Valutaväxling och valutahandel
Betänkande 1996/97:NU5
Näringsutskottets betänkande
1996/97:NU05
Valutaväxling och valutahandel
Innehåll
1996/97 NU5 Ärendet
I detta betänkande behandlas
dels proposition 1995/96:216 om valutaväxling och valutahandel,
dels två motioner som har väckts med anledning av propositionen.
Sammanfattning
Utskottet tillstyrker regeringens förslag om införande av en valutaväxlings-lag. Det huvudsakliga syftet med lagen är att förhindra att företag som bedriver valutaväxling utnyttjas för penningtvätt. I en reservation (fp) avvisas förslaget med hänvisning till befintligt regelverk, dvs. penningtvättslagen.
Vidare tillstyrker utskottet regeringens förslag om slopande av valutahandelstillståndet enligt riksbankslagen. Det tillsynsansvar som tidigare legat på Riksbanken flyttas samtidigt över till Finansinspektionen. Förslaget om att avskaffa valutahandelstillståndet avstyrks i en reservation (v, mp); reservanterna anser att tillståndskravet behövs bl.a. för att motverka försök till penningtvätt.
Propositionen
I proposition 1995/96:216 föreslås att riksdagen antar regeringens förslag till
1. valutaväxlingslag,
2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
3. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),
4. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,
5. lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontroll-uppgifter,
6. lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601),
7. lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,
8. lag om ändring i lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag,
9. lag om ändring i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt.
Lagförslagen återges i bilaga. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1997.
Motionerna
De motioner som väckts med anledning av propositionen är följande:
1995/96:N42 av Lennart Beijer m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen om Sveriges riksbank.
1995/96:N43 av tredje vice talman Christer Eirefelt m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen avslår propositionens förslag om en ny lag om valutaväxling.
Utskottet
Bakgrund
Våren 1992 tillkallades med stöd av regeringens bemyndigande en särskild utredare (lagman Anders Nordström) med uppdrag att utreda behovet av normgivning och tillsyn inom vissa delar av betalningsväsendet. Utredningen, som antog namnet Betaltjänstutredningen, lämnade i maj 1994 ett delbetänkande, Finansiella tjänster i förändring (SOU 1994:66), vilket innehöll bl.a. förslag till en reglering av valutaväxling.
Vidare har Riksbanken inkommit till regeringen med en framställan om en ändring av lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank (den s.k. riksbankslagen), av innebörd att valutahandel skall få bedrivas utan tillstånd av Riksbanken samt att sådan handel skall omfattas av den grundläggande auktorisationen för banker och andra finansiella institut.
Inom Finansdepartementet har utarbetats en promemoria som behandlar frågor om valutaväxling och valutahandel. Såväl promemorian som Betaltjänstutredningens betänkande har remissbehandlats.
Gällande bestämmelser
Valutahandel
Enligt 22 b § riksbankslagen får valutahandel bedrivas endast med stöd av tillstånd av Riksbanken. Lagen skiljer mellan tillstånd för valutahandel och valutahandelstillstånd. Det förstnämnda kan ges till t.ex. ett finansieringsföretag inom en större koncern som sköter sin valutahantering via detta företag. Ett valutahandelstillstånd däremot avser valutahandel med allmänheten.
Den som har rätt att bedriva valutahandel med allmänheten kallas auktoriserad valutahandlare. Förutom att auktorisera institut har reglerna beträffande valutahandelstillstånd till syfte att begränsa valutahandlarnas valutaexponering genom att bestämma s.k. limitbelopp. Limiter, som bestäms av Riksbanken, används i syfte att begränsa den totala riskexponeringen i ett finansiellt institut.
Riksbanken övervakar valutahandlarnas agerande och risktagande på valutamarknaden. Finansinspektionen övervakar, sedan den 1 januari 1996, att alla banker, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag uppfyller reglerna om kapitalkrav för valutakursrisker enligt lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Riksbanken och Finansinspektionen övervakar således delvis samma område.
Valutaväxling
I svensk rätt skiljer man mellan handel med resevaluta och annan valutahandel. För den förstnämnda verksamheten, som ofta benämns valutaväxling, krävs i regel inte något särskilt tillstånd. De s.k. fristående valutaväxlingsföretagen står inte under Finansinspektionens tillsyn. Någon beloppsbegränsning eller skyldighet att kontrollera syftet med valutaväxlingsverksamheten finns inte i fråga om dessa företag.
Penningtvätt
Med penningtvätt förstås åtgärder som företas i syfte att dölja eller omsätta vinning från brottslig verksamhet. Inom EU finns ett direktiv om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av pengar (91/308/EEG). Direktivet har genomförts i Sverige genom lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt (den s.k. penningtvättslagen), som trädde i kraft den 1 januari 1994. Lagen omfattar för närvarande företag som driver bankrörelse, livförsäkringsrörelse, värdepappersrörelse eller verksamhet enligt lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag.
En särskild utredare, kammarrättslagman Per Anclow (Fi 1995:18), har i uppdrag att utreda vilka åtgärder som kan och bör vidtas för att effektivisera bekämpningen av penningtvätt och annan kvalificerad ekonomisk brottslighet. I uppdraget (dir. 1995:132) ingår att utvärdera bl.a. om även icke-finansiella verksamheter bör omfattas av penningtvättslagstiftningen samt om ändring bör ske av straff- resp. sekretesslagstiftningen. Arbetet skall redovisas senast i mars 1997.
Propositionen
Regeringen föreslår att en ny valutaväxlingslag skall införas den 1 januari 1997. Det huvudsakliga syftet med lagen är att förhindra att företag som bedriver valutaväxling utnyttjas för penningtvätt.
Det kan befaras att illegala transaktioner söker sig till verksamheter som inte omfattas av penningtvättslagens tillämpningsområde, anförs det i propositionen. Detta gäller i första hand sådana företag vars verksamhet vänder sig till allmänheten och består i att bedriva handel med utländska sedlar och mynt samt resecheckar i utländsk valuta. Det är angeläget att förhindra att dessa företag utnyttjas och etableras i penningtvättssyfte, sägs det. Banker, livförsäkringsbolag, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag omfattas redan av penningtvättslagen. I den mån andra företag bedriver valutaväxling bör dessa därför omfattas av det regelverk som avser att förhindra eller försvåra penningtvätt, anför regeringen.
Att motverka att företag utnyttjas för penningtvätt får anses vara ett tillräckligt skäl för att införa en viss reglering av valutaväxling, sägs det i propositionen. Också med syfte att befrämja konsumenternas ställning kan det enligt regeringen finnas vissa skäl för att införa regler för valutaväxling (se vidare i det följande).
Kravet på tillstånd enligt riksbankslagen för att bedriva valutahandel skall samtidigt avskaffas. Det enda skälet för att behålla en lagreglering skulle, enligt regeringen, vara att motverka att företag som bedriver sådan verksamhet utnyttjas för penningtvätt. Samtliga företag som har valutahandelstillstånd enligt riksbankslagen omfattas dock redan för närvarande av penning-tvättslagens bestämmelser. Behov av en reglering av valutahandeln av den anledningen kan därför inte längre anses föreligga, sägs det i propositionen. Riksbanken skall dock även fortsättningsvis ha ansvar för översynen av penning- och valutamarknadernas funktionssätt.
I den nya lagen skall valutaväxlingsrörelse definieras som yrkesmässig handel med utländska sedlar och mynt samt resecheckar utställda i utländsk valuta. Den valutaväxling som för närvarande sker av företag som är fristående från bankerna har till syfte bl.a. att tillhandahålla resevaluta, sägs det i propositionen. Eftersom det inte längre finns någon begränsning vad gäller det belopp som får föras in respektive ut ur Sverige och inte heller någon begränsning i fråga om medlens användning, är det emellertid inte som tidigare lämpligt att definiera begreppet valutaväxling med ledning av om handeln avser köp och försäljning av resevaluta eller valuta för annat ändamål. Syftet med valutaväxlingstransaktionen har numera ingen egentlig betydelse, konstateras det.
Valutaväxling som bedrivs i väsentlig omfattning skall endast få utövas efter anmälan till Finansinspektionen, som skall föra ett register över de företag som driver sådan verksamhet. Från kravet på anmälningsplikt görs undantag för de företag som redan omfattas av penningtvättslagen.
I Sverige har tidigare behovet av konsumentskyddande reglering beträffande valutaväxling inte varit så påtagligt, eftersom sådan verksamhet huvudsakligen har bedrivits av banker vilka omfattas av regler till skydd för konsumenten, konstaterar regeringen. Med hänsyn till att valutaväxlingsverksamhet under senare år i allt större omfattning har kommit att bedrivas av företag utanför banksektorn, finns dock anledning att överväga om det inte föreligger behov av att införa grundläggande konsumentregler för denna verksamhet, anser regeringen. Behovet av reglering är främst föranlett av konsumentens krav på att erhålla tydlig information om aktuella avgifter och växelkurser.
I den föreslagna valutaväxlingslagen införs en bestämmelse om att ett företag som driver valutaväxlingsrörelse är skyldigt att informera om tillämpade växelkurser och avgifter samt att tillhandahålla avräkningsnota. Av denna nota skall framgå företagets namn, växelkurs samt de avgifter som tas ut av valutaväxlingsföretaget. Någon begränsning av konsumentskyddsregeln till att avse endast anmälningspliktiga företag föreslås inte, varför bestämmelsen även kommer att omfatta företag som driver valutaväxlingsrörelse som bisyssla. Följden av underlåtenhet att rätta sig efter informationsregeln i den nya lagen föreslås bli ett åläggande om att lämna sådan information. Marknadsföringslagens (1995:450) handläggningsregler skall därvid tillämpas.
Regler om valutalimiter, dvs. regler om hur stora valutapositioner ett institut får ta, kan komma i fråga av olika anledningar. Valutapolitiska skäl har tidigare haft stor betydelse; efter avvecklingen av valutaregleringen har dessa skäl minskat i betydelse. De argument som nu kan anföras är hänförliga till behov av att begränsa omfattningen av de valutakursrisker som instituten ikläder sig, sägs det i propositionen. Riksdagen har hösten 1994 beslutat om regler om kapitalkrav för valutakursrisker (prop. 1994/95:50, bet. NU12). Såväl dessa regler som regler om största tillåtna valutapositioner kan användas för att begränsa risken för att ett finansiellt företag skall råka i solvensproblem på grund av förluster på valutapositioner, konstaterar regeringen. Kapitalkravsregler innebär att risken för solvensproblem begränsas genom att företaget måste ha ett visst eget kapital för att få ikläda sig valutarisker, medan regler om största tillåtna valutapositioner begränsar risken för att företaget får solvensproblem genom att direkt begränsa valutapositionernas maximala storlek och därmed begränsa hur stora förluster som positionerna kan ge.
För institut som, i förhållande till sin kapitalbas, tar begränsade valutakursrisker utgör, enligt regeringens bedömning, de gällande reglerna om kapitalkrav för valutakursrisker ett tillräckligt skydd mot att valutakursförluster skulle hota ett instituts ekonomiska ställning. För institut som tar mycket stora valutakursrisker, i förhållande till storleken på institutets kapitalbas, anses å andra sidan konsekvenserna kunna bli betydligt större av att kapitalkravet för valutakursrisker kan vara otillräckligt för att absorbera de förluster som stora valutakursrörelser ger upphov till. Det sagda talar för att det kan finnas skäl att överväga införandet av regler om största tillåtna valutapositioner trots att regler för kapitaltäckning av valutakursrisker har införts, anser regeringen. Nya paragrafer föreslås sålunda varigenom regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter om största tillåtna valutapositioner för banker, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag.
Införande av en ny valutaväxlingslag och slopandet av valutahandelstillståndet enligt riksbankslagen medför att ett antal ändringar i andra lagar behöver göras. Förslag om sådana lagändringar, som också de skall träda i kraft den 1 januari 1997, läggs fram i propositionen.
Möjligheten till insamling av statistik påverkas inte i någon avgörande utsträckning av att tillståndskravet för valutahandel avskaffas, sägs det i propositionen. I enlighet med 22 § riksbankslagen skall ett kreditinstitut eller ett annat företag som står under tillsyn av Finansinspektionen lämna de uppgifter som Riksbanken anser nödvändiga för att dels följa utvecklingen på valuta- och kreditmarknaderna, dels övervaka betalningssystemets stabilitet.
Beträffande ekonomiska effekter av regeringens förslag sägs i propositionen att regeringen avser att ta upp frågan om utökade anslag till Finansinspektionen i samband med behandlingen av inspektionens fördjupade anslagsframställning avseende åren 19971999. Minskade kostnader torde uppstå hos Riksbanken, sägs det i propositionen. När det gäller de ökade kostnaderna med anledning av den föreslagna konsumentskyddsregeln hänvisas till att riksdagen har anvisat 3 miljoner kronor på tilläggsbudget för budgetåret 1995/96 för att förstärka Konsumentombudsmannens och Konsumentverkets roll på området finansiella tjänster (prop. 1995/96:82, bet. LU10).
Motionerna
Två motioner har väckts med anledning av propositionen. I den ena - 1995/96:N43 (fp) - yrkas avslag på regeringens förslag om ny valutaväx- lingslag, medan den andra - 1995/96:N42 (v) - går ut på att riksdagen skall avvisa förslaget om att slopa kravet på valutahandelstillstånd enligt riksbankslagen.
Motionärerna bakom den förstnämnda motionen ifrågasätter - i likhet med vissa remissinstanser, t.ex. Sveriges Advokatsamfund, Konkurrensverket och Riksskatteverket - behovet av en ny valutaväxlingslag. De hänvisar till att det redan finns en lag penningtvättslagen som reglerar de finansiella institutens verksamhet på det aktuella området. Motionärerna erinrar om Konkurrensverkets påpekande om att vissa medlemsstater inom EU har kommit överens om att deras nationella lagstiftning i denna fråga endast skall omfatta kreditinstitut och finansiella institut. Sverige bör, till dess erfarenhet vunnits om hur EG-direktivet gällande penningtvätt fungerar, avvakta med att införa en ny lag, anser motionärerna. De menar att det är rimligare att först ta del av en utvärdering av EG-direktivets tillämpning. Om förekomsten av penning- tvätt trots allt skulle visa sig vara ett reellt problem hos de företag som inte omfattas av penningtvättslagen kan ett tillägg, i form av en utvidgning av den lagens tillämpningsområde till att omfatta valutaväxlingsföretag, ses som den enklaste lösningen, anför motionärerna.
Vänsterpartiet har inga invändningar mot regeringens förslag till valutaväxlingslag, sägs det i motion 1995/96:N42 (v). Motionärerna menar dock till skillnad från regeringen att Riksbanken även fortsättningsvis bör meddela tillstånd för valutahandel. Riksbankens och därmed riksdagens ansvar och inflytande på penning- och valutamarknaderna måste snarast skärpas, anser motionärerna. Särskilt gäller detta om Sverige återgår till en fastkursregim. EMU:s tredje fas kan sannolikt leda till omfattande spekulation mot enskilda länders valutor oavsett vilka som blir medlemmar, hävdar motionärerna och menar att Sverige måste kunna försvara en annorlunda valutaregim utanför EMU.
Utskottets ställningstagande
Utskottet behandlar först frågan om ny valutaväxlingslag och därefter frågan om avskaffande av tillståndskravet för valutahandel enligt riksbankslagen.
Utskottet delar regeringens bedömning att en valutaväxlingslag bör införas. Internationella erfarenheter visar att det förekommer att företag som bedriver valutaväxling utnyttjas och etableras i penningtvättssyfte. Vissa länder inom EU har därför, i samband med införlivande av det tidigare nämnda EG-direktivet om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av pengar, infört regler om penningtvätt som omfattar även valutaväxlingsföretag. Det gäller bl.a. Belgien, Frankrike, Portugal, Spanien och Storbritannien. Enligt utskottets mening kan det befaras att illegala transaktioner även i Sverige sker inom verksamheter som inte omfattas av penningtvättslagens tillämpningsområde. För att komma till rätta med denna problematik är det, anser utskottet, nödvändigt att införa en reglering av valutaväxling.
Samtliga företag som omfattas av penningtvättslagen står, som tidigare redovisats, under Finansinspektionens tillsyn enligt den lagstiftning som gäller för respektive företag. Penningtvättslagen innehåller dock inte några bestämmelser som möjliggör för inspektionen att ingripa mot penningtvätt i dessa företag, utan det förutsätts att sådana ingripanden görs inom ramen för inspektionens tillsynsansvar enligt den lagstiftning som gäller för respektive institut. Det räcker därför inte att - som föreslås i motion 1995/96:N43 (fp) - låta penningtvättslagen omfatta även valutaväxlingsföretag, eftersom möjlighet att ingripa mot dessa då saknas. Det skulle i så fall krävas ytterligare ändringar av lagen för att åstadkomma nödvändiga ingripandemöjligheter. Som tidigare redovisats är penningtvättslagen för närvarande föremål för utredning. Enligt utskottets uppfattning finns det inte skäl att göra några omfattande ändringar av lagen innan utredaren har redovisat sitt arbete.
Med det anförda tillstyrker utskottet propositionen i här aktuell del och avstyrker motion 1995/96:N43 (fp).
Utskottet övergår så till att behandla frågan om avskaffande av tillståndskravet för valutahandel enligt riksbankslagen.
Regeringens förslag om att slopa valutahandelstillståndet tillstyrks av utskottet. Handeln med valuta är avreglerad i Sverige sedan slutet av 1980-talet. Fram till dess utgjorde valutahandelstillståndet ett stöd för valutaregleringen. Valutahandelstillståndet har därefter, som tidigare nämnts, i första hand inneburit en auktorisation att handla med valutor och att utföra betalningar till och från utlandet. Reglerna beträffande valutahandelstillstånd har även haft till syfte att begränsa valutahandlarnas valutaexponering genom att bestämma s.k. limitbelopp. Därmed har valutahandelstillståndet och därtill hörande limiter först och främst varit ett tillsynsinstrument över instituten. Det är Finansinspektionen som har tillsyn över banker, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag. Utskottet finner det mot denna bakgrund motiverat att, som regeringen föreslår, flytta över det tillsynsansvar som för närvarande ligger på Riksbanken till Finansinspektionen.
Utskottet vill härutöver framhålla att Sveriges möjligheter att upprätthålla en fast växelkurs inte kan baseras på regleringar av valutamarknaden utan måste grundas på en stabilitetsinriktad ekonomisk politik som är förenlig med en fast växelkurs.
Utskottet tillstyrker med det anförda propositionen i övrig del och avstyrker motion 1995/96:N42 (v).
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande valutaväxlingslag
att riksdagen med avslag på motion 1995/96:N43 antar de i proposition 1995/96:216 framlagda förslagen till
a) valutaväxlingslag,
b) lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
c) lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601),
d) lag om ändring i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt,
res. 1 (fp)
2. beträffande tillståndskravet för valutahandel enligt riksbankslagen
att riksdagen med avslag på motion 1995/96:N42 antar de i proposition 1995/96:216 framlagda förslagen till
a) lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),
b) lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,
c) lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kon-trolluppgifter,
d) lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,
e) lag om ändring i lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag.
res. 2 (v, mp)
Stockholm den 13 september 1996
På näringsutskottets vägnar
Birgitta Johansson
I beslutet har deltagit: Birgitta Johansson (s), Christer Eirefelt (fp), Bo Finnkvist (s), Karin Falkmer (m), Mikael Odenberg (m), Sylvia Lindgren (s), Barbro Andersson (s), Chris Heister (m), Marie Granlund (s), Lennart Beijer (v), Dag Ericson (s), Ola Karlsson (m), Eva Goës (mp), Göran Hägglund (kds), Nils-Göran Holmqvist (s), Laila Bäck (s) och Kerstin Warnerbring (c).
Reservationer
1. Valutaväxlingslag (mom. 1)
Christer Eirefelt (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med Utskottet delar och på s. 7 slutar med motion 1995/96:N43 (fp) bort ha följande lydelse:
Utskottet ifrågasätter, i likhet med vad som görs i motion 1995/96:N43 (fp), behovet av att införa en ny valutaväxlingslag. De skäl som angivits i propositionen - penningtvätt och konsumentskydd - är inte tillräckliga. Samtliga de frågeställningar som är avsedda att tas om hand genom den nya lagen kan hanteras med befintligt regelverk, dvs. penningtvättslagen.
Som Konkurrensverket har framhållit i sina remissyttranden har vissa medlemsstater inom EU kommit överens om att deras nationella lagstiftning i denna fråga endast skall omfatta kreditinstitut och finansiella institut till dess erfarenhet vunnits om hur det tidigare nämnda EG-direktivet gällande penningtvätt fungerar. Sverige bör, enligt utskottets mening, avvakta med att införa en ny valutaväxlingslag till dess att en utvärdering av EG-direktivet gjorts. Om det skulle visa sig att förekomsten av penningtvätt är ett reellt problem hos de valutaväxlingsföretag som inte omfattas av penningtvättslagen, anser utskottet att den enklaste lösningen är att utvidga lagens tillämpningsområde till att omfatta även dessa företag.
Med det anförda avstyrker utskottet propositionen i här aktuell del och tillstyrker motion 1995/96:N43 (fp).
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande valutaväxlingslag
att riksdagen med bifall till motion 1995/96:N43 avslår proposition 1995/96:216 momenten 1, 2, 6 och 9.
2. Tillståndskravet för valutahandel enligt riksbankslagen (mom. 2)
Lennart Beijer (v) och Eva Goës (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med Regeringens förslag och slutar med motion 1995/96:N42 (v) bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening - och i likhet med vad som anförs i motion 1995/96:N42 (v) - bör tillståndskravet för valutahandel inte slopas ur riksbankslagen. Tillståndskravet behövs bl.a. för att motverka försök till penningtvätt.
Mot bakgrund av att Sverige snart kan komma att tvingas lämna den nuvarande växelkursregimen är det vidare, enligt utskottets uppfattning, olämpligt att nu slopa tillståndskravet. Det är sannolikt att EMU:s tredje fas kan komma att leda till kraftig spekulation mot enskilda länders valutor - oavsett vilka länder som blir medlemmar. Sverige måste, i det fall att Sverige står utanför EMU, kunna försvara en egen valutakursregim.
Utskottet avstyrker med det anförda propositionen i här aktuell del och tillstyrker motion 1995/96:N42 (v).
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande tillståndskravet för valutahandel enligt riksbankslagen
att riksdagen med bifall till motion 1995/96:N42 avslår proposition 1995/96:216 momenten 3-5, 7 och 8.
Regeringens lagförslag
1 Förslag till valutaväxlingslag
2 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
3 Förslag till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617)
4 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank
5 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter
6 Förslag till lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601)
7 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse
8 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag
9 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt