Valperiodens längd och vissa andra grundlagsfrågor
Betänkande 1993/94:KU22
Konstitutionsutskottets betänkande
1993/94:KU22
Valperiodens längd och vissa andra grundlagsfrågor
Innehåll
1993/94 KU22
Sammanfattning
I betänkandet behandlas förslagen i proposition 1993/94:115 om förlängd valperiod, ökat inslag av personval och sänkt behörighetsålder för statschefen. Utskottet tillstyrker förslagen.
Vidare behandlas ett antal motioner från allmänna motionstiden 1993 och 1994 med anknytning till grundlagsfrågor. Förutom motioner om statsskicket och om vissa skyldigheter för statschefen m.fl. behandlas motioner om valperiodens längd och den gemensamma valdagen, om personval och sambandet mellan mandat och parti, om antalet riksdagsledamöter, om rösträtt i val, om folkomröstningsinstitutet, om allmän grundlagsöversyn och allmänna demokratifrågor, om riksdagens finansbemyndigande, om Riksbankens ställning och om Utrikesnämnden. Slutligen behandlas en motion om opinionsundersökningar.
Utskottet tillstyrker ett motionsförslag om att folkomröstningsinstitutet skall ses över, mot vilket s-ledamöterna har reserverat sig. I övrigt avstyrks motionerna.
Till betänkandet har fogats fem reservationer och en meningsyttring (v).
Propositionen
I proposition 1993/94:115 föreslår regeringen att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till 1. lag om ändring i regeringsformen, 2. lag om ändring i kommunallagen (1991:900).
Lagförslag 1 är intaget som bilaga 1 till betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen
1993/94:K16 av Sten Andersson i Malmö (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en analys av fördelarna med ett ökat personvalsinslag.
1993/94:K17 av Ian Wachtmeister och Harriet Colliander (nyd) vari yrkas att riksdagen med avslag på regeringens förslag beslutar om sådan ändring i regeringsformen att val till riksdagen skall ske i form av personval i stället för partival.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1994
1993/94:K203 av Jerzy Einhorn (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om begränsning av antalet riksdagsledamöter.
1993/94:K209 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar att såsom vilande anta motionärernas förslag till lag om ändring i regeringsformen, 2. att riksdagen beslutar att såsom vilande anta förslaget att successionsordningen skall upphöra att gälla vid utgången av år 1994, 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till följdändringar i lagtext i övrigt och till reglering av andra förhållanden som kan föranledas av beslut om övergång till republik.
1993/94:K210 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av att politiken inriktas mot ett jämlikt samhälle med allas rätt till arbete och en kortare arbetstid för att demokratin skall kunna utvecklas och fördjupas, 2. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning med uppdrag att ta fram förslag om att förstärka folkomröstningsinstitutet, 3. att riksdagen hos regeringen begär att ett förslag om rösträtt för invandrare i riksdagsval, oberoende av medborgarskap, föreläggs riksdagen.
1993/94:K617 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statschefens religionstillhörighet.
1993/94:K705 av Birger Andersson (c) vari yrkas att riksdagen beslutar om sådan ändring i 3 kap. 2 § regeringsformen att rösträttsåldern sänks till 16 år.
1993/94:K807 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, m, c, kds, v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en parlamentariskt sammansatt utredning för att pröva hur förtroendet för politiker skall kunna höjas.
1993/94:Sf616 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 8. att riksdagen begär att ett förslag om rösträtt för invandrare i riksdagsval, oberoende av medborgarskap, snarast föreläggs riksdagen.
1993/94:A815 av Karin Starrin m.fl. (c) 56. att riksdagen beslutar att ändra kyrkolagens bestämmelser om valperioder för kyrkliga val till fyra år.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1993
1992/93:K201 av Jerzy Einhorn (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om begränsning av antalet riksdagsledamöter.
1992/93:K204 av Daniel Tarschys (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar om sådan ändring i regeringsformen att antalet riksdagsledamöter från 1997 års val minskas till 299.
1992/93:K207 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten att stärka de underprivilegierades politiska resurser, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hur arbetslöshet, ökade ekonomiska klyftor i samhället och privatiseringar påverkar demokratin, 4. att riksdagen hos regeringen begär att ett förslag om rösträtt för invandrare i riksdagsval, oberoende av medborgarskap, snarast föreläggs riksdagen, 10. att riksdagen hos regeringen begär att frågan om förstärkning av folkomröstningsinstitutet utreds enligt vad i motionen anförts om beslutande folkomröstningar.
1992/93:K208 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av reglerna om folkomröstning i enlighet med vad som anförts i motionen.
1992/93:K209 av Martin Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en reformering av successionsordningen.
1992/93:K211 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar att Riksbankens inflytande över penning- och valutapolitiken skall vara politiskt förankrad i riksdagen i enlighet med vad som anförts i motionen, 2. att riksdagen beslutar att Riksbankschefens mandatperiod skall överensstämma med riksdagens.
1992/93:K215 av Bengt Silfverstrand och Jan Andersson (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av regeringsformens bestämmelser vad avser riksdagsmandatets knytning till individ resp. parti.
1992/93:K216 av Ingrid Näslund (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning om rösträtt i riksdagsval för medborgare från annat nordiskt land som är bosatt i Sverige.
1992/93:K218 av Martin Nilsson m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär att en författningspolitisk utredning tillsätts, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om längre mandatperioder, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om personval, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skilda valdagar, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kommuner och landsting (länsparlament) bör ges rätt att själva bestämma tidpunkt för val.
1992/93:K219 av Daniel Tarschys (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar om en översyn av utformningen av riksdagens finansbemyndiganden i enlighet med vad som föreslås i motionen.
1992/93:K220 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att reglerna måste ändras så att den som lämnar sitt parti i riksdagen samtidigt blir tvungen att ställa sin plats som riksdagsledamot till förfogande.
1992/93:K222 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en grundlagsutredning bör tillsättas med sikte på att låta svenska folket ta ställning till en samlad ny grundlag för 2000-talet, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Utrikesnämndens konstitutionella funktion och betydelse bör bli föremål för särskild utredning.
1992/93:K321 (delvis) av Ulf Kristersson m.fl. (m, s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen och talmanskonferensen till känna vad i motionen har anförts om riksdagsledamöternas ställning.
1992/93:K705 av Gunnar Thollander (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att vid en samlad kyrkans valdag direktval införs till stiftsfullmäktige och kyrkomöte, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att mandatperioden bör bli fyraårig.
1992/93:K802 av Jerzy Einhorn (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsättandet av en utredning för att se över effekterna av opinionsundersökningar.
1992/93:Ju618 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 10. att riksdagen hos regeringen begär att förslag om rösträtt för invandrare i riksdagsval, oberoende av medborgarskap, snarast föreläggs riksdagen.
Motion 1992/93:K321 av Ulf Kristersson m.fl. (m, s) i den del den avser riksdagens arbetsformer behandlas i utskottets betänkande 1993/94:KU18.
Utskottet
Inledning
De centrala bestämmelserna om landets styrelse finns i regeringsformen (RF) från år 1974. De grundläggande principerna kommer till uttryck i regeringsformens första kapitel, som handlar om statsskickets grunder. I dess första paragraf anges att all offentlig makt utgår från folket. Folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Den offentliga makten utövas under lagarna. Regeringsformen innehåller vidare i skilda kapitel bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter, om riksdagen, om riksdagsarbetet, om statschefen, om regeringen, om regeringsarbetet, om lagar och andra föreskrifter, om finansmakten, om förhållandet till andra stater, om rättskipning och förvaltning och om kontrollmakten. Därutöver finns ett kapitel om vad som skall gälla vid krig och krigsfara. I övergångsbestämmelserna finns föreskrifter om Svenska kyrkan.
Bestämmelser om riksdagens arbete finns också i riksdagsordningen. Vissa bestämmelser om statschefen -- kung eller regerande drottning -- finns i successionsordningen. Förutom regeringsformen och successionsordningen är tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen grundlagar.
Grundlag stiftas enligt 8 kap. 15 § regeringsformen genom två likalydande beslut. Det andra beslutet får inte fattas förrän det efter det första beslutet har hållits val till riksdagen i hela riket och den nyvalda riksdagen har samlats. Vidare skall minst nio månader förflyta mellan den tidpunkt då ärendet första gången anmäldes i riksdagens kammare och valet. Undantag från niomånaderskravet kan dock medges av konstitutionsutskottet genom beslut som fattas senast vid ärendets beredning och varom minst fem sjättedelar av ledamöterna förenar sig.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att ordinarie allmänna val, som nu hålls vart tredje år, i stället skall hållas vart fjärde år och att det i 3 kap. 1 § regeringsformen skall införas en bestämmelse om att val till riksdagen sker genom röstning på parti med möjlighet för väljarna att avge särskild personröst.
Vidare föreslås att statschefens behörighetsålder skall sänkas från 25 till 18 år.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1995. Detta betyder att valperioden skall vara fyra år redan fr.o.m. 1994 års val.
I propositionen redovisas vidare att vid beredningen av förslag i centrala konstitutionella frågor förekommer överläggningar med företrädare för riksdagspartierna och att sådana överläggningar förekommit i bl.a. de i propositionen upptagna frågorna. Överläggningarna har resulterat i att partiföreträdarna är överens om att valperioden förlängs till fyra år med bevarad gemensam valdag, att ett ökat inslag av personval införs och att statschefens behörighetsålder sänks.
Propositionen anmäldes i riksdagens kammare första gången den 16 december 1993, dvs. nio månader före 1994 års ordinarie val.
Behörighet som statschef m.m.
Gällande bestämmelser
Bestämmelser om statsskicket och om statschefen finns i 5 kap. regeringsformen. Bestämmelser om statschefens uppgifter finns även i andra kapitel i regeringsformen och i riksdagsordningen. Successionsordningen reglerar den ordning i vilken den nuvarande kungens efterkommande har tillträde till tronen. Kungen, eller drottning som enligt successionsordningen innehar Sveriges tron, är enligt 1 kap. 5 § regeringsformen rikets statschef.
Statschefens uppgifter inskränktes genom nuvarande regeringsform och riksdagsordning till att avse följande funktioner.
Statschefen deltar i två ceremonier. Han skall dels förklara riksmötet öppnat, dels delta i konselj i samband med regeringsskifte. I övrigt bestäms statschefens representativa uppgifter till stor del genom sedvana. Av särskilt intresse anses rollen vara som rikets främste företrädare i förhållande till andra länder. Vidare fullgör han inrikes representationsuppgifter av mer eller mindre officiell karaktär på skilda områden i samhällslivet. För att kunna fullgöra sina representativa uppgifter måste statschefen vara väl orienterad om rikets in- och utrikespolitiska angelägenheter. Därför skall sammanträde av informationskaraktär, konselj, äga rum mellan statschefen och regeringen när det behövs. Som ordförande i konselj skall statschefen vara formellt sammankallande. Vidare skall han vara ordförande i Utrikesnämnden.
Som statschef får enligt 5 kap. 2 § regeringsformen endast den tjänstgöra som är svensk medborgare och har fyllt 25 år. Därutöver ställs krav på viss trosbekännelse. -- Om kungen av sjukdom, utrikes resa eller någon annan orsak är hindrad att fullgöra sina uppgifter, inträder enligt gällande tronföljd en medlem av kungahuset att som tillfällig riksföreståndare fullgöra statschefens uppgifter. Finns det ingen behörig medlem av kungahuset, kan statschefens funktioner utövas av en av riksdagen utsedd person. Om ingen annan behörig kan tjänstgöra som statschef, tjänstgör efter regeringens förordnande talmannen som tillfällig riksföreståndare.
Om kungen dör eller avgår och tronföljaren ännu inte har fyllt 25 år, utser riksdagen enligt 5 kap. 4 § regeringsformen en riksföreståndare som får fullgöra statschefens uppgifter tills vidare. Vid uppnådd behörighetsålder kommer den nya kungen (drottningen) därmed automatiskt att överta uppgiften som statschef.
Statschefens behörighetsålder
Propositionen
I propositionen föreslås att statschefens behörighetsålder sänks till 18 år. I propositionen lämnas en redogörelse för bakgrunden till nuvarande behörighetsålder. Vidare lämnas en redogörelse för statschefens behörighetsålder i några andra länder. Regeringen anser att det i dag saknas tillräckliga skäl att för kungen eller drottningen avvika från den allmänna myndighetsåldern när det är fråga om behörighet att tjänstgöra som statschef.
Motioner
Förslaget i propositionen att sänka behörighetsåldern för statschefen har inte föranlett några motionsyrkanden.
Utskottets bedömning
Utskottet har inte någon erinran mot regeringens förslag utan tillstyrker propositionen i denna del.
Statsskicket
Motion
I motion 1993/94:K209 av Gudrun Schyman m.fl. (v) anförs att Sverige bör övergå till ett republikanskt statskick. Motionärerna lägger fram ett förslag till ändring i regeringsformen och begär att riksdagen beslutar att som vilande anta lagförslaget (yrkande 1). De begär vidare att riksdagen som vilande skall anta förslag att successionsordningen skall upphöra att gälla vid utgången av år 1994 (yrkande 2) samt att hos regeringen skall begäras förslag till följdändringar i lagtext i övrigt och till reglering av andra förhållanden som kan föranledas av beslut om övergång till republik (yrkande 3). Motionärernas lagförslag återges i bilaga 2 till betänkandet.
Motionen anmäldes i riksdagens kammare den 8 februari 1994, dvs. mindre än nio månader före 1994 års ordinarie val.
Tidigare utskottsbehandling
Utskottet har tidigare vid ett stort antal tillfällen och senast under hösten 1989 (1989/90:KU12) behandlat motsvarande motionsyrkanden. Andra motionsyrkanden om övergång till republik har behandlats senast hösten 1992 (1992/93:KU5). Yrkandena har avstyrkts under erinran om den ståndpunkt angående statsformen som intogs vid 1974 års författningsreform.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning och avstyrker motion 1993/94:K209.
Vissa skyldigheter för statschefen m.fl.
Gällande bestämmelser
Successionsordningen tillkom år 1810 efter det att den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte hade valts till kronprins i Sverige. Den ändrades senast år 1979, då fullt kognatisk tronföljd infördes.
Enligt § 4 skall kung eller regerande drottning alltid vara "av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är". Detta gäller även enligt övergångsbestämmelserna till 1974 års regeringsform. Också prinsar och prinsessor av kungahuset skall uppfostras i samma lära och inom riket.
Enligt § 5 får en prins eller prinsessa av kungahuset inte gifta sig, om inte regeringen på hemställan av statschefen lämnat samtycke.
Enligt § 7 får tronföljaren inte resa utomlands utan statschefens vetskap och samtycke.
Motioner
I motion 1992/93:K209 av Martin Nilsson (s) föreslås, mot bakgrund av att motionsyrkanden om att monarkin skall avskaffas brukar avslås av riksdagen, att successionsordningen reformeras. Vissa regler saknar enligt motionären betydelse och bör därför och av andra skäl upphävas. Dessa regler är regeln i § 4 att statschefen skall tillhöra viss teologisk lära samt reglerna i § 5, som inskränker tronföljarens rätt att själv bestämma vem han eller hon skall gifta sig med, och i § 7, som inskränker hans eller hennes rätt att resa utomlands. Vad beträffar statschefens religiösa tro anser motionären att det är ointressant om statschefen bekänner sig till den i paragrafen angivna läran, och att svenska folket inte vet om han gör det och inte heller vad det angivna beslutet från år 1593 innebär. Bestämmelsen är också kränkande för individens, dvs. i detta fall statschefens, självbestämmanderätt. Vad beträffar tronföljarens rätt att välja äktenskapspartner och att resa utomlands anser motionären att tronföljaren bör få bestämma själv i dessa angelägenheter.
Även Ingela Mårtensson (fp) kritiserar, i motion 1993/94:K617, att statschefen inte omfattas av religionsfriheten, och hon begär i yrkande 2 ett tillkännagivande om att bestämmelserna om statschefens trostillhörighet bör upphävas.
Tidigare riksdagsbehandling m.m.
§§ 4 och 5 i successionsordningen fick sin nuvarande lydelse i samband med införandet av kvinnlig tronföljd. I propositionen om kvinnlig tronföljd (prop. 1977/78:71) förordade föredragande statsrådet att i princip endast uppenbart nödvändiga följdändringar till införandet av kvinnlig tronföljd skulle göras. I fråga om kravet på viss religionstillhörighet tillade han att frågan skulle komma att aktualiseras under det kommande arbetet med regleringen av förhållandet mellan kyrkan och staten. Beträffande kravet på samtycke för äktenskap ansåg han inte att något skäl förelåg att i sak ändra gällande ordning.
Vid riksdagsbehandlingen av propositionen avslogs ett motionsyrkande om slopat krav på tronföljare att omfatta viss tro. Frågan om samtycke till äktenskap berördes inte. (Se KU 1977/78:36.)
Utskottet behandlade frågan om religionsfrihet för medlemmar av kungahuset senast i sitt betänkande 1991/92:KU32. Utskottet hänvisade därvid till att frågan om kravet på viss religionstillhörighet för statschefen och tronarvingarna kunde komma att aktualiseras i det aviserade beredningsarbetet i frågan om regleringen av Svenska kyrkans förhållanden. Utskottet var inte berett att föregripa resultatet av detta arbete och avstyrkte det då föreliggande motionsyrkandet.
I proposition 1993/94:115 anförs i fråga om kravet på viss trosbekännelse för statschefen att kravet har samband med frågan om staten och kyrkan och att det därför saknas anledning att gå in på det i detta sammanhang.
Kyrkoberedningen, som har till uppgift att se över den statliga regleringen av Svenska kyrkans ställning, organisation och ekonomi (se dir. 1992:45), beräknas avlämna sitt slutbetänkande under våren 1994.
Utskottets bedömning
Utskottet är inte berett att föregripa resultatet av beredningsarbetet i frågan om regleringen av Svenska kyrkans förhållanden. Utskottet avstyrker därmed motionerna 1993/94:K617 yrkande 2 och 1992/93:K209 i denna del. Utskottet finner inte heller skäl att föreslå riksdagen någon förändring i fråga om rätten för medlemmar av kungahuset att gifta sig eller att resa utomlands efter eget tycke. Utskottet avstyrker därmed motion 1992/93:K209 även i dessa delar.
Valperiodens längd och den gemensamma valdagen
Gällande bestämmelser m.m.
Ordinarie val till riksdagen förrättas enligt 3 kap. 3 § regeringsformen vart tredje år. I 3 kap. 5 § ges en bestämmelse om när nyvald riksdag skall samlas. Vidare anges att varje val gäller för tiden från det att den nyvalda riksdagen har samlats till dess den närmast därefter valda riksdagen samlas, och att denna tid är riksdagens valperiod.
Närmare bestämmelser om tidpunkten för val finns i vallagen (1972:620). Enligt 1 kap. 3 § denna lag skall ordinarie val till riksdagen samt val i hela riket av landstingsledamöter och kommunfullmäktige förrättas samma dag, och valdag är tredje söndagen i september.
Beslut om att utlysa ett extra val fattas av regeringen. Ett extra val ändrar emellertid inte tidpunkten för nästa ordinarie val. Enligt gällande regler (3 kap. 4 § regeringsformen) får en regering, som inte är en s.k. expeditionsregering, när som helst förordna om extra val utom under tre månader efter det att en tidigare nyvald riksdag börjat sammanträda. En regering som drabbats av en misstroendeförklaring har en vecka på sig att bestämma om den vill utlysa extraval. Gör den inte det, entledigas den av talmannen (6 kap. 5 §).
Ordningen med treåriga valperioder och gemensam valdag för riksdags-, landstings- och kommunalval infördes genom den partiella grundlagsreformen 1968--1969, och val enligt den nya ordningen ägde rum första gången år 1970.
I kommunallagen (1991:900) finns bestämmelser om mandattider inom kommuner och landsting. Mandattiden är tre år såväl för ledamöterna och ersättarna i fullmäktige (5 kap. 5 §) som för ledamöterna och ersättarna i styrelsen (6 kap. 12 §).
Kommuner eller landsting kan sluta sig samman till kommunalförbund för att ha hand om en eller flera kommunala angelägenheter. Bestämmelser om sådana förbund finns i kommunalförbundslagen (1985:894). Kommunalförbund kan ha fullmäktige, styrelse och andra nämnder eller vara organiserat enbart med en förbundsdirektion. Mandattiden för ledamöter och ersättare i förbundsfullmäktige är tre år enligt 2 kap. 7 § denna lag.
I kyrkolagen (1992:300) föreskrivs treåriga valperioder bl.a. för kyrkofullmäktige i församling (13 kap. 5 §), för församlingsdelegerade (15 kap. 6 §), för kyrkoråd (17 kap. 11 §) och för kyrkomötet (29 kap. 4 §).
Partiföreträdaröverläggningar
Vid de överläggningar som under hösten 1993 hölls mellan företrädare för riksdagspartierna om vissa författningsfrågor har överenskommits att mandatperioden för riksdagen samt landstings- och kommunfullmäktige förlängs till fyra år utan förändringar i fråga om den gemensamma valdagen.
Vid överläggningarna har också överenskommits att mandatperioden och valdagen för kyrkofullmäktige skall diskuteras mellan partierna under våren 1994.
Propositionen
I propositionen föreslås att ordinarie val till riksdagen och de kommunala beslutande församlingarna fr.o.m. 1994 års val skall förrättas vart fjärde år i stället för som nu vart tredje år. Sålunda skall de första ordinarie valen därefter hållas år 1998. Detta föranleder förutom ändring i regeringsformen även en ändring i 5 kap. 5 § kommunallagen (1991:900) så att den kommunala valperioden också blir fyra år.
Propositionen innehåller inte något förslag om förlängning av valperioderna inom det kyrkliga området.
Motioner
Någon motion har inte väckts med anledning av propositionen.
I en motion, 1993/94:A815 av Karin Starrin m.fl. (c), från årets allmänna motionstid påpekas dock att frågan om valperioder för kyrkliga församlingar och samfälligheter inte behandlas i proposition 1993/94:115. Enligt motionärernas mening bör även de kyrkliga valperioderna förlängas till fyra år, och de begär (yrkande 56) att riksdagen beslutar ändra kyrkolagens bestämmelser om valperiod.
En motion om de kyrkliga valen väcktes också under förra årets allmänna motionstid. Gunnar Thollander (s) anser i motion 1992/93:K705 (yrkande 1) att ett sätt att höja intresset för de kyrkliga valen är att vidga möjligheterna att påverka kyrkan genom att direktval införs även till stiftsfullmäktige och kyrkomöte och att detta direktval bör hållas samtidigt med valen till kyrkofullmäktige. Vidare anser motionären (yrkande 2) att kyrkofullmäktigevalet är felplacerat i tiden och borde hållas ett annat år än riksdags- och kommunalval samt att mandatperioderna borde bli fyraåriga i stället för treåriga.
Frågan om valperiodens längd och sammanhängande frågor tas upp i en motion från förra årets allmänna motionstid. I motion 1992/93:K218 av Martin Nilsson m.fl. (s) föreslås att mandatperioden för kommuner, landsting och riksdag förlängs till fyra år (yrkande 2). I motionen föreslås vidare att skilda valdagar införs vid val till riksdagen å ena sidan och till regionala och lokala självstyrelseorgan å den andra (yrkande 5) samt att kommuner och landsting (länsparlament) ges rätt att själva bestämma tidpunkt för sina val (yrkande 6).
Utskottets bedömning
Som redovisas ovan gäller val till riksdagen från det att den nyvalda riksdagen samlats till dess att den närmast därefter valda riksdagen samlas. Denna tid är riksdagens valperiod. Utskottet tillstyrker förslaget i propositionen att förlänga perioden mellan ordinarie val till riksdagen till fyra år. Förändringen bör, som föreslås i propositionen, träda i kraft den 1 januari 1995. Om riksdagen nu antar förslaget som vilande och efter höstens val slutligt antar det vilande förslaget, kommer alltså nästa ordinarie val till riksdagen att äga rum år 1998. Om riksdagen efter höstens val däremot förkastar det vilande förslaget, kommer nästa ordinarie riksdagsval att äga rum år 1997. -- Utskottet tillstyrker förslaget även i den del det avser mandattider för de kommunala beslutande församlingarna. Genom förslaget i propositionen tillgodoses också motion 1992/93:K218 yrkande 2.
Regeringens förslag till lag om ändring i kommunallagen innefattar inte mandattiden för ledamöter och ersättare i styrelsen för kommuner och landsting. Enligt utskottets mening bör förlängningen av mandatperioden omfatta även styrelserna, och utskottet lägger därför i bilaga 3 fram ett eget förslag till lag om ändring i kommunallagen.
Propositionen innehåller inte heller något förslag till ändring av mandattiden för ledamöter och ersättare i förbundsfullmäktige i kommunalförbund. Även kommunalförbundsfullmäktige bör omfattas av förlängningen av mandatperioden. Utskottet lägger i bilaga 3 också fram förslag till lag om ändring i kommunalförbundslagen.
I fråga om val till kyrkliga församlingar vill utskottet hänvisa till att kyrkoberedningen beräknas avlämna sitt slutbetänkande under våren 1994. Utskottet anser vidare såvitt avser valperiodernas längd för de kyrkliga valen att resultatet av fortsatta överläggningar mellan företrädare för riksdagspartierna bör avvaktas. Utskottet avstyrker därmed motionerna 1993/94:A815 yrkande 56 och 1992/93:K705.
Förlängningen av valperioderna kan ha betydelse i ytterligare hänseenden. Utskottet vill peka på att beräkningen av det statliga stödet till de politiska partierna sker med varierande genomslag för de båda senaste valen mellan åren i valperioden. Utskottet utgår från att regeringen uppmärksammar i vilka hänseenden ändringar behöver göras i denna och annan lagstiftning med anledning av att valperioden förlängs samt i den mån så behövs lägger fram förslag för riksdagen.
Som ovan angivits har i överläggningar mellan företrädare för riksdagspartierna överenskommelse träffats om förlängning av valperioderna för riksdag, landsting och kommuner utan förändringar i fråga om den gemensamma valdagen. Mot denna bakgrund avstyrker utskottet motion 1992/93:K218 yrkandena 5 och 6.
Personval m.m.
Gällande bestämmelser m.m.
I 3 och 4 kap. regeringsformen finns bestämmelser om riksdagen och riksdagsarbetet.
I 3 kap. anges att mandaten fördelas mellan partier (7 §) och att för varje mandat som ett parti har erhållit en riksdagsledamot och ersättare för honom utses (9 §). Någon direkt bestämmelse som reglerar frågan om personval finns inte i regeringsformen.
Närmare bestämmelser om registrering av partibeteckning och anmälan av kandidater finns i 5 kap. vallagen (1972:620). I 6 kap. samma lag finns bestämmelser om valsedlar. På en valsedel skall finnas partibeteckning, och den bör dessutom innehålla namn på en eller flera kandidater. -- Ett parti kan gå fram med en eller flera listor inom samma valkrets. Grupper inom partierna anmäler också ibland s.k. spränglistor. Partiernas nomineringsförfarande är inte reglerat i lag. Med den inskränkning som ligger i att det första namnet på en valsedel måste vara anmält till centrala valmyndigheten för att ordningen mellan kandidaterna på valsedeln skall beaktas, råder stor frihet för väljarna att sätta in eller stryka namn på partiernas valsedlar. -- Valsystemet kan karaktäriseras som ett renodlat partival. Väljaren tar ställning till de alternativ som partierna utgör. Inom partivalets ram finns möjligheter för väljaren att påverka vilka personer som skall ta plats i de beslutande församlingarna. Formellt har väljarna i det närmaste total frihet att lägga sin röst på just de personer som bäst svarar mot deras preferenser. I realiteten är emellertid inslaget av personröstning obetydligt.
Enligt 4 kap. 7 § regeringsformen får en ledamot inte själv lämna sitt uppdrag utan riksdagens medgivande och inte annat än i vissa undantagsfall mot sin vilja skiljas från uppdraget.
Utredningsbetänkande
Personvalskommittén avlämnade under våren 1993 sitt betänkande (SOU 1993:21) Ökat personval. Kommitténs huvudsakliga uppgifter var att, inom ramen för det nuvarande partivalssystemet, lägga fram förslag till ett ökat personvalsinslag för val till riksdagen samt att föreslå åtgärder som förhindrar att den fria nomineringsrätten missbrukas. I betänkandet läggs fram fyra modeller som alla bygger på inslag från utländska system. För en modifierad dansk modell har utarbetats mer detaljerade bestämmelser än för de övriga. Grunddragen i denna modell är följande. Partierna förutsätts liksom nu presentera listor på vilka kandidaterna rangordnats i enlighet med partiets nominering. Väljarna får möjlighet att göra en markering intill ett av namnen på valsedeln. Därmed har en personröst avgetts för den aktuella kandidaten. Avgörande för vilken eller vilka kandidater som skall förklaras valda är antalet personröster på varje kandidat under förutsättning att kandidaten fått ett visst minsta antal personröster. Den kandidat som har fått flest personröster blir vald först, kandidaten med näst flest personröster blir vald därnäst osv. Om inte alla mandat som partiet vunnit kan tillsättas med kandidater som kommit över spärren, övergår man till att utse ledamöter med den nuvarande metoden, vilken innebär att listordningen i regel blir bestående.
Kommittén har också redovisat överväganden i frågan om valfinansiering i ett personvalssystem. Kommittén har därvid gjort den bedömningen att ett ökat personvalsinslag i den form kommittén presenterat inte skulle komma att medföra sådana oönskade konsekvenser i fråga om valfinansiering att det var befogat att föreslå att det nu införs beloppsmässiga begränsningar eller andra inskränkningar i fråga om bidrag till enskilda kandidater. Kommittén har gjort samma bedömning vad gäller införandet av en särskild skyldighet för kandidater att redovisa för mottagna medel. Skulle utvecklingen visa sig bli en annan än vad kommittén förutspått måste naturligtvis frågan, enligt vad kommittén framhåller, tas upp till behandling på nytt.
Kommittén har vidare lämnat förslag för att komma till rätta med missbruk av den s.k. fria nomineringsrätten. -- En proposition (prop. 1993/94:146) grundad på kommitténs förslag i detta avseende har också nyligen lagts fram för riksdagen och skall behandlas i utskottets betänkande KU46.
Ökat inslag av personval
Propositionen m.m.
I propositionen föreslås att en bestämmelse skall införas i regeringsformen om att vid val till riksdagen röstning sker på parti med möjlighet för väljarna att avge särskild personröst. -- Vidare anmäls att företrädare för riksdagspartierna kommit överens om att en personvalsreform bör föregås av försök vid valen år 1994.
En proposition om försök i vissa kommuner där väljarna skall kunna avge särskild personröst har också lagts fram för riksdagen (prop. 1993/94:129). Den propositionen behandlas i betänkande 1993/94:KU23.
Regeringen avser enligt propositionen vidare att efter den utvärdering som bör göras med anledning av försöksverksamheten lägga fram ett slutligt förslag i frågan om personröstning samt om de övriga förslag som kvarstår beträffande Personvalskommitténs betänkande.
Som skäl för förslaget att föra in bestämmelsen i regeringsformen anförs att inslaget av personval i valsystemet är av så grundläggande betydelse att principen bör komma till uttryck i grundlag. Även i fortsättningen skall emellertid de närmare bestämmelserna ges i vallagen. Den princip som slås fast bör gälla för alla allmänna val.
Motioner
Frågan om personval tas upp i två motioner som väckts med anledning av propositionen. I motion 1993/94:K17 av Ian Wachtmeister och Harriet Colliander (nyd) anser motionärerna att personval skulle vitalisera demokratin och motverka fastlåsningar i åsikter och handlingsstrategier inom partierna. De anser att en bättre personvalsmodell kommer att förhindras av den föreslagna grundlagsbestämmelsen och yrkar därför avslag på propositionen med begäran att riksdagen i stället beslutar sådan ändring i regeringsformen att val till riksdagen skall ske i form av personval i stället för partival. Sten Andersson i Malmö (m) ifrågasätter i motion 1993/94:K16 i stället fördelarna med personvalsinslaget. Han varnar för korruption och ekonomiskt beroende av bidragsgivare och anser att det inte går att utesluta att politikerna kan bli mindre oberoende. Vidare efterlyser han en analys av fördelarna med ökat personvalsinslag.
Från allmänna motionstiden 1993 finns också två motioner om personval. Martin Nilsson m.fl. (s) anser i motion 1992/93:K218 att det skall vara möjligt både att ge en ren partiröst och att personrösta på av partierna nominerade kandidater. Motionärerna begär därför att möjligheterna ökas till personval inom det starka partisystemets ram (yrkande 3). I motion 1992/93:K321 av Ulf Kristersson m.fl. (m, s), som rör riksdagsledamöternas ställning och riksdagens arbetsformer, tas också frågan om personval upp. I denna del anser motionärerna att det skall vara ett personligt förtroendeuppdrag att vara riksdagsman, ett sätt för väljarna att medvetet lägga makt och ansvar för det gemensamma på någon som de har förtroende för och att Personvalskommitténs förslag måste innebära en dramatisk förändring och verkliga personvalsinslag.
Utskottets bedömning
Med regeringens förslag blir, förutom det grundläggande partivalsmoment som redan finns i det svenska valsystemet, personröstningsmomentet grundlagsreglerat. Genom ett sådant system får väljarna bättre möjlighet att påverka vilka personer som skall representera dem, och detta bör kunna bidra till ett stigande intresse hos såväl politiker som allmänheten inför en valrörelse. Utskottet är dock medvetet om att ett större inslag av personval kan medföra risker för oönskade bindningar mellan enskilda kandidater och stora bidragsgivare. Utvecklingen måste därför följas med uppmärksamhet.
Utskottet tillstyrker med det anförda propositionen i denna del och avstyrker motionerna 1993/94:K16, 1993/94:K17, 1992/93:K218 yrkande 3 och 1992/93:K321 i denna del.
Samband mellan mandat och parti
Motioner
Den personvalet närliggande frågan om ett riksdagsmandat bör anses knutet till partiet eller individen, när en riksdagsledamot som kommit in i riksdagen för ett visst parti lämnar detta under pågående mandatperiod, tas också upp i två motioner från allmänna motionstiden 1993. I motion 1992/93:K215 av Bengt Silfverstrand och Jan Andersson (s) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av regeringsformens bestämmelser vad avser riksdagsmandatets knytning till individ resp. parti, och i motion 1992/93:K220 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) yrkas ett tillkännagivande om att reglerna måste ändras så att den som lämnar sitt parti i riksdagen samtidigt blir tvungen att ställa sin plats som riksdagsledamot till förfogande.
Tidigare utskottsbehandling
Frågan om sambandet mellan mandat och parti behandlades av utskottet under riksmötet 1983/84. I betänkande KU 1983/84:26 ville utskottet framhålla att det svenska valsystemet utmärks av att väljarna röstar på parti snarare än på person. Varje mandat är emellertid knutet till en viss individ. Ingen ledamot av riksdagen kan utom i vissa undantagsfall tvingas att mot sin vilja frånträda sitt mandat. Det föreliggande motionsförslaget bröt mot denna grundläggande princip, och utskottet avstyrkte motionen.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller bedömningen att en skyldighet för en riksdagsledamot att ställa sin riksdagsplats till förfogande om han eller hon lämnar sitt parti under pågående valperiod skulle bryta mot den grundläggande principen att ingen riksdagsledamot utom i vissa undantagsfall kan tvingas att mot sin vilja frånträda sitt mandat. Utskottet avstyrker därmed motionerna 1992/93:K215 och 1992/93:K220.
Antalet ledamöter i riksdagen
Gällande bestämmelser med bakgrund
Enligt 3 kap. 1 § regeringsformen består riksdagen av en kammare med 349 ledamöter.
Författningsutredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1963:17) Sveriges statsskick att vid övergång till enkammarriksdag antalet ledamöter i riksdagen skulle reduceras från dåvarande 383 till 290. Enligt utredningens mening skulle man då trots reduktionen få lika fullständig representation som man hade i andra jämförbara länder. Vid remissbehandlingen av utredningens förslag var meningarna starkt delade om det lämpliga antalet ledamöter.
Grundlagberedningen ansåg i sitt betänkande (SOU 1967:26) Partiell författningsreform att det fanns anledning att gå fram med försiktighet om man ville begränsa antalet ledamöter i en enkammarriksdag. Enligt beredningen skulle en begränsning sannolikt gå ut framför allt över glesbygdernas representation. Vid en avvägning mellan de skilda synpunkter som framförts kom beredningen för sin del till uppfattningen att enkammarriksdagen borde bestå av 350 ledamöter.
Frågan om den nya riksdagens ledamotsantal blev föremål för en omfattande debatt. Konstitutionsutskottet (KU 1968:20) konstaterade att det även inom utskottet funnits delade meningar, men att flertalet ledamöter funnit sig böra godta den kompromiss som träffats av Grundlagberedningens majoritet.
I Grundlagberedningens betänkande (SOU 1970:17) Ersättare för riksdagsledamöterna väcktes tanken att ett införande av ett ersättarsystem borde kombineras med en sänkning av riksdagens ledamotsantal. Beredningen fann dock att det angelägna i en nära och levande kontakt mellan väljare och valda bjöd till försiktighet inför tanken att minska ledamotsantalet.
Föredragande statsrådet anförde i samband med förslaget om införande av ersättare (prop. 1972:66) att det enligt hans mening inte fanns anledning att koppla samman ersättarfrågan med den större frågan om lämpligt antal riksdagsledamöter. Han tillfogade att den senare frågan varken kunde eller borde bedömas uteslutande eller ens huvudsakligen under hänsynstagande till arbetsförhållandena i riksdagen. Andra faktorer som t.ex. hänsynen till möjligheterna att bereda olika landsdelar allsidig representation i riksdagen måste enligt föredragande statsrådet väga tyngre. Utskottet (KU 1972:30) kunde för sin del ansluta sig till denna ståndpunkt. Enligt utskottets mening borde därför inte frågan om riksdagens ledamotsantal tas upp till prövning i det sammanhanget.
Antalet ledamöter i riksdagen ändrades vid antagandet av 1974 års regeringsform till 349.
Folkstyrelsekommittén ansåg i betänkandet (SOU 1987:6) Folkstyrelsens villkor att antalet ledamöter i riksdagen inte gärna kunde minskas om man ville behålla en rimlig representation även för de rena glesbygdsområdena.
Utredningsbetänkande m.m.
Ekonomikommissionen föreslår i sitt betänkande (SOU 1993:16) Nya villkor för ekonomi och politik att antalet riksdagsledamöter minskas, förslagsvis till hälften. En mindre riksdag skulle enligt kommissionen bli mer effektiv och handlingskraftig, bl.a. genom att sektorsspecialiseringen inte kan drivas så långt. I regeringens proposition 1993/94:25 om inriktningen av den ekonomiska politiken meddelas att regeringen inom ett tiotal områden inte delar kommissionens analys och inte avser att lägga fram förslag, och att detta gäller bl.a. förslaget att minska antalet riksdagsledamöter.
Motioner
I fyra motioner tas frågan upp om att minska antalet riksdagsledamöter.
Jerzy Einhorn (kds) anför i motionerna 1992/93:K201 och 1993/94:K203 att Sverige jämfört med andra länder har ett i förhållande till sin folkmängd stort antal riksdagsledamöter. Motionären har intrycket att riksdagsarbetet skulle effektiviseras om antalet minskas till förslagsvis 251, och han begär att en utredning görs om önskvärt antal riksdagsledamöter.
Daniel Tarschys (fp) anser i motion 1992/93:K204 att "vi är för många" och yrkar att riksdagen beslutar om sådan ändring i regeringsformen att antalet riksdagsledamöter från 1997 års val minskas till 299.
Även i motion 1992/93:K321 av Ulf Kristersson m.fl. (m, s), som rör riksdagsledamöternas ställning, tas frågan om antalet ledamöter upp. Motionärerna anser i denna del att antalet ledamöter bör halveras.
Tidigare utskottsbehandling
Utskottet behandlade motioner om att minska antalet riksdagsledamöter i sitt betänkande 1989/90:KU12 och delade därvid Folkstyrelsekommitténs uppfattning att antalet ledamöter i riksdagen inte gärna kunde minskas om man ville behålla en rimlig representation även för de rena glesbygdsområdena. Utskottet pekade på att det framgått bl.a. av de studier som utförts för Folkstyrelsekommitténs räkning att kraven på och önskemålen om deltagande av riksdagsledamöter i sammankomster och andra aktiviteter i valkretsarna ökat starkt under senare år. Ett minskat antal ledamöter i riksdagen skulle göra det ännu svårare för framför allt ledamöterna från de mindre partierna att tillfredsställa dessa önskemål om deltagande i verksamhet i valkretsarna. Utskottet avstyrkte föreliggande motioner.
När utskottet senast behandlade frågan (1992/93:KU5) hänvisade utskottet inledningsvis till att det lämpliga antalet ledamöter i riksdagen behandlats av en rad författningsutredningar. Utskottet erinrade om att det gällande antalet mandat härrör från den partiella författningsreformen 1969--1970, 1974 modifierat till 349 för att undvika parlamentariska dödlägen, och att antalet avspeglar den strävan som fanns att minska antalet ledamöter jämfört med tvåkammarsystemet. Utskottet påpekade att motioner om minskat antal ledamöter vid flera tillfällen under senare tid avstyrkts av utskottet, varvid utskottet instämt i den bedömning som Folkstyrelsekommittén presenterat. Utskottet bedömde att frågan om riksdagsledamöternas antal kunde komma att beröras i pågående samtal mellan de politiska partierna, och utskottet ansåg att det i avvaktan på att dessa samtal slutfördes inte fanns anledning för utskottet att ta något initiativ i anledning av då föreliggande motionsyrkanden.
Utskottets bedömning
Enligt utskottets mening medför en minskning av antalet riksdagsledamöter, under förutsättning att den är mer än helt marginell, svårighet att behålla såväl en rimlig partirepresentation som en representation över huvud taget från olika delar av landet. Som utskottet tidigare påpekat skulle också ett minskat antal ledamöter göra det ännu svårare för framför allt ledamöterna från de mindre partierna att tillfredsställa önskemål om deltagande i sammankomster och andra aktiviteter i valkretsarna. Utskottet avstyrker motionerna 1992/93:K201, 1992/93:K204 och 1992/93:K321 i denna del.
Rösträtt i val
Gällande bestämmelser m.m.
Förutsättningarna för rösträtt i riksdagsval anges i 3 kap. 2 § regeringsformen. För att ha rösträtt krävs svenskt medborgarskap och en uppnådd ålder av 18 år. Den som uppfyller dessa krav och är bosatt i landet har rösträtt enligt regeringsformen. För den som inte är bosatt i landet finns bestämmelser i lag, även om riksdagen har antagit som vilande ett förslag om grundlagsreglering av utlandssvenskarnas rösträtt. Vid utskottsbehandlingen av förslaget reserverade sig s-ledamöterna, och vid omröstningen i kammaren röstade s- och v-ledamöterna mot förslaget. -- Frågan om rösträtt föreligger avgörs på grundval av en före valet upprättad röstlängd.
Rösträttsåldern
Motion
1993/94:K705 av Birger Andersson (c) vari yrkas att riksdagen beslutar om sådan ändring i 3 kap. 2 § regeringsformen att rösträttsåldern sänks till 16 år. Som skäl till förslaget anför motionären bl.a. att en sänkt rösträttsålder skulle kunna minska de politiska ungdomsförbundens svårigheter att få ungdomar att engagera sig i politiskt arbete.
Bakgrund till gällande bestämmelse
Rösträttsåldern sänktes, liksom den civilrättsliga myndighetsåldern, från 21 till 20 år 1969. Genom 1974 års regeringsform sänktes rösträttsåldern ytterligare till nuvarande 18 år. Som skäl framhölls bl.a. (prop. 1973:90 s. 162 f.) att samhällsutvecklingen fört med sig att ungdomen i allmänhet hade större insikter i sociala, politiska och ekonomiska frågor än tidigare och att en sänkning av rösträttsåldern borde kunna medverka till att rikta ungdomens intresse i samhällsfrågor till den politiska aktivitet som hade den representativa demokratin och dess olika organ som bas. Det ansågs samtidigt värdefullt att bevara sambandet mellan rösträttsåldern och myndighetsåldern, som sänktes till 18 år genom en ändring i föräldrabalken år 1974.
Utskottets bedömning
Utskottet anser inte att det finns skäl att sänka rösträttsåldern under den ålder som nu gäller för rösträtt och i civilrättsligt avseende. Utskottet avstyrker motion 1993/94:K705.
Medborgarskapskravet
Motioner
I fyra liknande motionsyrkanden -- 1992/93:K207 yrkande 4, 1992/93:Ju618 yrkande 10, 1993/94:K210 yrkande 3 och 1993/94:Sf616 yrkande 8 -- begär Gudrun Schyman m.fl. (v) att regeringen snarast skall förelägga riksdagen ett förslag om rösträtt för invandrare i riksdagsval, oberoende av medborgarskap. Motionärerna anser att rösträtt i riksdagsval på samma grunder som i kommunala val är ett viktigt led i invandrares integrering i det svenska samhället.
Liknande synpunkter i fråga om nordiska medborgare som bor i Sverige framförs i motion 1992/93:K216 av Ingrid Näslund (kds). I motionen begär hon en utredning i frågan.
Tidigare utskottsbehandling
Vid sin senaste behandling av frågor om rösträtt för invandrare (1992/93:KU5) erinrade utskottet om bl.a. följande. 1983 års Rösträttskommittés i betänkandet (SOU 1984:11) Rösträtt och medborgarskap framlagda förslag om rösträtt i riksdagsval för medborgare i övriga nordiska länder efter tre års kyrkobokföring föranledde ingen åtgärd, då någon överenskommelse med andra länder avseende dubbel rösträtt inte kunde ingås. Ett i Nordiska rådet diskuterat förslag om rösträtt men inte valbarhet vid val till det nationella parlamentet för de medborgare som flyttat till ett nordiskt grannland har inte förts vidare. -- Medborgarbestämmelser och politiska rättigheter är under omprövning i flera länder, bl.a. som en följd av internationalisering och den europeiska integrationen. -- Motionsyrkanden i frågan hade tidigare avstyrkts med hänvisning till Medborgarskapskommittén, som undersökte sambandet mellan rösträtt och medborgarskap. Kommitténs arbete avslutades år 1988.
Utskottet noterade att utredningar om sambandet mellan medborgarskap och rösträtt inte föranlett någon åtgärd, att rösträtt vid val till riksdagen tillkommer svensk medborgare och att möjlighet för invandrare att erhålla medborgarskap successivt underlättats genom lagstiftningen om naturalisation. Utskottet avstyrkte med hänvisning till detta det föreliggande motionsyrkandet.
Utskottets bedömning
Utskottet noterar att utredningar om sambandet mellan medborgarskap och rösträtt inte föranlett någon åtgärd från regeringen. Utskottet noterar vidare att rösträtt vid val till riksdagen tillkommer svensk medborgare och att möjligheten för invandrare att erhålla svenskt medborgarskap successivt underlättats genom lagstiftningen om naturalisation. Utskottet vidhåller således sin tidigare uppfattning i denna fråga och avstyrker motionerna 1992/93:K207 yrkande 4, 1992/93:K216, 1992/93:Ju618 yrkande 10, 1993/94:K210 yrkande 3 och 1993/94:Sf616 yrkande 8.
Folkomröstningsinstitutet
Gällande bestämmelser
Bestämmelser om folkomröstning finns i 8 kap. regeringsformen och i riksdagsordningen. I 8 kap. 4 § regeringsformen anges att föreskrifter om rådgivande folkomröstning i hela riket och om förfarandet vid folkomröstning i grundlagsfråga meddelas genom lag. I 8 kap. 15 § regeringsformen, som innehåller bestämmelser om stiftande av grundlag, anges förutsättningarna för att folkomröstning om vilande grundlagsförslag skall anordnas och ges föreskrifter om folkomröstningen.
För att folkomröstning om vilande grundlagsförslag skall anordnas, krävs bl.a. att minst en tredjedel av riksdagens ledamöter röstar för sådan omröstning. Folkomröstningen skall hållas samtidigt med val till riksdagen. Vid omröstningen får de delta som har rösträtt vid valet. Förslaget faller, om de flesta av dem som deltar i omröstningen röstar mot förslaget och de är fler än hälften av dem som har avgett godkända röster vid riksdagsvalet. Om förslaget inte faller, tar riksdagen upp det till slutlig prövning.
I 10 kap. regeringsformen, som gäller förhållandet till andra stater, hänvisas till bestämmelserna om s.k. beslutande folkomröstning.
Enligt 10 kap. 2 § får regeringen inte ingå en för riket bindande internationell överenskommelse utan att riksdagen har godkänt den, om överenskommelsen förutsätter att lag ändras eller upphävs eller att ny lag stiftas eller om den i övrigt gäller ett ämne i vilket riksdagen skall besluta. Om särskild ordning är föreskriven för det riksdagsbeslut som förutsätts, skall samma ordning iakttas vid godkännandet av överenskommelsen. Ett internationellt fördrag, som i sig förutsätter ändringar i grundlag, måste alltså, om inte grundlagen hunnit bli ändrad innan godkännande skall ske, godkännas i samma form som gäller för grundlagsändring. Det innebär att, om en tredjedel av riksdagen så beslutar, kan i denna situation också ett internationellt fördrag som sådant bli föremål för beslutande folkomröstning.
10 kap. 5 § gäller överlåtelse av beslutanderätt till mellanfolklig organisation. En överlåtelse förutsätter beslut enligt de regler som gäller för ändring av grundlag. Visserligen kan, om beslut i denna ordning inte kan avvaktas, riksdagen besluta om överlåtelse om minst fem sjättedelar av de röstande och minst tre fjärdedelar av ledamöterna förenar sig därom. Om en sådan majoritet inte finns och en tredjedel av ledamöterna beslutar att vänta över ett val och också ordna en folkomröstning kring överlåtelseförslaget, utlöses en folkomröstning.
Bestämmelser i ämnet finns vidare i folkomröstningslagen (1979:369). Inför rådgivande folkomröstning skall i särskild lag anges den fråga som skall ställas till folket samt tidpunkten för omröstningen (18 §).
Motioner
Gudrun Schyman m.fl. (v) tar upp frågan om folkomröstningsinstitutet i motioner såväl från allmänna motionstiden 1993 som allmänna motionstiden 1994. I motion 1992/93:K207 anser motionärerna att det i samband med debatten om folkomröstning om EG-medlemskap blivit tydligt att inget alternativ som grundlagen erbjuder är tillfredsställande. Om folkomröstningen hålls separat från riksdagsval kan den bara vara rådgivande, och erfarenheten säger då enligt motionärerna att riksdagen mycket väl kan fatta ett annat beslut än utslaget i folkomröstningen ger. Skall folkomröstningen vara beslutande måste den gälla vilande grundlagsförslag. En möjlighet vore enligt motionärerna att genomföra beslutande folkomröstningar skilda från riksdagsvalet och utan direkt koppling till valdeltagandet i närmast föregående riksdagsval, även om någon spärr mot att folkomröstningen skall kunna bli beslutande vid alltför lågt deltagande torde behövas. Motionärerna begär att frågan om förstärkning av folkomröstningsinstitutet skall utredas (yrkande 10). I motion 1993/94:K210 begär motionärerna att en parlamentarisk utredning skall tillsättas med uppdrag att ta fram förslag om att förstärka folkomröstningsinstitut (yrkande 2).
Även i motion 1992/93:K208 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c) begärs en översyn av reglerna om folkomröstning. I motionen redogörs för gällande ordning. Motionärerna framhåller att det är mycket angeläget att folkomröstningsinstitutet har en sådan utformning att det kan tillämpas på ett meningsfullt sätt. De anser att det i detta avseende finns stora brister. Möjligheten att göra omröstningar formellt beslutande är begränsad. Vid rådgivande omröstningar kan, som skedde vid kärnkraftsomröstningen 1980, flera alternativ förekomma och därigenom inget alternativ få majoritet. Tvister om hur omröstningsresultat skall tolkas minskar effekten av folkomröstningen och tilltron från allmänhetens sida till de beslutandes ärliga vilja. Motionärerna anser att de erfarenheter som vunnits i vårt land och andra länder under efterkrigstiden skall sammanställas, utvärderas och läggas till grund för nya regler om folkomröstning. Det naturliga bör vara att omröstningarna skall vara beslutande, vilket de är i flertalet andra länder. Det som ligger närmast till hands är enligt motionärerna att anknyta till de regler som nu gäller för folkomröstningar i grundlagsfrågor men utan den bindning till bl.a. de tidsregler och den knytning till de allmänna valen som där gäller. I ett avseende förefaller det särskilt lämpligt att ha liknande regler, nämligen så att riksdagen först skall fatta ett beslut men detta beslut på vissa villkor skall kunna gå till folkomröstning. Vilket minoritetsskydd som bör byggas in vad gäller andra frågor än grundlagsfrågor kan behöva övervägas ytterligare, liksom om alla frågor under alla omständigheter skall kunna gå till omröstning, eller om en riksdagsmajoritet i vissa fall skall kunna förhindra detta.
Utredningsbetänkanden m.m.
Frågan om en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet diskuterades i Folkstyrelsekommitténs betänkande (SOU 1987:6) Folkstyrelsens villkor. Kommittén, som ville slå vakt om de politiska partiernas centrala ställning i vår demokrati och ansåg att partiernas ansvar inför väljarna så småningom skulle urholkas om folkomröstningar skulle bli ett normalt inslag i vårt styrelseskick, föreslog inga ändringar i gällande regler.
I Lokaldemokratikommitténs betänkande (SOU 1993:90) Lokal demokrati i utveckling ges en översikt över regler om lokala folkomröstningar i andra länder i Europa.
Frågan om folkomröstning om EG-anslutning har diskuterats i Grundlagsutredningens inför EG betänkande (SOU 1993:14) EG och våra grundlagar. Utredningen lämnar inte några uttryckliga förslag om vilket slag av folkomröstning som bör hållas eller om när den bör äga rum. Utredningen framhåller dock att, oberoende av vilken form av omröstning som väljs, bör klara alternativ ställas mot varandra och att omröstningen bör gälla frågan om medlemskap, baserat på ett färdigförhandlat förslag till avtal.
Tidigare utskottsbehandling
Frågor om folkomröstningsinstitutet behandlades av utskottet senast i dess betänkande 1992/93:KU5. Utskottet angav att den svenska grundlagen baseras på den representativa demokratins principer men att folkomröstningar kan genomföras. Utskottet hänvisade till att det vid flera tillfällen tidigare (1990/91:KU1 och 32) förklarat att ett vidgat bruk av folkomröstningar kan försvaga det parlamentariska styrelseskicket och motverka strävandena att stärka riksdagens ställning. Utskottet fann ingen anledning att frångå sina tidigare ställningstaganden om användningen av konsultativa folkomröstningar.
Utskottets bedömning
Såsom anförs i motionerna finns brister i nuvarande folkomröstningsinstitut. En sådan brist är att möjligheten att göra omröstningar formellt beslutande är begränsad. Genom att flera alternativ än två kan förekomma vid en omröstning kan resultatet bli att inget alternativ får absolut majoritet, och tvister kan då uppstå om hur resultatet skall tolkas. Det finns enligt utskottets uppfattning anledning att sammanställa och utvärdera erfarenheter av folkomröstningar i Sverige och i andra länder. Sammanställningen bör ligga till grund för en översyn av gällande regler och ett övervägande av behovet av nya regler. Övervägandena bör innefatta frågan hur nära bestämmelserna bör anknyta till de regler som nu gäller för folkomröstningar i grundlagsfrågor och frågan om vilket minoritetsskydd som behövs. Det anförda bör med bifall till motion 1992/93:K208 och med anledning av motionerna 1992/93:K207 yrkande 10 och 1993/94:K210 yrkande 2 ges regeringen till känna.
Allmän grundlagsöversyn m.m.
De centrala bestämmelserna om landets styrelse finns, som nämnts ovan, i regeringsformen. Nuvarande bestämmelser hänför sig till genomgripande grundlagsreformer som genomfördes åren 1969--1970 -- enkammarriksdagen, förändrat valsystem och gemensam valdag -- samt 1974 -- regeringsformen m.m. Därefter har en utbyggnad av fri- och rättighetsskyddet i 2 kap. regeringsformen genomförts.
Motioner
I två motioner behandlas förslag till större författningsreformer.
Martin Nilsson m.fl. (s) framhåller i motion 1992/93:K218 vikten av att författningen garanterar grundläggande fri- och rättigheter och av att demokratin sidoordnas friheten och jämlikheten. Författningstekniska lösningar bör väljas som inte bara tillgodoser de formella kraven på en demokrati utan också främjar rättvisa beslut, effektivt offentligt beslutsfattande och stort deltagande av medborgarna. Motionärerna begär att en författningspolitisk utredning skall tillsättas (yrkande 1).
Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) anser i motion 1992/93:K222 att en ny grundlag bör renodla riksdagens och regeringens roller och befästa skyddet för medborgarnas frihet och personliga integritet. Motionärerna anser bl.a. att personval till riksdagen och direkt val av statsminister bör införas. De föreslår att en grundlagsutredning skall tillsättas med sikte på att låta svenska folket ta ställning till en samlad ny grundlag för 2000-talet (yrkande 1).
I detta sammanhang behandlas också två motioner av Gudrun Schyman m.fl. (v), som tar upp mer allmänna demokratifrågor. I motion 1993/94:K210 anförs att demokrati hänger ihop med den sociala och ekonomiska utvecklingen och att ökade ekonomiska och sociala klyftor också medför ökade skillnader i möjlighet att fylla de demokratiska rättigheterna med innehåll. En ekonomisk och social utjämningspolitik, en aktiv kamp för att få ned arbetslösheten, och en förkortning av arbetstiden och andra åtgärder för att få ner stressen i tillvaron är enligt motionärerna viktiga led i en politik för demokratins fördjupning. Likaså anser de att privatisering och kommersialisering av offentlig verksamhet måste stoppas. De begär ett tillkännagivande om betydelsen av att politiken inriktas mot ett jämlikt samhälle med allas rätt till arbete och en kortare arbetstid för att demokratin skall kunna utvecklas och fördjupas (yrkande 1). I motion 1992/93:K207 anförs att de underprivilegierades politiska resurser måste stärkas och ett tillkännagivande begärs om nödvändigheten av detta (yrkande 1). Motionärerna anför vidare att ökade inslag av marknadsstyrning i ekonomin kombinerade med större ojämlikhet vad gäller inkomster och förmögenhet bidrar till att makten över samhällsutvecklingen blir mer ojämnt fördelad och att minskad arbetslöshet och inkomstutjämning stärker demokratin. De begär ett tillkännagivande om vad som anförts om hur arbetslöshet, ökade ekonomiska klyftor i samhället och privatiseringar påverkar demokratin (yrkande 2).
Vidare behandlas i detta sammanhang motion 1993/94:K807 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, m, c, kds, v). Motionärerna pekar på att förtroendet för politiker tycks ha sjunkit stadigt under senare årtionden och att det är allvarligt om gapet mellan medborgare och folkvalda vidgas. Motionärerna vill få till stånd en självkritisk granskning av det politiska uppträdandet när man som politiker strävar efter att få och utöva makten och att söka finna orsakerna till misstron mot politiker. De pekar på att en grupp riksdagsledamöter från samtliga riksdagspartier under innevarande riksdagsår fört debatten om etiken i politiken vid seminarier, i artiklar och i en särskild tidning "Etik i politiken". För att komma vidare anser de dock att en parlamentariskt sammansatt utredning bör tillsättas för att pröva hur förtroendet för politiker skall kunna höjas och begär ett tillkännagivande härom.
Utredningsbetänkanden m.m.
Under innevarande valperiod har, som delvis berörts ovan, olika kommittéer avlämnat bl.a. följande betänkanden: Ekonomikommissionens betänkande (SOU 1993:16) Nya villkor för ekonomi och politik, Personvalskommitténs betänkande (SOU 1993:21) Ökat personval samt Fri- och rättighetskommitténs betänkande (SOU 1993:40) Fri- och rättighetsfrågor. Vidare har avlämnats betänkanden rörande grundlagarna och EG, dels Grundlagsutredningens inför EG betänkande (SOU 1993:14) EG och våra grundlagar, dels Justitiedepartementets promemoria (Ds 1993:36) Våra grundlagar och EG -- förslag till alternativ.
Förslag har i december förelagts riksdagen om viktiga förändringar i vår grundlag; förutom den i detta betänkande behandlade propositionen, även bl.a. prop. 1993/94:114 om grundlagsändringar inför ett svenskt medlemskap i Europeiska unionen och 1993/94:117 om inkorporering av Europakonventionen och andra fri- och rättighetsfrågor. Fri- och rättighetskommittén beräknas avge sitt slutbetänkande i juni 1994.
År 1990 avlämnade Maktutredningen sitt huvudbetänkande (SOU 1990:44) Demokrati och makt i Sverige. Utredningen hade haft i uppdrag att analysera fördelningen av makt och inflytande inom olika områden av det svenska samhället. Utredningen var sammansatt av forskare från olika discipliner och hade till uppgift att fördjupa kunskaperna om den svenska demokratins villkor, om medborgarnas möjligheter att påverka sina levnadsvillkor och om de faktorer som skapar makt att forma morgondagens Sverige. Utredningens direktiv hade rest ett antal centrala frågor om makten i det svenska samhället. Vilken betydelse har skillnader i levnadsvillkor och fördelningen av olika resurser för medborgarnas faktiska möjligheter att delta i samhällets beslutsprocesser? Hur fördelas maktresurser och inflytande inom olika områden av svenskt samhällsliv? Hur påverkar samhällsutvecklingen olika former av maktutövning? Utredningen framhåller att någon heltäckande beskrivning inte kan ges om de frågor om demokrati, makt och samhällsutveckling som formuleras i direktiven. I huvudbetänkandet diskuteras mot bakgrund av de pågående förändringarna inom ett antal centrala samhällsområden några av demokratins principiella problem och dilemman. Sålunda tas i olika kapitel upp frågor om opinionsbildningen, om genussystemet, om makten över kapitalet, om de organiserade intressena, om medborgarna och politiken, om den offentliga sektorn, om makten över marknaderna, om makteliten, om yttre krafter samt om makt och demokrati under förändrade villkor.
Tidigare utskottsbehandling
Utskottet uttryckte vid sin behandling av författningsfrågor under 1990/91 års riksmöte det angelägna i att den författningspolitiska debatten fortsatte i syfte att uppnå breda politiska lösningar (1990/91:KU1 och KU32).
Vid sin behandling av frågan under förra riksmötet (se 1992/93:KU5) hänvisade utskottet till att det författningspolitiska arbetet fortgick på två parallella vägar, nämligen dels genom politiska samtal mellan partierna, dels genom behandling i flera separata utredningar. Med hänvisning till att det, när författningsfrågor utreds, alltid föreligger en strävan att uppnå breda och samlande lösningar och till att regeringen förklarat att detta är avsikten med partisamtalen, avvaktade utskottet denna beredning och avstyrkte föreliggande motioner.
Utskottets bedömning
Under år 1993 har, som ovan redovisats, lämnats utredningsbetänkanden i flera grundlagsfrågor, och propositioner har också avlämnats till riksdagen. Utskottet anser inte att det nu finns anledning till ytterligare utredningar av det slag som begärs i motionerna 1992/93:K218 yrkande 1 och 1992/93:K222 yrkande 1. Utskottet avstyrker motionsyrkandena.
De frågor som berörs i motionerna 1992/93:K207 yrkandena 1 och 2 och 1993/94:K210 yrkande 1 är av central betydelse för demokratin, och utskottet anser det vara värdefullt att de diskuteras i en fri och öppen debatt. Utskottet avstyrker motionsyrkandena.
Utskottet anser det vidare viktigt att diskussionen om etik i politiken förs inom och mellan partierna och i den allmänna debatten. Utskottet avstyrker däremot förslaget i motion 1993/94:K807 om tillsättande av en särskild parlamentarisk utredning.
Finansbemyndigande
Gällande bestämmelser m.m.
9 kap. regeringsformen innehåller bestämmelser om finansmakten. Bl.a. anges i 2 § att statens medel inte får användas på annat sätt än riksdagen har bestämt. Riksdagen bestämmer om användningen av statsmedel för skilda behov genom budgetreglering, men riksdagen får också bestämma att medel tas i anspråk i annan ordning. I 7 § anges att riksdagen i samband med budgetreglering eller annars kan besluta riktlinjer för viss statsverksamhet för längre tid än anslag till verksamheten avser och i 10 § att regeringen inte utan riksdagens bemyndigande får ta upp lån eller i övrigt ikläda staten ekonomisk förpliktelse.
Med stöd av finansfullmakten kan regeringen, om arbetsmarknadsläget kräver det, omedelbart besluta om utgifter för vissa sysselsättningsskapande åtgärder trots att särskilda medel inte har anvisats på statsbudgeten för ändamålet. Den beloppsmässiga omfattningen av detta bemyndigande omprövas varje år. Enligt givna bemyndiganden får finansfullmakten användas för vissa specificerade ändamål.
Inom försvarssektorn används beställningsbemyndiganden för att styra materielanskaffningen. Genom ett sådant bemyndigande ger riksdagen regeringen fullmakt att medge att varor och tjänster beställs upp till ett visst totalbelopp, men utan hänsyn till det aktuella budgetåret.
I lagen (1988:1387) om statens upplåning anges för vilka ändamål regeringen eller efter regeringens bestämmande Riksgäldskontoret får ta upp lån till staten. Dessa ändamål är bl.a. att finansiera löpande underskott i statsbudgeten och andra utgifter som grundar sig på riksdagens beslut samt att tillhandahålla sådana krediter och fullgöra sådana garantier som riksdagen beslutat om. Lån får tas upp endast efter särskilt bemyndigande som lämnas av riksdagen för ett budgetår i sänder. Lånebemyndigandet är beloppsmässigt opreciserat.
Motion
I motion 1992/93:K219 av Daniel Tarschys (fp) yrkas att riksdagen beslutar om en översyn av utformningen av riksdagens finansbemyndiganden -- de beslut riksdagen fattar inom ramen för finansmakten, i synnerhet 7 och 10 §§ i 9 kap. regeringsformen.
Motionären anför att riksdagens beslut den 18 december 1992 om åtgärder för att stärka det finansiella systemet inrymde det största finansbemyndigande som riksdagen någonsin har givit regeringen. Motionären utgår från att regeringen själv överväger behovet av preciseringar och begränsningar av bemyndigandet, och uppmärksammar i stället främst en mer principiell konstitutionell fråga, nämligen om det är ändamålsenligt att finansbemyndiganden kan ges utan krav på lagform. En olycklig effekt av den rådande formlösheten är enligt motionären svårigheten att hålla ordning på alla de bemyndiganden som är givna, en annan är att tolkningen kan försvåras. En särskild omständighet är att bemyndigandets innebörd och omfång är av stort intresse inte enbart för dess direkta adressat, dvs. regeringen, utan också för många andra ekonomiska aktörer.
Bakgrund
I proposition 1992/93:135 om åtgärder för att stärka det finansiella systemet föreslog regeringen att staten skulle garantera att banker och vissa kreditinstitut kan fullgöra sina förpliktelser i rätt tid samt att regeringen skulle bemyndigas att besluta om stödåtgärder som säkerställer detta åtagande. I propositionen utsades att de statliga åtagandena skulle komma att bli omfattande och kunna uppgå till åtskilliga miljarder kronor, men att det inte "nu" gick att beräkna kostnaden för åtagandena. Riksdagen föreslogs därför bemyndiga regeringen att besluta om stöd till banker och andra kreditinstitut i erforderlig omfattning. Med hänsyn till att regeringen kunde väntas göra betydande åtaganden för statens räkning med stöd av det begärda bemyndigandet aviserades att regeringen fortlöpande skulle hålla riksdagen informerad om vilka åtgärder som vidtas. Större enskilda åtaganden skulle riksdagen kunna informeras om under pågående riksmöte. Härutöver avsågs redovisningar lämnas årligen i budgetpropositionen fr.o.m. år 1994.
På tillstyrkande av näringsutskottet biföll riksdagen regeringens förslag i nämnda delar (1992/93:NU16, rskr. 440). Lagen (1993:765) om statligt stöd till banker och andra kreditinstitut trädde i kraft den 1 juli 1993.
Frågor om bankstödet m.m. behandlades även senare under riksmötet 1992/93. Med anledning av förslag i budgetpropositionen (prop. 1992/93:100 bil. 8) behandlades frågor om bankstödet m.m. i näringsutskottets betänkande NU24. En proposition (prop. 1992/93:245) om lagreglering av det statliga stödet till banker och andra kreditinstitut, m.m. behandlades i betänkandet NU35 och regeringens skrivelse 1992/93:251 med vidtagna åtgärder för att stärka det finansiella systemet i betänkandet NU37. -- Även till årets riksmöte har regeringen avlämnat en skrivelse med redogörelse för vidtagna åtgärder för att stärka det finansiella systemet (skr. 1993/94:61, NU7). Ytterligare redovisning ges i budgetpropositionen (1993/94:100, bil. 8).
Begärd utredning
Finansutskottet behandlade i sitt betänkande 1992/93:FiU30 frågan om på vilket sätt riksdagen skall utöva sin finansmakt. Utskottet påpekade att det finns motiv för att införa andra finansieringsformer för investeringar än via anslagsmedel men underströk att det är nödvändigt att i detta sammanhang beakta de krav som riksdagen ställer beträffande möjligheter till inflytande och överblick. Utskottet anförde vidare bl.a. att det hittills vedertagna sättet att genom anslagsbeslut fastställa en budgetreglering för nästkommande budgetår skulle behöva utvecklas vidare till att omfatta även investeringsbemyndiganden och liknande långsiktiga utgiftsåtaganden och att en närmare prövning därför borde göras av hur riksdagens finansmakt skall utformas. Utskottet ansåg att en utredning borde tillsättas med uppgift att se över hur utgifter för statliga investeringar skall tas upp i statsbudgeten och hur de skall redovisas. Det är därvid, framhöll utskottet, av stor vikt att inte endast strävan att förbättra den statliga redovisningen beaktas utan även hur riksdagens beslutsunderlag skall utformas. Vidare bör bedömningar göras av vad riksdagen skall ta ställning till och hur sådana utgifter skall finansieras. Utskottet ansåg även att den av utskottet förordade utredningen också bör överväga omfattningen av den statliga budgeten -- vilka principer som över huvud taget skall gälla för att statlig verksamhet skall redovisas över budgeten eller vid sidan av budgeten. -- Utskottet ansåg slutligen att riksdagen som sin mening borde ge regeringen till känna vad utskottet anfört om att utreda frågan om avgränsningar för statsbudgeten och i samband därmed överväga en uppdelning av statsbudgeten i drifts- och investeringsutgifter.
Riksdagen godkände vad finansutskottet anfört om att utreda frågan om statsbudgetens omfattning och uppdelningen av statens utgifter i en drift- och en kapitalbudget samt gav som sin mening regeringen detta till känna (rskr. 447 och 454).
I årets finansplan (prop. 1993/94:100, bil. 1) redovisas att det inom Finansdepartementet inletts ett utredningsarbete om hur statens inkomster, utgifter och förmögenhet bör budgeteras och redovisas samt att inom ramen för detta arbete behandlas hur de statliga investeringarna bör budgeteras och redovisas. Regeringen avser att successivt återkomma till riksdagen med en redovisning av resultatet av detta arbete.
Utskottets bedömning
Riksdagen har begärt en utredning om bl.a. statsbudgetens omfattning. Därvid påpekades att det är nödvändigt att beakta de krav som riksdagen ställer beträffande möjligheter till inflytande och överblick och att en närmare prövning bör göras av hur riksdagens finansmakt skall utformas. Utredningsarbete pågår också inom Finansdepartementet.
Utskottet anser att resultatet av den begärda utredningen skall avvaktas och avstyrker motion 1992/93:K219.
Riksbanksfrågor
Gällande bestämmelser
Riksbanken är enligt 9 kap. 12 § regeringsformen rikets centralbank med ansvar för valuta- och kreditpolitik. Den skall också främja ett säkert och effektivt betalningsväsende. Riksbanken är en myndighet under riksdagen. Den förvaltas av åtta fullmäktige, av vilka sju väljs av riksdagen. Valet avser riksdagens valperiod (8 kap. 6 § riksdagsordningen). Dessa sju riksdagsvalda väljer i sin tur en fullmäktig, som skall vara chef för Riksbanken. Riksbankschefen väljs för en tid av fem år. De riksdagsvalda fullmäktige väljer inom sig ordförande.
Motion
I motion 1992/93:K211 av Hans Göran Franck (s) framhålls att Riksbankens roll i den ekonomiska politiken har ökat under senare år. Motionären anser att demokratiskt valda politiker och inte marknadskrafterna skall bestämma om den viktiga avvägningen mellan inflation och sysselsättning och om valuta- och räntepolitiken i övrigt. Han hänvisar till att det inför anpassningen till EG pågår en översyn av riksbankslagen samt anför att det finns starka förespråkare för en avpolitisering av Riksbanken. Inom EG får nu centralbankerna en allt självständigare ställning i förhållande till regeringar och parlament. Enligt Maastrichtavtalet skall regeringar eller parlament inte kunna påverka beslut av centralbankerna. Detta anser motionären vara en farlig utveckling, som på allt sätt måste motverkas. Han hemställer att riksdagen skall besluta att Riksbankens inflytande över penning- och valutapolitiken skall vara politiskt förankrad i riksdagen (yrkande 1) och att riksbankschefens mandatperiod skall överensstämma med riksdagens (yrkande 2).
Utredningsbetänkanden m.m.
Riksbanksutredningen avlämnade under våren 1993 sitt betänkande (SOU 1993:20) Riksbanken och prisstabiliteten. Utredningens uppdrag var att analysera Riksbankens ställning och lämna förslag om mål och former för Riksbankens verksamhet i syfte att skapa en klar och ändamålsenlig ram för penningpolitiken. Enligt tilläggsdirektiv hade utredningen att lämna förslag som tillgodoser de krav som kan komma att ställas på penning- och valutapolitisk lagstiftning vid ett svenskt medlemskap i EG. I syfte att öka penning- och valutapolitikens effektivitet borde Riksbankens institutionella oberoende därvid stärkas.
Riksbanksutredningens förslag innebär bl.a. följande. Riksbanken skall även fortsättningsvis vara direkt underställd riksdagen, som också skall utse ledamöter i riksbanksfullmäktige. Riksdagen skall ange mål och ge andra föreskrifter i penning- och valutapolitiska frågor genom lag. Bankens ställning bör vara fristående i den meningen att riksdag och regering inte får bestämma hur den skall besluta i enskilda frågor. Riksbanken skall självständigt kunna förfoga över de penningpolitiska styrmedlen. Ökad självständighet för Riksbanken förutsätter att ett mål för dess verksamhet anges av riksdagen. Härigenom får penning- och valutapolitiken en demokratisk förankring. Målet för Riksbanken bör vara att värna penningvärdet. -- Sju fullmäktigeledamöter föreslås väljas av riksdagen för en sjuårig mandatperiod genom successiva val. De sju av riksdagen utsedda fullmäktigeledamöterna skall även fortsättningsvis på fem år välja en riksbankschef, som därtill tillika blir fullmäktig, samt två vice riksbankschefer, vilka kan tjänstgöra som suppleanter i fullmäktige. Valbarheten till fullmäktige begränsas. Bl.a. föreslås att en ledamot av fullmäktige inte samtidigt skall få vara ledamot av riksdagen. För att stärka den demokratiska kontrollen skall Riksbanken regelbundet inför riksdagen offentligt redovisa sin syn på penning- och valutapolitiken. -- I en reservation till betänkandet föreslog de två socialdemokratiska ledamöterna, med hänvisning till att tidpunkten just nu är ovanligt illa vald att fatta beslut i frågor som gäller penning- och valutapolitikens institutionella ram, att utredningen skulle avstå från att lägga fram ett sedvanligt slutbetänkande och i stället avsluta sitt arbete med att enbart lägga fram det underlags- och analysmaterial den hade utarbetat. Reservanterna framhöll vikten av att penningpolitik och finanspolitik står i samklang med varandra. De ansåg bl.a. att riksdagen utgör en god rekryteringsbas för riksbanksfullmäktige och att förslaget med sjuåriga mandatperioder för flertalet fullmäktige samtidigt som riksbankschefen skall utses på fem år inte har några större fördelar. -- Riksbankens ställning behandlas även i Ekonomikommissionens ovan nämnda betänkande Nya villkor för ekonomi och politik, och kommissionens förslag ligger i linje med Riksbanksutredningens.
I regeringens proposition 1993/94:25 om inriktningen av den ekonomiska politiken framhåller regeringen i samband med en redogörelse för förändringar till följd av Ekonomikommissionens förslag att en bred politisk enighet är nödvändig eller speciellt önskvärd på vissa områden och att detta gäller t.ex. Riksbankens ställning.
Vid de överläggningar som under hösten hållits mellan företrädare för riksdagspartierna har även frågan om Riksbankens ställning berörts.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att något förslag till ändring i regeringsformen med anledning av Riksbanksutredningens förslag inte har lagts fram för riksdagen inom den tid som gäller för förslag till grundlagsändringar som skall träda i kraft under nästa valperiod. Med hänsyn till önskemålet om bred politisk enighet vid en förändring av Riksbankens ställning utgår utskottet från att något sådant förslag inte heller läggs fram utan att sådan enighet nåtts. Utskottet anser därmed att motion 1992/93:K211 inte bör föranleda något uttalande av riksdagen. Utskottet avstyrker motionen.
Utrikesnämnden
Gällande bestämmelser m.m.
Regeringsformen innehåller i 10 kap. bestämmelser om förhållandet till andra stater. Bl.a. finns bestämmelser om Utrikesnämnden. Enligt 6 § skall regeringen dels hålla Utrikesnämnden underrättad om de utrikespolitiska förhållanden som kan få betydelse för riket och överlägga med nämnden om dessa så ofta det erfordras, dels i alla utrikesärenden av större vikt normalt överlägga med nämnden före avgörandet.
Enligt 7 § består Utrikesnämnden av talmannen samt nio andra ledamöter som riksdagen väljer inom sig, och närmare bestämmelser om nämndens sammansättning meddelas i riksdagsordningen. Val av ledamöter avser riksdagens valperiod (8 kap. 7 § riksdagsordningen).
Motion
I motion 1992/93:K222 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) påtalar motionärerna att utformningen av gällande bestämmelser gör det ytterligt svårt för små partier att få en plats i Utrikesnämnden, och att det måste ifrågasättas om inte nämnden kan ha spelat ut sin roll i en modern demokrati på väg ut i Europa. Motionärerna begär att Utrikesnämndens konstitutionella funktion och betydelse blir föremål för särskild utredning (yrkande 3).
Bakgrund
Utrikesnämnden inrättades som ett permanent organ genom en grundlagsändring år 1921. Mellan åren 1937 och 1971 rådde personalunion mellan nämnden och utrikesutskottet. I samband med att enkammarriksdagen infördes hävdes personalunionen, och antalet ledamöter i nämnden minskades från sexton till nio. Därvid åberopades "uppdragets särskilda förtroendekaraktär".
Utrikespolitiken är enligt 1974 års regeringsform, liksom tidigare, en regeringens styrelsefunktion. I samband med författningsreformen framhöll emellertid såväl Grundlagberedningen som föredragande statsrådet att utrikespolitikens betydelse för rikets säkerhet motiverade att riksdagen hade en vidsträckt insyn och ett starkt inflytande på detta område. I ett yttrande till konstitutionsutskottet (se KU 1976/77:36) angående riksdagens ställning i den utrikespolitiska beslutsprocessen erinrade utrikesutskottet om att ett flertal former för riksdagens insyn i och inflytande över utrikespolitiken har vuxit fram utöver dem som uttryckligen föreskrivs i grundlagen. Det var enligt utskottet givet att Utrikesnämnden och utrikesutskottet har centrala funktioner, men information i olika utrikespolitiska frågor till riksdagen förekommer också i en rad andra berednings- och samrådsformer varigenom riksdagsledamöter och de politiska meningsriktningar de företräder kan få insyn i och utöva påverkan på regeringspolitikens utformning på utrikesområdet.
Utskottets bedömning
Utrikesnämnden är ett forum för fortlöpande och förtroligt samråd mellan regeringen och riksdagen i alla utrikesfrågor av större vikt och betydelse för vårt land. Utskottet ser inte anledning att ompröva nämndens roll och sammansättning, och utskottet avstyrker motion 1992/93:K222 yrkande 3.
Opinionsundersökningar
Motion
Frågan om politiska opinionsundersökningar och deras effekter tas upp i motion 1992/93:K802 av Jerzy Einhorn (kds). Motionären anför i motionen till en början att de korta valperioderna i Sverige skapar en ryckighet och försvårar långsiktiga lösningar och att landet skulle gagnas av väsentligt längre valperioder. Den fråga som motionen avser är emellertid de tätt återkommande opinionsundersökningarna, som enligt motionären påverkar det politiska livet på samma ogynnsamma sätt. Motionären pekar på de stora felmarginalerna i opinionsundersökningar baserade på ett litet antal tillfrågade intervjupersoner. Han vill inte förespråka något förbud mot opinionsundersökningar men pekar på att i många länder finns lagliga begränsningar för publicering av opinionsundersökningar. I motionen föreslås att en utredning skall tillsättas med uppdrag att se över och redovisa litteraturen som finns om opinionsundersökningarnas effekter och bestämmelser i andra länder för olika former av begränsning för publicering av opinionsundersökningar mellan valen. Utredningen bör lägga fram alternativa förslag till eventuella begränsningar i genomförande eller publicering av opinionsundersökningar som är förenliga med grundlagen.
Bakgrund med gällande bestämmelser
Regeringsformens andra kapitel innehåller, som berörts ovan, bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter. Varje medborgare är enligt 1 § gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet och informationsfrihet. Yttrandefrihet definieras som frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Informationsfrihet definieras som frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden.
De nämnda fri- och rättigheterna får i viss utsträckning begränsas genom lag. Begränsning får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen som en av folkstyrelsens grundvalar. Vidare får begränsning inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning. Yttrande- och informationsfriheten får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Friheten att yttra sig i näringsverksamhet får begränsas. I övrigt får begränsningar av yttrandefriheten och informationsfriheten ske endast om särskilt viktiga skäl föranleder det. -- Vid bedömandet av vilka begränsningar som får ske skall särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter.
Forskningsrådsnämnden utgav år 1986 i serien Källa ett häfte med rubriken Makten över opinionen (Källa 23). I en av uppsatserna i häftet konstaterades att samhällsforskningen ännu inte har någon bestämd uppfattning om effekterna av opinionsundersökningar i den politiska processen. I en annan uppsats hänvisades till de relativt likartade riktlinjer för opinionsjournalistik, som utvecklats i USA, Europa och Japan, och som för Europas del formulerats av ESOMAR (the European Society for Opinion and Marketing Research) i International Code of Practice for the Publication of Public Opinion Research. Vidare nämndes fransk lagstiftning mot publicering av opinionsundersökningar inför val, och en redogörelse lämnades för de slutsatser som en utredningskommitté under Europarådet lämnat år 1985. Kommittén ansåg att skärpta kontroller varken var önskvärda eller nödvändiga. Inte heller var det enligt kommittén nödvändigt eller värdefullt att eftersträva internationellt harmoniserad lagstiftning, men undersökningsinstituten borde efterleva lämpliga etiska riktlinjer och medlemsstaterna använda sitt inflytande för att försäkra sig om att undersökningsinstituten tillämpade någon form av självreglering.
Utskottets bedömning
Den utredning som föreslås i motion 1992/93:K802 skulle ha till uppgift bl.a. att föreslå sådana begränsningar i fråga om genomförande och publicering av opinionsundersökningar som är förenliga med grundlagen. Utskottet kan inte se hur sådana begränsningar skulle kunna åstadkommas utan att komma i konflikt med grundlagsreglerna om informations- och yttrandefriheten. Utskottet avstyrker motionen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ändring i regeringsformen att riksdagen med anledning av motion 1992/93:K218 yrkande 2 och med avslag på motionerna 1993/94:K16, 1993/94:K17, 1992/93:K218 yrkande 3 och 1992/93:K321 i denna del som vilande antar det i proposition 1993/94:115 framlagda förslaget till lag om ändring i regeringsformen, res. 1 (nyd)
2. beträffande ändring i kommunallagen m.m. att riksdagen med anledning av propositionen antar dels det av utskottet i bilaga 3 framlagda förslaget till lag om ändring i kommunallagen (1991:900), dels det av utskottet i bilaga 3 framlagda förslaget till lag om ändring i kommunalförbundslagen (1985:894),
3. beträffande övergång till republik att riksdagen avslår motion 1993/94:K209, men. (v) - delvis
4. beträffande statschefens religionstillhörighet att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K209 i denna del och 1993/94:K617 yrkande 2,
5. beträffande vissa skyldigheter för tronföljaren m.fl. att riksdagen avslår motion 1992/93:K209 i denna del,
6. beträffande val i kyrkliga församlingar att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K705 och 1993/94:A815 yrkande 56,
7. beträffande skilda valdagar m.m. att riksdagen avslår motion 1992/93:K218 yrkandena 5 och 6,
8. beträffande sambandet mellan mandat och parti att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K215 och 1992/93:K220, res. 2 (nyd)
9. beträffande antalet ledamöter i riksdagen att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K201, 1992/93:K204, 1992/93:K321 i denna del och 1993/94:K203,
10. beträffande sänkning av rösträttsåldern att riksdagen avslår motion 1993/94:K705,
11. beträffande slopat krav på medborgarskap för rösträtt att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K207 yrkande 4, 1992/93:Ju618 yrkande 10, 1993/94:K210 yrkande 3 och 1993/94:Sf616 yrkande 8, men. (v) - delvis
12. beträffande rösträtt för nordiska medborgare att riksdagen avslår motion 1992/93:K216,
13. beträffande folkomröstningsinstitutet att riksdagen med bifall till motion 1992/93:K208 och med anledning av motionerna 1992/93:K207 yrkande 10 och 1993/94:K210 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. 3 (s)
14. beträffande grundlagsutredning att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K218 yrkande 1 och 1992/93:K222 yrkande 1, res. 4 (nyd)
15. beträffande politiska resurser m.m. att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K207 yrkandena 1 och 2 och 1993/94:K210 yrkande 1, men. (v) - delvis
16. beträffande förtroendet för politiker att riksdagen avslår motion 1993/94:K807,
17. beträffande finansbemyndigande att riksdagen avslår motion 1992/93:K219,
18. beträffande Riksbanken att riksdagen avslår motion 1992/93:K211,
19. beträffande Utrikesnämnden att riksdagen avslår motion 1992/93:K222 yrkande 3, res. 5 (nyd)
20. beträffande opinionsundersökningar att riksdagen avslår motion 1992/93:K802.
Stockholm den 17 mars 1994
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Peterson
I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Stig Bertilsson (m), Catarina Rönnung (s), Kurt Ove Johansson (s), Ingvar Johnsson (s), Inger René (m), Hans Göran Franck (s), Ingvar Svensson (kds), Harriet Colliander (nyd), Lisbeth Staaf-Igelström (s), Elvy Söderström (s), Ingela Mårtensson (fp) och Göran Åstrand (m).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Ändring i regeringsformen (mom. 1)
Harriet Colliander (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med "Med regeringens" och slutar med "denna del." bort ha följande lydelse:
Regeringens förslag bygger på partival med inslag av personröstning. Utskottet anser detta vara fel väg. Val till riksdagen bör i stället grundas på personval där den kandiderande personen kan, men inte måste, tillhöra ett parti. Som framhålls i motion 1993/94:K17 skulle personval vitalisera demokratin och motverka fastlåsningar i åsikter och handlingsstrategier inom partierna. Ett personvalssystem av finsk eller rysk modell vore enligt utskottets mening att föredra. Detta förhindras genom att en sådan bestämmelse som regeringen föreslår införs i 3 kap. 1 § regeringsformen. Utskottet anser därför att regeringens förslag i denna del bör avslås.
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
1. beträffande ändring i regeringsformen att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:K218 yrkande 2, 1992/93:K321 i denna del och 1993/94:K17 och med avslag på motionerna 1993/94:K16 och 1992/93:K218 yrkande 3 dels avslår det i proposition 1993/94:115 framlagda förslaget till lag om ändring i regeringsformen såvitt avser 3 kap. 1 §, dels som vilande antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i regeringsformen i övrigt,
2. Sambandet mellan mandat och parti (mom. 8)
Hariet Colliander (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med "Utskottet vidhåller" och på slutar med "och 1992/93:K220." bort ha följande lydelse:
Som framhålls i motion 1992/93:K220 utses för varje mandat som ett parti erhåller en riksdagsledamot och en ersättare för ledamoten. Enligt utskottets uppfattning förutsätter väljarna med nuvarande valsystem att den som väljs för ett visst parti skall fullgöra det uppdrag som han eller hon har åtagit sig och inte lämna partiet. Möjligheten för ledamöter att stanna kvar i riksdagen utan att representera det parti som han eller hon har valts för är ägnad att rubba tilltron till det politiska systemet, den representativa demokratin och dess funktioner. Gällande regler i detta hänseende bör därför ändras.
Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna, och regeringen bör vidta de åtgärder som tillkännagivandet ger anledning till.
dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
8. beträffande sambandet mellan mandat och parti att riksdagen med bifall till motion 1992/93:K220 och med anledning av motion 1992/93:K215 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Folkomröstningsinstitutet (mom. 13)
Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Ingvar Johnsson, Hans Göran Franck, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy Söderström (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med "Såsom anförs" och slutar med "till känna." bort ha följande lydelse:
Den representativa demokratins principer är grundläggande för det svenska statsskicket. De regler som gäller för folkomröstning i den svenska författningen har utvecklats med utgångspunkt från dessa principer.
Ett vidgat bruk av folkomröstningar och ett införande av beslutande folkomröstningar kommer att allvarligt försvaga det parlamentariska styrelseskicket och motverka strävandena att stärka riksdagens ställning. En sådan utveckling är inte önskvärd.
Ändringar i regelverket för folkomröstningsinstitutet måste därför ske med stor varsamhet och utan att de grundläggande principerna för det parlamentariska styrelseskicket går förlorade.
Så sent som under november/december 1993 har ett flertal frågor som rör det svenska statsskicket diskuterats och beretts av de politiska partierna i riksdagen. Enighet har uppnåtts i viktiga grundlagsfrågor, bl.a. om valperiodernas längd och om införande av ett ökat inslag av personval.
Utskottet anser att det så kort tid efter en överenskommelse mellan partierna om ändringar i författningen inte bör komma i fråga att ta upp spörsmålet om folkomröstning.
Utskottet finner inte anledning att frångå sitt tidigare ställningstagande. Därmed avstyrks motionerna 1992/93:K207 yrkande 10, 1992/93:K208 och 1993/94:K210 yrkande 2.
dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
13. beträffande folkomröstningsinstitutet att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K207 yrkande 10, 1992/93:K208 och 1993/94:K210 yrkande 2,
4. Grundlagsutredning (mom. 14)
Harriet Colliander (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med "Under år" och slutar med "avstyrker motionsyrkandena." bort ha följande lydelse:
En ny grundlag bör enligt utskottets uppfattning renodla riksdagens och regeringens roller och befästa skyddet för medborgarnas frihet och personliga integritet. En utredning bör därför, som framhålls i motion 1992/93:K222 yrkande 1, tillsättas med sikte på att låta svenska folket ta ställning till en samlad ny grundlag för 2000-talet.
dels att moment 14 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
14. beträffande grundlagsutredning att riksdagen med bifall till motion 1992/93:K222 yrkande 1 och med avslag på motion 1992/93:K218 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Utrikesnämnden (mom. 19)
Harriet Colliander (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med "Utrikesnämnden är" och slutar med "yrkande 3." bort ha följande lydelse:
Det kan ifrågasättas om inte Utrikesnämnden spelat ut sin roll i en modern demokrati. Som framhålls i motion 1992/93:K222 yrkande 3 gör också utformningen av gällande bestämmelser det ytterst svårt för små partier att få en plats i nämnden.
Med hänsyn till det anförda bör Utrikesnämndens konstitutionella funktion och betydelse bli föremål för särskild utredning.
dels att moment 19 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
19. beträffande Utrikesnämnden att riksdagen med bifall till motion 1992/93:K222 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Bengt Hurtig (v) anför:
Monarkin är en rest från det feodala ståndssamhället och strider mot principerna för ett demokratiskt statsskick och om alla människors lika värde. Även om kungens makt formellt sett är begränsad saknar monarkin inte maktpolitisk betydelse. Den är en ideologisk maktfaktor som tjänar att bevara en borgerlig livshållning och motverka strävandena mot jämlikhet, kamratskap och solidaritet. Några godtagbara skäl för att bevara monarkin har enligt min mening inte anförts. Statschefen är en av landets främsta företrädare och hans eller hennes uppgifter är således av stor betydelse. Jag anser det därför vara mycket viktigt att han eller hon har god kännedom om folkets liv, om folkorganisationerna och om landets politiska system och förhållanden. Med hänsyn till det goda anseende riksdagens talman har i alla politiska läger bör enligt min mening talmannen vara rikets statschef. Förslagen i motion 1993/94:K209 att upphäva successionsordningen och att de representativa uppgifter som åvilar konungen förs över till riksdagens talman bör därför tillstyrkas.
Av de människor som arbetar på samma arbetsplats och har gemensamma sociala och ekonomiska intressen är en del utestängda från möjligheten att politiskt påverka dessa intressen på grund av att de är utländska medborgare. Jag anser det vara viktigt för integreringen av våra invandrare att de får rösträtt i riksdagsval, oberoende av medborgarskap. Det är också en viktig demokratisk fråga.
Enligt Vänsterpartiets uppfattning är det nödvändigt att stärka de underprivilegierades politiska resurser. De ökade inslag av marknadsstyrning i ekonomin som införs och kombineras med större ojämlikhet vad gäller inkomster och förmögenhet bidrar till att makten över samhällsutvecklingen blir mer ojämnt fördelad. Arbetslöshet, ökade ekonomiska klyftor och privatiseringar påverkar demokratin, och för att stärka demokratin måste enligt vår mening arbetslösheten minskas och inkomsterna fördelas jämnare.
Vänsterpartiet delar vidare den i reservation 5 framförda uppfattningen att Utrikesnämndens funktion och betydelse bör utredas.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 3, 11 och 15 borde ha hemställt:
3. beträffande övergång till republik att riksdagen dels med anledning av motion 1993/94:K209 yrkande 1 som vilande antar det i bilaga 2 intagna förslaget till lag om ändring i regeringsformen med den ändringen att till förslaget fogas en ikraftträdandebestämmelse av följande lydelse: Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999., dels med anledning av motion 1993/94:K209 yrkande 2 som vilande antar följande Förslag till lag om upphävande av successionsordningen Härigenom föreskrivs att successionsordningen skall upphöra att gälla vid utgången av år 1998. dels med bifall till motion 1993/94:K209 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts,
11. beträffande slopat krav på medborgarskap för rösträtt att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:K207 yrkande 4, 1992/93:Ju618 yrkande 10, 1993/94:K210 yrkande 3 och 1993/94:Sf616 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. beträffande politiska resurser m.m. att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:K207 yrkandena 1 och 2 och 1993/94:K210 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Propositionens lagförslag
Bilaga 1
Förslag till lag om ändring i regeringsformen
I motion 1993/94:K209 framlagt förslag Bilaga 2 Förslag till Lag om ändring i regeringsformen
Härigenom föreskrivs i fråga om regeringsformen dels att 5 kap. 5 och 7 §§ skall upphöra att gälla, dels att 1 kap. 3 och 5 §§, 5 kap. 2--4 och 6 §§ skall ha nedan angivna lydelse:
Nuvarande lydelse Motionärernas förslag
1 kap.
3 §
Regeringsformen, Regeringsformen,
successionsordningen, tryckfrihetsförordningen
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen
och yttrandefrihetsgrundlagen är rikets grundlagar.
är rikets grundlagar.
5 §
Konungen eller drottning, som Riksdagens talman är rikets
enligt successionsordningen statschef.
innehar Sveriges tron, är
rikets statschef.
Vad i denna regeringsform
är stadgat om konungen
skall, om drottning är
statschef, gälla henne.
5 kap.
2 §
Som statschef får endast Som statschef får endast den tjänstgöra som är den tjänstgöra som är svensk medborgare och har svensk medborgare. Hon eller fyllt tjugofem år. Han han får icke samtidigt vara får icke samtidigt vara statsråd. statsråd eller utöva uppdrag såsom talman eller riksdagsledamot. Statschefen skall samråda Statschefen skall samråda med statsministern, innan han med statsministern, innan hon reser utrikes. eller han reser utrikes.
3 §
Är konungen av sjukdom, Är riksdagens talman av utrikes resa eller annan orsak sjukdom, utrikes resa eller hindrad att fullgöra sina annan orsak hindrad att uppgifter, inträder enligt fullgöra sina uppgifter som gällande tronföljd statschef, inträder den av medlem av konungahuset, som ej riksdagens vice talmän, som är hindrad, för att är närmast i rang och ej såsom tillfällig är förhindrad, för riksföreståndare att såsom tillförordnad fullgöra statschefens statschef fullgöra uppgifter. statschefens uppgifter.
Nuvarande lydelse Motionärernas förslag
4 §
Utslocknar konungahuset, utser Avlider riksdagens talman,
riksdagen en fullgörs
riksföreståndare att statschefsfunktionen av den av
fullgöra statschefens riksdagens vice talmän som
uppgifter tills vidare. är närmast i rang och ej
Riksdagen utser samtidigt en är förhindrad, till dess
vice riksföreståndare. nyval av talman företagits.
Detsamma gäller, om
konungen dör eller avgår
och tronföljaren ännu ej
fyllt tjugofem år.
5 §
Har konungen under sex
månader utan avbrott varit
hindrad att fullgöra sina
uppgifter eller underlåtit
att fullgöra dem, skall
regeringen anmäla det till
riksdagen. Riksdagen
bestämmer, om konungen
skall anses ha avgått.
6 §
Riksdagen kan utse någon Om riksdagens talman och vice
att efter regeringens talmän är förhindrade
förordnande att tjänstgöra skall,
tjänstgöra som så länge hindret
tillfällig består, som
riksföreståndare när tillförordnad statschef
ingen med behörighet enligt tjänstgöra den av
3 eller 4 § kan riksdagens ledamöter som
tjänstgöra. längst tid har varit
ledamot av riksdagen.
Talmannen eller, vid
förfall för honom, vice
talman tjänstgör efter
regeringens förordnande som
tillfällig
riksföreståndare, när
ingen annan behörig kan
tjänstgöra.
7 §
Konungen kan ej åtalas för sina gärningar. Riksföreståndare kan ej åtalas för sina gärningar som statschef. Utskottets lagförslag 1. Förslag till Lag om ändring i kommunallagen (1991:900) Bilaga 3
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 5 § och 6 kap. 12 § kommunallagen (1991:900) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 kap.
5 §
Ledamöterna och Ledamöterna och ersättarna i fullmäktige ersättarna i fullmäktige skall väljas för tre skall väljas för fyra år räknat från och år räknat från och med den 1 november valåret. med den 1 november valåret.
Om valprövningsnämnden har beslutat om omval enligt 15 kap. 7 § tredje stycket vallagen (1972:620), skall mandattiden dock förlängas till dess omvalet har avslutats.
I Stockholms kommun räknas mandattiden från och med den 15 oktober valåret.
6 kap.
12 §
Ledamöterna och Ledamöterna och ersättarna i styrelsen ersättarna i styrelsen väljs för tre år, väljs för fyra år, räknat från och med den räknat från och med den 1 januari året efter det 1 januari året efter det år då val av år då val av fullmäktige har ägt rum fullmäktige har ägt rum i hela landet. i hela landet.
Fullmäktige får dock bestämma att styrelsens mandattid skall räknas från och med det sammanträde då valet förrättas intill det sammanträde då val av styrelse förrättas nästa gång. I ett sådant fall skall nyvalda fullmäktige välja styrelsen vid fullmäktiges första sammanträde.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. När mandattid räknas första gången enligt de nya bestämmelserna skall som valår enligt 5 kap. 5 § och år då val av fullmäktige har ägt rum i hela landet enligt 6 kap. 12 § gälla år 1994.
2. Förslag till Lag om ändring i kommunalförbundslagen (1985:894)
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 7 § kommunalförbundslagen (1985:894) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
7 §1
Ledamöter och ersättare Ledamöter och ersättare i förbundsfullmäktige i förbundsfullmäktige väljs för tre år, väljs för fyra år, räknat från och med den räknat från och med den 1 januari året efter det, 1 januari året efter det, då val i hela riket till då val i hela riket till kommunfullmäktige och kommunfullmäktige och landsting har ägt rum. landsting har ägt rum.
Val av ledamöter och ersättare i förbundsfullmäktige förrättas av de nyvalda fullmäktige det år då val i hela riket till kommunfullmäktige och landsting har ägt rum.
Om val till en medlems fullmäktige har upphävts och omval har ägt rum eller om rättelse har vidtagits genom förnyad sammanräkning och mandatfördelningen mellan partierna i medlemmens fullmäktige därvid har ändrats, upphör uppdragen för de ledamöter och ersättare i förbundsfullmäktige som har utsetts av en sådan medlem två månader efter det att omvalet eller sammanräkningen har avslutats. När omvalet eller den förnyade sammanräkningen har avslutats, skall en sådan förbundsmedlems fullmäktige förrätta nytt val av ledamöter och ersättare för återstoden av tjänstgöringstiden.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. När mandattid räknas första gången enligt de nya bestämmelserna skall som år då val i hela riket till kommunfullmäktige och landsting har ägt rum gälla år 1994.
1 Senaste lydelse 1991:1695.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 1 Motionerna 2 Motioner väckta med anledning av propositionen 2 Motioner väckta under allmänna motionstiden 1994 2 Motioner väckta under allmänna motionstiden 1993 3 Utskottet 5 Inledning 5 Propositionens huvudsakliga innehåll 6 Behörighet som statschef m.m. 6 Gällande bestämmelser 6 Statschefens behörighetsålder 7 Propositionen 7 Motioner 7 Utskottets bedömning 7 Statsskicket 7 Motion 7 Tidigare utskottsbehandling 8 Utskottets bedömning 8 Vissa skyldigheter för statschefen m.fl. 8 Gällande bestämmelser 8 Motioner 8 Tidigare riksdagsbehandling m.m. 9 Utskottets bedömning 9 Valperiodens längd och den gemensamma valdagen 10 Gällande bestämmelser m.m. 10 Partiföreträdaröverläggningar 10 Propositionen 11 Motioner 11 Utskottets bedömning 11 Personval m.m. 12 Gällande bestämmelser m.m. 12 Utredningsbetänkande 13 Ökat inslag av personval 14 Propositionen m.m. 14 Motioner 14 Utskottets bedömning 15 Samband mellan mandat och parti 15 Motioner 15 Tidigare utskottsbehandling 15 Utskottets bedömning 16 Antalet ledamöter i riksdagen 16 Gällande bestämmelser med bakgrund 16 Utredningsbetänkande m.m. 17 Motioner 17 Tidigare utskottsbehandling 17 Utskottets bedömning 18 Rösträtt i val 18 Gällande bestämmelser m.m. 18 Rösträttsåldern 19 Motion 19 Bakgrund till gällande bestämmelse 19 Utskottets bedömning 19 Medborgarskapskravet 19 Motioner 19 Tidigare utskottsbehandling 19 Utskottets bedömning 20 Folkomröstningsinstitutet 20 Gällande bestämmelser 20 Motioner 21 Utredningsbetänkanden m.m. 22 Tidigare utskottsbehandling 22 Utskottets bedömning 23 Allmän grundlagsöversyn m.m. 23 Motioner 23 Utredningsbetänkanden m.m. 24 Tidigare utskottsbehandling 25 Utskottets bedömning 26 Finansbemyndigande 26 Gällande bestämmelser m.m. 26 Motion 27 Bakgrund 27 Begärd utredning 28 Utskottets bedömning 28 Riksbanksfrågor 29 Gällande bestämmelser 29 Motion 29 Utredningsbetänkanden m.m. 29 Utskottets bedömning 30 Utrikesnämnden 31 Gällande bestämmelser m.m. 31 Motion 31 Bakgrund 31 Utskottets bedömning 32 Opinionsundersökningar 32 Motion 32 Bakgrund med gällande bestämmelser 32 Utskottets bedömning 33 Hemställan 33 Reservationer 35 1. Ändring i regeringsformen (mom. 1) 35 2. Sambandet mellan mandat och parti (mom. 8) 36 3. Folkomröstningsinstitutet (mom. 13) 36 4. Grundlagsutredning (mom. 14) 37 5. Utrikesnämnden (mom. 19) 38 Meningsyttring av suppleant 38 Bilagor 40