Vårdnad och umgänge med barn
Betänkande 1990/91:LU29
Lagutskottets betänkande
1990/91:LU29
Vårdnad och umgänge med barn
Innehåll
1990/91 LU29
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet sju motioner som rör olika frågor om vårdnad och umgänge med barn. I två motioner (mp) begärs att en parlamentarisk utredning om barnets rätt skall tillsättas. En motion (mp) avser handläggningen av mål om vårdnad och umgänge. I två motioner (s, c) begärs en översyn av umgängesreglerna, och i den förstnämnda begärs även att reglerna om underhållsbidrag jämte kostnaderna för umgängesresor utreds. Krav på utredning av kostnaderna för umgängesresor framförs i ytterligare en motion (v). Slutligen rör en motion (s) frågan om sekretesskyddet för barn.
Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner. Till betänkandet har fogats fyra reservationer.
Motionerna
1990/91:L404 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari -- med hänvisning till vad som anförts i motion 1990/91:So226 -- yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsättandet av en parlamentarisk utredning om barnets rätt.
1990/91:L405 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsättande av en parlamentarisk utredning om barnets rätt.
1990/91:L407 av Anita Stenberg (mp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring i föräldrabalken att rätten åläggs en uttalad skyldighet att utreda frågor om vårdnad och umgänge,
2. att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring i föräldrabalken att rätten under förberedelsen av målet skall anstränga sig att uppnå en förhandlingslösning för barnets bästa,
3. att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring i föräldrabalken att motiveringen i interimistiska beslut blir utförligare och klarare för parterna.
1990/91:L412 av Martin Olsson och Stina Eliasson (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att en översyn av ungängesreglerna företas och erforderliga förslag till lagändringar framläggs.
1990/91:L413 av Kaj Larsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sekretessskyddet för barn.
1990/91:L414 av Ulla-Britt Åbark m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet av att underhållsbidrag, de underhållsskyldigas situation och umgängesrätten utreds.
1990/91:L420 av Lars Werner m.fl. (v) vari -- med hänvisning till vad som anförts i motion 1990/91:So622 -- yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning om fria kontaktresor för barn och föräldrar som bor på skilda håll på grund av skilsmässor. Allmän bakgrund
Den svenska familjerätten har sedan början av 1970-talet varit föremål för en fortlöpande reformering. Utvecklingen på området har präglats av bl.a. strävanden att tillgodose barnets intressen i relationen till föräldrarna. År 1973 ändrades föräldrabalkens (FB) regler om vårdnad om barn (prop. 1973:32, bet. LU 20). Reformen innebar bl.a. att frågan om vem av makarna som bär skulden till söndringen inte får tillmätas betydelse vid avgörandet av vem av dem som efter skilsmässan skall få vårdnaden om barnen. Samtidigt med dessa ändringar infördes bestämmelser som syftade till att stärka fäders möjligheter att få vårdnaden om sina barn i de fall föräldrarna inte är gifta med varandra. Bestämmelserna innebär att föräldrarna likställs när det gäller rätten att efter särskild prövning få vårdnaden om sina barn.
Ett annat viktigt steg i reformarbetet togs år 1976 då det infördes en möjlighet för föräldrar, som inte är gifta med varandra eller som har skilt sig, att efter prövning av domstol få gemensam vårdnad om sina barn. Vidare utmönstrades termerna barn i äktenskap och barn utom äktenskap ur lagstiftningen som ett led i avvecklingen av den särreglering som gällt för barn till föräldrar som inte varit gifta med varandra. I detta lagstiftningsärende begärde riksdagen på hemställan av lagutskottet att förslag till nya regler om underhållsbidrag skulle läggas fram med förtur (prop. 1975/76:170, bet. LU 33).
Riksdagens begäran ledde till att det år 1978 företogs en genomgripande reform av underhållsreglerna i FB som bl.a. innebar att dessa -- liksom bestämmelserna om bidragsförskott -- anpassades till de nya vårdnadsreglerna (prop. 1978/79:12, bet. LU9).
I början av år 1983 fattade riksdagen beslut om ändringar i bl.a. FBs bestämmelser om vårdnad och umgänge (prop. 1981/82:168, bet. LU 1982/83:17). Ett av syftena med lagändringarna var att stärka barnens rättsliga ställning. Genom lagändringarna blev det bl.a. möjligt för makar att utan särskilt domstolsbeslut efter en skilsmässa gemensamt utöva vårdnaden om sina barn. Vidare förenklades förfarandet i fall då ogifta föräldrar som bor tillsammans med sina barn vill få gemensam vårdnad om barnen. I de ändrade bestämmelserna slogs också fast att barnets vårdnadshavare har ansvar för att barnets behov av umgänge med den andre föräldern tillgodoses.
Under våren 1983 antog riksdagen också ändringar i FBs bestämmelser om verkställighet av allmän domstols avgöranden om vårdnad och umgänge (prop. 1982/83:165, bet. LU 41).
Ett ytterligare steg i reformarbetet togs hösten 1990 då riksdagen fattade beslut om vissa ändringar i bl.a. FBs regler om vårdnad och umgänge (prop. 1990/91:8, bet. LU13). Lagändringarna, som trätt i kraft den 1 mars 1991, syftar särskilt till att underlätta en utveckling mot att föräldrarna i större utsträckning än hitintills skall ta ett gemensamt ansvar för barnet och själva komma överens om hur vårdnads- och umgängesfrågor skall lösas. De nya reglerna innebär att att s.k. samarbetssamtal skall erbjudas föräldrar i alla kommuner. Vidare kan domstolen i ett mål om vårdnad eller umgänge ta initiativ till att samarbetssamtal kommer till stånd. Även FBs bestämmelser om gemensam vårdnad har ändrats. Gemensam vårdnad skall numera kunna komma i fråga inte bara när föräldrarna är ense om det utan också då ingen av dem utesluter denna vårdnadsform. Ogifta föräldrar kan få gemensam vårdnad genom en anmälan till socialnämnden i samband med att faderskapet fastställs. Vidare har termen faderskapserkännande bytts ut mot termen faderskapsbekräftelse. För sådana fall då gemensam vårdnad inte är aktuell utan endera föräldern skall anförtros vårdnaden skall domstolen liksom tidigare avgöra frågan om vem som skall ha vårdnaden efter vad som är bäst för barnet. Genom en ny bestämmelse har slagits fast att domstolen vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Reglerna om umgänge har kompletterats med en föreskrift om att vårdnadshavaren skall lämna sådana upplysningar om barnet som kan främja umgänget. Vidare har en erinran förts in i socialtjänstlagen om att socialnämnden också efter det att en tvist om vårdnad eller umgänge har avgjorts skall tillgodose det behov av stöd och hjälp som kan föreligga. När det gäller förfarandet i vårdnadsmål har den ändringen genomförts att interimistiska beslut i stället för att avse vårdnaden skall kunna ta sikte på vem barnet skall bo tillsammans med. En annan nyhet är att vårdnadsutredningar skall utföras av en tjänsteman vid socialnämnden och att de skall överlämnas till domstolen utan ställningstaganden från nämndens sida. Domstolen kan ge vissa riktlinjer för vårdnadsutredningen och sätta ut en tid inom vilken utredning bör vara slutförd. Domstolen har skyldighet att vaka över att utredningen bedrivs skyndsamt.
År 1977 tillsattes utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätt med uppdrag att överväga olika åtgärder för att stärka barns rättsliga ställning. Utredningen skulle enligt direktiven själv kartlägga problemområdet och ange i vilka ämnen lagändringar borde komma i fråga. Utredningens första delbetänkande (SOU 1978:10) Om förbud mot aga resulterade i att det i FB infördes förbud mot aga av barn. I sitt andra delbetänkande (SOU 1979:63) Om föräldraansvar m.m. lade utredningen fram förslag till bl.a. regler om vårdnad, umgänge och överlämnande av barn. Vissa av förslagen kom att ligga till grund för de ändringar i FB som genomfördes år 1983. Betänkandet innehöll också förslag om talerätt och representation för barn i mål om vårdnad m.m. Åren 1982 och 1984 fick utredningen tilläggsdirektiv för sitt arbete. Sålunda skulle utredningen bl.a. undersöka om -- och i så fall i vilken utsträckning -- barn skall ha talerätt i mål om vårdnad m.m. Utredningen skulle även utreda huruvida domstolarna vid handläggningen av sådana mål bör tillföras barnpsykologisk sakkunskap. Utredningen, vars återstående uppgifter överförts till förmynderskapsutredningen (Ju 1984:07), avgav i början av år 1987 sitt tredje och sista delbetänkande (SOU 1987:7) Barnets rätt 3. Om barn i vårdnadstvister -- talerätt för barn m.m., vari bl.a. de nyss angivna frågorna behandlas. Betänkandet har remissbehandlats och övervägs inom justitiedepartementet, såvitt avser vissa frågor som inte togs upp i samband med de under hösten 1990 genomförda lagändringarna.
På begäran av riksdagen (bet. SoU 1985/86:29) tillkallade regeringen under våren 1987 en kommitté (S 1986:05) med uppgift att göra en översyn av reglerna för underhållsbidrag och bidragsförskott. Kommittén, som under våren 1990 har avslutat sitt arbete, har avgivit betänkandena (SOU 1990:8 och 1990:48) Samhällsstöd till underhållsbidragsberättigade barn del I--III. Vad gäller frågor om underhållsbidrag och de underhållsskyldigas situation har kommittén inte ansett sig ha möjlighet att behandla dessa frågor inom den givna tidsramen. Kommittén har därför i skrivelse den 19 december 1989 överlämnat frågorna till statsrådet Lindqvist för övervägande i annat sammanhang.
Strävandena mot ett större hänsynstagande till barnets intresse, som präglat det svenska lagstiftningsarbetet, har också kommit till uttryck på det internationella planet. Sålunda antog Förenta nationernas generalförsamling den 20 november 1989 en konvention om barnets rättigheter. Konventionen godkändes av riksdagen under våren 1990 (prop. 1989/90:107, bet. SoU28, rskr. 350). Konventionen innehåller bestämmelser avsedda att tillförsäkra barn grundläggande rättigheter och att bereda barn skydd mot övergrepp och utnyttjande och rör bl.a. frågor om vårdnad och umgänge.
Motionsmotiveringar
I motionerna 1990/91:L404 av Inger Schörling m.fl. (mp) och 1990/91:L405 av Anita Stenberg m.fl. (mp) begärs tillkännagivande om tillsättande av en parlamentarisk utredning om barnets rätt. I motionerna kritiseras det nuvarande regelsystemet, och motionärerna menar att lagarna som rör barn ger ett splittrat intryck. Reglerna är svåröverskådliga, och risk föreligger för att olika reglers syften kan strida mot varandra och att tillämpningen i det enskilda fallet kan bli godtycklig. Motionärerna anser att det finns anledning att utreda dessa frågor, vilket bör göras i form av en bred parlamentarisk utredning med inriktningen att barnet skall sättas i centrum. I motionerna anges ett stort antal områden som utredningen bör behandla, bl.a. omsorg om barnet, barns personliga integritet, barns talerätt i vid bemärkelse, barns skadeståndsskyldighet, tillvaratagande av barns intressen i allmänhet samt barn och miljö. En tanke som utredningen särskilt bör uppmärksamma är enligt motionärerna om de grundläggande reglerna som värnar barnens rätt kan samlas i en särskild barnbalk.
Anita Stenberg (mp) kritiserar i motion 1990/91:L407 den bestämmelse i FB, vari stadgas att rätten skall se till att frågor om vårdnad och umgänge blir tillbörligt utredda. Motionären menar att uttrycket tillbörligt utredda borgar för en passiv domare. I motionen yrkas därför en sådan ändring av bestämmelsen att rätten åläggs en uttalad skyldighet att utreda frågor om vårdnad och umgänge (yrkande 1). Det bör vidare, enligt motionären, införas en bestämmelse i FB av den innebörden att rätten under förberedelsen av målet skall anstränga sig för att uppnå en förhandlingslösning för barnets bästa (yrkande 2). I motionen begärs också sådana ändringar i FB att motiveringen av interimistiska beslut blir utförligare och klarare för parterna (yrkande 3). Enligt motionären händer det alltför ofta att interimistiska beslut om vårdnad och umgänge är synnerligen knapphändiga.
I motion L412 av Martin Olsson och Stina Eliasson (c) tas upp olika frågor om umgängesrätt. Motionärerna framhåller att de ändringar som vidtogs hösten 1990 i syfte att stävja s.k. umgängessabotage, dvs. när vårdnadshavare systematiskt och synbarligen utan grundad anledning förhindrar kontakt mellan barn och umgängesförälder, i och för sig var värdefulla ändringar. Enligt motionärerna anser sig dock vårdnadshavaren inte sällan ha goda skäl för sådant handlande, och de framhåller att i vissa speciella fall bör umgängesrätten i större utsträckning än i dag begränsas eller i vart fall omgärdas med större förbehåll. Det gäller främst om umgängesföräldern förgripit sig mot ett barn, och huvudregeln bör då vara att umgänget avbryts. I motionen framhålls vidare att en annan form -- och sannolikt den vanligaste -- av umgängessabotage är när umgängesföräldern inte följer de överenskomna reglerna för samvaro med barnet. Enligt motionärerna bör åtgärder vidtas så att barnens möjligheter till umgänge med umgängesföräldern i dessa fall bättre kan tillgodoses. Motionärerna kritiserar också den schabloniserade bedömningen av umgängesfrågor och framhåller att hänsynen till barns skilda förhållanden och behov talar för en flexibel och individuell anpassning av umgängets omfattning och formerna för detta. I motionen begärs att en översyn av umgängesreglerna företas i enlighet med det anförda. Inom ramen för denna översyn bör även de speciella problem beaktas som kan uppkomma i förhållanden där föräldrarna har mycket olika kulturella utgångspunkter.
Kaj Larsson m.fl. (s) tar i motion L413 upp frågan om sekretesskyddet för barn. Enligt motionärerna är den hösten 1990 beslutade bestämmelsen om vårdnadshavarens uppgiftsskyldighet till umgängesföräldern inte tillräcklig. I de vanligt förekommande fallen då vårdnadshavaren och umgängesföräldern är i konflikt med varandra kommer vårdnadshavaren enligt motionärerna inte att lämna några upplysningar om barnet. Mot denna bakgrund anser motionärerna att nuvarande sekretesskydd för barn måste ändras. Gällande sekretesskydd får genom anknytningen till vårdnadsinnehav till följd att den från vårdnaden skilde föräldern drabbas på ett orättfärdigt sätt. Exempelvis är vid barns sjukhusvistelse, skolgång och utbildning informationen till umgängesföräldern starkt begränsad eller delvis omöjliggjord. Även icke vårdnadshavande förälder måste enligt motionärerna ha möjlighet att engagera sig i sina barns liv. Motionärerna begär därför ett tillkännagivande om att båda föräldrarna bör vara jämställda i sekretessammanhang.
I motion L414 av Ulla-Britt Åbark m.fl. (s) anförs att nuvarande regler för beräkning av underhållsbidrag är krångliga och ger upphov till skiftande praxis. Enligt motionärerna borde fastställande av underhållsbidrag kunna göras enklare och mera rättvist för alla inblandade parter. Det är därför enligt motionärerna angeläget att frågorna om underhållsbidrag och underhållsskyldigas situation, som av 1987 års underhållsbidragskommitté överlämnats för att övervägas i annat sammanhang, verkligen blir utredda. I detta sammanhang borde enligt motionärerna även frågor om umgängesrätten övervägas. Motionärerna framhåller att många umgängesföräldrar avbryter umgänget med sitt barn av skilda orsaker. Det kan vara fråga om höga reskostnader för umgängesföräldern, men det kan också vara så att umgängesföräldern inte vill träffa sitt barn. Detta förhållande är enligt motionärerna allvarligt, eftersom det leder till att barnet inte får någon kontakt med den ene föräldern. I motionen begärs ett tillkännagivande om behovet av att frågor om underhållsbidrag, de underhållsskyldigas situation och umgängesrätt utreds.
Lars Werner m.fl. (v) begär i motion L420 en utredning om fria kontaktresor för såväl barn som icke vårdnadshavande förälder som bor på skilda håll i syfte att underlätta utövandet av umgängesrätten.
Tidigare riksdagsbehandling av motionsspörsmålen
Motionsyrkanden med liknande inriktning som yrkandena i de nu aktuella motionerna prövades av riksdagen hösten 1990 i samband med behandlingen av proposition 1990/91:8 om vårdnad och umgänge. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1990/91:LU13 avstyrkte utskottet bifall till de då förevarande motionerna med undantag för dem som avsåg kostnader vid umgängesresor.
Beträffande den i motionerna L404 och L405 åter aktualiserade frågan om en parlamentarisk utredning om barnets rätt hänvisade utskottet till att utredningen om barnens rätt under åren 1977--1987 bedrivit ett utredningsarbete med i huvudsak den inriktning som förespråkades av motionärerna. Enlig utskottet kunde det inte komma i fråga att ytterligare en omfattande parlamentarisk utredning med liknande uppdrag skall komma till stånd.
Vad gällde ett -- med yrkande 2 i motion L407 överensstämmande -- motionsönskemål om att domstolen skall verka för förhandlingslösningar framhöll utskottet att enligt förslaget i propositionen domstol skall kunna ta initiativ till samarbetssamtal mellan föräldrarna. Utskottet fann en sådan ordning lämplig, eftersom det är angeläget att alla möjligheter att åstadkomma samförståndslösningar tas till vara. Förutsättningarna för frivilliga uppgörelser är också, fortsatte utskottet, goda även sedan ett domstolsförfarande har inletts. Utskottet hänvisade till en av socialstyrelsen gjord undersökning varav framgick att föräldrarna blir ense i mer än hälften av de fall där samarbetssamtal genomförs först efter det att en vårdnads- eller umgängesprocess har påbörjats. När det gällde de närmare villkoren för att domstol i det enskilda fallet skall initiera samarbetssamtal måste det enligt utskottet beaktas att något obligatorium för föräldrarna att medverka i sådana samtal inte kan komma i fråga. Ett tvång skulle behöva förenas med möjligheter till sanktioner i form av exempelvis vitesföreläggande eller hämtning. Utskottet ansåg att det under sådana förhållanden är föga troligt att samarbetssamtal skulle vara en meningsfull åtgärd. Det torde inte heller vara ändamålsenligt att förordna om samarbetssamtal när det står mer eller mindre klart att någon av föräldrarna, eller båda, inte kommer att infinna sig till samtalen. Någon skyldighet för domstolen att alltid besluta om samarbetssamtal borde därför inte införas. Å andra sidan borde domstolens möjligheter att få till stånd samarbetssamtal inte begränsas enbart till fall då föräldrarna samtycker till åtgärden. En lämplig avvägning var enligt utskottets mening den i propositionen angivna utgångspunkten, nämligen att förordnande om samarbetssamtal bör meddelas så snart det kan antas tjäna något syfte. Härigenom gavs domstolen möjlighet att ta erforderlig hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.
Med det anförda tillstyrkte utskottet propositionen i aktuell del. Enligt utskottet tillgodosåg ställningstagandet motionärernas önskemål om förhandlingslösningar.
Vad angick två motionsyrkanden -- likalydande med yrkandena 1 och 3 i motion L407 -- om domstolens utredningsskyldighet i vårdnadsmål och motivering av interimistiska beslut framhöll utskottet att motionärens kritik av utredningsskyldigheten måste bygga på ett missförstånd. Syftet med den aktuella regeln i 6kap. 19§ första stycket FB är -- tvärtemot vad motionären hävdar -- att klarlägga att domstolen har ett eget ansvar för att vårdnads- och umgängesfrågor blir tillfredsställande utredda. Denna rättens skyldighet kom enligt utskottet väl till uttryck genom bestämmelsens nuvarande lydelse. Beträffande de interimistiska besluten hänvisade utskottet till rättegångsbalkens (RB) bestämmelser. I fråga om beslut som inte är slutliga, bl.a. interimistiska beslut, gäller att de skall tas upp i domstols protokoll om de inte skall sättas upp särskilt, och enligt 17kap. 13§ RB skall de i den mån det erfordras ange de skäl varå de grundas. Utskottet utgick från att domstolarna givetvis följer RBs regler och fann inte skäl till några initiativ från riksdagens sida.
I fråga om umgängesreglerna erinrade utskottet om att de ändringar i FB som trädde i kraft den 1 juli 1983 (prop. 1981/82:168, bet. LU 1982/83:17) ger uttryck för en i väsentliga avseenden ny syn på frågan om umgänge med barn. Umgänget mellan barnet och den förälder som inte har vårdnaden om barnet hade dittills betraktats som en rättighet för föräldern men blev genom lagändringen betecknat såsom i första hand ett behov för barnet, som det ankommer på vårdnadshavaren att tillgodose så långt det är möjligt. Umgängesrätten skall således bestämmas med utgångspunkt i barnets behov av nära och goda relationer med båda sina föräldrar. I den nya lagstiftningen, fortsatte utskottet, framhävs barnets intresse också på det sättet, att vid tvist rörande umgänget rätten har att besluta i frågan efter vad som är bäst för barnet.
Enligt utskottet fick umgängesreglerna i sig anses ha en i väsentliga avseenden lämplig utformning. Däremot ansåg utskottet att viss kritik kunde riktas mot den praktiska tillämpningen av bestämmelserna. Utskottet hade sålunda förståelse för att schablonmässiga umgängesbeslut -- såsom att barnet skall umgås med den inte vårdnadshavande föräldern vartannat veckoslut, varannan storhelg, vartannat sportlov och viss angiven period under sommaren -- kan orsaka svårigheter i praktiken. Stereotypa beslut av denna natur, påpekade utskottet, medger inte att umgänget anpassas till parternas under åren växlande förhållanden. Det var inte heller säkert att sådant umgänge alltid är det bästa för barnet. Det fanns också risk för att en schabloniserad bedömning av umgängesfrågor leder till att ett barn någon gång tillerkänns umgänge med en förälder trots att något umgänge över huvud taget inte bör förekomma med hänsyn till barnets bästa. Så kunde enligt utskottet exempelvis vara fallet då den ena föräldern gjort sig skyldig till ett allvarligt brott mot barnet. Någon undantagslös regel om att umgänge i sådana situationer inte bör komma till stånd borde dock inte uppställas. Umgängesfrågan i dessa fall måste -- framhöll utskottet -- liksom alltid annars bedömas med utgångspunkt i de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall.
I anslutning till det anförda påpekade utskottet att det förekommer att ett fastställt umgänge inte kommer till stånd därför att umgängesföräldern inte medverkar till umgänget. Enligt utskottet var självfallet ett sådant beteende inte godtagbart, och i den allmänna debatten under senare tid hade höjts röster för en strängare syn på förälderns vägran eller underlåtenhet att efter bästa förmåga medverka till umgänget. Utskottet var för sin del inte berett att förorda några sanktionsregler för sådana fall men ville kraftigt understryka betydelsen av att den förälder som barnet skall umgås med också verkligen bidrar till att umgänget kan genomföras. En konsekvent underlåtenhet från umgängesförälderns sida kan med hänsyn till barnets intressen vara en faktor som bör inverka på bedömningen av frågan om antalet umgängestillfällen.
Utskottet ansåg således att en större flexibilitet och anpassning till förhållandena i det enskilda fallet var önskvärd vid avgörande av umgängesfrågor. Det fanns därför starka skäl för att vikten av en individuell prövning borde komma till klarare uttryck än för närvarande. Utskottet erinrade dock om att högsta domstolen i rättsfallet NJA 1988 s. 559 tagit avstånd från schablonmässigt bestämda umgängestider och framhållit betydelsen av att prövningen företas under beaktande av omständigheterna i det särskilda fallet. Den vidare utvecklingen av praxis på området borde därför avvaktas innan spörsmålet om en mera allmän ändring av umgängesreglerna tas upp till prövning. Med hänsyn till vad som anförts i propositionen ansåg sig utskottet kunna utgå från att en utvärdering av rättspraxis i umgängesfrågor kommer till stånd i lämpligt sammanhang.
Vad härefter gällde frågan om s.k. umgängessabotage erinrade utskottet om att utskottet vid upprepade tillfällen hade givit uttryck åt uppfattningen att det ligger helt i barnets intresse att dess behov av kontakt med båda föräldrarna tillgodoses genom ett väl tilltaget umgänge med den förälder som inte har vårdnaden. Umgängets betydelse hade också kommit till uttryck i FB genom bestämmelsen om att vårdnadshavaren har ett ansvar för att barnets behov av umgänge med den andra föräldern tillgodoses. Självfallet, fortsatte utskottet, måste samhället därför se allvarligt på åtgärder från vårdnadshavarens sida som syftar till att omintetgöra eller försvåra för barnet att umgås med den andra föräldern. Utskottet hänvisade till vad utskottet hade uttalat då den nämnda regeln infördes år 1983, nämligen att den omständigheten att en vårdnadshavare konsekvent försöker försvåra umgänget talar för att hans eller hennes lämplighet som vårdnadshavare kan behöva omprövas. Enligt vad utskottet vidare hade framhållit borde umgängesrättens betydelse också uppmärksammas vid valet av vårdnadshavare, och domstolen borde, om inte barnets bästa föranleder annat, till vårdnadshavare förordna den av föräldrarna som kan antas bäst främja ett nära och gott umgänge med den andra föräldern.
Trots att samhällets syn på umgängessabotage således klart markerats förekom det enligt utskottet fortfarande inte så sällan att vårdnadshavaren på olika sätt försöker hindra kontakter mellan barnet och den andra föräldern. Att sådana fall förekom torde många gånger ha sin förklaring i konflikter mellan föräldrarna som uppstått i samband med deras separation. Den ökade satsning på samförståndslösningar som avsågs komma till stånd kunde därför leda till att umgängessabotage blir mindre vanliga i framtiden. Det oaktat delade utskottet departementschefens uppfattning att omedelbara åtgärder var påkallade i syfte att vårdnadshavarens ansvar för ett fungerande umgänge med den andra föräldern skulle ytterligare betonas.
Det anförda ledde utskottet till den uppfattningen att någon översyn av umgängesreglerna i enlighet med önskemålet i en motion inte då var påkallad.
Med anledning av en motion rörande sekretesskyddet för barn hänvisade utskottet till att utskottet hade behandlat ett likalydande motionsyrkande under våren 1989 i sitt av riksdagen godkända betänkande 1988/89:LU33 samt till att konstitutionsutskottet hösten 1988 hade behandlat en motion vari begärdes en översyn av sekretessreglerna för hälso- och sjukvården i syfte att förbättra möjligheterna för en förälder som inte har vårdnaden om sitt barn att få upplysningar om barnet när det är intaget för vård. I sitt av riksdagen godkända betänkande (1988/89:KU14) hade konstitutionsutskottet -- med hänvisning till ett av socialstyrelsen i ärendet avgivet remissvar -- framhållit att det på området fick anses föreligga ett visst utrymme för uppgiftslämnande av aktuellt slag till den förälder som inte har vårdnaden om sitt barn, även om vårdnadshavarens samtycke saknas. Vidare hade konstitutionsutskottet uttalat att det självfallet är angeläget att åtgärder vidtas om nuvarande ordning medför olägenheter i praktiken för den förälder som endast har umgängesrätt. Enligt konstitutionsutskottet hade det dock inte framgått att situationen skulle vara sådan att det var påkallat att ta det i motionen begärda initiativet. Konstitutionsutskottet hade därför avstyrkt motionen. Lagutskottet hade våren 1989 för sin del ansett att riksdagen inte borde frångå sitt tidigare ställningstagande i frågan och avstyrkt den då aktuella motionen.
Inte heller hösten 1990 ansåg utskottet att det fanns skäl för riksdagen att ändra ståndpunkt i denna fråga. Utskottet påpekade i sammanhanget att den i proposition 1990/91:8 föreslagna regeln om vårdnadshavarens upplysningsskyldighet i viss mån tillgodosåg syftet i motionen.
Kostnaderna för umgängesresor togs upp av utskottet hösten 1990 med anledning av flera motioner. Utskottet erinrade om att frågan om kostnaderna för umgängesresor hade behandlats av riksdagen flera gånger tidigare. I sitt av riksdagen godkända betänkande LU 1987/88:33 hade sålunda utskottet understrukit att det är olyckligt om ekonomiska omständigheter lägger hinder i vägen för barnets umgänge med den ene av föräldrarna. Utskottet hade då också uttalat att det var angeläget att problemet med resekostnaderna fick en lösning. Vidare hade utskottet påpekat att det tidigare (se bl.a. bet. LU 1986/87:25) ställt sig positivt till att spörsmålet i hela sin vidd togs upp till överväganden i samband med den då pågående översynen av reglerna för underhållsbidrag och bidragsförskott. Utskottet hade därför förordat att de år 1988 väckta motionerna skulle överlämnas till kommittén för översyn av reglerna för underhållsbidrag till barn och bidragsförskott för att tas i beaktande vid utredningsarbetet.
Vid riksdagsbehandlingen hösten 1990 redovisade utskottet vidare att underhållsbidragskommittén, som under våren 1990 avslutat sitt arbete, inte ansett sig ha möjlighet att behandla frågor om underhållsbidrag och underhållsskyldigas situation utan överlämnat dessa frågor till socialdepartementet för övervägande i annat sammanhang. Enligt vad utskottet hade inhämtat var avsikten att frågorna skall tas upp till övervägande i en interdepartemental arbetsgrupp med företrädare från social-, justitie- och finansdepartementen.
Enligt utskottet var det mycket angeläget att problemet med resekostnader vid utövande av umgängesrätten snarast får en lösning. Lika litet som tidigare var utskottet emellertid berett att i sak ta ställning till hur frågan skall lösas. Regeringen borde därför skyndsamt ta upp frågan till närmare överväganden och därefter återkomma med förslag till riksdagen. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna gavs regeringen till känna.
Utskottet
Utskottet behandlar i detta betänkande sju motioner som rör frågor om vårdnad och umgänge med barn. Likartade motionsyrkanden har utskottet tidigare behandlat under innevarande riksmöte i sitt av riksdagen godkända betänkande 1990/91:LU13 med anledning av proposition 1990/91:8 om vårdnad och umgänge. Hänvisning till nämnda betänkande kommer i det följande att göras utan angivande av årtal.
I motionerna 1990/91:L404 av Inger Schörling m.fl. (mp) och 1990/91:L405 av Anita Stenberg m.fl. (mp) begärs tillkännagivande om tillsättande av en parlamentarisk utredning om barnets rätt. Enligt motionärerna är nuvarande regler svåröverskådliga, och risk föreligger för att olika reglers syften kan strida mot varandra. Vidare kan tillämpningen i det enskilda fallet bli godtycklig. Motionärerna anser att det finns anledning att utreda dessa frågor, vilket bör göras i form av en bred parlamentarisk utredning med inriktningen att barnet skall sättas i centrum. I motionerna anges ett stort antal områden som utredningen bör behandla, bl.a. omsorg om barnet, barns personliga integritet, barns talerätt i vid bemärkelse, barns skadeståndsskyldighet, tillvaratagande av barns intressen i allmänhet samt barn och miljö. En tanke som utredningen särskilt bör uppmärksamma är enligt motionärerna om de grundläggande reglerna som värnar barnens rätt kan samlas i en särskild barnbalk.
I betänkande LU13 hänvisade utskottet i denna fråga till att utredningen om barnens rätt under åren 1977--1987 bedrivit ett utredningsarbete med i huvudsak den inriktning som förespråkades av motionärerna. Enligt utskottets mening kunde det inte komma i fråga att ytterligare en omfattande parlamentarisk utredning med liknande uppdrag då skulle komma till stånd. Utskottet har nu -- knappt fem månader senare -- ingen annan uppfattning i frågan. Motionerna L404 och L405 avstyrks följaktligen.
I motion 1990/91:L407 av Anita Stenberg (mp) kritiseras den bestämmelse i FB, vari stadgas att rätten skall se till att frågor om vårdnad och umgänge blir tillbörligt utredda. Motionären menar att uttrycket tillbörligt utredda borgar för en passiv domare. I motionen yrkas därför en sådan ändring av bestämmelsen att rätten åläggs en uttalad skyldighet att utreda frågor om vårdnad och umgänge (yrkande 1). Det bör vidare, enligt motionären, införas en bestämmelse i FB av den innebörden att rätten under förberedelsen av målet skall anstränga sig för att uppnå en förhandlingslösning för barnets bästa (yrkande 2). I motionen begärs också sådana ändringar i FB att motiveringen av interimistiska beslut blir utförligare och klarare för parterna (yrkande 3). Enligt motionären händer det alltför ofta att interimistiska beslut om vårdnad och umgänge är synnerligen knapphändiga.
Vad först gäller frågan om domstolens utredningsskyldighet vill utskottet åter framhålla att motionärens kritik måste bygga på ett missförstånd. Syftet med den aktuella regeln i 6 kap. 19§ första stycket föräldrabalken (FB) är -- tvärtemot vad motionären hävdar -- att klarlägga att domstolen har ett eget ansvar för att vårdnads- och umgängesfrågor blir tillfredsställande utredda. Denna rättens skyldighet kommer enligt utskottet väl till uttryck genom bestämmelsens nuvarande lydelse. Utskottet avstyrker därför bifall till yrkande 1 i motion L407.
Beträffande önskemålet i motionen om att domstolen skall verka för förhandlingslösningar vill utskottet erinra om den möjlighet som hösten 1990 infördes för domstolen att initiera samarbetssamtal i pågående mål om vårdnad eller umgänge. Enligt de uttalanden som gjordes i lagstiftningsärendet skall domstolen förordna om samarbetssamtal så snart det kan antas tjäna något syfte. Lagändringen som trätt i kraft den 1 mars 1991 tillgodoser enligt utskottets mening motionärens önskemål, och utskottet avstyrker därför bifall även till yrkande 2 i motion L407.
Vad därefter angår utformningen av interimistiska beslut vill utskottet erinra om att bestämmelser härom finns i rättegångsbalken (RB). I fråga om beslut som inte är slutliga, bl.a. interimistiska beslut, gäller att de skall tas upp i domstols protokoll om de inte skall sättas upp särskilt, och enligt 17kap. 13§ RB skall de i den mån det erfordras ange de skäl varå de grundas. Utskottet utgår nu -- liksom i betänkandet LU13 -- från att domstolarna givetvis följer RBs regler och finner inte skäl till några initiativ från riksdagens sida. Utskottet avstyrker följaktligen också yrkande 3 i motion L407.
I motion L412 av Martin Olsson och Stina Eliasson (båda c) begärs en översyn av umgängesreglerna samt förslag till erforderliga lagändringar. Motionärerna pekar särskilt på behovet av en restriktivare tillämpning av umgängesreglerna i vissa fall, vikten av att stävja umgängessabotage i vid mening samt angelägenheten av mer flexibla bedömningar i umgängesärenden.
I motion L414 av Ulla-Britt Åbark m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om behovet av att frågor om underhållsbidrag, de underhållsskyldigas situation och umgängesrätt utreds. Motionärerna kritiserar nuvarande regler för beräkning av underhållsbidrag och framhåller att fastställande av underhållsbidrag borde kunna göras enklare och mera rättvist för alla inblandade parter. Det är därför enligt motionärerna angeläget att frågorna om underhållsbidrag och underhållsskyldigas situation, som av 1987 års underhållsbidragskommitté överlämnats för att övervägas i annat sammanhang, verkligen blir utredda. I motionen framhålls vidare att många umgängesföräldrar avbryter umgänget med sitt barn av skilda orsaker. Det kan vara fråga om höga reskostnader för umgängesföräldern, men det kan också vara så att umgängesföräldern inte vill träffa sitt barn. Sådana frågor om umgängesrätt borde också kunna ingå i en utredning om underhållsbidrag.
Lars Werner m.fl. (v) begär i motion L420 en utredning om fria kontaktresor för barn och icke vårdnadshavande förälder i syfte att underlätta utövandet av umgängesrätten när de bor på skilda håll.
Då utskottet -- med anledning av bl.a. ett med motion L412 likalydande motionsyrkande -- behandlade frågan om umgängesreglerna i betänkandet LU13 framhöll utskottet att umgängesreglerna i sig fick anses ha en i väsentliga avseenden lämplig utformning. Däremot ansåg utskottet att viss kritik kunde riktas mot den praktiska tillämpningen av bestämmelserna. Utskottet erinrade dock om att högsta domstolen i rättsfallet NJA 1988 s. 559 tagit avstånd från schablonmässiga umgängesbeslut, och den vidare utvecklingen av praxis på området borde därför enligt utskottet avvaktas. I fråga om s.k. umgängessabotage delade utskottet den i propositionen framförda uppfattningen att omedelbara åtgärder var påkallade för att ytterligare betona vårdnadshavarens ansvar för ett fungerande umgänge mellan barnet och den andre föräldern. Utskottet påpekade också att det förekommer att ett fastställt umgänge inte kommer till stånd därför att umgängesföräldern inte medverkar till umgänget. Enligt utskottet var självfallet ett sådant beteende inte godtagbart, men utskottet var inte berett att förorda några sanktionsregler för dessa fall. Utskottet underströk dock kraftigt betydelsen av att den förälder som barnet skall umgås med också verkligen bidrar till att umgänget kan genomföras. Sammanfattningsvis ledde det anförda utskottet till den uppfattningen att någon översyn av umgängesreglerna på sätt som begärts då inte var påkallad.
Utskottet finner inte nu skäl till ändrat ställningstagande och avstyrker således bifall till motion L412 och motion L414 i denna del.
När det gäller frågor om underhållsbidrag vill utskottet erinra om att regeringen under våren 1987 -- på begäran av riksdagen -- tillkallade en kommitté (S 1986:05) med uppgift att göra en översyn av reglerna för underhållsbidrag och bidragsförskott. Kommittén, som under våren 1990 har avslutat sitt arbete, har avgivit betänkandena (SOU 1990:8 och 1990:48) Samhällsstöd till underhållsbidragsberättigade barn del I--III. Vad gäller frågor om underhållsbidrag och de underhållsskyldigas situation har kommittén inte ansett sig ha möjlighet att behandla dessa frågor inom den givna tidsramen. Kommittén har därför i skrivelse den 19 december 1989 överlämnat frågorna till statsrådet Lindqvist för övervägande i annat sammanhang.
Enligt vad utskottet erfarit är frågorna om underhållsbidrag och de underhållsskyldigas situation nu föremål för behandling av en beredningsgrupp under ledning av socialdepartementet och med medverkan av justitiedepartementet, finansdepartementet, riksförsäkringsverket och socialstyrelsen. Med hänsyn härtill påkallar motion L414 i denna del inte någon riksdagens åtgärd. Vad sedan gäller spörsmålet om kostnader för umgängesresor behandlades detta i betänkande LU13 med anledning av flera motioner. Utskottet erinrade därvid om att frågan hade behandlats av riksdagen flera gånger tidigare. I sitt av riksdagen godkända betänkande LU 1987/88:33 hade sålunda utskottet understrukit att det är olyckligt om ekonomiska omständigheter lägger hinder i vägen för barnets umgänge med den ene av föräldrarna. Utskottet hade då också uttalat att det var angeläget att problemet med resekostnaderna fick en lösning. Vidare hade utskottet påpekat att det tidigare (se bl.a. bet. LU 1986/87:25) ställt sig positivt till att spörsmålet i hela sin vidd togs upp till överväganden i samband med den då pågående översynen av reglerna för underhållsbidrag och bidragsförskott. Utskottet hade därför förordat att de år 1988 väckta motionerna skulle överlämnas till kommittén för översyn av reglerna för underhållsbidrag till barn och bidragsförskott för att tas i beaktande vid utredningsarbetet.
Vid riksdagsbehandlingen hösten 1990 redovisade utskottet att underhållsbidragskommittén inte ansett sig ha möjlighet att behandla dessa frågor utan överlämnat dem till socialdepartementet för övervägande i annat sammanhang. Enligt utskottet var det mycket angeläget att problemet med resekostnader vid utövande av umgängesrätten snarast får en lösning. Lika litet som tidigare var utskottet emellertid berett att i sak ta ställning till hur frågan skall lösas. Regeringen borde därför skyndsamt ta upp frågan till närmare överväganden och därefter återkomma med förslag till riksdagen. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna gavs regeringen till känna.
Utskottet vill nu åter understryka vikten av att problemet med kostnader för umgängesresor skyndsamt löses. Utskottet utgår från att regeringen tillser att så blir fallet, och enligt vad utskottet inhämtat är spörsmålet föremål för överväganden inom den ovannämnda beredningsgruppen under ledning av socialdepartementet. Något nytt tillkännagivande från riksdagens sida kan inte anses erforderligt. Motion L420 och motion L414 i denna del påkallar således inte någon vidare åtgärd.
Utskottet behandlar slutligen motion L413 av Kaj Larsson m.fl. (s), vari tas upp frågan om sekretesskyddet för barn. I motionen framhålls att gällande sekretesskydd genom anknytningen till vårdnadsinnehav får till följd att den från vårdnaden skilde föräldern drabbas på ett orättfärdigt sätt. Även icke vårdnadshavande förälder måste enligt motionärerna ha möjlighet att engagera sig i sina barns liv. Exempelvis är vid barns sjukhusvistelse, skolgång och utbildning informationen till umgängesföräldern starkt begränsad eller delvis omöjliggjord. Enligt motionärerna är den hösten 1990 beslutade bestämmelsen om vårdnadshavarens uppgiftsskyldighet till umgängesföräldern inte tillräcklig. I de vanligt förekommande fallen då vårdnadshavaren och umgängesföräldern är i konflikt med varandra kommer vårdnadshavaren enligt motionärerna inte att lämna några upplysningar om barnet. Mot denna bakgrund anser motionärerna att nuvarande sekretesskydd för barn måste ändras, och de begär ett tillkännagivande om att båda föräldrarna bör vara jämställda i sekretessammanhang.
När utskottet senast behandlade frågan om sekretesskyddet för barn i betänkandet LU13 hänvisade utskottet till att konstitutionsutskottet hösten 1988 hade behandlat en motion vari begärdes en översyn av sekretessreglerna för hälso- och sjukvården i syfte att förbättra möjligheterna för en förälder som inte har vårdnaden om sitt barn att få upplysningar om barnet när det är intaget för vård. I sitt av riksdagen godkända betänkande (1988/89:KU14) anförde konstitutionsutskottet sammanfattningsvis att det inte hade framgått att situationen skulle vara sådan att det var påkallat att ta det i motionen begärda initiativet. Konstitutionsutskottet hade därför avstyrkt motionen. Lagutskottet ansåg inte hösten 1990 att det fanns skäl för riksdagen att ändra ståndpunkt i denna fråga. Utskottet påpekade i sammanhanget att den i proposition 1990/91:8 föreslagna regeln om vårdnadshavarens upplysningsskyldighet i viss mån tillgodosåg syftet i motionen.
Enligt utskottets mening är det viktigt att även umgängesföräldern hålls underrättad om barnets förhållanden. Som utskottet framhöll vid införandet av den i motionen åsyftade bestämmelsen i 6 kap. 15 § FB om vårdnadshavarens uppgiftsskyldighet skall denna ses som ett led i strävandena att främja goda kontakter mellan barnet och båda föräldrarna. Regeln innebär att vårdnadshavaren är skyldig att lämna bl.a. umgängesföräldern sådana upplysningar rörande barnet som kan främja umgänget, såvida inte särskilda skäl talar emot det. Enligt uttalanden i förarbetena tar föreskriften sikte på upplysningar om förhållanden som på ett mera ingripande eller betydelsefullt sätt påverkar barnets nuvarande eller framtida situation. Det kan exempelvis vara fråga om barnets hälsa, skolgång, uppehållsort, feriearbete eller särskilda fritidsintressen. Genom införandet av denna bestämmelse har skyldigheten för vårdnadshavaren att lämna upplysningar om barnet till umgängesföräldern tydligare markerats. Bestämmelsen har trätt i kraft den 1 mars 1991, och dess effekt för umgängesförälderns möjlighet till information om barnet bör enligt utskottets mening avvaktas innan någon annan lösning förordas. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L413.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ny utredning om barnets rätt att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L404 och 1990/91:L405,
res. 1 (mp)
2. beträffande domstolens utredningsskyldighet m.m. att riksdagen avslår motion 1990/91:L407 yrkandena 1 och 2,
3. beträffande motivering av interimistiska beslut att riksdagen avslår motion 1990/91:L407 yrkande 3, res. 2 (mp)
4. beträffande översyn av umgängesreglerna att riksdagen avslår motion 1990/91:L412 och motion 1990/91:L414 i denna del, res. 3 (fp) res. 4 (c, mp)
5. beträffande kostnader för umgänge med barn att riksdagen avslår motion 1990/91:L414 i denna del och motion 1990/91:L420,
6. beträffande utredning om underhållsbidrag m.m. att riksdagen avslår motion 1990/91:L414 i denna del,
7. beträffande sekretesskyddet för barn att riksdagen avslår motion 1990/91:L413.
Stockholm den 18 april 1991
På lagutskottets vägnar
Rolf Dahlberg
Närvarande: Rolf Dahlberg(m), Lennart Andersson(s), Stig Gustafsson(s), Ulla Orring(fp), Martin Olsson(c), Inger Hestvik(s), Allan Ekström(m), Bengt Kronblad(s), Gunnar Thollander(s), Lena Boström(s), Margareta Gard (m), Bengt Harding Olson(fp), Stina Eliasson(c), Elisabeth Persson(v), Elisabet Franzén(mp), Anita Jönsson(s) och Gunilla Andersson(s).
Reservationer
1. Ny utredning om barnets rätt (mom. 1)
Elisabet Franzén (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med "I betänkande" och slutar med "avstyrks följaktligen." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör reformarbetet när det gäller barnens rättigheter fortgå. Som anförs i motionerna L404 och L405 finns det fortfarande fundamentala brister i regelsystemet som kräver ändringar. Sålunda ses barn i vissa hänseenden som passiva vård- och omsorgsobjekt, vars egna särskilda intressen inte alltid beaktas. Barn är i den meningen inte självständiga rättssubjekt. Som framhålls i motionerna saknas också bestämmelser som syftar till att barnens intressen tas till vara i fråga om t.ex. miljön eller som skyddar dem mot kommersiell reklam. Nuvarande regler är därför otillräckliga. Utredningen om barnets rätt har visserligen lagt fram en del förslag för att stärka barnens ställning i olika hänseenden inom familjerätten. Enligt utskottets mening pekar emellertid verkligheten mot behov av åtgärder i syfte att stärka barnets ställning ur ett vidare perspektiv. Dessa och andra frågor som motionerna aktualiserar bör därför bli föremål för ytterligare överväganden och förslag. Ett lämpligt forum för ett sådant arbete är som motionärerna framhåller en bred parlamentarisk utredning. En tanke som utredningen bör uppmärksamma är om grundläggande regler som värnar om barnens rätt kan samlas i en särskild lag, en "barnbalk".
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motionerna L404 och L405 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande ny utredning om barnets rätt att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:L404 och 1990/91:L405 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Motivering av interimistiska beslut (mom. 3)
Elisabet Franzén (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med "Vad därefter" och slutar med "motion L407." bort ha följande lydelse:
Utskottet kan konstatera att bestämmelser om utformningen av interimistiska beslut finns i rättegångsbalken (RB). I fråga om beslut som inte är slutliga, bl.a. interimistiska beslut, gäller att de skall tas upp i domstols protokoll om de inte skall sättas upp särskilt, och enligt 17 kap. 13§ RB skall de i den mån det erfordras ange de skäl varå de grundas. Dessa bestämmelser är tillämpliga i alla typer av tvistemål. När det gäller mål om vårdnad och umgänge finns det med hänsyn till målens karaktär enligt utskottets mening anledning att bygga ut reglerna i syfte att förmå domstolarna att vara ännu mera utförliga i fråga om motiveringarna. Utskottet är inte berett att nu ta ställning till vilka lagstiftningsåtgärder som bör vidtas i syfte att förbättra motiveringen av beslut i vårdnads- och umgängesmål. En lämplig ordning skulle dock kunna vara att införa särskilda regler i FB. Enligt utskottets mening bör frågan övervägas av regeringen i lämpligt sammanhang.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L407 yrkande 3 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande motivering av interimistiska beslut att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L407 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Översyn av umgängesreglerna (mom. 4)
Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med "Då utskottet" och slutar med "denna del." bort ha följande lydelse:
Utskottet vill erinra om att utgångspunkten för umgängesrättens bestämmande är barnets behov av nära och goda relationer med båda sina föräldrar även sedan dessa separerat, och enligt 6 kap. 15 § FB ankommer det på vårdnadshavaren att tillgodose detta behov så långt det är möjligt.
Med nämnda utgångspunkt krävs ett stort mått av flexibilitet och anpassning till förhållandena i det enskilda fallet vid avgörande av umgängesfrågor. De umgängesbeslut som fattas är dock vanligen stereotypa och medger inte att umgänget anpassas till föräldrarnas och barnets under åren växlande förhållanden. Inte heller tillgodoser sådana beslut barnets intresse av att någorlunda regelbundet få tillfälle till en längre tids umgänge med den förälder som barnet normalt inte bor hos. Det finns också risk för att en schabloniserad bedömning av umgängesfrågor leder till att ett för barnet skadligt umgänge trots allt kommer till stånd.
Mot bakgrund av det anförda kan utskottet konstatera att det är uppenbart att kritik kan riktas såväl mot umgängesreglernas nuvarande utformning som mot bestämmelsernas praktiska tillämpning. För att åstadkomma en mindre kategorisk rättstillämpning vid avgöranden om umgängesrätt är det enligt utskottets mening nödvändigt att ändra umgängesreglerna. Detta bör ske genom en ändring av bestämmelsen i 6kap. 15§ FB så att det framgår att umgängesrätten skall tillgodoses efter vad som är bäst för barnet. Vidare bör paragrafen innehålla en precisering av vilka faktorer som skall beaktas vid bedömningen av vad som är bäst för barnet. De faktorer som därvid bör anges är enligt utskottets mening barnets ålder och mognadsgrad, känslomässig anknytning mellan barnet och umgängesrättshavaren, barnets egen inställning samt föräldrarnas inbördes förhållanden.
Utskottet vill vidare framhålla att samhället måste se allvarligt på åtgärder från vårdnadshavarens sida som syftar till att omintetgöra eller försvåra för barnet att umgås med den andra föräldern, s.k. umgängessabotage. Enligt utskottets mening bör därför olika åtgärder vidtas för att effektivt motverka umgängessabotage. En sådan åtgärd som utskottet anser bör vidtas är att rätten till omprövning av vårdnaden (6 kap. 7 § FB) utvidgas och preciseras till att avse även åsidosättande av umgängesrätten. Ytterligare en åtgärd är enligt utskottets mening att införa ett straffansvar för vårdnadshavaren vid uppenbart sabotage av umgängesrätten.
Sammanfattningsvis förordar utskottet att regeringen snarast utarbetar och framlägger förslag till lagändringar i enlighet med vad utskottet uttalat. Vad utskottet med anledning av motionerna L412 och L414 i denna del sålunda anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande översyn av umgängesreglerna att riksdagen med anledning av motion 1990/91:L412 och motion 1990/91:L414 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Översyn av umgängesreglerna (mom. 4)
Martin Olsson (c), Stina Eliasson (c) och Elisabet Franzén (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med "Då utskottet" och slutar med "denna del." bort ha följande lydelse:
Utskottet vill understryka att umgängesrätten skall bestämmas med utgångspunkt i barnets behov av nära och goda relationer med båda sina föräldrar. Med hänsyn till barns skilda förhållanden och behov är det nödvändigt med en flexibel bedömning och individuell anpassning vid bedömningen av umgängets omfattning och formerna härför. Utskottet nödgas dock konstatera att domstolsavgörandena i umgängesfrågor i regel är mycket schablonmässiga. Redan detta förhållande talar enligt utskottets mening för att umgängesreglerna kan behöva ändras.
En viktig fråga i detta sammanhang är också den om s.k. umgängessabotage, dvs. när vårdnadshavaren systematiskt och synbarligen utan grundad anledning förhindrar kontakt mellan barn och umgängesförälder. Utskottet vill därvid understryka att vårdnadshavarens handlande inte sällan beror på hänsyn till barnets säkerhet. Det är således även mot denna bakgrund erforderligt med en individuell bedömning och en lyhördhet för orsakerna till varför vårdnadshavaren motarbetat ett umgänge.
En annan form av umgängessabotage är när umgängesföräldern inte följer de överenskomna reglerna för samvaro. Sådant sabotage förekommer alltmer. I proposition 1990/91:8 om vårdnad och umgänge uttalades att en vägran från umgängesförälderns sida när det gäller att medverka till umgänget kan tala för att antalet umgängestillfällen bör bli färre. Utskottet anser för sin del att en sådan åtgärd snarast drabbar barnet, eftersom barnets behov av en god kontakt med båda föräldrarna därmed inte kan tillgodoses. Enligt utskottets mening måste i stället andra åtgärder övervägas för att komma till rätta med sabotage från umgängesföräldern.
Sammanfattningsvis är det enligt utskottets mening motiverat med en översyn av reglerna för umgänge. Översynen skall syfta till ändrade regler som medger en mer flexibel bedömning och i större utsträckning än i dag tar hänsyn till barnens behov. Inom ramen för denna översyn bör också de speciella problem som kan uppkomma i förhållanden där föräldrarna har mycket olika kulturella utgångspunkter beaktas. Vad utskottet sålunda anfört bör med bifall till motion L412 ges regeringen till känna. Genom detta ställningstagande tillgodoses i huvudsak även motion L414 i denna del.
dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande översyn av umgängesreglerna att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L412 och med anledning av motion 1990/91:L414 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,