Vårdnad och umgänge med barn m.m.
Betänkande 1991/92:LU30
Lagutskottets betänkande
1991/92:LU30
Vårdnad och umgänge med barn m.m.
Innehåll
1991/92 LU30
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet elva motioner som rör frågor om vårdnad och umgänge med barn. I motionerna yrkas att riksdagen skall ta initiativ till åtgärder som går ut på att ytterligare stärka barns rättsliga ställning. Motionerna tar också upp frågor som gäller underhållsbidrag, de underhållsskyldigas situation och kostnader för umgänge med barn. Vidare behandlar de aktuella motionerna processuella frågor i vårdnads- och umgängesmål samt spörsmål om sekretesskydd för barn.
I betänkandet behandlas också en motion som gäller förordnande av god man.
Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner. Till betänkandet har fogats en meningsyttring.
Motionerna
1991/92:L401 av Inger Lundberg och Maud Björnemalm (båda s) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kostnadsfördelningen mellan parterna i verkställighetsmål i förvaltningsdomstol avseende umgänge mellan barn och föräldrar.
1991/92:L402 av Inger Lundberg och Maud Björnemalm (båda s) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av uppföljning av domstolarnas tillämpning av bestämmelserna angående hänsyn till barn under tolv år i umgängesmål.
1991/92:L405 av Kaj Larsson m.fl. (s) vari hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sekretesskyddet för barn,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att underhållsbidrag och de underhållsskyldigas situation snarast utreds,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att umgängesresor för barn och föräldrar, talerätt för mor- och farföräldrar samt gemensam familjelagstiftning utreds.
1991/92:L407 av Charlotte Cederschiöld (m) vari hemställs att riksdagen av regeringen begär en utvärdering av lagen om vårdnad och umgänge i enlighet med vad som anförts i motionen.
1991/92:L411 av Chatrine Pålsson (kds) vari hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av lagstiftningen angående "barnens rätt",
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av satsningar för barnen i ett EG-perspektiv.
1991/92:L412 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i föräldrabalken och äktenskapsbalken att en rättvisare fördelning av försörjningsansvaret för gemensamma barn kan uppnås i enlighet med vad som i motionen anförts i denna fråga.
1991/92:L413 av Per Stenmarck och Maud Ekendahl (båda m) vari hemställs att riksdagen beslutar om sådan förändring av föräldrabalken att barnens rätt till umgänge med båda föräldrarna tryggas.
1991/92:L417 av Elisabeth Persson (v) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en barnbalk.
1991/92:L418 av Gustaf von Essen (m) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder i syfte att säkra barnens rätt.
1991/92:L423 av Tuve Skånberg (kds) vari hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av sekretesslagstiftningen för umgängesföräldrar.
1991/92:L426 av Carl-Johan Wilson (fp) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att överförmyndare åläggs tillse att den utan vars samtycke överförmyndaren ämnar förordna god man bereds möjlighet att själv utse och konsultera juridiskt biträde och få ärendet prövat inför domstol.
1991/92:So612 av Lars Werner m.fl. (v) vari hemställs
18. att riksdagen hos regeringen begär förslag till utformning av bidrag till umgängesresor,
20. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en barnbalk enligt vad som anförts om barns rättigheter.
Utskottet
1 Inledning
I betänkandet behandlar utskottet ett tjugotal motionsyrkanden som rör frågor om vårdnad och umgänge med barn, varav tre (L411 yrkande 1, L417 och So612 yrkande 20) gäller en genomgripande översyn av föräldrabalkens regelsystem, ett (L407) en utvärdering av bestämmelserna om vårdnad och umgänge, ett (L405 delvis) frågan om gemensam nordisk familjelagstiftning, ett (L411 yrkande 2) satsningar för barnens rätt i ett EG-perspektiv (avsnitt 2), tre (L405 yrkande 2, L412 och L418 delvis) underhållsbidrag och de underhållsskyldigas situation, fyra (L405 yrkande 3 delvis, L413, L418 delvis och So612 yrkande 18) kostnader för umgänge och umgängesresor (avsnitt 3), två (L402 och L418 delvis) barns ställning och inflytande i vårdnads- och umgängesmål, ett (L418 delvis) omprövning av vårdnadsbeslut, två (L405 yrkande 3 delvis och L418 delvis) talerätt för mor- och farföräldrar när det gäller umgänge med barnbarn, ett (L401) rättegångskostnader i verkställighetsmål (avsnitt 4), tre (L405 yrkande 1, L418 delvis och L423 yrkande 1) sekretesskydd för barn (avsnitt 5). Avslutningsvis behandlas en motion som gäller förordnande av god man (avsnitt 6).
Som en allmän bakgrund vill utskottet erinra om att den svenska familjerätten sedan början av 1970-talet har varit föremål för en fortlöpande reformering. Utvecklingen på området har präglats av bl.a. strävanden att tillgodose barnets intressen i relationen till föräldrarna. År 1973 ändrades föräldrabalkens (FB) regler om vårdnad av barn (prop. 1973:32, bet. LU20). Reformen innebar bl.a. att frågan om vem av makarna som bär skulden till att deras äktenskap söndras inte får tillmätas betydelse vid avgörande av vem av dem som efter skilsmässan skall få vårdnaden om barnen. Samtidigt med dessa ändringar infördes bestämmelser som syftade till att stärka fäders möjlighet att få vårdnaden om sina barn i de fall föräldrarna inte är gifta med varandra. Bestämmelserna innebär att föräldrarna likställs när det gäller rätten att efter särskild prövning få vårdnaden om sina barn.
Ett annat viktigt steg i reformarbetet togs år 1976 då det infördes en möjlighet för föräldrar, som inte är gifta med varandra eller som har skilt sig, att efter prövning av domstol få gemensam vårdnad om sina barn. Vidare utmönstrades termerna barn i äktenskap och barn utom äktenskap ur lagstiftningen som ett led i avvecklingen av den särreglering som gällt för barn till föräldrar som inte varit gifta med varandra. I detta lagstiftningsärende begärde riksdagen på hemställan av lagutskottet att förslag till nya regler om underhållsbidrag skulle läggas fram med förtur (prop. 1975/76:170, bet. LU33).
Riksdagens begäran ledde till att det år 1978 företogs en genomgripande reform av underhållsreglerna i FB som bl.a. innebar att dessa -- liksom bestämmelserna om bidragsförskott -- anpassades till de nya vårdnadsreglerna (prop. 1978/79, bet. LU9).
I början av år 1983 fattade riksdagen beslut om ändring i FB:s bestämmelser om vårdnad och umgänge (prop. 1981/82:168, bet. LU 1982/83:17). Ett av syftena med lagändringarna var att stärka barnens rättsliga ställning. Genom lagändringarna blev det bl.a. möjligt för makar att utan särskilt domstolsbeslut efter en skilsmässa gemensamt utöva vårdnaden om sina barn. Vidare förenklades förfarandet i fall då ogifta föräldrar som bor tillsammans med sina barn vill få gemensam vårdnad om barnen. I de ändrade bestämmelserna slogs också fast att barnets vårdnadshavare har ansvar för att barnets behov av umgänge med den andra föräldern tillgodoses.
Under våren 1983 antog riksdagen också ändringar i FB:s bestämmelser om verkställighet av allmän domstols avgörande om vårdnad och umgänge (prop. 1982/83:165, bet. LU41).
Ett ytterligare steg i reformarbetet togs hösten 1990 då riksdagen fattade beslut om vissa ändringar i bl.a. FB:s regler om vårdnad och umgänge (prop. 1990/91:8, bet. LU13). Lagändringarna, som trätt i kraft den 1 mars 1991, syftar särskilt till att underlätta en utveckling mot att föräldrarna i större utsträckning än hitintills skall ta ett gemensamt ansvar för barnet och själva komma överens om hur vårdnads- och umgängesfrågor skall lösas. De nya reglerna innebär att s.k. samarbetssamtal i vårdnads- och umgängestvister skall erbjudas föräldrar i alla kommuner. Vidare kan domstolen i ett mål om vårdnad eller umgänge ta initiativ till att samarbetssamtal kommer till stånd. Även FB:s bestämmelser om gemensam vårdnad har ändrats. Gemensam vårdnad skall numera kunna komma i fråga inte bara när föräldrarna är ense om det utan också då ingen av dem utesluter denna vårdnadsform. Ogifta föräldrar kan få gemensam vårdnad genom en anmälan till socialnämnden i samband med att faderskapet fastställs. Vidare har termen faderskapserkännande bytts ut mot termen faderskapsbekräftelse. För sådana fall då gemensam vårdnad inte är aktuell utan endera föräldern skall anförtros vårdnaden skall domstolen liksom tidigare avgöra frågan om vem av föräldrarna som skall ha vårdnaden efter vad som är bäst för barnet. Genom en ny bestämmelse har slagits fast att domstolen vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Reglerna om umgänge har kompletterats med en föreskrift om att vårdnadshavaren skall lämna sådana upplysningar om barnet som kan främja umgänget. Vidare har en erinran förts in i socialtjänstlagen om att socialnämnden också efter det att en tvist om vårdnad eller umgänge har avgjorts skall tillgodose det behov av stöd och hjälp som kan föreligga. När det gäller förfarandet i vårdnadsmål har den ändringen genomförts att interimistiska beslut i stället för att avse vårdnaden skall kunna ta sikte på vem barnet skall bo tillsammans med. En annan nyhet är att vårdnadsutredningar skall utföras av en tjänsteman vid socialnämnden och att utredningarna skall överlämnas till domstolen utan ställningstaganden från nämndens sida. Domstolen kan ge vissa riktlinjer för vårdnadsutredningen och sätta ut en tid inom vilken den bör vara slutförd. Domstolen har skyldighet att vaka över att utredningen bedrivs skyndsamt.
Utskottet vill vidare redovisa några statistiska uppgifter rörande vårdnads- och underhållsavgöranden år 1989. Statistiska centralbyrån (SCB) har i rapporten Vårdnad och underhåll av minderåriga presenterat en undersökning rörande samtliga domar och beslut vid tingsrätterna år 1989 som rör vårdnad. Undersökningen omfattar drygt 10000 avgöranden vilka berör omkring 17500 barn till föräldrar som tidigare varit gifta med varandra. För 76 % av dessa barn innebar avgörandena fortsatt gemensam vårdnad, för 22 % att modern blev ensam vårdnadshavare och för 2 % att fadern blev ensam vårdnadshavare. Av de barn där den gemensamma vårdnaden fortsatte vistades 90 % huvudsakligen hos modern och 10 % huvudsakligen hos fadern. Av barnen under sex år fick fadern ensam vårdnaden om endast 1 % medan modern ensam fick vårdnaden om 32 %. Fadern fick ensam vårdnaden om drygt 2 % av pojkarna och drygt 1 % av flickorna. Syskongrupper delades sällan mellan föräldrarna.
Av rapporten framgår vidare att för 55 % av barnen fastställdes underhållsbidrag i samband med vårdnadsavgörandet. För drygt 8700 barn betalar fadern underhållsbidrag, och för drygt 800 barn betalar modern underhållsbidrag. Av antalet fastställda underhållsbidrag skulle således över 90 % betalas av fadern. För 3 % av barnen reglerades umgängesrätten.
I rapporten görs en jämförelse med motsvarande avgöranden första halvåret 1983, dvs. före de lagändringar som gjorde det möjligt för makar att utan särskilt domstolsbeslut efter en skilsmässa gemensamt utöva vårdnaden om sina barn. Jämförelsen visar att beslut om gemensam vårdnad mer än fördubblats. Sålunda har andelen barn med gemensam vårdnad ökat från 36 % till 76 %. Avgöranden som innebär att modern blivit ensam vårdnadshavare har minskat från hälften första halvåret 1983 till drygt en femtedel år 1989.
När det gäller barn till föräldrar som inte är gifta med varandra omfattar undersökningen närmare 1400 barn, varav för omkring hälften beslutats gemensam vårdnad.
Strävandena mot ett större hänsynstagande till barnets intresse, som präglat det svenska lagstiftningsarbetet, har också kommit till uttryck på det internationella planet. Sålunda antog Förenta nationernas generalförsamling år 1989 en konvention om barnets rättigheter (FN:s barnkonvention). Konventionen godkändes av riksdagen våren 1990 (prop. 1989/90:107, bet. SoU28, rskr. 350) och trädde för svenskt vidkommande i kraft hösten 1990. Hittills har konventionen ratificerats av omkring 100 stater.
Konventionen innehåller bestämmelser avsedda att tillförsäkra barn grundläggande rättigheter och att bereda barn skydd mot övergrepp och utnyttjande. I artikel 2 slås fast att konventionsstaterna är förpliktade att utan någon form av diskriminering tillförsäkra ett barn de rättigheter som barnet har enligt konventionen. I artikel 3 föreskrivs att vid alla åtgärder som rör barn skall barnets bästa komma i främsta rummet. Enligt artikel 4 förbinder sig konventionsstaterna att vidta alla lämpliga åtgärder, bl.a lagstiftningsåtgärder, för att genomföra de rättigheter som erkänns i konventionen.
I konventionen finns flera bestämmelser som helt eller delvis rör frågor om vårdnad och umgänge. I artikel 12 åläggs konventionsstaterna att tillförsäkra barn rätten att fritt ge uttryck för sina åsikter, när barnet är i stånd att bilda sig egna åsikter. I alla domstolsförhandlingar och administrativa förfaranden skall barnet ges en möjlighet att bli hört, antingen direkt eller genom företrädare eller något lämpligt organ. Enligt artikel 18 skall konventionsstaterna göra sitt bästa för att säkerställa erkännandet av principen att båda föräldrarna har ett gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveckling. Föräldrarna har enligt artikeln det främsta ansvaret för barnets uppfostran och utveckling. I artikel 27 fastslås att det är föräldrarna eller andra för barnet ansvariga som inom ramen för sin förmåga och sina ekonomiska resurser i första hand är skyldiga att säkerställa de levnadsvillkor som är nödvändiga för barnets utveckling.
För att kontrollera efterlevnaden av konventionen har FN tillsatt en särskild kommitté. I Sverige har en särskild arbetsgrupp tillsatts för att följa tillämpningen och genomförandet av konventionen här i landet. Den svenska regeringen skall senast den 1 september 1992 rapportera till FN om hur Sverige efterlever konventionen.
År 1994 är proklamerat som FN:s familjeår, och under år 1992 kommer regeringen att tillsätta en ledningsgrupp för de svenska insatserna under familjeåret.
2 Ytterligare reformarbeten m.m.
Yrkanden om att riksdagen skall ta initiativ till ytterligare reformarbeten förs fram i tre motioner. I motion L411 framhåller Chatrine Pålsson (kds) att det, trots de senaste lagändringarna när det gäller vårdnad och umgänge, kvarstår en del missförhållanden. Motionären yrkar att riksdagen hos regeringen begär en översyn av lagstiftningen angående "barnens rätt" (yrkande 1).
Elisabeth Persson (v) anser i motion L417 att det finns skäl att omarbeta lagstiftningen om vårdnad och umgänge med ett barnperspektiv som utgångspunkt. Motionären menar att föräldra- och vuxenperspektivet, som präglar nuvarande lagstiftning, bidrar till att konservera barns utsatthet. En ny barnbalk skulle göra det möjligt att anlägga ett konsekvent barnperspektiv i lagstiftningen och därmed möjliggöra att barnens behov och rättmätiga krav på respekt blir överordnade. I motionen yrkas ett tillkännagivande om vad som sålunda anförts om en ny barnbalk.
Liknande synpunkter förs fram i motion So612 av Lars Werner m.fl. (v). Motionärerna anser att ett barnperspektiv bör vara utgångspunkten i lagbestämmelserna om t.ex. vårdnad av barn. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till en barnbalk i enlighet med det anförda (yrkande 20).
En utvärdering av bestämmelserna om vårdnad och umgänge begärs av Charlotte Cederschiöld (m) i motion L407. Som stöd för yrkandet anför hon att det bl.a. av rapporter från Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS) och Barnens rätt i samhället (BRIS) samt av uppgifter från enskilda föräldrar och familjerättsadvokater framgår att barn med våld lyfts i väg gråtande och skrikande för att umgås med den andra föräldern.
Utskottet vill erinra om att FB under de senaste 20 åren har varit föremål för en fortlöpande reformering med strävanden mot ett allt större hänsynstagande till barnets intressen och barnets bästa. Som ett led i detta arbete tillsattes år 1977 en parlamentarisk utredning om barnets rätt med uppdrag att överväga olika åtgärder för att stärka barns rättsliga ställning. Utredningen skulle enligt sina direktiv kartlägga problemområdet och ange i vilka ämnen lagändringar borde komma i fråga. Utredningen bedrev sitt arbete fram till år 1987, då återstående uppgifter överfördes till förmynderskapsutredningen (Ju 1984:07). Under den tioårsperiod utredningen om barnens rätt bedrev sitt arbete avgav utredningen betänkandena (SOU 1978:10) Om förbud mot aga, (SOU 1979:63) Om föräldraansvar m.m. och (SOU 1987:7) Barnens rätt 3 Om barn i vårdnadstvister -- talerätt för barn m.m.
Utredningens förslag har delvis lett till lagstiftning. Sålunda bygger bl.a en del av de senaste ändringarna i FB som genomfördes hösten 1990 (prop. 1990/91:8, bet. LU13) på förslag som ursprungligen lagts fram av utredningen om barnens rätt. I lagstiftningsärendet ansåg utskottet, med anledning av ett motionsyrkande med förslag om att stärka barnets ställning, att det finns anledning att överväga en ordning som medger att barnets uppfattning och synpunkter i vårdnads- och umgängesmål kan tas till vara på ett mer påtagligt sätt än vad gällande rätt erbjuder. Vidare borde enligt utskottet barnens möjligheter att få ett grundläggande inflytande i vårdnads- och umgängesprocesser öka. Det var emellertid inte givet att en talerätt för barnet med formell partsställning i processen och tillgång till offentligt biträde och ombud är den enda tänkbara lösningen. Det kunde också enligt utskottet finnas andra sätt att ge barnet en starkare och mer framskjuten position i vårdnads- och umgängesmål. Utskottet var emellertid inte berett att ta ställning till hur frågan närmare skulle lösas utan spörsmålet borde enligt utskottet övervägas ytterligare, och det fick ankomma på regeringen att bestämma formerna härför.
Vad utskottet sålunda anförde gav riksdagen regeringen till känna, och enligt vad utskottet erfarit övervägs frågan för närvarande inom justitiedepartementet.
I sammanhanget vill utskottet också peka på FN:s barnkonvention. Även om det svenska tillträdet hösten 1990 inte föranlett någon ändrad lagstiftning innebär konventionen i sig en ständig påminnelse för såväl myndigheter som enskilda om barnens rättigheter i olika sammanhang, och regeringen har också tillsatt en särskild arbetsgrupp för att följa tillämpningen och genomförandet av konventionen.
Mot denna bakgrund kan utskottet inte finna att det för närvarande föreligger något behov av en sådan mera genomgripande översyn av FB:s regelsystem som föreslås i motionerna L411 yrkande 1, L417 och So612 yrkande 20. Utskottet utgår dock från att regeringen följer den forsatta utvecklingen på området och vid behov föranstaltar om de åtgärder som kan anses vara påkallade i syfte att ytterligare stärka barnens ställning.
Vad därefter gäller motion L407 anser utskottet att en utvärdering av de nu gällande bestämmelserna om vårdnad och umgänge, vilka varit i kraft i ett drygt år, bör anstå. Ytterligare erfarenheter från tillämpningen av de nya reglerna måste avvaktas innan en meningsfull utvärdering kan komma till stånd.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L407, L411 yrkande 1, L417 och So612 yrkande 20.
I motion L405 av Kaj Larsson m.fl. (s) begärs tillkännagivande om en utredning med syfte att få till stånd en gemensam nordisk familjelagstiftning. Motionärerna framhåller att det finns flera intresseföreningar i bl.a. Norden som arbetar för en gemensam familjelagstiftning vad gäller umgänge och underhåll till barn (yrkande 3 delvis).
Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna om betydelsen av gemensamma nordiska regler på familjerättens område. Som utskottet tidigare uttalat med anledning av en motion om vikten av nordiskt lagstiftningssamarbete (se bet. 1990/91:LU21) ligger det ett särskilt värde i att de nordiska länderna samarbetar i civilrättsliga lagstiftningsfrågor och har en i huvudsak likartad lagstiftning. Stora delar av den svenska lagstiftningen på centrala områden har också tillkommit i nordiskt samarbete, vilket resulterat i att det på flera områden råder överensstämmelse mellan lagreglerna i de nordiska länderna. Vad särskilt gäller familjerätten vill utskottet erinra om att familjelagssakkunniga under sitt arbete med äktenskapsbalken hade ett flertal överläggningar med motsvarande kommittéer i de andra nordiska länderna. En väsentlig utgångspunkt för samarbetet var därvid att eftersträva så stor nordisk rättslikhet som möjligt, och införandet av äktenskapsbalken år 1987 innebar också att vi kom att närma oss till vad som gäller i andra nordiska länder på detta område. Även om metoden att tillsätta parallella kommittér i de nordiska länderna, som tillämpats sedan början av 1900-talet, numera inte alltid kan tillämpas i det nordiska lagstiftningsarbetet på familjerättens område håller sig varje nordiskt land ständigt informerat om vad som sker i de övriga nordiska länderna i syfte att om möjligt få till stånd så likartade regler som möjligt. Vidare förekommer så gott som regelmässigt i varje lagstiftningsärende på familjerättens område överläggningar mellan de nordiska länderna. Sålunda föregicks 1982 och 1990 års ändringar i FB:s regler om vårdnad och umgänge av överläggningar med företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland och Norge (se prop. 1981/82:168, bet. LU 1982/83:17 och prop. 1990/91:8, LU13). Enligt vad som redovisas i årets budgetproposition (prop. 1991/92:100, bil. 3, s. 26) pågår för närvarande ett nordiskt samarbete rörande en översyn av den internordiska regleringen av äktenskap, vårdnad, adoption och förmynderskap.
Utskottet vill vidare erinra om att Nordiska rådet vid flera tillfällen understrukit behovet av så likartade regler som möjligt på familjerättens område, särskilt med hänvisning till nordbornas allmer ökade rörlighet. I uttalande över Nordiska ministerrådets berättelse år 1991 (C 1) (Nordiska rådet 40:e sessionen 1992, C 2, supplement, s. 13) konstaterar Juridiska utskottet med tillfredsställelse att det nordiska lagstiftningssamarbetet på det familjerättsliga området går i riktning mot en större nordisk rättslikhet.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att någon riksdagens åtgärd med anledning av motion L405 yrkande 3 i denna del inte är erforderlig, och utskottet avstyrker bifall till motionsyrkandet.
Chatrine Pålsson (kds) vill i motion L411 ha till stånd ett tillkännagivande från riksdagens sida när det gäller satsningar för barnens rätt i ett EG-perspektiv (yrkande 2). Till stöd för yrkandet framhålls att det inför ett svenskt inträde i EG är nödvändigt att vidga perspektivet också till de mänskliga rättighetsfrågorna som bl.a. barnens rätt utgör.
Även om ett svenskt närmande till EG skapar förutsättningar för människors fria rörlighet och en gemensam arbetsmarknad som också omfattar arbetstagarnas familjemedlemmar anser utskottet att ett blivande EES-avtal och ett eventuellt svenskt EG-medlemskap i sig knappast påkallar några omedelbara lagstiftningsåtgärder på familjerättens område. Utskottet vill dock erinra om att Europeiska rådets överenskommelse i Maastricht i slutet av år 1991 innebär att EG-medlemsstaterna enats om att inleda judiciellt samarbete i bl.a. civilrättsliga frågor. Utskottet utgår från att regeringen följer utvecklingen av samarbetet och i den mån detta skulle innebära krav på ändrade regler på familjerättens område tar de initiativ som förhållandena påkallar. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L411 yrkande 2.
3 Underhållsskyldighet och kostnader för umgänge med barn
Enligt 7 kap. 2 § FB skall förälder fullgöra sin underhållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag till barnet, om föräldern inte har vårdnaden om barnet och inte heller varaktigt bor tillsammans med barnet eller har vårdnaden om barnet gemensamt med den andra föräldern, men barnet varaktigt bor tillsammans med endast den andra föräldern.
Underhållsbidrag fastställs genom dom eller avtal. Talan om underhållsbidrag tas upp av tingsrätten i den ort där den underhållsskyldige har sin hemvist. Finns inte någon behörig domstol tas målet upp vid Stockholms tingsrätt. Fråga om underhållsbidrag kan väckas även i samband med mål om fastställande av faderskap till barn, äktenskapsmål eller mål om vårdnaden om barn.
När underhållsbidrag bestäms får den bidragsskyldige förbehålla sig ett belopp för eget eller annans underhåll (förbehållsbelopp) enligt bestämmelserna i 7 kap. 3 § FB. Förbehållsbeloppet för den bidragsskyldiges eget underhåll innefattar alla vanliga levnadskostnader. Bostadskostnaden beräknas för sig efter vad som är skäligt. De andra levnadskostnaderna beräknas med ledning av ett normalbelopp som per år utgör 120 % av gällande basbelopp. Om det finns särskilda skäl får ett belopp förbehållas för underhåll åt make som den bidragsskyldige varaktigt bor tillsammans med. Med make jämställs annan som den bidragsskyldige varaktigt bor tillsammans med, om de har gemensamma barn. Ett sådant förbehållsbelopp skall normalt vara 60 % av basbeloppet. Om den bidragsskyldige har hemmavarande barn får han vidare förbehålla sig ett belopp som tillsammans med vad som utges till barnet av den andre föräldern eller för dennes räkning per år utgör 40 % av gällande basbelopp. Rätten kan dock i särskilda fall om det är motiverat bestämma ett annat förbehållsbelopp.
Dom eller avtal om underhåll kan jämkas av rätten, om ändrade förhållanden föranleder det. Avtal om underhåll kan också jämkas om avtalet är oskäligt med hänsyn till omständigheterna vid dess tillkomst och förhållandena i övrigt (7 kap. 10 § FB).
För underhållsberättigade barn kan utgå bidragsförskott enligt lagen (1964:143) om bidragsförskott. Bestämmelserna innebär att staten förskotterar det underhållsbidrag som den underhållsskyldige föräldern har att utge. Om detta bidrag understiger en viss del av basbeloppet utgår ett särskilt utfyllnadsbidrag. Ärenden om bidragsförskott handhas av riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna. Antalet barn för vilka bidragsförskott utges kan beräknas till drygt 281000. Medelsbehovet för budgetåret 1992/93 är beräknat till 3085 milj.kr. (prop. 1991/92:100, bil. 6).
När en umgängesberättigad förälder är bosatt på annan ort än barnet kan utövande av umgängesrätten vara förenat med särskilda kostnader. Sådana kostnader kan endast i begränsad utsträckning beaktas vid bestämmandet eller betalandet av underhållsbidrag. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1990 s. 219 uttalat att även om domstolarna endast i undantagsfall bör meddela beslut om på vilken plats ett umgänge skall påbörjas och avslutas och hur umgängeskostnaderna skall fördelas, föreskrifter av detta slag kan vara påkallade, om en utebliven reglering skulle innebära att det önskvärda umgänget inte kommer till stånd eller minskas i en utsträckning som går ut över barnets intressen. Någon generell möjlighet för en sådan förälder att få ersättning för umgängeskostnader finns inte. Dock har en förälder som är skyldig att betala underhållsbidrag rätt till avdrag på bidraget, om han eller hon haft barnet hos sig under en sammanhängande tid av minst fem hela dygn. Avdraget är en fyrtiondel av underhållsbidraget för varje helt dygn som barnet vistas hos föräldern. Om det finns särskilda skäl kan domstolen bestämma andra villkor för denna avdragsrätt (7 kap. 11 § FB). Föräldrarna kan också själva avtala om andra villkor.
År 1987 tillkallade regeringen på begäran av riksdagen (bet. SoU 1985/86:29) en kommitté med uppgift att göra översyn av reglerna för underhållsbidrag och bidragsförskott. Underhållsbidragskommittén, som avslutade sitt arbete våren 1990, har avgett betänkandena (SOU 1990:8 och 1990:48) Samhällsstöd till underhållsbidragsberättigade barn del I--III. Kommittén redovisar i sitt betänkande tre olika modeller som tänkbara ersättningar till det nuvarande bidragsförskottssystemet. Betänkandet har remissbehandlats och övervägs nu i regeringskansliet. Enligt vad utskottet erfarit är siktet inställt på att en proposition skall överlämnas till riksdagen hösten 1992.
När det gällde frågan om underhållsbidrag ansåg sig kommittén inte ha möjlighet att behandla dessa frågor inom den givna tidsramen. I en skrivelse den 19 december 1989 överlämnade därför kommittén frågorna till socialdepartementet för övervägande i annat sammanhang. För detta arbete tillsattes i början av år 1991 en beredningsgrupp under ledning av företrädare för socialdepartementet och med medverkan av justitiedepartementet, finansdepartementet, riksförsäkringsverket och socialstyrelsen.
Frågor som gäller underhållsbidrag och de underhållsskyldigas situation tas upp i tre motioner. I motion L405 av Kaj Larsson m.fl. (s) anförs att nuvarande bestämmelser om beräkning av underhållsbidrag är krångliga och ger upphov till skiftande praxis. Föräldrarnas osäkerhet om vad som är "rätta" underhållsbidraget har enligt motionärerna medfört att föräldrar i stor omfattning överlåtit beräkningen av underhållsbidrag till domstol. I motionen kritiseras också bestämmelserna om möjligheterna till avdrag på underhållsbidrag då den underhållsskyldige haft barnet hos sig under en sammanhängande tid av minst fem dygn. Enligt motionärerna bör underhållsbidraget betalas i förhållande till det faktiska antalet dagar barnet vistats hos den underhållsskyldige. Vidare anser motionärerna att den förälder som inte är förhindrad att utöva umgänge med sitt barn på grund av umgängessabotage eller sjukdom borde betala ett högre underhållsbidrag för att kompensera vårdnadshavaren för merutgifter för barnpassning m.m. I motionen begärs tillkännagivande om vad som sålunda anförts om behovet av att underhållsbidrag och de underhållsskyldigas situation snarast utreds (yrkande 2).
Gustaf von Essen (m) anser i motion L418 (delvis) att nedsättning av underhållsbidraget skall kunna ske även i de fall då barnet vistats kortare tid än fem dagar hos den underhållsskyldige föräldern. I motionen yrkas ett tillkännagivande i frågan.
Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) anför i motion L412 att försörjningsbördan för ensamstående fäder i många fall kan bli ytterst betungande. Detta enligt motionärerna välkända förhållande leder till att många fäder fastnar i en hopplös försörjningsfälla och att de i ökande grad skaffar sig s.k. svarta inkomster. I motionen begärs förslag till sådana lagändringar som innebär en rättvisare fördelning av försörjningsansvaret för gemensamma barn.
Utskottet påminner om att frågor om underhållsbidrag har behandlats av riksdagen flera gånger med anledning av motioner med samma syften som de nu aktuella. Senast behandlades spörsmålen våren 1991, och utskottet erinrade då i sitt av riksdagen godkända betänkande 1990/91:LU29 om att frågorna var föremål för behandling av den ovan angivna beredningsgruppen. Med hänsyn härtill ansåg utskottet att de då aktuella motionerna inte påkallade någon riksdagens åtgärd.
Enligt vad utskottet erfarit är frågorna om underhållsbidrag fortfarande föremål för behandling inom beredningsgruppen. I avvaktan på resultatet av gruppens arbete anser utskottet att några åtgärder från riksdagens sida inte är påkallade.
Frågan om de underhållsskyldigas situation har behandlats tidigare med anledning av ett motionsyrkande. Utskottet har därvid utgått från att även detta spörsmål kommer att övervägas av den ovan angivna beredningsgruppen och avstyrkt bifall till den då aktuella motionen (se bet. 1990/91:LU13). När nu de underhållsskyldigas situation åter aktualiseras motionsvägen vill utskottet understryka angelägenheten av att frågan tas upp under det pågående arbetet. Skulle det visa sig att problemet på området inte kan lösas inom ramen för beredningsgruppens arbetsuppgifter får frågan om en särskild utredning i saken tas upp till övervägande. Något särskilt tillkännagivande från riksdagens sida är emellertid lika litet nu som tidigare erforderligt.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L405 yrkande 2, L418 i denna del och L412.
Frågor som gäller kostnader för umgänge och umgängesresor tas upp i fyra motioner. I motion L413 begär Per Stenmarck och Maud Ekendahl (båda m) att riksdagen beslutar om sådana ändringar i FB att barnens rätt till umgänge med båda föräldrarna tryggas. Motionärerna föreslår ett tillägg till 6 kap. 15 § FB med innebörd att, om inte annat avtalats, kostnaderna för umgänge skall delas lika mellan föräldrarna.
Gustaf von Essen (m) anser i motion L418 (delvis) att båda föräldrarna bör dela umgängeskostnaderna lika för att säkra barnets rätt och möjlighet till umgänge med båda föräldrarna. Vidare anser motionären att det bör vara möjligt att få avdrag i självdeklarationen för umgängesresor. I de fall där reseavstånden är långa och resekostnaderna höga anser motionären att ett system med gratisresor bör övervägas. Motionären vill också ha till stånd en utökad möjlighet för umgängesföräldern att få göra avdrag på underhållsbidraget när han har haft barnet hos sig. Även kortare vistelse än fem dygn hos den underhållsskyldige bör medföra rätt till nedsättning av underhållsbidraget. I motionen yrkas tillkännagivande om vad som sålunda anförts.
I motion L405 av Kaj Larsson m.fl. (s) anförs att barn genom försäkringskassan borde tillförsäkras minst tolv umgängesresor om året, då avståndet till umgängesföräldern är mer än 20 mil, och att båda föräldrarna bör dela umgängeskostnaderna lika då vårdnadshavaren flyttar mer än 10 mil från separationsorten. Vidare föreslår motionärerna avdragsrätt i självdeklarationen för umgängesresor med barn. I motionen yrkas tillkännagivande om vad som sålunda anförts (yrkande 3 delvis).
Lars Werner m.fl. (v) framhåller i motion So612 att det för att umgängesrätt med barn skall fungera krävs fria resor för barn som skall träffa en förälder som inte bor på samma ort. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till utformning av bidrag till umgängesresor (yrkande 18).
Spörsmålet om kostnaderna för umgängesresor har behandlats av riksdagen åtskilliga gånger tidigare med anledning av motioner med samma syften som de nu aktuella motionerna. År 1988 underströk utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande LU 1987/88:33 att det är olyckligt att ekonomiska omständigheter lägger hinder i vägen för barnets umgänge med den ena föräldern. Mot bakgrund av vad utskottet hade framhållit om barnets behov av goda och nära relationer till båda sina föräldrar var det enligt utskottet angeläget att problemet med resekostnaderna fick sin lösning. Vidare framhöll utskottet att det tidigare (se bl.a. bet. 1986/87:25) ställt sig positivt till att spörsmålet i hela sin vidd togs upp till övervägande i samband med den då pågående översynen av reglerna för underhållsbidrag och bidragsförskott. Utskottet förordade därför att de år 1988 väckta motionerna skulle överlämnas till kommittén för översyn av reglerna om underhållsbidrag till barn och bidragsförskott för att tas i beaktande i utredningsarbetet.
Vid riksdagsbehandlingen hösten 1990 av liknande motionsyrkanden (bet. 1990/91:LU13) redovisade utskottet att underhållsbidragskommittén inte ansett sig ha möjlighet att behandla dessa frågor utan överlämnat dem till socialdepartementet för överväganden i annat sammanhang. Enligt utskottet var det mycket angeläget att problemet med resekostnader vid utövande av umgängesrätten snarast får en lösning. Lika litet som tidigare var utskottet emellertid berett att i sak ta ställning till hur frågan skulle lösas. Regeringen borde därför skyndsamt ta upp frågan till närmare överväganden och därefter återkomma med förslag till riksdagen. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna gavs regeringen till känna.
Senast behandlade utskottet motioner om kostnader för umgängesresor våren 1991 (bet. 1990/91:LU29). Utskottet hänvisade då till sina tidigare uttalanden i frågan och ansåg att de då aktuella motionerna inte påkallade någon vidare åtgärd med hänsyn till att spörsmålet var föremål för beredning inom den ovan angivna beredningsgruppen.
Utskottet har inte nu någon annan uppfattning i saken. Enligt utskottets mening är det således fortfarande mycket angeläget att frågan om umgängeskostnaderna får en lösning. Med hänvisning till riksdagens tidigare uttalanden utgår utskottet också från att regeringen så snart det kan ske återkommer till riksdagen med ett förslag.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L413, L418 i denna del, L405 yrkande 3 i denna del och So612 yrkande 18.
4 Vissa processuella frågor
Mål om vårdnad och umgänge samt om överflyttning av vårdnaden handläggs, såsom tidigare framgått, av de allmänna domstolarna, dvs. i första hand av tingsrätt med möjlighet för den förlorande parten att överklaga avgörandet till hovrätt och därefter, under vissa förutsättningar, till högsta domstolen. Enligt 6 kap. 15 § FB kan allmän domstol besluta om ett barns umgänge inte bara i förhållande till en förälder, som inte är vårdnadshavare, utan också i förhållande till någon annan som står barnet nära. Frågor om barns umgänge med någon annan än en förälder prövas av domstolen endast på talan av socialnämnd. En förälder kan enligt 6 kap. 6 eller 7 § FB när som helst begära omprövning av vårdnaden vid tingsrätten. Något lagligt hinder mot att en sådan begäran framställs omedelbart efter det att ett tidigare avgörande har vunnit laga kraft finns inte.
Frågor om verkställighet av allmän domstols avgöranden i vårdnads- och umgängesmål handläggs av förvaltningsdomstolarna, dvs. i första hand av länsrätt, vars avgörande kan överklagas till kammarrätt och därefter, under vissa förutsättningar, till regeringsrätten. När länsrätten förordnar om verkställighet kan den förelägga vite eller, under särskilda förutsättningar, besluta om polishämtning. Har barnet fyllt 12 år får verkställighet enligt 21 kap. 5 § FB inte ske mot dess vilja, utom då länsrätten finner det nödvändigt av hänsyn till barnets bästa. Detsamma gäller, om barnet ännu inte fyllt 12 år men har nått en sådan mognad att dess vilja bör beaktas på motsvarande sätt. Enligt 21 kap. 6§ kan länsrätten i samband med muntlig förhandling höra barnet inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. Länsrätten kan vägra verkställighet om det är uppenbart att förhållandena ändrats sedan allmän domstol fattade sitt beslut och det av hänsyn till barnets bästa är påkallat att frågan om vårdnad eller umgänge tas upp på nytt. Om länsrätten på nu angivna skäl vägrar verkställighet skall vårdnads- eller umgängesfrågan tas upp av allmän domstol, om den som ansökt om verkställighet, dennes motpart eller socialnämnden gör ansökan om detta. Däremot kan länsrätten inte själv påkalla att saken prövas i allmän domstol.
Frågor som gäller barns ställning och inflytande i vårdnads- och umgängesmål tas upp i två motioner. Gustaf von Essen (m) anser i motion L418 (delvis) att det bör finnas en särskild ställföreträdare för barnet i de fall föräldrarna inte kan enas och där det är tydligt att barn och föräldrar kan ha skilda intressen. När barnet fyllt 12 år anser motionären att barnet bör ha rätt till ett eget ombud. I motionen yrkas tillkännagivande härom.
I motion L402 tar Inger Lundberg och Maud Björnemalm (båda s) upp frågor om tillämpningen av bestämmelsen i 21 kap. 5 § FB. Motionärerna anser att bestämmelsen i praktiken tillämpas så att domstolarna tar hänsyn till barnets vilja endast när det fyllt 12 år. I motionen yrkas ett tillkännagivande om behovet av en uppföljning av domstolarnas tillämpning av bestämmelsen.
Som tidigare redovisats fattade riksdagen hösten 1990 beslut om vissa ändringar i FB:s regler om vårdnad och umgänge (prop. 1990/91:8, bet. LU13). I samband därmed behandlades frågor om barns ställning i mål om vårdnad och umgänge med anledning av flera motionsyrkanden. Utskottet redovisade därvid ett förslag om barns talerätt samt rätt till ombud och biträde som lagts fram år 1987 av utredningen om barnets rätt i betänkandet (SOU 1987:7) Barnets rätt 3. Utredningens förslag innebar att barn fr.o.m. 12 års ålder skall få talerätt i mål om vårdnad och umgänge, dvs. bli en med föräldrarna i princip likvärdig part i sådana mål, och att barn även under 12 år skall kunna få offentligt biträde som i egenskap av dess särskilda ställföreträdare får föra barnets talan inför domstolar och andra myndigheter. Enligt utskottet hade det varit önskvärt om i propositionen hade redovisats vilken inställning som regeringen hade till de förslag om talerätt m.m. som lagts fram av utredningen om barnets rätt. Även om förslagen i propositionen var inriktade på samförståndslösningar ansåg utskottet att man inte kunde avskriva de synpunkter som utredningen om barnets rätt framfört, i vart fall inte förrän man närmare kan överblicka erfarenheterna av tillämpningen av de då föreslagna nya reglerna i FB. I linje med vad som framhölls i en av de då aktuella motionerna ansåg därför utskottet att det fanns anledning att överväga en ordning som medger att barnets uppfattning och synpunkter i vårdnads- och umgängesmål kan tas till vara på ett mer påtagligt sätt än vad gällande rätt erbjuder. Vidare borde barnets möjligheter att få ett grundläggande inflytande i vårdnads- och umgängesprocesser öka. Enligt utskottets mening var det emellertid inte givet att en talerätt för barnet med formell partsställning i processen och tillgång till offentligt biträde och ombud var den enda tänkbara lösningen. Det kunde också, framhöll utskottet, finnas andra sätt att ge barnet en starkare och mer framskjuten position i vårdnads- och umgängestvister. Utskottet var emellertid inte berett att ta ställning till hur frågan närmare skulle lösas. Spörsmålet borde därför övervägas ytterligare i lämpligt sammanhang. Enligt utskottet borde det ankomma på regeringen att bestämma formerna härför.
Vad utskottet sålunda anförde gav riksdagen regeringen till känna, och som tidigare redovisats övervägs för närvarande frågan om att stärka barns ställning i mål om vårdnad och umgänge inom justitiedepartementet. Med hänsyn härtill kan något tillkännagivande från riksdagens sida nu inte anses erforderligt. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L418 i denna del och L402.
Den nuvarande möjligheten för en förälder att när som helst begära omprövning av ett vårdnadsbeslut kritiseras av Gustaf von Essen (m) i motion L418. Motionären vill ha till stånd en ordning som innebär att en andra vårdnadsprocess inte bör få startas förrän efter att en viss tid förflutit efter det att vårdnadsfrågan genom dom vunnit laga kraft.
Även sistnämnda spörsmål behandlades i det ovan angivna lagstiftningsärendet (prop. 1990/91:8, bet. LU13). I propositionen tog föredragande statsrådet upp frågan om det borde införas en bestämmelse i FB som skulle ge domstol möjlighet att avvisa eller ogilla en talan som väckts inom en viss tid, kanske två år, efter det att en tidigare talan prövats. I propositionen framhöll föredragande statsrådet att en sådan regel förutsätter såväl att domstolen har kännedom om det tidigare avgörandet som att domstolen på grundval av innehållet i stämningsansökan kan avgöra om den nya talan är obefogad eller inte. I de fall en ny talan är befogad bör, enligt vad som anfördes i propositionen, en ny prövning komma till stånd. I annat fall skulle man få ge avkall på den grundläggande principen att vårdnads- och umgängesfrågan vid varje tidpunkt skall lösas efter vad som är bäst för barnet. De svårigheter som skulle uppkomma för domstolen genom att redan vid stämningsansökans ingivande tvingas avgöra om talan är obefogad eller inte ger, anfördes i propositionen, anledning till tvekan inför möjligheten att begränsa rätten till omprövning. Vidare påpekade föredragande statsrådet att -- med hänsyn till domstolens utredningsansvar -- utrymmet för tillämpning av regler som går ut på att en talan omedelbart skall avslås eller ogillas är begränsat i mål om vårdnad och umgänge. I propositionen gjorde statsrådet den bedömningen att några ändringar av reglerna om omprövning av vårdnadsavgöranden inte bör göras.
Lagutskottet framhöll för sin del att det torde råda en allmän samstämmighet i fråga om önskvärdheten av att reglerna om talerätten i mål om vårdnad och umgänge inte missbrukas. Behovet av någon form av begränsning i rätten till omprövning i vårdnadsmål måste dock, framhöll utskottet, vägas mot såväl de principiella betänkligheter vilka med utgångspunkt i barnets intresse gör sig gällande vid en begränsning av omprövningsrätten som de svårigheter för domstolen vilka en regel av angivet slag skulle medföra. Utskottet framhöll också att effekterna av den nya regeln i FB 6 kap. 6 a §, att domstolen vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna och som syftar till att motverka umgängessabotage, i väsentlig mån skulle gå förlorade om vårdnaden kunde omprövas först efter en viss tidsperiod. Vid en samlad bedömning kom utskottet till samma slutsats som redovisats i propositionen, nämligen att övervägande skäl talar för att några ändringar av reglerna om omprövning inte borde göras.
Utskottet har nu ingen annan uppfattning. I sammanhanget vill utskottet också erinra om att domstolsutredningen i sitt betänkande (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet lagt fram förslag som går ut på att minska möjligheterna att onödigtvis processa i vårdnads- och umgängesmål. Sålunda har utredningen föreslagit att frågor om verkställighet av avgöranden om vårdnad om barn och umgänge med barn skall handläggas av tingsrätterna i stället för av länsrätterna. Vidare har domstolsutredningen föreslagit att det skall införas krav på prövningstillstånd för att få ett sådant avgörande överprövat av hovrätt och att det utom i prejudikatfall inte skall gå att överklaga hovrättens avgörande. Utredningen menar bl.a. att en ordning, enligt vilken den domstol som har dömt i målet om vårdnad eller umgängesrätt också prövar verkställigheten, skulle ha den fördelen att den med all säkerhet skulle minska de tvistande parternas benägenhet att göra verkställighetsförfarandet till en repris på rättegången i allmän domstol. Ett system enligt vilket möjligheterna att få tingsrättens avgörande överprövat är som utredningen ser det en ändamålsenlig lösning i syfte att begränsa processandet i vårdnads- och umgängesmål. Domstolsutredningens förslag är för närvarande föremål för remissbehandling.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L418 i denna del.
Införande av en självständig talerätt för mor- och farföräldrar i umgängesfrågor begärs i två motioner. Gustaf von Essen (m) yrkar i motion L418 ett tillkännagivande om att barnets rätt till far- och morföräldrar bör säkerställas genom att dessa får egen talerätt om umgänge med barnbarnen. Enligt motionären har det aldrig hänt att socialnämnd väckt talan om en sådan umgängesrätt.
Också Kaj Larsson m.fl. (s) begär i motion L405 tillkännagivande om att mor- och farföräldrar bör få talerätt när det gäller umgängesfrågor (yrkande 3 delvis). Motionärerna anför bl.a. att en sådan rätt finns inom vissa EG-länder.
Utskottet vill erinra om att bestämmelsen i 6 kap. 15 § FB utgår från synsättet att vårdnadshavaren skall se till att barnet får sitt behov av umgänge med olika personer tillfredsställt. Härmed åsyftas inte bara att barnet bör få träffa olika personer som det längtar efter utan att barnet skall få träffa anhöriga m.fl. som det är berikande för barnet att vara tillsammans med. I vårdnadshavarens ansvar ligger att han eller hon på olika sätt skall uppmuntra barnet att träffa inte bara den förälder som inte har vårdnaden utan också andra personer som står barnet särskilt nära, t.ex. mor- och farföräldrar. Reglerna på området innebär givetvis också att vårdnadshavaren skall ta större hänsyn till barnets egen inställning i umgängesfrågor i takt med barnets utveckling.
Vid bedömningen av motionärernas önskemål måste också beaktas att umgängesreglerna i FB tillkommit i barnets intresse. Det är således uteslutande barnets intresse och behov av att träffa t.ex. mor- och farföräldrar som skall tillgodoses, inte mor- och farföräldrarnas intresse att träffa sina barnbarn. Enligt utskottets mening är nuvarande ordning, som innebär att socialnämnden genom stämning -- efter utredning och bedömning om det är till fördel för barnet -- får ta upp frågan om umgängesrätt med annan person än en förälder, till fyllest. Det behov som ett barn i ett enskilt fall kan ha att träffa sina mor- eller farföräldrar torde i regel kunna tillgodoses i samband med att den umgängesberättigade föräldern har barnet hos sig. En särskilt talerätt för mor- och farföräldrar skulle dessutom komma att stå i strid med strävandena mot att i så stor utsträckning som möjligt begränsa processandet när det gäller vårdnad och umgänge.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L418 i denna del och L405 yrkande 3 i denna del.
I motion L401 tas upp en fråga som gäller gäller rättegångskostnaderna i mål om verkställighet av domar eller beslut om vårdnad eller umgänge. Enligt 21 kap. 13 § FB gäller att länsrätten enligt vad som är skäligt får förordna att den ena parten skall ersätta motpartens rättegångskostnader. I praxis torde bestämmelsen tillämpas så att den vinnande parten som regel får ersättning för kostnader som varit påkallade i målet.
Denna bestämmelse kritiseras av Inger Lundberg och Maud Björnemalm (båda s) i den ovan angivna motionen. Enligt motionärerna kan socialarbetare och advokater redovisa flera exempel på där den ena föräldern satt ansökan om verkställighet i system för att försämra den andra förälderns ekonomi. Motionärerna menar att vardera parten bör få stå för sina rättegångskostnader också i verkställighetsmålen.
Utskottet ifrågasätter inte att bestämmelsen i 21 kap. 13 § FB i vissa fall kan upplevas som orättvis. Utskottet saknar dock underlag för att närmare kunna ta ställning till om en sådan ändring som motionärerna önskar få till stånd bör genomföras. Den ordning som motionärerna förordar är enligt utskottets mening inte heller invändningsfri. Att inte kunna få ersättning för sina rättegångskostnader i ett verkställighetsmål som t.ex. har sin orsak i att vårdnadshavaren uppenbart ägnar sig åt umgängessabotage kan också upplevas som orättvist.
Som redovisats tidigare har domstolsutredningen i sitt betänkande (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet föreslagit att frågor om verkställighet av avgöranden om vårdnad om barn och umgänge med barn skall handläggas av tingsrätterna i stället för av länsrätterna. Utredningen har också föreslagit en särskild bestämmelse om kostnadsansvaret i bl.a. sådana mål (33 § förslaget till domstolsförfarandelag). Den föreslagna bestämmelsen innebär att domstolen får besluta att den ena parten skall svara för den andra partens kostnader i den utsträckning detta med hänsyn till omständigheterna i målet är skäligt. Den föreslagna regleringen innebär att den nuvarande kostnadsbestämmelsen i 21 kap. 13 § FB kan upphävas.
Domstolsutredningens betänkande är, som tidigare redovisats, för närvarande föremål för remissbehandling. Utskottet utgår från att frågan om rättegångskostnadernas fördelning i verkställighetsmålen kommer att närmare övervägas i samband med att regeringen efter avslutad remissbehandling tar ställning till domstolsutredningens förslag. I avvaktan härpå anser utskottet att några initiativ från riksdagens sida inte är påkallade, och utskottet avstyrker bifall till motion L401.
5 Sekretesskydd för barn
I motion L423 begär Tuve Skånberg (kds) tillkännagivande om att sekretesslagen bör ändras så att umgängesföräldern har rätt att få ta del av sitt barns skolgång och besöka sitt barn i skolan, likaså vid sjukhusvistelser ha rätt att bli underrättad om barnets sjukdom och behandling samt besöka det på sjukhuset (yrkande 1).
Liknande synpunkter framförs i motion L418 (delvis) av Gustaf von Essen (m), som vill ha till stånd ett tillkännagivande om att ytterligare förstärkningar av umgängesförälderns rätt till upplysningar och information om barnet bör övervägas.
I motion L405 anför Kaj Larsson m.fl. (s) att gällande sekretesslagstiftning innebär att umgängesföräldern utestängs från att ta del i barnets skolgång eller att besöka det vid sjukhusvistelser. Även övrig information om barnet t.ex. från sociala myndigheter når endast vårdnadshavaren. Motionärerna yrkar tillkännagivande om vad som sålunda anförts om sekretesskyddet för barn (yrkande 1).
Utskottet erinrar om att riksdagen våren 1989 prövade ett motionsyrkande med samma inriktning som de nu aktuella. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1988/89:LU33 erinrade utskottet därvid om att konstitutionsutskottet hösten 1988 hade behandlat en motion vari begärdes en översyn av sekretessreglerna för hälso- och sjukvården i syfte att förbättra möjligheterna för en förälder som inte har vårdnaden om sitt barn att få upplysningar om barnet när det är intaget för vård. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1988/89:KU14 hade konstitutionsutskottet -- med hänvisning till ett av socialstyrelsen i ärendet avgivet yttrande -- framhållit att det på området får anses föreligga ett visst utrymme för uppgiftslämnande av aktuellt slag till den förälder som inte har vårdnaden om sitt barn, även om vårdnadshavarens samtycke skulle saknas. Vidare framhöll konstitutionsutskottet att det självfallet är angeläget att åtgärder vidtas om nuvarande ordning medför olägenheter i praktiken för den förälder som endast har umgängesrätt. Enligt konstitutionsutskottet hade det dock inte framgått att situationen skulle vara sådan att det var påkallat att ta det i motionen begärda initiativet. Konstitutionsutskottet avstyrkte därför motionen. Lagutskottet ansåg för sin del att riksdagen inte borde frångå sitt tidigare ställningstagande i frågan och avstyrkte den då aktuella motionen.
I samband med ändringarna i FB hösten 1990 (prop. 1990/91:8, bet. LU13) infördes den 1 mars 1991 en särskild regel i 16 kap. 15 § FB av innebörd att vårdnadshavaren skall vara skyldig att lämna umgängesföräldern bl.a. sådana upplysningar rörande barnet som kan främja umgänget, såvida inte särskilda skäl talar emot det. I lagstiftningsärendet behandlade utskottet ett liknande motionsyrkande som de nu aktuella, varvid utskottet ansåg att det inte fanns skäl för riksdagen att ändra ståndpunkt i frågan. I sammanhanget påpekade utskottet också att den då föreslagna regeln i 16 kap. 5 § FB om vårdnadshavarens upplysningsskyldighet i viss mån tillgodosåg motionens syfte.
Frågan aktualiserades åter motionsvägen våren 1991, varvid utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande 1990/91:LU29 uttalade att det är viktigt att även umgängesföräldern hålls underrättad om barnets förhållanden. Vidare erinrade utskottet om att bestämmelsen i 16 kap. 15 § FB tar sikte på upplysningar om förhållanden som på ett mera ingripande eller betydelsefullt sätt påverkar barnets nuvarande eller framtida situation. Det kan exempelvis vara fråga om barnets hälsa, skolgång, uppehållsort, feriearbete eller särskilda fritidsintressen. Genom införandet av denna bestämmelse, framhöll utskottet vidare, har skyldigheten för vårdnadshavaren att lämna upplysningar om barnet till umgängesföräldern tydligare markerats. Bestämmelsen hade då helt nyligen trätt i kraft, och enligt utskottets mening borde dess effekt för umgängesförälderns möjlighet till information om barnet avvaktas innan någon annan lösning förordades. Med det anförda avstyrkte utskottet bifall till den då aktuella motionen.
Enligt utskottets mening finns det inte skäl att nu frångå detta ställningstagande. Således bör effekterna av den nya bestämmelsen i 16 kap. 15 §, som nu varit i kraft endast ett drygt år, fortfarande avvaktas. Det informationsbehov som en umgängesberättigad förälder kan ha om sitt barn torde i allmänhet enligt utskottets mening kunna tillgodoses genom att vårdnadshavaren ger den information som bestämmelsen förutsätter. När det gäller bestämmelserna i sekretesslagstiftningen vill utskottet understryka att dessa kommit till för att skydda barnet och att inte ens vårdnadshavaren har en oinskränkt rätt att få del av alla sekretessbelagda uppgifter som gäller om barnet. Utskottet är således inte berett att förorda några ändringar i sekretesslagen som innebär att en umgängesberättigad förälder skulle få möjlighet att få ut sekretessbelagda uppgifter.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L423 yrkande 1, L418 i denna del och L405 yrkande 1.
6 Förordnande av god man
Om någon på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person, skall rätten, om det behövs, förordna god man för honom eller henne. Förordnande får inte meddelas utan samtycke av den för vilken god man skall utses, om inte den enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas (11 kap. 4 § FB).
Ansökan om förordnande av god man får enligt 11 kap. 15 § FB göras av överförmyndaren, förmyndare, den som ansökan avser, om han eller hon har fyllt 16 år, samt av hans eller hennes make och närmaste släktingar. I 11 kap. 16 § föreskrivs att i ärenden om förordnande av god man för någon som har fyllt 16 år rätten skall bereda denne tillfälle att yttra sig om det kan ske. Om det inte är obehövligt skall rätten också inhämta yttrande från make och närmaste släktingar, överförmyndaren, vårdinrättning, omsorgsnämnd och socialnämnd. Den som ansökningen avser skall höras muntligen om det kan ske utan skada för honom eller henne och det inte är uppenbart att han eller hon inte förstår vad saken gäller. Rätten kan dock underlåta att höra den enskilde muntligen om denne själv har gjort ansökan eller medgivit det ifrågasatta förordnandet eller det annars finns särskilda skäl. Om samtycke inte föreligger skall rätten innan den förordnar god man inhämta läkarintyg eller annan likvärdig utredning om den enskildes hälsotillstånd. Enligt förordningen (1988:1366) om utredningen i ärenden om förordnande av god man och förvaltare meddelar socialstyrelsen föreskrifter om sådan utredning.
Rättens beslut i frågor som gäller godmanskap får överklagas, förutom av den som beslutet rör, av var och en som har rätt att göra ansökan i frågan.
I motion L426 av Carl-Johan Wilson (fp) hävdas att det torde vara vanligt att överförmyndare hänvisar till läkarintyg för att den enskildes tillstånd inte skall inhämtas. Motionären yrkar tillkännagivande om att överförmyndare åläggs att se till att den enskilde -- utan vars samtycke överförmyndaren ämnar förordna god man -- bereds möjlighet att själv utse och konsultera juridiskt biträde och få ärendet prövat inför domstol.
Utskottet kan inte finna annat än att gällande bestämmelser om förordnande av god man innebär att den enskildes skyddsbehov är väl tillgodosett. Detta utesluter emellertid inte att det i enstaka fall kan förekomma beslut som grundats på ett alltför bristfälligt utredningsmaterial. Utskottet erinrar om att justitieombudsmannen (JO) vid ett flertal tillfällen i ärenden som gällt förordnande av god man haft anledning att uttala sig om överförmyndarens och rättens prövning av behovet av ingripande mot enskilda mot bakgrund av den utredning som gjorts i ärendena (se bl.a. JO:s ämbetsberättelser 1985/86 s. 68, 1986/87 s. 38, Iakttagelser och uttalanden med anknytning till förmynderskapslagstiftningen samt JO:s ämbetsberättelse 1991/92:1 s. 38). I dessa uttalanden har JO understrukit vikten av att ärenden av detta slag handläggs med stor omsorg samt att såväl överförmyndaren som rätten måste tillse att utredningsmaterialet är sådant att det i varje särskilt fall står klart att godmansförordnande är vad som erfordras för att den enskilde skall få bistånd.
Utskottet utgår från att JO också fortsättningsvis ägnar dessa spörsmål uppmärksamhet. Med hänsyn härtill finner utskottet inte anledning till någon åtgärd i saken från riksdagens sida, och utskottet avstyrker bifall till motion L426.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ytterligare reformarbeten m.m. att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L407, 1991/92:L411 yrkande 1, 1991/92:L417 och 1991/92:So612 yrkande 20, men. (v)
2. beträffande gemensam nordisk familjelagstiftning att riksdagen avslår motion 1991/92:L405 yrkande 3 i denna del,
3. beträffande satsningar för barnens rätt i ett EG-perspektiv att riksdagen avslår motion 1991/92:L411 yrkande 2,
4. beträffande underhållsbidrag och de underhållsskyldigas situation att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L405 yrkande 2, 1991/92:L412 och 1991/92:L418 i denna del,
5. beträffande kostnader för umgänge och umgängesresor att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L405 yrkande 3 i denna del, 1991/92:L413, 1991/92:L418 i denna del och 1991/92:So612 yrkande 18, men. (v)
6. beträffande barns ställning och inflytande i vårdnads- och umgängesmål att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L402 och 1991/92:L418 i denna del,
7. beträffande omprövning av vårdnadsbeslut att riksdagen avslår motion 1991/92:L418 i denna del,
8. beträffande talerätt för mor- och farföräldrar att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L405 yrkande 3 i denna del och 1991/92:L418 i denna del,
9. beträffande rättegångskostnader i verkställighetsmål att riksdagen avslår motion 1991/91:L401,
10. beträffande sekretesskydd för barn att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L405 yrkande 1, 1991/92:L418 i denna del och 1991/92:L423 yrkande 1,
11. beträffande förordnande av god man att riksdagen avslår motion 1991/92:L426.
Stockholm den 23 april 1992
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Richard Ulfvengren (nyd), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m), Hans Stenberg (s) och Stina Eliasson (c).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
John Andersson (v) anför:
1. Ytterligare reformarbeten m.m. (mom. 1)
Reformarbetet när det gäller barnens rättigheter bör fortgå. Som anförs i bl.a. motionerna L417 och So612 präglas bestämmelserna som gäller vårdnad och umgänge med barn, trots ett intensivt reformarbete under senare år, fortfarande av ett vuxenperspektiv som bidrar till att konservera barnens utsatthet. Det finns därför skäl att gå vidare i lagstiftningen enligt de linjer som framförts bl.a. av utredningen om barnens rätt. Det naturliga målet för detta arbete bör vara att utforma en barnbalk, med bestämmelser utformade utifrån barnens egna utgångspunkter -- inte från de vuxnas. Det pedagogiska värdet av sådana bestämmelser torde inte kunna överskattas, och bestämmelserna skulle dessutom i rättstillämpningen leda till en utveckling där barnets bästa på ett helt annat sätt än för närvarande sätts i förgrunden.
Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
2. Kostnader för umgänge och umgängesresor (mom. 5)
Spörsmål om kostnader för umgängesresor har behandlats av riksdagen åtskilliga gånger tidigare med anledning av motioner med samma syften som de nu aktuella motionerna. Utskottet har därvid framhållit att det är angeläget att problemet snarast fick sin lösning. Hösten 1990 anförde utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. 1990/91:LU13) att regeringen skyndsamt borde ta upp frågan till överväganden och därefter återkomma med förslag till riksdagen, och vad utskottet sålunda anfört gavs regeringen till känna. När frågorna behandlades senast våren 1991 vidhöll utskottet sitt tidigare ställningstagande. Något tillkännagivande ansågs emellertid inte erforderligt med hänsyn till pågående arbete.
När nu frågor om kostnader för umgängesresor på nytt aktualiseras motionsvägen kan konstateras att regeringen ännu inte har framlagt något förslag trots att det gått ett och halvt år från tillkännagivandet och utredningsarbete uppenbarligen pågått i denna fråga. Mot denna bakgrund kan jag inte se annat än att ett nytt tillkännagivande från riksdagens sida är påkallat i syfte att påskynda regeringens förslag.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 1 och 5 borde ha hemställt:
1. beträffande ytterligare reformarbeten m.m. att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:L411 yrkande 1, 1991/92:L417 och 1991/92:So612 yrkande 20 samt med avslag på motionen 1991/92:L407 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
5. beträffande kostnader för umgänge och umgängesresor att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:L405 yrkande 3 i denna del, 1991/92:L413, 1991/92:L418 i denna del och 1991/92:So612 yrkande 18 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.