåller i bilaga 3 som Reservanternas förslag betecknade lydelse.
5. Sociala föräldraskap (mom. 10)
Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "riksdagens åtgärd" bort ha följande lydelse:
Sociala föräldraskap föreligger i flera olika former och kännetecknas av att blodsbandet saknas mellan barn och föräldrar. Den rättsliga regleringen av frågor om vårdnad och umgänge i dessa föräldraskap är av varierande art. För föräldraskap vid adoption och insemination är rättsverkningarna i huvudsak desamma som vid biologiska föräldraskap. Vid renodlat socialt föräldraskap, såsom styvföräldraskap och familjehemsföräldraskap, är däremot den rättsliga situationen synnerligen oklar. Detta förhållande är enligt utskottets mening inte tillfredsställande. Regeringen bör därför överväga hur vårdnads- och umgängesfrågor lämpligen bör regleras för dessa föräldraskap och därefter återkomma med förslag till riksdagen.
Vad utskottet med bifall till motion L10 yrkande 16 sålunda anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande sociala föräldraskap att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L10 yrkande 16 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
6. Umgängesrättens utövande (mom. 11)
Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med "Nuvarande umgängesregler" och på s. 21 slutar med "dessa delar" bort ha följande lydelse:
Som utskottet ovan framhållit är utgångspunkten för umgängesrättens bestämmande att barnet har behov av nära och goda relationer med båda sina föräldrar även sedan dessa separerat, och enligt 6 kap. 15 § FB ankommer det på vårdnadshavaren att tillgodose detta behov så långt det är möjligt.
Med nämnda utgångspunkt krävs ett stort mått av flexibilitet och anpassning till förhållandena i det enskilda fallet vid avgörande av umgängesfrågor. De umgängesbeslut som fattas är dock vanligen stereotypa och medger inte att umgänget anpassas till föräldrarnas och barnets under åren växlande förhållanden. Inte heller tillgodoser sådana beslut barnets intresse av att någorlunda regelbundet få tillfälle till en längre tids umgänge med den förälder som barnet normalt inte bor hos. Det finns också risk för att en schabloniserad bedömning av umgängesfrågor leder till att ett för barnet skadligt umgänge trots allt kommer till stånd.
Mot bakgrund av det anförda kan utskottet konstatera att det är uppenbart att kritik kan riktas såväl mot umgängesreglernas nuvarande utformning som mot bestämmelsernas praktiska tillämpning. För att få till stånd en mindre kategorisk rättstillämpning vid avgöranden om umgängesrätt är det enligt utskottets mening nödvändigt att göra vissa ändringar i lagtexten. Först och främst bör det av bestämmelsen i 6 kap. 15 § FB framgå att umgängesrätten skall tillgodoses efter vad som är bäst för barnet. Vidare bör paragrafen innehålla en precisering av vilka faktorer som skall beaktas vid bedömningen av vad som är bäst för barnet. De faktorer som därvid bör anges är enligt utskottets mening barnets ålder och mognadsgrad, känslomässig anknytning mellan barnet och umgängesrättshavaren, barnets egen inställning samt föräldrarnas inbördes förhållanden. Utskottet förordar sålunda att 6 kap. 15 § första stycket kompletteras på angivet sätt. Ställningstagandet innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion L10 yrkande 2 i denna del samt att motion L425 yrkande 2 i denna del tillgodoses.
dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande umgängesrättens utövande att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L10 yrkande 2 i denna del och med anledning av motion 1989/90:L425 yrkande 2 i denna del godkänner vad utskottet anfört.
7. Översyn av umgängesreglerna (mom. 12)
Martin Olsson och Stina Eliasson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med "Nuvarande umgängesregler" och på s. 22 slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:
Som utskottet ovan understrukit skall umgängesrätten bestämmas med utgångspunkt i barnets behov av nära och goda relationer med båda sina föräldrar. Med hänsyn till barns skilda förhållanden och behov är det nödvändigt med en flexibel bedömning och individuell anpassning vid bedömningen av umgängets omfattning och formerna härför. Utskottet nödgas dock konstatera att domstolsavgörandena i umgängesfrågor i regel är mycket schablonmässiga. Redan detta förhållande talar enligt utskottets mening för att umgängesreglerna kan behöva ändras. En viktig fråga i detta sammanhang är också den om s.k. umgängessabotage, dvs. när vårdnadshavaren systematiskt och synbarligen utan grundad anledning förhindrar kontakt mellan barn och umgängesförälder. Utskottet vill därvid understryka att vårdnadshavarens handlande inte sällan beror på hänsyn till barnets säkerhet. Det är således även mot denna bakgrund erforderligt med en individuell bedömning och en lyhördhet för orsakerna till varför vårdnadshavaren motarbetat ett umgänge.
En annan form av umgängessabotage är när umgängesföräldern inte följer de överenskomna reglerna för samvaro. Sådant sabotage förekommer alltmer. Enligt uttalanden i propositionen kan en vägran från umgängesförälderns sida när det gäller att medverka till umgänget tala för att antalet umgängestillfällen bör bli färre. Utskottet anser för sin del att en sådan åtgärd snarast drabbar barnet, eftersom barnets behov av en god kontakt med båda föräldrarna därmed inte kan tillgodoses. Enligt utskottets mening måste i stället andra åtgärder övervägas för att komma till rätta med sabotage från umgängesföräldern.
Sammanfattningsvis är det enligt utskottets mening motiverat med en översyn av reglerna för umgänge. Översynen skall syfta till ändrade regler som medger en mer flexibel bedömning och i större utsträckning än i dag tar hänsyn till barnens behov. Vad utskottet sålunda anfört bör med bifall till motion L9 yrkande 3 i denna del ges regeringen till känna. I avvaktan på det utredningsarbete som sålunda skall komma till stånd bör motionerna L425 yrkande 2 i denna del och L10 yrkande 2 i denna del inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.
dels att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande översyn av umgängesreglerna att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L9 yrkande 3 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Umgängessabotage (mom. 13)
Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med "I vissa" och på s. 23 slutar med "utskottet anfört" bort ha följande lydelse:
Som utskottet ovan framhållit måste samhället se allvarligt på åtgärder från vårdnadshavarens sida som syftar till att omintetgöra eller försvåra för barnet att umgås med den andra föräldern. I propositionen föreslås en åtgärd i syfte att stävja sådant umgängessabotage av innebörd att domstolarna vid bedömande av vårdnadsfrågan skall fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Utskottet har för sin del ingen erinran mot förslaget, men anser att ytterligare åtgärder måste vidtas för att tillräckligt effektivt motverka umgängessabotage. En lämplig åtgärd i detta avseende är enligt utskottets mening att rätten till omprövning av vårdnaden (6kap. 7§ FB) utvidgas och preciseras till att avse även åsidosättande av umgängesrätten. Härigenom skulle vårdnaden kunna övergå från den saboterande föräldern till den andra föräldern, såvida inte hänsyn till barnets bästa talar däremot. Enligt utskottets mening bör en bestämmelse av denna innebörd införas i FB. Bestämmelsen bör med hänsyn till sitt innehåll placeras i anslutning till nuvarande regler om omprövning. Utskottet förordar därför att det i 6 kap. FB införs en ny paragraf, 7a§ med angiven lydelse.
Utskottets sålunda gjorda ställningstagande innebär att motion L10 yrkande 7 tillstyrks, att motionerna L410 yrkande 3 i denna del och L425 yrkande 2 tillgodoses samt att motion L13 yrkande 3 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande umgängessabotage att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L10 yrkande 7 och med anledning av motionerna 1989/90:L410 yrkande 3 i denna del och 1989/90:L425 yrkande 2 i denna del samt med avslag på motion 1990/91:L13 yrkande 3 dels antar 6kap. 6a§ i regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken, dels beslutar att i 6kap. föräldrabalken skall införas en ny paragraf, 7a§, med i bilaga 3 som Reservanternas förslag betecknade lydelse samt beslutar om sådan ändring av ingressen till regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken som föranleds härav.
9. Straffansvar för vårdnadshavaren (mom. 14)
Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med "Som redan" och slutar med "yrkande 13" bort ha följande lydelse:
Utskottet har ovan uttalat vikten av att åtgärder nu vidtas för att effektivt motverka umgängessabotage. Det finns därför skäl att -- förutom den förordade utvidgningen av rätten till omprövning -- även på annat sätt stävja sådant sabotage. En framkomlig väg är enligt utskottets mening den straffsanktion som föreslås i motionerna L10 och L425. I motionerna konstateras att en umgängesberättigad förälder som obehörigen skiljer barnet från vårdnadshavaren kan dömas för egenmäktighet med barn enligt 7 kap. 4 § brottsbalken (BrB). Någon motsvarighet finns dock inte för vårdnadshavaren ens vid uppenbart sabotage av umgängesrätten. Utskottet delar motionärernas uppfattning att klara fall av umgängessabotage utgör en form av egenmäktighet med barn, som bör föranleda en straffrättslig sanktion.
Utskottet förordar sålunda att 7 kap. 4 § BrB kompletteras med en föreskrift, varigenom vårdnadshavare som utan beaktansvärt skäl i väsentlig mån åsidosätter barnets behov av umgänge med den andra föräldern åläggs straffansvar för egenmäktighet med barn.
dels att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande straffansvar för vårdnadshavaren att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L10 yrkande 13 och med anledning av motion 1989/90:L425 yrkande 2 i denna del antar det av reservanterna i bilaga 3 framlagda förslaget till lag om ändring i brottsbalken.
10. Vårdnadshavarens upplysningsskyldighet (mom.17)
Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Bengt Harding Olson (fp) och Stina Eliasson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med "Utskottet har" och slutar med "dessa delar" bort ha följande lydelse:
Utskottet noterar med tillfredsställelse att umgängesrätten med propositionens förslag nu förstärks till sitt innehåll. Förslaget innebär att vårdnadshavaren i 6 kap. 15 § FB åläggs en skyldighet att lämna sådana upplysningar rörande barnet som kan främja umgänget. Formuleringen av bestämmelsen ger enligt utskottets mening vid handen att informationsskyldigheten inskränks till de upplysningar som enligt vårdnadshavaren kan främja umgänget. Av uttalanden i propositionen framgår också att föreskriften tar sikte på upplysningar om förhållanden som på ett mera ingripande eller betydelsefullt sätt påverkar barnets nuvarande eller framtida situation. Enligt utskottets mening bör dock en upplysningsskyldighet omfatta även mera vardagliga situationer. Det kan exempelvis vara fråga om barnets hälsa, skolgång, uppehållsort, feriearbete eller särskilda fritidsintressen. Utskottet förordar därför att bestämmelsen om vårdnadshavarens upplysningsskyldighet ges en annan lydelse.
dels att utskottets hemställan under moment 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande vårdnadshavarens upplysningsskyldighet att riksdagen med anledning av propositionen i denna del och motionerna 1989/90:L425 yrkande 2 i denna del och 1990/91:L10 yrkande 2 i denna del godkänner vad utskottet anfört,
11. Lagbestämmelsen om ansvaret för umgängesrätten (mom. 18)
Under förutsättning av bifall till reservationerna 6 och 10
Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser att utskottets hemställan under moment 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande lagbestämmelsen om ansvaret för umgängesrätten att riksdagen antar 6 kap. 15 § i regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken med den ändringen att paragrafen erhåller i bilaga 3 såsom Reservanternas förslag betecknade lydelse.
12. Lagbestämmelsen om ansvaret för umgängesrätten (mom. 18)
Under förutsättning av bifall till reservation 6
Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser att utskottets hemställan under moment 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande lagbestämmelsen om ansvaret för umgängesrätten att riksdagen antar 6 kap. 15 § i regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken med den ändringen att paragrafen erhåller i bilaga 3 såsom Reservanternas förslag betecknade lydelse.
13. Lagbestämmelsen om ansvaret för umgängesrätten (mom. 18)
Under förutsättning av bifall till reservation 10
Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Bengt Harding Olson (fp) och Stina Eliasson (c) anser att utskottets hemställan under moment 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande lagbestämmelsen om ansvaret för umgängesrätten att riksdagen antar 6 kap. 15 § i regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken med den ändringen att paragrafen erhåller i bilaga 3 såsom Reservanternas förslag betecknade lydelse.
14. Termen faderskapserkännande (mom. 22)
Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Charlotte Cederschiöld (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med "Utskottet erinrar" och på s. 31 slutar med "yrkande 14" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är propositionens förslag om en terminologisk ändring av begreppet faderskapserkännande i och för sig vällovligt. Som framhålls i motion L3 krävs emellertid starka skäl för att ändra hävdvunna och i lagstiftningen väl inarbetade begrepp och ord. Erfarenheten visar också att terminologiska ändringar många gånger inte har någon effekt. När begreppet omyndigförklaring för några år sedan ersattes med förvaltarskap påpekade lagrådet att denna terminologiska fråga inte kunde undanskymma det faktum att den enskilde även i framtiden kommer att uppleva det som en integritetsstörning att "bli satt under förvaltare" lika väl som han kan lida av att "bli satt under förmyndare" (se prop. 1987/88:124). Lagrådets konstaterande bör leda till eftertanke också beträffande det nu aktuella förslaget.
Under alla förhållanden bör enligt utskottets mening ändring av begreppet faderskapserkännande komma till stånd endast om det kan ersättas med ett uttryck som bättre beskriver vad det är fråga om. Det i propositionen föreslagna uttrycket faderskapsbekräftelse är inte lyckat. Lagrådet har också som motionären påpekat funnit att den föreslagna benämningen inte är godtagbar som ersättning för termen erkännande av faderskap. Erkännande av faderskap kan sägas innefatta ett slags förklaring att den som avger denna tar på sig faderskapets konsekvenser, bl.a. i rättsligt hänseende, medan termen bekräftelse inte kan anses innefatta en sådan förklaring och inte ens behöver avse den som avgivit bekräftelsen. Ordet bekräftelse för dessutom lätt tanken till bestyrkande, kvitto eller till bevis, vilket åskådliggörs av de gängse uttrycken orderbekräftelse eller bokningsbekräftelse. Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att propositionens förslag i denna del inte kan godtas.
En betydligt bättre benämning än bekräftelse är enligt utskottets mening det i motion L10 föreslagna ordet faderskapsförklaring. I 1 kap. 2 § FB används emellertid förklaring för de fall rätten skall besluta att mannen i äktenskapet inte är far till barnet, och i 1 kap. 5§ FB används samma term i de fall ett faderskap skall fastställas genom dom. Inte heller faderskapsförklaring kan därför komma i fråga som ett ersättningsord för faderskapserkännande.
Utskottets ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion L3 samt avstyrker dels propositionens förslag såvitt det avser ändring av termen faderskapserkännande, dels motion L10 yrkande 14.
dels att utskottets hemställan under moment 22 bort ha följande lydelse:
22. beträffande termen faderskapserkännande
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L3 och med avslag på motion 1990/91:L10 yrkande 14 dels avslår regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken såvitt avser 1kap. 2--4§§, 2kap. 5§ och 3kap. 1 och 3§§, lag om ändring i lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor, lag om ändring i lagen (1979:1001) om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden, lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap samt lag om ändring i lagen (1969:620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag, dels beslutar att i 6kap. 4§ i regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken orden "en faderskapsbekräftelse" skall bytas ut mot orden "ett faderskapserkännande".
15. Termen faderskapserkännande (mom. 22)
Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med "En terminologisk" och på s. 31 slutar med "yrkande 14" bort ha följande lydelse:
En terminologisk ändring bör enligt utskottets mening ta sikte på vad rättshandlingen i själva verket avser, nämligen ett intygande om att mannen är far till barnet och tar på sig faderskapets alla konsekvenser, såväl rättsliga som andra. Benämningen får inte heller upplevas som känslo- eller värdeladdad av föräldrarna. Den i motion L10 föreslagna benämningen faderskapsförklaring uppfyller enligt utskottets mening betydligt bättre dessa krav än den i propositionen föreslagna termen faderskapsbekräftelse. Motion L10 yrkande 14 tillstyrks därför, och propositionens förslag i denna del avstyrks.
dels att utskottets hemställan under moment 22 bort ha följande lydelse:
22. beträffande termen faderskapserkännande
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L10 yrkande 14 och med avslag på motion 1990/91:L3 dels antar regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken, såvitt avser 1kap. 2--4§§, 2kap. 5§ och 3 kap. 1 och 3§§, lag om ändring i lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor, lag om ändring i lagen (1979:1001) om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden, lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap samt lag om ändring i lagen (1969:620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag med den ändringen att 1kap. 2--4§§, 2kap. 5§ och 3kap. 1 och 3§§ i förslaget till lag om ändring i föräldrabalken erhåller i bilaga 3 såsom Reservanternas förslag betecknade lydelse samt att i de övriga lagförslagen ordet "bekräftelse" i olika böjningsformer byts ut mot ordet "förklaring" i motsvarande form, dels beslutar att i 6 kap. 4 § i regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken ordet "faderskapsbekräftelse" skall bytas ut mot "faderskapsförklaring".
16. Faderskapspresumtion vid samboförhållanden (mom. 23)
Ulla Orring (fp), Bengt Harding Olson (fp) och Elisabet Franzén (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med "Motioner om" och på s. 32 slutar med "yrkande 15 " bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det mycket angeläget att man på olika sätt ytterligare söker stärka den ogifte faderns rätt. Det kan nämligen inte uteslutas att det finns ett samband mellan det alltför låga engagemang som en del av dessa fäder visar för sina barn och den undanskymda roll som lagstiftningen ger den ogifte fadern jämfört med den gifte fadern. Ett stärkande av den ogifte faderns ansvar, rättigheter och skyldigheter borde därför vara till gagn även för barnet.
Utskottet vill också erinra om att riksdagen våren 1987 infört en rättslig reglering av samboförhållanden genom antagandet av lagen om sambors gemensamma hem (prop. 1986/87:1, bet. LU18). Någon form av faderskapspresumtion för fader som är sambo med barnets moder ligger klart i linje med den genomförda lagstiftningen. Dessutom skulle en sådan presumtion tillgodose behovet av ett särskilt skydd för gemensamma barn i samboförhållanden, något som kraftigt betonades i nämnda utskottsbetänkande under reservation nr 8.
Utskottet anser att en faderskapspresumtion kan tillskapas på olika sätt. En väg är att införa en lagregel om direkt faderskapspresumtion som motsvarar regeln för gift fader. Ett annat sätt är att inte bara påbörja utan även avsluta nuvarande faderskapsutredning redan före barnets födelse. I dessa fall skulle -- under förutsättning av att parterna är överens -- fadern direkt vid barnets födelse anses vara rättslig fader till barnet. För att bryta en sådan faderskapspresumtion skulle samma regler som gäller i fråga om barn som föds i äktenskap kunna tillämpas.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Ställningstagandet innebär att utskottet tillstyrker bifall till motionerna L402 och L10 yrkande 15.
dels att utskottets hemställan under moment 23 bort ha följande lydelse:
23. beträffande faderskapspresumtion vid samboförhållanden att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:L402 och 1990/91:L10 yrkande 15 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
17. Socialnämndens medverkan i vårdnadsutredning (mom. 25)
Elisabeth Persson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 35 börjar med "Som utskottet" och slutar med "är tillgodosedda" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser visserligen att det är angeläget att tidsåtgången för vårdnadsutredningar nedbringas och att utredningsförfarandet effektiviseras och påskyndas. Förslaget i propositionen att helt frikoppla socialnämnden från denna typ av utredningar kan emellertid inte godtas. Inom socialnämnden finns nämligen i de allra flesta fall en betydande och värdefull kompetens som bör tas till vara.
Utskottet tillstyrker mot bakgrund av det anförda motion L4 yrkande 4 samt avstyrker propositionens förslag och motion L416 i denna del.
dels att utskottets hemställan under moment 25 bort ha följande lydelse:
25. beträffande socialnämndens medverkan i vårdnadsutredning att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L4 yrkande 4 samt med avslag på propositionen i denna del och motion 1989/90:L416 i denna del godkänner vad utskottet anfört.
18. Förslag i vårdnadsutredningar (mom. 28)
Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37 börjar med "I likhet" och slutar med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
I likhet med departementschefen ser utskottet att det finns både för- och nackdelar med att den av socialnämnden utsedde tjänstemannen inte skall behöva göra något ställningstagande i samband med utredningen. Bland fördelarna vill utskottet särskilt nämna att föräldrarna inte behöver uppfatta utredningsresultatet som helt avgörande för utgången i målet. Detta kan i sin tur leda till att motsättningarna mellan parterna åtminstone under utredningstiden kan dämpas. I stället blir det domstolen som får dra slutsatserna av utredningsmaterialet, och parterna kan koncentrera sig på att föra fram sin argumentation vid den egentliga processen i domstolen. Detta leder till, såsom det också framhålls i propositionen, att funktionsuppdelningen mellan sociala instanser och domstolar blir mer renodlad. I vissa fall kan det också vara direkt olämpligt med ett ställningstagande från utredarens sida. Detta gäller särskilt i de fall då föräldrarna i första hand är inställda på att någon av dem ensam skall ha vårdnaden men i andra hand kan tänka sig gemensam vårdnad. I ett sådant fall kan det vara olyckligt om vårdnadsutredaren skall vara skyldig att uttala sig vem av föräldrarna som bör anförtros vårdnaden. Självfallet finns det emellertid situationer då det kan vara av stort värde om utredaren redovisar sina egna ståndpunkter. Ett sådant fall är det som tas upp i motion L10. Som motionärerna är inne på kan ett uttalande från utredarens sida om vem av föräldrarna som är lämpligast som vårdnadshavare i ett slutskede av en vårdnadsprocess helt förändra dess förutsättningar. Enligt utskottets mening är det därför viktigt att alla vårdnadsutredare i varje särskild utredning noga överväger och är observanta på frågan om de bör avge ett förslag i syfte att undvika sådana situationer. Kommer en utredare fram till att risk föreligger för att han kan hamna i den situation som beskrivs i motionen bör han enligt utskottets mening också avge ett förslag, vari han klart anger sin ståndpunkt. Ett sådant förslag kan också få positiva effekter på så sätt att parterna avbryter processen och i samförstånd följer utredarens förslag.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L10 yrkande 5 ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 28 bort ha följande lydelse:
28. beträffande förslag i vårdnadsutredningar att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L10 yrkande 5 med anledning av propositionen i denna del godkänner vad utskottet anfört.
19. Lydelsen av 6 kap. 19 § föräldrabalken (mom. 30)
Under förutsättning av bifall till reservation 17
Elisabeth Persson (v) anser att utskottets hemställan under moment 30 bort ha följande lydelse:
30. beträffande lydelsen av 6 kap. 19 § föräldrabalken att riksdagen antar 6 kap. 19 § i regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken med den ändringen att paragrafen erhåller i bilaga 3 såsom Reservantens förslag betecknade lydelse.
20. S.k. snabbyttranden (mom. 31)
Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med "Utskottet vill" och på s. 41 slutar med "yrkande 6" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det viktigt att de interimistiska besluten fattas med tillgång till ett så fullständigt beslutsunderlag som möjligt. Det får inte ens förekomma risk för att värdefulla upplysningar från t.ex. en socialnämnd inte kommer till domstolens kännedom inför ett så betydelsefullt beslut. Utskottet anser mot den bakgrunden att den gällande bestämmelsen om s.k. snabbyttranden har en mindre lyckad utformning genom att den innebär att det lagts i domstolens hand att i det enskilda fallet bestämma om ett snabbyttrande skall inhämtas. Från domstolens utgångspunkter måste också bestämmelsen synas svårtillämpad, eftersom yttrandets innehåll inte går att förutse. I likhet med motionärerna anser utskottet att domstolen alltid skall vara skyldig att inhämta snabbyttrande inför interimistiska beslut i vårdnads- och umgängesmål.
På anförda skäl tillstyrker utskottet bifall till motion L425 yrkande 2 i denna del och motion L10 yrkande 6.
dels att utskottets hemställan under moment 31 bort ha följande lydelse:
31. beträffande s.k. snabbyttranden att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:L425 yrkande 2 i denna del och 1990/91:L10 yrkande 6 beslutar att 6 kap. 20 § andra stycket i regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken skall erhålla i bilaga 3 såsom Reservanternas förslag betecknade lydelse.
21. Barnkompetensen inom socialtjänsten (mom. 32)
Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med "Utskottet erinrar" och slutar med "yrkande 8" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening innebär det nya förfarandet vid vårdnadsutredningar att det kommer att ställas betydligt större krav på socialtjänstens personal än för närvarande. Att socialnämnderna frikopplas från vårdnadsutredningarna innebär nämligen att tjänstemännen i många fall tvingas till egna ställningstaganden som tidigare gjorts av socialnämnden. Med hänsyn till att betydelsen av sådana ställningstaganden också i framtiden kommer att få en nära nog avgörande betydelse för utgången i vårdnadsprocessen är det naturligt att tjänstemännens kompetens utvecklas ytterligare. Som motionärerna är inne på finns det med den nya ordningen all anledning att uppmärksamma detta förhållande, och enligt utskottets mening är det anmärkningsvärt att saken inte ens berörts i propositionen. Den lösning som föreslås i motion L10 med ett särskilt åtgärdsprogram med inriktning att stärka barnkompetensen inom socialtjänsten synes enligt utskottets mening mot bakgrund av det anförda i hög grad ändamålsenlig. Med hänsyn till frågans vikt bör programmet föreläggas riksdagen senast under år 1991. Utskottet tillstyrker med det anförda bifall till motion L10 yrkande 8.
dels att utskottets hemställan under moment 32 bort ha följande lydelse:
32. beträffande barnkompetensen inom socialtjänsten att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L10 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
22. Motivering av vårdnadsavgöranden (mom. 35)
Elisabet Franzén (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41 börjar med "Bestämmelser om" och slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:
Bestämmelser om motivering av domar och beslut finns i rättegångsbalken (RB). Enligt 17 kap. 7 § RB skall dom avfattas skriftligen och i skilda avdelningar ange bl.a. domslutet, parternas yrkanden och invändningar, de omständigheter varå dessa grundas samt domskälen med uppgift om vad i målet är bevisat. I fråga om beslut som inte är slutliga, bl.a. interimistiska beslut, gäller att de skall tas upp i domstols protokoll om de inte skall sättas upp särskilt, och enligt 17 kap. 13 § RB skall de i den mån det erfordras ange de skäl varå de grundas. Dessa bestämmelser är tillämpliga i alla typer av tvistemål. När det gäller mål om vårdnad och umgänge finns det med hänsyn till målens karaktär enligt utskottet mening anledning att bygga ut RBs regler i syfte att förmå domstolarna att vara ännu mera omsorgsfulla i fråga om motiveringarna. En sådan ordning skulle innebära flera fördelar. Parterna skulle för det första få lättare att acceptera utgången och därmed avstå från att överklaga. För det andra skulle parterna vid ett överklagande få betydligt lättare att angripa underinstansens avgörande. Till detta kommer att domstolarna också skulle tvingas att i varje särskilt mål noga överväga beslutet. Utskottet är inte berett att nu ta ställning till vilka lagstiftningsåtgärder som bör vidtas i syfte att förbättra motiveringen av beslut i vårdnads- och umgängesmål. En lämplig ordning skulle dock kunna vara att införa särskilda regler i FB. Enligt utskottets mening bör frågan övervägas av regeringen i lämpligt sammanhang.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L415 yrkande 3 som sin mening ge regeringen till känna. Någon riksdagens åtgärd med anledning av motion L12 yrkande 2 är däremot inte påkallad, eftersom syftet med motionen redan är tillgodosett i gällande regler.
dels att utskottets hemställan under moment 35 bort ha följande lydelse:
35. beträffande motivering av vårdnadsavgöranden att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L415 yrkande 3 och med avslag på motion 1990/91:L12 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
23. Barns ställning i mål om vårdnad och umgänge (mom. 36)
Elisabet Franzén (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "till känna" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det anmärkningsvärt att propositionen inte redovisar regeringens ståndpunkt till de förslag som lagts fram av utredningen om barnens rätt och som innebär att barn fr.o.m. 12 års ålder skall få talerätt och rätt till ombud i mål om vårdnad och umgänge. Som framhålls i bl.a. motion L12 borde det vara en fördel om inte bara föräldrarna utan också barnet hade ett ombud i vårdnadstvister som uteslutande skulle agera för en lösning som är till barnets bästa. Förslaget med ett ombud för barn i vårdnads- och umgängestvister har så uppenbara fördelar att regeringen omgående bör förelägga riksdagen ett lagförslag härom.
Vad utskottet sålunda uttalat bör riksdagen med bifall till motionerna L410 yrkande 4, L416 i denna del, L5 i denna del, L11 yrkande 2 och L12 yrkande 1 samt med anledning av motionerna L4 yrkande 3 och L9 yrkande 3 i denna del som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 36 bort ha följande lydelse:
36. beträffande barns ställning i mål om vårdnad och umgänge att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:L410 yrkande 4, 1989/90:L416 i denna del, 1990/91:L5 i denna del, 1990/91:L11 yrkande 2 och 1990/91:L12 yrkande 1 samt med anledning av motionerna 1990/91:L4 yrkande 3 och 1990/91:L9 yrkande 3 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
24. Behörig domstol i vårdnadsmål (mom. 37)
Elisabeth Persson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med "Frågor rörande" och slutar med "avstyrks alltså" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det finns flera goda skäl för förslaget i motion L4 att överflytta vårdnads- och umgängestvister från allmän domstol till förvaltningsdomstol. Med en sådan ordning skulle såväl själva sakprövningen som frågor om verkställighet helt kunna koncentreras till den instans som för närvarande har den största socialpsykologiska kompetensen och dessutom ofta har ett gott samarbete med kommunernas socialtjänst. Det finns således enligt utskottets mening anledning till antagande att möjligheterna till samförståndslösningar skulle öka om vårdnads- och umgängestvisterna fick handläggas i sin helhet i förvaltningsdomstol. Därtill kommer att de så många gånger kontroversiella verkställighetsfrågorna skulle bli föremål för uppmärksamhet både från parternas och domstolens sida redan i inledningen av en process. Vidare skulle riskerna för att behöva besluta om tvångsåtgärder för att få verkställighet komma att minimeras så långt det är möjligt. Mot denna bakgrund anser utskottet att det är olyckligt att domstolsutredningen enligt sina direktiv (Dir. 1989:56) endast har att överväga en ordning som innebär att allmän domstol skall pröva såväl mål om vårdnad och umgänge som frågor om verkställighet av sådana avgöranden. Enligt utskottets mening borde utredningens uppgift ha varit den omvända, ett förhållande som dock torde kunna rättas till genom tilläggsdirektiv. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L4 yrkande 6 som sin mening ge regeringen till känna.
I avvaktan på resultatet av domstolsutredningens arbete och regeringens ställningstaganden bör enligt utskottets mening motion L10 yrkande 12 samt motion L425 yrkande 2 såvitt avser länsrätts möjligheter att återförvisa mål till tingsrätt vid vägrad verkställighet inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd. Utskottet avstyrker därför bifall till dessa motionsyrkanden.
dels att utskottets hemställan under moment 37 bort ha följande lydelse:
37. beträffande behörig domstol i vårdnadsmål att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L4 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
25. Verkställighet i mål om vårdnad och umgänge (mom. 38)
Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med "Av samma" och slutar med "yrkande 11" bort ha följande lydelse:
När det gäller de frågor om verkställighet i mål om vårdnad och umgänge, som tas upp i motionerna L425 och L10, anser utskottet med hänsyn till frågornas vikt att domstolsutredningens arbete inte får hindra omedelbara ställningstaganden från riksdagens sida. Som framhålls i motion L425 är verkställighetsprocesser när det gäller vårdnad och umgänge -- inte minst sett utifrån barnets synvinkel -- synnerligen beklagansvärda, och de bestämmelser som reglerar förfarandet måste vara utformade med barnets bästa som enda utgångspunkt. Enligt utskottets mening framstår det som anmärkningsvärt att det inte redan i dag i 21 kap. FB finns en generell bestämmelse med ett klart och tydligt innehåll som går ut på att länsrätten alltid får vägra verkställighet som inte är förenlig med barnets bästa.
Som framhålls i motionerna L425 och L10 är det också angeläget att försöka finna en metod som går ut på att så långt det är möjligt undvika fortsatta tvister i vårdnads- och umgängesmål. Enligt utskottets mening är den lösning som motionärerna anvisar väl värd att närmare överväga. Om länsrätten vid vägrad verkställighet är skyldig att återförvisa målet till tingsrätten undviker man, som motionärerna också är inne på, ett destruktivt dubbelprocessande i två instanser. Vidare torde allmän domstols möjligheter att i ett återförvisat mål nå fram till ett avgörande som också är verkställbart öka betydligt.
Sammanfattningsvis anser utskottet att det är angeläget med ett system som dels i större utsträckning än det nuvarande ser till barnets bästa vid verkställighet av vårdnads- och umgängesavgöranden, dels gör det möjligt att ompröva vårdnadsavgöranden, om det visar sig att de inte kan verkställas utan tvångsåtgärder. Enligt utskottets mening torde dessa frågor lämpligen kunna tas upp till behandling i samband med att regeringen tar ställning till domstolsutredningens förslag.
Vad utskottet sålunda anfört bör med bifall till motionerna L425 yrkande 2 i denna del och L10 yrkandena 11 och 12 ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 38 bort ha följande lydelse:
38. beträffande verkställighet i mål om vårdnad och umgänge att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:L425 yrkande 2 i denna del och 1990/91:L10 yrkandena 11 och 12 som sin meningen ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
26. Expertledamot i domstol (mom. 39)
Ulla Orring (fp), Bengt Harding Olson (fp) och Elisabeth Persson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47 börjar med "Utskottet erinrar" och slutar med "yrkande 10" bort ha följande lydelse:
I likhet med motionärerna i motionerna L425 och L10 anser utskottet att det i mål som rör barn ofta finns behov av särskild sakkunskap i fråga om barns förhållanden. Detta behov minskar inte med den nu föreslagna ordningen.
Utan barnpsykologiska kunskaper kan det många gånger vara i det närmaste omöjligt att rätt bedöma vilken lösning som är bäst för barnet i mål om vårdnad och umgänge. Det är inte realistiskt att förutsätta att de domare och nämndemän som har att ta befattning med mål av denna karaktär själva skall besitta sådan kunskap. Inte heller är det alltid tillräckligt att domstolen föranstaltar om utlåtanden av eller förhör med särskilt utsedda sakkunniga. Enligt utskottets mening bör det därför finnas en möjlighet att vid behov utöka rätten med en ledamot som har ingående kunskaper om barns utveckling och behov. En lösning kan härvid, som framhålls i motion L10, vara ett system med expertledamot som deltar i rätten utan rösträtt. En sådan ledamot skulle kunna fungera som en rådgivare åt domstolen i mål där ledamöterna anser sig behöva tillgång till särskilda kunskaper som de inte själva besitter och inte heller kan tillgodogöra sig inom ramen för en pågående process.
Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna L425 yrkande 1 och L10 yrkande 10 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 39 bort ha följande lydelse: 39. beträffande expertledamot i domstol att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89:L425 yrkande 1 och 1990/91:L10 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
27. Kompetenskrav m.m. för domare (mom. 40)
Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47 börjar med "När det" och på s. 48 slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:
Betydelsen av en omsorgsfull handläggning av vårdnads- och umgängesmål i våra domstolar kan inte nog understrykas. Som framhålls i motion L5 kommer kraven på handläggaren att öka med den nya ordningen genom att domstolen i många avseenden får en mer framträdande roll än tidigare. Enligt utskottets mening är det därför viktigt att vårdnadsmål inte handläggs av alltför orutinerade domare. Som ett minimikrav bör gälla att domaren är ordinarie, vikarierar för en ordinarie domare eller har varit ordinarie.
Vad utskottet sålunda anfört bör, med bifall till motion L10 yrkande 9 samt med anledning av motion L5 i denna del, ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 40 bort ha följande lydelse: 40. beträffande kompetenskrav m.m. för domare att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L10 yrkande 9 och med anledning av motion 1990/91:L5 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
28. Ensamstående fäders situation (mom. 42)
Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med "Utskottet påminner" och slutar med "yrkande 17" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är de frågor som motionärerna aktualiserar synnerligen angelägna. Ensamstående frånskilda män drabbas ofta av två separationer. För det första förlorar de sin föräldraroll och för det andra förlorar de många gånger sin anknytning till familjen, släktingar och vänner. Det är allmänt omvittnat att många män inte klarar av dessa separationer utan hamnar i personliga kriser som ibland följs av missbruk av olika slag, vilket i sin tur leder till ohälsa och kriminalitet och därmed allt sämre förhållande till barnen. Utskottet anser i likhet med motionärerna att dessa frågor alltför ofta kommit i skymundan och att de ensamstående fädernas situation förtjänar betydligt större uppmärksamhet från samhällets sida. Som framhålls i motionen är kunskaperna om hur männen klarar att av bli ensamstående för närvarande ytterst bristfälliga. Inte minst mot bakgrund av de samhällsekonomiska konsekvenserna av att många män efter en separation inte kan fungera socialt är det angeläget att lämpliga åtgärder vidtas för att förbättra deras situation.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L10 yrkande 17 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 42 bort ha följande lydelse:
42. beträffande ensamstående fäders situation att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L10 yrkande 17 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Fortsatt gemensam vårdnad (mom. 8)
Charlotte Cederschiöld (m) anför:
Jag stöder i huvudsak betänkandet Vårdnad och Umgänge, men finner ändå skäl att framföra följande synpunkter.
Gemensam vårdnad blir huvudregel. Domstolens lyhördhet att verkligen finna de fall då gemensam vårdnad inte är förenlig med barnets bästa blir utslagsgivande för lagstiftningens effektivitet och acceptans i det allmänna medvetandet. Huvudregeln om gemensam vårdnad får inte vara normgivande på så sätt att det i praktiken kommer att krävas särskilt civilkurage att våga stå upp emot den. Den får heller aldrig fungera som ett hot eller vara så stark att den hindrar synpunkter som skyddar barnet från att komma i dagen. Barn som utsatts för övergrepp, även av lindrig art, skall aldrig tvingas att umgås med förövaren eller behöva riskera att bli ett verktyg i behandlingen och rehabiliteringen av förövaren. Förälderns umgängesrätt får inte vara en börda för barnet. Utskottets ställningstagande för att ge barnet möjlighet till ett grundläggande inflytande i vårdnads- och umgängesprocessen bör regeringen snarast konkretisera.
Beslut i dessa frågor kan ha avgörande betydelse för en människas hela liv. Det är av yttersta vikt att eventuella brister i lagstiftning eller tillämpning inte tillåts bestå utan skyndsamt rättas till. Barnens situation vid skilsmässa får inte ytterligare försvåras av lagstiftningen. Mot bakgrund av frågans komplexitet samt stora betydelse för den enskilde bör därför en särskilt noggrann utvärdering och uppföljning göras, och jag förutsätter att en sådan kommer till stånd samt delges utskottet inom rimlig tid.
2. Barns ställning i mål om vårdnad och umgänge (mom. 36)
Elisabeth Persson (v) anför:
Föräldrabalken (FB) reglerar inte bara frågor om vårdnad och umgänge utan innehåller också en mängd andra bestämmelser. Som namnet anger är utgångspunkten föräldrarna dvs. de vuxna. Generellt har FB alltså ett föräldraperspektiv. När balken infördes år 1949 var samhällets syn på barns rätt och på förhållandet mellan föräldrar och barn en annan än i dag. Barn tillerkändes inte respekt och rätt till integritet i samma grad som nu, 40 år senare. Föräldrar/förmyndare/de vuxna hade rätt över barnen och barnens behov sattes inte i främsta rummet. Detta synsätt är -- förhoppningsvis -- föråldrat. De flesta bestämmelser är också ändrade i takt med vår förändrade inställning till barns rätt. Men fortfarande är föräldraperspektivet genomgående. De förändringar i positiv riktning som nu görs förskjuter men ändrar inte detta övergripande perspektiv.
Även om vår principiella mening fortfarande är att det vore stor fördel att samla alla lagar om barn i en barnbalk, avstår vi nu från att reservera oss till förmån för motion L4 yrkande 3. Vi anser att andemeningen i motionen bakom detta yrkande kan tillgodoses i och med vad utskottet anfört om motionerna L9 yrkande 3 delvis, L410 yrkande 4, L12 yrkande 1, L416 i denna del, L11 yrkande 2, L5 i denna del samt L4 yrkande 3, vilka alla handlar om barns talerätt.
I propositionen framlagda lagförslag Bilaga 1
Av utskottet föreslagen ändring i regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken
Bilaga 2
Regeringens förslag Utskottets förslag
6 kap.
19 §
Rätten skall se till att frågor om vårdnad och umgänge blir tillbörligt utredda.
Innan rätten avgör ett Innan rätten avgör ett
mål eller ärende om mål eller ärende om
vårdnad eller umgänge vårdnad eller umgänge
skall socialnämnden ges skall socialnämnden ges
tillfälle att lämna tillfälle att lämna
upplysningar. Har nämnden upplysningar. Har nämnden
tillgång till upplysningar tillgång till upplysningar
som kan vara av betydelse som kan vara av betydelse
för frågans bedömning för frågans bedömning
är nämnden skyldig att är nämnden skyldig att
lämna rätten sådana lämna rätten sådana
upplysningar. Om det behövs upplysningar. Om det behövs
ytterligare utredning, får ytterligare utredning, får
rätten uppdra åt rätten uppdra åt
socialnämnden eller socialnämnden eller
något annat organ att utse något annat organ att utse
någon att verkställa någon att verkställa
sådan. Rätten får sådan. Rätten får
fastställa riktlinjer fastställa riktlinjer
för utredningen och för utredningen och
bestämma en viss tid inom bestämma en viss tid inom
vilken utredningen skall vara vilken utredningen skall vara
slutförd. Om det behövs, slutförd. Om det behövs,
får rätten får rätten
förlänga denna tid. förlänga denna tid.
Rätten skall se till att
utredningen bedrivs skyndsamt.
Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras.
Av reservanterna föreslagna lagändringar
Bilaga 3
Reservation 4 (mom. 7)
Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
Regeringens förslag Reservanternas förslag
6 kap. 18 §
I mål om vårdnad eller I mål om vårdnad eller
umgänge får rätten umgänge får rätten
uppdra åt socialnämnden uppdra åt socialnämnden
eller något annat organ att eller något annat organ att
i barnets intresse anordna i barnets intresse anordna
samtal i syfte att nå samtal i syfte att nå
enighet mellan enighet mellan
föräldrarna föräldrarna
(samarbetssamtal). (samarbetssamtal). Sådant
uppdrag bör ges så snart
ett samarbetssamtal kan antas
tjäna något syfte.
Om rätten lämnar uppdrag enligt första stycket, kan den förklara att målet skall vila under en viss tid. Detsamma gäller om samarbetssamtal redan har inletts och fortsatta samtal kan antas vara till nytta. Om det finns särskilda skäl, kan rätten förlänga den utsatta tiden.
Reservation 8 (mom. 13)
Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
Nuvarande lydelse Reservanternas förslag
6 kap.
7 a §
Om barnets vårdnadshavare
åsidosätter barnets
behov av umgänge med den
förälder som inte är
vårdnadshavare, skall
rätten besluta om
ändring i vårdnaden,
såvida inte hänsyn till
barnets bästa talar
däremot.
Reservation 9 (mom. 14)
Reservanternas förslag till Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 4 § brottsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap. 4 §
Den som obehörigen skiljer ett barn under femton år från någon som har vårdnaden om barnet döms för egenmäktighet med barn till böter eller fängelse i högst sex månader, om gärningen inte utgör brott mot frihet. Detsamma gäller, om den som gemensamt med någon annan har vårdnaden om ett barn under femton år utan beaktansvärt skäl egenmäktigt bortför barnet eller om den som skall ha vårdnaden obehörigen bemäktigar sig barnet och därigenom själv tar sig rätt.
Till ansvar enligt första stycket döms också den som obehörigen skiljer ett barn under femton år från någon som vårdar barnet med stöd av lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, om gärningen inte utgör brott mot frihet eller främjande av flykt.
För egenmäktighet med
barn skall ock dömas barns
vårdnadshavare som utan
beaktansvärt skäl i
väsentlig mån
åsidosätter barnets
behov av umgänge med den
förälder som inte är
vårdnadshavare.
Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt skall gärningsmannen dömas till fängelse i högst två år.
Denna lag träder i kraft den 1 mars 1991.
Reservation 11 (mom. 18)
Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
Regeringens förslag Reservanternas förslag
6 kap. 15 §
Barnets vårdnadshavare har Barnets vårdnadshavare har
ett ansvar för att barnets ett ansvar för att barnet
behov av umgänge med en kan umgås med en
förälder som inte är förälder som inte är
vårdnadshavare eller med vårdnadshavare eller med
någon annan som står någon annan som står
barnet särskilt nära barnet nära i den
så långt som möjligt utsträckning som är
tillgodoses. lämplig med hänsyn till
Vårdnadshavaren skall, om barnets bästa. Vad som
inte särskilda skäl är barnets bästa skall
talar mot det, lämna därvid bestämmas med
sådana upplysningar utgångspunkt från
rörande barnet som kan barnets ålder och
främja umgänget. mognadsgrad,
känslomässig anknytning
mellan barnet och
umgängesrättshavaren,
barnets egen inställning
samt föräldrarnas
inbördes
förhållanden.
Vårdnadshavarens ansvar
omfattar även, om inte
särskilda skäl talar mot
det, en skyldighet att
lämna erforderliga
upplysningar om barnets
förhållanden och
utveckling.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av en förälder som inte är vårdnadshavare, beslutar rätten på talan av denna förälder i frågan om umgänge efter vad som är bäst för barnet.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av någon annan än en förälder, beslutar rätten på talan av socialnämnden i frågan om umgänge efter vad som är bäst för barnet.
Reservation 12 (mom. 18)
Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
Regeringens förslag Reservanternas förslag
6 kap. 15 §
Barnets vårdnadshavare har Barnets vårdnadshavare har
ett ansvar för att barnets ett ansvar för att barnet
behov av umgänge med en kan umgås med en
förälder som inte är förälder som inte är
vårdnadshavare eller med vårdnadshavare eller med
någon annan som står någon annan som står
barnet särskilt nära barnet nära i den
så långt som möjligt utsträckning som är
tillgodoses. lämplig med hänsyn till
Vårdnadshavaren skall, om barnets bästa. Vad som
inte särskilda skäl är barnets bästa skall
talar mot det, lämna därvid bestämmas med
sådana upplysningar utgångspunkt från
rörande barnet som kan barnets ålder och
främja umgänget. mognadsgrad,
känslomässig anknytning
mellan barnet och
umgängesrättshavaren,
barnets egen inställning
samt föräldrarnas
inbördes
förhållanden.
Vårdnadshavaren skall, om
inte särskilda skäl
talar mot det, lämna
sådana upplysningar
rörande barnet som kan
främja umgänget.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av en förälder som inte är vårdnadshavare, beslutar rätten på talan av denna förälder i frågan om umgänge efter vad som är bäst för barnet.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av någon annan än en förälder, beslutar rätten på talan av socialnämnden i frågan om umgänge efter vad som är bäst för barnet.
Reservation 13 (mom. 18)
Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
Regeringens förslag Reservanternas förslag
6 kap. 15 §
Barnets vårdnadshavare har Barnets vårdnadshavare har
ett ansvar för att barnets ett ansvar för att barnets
behov av umgänge med en behov av umgänge med en
förälder som inte är förälder som inte är
vårdnadshavare eller med vårdnadshavare eller med
någon annan som står någon annan som står
barnet särskilt nära barnet särskilt nära
så långt som möjligt så långt som möjligt
tillgodoses. tillgodoses.
Vårdnadshavaren skall, om Vårdnadshavaren skall
inte särskilda skäl därvid, om inte
talar mot det, lämna särskilda skäl talar mot
sådana upplysningar det, lämna erforderliga
rörande barnet som kan upplysningar om barnets
främja umgänget. förhållanden och
utveckling.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av en förälder som inte är vårdnadshavare, beslutar rätten på talan av denna förälder i frågan om umgänge efter vad som är bäst för barnet.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av någon annan än en förälder, beslutar rätten på talan av socialnämnden i frågan om umgänge efter vad som är bäst för barnet.
Reservation 15 (mom. 22)
Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
Regeringens förslag Reservanternas förslag
1 kap. 2 §
Rätten skall förklara att mannen i äktenskapet ej är fader till barnet, om 1. det är utrett att modern har haft samlag med annan än mannen under tid då barnet kan vara avlat och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har avlats av den andre, 2. det på grund av barnets arvsanlag eller annan särskild omständighet kan hållas för visst att mannen ej är barnets fader, eller 3. barnet har avlats före äktenskapet eller under det att makarna levde åtskilda och det ej är sannolikt att makarna har haft samlag med varandra under tid då barnet kan vara avlat.
Godkänner mannen i Godkänner mannen i äktenskapet skriftligen äktenskapet skriftligen annan mans bekräftelse av annan mans förklaring av faderskapet och har i fråga faderskapet och har i fråga om bekräftelsen iakttagits om förklaringen iakttagits bestämmelserna i 4§, bestämmelserna i 4§, skall därigenom anses skall därigenom anses fastställt att mannen i fastställt att mannen i äktenskapet ej är äktenskapet ej är barnets fader. Bekräftelsen barnets fader. Förklaringen skall i dock i detta fall skall dock i detta fall alltid alltid vara skriftligen vara skriftligen godkänd av godkänd av modern. modern.
3 §
Föreligger ej fall som Föreligger ej fall som avses i 1§ eller har avses i 1§ eller har rätten meddelat rätten meddelat förklaring enligt 2§ förklaring enligt 2§ första stycket, första stycket, fastställs faderskapet fastställs faderskapet genom bekräftelse eller genom förklaring enligt dom. 4§ eller dom.
4 §
Bekräftelse av faderskap Förklaring av faderskap sker skriftligen och skall sker skriftligen och skall bevittnas av två personer. bevittnas av två personer. Bekräftelsen skall Förklaringen skall skriftligen godkännas av skriftligen godkännas av socialnämnden och av modern socialnämnden och av modern eller särskilt förordnad eller särskilt förordnad förmyndare för barnet. förmyndare för barnet. Har barnet uppnått myndig Har barnet uppnått myndig ålder, skall ålder, skall bekräftelsen i stället förklaringen i stället godkännas av barnet godkännas av barnet självt. Socialnämnden självt. Socialnämnden får lämna sitt får lämna sitt godkännande endast om det godkännande endast om det kan antas att mannen är kan antas att mannen är fader till barnet. fader till barnet.
Bekräftelse kan ske även Förklaring kan ske även före barnets födelse. före barnets födelse.
Regeringens förslag Reservanternas förslag
Visas senare att den som har Visas senare att den som har lämnat bekräftelse ej lämnat förklaring ej är fader till barnet, skall är fader till barnet, skall rätten förklara att rätten besluta att bekräftelsen saknar verkan förklaringen saknar verkan mot honom. mot honom.
2 kap. 5 §
Om faderskapsfrågan kan Om faderskapsfrågan kan
bedömas med tillräcklig bedömas med tillräcklig
säkerhet på grund av säkerhet på grund av
socialnämndens utredning, socialnämndens utredning,
bör nämnden bereda den bör nämnden bereda den
som antas vara fader till som antas vara fader till
barnet tillfälle att barnet tillfälle att att
bekräfta faderskapet. förklara sig som far till
barnet enligt 1kap. 4§.
3 kap. 1 §
Vill man som enligt 1kap. 1§ skall anses som barns fader vinna förklaring enligt 1kap. 2§ första stycket att han icke är fader till barnet, skall han väcka talan härom mot barnet eller, om barnet har avlidit, dess arvingar.
Är mannen död och har Är mannen död och har han inte varaktigt sammanbott han inte varaktigt sammanbott med barnet och inte heller med barnet och inte heller efter barnets födelse efter barnets födelse bekräftat att barnet är förklarat att barnet är hans, har den avlidnes maka hans, har den avlidnes maka och var och en som jämte och var och en som jämte eller näst efter barnet eller näst efter barnet är berättigad till arv är berättigad till arv efter mannen rätt att efter mannen rätt att väcka talan om att mannnen väcka talan om att mannnen ej är fader till barnet. ej är fader till barnet. Efterlämnar den avlidne Efterlämnar den avlidne förutom maka sådana förutom maka sådana arvingar som avses i 3kap. arvingar som avses i 3kap. 2§ ärvdabalken, har var 2§ ärvdabalken, har var och en av dem rätt att och en av dem rätt att väcka talan under här väcka talan under här angivna förutsättningar. angivna förutsättningar.
Rätt att väcka talan föreligger ej, om vid mannens död mer än ett år har förflutit från det att talan, som grundats på att mannen är fader till barnet, väckts mot honom och han fått del därav eller om mer än ett år har förflutit sedan anspråk på samma grund framställts mot mannens dödsbo.
3 §
Talan som avses i 1 eller 2§ får väckas vid rätten i den ort där barnet har sitt hemvist eller, om det har avlidit, vid den rätt som har att ta upp tvist om arv efter barnet. Finns det inte någon annan behörig domstol, skall målet tas upp av Stockholms tingsrätt.
Detsamma gäller talan Detsamma gäller talan enligt 1kap. 4§ tredje enligt 1kap. 4§ tredje stycket om att en stycket om att en faderskapsbekräftelse faderskapsförklaring saknar saknar verkan mot den som har verkan mot den som har lämnat den. lämnat den.
Reservation 19 (mom. 30)
Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
Regeringens förslag Reservantens förslag
6 kap.
19 §
Rätten skall se till att frågor om vårdnad och umgänge blir tillbörligt utredda.
Innan rätten avgör ett Innan rätten avgör ett
mål eller ärende om mål eller ärende om
vårdnad eller umgänge vårdnad eller umgänge
skall socialnämnden ges skall socialnämnden ges
tillfälle att lämna tillfälle att lämna
upplysningar. Har nämnden upplysningar. Har nämnden
tillgång till upplysningar tillgång till upplysningar
som kan vara av betydelse som kan vara av betydelse
för frågans bedömning för frågans bedömning
är nämnden skyldig att är nämnden skyldig att
lämna rätten sådana lämna rätten sådana
upplysningar. Om det behövs upplysningar. Om det behövs
ytterligare utredning, får ytterligare utredning, får
rätten uppdra åt rätten uppdra åt
socialnämnden eller socialnämnden eller
något annat organ att utse något annat organ att
någon att verkställa verkställa sådan.
sådan. Rätten får Rätten får fastställa
fastställa riktlinjer riktlinjer för utredningen
för utredningen och och bestämma en viss tid
bestämma en viss tid inom inom vilken utredningen skall
vilken utredningen skall vara vara slutförd. Om det
slutförd. Om det behövs, behövs, får rätten
får rätten förlänga denna tid.
förlänga denna tid. Rätten skall se till att
utredningen bedrivs skyndsamt.
Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras.
Reservation 20 (mom. 31)
Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
Nuvarande lydelse Reservanternas förslag
6 kap. 20 § andra stycket
Beslut enligt första Beslut enligt första stycket får meddelas utan stycket får meddelas utan huvudförhandling. Innan huvudförhandling. Innan beslutet meddelas skall beslutet meddelas skall motparten få tillfälle motparten få tillfälle att yttra sig i frågan. att yttra sig i frågan. Rätten kan inhämta Rätten skall ge upplysningar från socialnämnden tillfälle socialnämnden i frågan. att yttra sig i frågan. Har Har rätten meddelat ett rätten meddelat ett beslut, beslut, skall den ompröva skall den ompröva det det när målet eller när målet eller ärendet avgörs. ärendet avgörs.
Innehållsförteckning Sammanfattning 1 Propositionen 2 Motionerna 3 Motioner väckta med anledning av proposition 1990/91:8 3 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1989/90 6 Utskottet 8 1. Inledning 8 2. Propositionens huvudsakliga innehåll 10 3. Allmänna överväganden 10 4. Samarbetssamtal 13 5. Gemensam vårdnad 16 5.1. Fortsatt gemensam vårdnad i vissa fall 16 5.2. Gemensam vårdnad för föräldrar som inte varit gifta med varandra 18 6. Umgängesfrågor 19 6.1. Regler om umgängesrätt 19 6.2. Upplysningar om barnet 25 6.3. Kostnader för umgänge med barn 27 7. Frågor om faderskap 29 8. Vårdnadsutredningar 34 9. Interimistiska beslut 38 10. Barns ställning i mål om vårdnad och umgänge 41 11. Vissa processuella frågor 43 12. Övriga frågor 48 Hemställan 49 Reservationer 54 1. Ny utredning om barnets rätt (mp) 54 2. Utformningen av samarbetssamtal (fp, c, mp) 54 3. Ekonomiskt stöd till kommunerna (v) 55 4. Domstols initiativ till samarbetssamtal (fp) 56 5. Sociala föräldraskap (fp) 56 6. Umgängesrättens utövande (fp) 57 7. Översyn av umgängesreglerna (c) 58 8. Umgängessabotage (fp) 59 9. Straffansvar för vårdnadshavaren (fp) 60 10. Vårdnadshavarens upplysningsskyldighet (fp, c) 60 11. Lagbestämmelsen om ansvaret för umgängesrätten (fp--villk.) 61 12. Lagbestämmelsen om ansvaret för umgängesrätten (fp--villk.) 61 13. Lagbestämmelsen om ansvaret för umgängesrätten (fp, c--villk.) 61 14. Termen faderskapserkännande (m) 62 15. Termen faderskapserkännande (fp) 63 16. Faderskapspresumtion vid samboförhållanden (fp, mp) 64 17. Socialnämndens medverkan i vårdnadsutredning (v) 65 18. Förslag i vårdnadsutredningar (fp) 65 19. Lydelsen av 6 kap. 19 § föräldrabalken (v--villk.) 66 20. S.k. snabbyttranden (fp) 66 21. Barnkompetensen inom socialtjänsten (fp) 67 22. Motivering av vårdnadsavgöranden (mp) 68 23. Barns ställning i mål om vårdnad och umgänge (mp) 68 24. Behörig domstol i vårdnadsmål (v) 69 25. Verkställighet i mål om vårdnad och umgänge (fp) 70 26. Expertledamot i domstol (fp, v) 71 27. Kompetenskrav m.m. för domare (fp) 72 28. Ensamstående fäders situation (fp) 72 Särskilda yttranden 73 1. Fortsatt gemensam vårdnad (en m) 73 2. Barns ställning i mål om vårdnad och umgänge (v) 73 Bilaga 1 I propositionen framlagda lagförslag 75 Bilaga 2 Av utskottet föreslagen ändring i regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken 92 Bilaga 3 Av reservanterna föreslagna lagändringar 93