Våldsbrott och brottsoffer

Betänkande 2002/03:JUU11

Justitieutskottets betänkande2002/03:JUU11

Våldsbrott och brottsoffer

Sammanfattning

I detta ärende behandlar utskottet olika frågor om
våldsbrott och brottsoffer i motioner som väckts
under den allmänna motionstiden år 2002.
Motionerna gäller bl.a. stöd i olika former till
brottsoffer, skydd för utsatta kvinnor, olika
myndigheters åtgärder för att skydda och stödja
brottsoffer samt stöd till unga brottsoffer.
Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden.
Till betänkandet har fogats 27 reservationer och
två särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Allmänt om brottsoffer

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju312
yrkande 2, 2002/03:Ju320 yrkande 1, 2002/03:Ju364
yrkande 17, 2002/03:Ju369 yrkande 1 och
2002/03:So451 yrkande 1.
Reservation 1 (m, fp, kd, c)
Reservation 2 (mp)

2. Åtgärder mot våld mot kvinnor och
barn

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju208,
2002/03:Ju249 yrkande 8 och 2002/03:Ju348.
Reservation 3 (v, c)

3. Haverikommission vid dödligt våld

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju234
yrkande 1 och 2002/03: Ju253 yrkande 1.
Reservation 4 (m, fp, c)

4. Europeiskt samarbete för bättre
skydd av brottsoffer

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju341 yrkande
4.

5. Trygghetspaket för hotade kvinnor

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju234
yrkande 6, 2002/03:Ju288, 2002/03:Ju363 yrkandena
1-3 och 2002/03:A242 yrkande 37.
Reservation 5 (fp, kd)

6. Utvärdering av
fridskränkningsreformen

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju260,
2002/03:Ju363 yrkande 7 och 2002/03:A242 yrkande
33.
Reservation 6 (m, fp, kd)

7. Straffskalan för grov
kvinnofridskränkning

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju234 yrkande
13.
Reservation 7 (m, fp)

8. Våldtäkt

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju234
yrkande 14, 2002/03:Ju249 yrkande 17,
2002/03:Ju332, 2002/03:Ju363 yrkandena 8 och 9,
2002/03:So451 yrkande 2 samt 2002/03:A242 yrkande
39.
Reservation 8 (m, fp, kd, c)

9. Påföljder för sexualbrott

Riksdagen avslår motion 2002/03:A315 yrkande 9
i denna del.
Reservation 9 (m)

10. Preskription av sexualbrott mot
barn

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju328.
Reservation 10 (fp, kd, c)

11. Misshandel av kvinnor och barn

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju236
yrkande 3, 2002/03:Ju253 yrkande 4 och
2002/03:A315 yrkande 9 i denna del.
Reservation 11 (m)

12. Könsstympning

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju233 yrkandena
1 och 3.
Reservation 12 (m, fp, c)

13. Obligatorisk häktning

Riksdagen avslår motion 2002/03:A315 yrkande 8.

14. Polisens insatser

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju234
yrkande 2, 2002/03:Ju249 yrkande 10,
2002/03:Ju253 yrkande 5, 2002/03:Ju363 yrkande 12
och 2002/03:A242 yrkande 34.
Reservation 13 (m, fp, kd, c)

15. Socialtjänstens skyldighet att
anmäla brott

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju279 yrkande
3.
Reservation 14 (m, kd, c)

16. Sekretessåtgärder till skydd för
hotade kvinnor

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju249
yrkande 7 och 2002/03: Ju250 yrkande 2.
Reservation 15 (m)
Reservation 16 (c)

17. Bemötande av brottsoffer m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju249
yrkande 12, 2002/03:Ju312 yrkande 1,
2002/03:Ju320 yrkande 2 och 2002/03:Ju363 yrkande
17.
Reservation 17 (m, fp, kd, c)

18. Information om permissioner

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju369 yrkande
3.
Reservation 18 (m, fp, kd, c)

19. Ökad kompetens inom rättsväsendet
om brottsoffer

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju249
yrkande 11, 2002/03:Ju250 yrkande 7,
2002/03:Ju253 yrkande 3, 2002/03:Ju283 yrkande 2
samt 2002/03:Ju363 yrkandena 13 och 18.
Reservation 19 (m, fp, kd, c)
Reservation 20 (v, mp)

20. Kompetens om invandrarkvinnors
situation m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju250
yrkande 4, 2002/03:Ju279 yrkande 2 och
2002/03:Sf226 yrkande 11.
Reservation 21 (m, fp)

21. Ökad kompetens om samkönat
partnervåld

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju234
yrkande 17 och 2002/03:L249 yrkande 13.
Reservation 22 (fp)

22. Behandling av misshandlande män

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju250 yrkande
8.
Reservation 23 (m)

23. Kriminalstatistik rörande sexuella
övergrepp mot barn

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju361 yrkande
2.
Reservation 24 (m, fp, kd, c)

24. Situationen för äldre och
funktionshindrade brottsoffer

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju283 yrkande
7.
Reservation 25 (v)

25. Rättsligt biträde till kvinnliga
brottsoffer

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju249
yrkande 9 och 2002/03:A242 yrkande 38.
Reservation 26 (m, c)

26. Stödperson

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju250
yrkandena 3 och 5 samt 2002/03:Ju369 yrkande 6.

27. Brottsofferstatus till barn som
bevittnar våld inom familjen

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju224
yrkande 3, 2002/03:Ju234 yrkande 11,
2002/03:Ju244, 2002/03:Ju249 yrkande 16,
2002/03:Ju253 yrkande 2, 2002/03:Ju334, och
2002/03:So510 yrkande 5.
Reservation 27 (m, fp, kd, c)

28. Ökat stöd till unga brottsoffer

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju251.

Stockholm den 27 mars 2003

På justitieutskottets vägnar

Johan Pehrson

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Johan
Pehrson (fp), Susanne Eberstein (s), Alice Åström
(v), Beatrice Ask (m), Lennart Nilsson (s), Helena
Zakariasén (s), Ragnwi Marcelind (kd), Elisebeht
Markström (s), Jeppe Johnsson (m), Yilmaz Kerimo
(s), Johan Linander (c), Göran Norlander (s), Joe
Frans (s), Leif Björnlod (mp), Kerstin Andersson
(s), Hillevi Engström (m) och Karin Granbom (fp).

2002/03

JuU11

Utskottets överväganden

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal
motioner med anknytning till frågor om våldsbrott
och brottsoffer. Motionerna har väckts under den
allmänna motionstiden år 2002.

Allmänt om brottsoffer

I detta avsnitt behandlas ett antal motioner
om mer övergripande insatser på
brottsofferområdet. Utskottet föreslår att
samtliga motioner avslås. Utskottet hänvisar
bl.a. till genomförda reformer och en till
riksdagen överlämnad proposition rörande
insatser för barn i utsatta situationer.
Jämför reservationerna 1-4.

I motionerna Ju208 och Ju249 (båda c) begärs att en
nollvision avseende våld mot kvinnor respektive mot
kvinnor och barn antas. I motion Ju348 (v)
efterfrågas ett åtgärdsprogram avseende mäns hot och
våld mot kvinnor i syfte att förebygga och förhindra
dödligt våld mot kvinnor i nära relationer. I motion
Ju320 (m) anförs att en ny strategi för stödet till
brottsoffer bör utformas, innebärande bl.a. ett
tydligt samhälleligt ställningstagande för
brottsoffret. I motionerna Ju364 (fp) och Ju369 (m)
anförs att brottsoffrens ställning bör stärkas,
bl.a. genom ökad lagföring av gärningsmän samt
större trygghet för, bättre bemötande av och mer
information till brottsoffren. I motion So451 (v)
efterfrågas återrapporteringskrav till regeringen
för olika myndigheter, bl.a. Rikspolisstyrelsen,
Riksåklagaren, Kriminalvårdsstyrelsen och
Brottsoffermyndigheten, avseende myndigheternas
arbete mot sexualiserat våld. I motion Ju312 (kd)
anförs att all lagstiftning rörande brottsoffer bör
samlas i en särskild brottsofferbalk.

Brottsoffrens behov av skydd och stöd har under de
senaste två decennierna varit föremål för en mängd
olika utredningar och förslag. Våren 1995 föreslog
utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande
(bet. 1994/95:JuU13) ett tillkännagivande om att det
behövdes en utvärdering av de åtgärder som vidtagits
på brottsofferområdet under den senaste
tioårsperioden. Regeringen beslutade i juni samma år
att tillkalla en särskild utredare med uppgift bl.a.
att åstadkomma en utvärdering av det
lagstiftningsarbete m.m. som ägt rum. Utredningen,
som antog namnet Brottsofferutredningen, redovisade
sitt uppdrag i betänkandet Brottsoffer -Vad har
gjorts? Vad bör göras? (SOU 1998:40). I betänkandet
lämnades en lång rad förslag som berör brottsoffrens
ställning och hur dessa bemöts i rättsväsendet och
inom hälso- och sjukvården. Här kan bl.a. nämnas
förslag rörande lagstiftningen om besöksförbud,
målsägandebiträdes uppgifter, stödperson i
rättegång, medling och utbildning för personal inom
bl.a. rättsväsendet som kommer i kontakt med
brottsoffer. Även frågor om brottsskadeersättning
och åtgärder med anledning av hot mot målsägande och
vittnen berördes i betänkandet.
De av Brottsofferutredningen lämnade förslagen
behandlades i riksdagen vid flera olika tillfällen.
Ett antal av förslagen togs upp i proposition
2000/01:79 Stöd till brottsoffer. I propositionen
lämnade regeringen en redovisning av pågående arbete
med brottsofferfrågor och presenterade bl.a. en
strategi för det fortsatta stödet till brottsoffren.
Strategin bygger på tanken att hela samhället måste
engageras. Det handlar bl.a. om förbättrat samarbete
mellan rättsväsendets myndigheter,
utbildningsinsatser och forskning. Socialtjänstens
uppgifter skall förtydligas och ett ökat stöd skall
ges till vittnen och målsägande.
Vid behandlingen av nämnda proposition våren 2001
ställde sig riksdagen bakom regeringens överväganden
och avslog motionsyrkanden liknande flera av de nu
aktuella (bet. 2000/01:JuU20, rskr. 205).
I anslutning till antagandet av propositionen Stöd
till brottsoffer gav regeringen i juni 2001 ett
stort antal myndigheter olika uppdrag i syfte att
förverkliga regeringens intentioner. Bland annat
gavs Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren i uppdrag
att upprätta handlingsplaner för hur myndigheterna i
fortsättningen avser att arbeta för att se till att
berättigade krav från brottsoffer på myndigheterna
uppfylls. I uppdragen ingår också att Riksåklagaren
och Rikspolisstyrelsen i samråd skall utarbeta en
metod för kvalitetssäkringsarbete på
brottsofferområdet. Rikspolisstyrelsen och
Riksåklagaren redovisade sina respektive uppdrag i
februari 2003.
Rikspolisstyrelsen redovisar i sin handlingsplan
ett antal konkreta åtgärder avseende det fortsatta
brottsofferarbetet inom polisen. Det rör bl.a.
åtgärder för att förbättra samverkan mellan
polismyndigheterna och andra myndigheter,
organisationer och andra aktörer i lokalsamhället,
bättre rutiner för att kunna göra tidiga och
kontinuerliga hot- och riskbedömningar, åtgärder för
att säkerställa en effektiv förundersökningsledning
samt att åtgärder för att säkerställa att
brottsoffer får relevant, begriplig och fortlöpande
information i det egna ärendet.
Riksåklagaren redovisar också i sin handlingsplan
ett antal åtgärder för att förbättra
brottsofferarbetet inom åklagarväsendet. Det rör sig
här bl.a. om rutiner för information till och
bemötande av brottsoffer och åtgärder för att
ärenden med särskilt sårbara eller utsatta
brottsoffer i möjligaste mån skall handläggas av
åklagare med särskild kompetens och av samma
åklagare från förundersökning till rättegång. Vidare
planeras en handbok för åklagares bemötande av
brottsoffer och kompetensutveckling rörande
åklagarnas hantering av målsägandenas enskilda
anspråk.
Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren redovisar
också i respektive handlingsplan uppdraget att i
samråd med varandra utarbeta en metod för
kvalitetssäkring av polisens och åklagarnas arbete
på brottsofferområdet. De metoder som utarbetats
innehåller främst löpande enkätundersökningar i
olika former, riktade till brottsoffer som kommit i
kontakt med rättsväsendet. Enkätundersökningarna
syftar till att ge en uppfattning om hur brottsoffer
upplever rättsväsendets bemötande. Vidare planeras
självutvärderingar där anställda inom
åklagarväsendet respektive polisväsendet först får
redovisa hur de tror att brottsoffer upplever sig
bemötta av dem själva, varefter de konfronteras med
resultaten av undersökningar om hur brottsoffer
anser sig bemötta.
Regeringen tillsatte i december 2001 en utredning
med uppdrag att lämna förslag på åtgärder som ökar
skyddet för olika grupper av hotade och misshandlade
målsägande och vittnen (dir. 2001:107). Utredningen,
som har antagit namnet Personsäkerhetsutredningen,
avgav i augusti 2002 delbetänkandet Nationell
handlingsplan mot våld i nära relationer (SOU
2002:71). I delbetänkandet ges förslag syftande till
att motverka våld inom familjen och till att erbjuda
utsatta kvinnor och andra närstående skydd och stöd.
Utredningen föreslår bl.a. att en nationell
handlingsplan mot våld i nära relationer antas,
innefattande ett antal myndighetsuppdrag och
åtgärder som syftar till att förstärka skyddet för
våldsutsatta kvinnor och andra närstående. Det
handlar t.ex. om att ytterligare förbättra
myndigheternas handläggningsrutiner rörande
familjevåldsärendena och att utveckla nya
arbetsmetoder. Vidare innehåller handlingsplanen en
ökad ekonomisk satsning på kvinnojourerna. För att
tillgodose behovet av en förstärkt nationell
samordning av insatserna föreslås att en särskild
samordnare utses i samband med att den Nationella
handlingsplanen antas. Personsäkerhetsutredningens
delbetänkande bereds för närvarande inom
Justitiedepartementet.
I detta sammanhang kan även nämnas att regeringen
den 20 mars 2003 överlämnade en proposition till
riksdagen (prop. 2002/03:70) med förslag till ett
antal lagändringar som i första hand syftar till att
motverka våld mellan personer som är eller har varit
närstående. I propositionen föreslås bl.a. ändringar
i lagen (1988:688) om besöksförbud som innebär att
ett besöksförbud skall kunna avse den gemensamma
bostaden och utvidgas till ett större geografiskt
område än vad som idag är möjligt.
Värt att nämna här är också propositionen om
stärkt skydd för barn i utsatta situationer m.m.
(prop. 2002/03:53) i vilken regeringen föreslår ett
antal lagstiftningsåtgärder i syfte att stärka
skyddet för dessa barn. Bland annat föreslås
införande av en gemensam skyldighet för bl.a.
polisen, socialtjänsten och skolan att samverka
kring barn och ungdomar som far illa eller riskerar
att fara illa. Vidare föreslås en särskild
straffskärpningsgrund i brottsbalken för sådana fall
då ett brott varit ägnat att skada tryggheten och
tilliten hos ett barn i dess förhållande till en
närstående person.
I regleringsbreven för år 2003 har regeringen
givit Riksåklagaren respektive Rikspolisstyrelsen i
uppdrag att redovisa det brottsbekämpande arbete som
har bedrivits när det gäller bl.a. våld mot kvinnor
och mot barn. Redovisningen skall innehålla en
sammanhållen nationell beskrivning och analys av hur
verksamheten har utvecklats och dess resultat.
Utskottet återkommer nedan i betänkandet, främst
under rubriken Myndigheternas åtgärder, med
ytterligare redogörelser för en del av de insatser
som olika myndigheter gör för brottsoffren.
Utskottet har behandlat liknande yrkanden som de
nu aktuella tidigare, senast i februari 2002 (bet.
2001/02:JuU11 s. 6 f).
Utskottet instämmer i vad bland annat motionärerna
bakom Ju364 och Ju369 anför om betydelsen av ett väl
fungerande rättsväsende där gärningsmän lagförs. Det
övergripande målet för kriminalpolitiken är också
att minska brottsligheten och öka människors
trygghet. Riksdagen har i olika sammanhang, bl.a. i
samband med behandling av statsbudgeten, klargjort
att det är viktigt att fler brott klaras upp och
leder till lagföring och att detta är prioriterade
uppgifter för polisen respektive åklagarväsendet.
Riksdagen har också uttalat att polisen skall
utveckla sin förmåga att förebygga och bekämpa
våldsbrott, bl.a. våld mot kvinnor och barn (bet.
2002/03:JuU1 s. 34 f och s. 57).
Det är naturligtvis också mycket viktigt att olika
åtgärder inriktade på att ge brottsoffren stöd
vidtas. Här handlar det, som regeringen anförde i
proposition 2000/01:79 Stöd till brottsoffer, mycket
om att ändra attityder. Bland annat Riksåklagaren
och Rikspolisstyrelsen har, som redovisats ovan,
utarbetat handlingsplaner med konkreta åtgärder för
det fortsatta brottsofferarbetet. Utskottet
behandlar i kommande avsnitt bl.a. insatser av olika
myndigheter och bemötandefrågor.
Genom de av regeringen föreslagna utökade
möjligheterna till användning av besöksförbud ges
större möjligheter till skydd och stöd för kvinnor
som utsatts för eller riskerar att utsättas för hot
och våld i en nära relation. Barnens situation som
brottsoffer uppmärksammas i proposition 2002/03:53,
genom de förslag som ges där.
Önskemålet i motion So451 om återrapporteringskrav
rörande sexualiserat våld får till stor del anses
tillgodosett genom de uppdrag regeringen givit bl.a.
Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen i respektive
regleringsbrev för år 2003.
Utskottet kan inte se att införande av en särskild
brottsofferbalk skulle vara en verkningsfull åtgärd
i arbetet mot brott och för att stödja och hjälpa
brottsoffer. I stället är det konkreta åtgärder som
behövs på en mängd olika områden för att dessa
syften bättre skall kunna uppnås.
Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju208,
Ju249, Ju312, Ju320, Ju348, Ju364, Ju369 och So451 i
nu behandlade delar.
I motionerna Ju234 (fp) och Ju253 (m) begärs att
en haverikommission inrättas som kan tillsättas vid
dödligt våld - såvitt avser motion Ju234 - mot
närstående kvinnor och - såvitt avser motion Ju253 -
mot barn.
Regeringen överlämnade den 20 februari 2003
propositionen Stärkt skydd för barn i utsatta
situationer m.m. (prop. 2002/03:53). I propositionen
föreslås ett flertal lagstiftningsåtgärder i syfte
att stärka skyddet för barn i utsatta situationer,
bl.a. inom socialtjänstens samt på hälso- och
sjukvårdens område. Regeringens förslag bygger på
förslag som kommittén mot barnmisshandel lämnade i
sitt slutbetänkande Barnmisshandel - Att förebygga
och åtgärda (SOU 2001:72).
När det gäller utredningar vid barns död aviserar
regeringen i propositionen att Socialstyrelsen skall
få i uppdrag att utreda och analysera
förutsättningarna för att utforma ett system för
dödsfallsutredningar när barn avlidit på grund av
mord, dråp eller misshandel, bl.a. med avseende på
sekretesshinder och organisation. Regeringen anför
att det redan idag alltid genomförs s.k.
rättsmedicinsk obduktion när ett brott misstänks i
samband med ett barns död. Dödsfallsutredningar,
något som redan förekommer i vissa andra länder,
görs emellertid inte för att fastställa dödsorsaken
utan för att utifrån ett helhetsperspektiv försöka
förstå vad som inträffat och hur det kunnat ske.
Huvudsyftet är att utskilja mönster, såväl i
familjen som i samhället, som kan antas ha varit av
betydelse för dödsfallet. Dödsfallsutredningar ger
information om hur samhällets skyddsnät fungerar för
de barn som far mest illa, och utifrån detta kan
slutsatser dras om vilka förändringar som behöver
vidtas. Det kan handla om lagändringar,
metodutveckling, bättre och tydligare samverkan,
forskning och utbildning.
Regeringen anför i propositionen att ett system
med dödsfallsutredningar bör prövas i en målgrupp
avgränsad till barn i åldern 0-17 år som avlidit på
grund av mord, dråp och misshandel, vilket skulle
innebära 10-12 utredningar per år. I målgruppen
inkluderas inte bara vuxnas våld mot barn utan också
barns våld mot varandra. Att utveckla ett system för
dödsfallsutredningar för barn som avlidit i samband
med våld eller misshandel kräver emellertid
ytterligare utredning och analys, bl.a. vad gäller
sekretessfrågor. Regeringen avser därför att, som
just nämnts, uppdra åt Socialstyrelsen att genomföra
en sådan utredning (prop. 2002/03:53 s. 66 f).
Utskottet behandlade liknande yrkanden som de nu
aktuella i februari 2002 (bet. 2001/02:JuU10 s. 16
f).
Utskottet instämmer i vad motionärerna anför om
vikten av att samhället på olika sätt skaffar sig
tillräckliga kunskaper om orsakerna till dödligt
våld mot närstående för att i framtiden på bästa
sätt kunna förhindra att barn och kvinnor dödas av
närstående. Som nämnts ovan avser också regeringen
att - efter att Socialstyrelsen genomfört en
utredning och analys beträffande bl.a.
sekretessfrågor - låta pröva ett system med s.k.
dödsfallsutredningar när barn avlidit på grund av
mord, dråp och misshandel. Härigenom får önskemålen
från motionärerna bakom Ju253 anses i huvudsak
tillgodosedda. När det gäller motsvarande
dödsfallsutredningar vid dödligt våld mot kvinnor
anser utskottet att det är lämpligt att först låta
pröva och utvärdera dödsfallsutredningar beträffande
barn innan ställning tas till om det skulle kunna
vara en meningsfull åtgärd även vid dödligt våld mot
kvinnor. Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motionerna Ju234 och Ju253 i nu behandlade delar.

Europeiskt samarbete för bättre
brottsofferskydd

I detta avsnitt behandlas ett motionsyrkande
om Sveriges roll i det europeiska samarbetet
kring brottsoffer. Utskottet föreslår, med
hänvisning till pågående arbete inom EU, att
motionsyrkandet av-slås.

I motion Ju341 (kd) anförs att arbetet med att
utveckla det europeiska samarbetet för bättre
brottsofferskydd måste fortsätta.

I programmet inför Sveriges ordförandeskap i
Europeiska rådet under första halvåret 2001 angavs
att Sverige skulle verka för att besluten från det
särskilda toppmötet i Tammerfors år 1999 skulle
följas upp. I slutsatserna från Tammerfors framhölls
att miniminormer för skydd av brottsoffer bör
utarbetas, särskilt när det gäller offrens tillgång
till rättvisa och rätt till skadestånd, inbegripet
ersättning för juridiska kostnader. Vidare angavs
att det bör inrättas nationella program för såväl
statliga som icke-statliga åtgärder för bistånd till
och skydd för offren.
Av ordförandeprogrammet framgick dessutom bl.a.
att Sverige avsåg att verka för att medlemsstaternas
samarbete bygger på hörnstenarna förebyggande av
brott, bekämpande av brott och reparation av
följderna av brott. En självklar utgångspunkt var
att arbetet baseras på respekt för alla människors
lika värde. Sverige kommer att fortsätta att vara
pådrivande när det gäller att föra in de
brottsförebyggande aspekterna i EU-samarbetet.
Arbetet med att stärka brottsoffrens ställning i
rättsprocessen skall drivas vidare. Särskild kraft
kommer också att ägnas åt åtgärder mot handel med
människor, särskilt kvinnor och barn.
Under det svenska ordförandeskapet antog
Europeiska unionens råd den 15 mars 2001 ett
rambeslut om brottsoffrets ställning i
straffrättsliga förfaranden. Enligt rambeslutet
skall medlemsstaterna bl.a. säkerställa att
brottsoffer får möjlighet att höras under det
rättsliga förfarandet och lägga fram bevis (artikel
3), att de får tillgång till relevant information
för att kunna bevaka sina intressen (artikel 4) samt
att de erhåller ett adekvat skydd för sig själva
och, vid behov, för sina familjer (artikel 8).
Europeiska kommissionen lade i september 2001 fram
en grönbok, Ersättning till brottsoffer (KOM [2001]
536 slutlig). Syftet med grönboken var bl.a. att
starta ett samråd med alla berörda parter om
åtgärder som skulle kunna vidtas på gemenskapsnivå
för att förbättra de statliga ersättningarna till
brottsoffer i EU.
Efter remissbehandling av grönboken lämnade
Europeiska kommissionen den 16 oktober 2002 ett
förslag till rådets direktiv om
brottsofferersättning (2002/0247 [CNS]). Förslaget
innehåller miniminormer för brottsoffers rätt till
statlig ersättning samt särskilda bestämmelser för
gränsöverskridande fall. Bland annat föreslår
Europeiska kommissionen att brottsoffer skall ha
rätt till förskottsutbetalning av den statliga
ersättningen under vissa förutsättningar, nämligen
om de grundläggande villkoren för ersättning är
uppfyllda, det finns anledning att anta att det
slutliga beslutet om ersättning inte kan fattas inom
kort tid efter det att ansökan har lämnats in, det
är befogat med hänsyn till sökandens ekonomiska
förhållanden att betala ut förskott och det med
rimlig säkerhet kan antas att gärningsmannen helt
eller delvis inte kan fullgöra en dom eller ett
beslut om skadestånd till brottsoffret (artikel 5 i
förslaget). Enligt förslaget skall medlemsstaterna
senast den 30 juni 2005 ha genomfört för direktivets
efterföljande nödvändiga författningsändringar.
Kommissionens förslag till direktiv behandlas för
närvarande i rådet på arbetsgruppsnivå.
Här kan också nämnas Daphneprogrammet, ett
fyraårigt EU-program som arbetar med att motverka
våld mot barn, ungdomar och kvinnor. Från svensk
sida är Socialstyrelsen och Socialdepartementet
representerade. Programmet gäller från den 1 januari
2000 t.o.m. den 31 december 2003 och har sammanlagt
20 miljoner euro att fördela. Hittills har ca 140
projekt erhållit ekonomiskt bidrag från
Daphneprogrammet. Kommissionen har den 4 februari
2003 föreslagit att en andra fas, ett Daphne II-
program, skall inrättas under perioden 2004-2008.
Kommissionen föreslår att 65 miljoner euro skall
kunna fördelas i programmet.
Utskottet behandlade motsvarande yrkande i
februari 2002. Utskottet ansåg då att
motionsyrkandet var tillgodosett genom det arbete
som regeringen redan bedriver och planerar att
fortsätta driva inom EU rörande brottsoffrens
situation (bet. 2001/02:JuU11 s. 8 f).
Utskottet har inte ändrat sin uppfattning sedan
föregående behandling av denna fråga utan kan
tvärtom konstatera att arbetet inom EU rörande stöd
och hjälp till brottsoffer fortsätter med
oförminskad styrka och att den svenska regeringen är
pådrivande i dessa frågor. Utskottet avstyrker
motion Ju341 i nu behandlad del.

Trygghetspaket för hotade kvinnor,
m.m.

I detta avsnitt behandlas bl.a.
motionsyrkanden om trygghetsåtgärder för
hotade och förföljda kvinnor, såsom fler
trygghetspaket och möjlighet att få använda
tårgas- och pepparspray i självförsvarssyfte.
Utskottet föreslår att motionsyrkandena
avslås. Jämför reservation 5 (fp, kd).

I motionerna Ju363 och A242 (båda kd) begärs att
utsatta och hotade kvinnor i större utsträckning
skall förses med olika hjälpmedel såsom
trygghetspaket, larm och pepparspray.

I motionerna Ju234 (fp), Ju288 (m) och Ju363 (kd)
anförs att regleringen för innehav av peppar- och
tårgasspray på olika sätt bör lättas för kvinnor. I
motion Ju234 begärs att förföljda och hotade kvinnor
i större utsträckning skall få vapenlicens för
tårgasspray. I Ju363 anförs att det bör bli lagligt
för hotade kvinnor att använda pepparspray. I motion
Ju288 anförs, med hänvisning till kvinnors behov av
att kunna freda sig, att licenskravet för
pepparspray bör tas bort.
Det är polisens uppgift att ge skydd åt hotade och
förföljda personer. Sådana personer kan utrustas med
särskilda s.k. trygghetspaket som polisen
tillhandahåller. Det finns drygt 400 trygghetspaket
i landet. Ett trygghetspaket består av en väska som
innehåller bl.a. telefoner och larmanordningar.
Enligt vad utskottet inhämtat har trygghetspaketen
numera försetts med larmtelefoner som är kopplade
till GSM-telesystemet. Avsikten är att telefonerna
skall kunna spåras genom användning av det s.k. GPS-
systemet (Global Positioning System). Telefonerna
har inledningsvis dragits med tekniska problem.
Bland annat har batteriets drifttid varit mycket
kort. I Stockholms län kommer 100 telefoner att
ersättas med nya telefoner som har längre
batteridrifttid.
Är det fråga om mycket allvarliga hot är det
möjligt för den hotade personen att bl.a. få
livvaktsskydd. På grund av de höga kostnaderna och
intrånget i den hotade personens privatliv är det
emellertid relativt ovanligt att den möjligheten
används.
Under åren 1993-1997 bedrevs försök med att förse
hotade och förföljda personer med pepparspray i
självförsvarssyfte. Enligt vad som inhämtats från
Rikspolisstyrelsen har erfarenheterna av
försöksverksamheten inte varit särskilt goda. För
att kunna förse hotade personer med pepparspray
krävs att de beviljas vapenlicens. Vid prövning av
licensfrågan framkom under försöksperioden inte
sällan uppgifter om brister i den skyddade personens
vandel, vilket hindrade att licens beviljades.
Härtill kom att många hade svårt med handhavandet av
sprayen. Bland annat dessa omständigheter medförde
att få kvinnor utnyttjade möjligheten att disponera
pepparspray i självförsvarssyfte. Några planer från
Rikspolisstyrelsen att i framtiden verka för att
trygghetspaketen utrustas med pepparspray finns för
närvarande inte.
Inom Justitiedepartementet har bedömningen gjorts
att Rikspolisstyrelsens försöksverksamhet med att
låna ut peppar- och tårgasspray till bl.a.
våldshotade kvinnor och utvärderingen av densamma
inte har gett tillräckligt underlag för att kunna
dra några slutsatser i frågan. Ett uppdrag till
Rikspolisstyrelsen om att utreda förutsättningarna
för och lämpligheten av att inleda en ny
försöksverksamhet övervägs därför inom
Justitiedepartementet.
Enligt regleringsbrevet för år 2003 skall
Rikspolisstyrelsen bl.a. redovisa det
brottsbekämpande arbete som har bedrivits när det
gäller våld mot kvinnor och de åtgärder som
vidtagits för att vidareutveckla polisens förmåga
att göra hotbildsbedömningar.
Utskottet behandlade liknande yrkanden senast i
februari 2002 (bet. 2001/02:JuU11 s. 13 f).
Utskottet kan konstatera att det inom
polisorganisationen finns ett ganska stort antal
trygghetspaket som hotade och förföljda kvinnor kan
förses med. Dessa trygghetspaket är också föremål
för materiella uppgraderingar.
När det gäller frågan om att förse hotade och
förföljda kvinnor med tårgas- eller pepparspray har,
som redovisas ovan, en försöksverksamhet bedrivits
som gett ett begränsat utvärderingsresultat och
delvis dåliga erfarenheter. Ett utredningsuppdrag
till Rikspolisstyrelsen om förutsättningarna för en
ny försöksverksamhet övervägs inom
Justitiedepartementet. Mot bakgrund härav anser
utskottet att det för närvarande inte finns skäl
till något uttalande i denna fråga. Att, som
motionären bakom Ju288 föreslår, helt ta bort kravet
på vapenlicens för pepparspray kan enligt utskottets
mening inte komma ifråga.
Motionerna Ju234, Ju288, Ju363 och A242 avstyrks i
nu behandlade delar.

Straffrättsliga överväganden

I detta avsnitt behandlas ett antal
motionsyrkanden med straffrättslig anknytning
till brottsofferområdet, bl.a. rörande grov
kvinnofridskränkning, sexualbrott och
könsstympning. Utskottet föreslår att
samtliga motionsyrkanden avslås. Utskottet
hänvisar därvid bl.a. till gällande
lagstiftning på området. Jämför
reservationerna 6-12.

Grov kvinnofridskränkning

I motionerna Ju260 (m) och Ju363 (kd) begärs en
utvärdering av fridskränkningsreformen och i motion
A242 (kd) begärs att fridskränkningslagstiftningen
förtydligas. I motion Ju234 (fp) yrkas att
straffminimum för grov kvinnofridskränkning höjs
till ett års fängelse.

Vid riksmötet 1997/98 lade regeringen fram
propositionen Kvinnofrid (prop. 1997/98:55).
Propositionen innehöll förslag till åtgärder mot
våld mot kvinnor, prostitution och sexuella
trakasserier i arbetslivet. Utskottet behandlade
förslagen i betänkandet Kvinnofrid (1997/98:JuU13,
rskr. 250, SFS 1998:393). I enlighet med ett av
regeringen i propositionen framlagt förslag infördes
i 4 kap. brottsbalken en ny paragraf, 4 a §, som
upptar bestämmelser om brotten grov fridskränkning
och grov kvinnofridskränkning. Paragrafen erhöll ny
lydelse den 1 januari 2000 (prop. 1998/99:145, bet.
1999/2000: JuU3, rskr. 22, SFS 1999:845).
Enligt lagrummet gäller att den som begår
brottsliga gärningar enligt 3, 4 eller 6 kap.
brottsbalken (alltså brott mot liv och hälsa, brott
mot frihet och frid samt sexualbrott) mot en
närstående eller tidigare närstående person döms, om
var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad
kränkning av personens integritet och gärningarna
varit ägnade att allvarligt skada personens
självkänsla, för grov fridskränkning till fängelse,
lägst sex månader och högst sex år. Har gärningarna
begåtts av en man mot en kvinna som han är eller har
varit gift med eller som han bor eller har bott
tillsammans med under äktenskapsliknande
förhållanden, skall han i stället dömas för grov
kvinnofridskränkning till samma straff.
Av förarbetena till bestämmelsen framgår att ett
huvudsakligt motiv för denna varit att införa ett
nytt brott som markerar det särskilt straffvärda i
en långvarig och upprepad kränkning av en annan
person och där förfarandet består av en serie i och
för sig straffbelagda gärningar (prop. 1997/98:55 s.
74 f).
I maj 2000 publicerade Brottsförebyggande rådet
(BRÅ) rapporten Grov kvinnofridskränkning - En
kartläggning (BRÅ-rapport 2000:11). Rapporten
innehåller en beskrivning av hur domstolarna har
bedömt brottet och vilka kategorier män som dömts
för brottet grov kvinnofridskränkning. Enligt BRÅ
var det ännu för tidigt att dra några långtgående
slutsatser om hur den nya lagstiftningen fungerar,
men BRÅ konstaterade samtidigt att domstolarna
betraktat brottet som särskilt allvarligt.
Inom Regeringskansliet finns en interdepartemental
arbetsgrupp med representanter från
Justitiedepartementet, Socialdepartementet och
Näringsdepartementets jämställdhetsenhet. I denna
arbetsgrupp används olika myndigheters
återredovisningar av regeringsuppdrag inom ramen för
kvinnofridsreformen som underlag för det fortsatta
arbetet.
För att förstärka sitt arbete med att motverka
våld mot kvinnor inrättade regeringen i maj 2000
även ett nationellt råd för kvinnofrid. Rådet skall
vara ett forum där regeringen kan utbyta
erfarenheter och idéer med företrädare för
organisationer och forskare som är engagerade i
frågor som rör våld mot kvinnor. Rådet skall även
uppmärksamma problemområden som behöver åtgärdas.
När rådet inrättades valde regeringen ut några
prioriterade arbetsområden för rådet att särskilt
fokusera på, nämligen våld mot kvinnor med
funktionshinder, lokala kvinnojourers arbete och
verksamhetsvillkor, våld mot äldre kvinnor, insatser
riktade till män som misshandlar kvinnor,
situationen för barn i misshandelsförhållanden, våld
mot invandrade kvinnor samt våld i homosexuella
förhållanden. Rådet fick också i uppdrag att sprida
erfarenheter från olika former av projektverksamhet
samt synliggöra forskning på området. Rådets uppdrag
skall pågå till den 30 juni 2003.
Utskottet kan inledningsvis konstatera att
insatser för att förhindra våld och hot mot
närstående kvinnor sedan flera år tillbaka har
uppmärksammats på olika sätt inom rättsväsendet samt
av regering och riksdag. Kvinnofridsbrottet i sin
nuvarande lydelse infördes den 1 januari 2000. Det
är ännu för tidigt för säkra slutsatser om hur
bestämmelsen fungerar i praktiken. En utvärdering
framstår alltså inte ännu som meningsfull.
Motionerna Ju234, Ju260, Ju363 och A242 avstyrks i
nu behandlade delar.

Sexualbrott

I motionerna Ju234 (fp), Ju249 (c), Ju332 (c), Ju363
(kd) och A242 (kd) yrkas att straffansvaret för
våldtäkt skall utvidgas till att även omfatta fall
då brottsoffret befunnit sig i ett
vanmaktstillstånd, t.ex. genom berusning eller
narkotikapåverkan, som inte orsakats av
gärningsmannen. I Ju363 påpekas också att
brottsoffrets beteende och sexualhistoria inte skall
ha betydelse vid bedömning av gärningsmannens skuld
till sexualbrott.

I motion A315 (m) anförs att hela straffskalan för
sexualbrott bör utnyttjas i större utsträckning.
I motion Ju328 (s) yrkas att reglerna om
preskription av brott skall ändras så att
incestbrott inte skall kunna preskriberas.
I motion So451 (v) anförs att regeringen bör
påskynda beredningen av Sexualbrottskommitténs
förslag till ändringar i sexualbrottslagstiftningen.
Enligt 6 kap. 1 § brottsbalken skall ansvar för
våldtäkt ådömas den som genom våld eller genom hot
som innebär eller för den hotade framstår som
trängande fara tvingar någon annan till samlag eller
till annat sexuellt umgänge, om gärningen med hänsyn
till kränkningens art och omständigheterna i övrigt
är jämförlig med påtvingat samlag. Med våld
jämställs att försätta någon i vanmakt eller annat
sådant tillstånd. Straffskalan för våldtäkt omfattar
fängelse lägst två och högst sex år. Om brottet med
hänsyn till våldets eller hotets art och
omständigheterna i övrigt är att anse som mindre
allvarligt, döms till fängelse i högst fyra år. Är
brottet grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse,
lägst fyra och högst tio år.
1998 års Sexualbrottskommitté överlämnade i mars
2001 till regeringen sitt betänkande, Sexualbrotten
- Ett ökat skydd för den sexuella integriteten och
angränsande frågor (SOU 2001:14). Kommittén föreslår
i betänkandet bl.a. en ny straffbestämmelse om
våldtäkt. Straffansvaret träffar den som med våld
eller hot tvingar en annan person till en sexuell
handling som är allvarligt kränkande med hänsyn till
tvångets art eller omständigheterna i övrigt. Redan
en lägre grad av tvång skall kunna leda till
straffansvar för våldtäkt. För våldtäkt skall enligt
förslaget också den dömas som av en annan person
tilltvingar sig en sexuell handling genom att
utnyttja att denna person inte har förmåga att värja
sig på grund av berusning eller ett liknande
tillstånd eller den hotfulla situation han eller hon
befinner sig i.
Vad gäller preskriptionstiden för sexualbrott
infördes den 1 januari 1995 en särskild bestämmelse
i 35 kap. 4 § brottsbalken. Bestämmelsen syftade
till att stärka skyddet för barn och ungdomar mot
att bli utnyttjade i sexuella sammanhang. Den
särskilda preskriptionsregeln avser brott enligt 6
kap. 1-4 och 6 §§ brottsbalken, dvs. våldtäkt,
sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande, sexuellt
utnyttjande av underårig och sexuellt umgänge med
avkomling respektive syskon, som begåtts mot barn
under 15 år samt försök till sådana brott.
Preskriptionstiden skall i dessa fall beräknas från
den dag då målsäganden fyller eller skulle ha fyllt
15 år. Detta innebär också att den absoluta
preskriptionstiden förlängs på motsvarande sätt. Ett
grovt våldtäktsbrott mot ett barn kommer alltså att
preskriberas först när barnet fyller 30 år.
Sexualbrottskommittén har vad gäller
preskriptionstiden för sexualbrott föreslagit att en
ny preskriptionsbestämmelse införs som rör
sexualbrott mot personer under 18 år. Enligt
förslaget förlängs preskriptionstiden på så sätt att
den, för de brott som avses, skall beräknas från den
dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 18 år.
Viss utvidgning föreslås också vad gäller de brott
som skall omfattas av preskriptionsbestämmelsen.
Brott som normalt inte föranleder någon annan
påföljd än böter bör dock inte omfattas av
bestämmelsen.
Sexualbrottskommitténs betänkande bereds för
närvarande inom Justitiedepartementet. En
proposition i ämnet har aviserats till hösten 2003.
Utskottet anser att detta arbete inte bör
föregripas och föreslår att riksdagen avslår
motionerna Ju234, Ju249, Ju332, Ju328, Ju363, So451,
A242 och A315 i nu behandlade delar.

Misshandel av kvinnor och barn

I motionerna Ju236 och A315 (båda m) anförs att
påföljdsreglerna bör ändras så att män som
misshandlar kvinnor inte döms till samhällstjänst
utan till fängelse. I motion Ju253 (m) anförs att
straffen för barnmisshandel bör skärpas.

Enligt 3 kap. 5 § brottsbalken döms den som
tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller
smärta eller försätter honom i vanmakt eller något
annat sådant tillstånd för misshandel till fängelse
i högst två år eller, om brottet är ringa, till
böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet
grovt, döms enligt 3 kap. 6 § samma balk för grov
misshandel till fängelse lägst ett och högst tio år.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall
särskilt beaktas om gärningen var livsfarlig eller
om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller
allvarlig sjukdom eller eljest visat särskild
hänsynslöshet eller råhet.
Enligt 30 kap. 4 § brottsbalken skall rätten vid
val av påföljd fästa särskilt avseende vid
omständigheter som talar för en lindrigare påföljd
än fängelse. Enligt 30 kap. 7 § brottsbalken kan
rätten som särskilda skäl för villkorlig dom i
stället för fängelse beakta om den tilltalade
samtycker till att domen förenas med en föreskrift
om samhällstjänst och en sådan föreskrift är lämplig
med hänsyn till den tilltalades person och övriga
omständigheter. Enligt 30 kap. 9 § kan rätten även
som särskilda skäl för skyddstillsyn i stället för
fängelse beakta detsamma.
Misshandel av normalgraden anses i rättspraxis
vara ett brott av sådan art att påföljden normalt
skall bestämmas till fängelse. Möjligheten att
kombinera villkorlig dom och skyddstillsyn i
kombination med samhällstjänst har dock i praxis
bedömts vara en tillräckligt ingripande påföljd i
vissa fall, även när misshandel gällt närstående (se
bl.a. NJA 2000 s. 17, III).
I den ovannämnda propositionen Stärkt skydd för
barn i utsatta situationer (prop. 2002/03:53)
föreslås ett antal lagstiftningsåtgärder i syfte att
stärka skyddet för barn i utsatta situationer. Bland
annat föreslås att en ny särskild
straffskärpningsgrund införs i 29 kap. 2 §
brottsbalken. Enligt den föreslagna lydelsen av
bestämmelsen skall såsom en försvårande omständighet
vid bedömningen av straffvärdet - utöver vad som
gäller idag - beaktas om brottet varit ägnat att
skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess
förhållande till en närstående person.
Utskottet kan konstatera att regeringen i den nyss
nämnda propositionen lämnat förslag till ändring av
brottsbalken i syfte att domstolarna vid
straffmätning och påföljdsval skall se särskilt
allvarligt på brott som varit ägnade att skada barns
trygghet och tillit till en närstående person.
Därmed ökar möjligheten till straffskärpning bl.a.
vid misshandel av barn. Härigenom får motion Ju253 i
nu behandlad del i stort anses tillgodosedd.
BRÅ har i rapporten Samhällstjänst - i samhällets
tjänst? (BRÅ-rapport 2003:3) redovisat ett
regeringsuppdrag att utvärdera de numera
permanentade påföljdskombinationerna skyddstillsyn
respektive villkorlig dom med samhällstjänst.
Utvärderingen är gjord med särskilt fokus på hur
samhällstjänstpåföljderna utvecklats och hur de
tillämpats rättsligt och praktiskt. I rapporten
redovisar BRÅ en analys av 15 000 brottmålsdomar
från år 2001, där samhällstjänst utifrån
strafflatituden skulle kunna vara aktuellt. Analysen
visar bl.a. att påföljdskombinationer med
samhällstjänst är ungefär lika vanliga som fängelse
för misshandel av normalgraden (analysen ej
specificerad på misshandel mot kvinnor eller barn)
och att påföljder med samhällstjänst även förekommit
vid grov kvinnofridskränkning. BRÅ-rapporten har
överlämnats till regeringen och bereds för
närvarande inom Justitiedepartementet.
Vad gäller påföljderna för våld mot närstående
kvinnor kan utskottet konstatera att dessa brott i
praxis betraktas som brott av sådan art att
påföljden normalt skall bestämmas till fängelse,
även om det i enskilda relativt lindriga fall kan
finnas omständigheter som talar för en icke
frihetsberövande påföljd. Detta är en fråga för
rättstillämparen. I avvaktan på resultatet av
beredningen av den ovannämnda BRÅ-rapporten är
utskottet inte berett att göra något uttalande i
saken. Utskottet avstyrker bifall till motionerna
Ju236 och A315 i nu behandlade delar.

Könsstympning

I motion Ju233 (m) begärs att även den som uppmanar
till könsstympning eller hjälper annan att låta
könsstympa sitt barn skall kunna åtalas. I samma
motion anförs också att könsstympningsbrott i större
utsträckning bör lagföras.

Enligt lagen (1982:316) med förbud mot
könsstympning av kvinnor får inte ingrepp i de
kvinnliga yttre könsorganen utföras i syfte att
stympa dessa eller åstadkomma andra bestående
förändringar av dem (könsstympning). Detta gäller
oavsett om samtycke har lämnats till ingreppet eller
inte. Även om kvinnan, eller vårdnadshavaren om det
gäller ett barn, uttryckligen begär ett ingrepp av
detta slag får det således inte utföras. Om brottet
har medfört livsfara, allvarlig sjukdom eller i
annat fall inneburit ett synnerligen hänsynslöst
beteende skall det bedömas som grovt. Även försök,
förberedelse och stämpling samt underlåtelse att
avslöja brott är enligt lagen straffbart. Av 23 kap.
4 § brottsbalken följer att också anstiftan och
medhjälp till könsstympning är straffbelagt.
Den som bryter mot förbudet skall dömas till
fängelse i högst fyra år. För grovt brott skall
fängelsestraffet bestämmas till lägst två år och
högst tio år.
Utskottet har tidigare behandlat frågor rörande
straffansvar m.m. för könsstympning. Våren 1998
ställde sig utskottet bakom ett regeringsförslag om
skärpningar i lagstiftningen, bl.a. vad gällde
straffskalan (prop. 1997/98:55, bet. 1997/98:JuU13).
Utskottet uttalade som skäl för sitt
ställningstagande i huvudsak följande. Enligt
utskottets mening finns det all anledning att se
mycket allvarligt på den typ av ingrepp som en
könsstympning innebär. Sådana ingrepp är oförenliga
med vår syn på individens rätt till kroppslig
integritet samt kvinnans rätt att bestämma över sig
själv och att leva sitt liv efter egna
förutsättningar och behov. Det strider också mot
vetenskap och beprövad erfarenhet att utföra ett
sådant ingrepp. Alla former av könsstympning innebär
ett bestående lidande för den stympade kvinnans del,
och ingreppet leder ofta till allvarliga fysiska och
psykiska skador (bet. 1997/98:JuU13 s. 23 f).
Motionsyrkanden rörande könsstympning behandlades
av utskottet senast i februari 2002 (bet.
2001/02:JuU10 s. 14 f). Då höll utskottet fast vid
sina tidigare ställningstaganden och konstaterade
bl.a. att de gällande straffrättsliga reglerna på
området, såvitt kunde bedömas, är ändamålsenligt
utformade.
Som utskottet tidigare framhållit finns det all
anledning att se mycket allvarligt på den typ av
ingrepp som könsstympning innebär. Enligt utskottets
mening är dock de straffrättsliga bestämmelserna på
området, såvitt nu kan bedömas, utformade på ett
ändamålsenligt sätt. Så är t.ex. redan förberedelse
och stämpling samt anstiftan och medhjälp till
könsstympning straffbart. Utskottet instämmer i att
det är angeläget att lagföringen ökar. Det är därför
angeläget att polis och åklagare lägger ned
ordentliga resurser på att utreda dessa brott. En
viktig förebyggande roll har bl.a.
socialförvaltningen, skolan samt hälso- och
sjukvården. Det ligger alltså närmast till hands att
könsstympning uppmärksammas där. Utskottet vill
därför erinra om skyldigheten för sjukvård och skola
att anmäla till de sociala myndigheterna när ett
barn far illa. Med detta sagt anser utskottet att
något uttalande från riksdagen inte är påkallat nu.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår motion Ju233
i nu aktuella delar.

Obligatorisk häktning

I detta avsnitt behandlas ett motionsyrkande om att
s.k. obligatorisk häktning skall införas även för
försök till brott med ett straffminimum om minst två
år. Utskottet föreslår med hänvisning till att
gällande lagstiftning får anses ändamålsenlig att
motionsyrkandet avslås.

I motion A315 (m) yrkas att reglerna om s.k.
obligatorisk häktning ändras så att de även omfattar
försök till brott, för vilka är föreskrivet minst
två års fängelse.

I 24 kap. rättegångsbalken finns bestämmelser om
häktning. Enligt 24 kap. 1 § får den som på
sannolika skäl är misstänkt för ett brott, för
vilket är föreskrivet fängelse i ett år eller
däröver, under vissa förutsättningar häktas.
Häktning får dock inte ske om straffet i det
konkreta fallet kan antas bli böter. Är för brottet
inte föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två
år, skall häktning ske, om det inte är uppenbart att
skäl till häktning saknas (s.k. obligatorisk
häktning). Av sistnämnda bestämmelse följer att
häktning som huvudregel skall ske av den som på
sannolika skäl är misstänkt för t.ex. mord, dråp,
våldtäkt och grov våldtäkt.
Straff för försök till brott bestäms enligt 23
kap. 1 § andra stycket brottsbalken högst till vad
som gäller för fullbordat brott och får inte sättas
under fängelse, om lägsta straff för det fullbordade
brottet är fängelse i två år eller däröver. Försök
till de nyss nämnda brotten omfattas alltså inte av
regeln om obligatorisk häktning.
Vid behandlingen av yrkanden av i huvudsak
motsvarande innebörd som det nu behandlade anförde
utskottet i februari 2002 - i likhet med tidigare
ställningstaganden i frågan - att häktning för
exempelvis försök till våldtäkt kan ske bl.a. om det
föreligger risk för att gärningsmannen begår nya
brott av samma slag. Några nya lagstiftningsåtgärder
ansåg utskottet inte vara påkallade (bet.
2001/2002:JuU7 s. 20).
Utskottet har inte ändrat sin tidigare inställning
i denna fråga. Motion A315 i här behandlad del
avstyrks.

Myndigheters åtgärder

I detta avsnitt behandlas ett antal
motionsyrkanden om bl.a. polisens arbete mot
våld mot kvinnor och barn samt olika
myndigheters bemötande av brottsoffer.
Utskottet föreslår, bl.a. med hänvisning till
vidtagna åtgärder och gällande regelverk, att
motionsyrkandena avslås av riksdagen. Jämför
reservationerna 13-18.

Polisens insatser m.m.

I motionerna Ju234 (fp), Ju249 (c), Ju253 (m) och
Ju363 (kd) anförs att polisens insatser för att
bekämpa våld mot kvinnor och barn på olika sätt bör
förbättras. I motion Ju234 efterfrågas en
förstärkning av polisens resurser för bekämpning av
kvinnovåld. I motion Ju249 anförs att polisens
rutiner och attityder beträffande brott mot kvinnor
och barn bör förbättras. I motion Ju253 efterfrågas
särskilda familjevåldsenheter på samtliga
polismyndigheter och i motion Ju363 anförs att
utredningstiden vid barnmisshandel inte bör få
överskrida tre månader.

I polisens årsredovisning för år 2002 redovisas
det brottsbekämpande arbete som polisen bedrivit
avseende våld mot kvinnor och mot barn. Där anges
bl.a. följande. Det brottsförebyggande arbetet på
området har fortsatt att utvecklas, främst i
samverkan med socialtjänst, sjukvård och andra
organisationer såsom brottsofferjourer och olika
kris- och stödcentrum. Polismyndigheterna runt om i
landet har genom bl.a. utbildning, uppföljning och
användning av den s.k. SARA-modellen, som bl.a.
syftar till att tidigt bedöma risken för upprepat
partnervåld, utvecklat förmågan att göra mer
strukturerade hotbilds- och riskbedömningar. Polisen
i Stockholm har inrättat en familjevåldsenhet vilket
sedan tidigare funnits vid Polisen i Skåne och
Uppsala. Samtliga polismyndigheter har i någon form
skapat åtgärds- eller policydokument som rör våld
mot kvinnor. Till detta kommer flera samverkande och
många gånger projektliknande arbeten i
länsgemensamma grupper som tar sikte på att öka
kunskapen om problembilden samt förebygga och
förhindra våldsbrott. Tyngdpunkten i arbetet har
bl.a. legat på att förebygga brott för att också
minska frekvensen av återfall för män som
misshandlat kvinnor (s. 13 f).
Beträffande utredning och lagföring av brott mot
kvinnor anges i årsredovisningen att flertalet
polismyndigheter har redovisat att de genom
fortlöpande interna diskussioner och
utbildningsinsatser ökat personalens motivation och
förbättrat förstahandsåtgärderna vid brott mot
kvinnor. Mer konkret har det handlat om bättre
fotodokumentation av skador samt åtgärder för att
rättsintyg skall utfärdas snabbt och riktigt. Genom
bl.a. regelbundna möten med åklagare har
arbetsmetoderna utvecklats och förbättrats. Exempel
på detta är direktkontakt med åklagare från
brottsplatsen, skriftliga utredningsdirektiv och
snabbare informationsflöde mellan utredare och
förundersökningsledare. Vidtagna åtgärder för att
vidareutveckla polisens bemötande och stöd till
brottsoffer och vittnen i samband med utredning och
lagföring har främst avsett tidiga kontakter med
målsäganden och snabbare handläggning av ärenden och
beslut, information om vem som är kontaktperson,
handläggare eller förundersökningsledare i ärendet
samt förbättrad information i samband med kallelser
till förhör (s. 21 f).
För att främja barnperspektivet i utredningarna
har polismyndigheterna satsat på utbildning och
information. Några myndigheter har även samverkat
och utvecklat åtgärder i handlingsplaner och
särskilda åtgärdsprogram. I utvecklingsarbetet
samverkar polismyndigheterna aktivt med andra
myndigheter och organisationer som arbetar med barn.
Beträffande utredning och lagföring för brott mot
barn har åtgärder vidtagits syftande bl.a. till ökad
tillgång till särskilt utbildade utredare för förhör
med barn, tidig kontakt med vårdnadshavare, kortare
handläggningstider och förbättrade rutiner för
underrättelser till socialtjänsten (s. 14 och 21 f).
I regeringens regleringsbrev avseende
Rikspolisstyrelsen för år 2003 anges - i likhet med
vad som angavs i regleringsbrevet för år 2002 - att
Rikspolisstyrelsen skall redovisa det
brottsbekämpande arbete som har bedrivits när det
gäller våld mot kvinnor och mot barn. Redovisningen
skall innehålla en sammanhållen nationell
beskrivning och analys av hur verksamheten har
utvecklats och dess resultat. Av redovisningen skall
även framgå bl.a. antalet och andelen ärenden som
avser våld mot kvinnor eller mot barn, vidtagna
åtgärder för att vidareutveckla polisens förmåga att
göra hotbildsbedömningar, vidtagna åtgärder för att
beakta barnperspektivet i verksamheten utifrån FN:s
barnkonventions bestämmelser och intentioner,
vidtagna åtgärder för att förkorta
genomströmningstiderna samt vidtagna åtgärder för
att vidareutveckla polisens bemötande och stöd till
brottsoffer och vittnen. Större skillnader mellan
polismyndigheterna skall därvid analyseras och
kommenteras.
I 2a § förundersökningskungörelsen (1947:948) -
som trädde i kraft den 1 januari 2002 - anges att
förundersökning där målsäganden vid tiden för
anmälan inte fyllt 18 år skall bedrivas särskilt
skyndsamt, om brottet riktats mot målsägandens liv,
hälsa, frihet eller frid och det för brottet är
föreskrivet fängelse i mer än sex månader.
Förundersökningen skall vara avslutad och beslut
fattat i åtalsfrågan så snart det kan ske och inom
tre månader efter den tidpunkt då det finns någon
som är skäligen misstänkt för brottet. Tidsfristen
får överskridas endast om det är motiverat med
hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra
särskilda omständigheter.
Utskottet vill inledningsvis understryka hur
viktigt polisens arbete med att bekämpa våld mot
kvinnor och barn är. Omfattande åtgärder har
vidtagits och ett omfattande arbete pågår alltjämt
inom polisen vad gäller insatserna för att bekämpa
våld mot kvinnor och barn. Regeringen har också i
regleringsbrevet för år 2003 ålagt
Rikspolisstyrelsen att redovisa det brottsbekämpande
arbete som under året har bedrivits på detta område.
Utskottet vill understryka betydelsen av att detta
goda arbete fortsätter och intensifieras inom
polisen. Något behov av ett tillkännagivande från
riksdagen i denna fråga är emellertid inte påkallat.
Yrkandet i Ju363 om att utredningstiden rörande
barnmisshandel inte bör få överskrida tre månader är
tillgodosett genom den nu gällande lydelsen av 2a §
förundersökningskungörelsen. Utskottet föreslår att
riksdagen avslår motionerna Ju234, Ju249, Ju253 och
Ju363.
I motion Ju279 (m) yrkas att det införs en
skyldighet för socialtjänsten att polisanmäla
misstanke om att hjälpsökande utsatts för våld eller
hot.
I 7 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100) föreskrivs
att sekretess gäller inom socialtjänsten för uppgift
om enskilds personliga förhållanden, om det inte
står klart att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde eller någon honom närstående lider men. Av
14 kap. 2 § sekretesslagen följer att sekretess i
socialtjänstens verksamhet inte hindrar att
uppgifter som angår misstanke om brott lämnas till
åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan
myndighet som har att ingripa mot brottet, om för
brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än
fängelse i två år. Sekretessbelagda uppgifter i
socialtjänstens verksamhet som angår misstanke om
brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken mot
någon som inte har fyllt arton år får lämnas till
åklagarmyndighet eller polismyndighet även i andra
fall om brottet kan antas föranleda annan påföljd än
böter.
Någon författningsreglerad skyldighet för
socialtjänsten att polisanmäla brott finns inte (jfr
12 kap. 10 § socialtjänstlagen [2001:453]).
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det
är viktigt att allvarliga brott polisanmäls. Vid en
avvägning mellan intresset av att upprätthålla den
starka sekretess som måste gälla inom
socialtjänstens verksamhet och intresset av att
brott beivras framstår den nuvarande regleringen i
14 kap. 2 § sekretesslagen som ändamålsenlig. Även
om sekretessreglerna förhindrar att socialtjänsten
polisanmäler många brott mot vuxna torde
socialtjänsten i regel verka för att den
hjälpsökande själv polisanmäler brottet. Något
starkt behov av att i andra fall ålägga
socialtjänsten att polisanmäla brott föreligger
enligt utskottets mening inte. Motion Ju279 avstyrks
i nu behandlad del.
I motion A242 (kd) vill motionärerna ha en
utvidgad användning av videokameror i samband med
utredningar om kvinnovåld.
Som anförts ovan anges i polisens årsredovisning
för år 2002 att flertalet av polismyndigheterna har
redovisat att de genom fortlöpande interna
diskussioner och utbildningsinsatser ökat
personalens motivation och förbättrat
förstahandsåtgärderna vid misstänkt kvinnovåld. Mer
konkret har det handlat om bättre fotodokumentation
av skador samt åtgärder för att rättsintyg utfärdas
snabbt och riktigt. Genom bl.a. regelbundna möten
med åklagare har arbetsmetoderna utvecklats och
förbättrats. Exempel på detta är direktkontakt med
åklagare från brottsplatsen, skriftliga
utredningsdirektiv och snabbare informationsflöde
mellan utredare och förundersökningsledare (s. 21).
Vad avser metoder och arbetssätt i samband med
utredning av brott mot i första hand kvinnor har
utskottet inhämtat att Rikspolisstyrelsen har
rekommenderat polismyndigheterna att överväga att
använda videokameror för dokumentation i samband med
att polis anländer till en brottsplats.
Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren har gemensamt
utarbetat ett utbildningsmaterial för polis och
åklagare rörande utredning av mäns våld mot kvinnor.
I utbildningsmaterialet ges bl.a. ingående
instruktioner om hur en brottsplatsundersökning vid
misstanke om våld mot kvinnor bör genomföras. Bland
annat anges att både själva brottsplatsen och
målsägandens eventuella skador bör dokumenteras med
videokamera.
Även vad gäller den praktiska användningen av
videoteknik ges ingående instruktioner. Beträffande
målsägandens skador rekommenderas att sådan
dokumentation utförs i två huvudsakliga steg. I steg
ett får målsäganden inför videokameran i korthet
berätta vad som hänt och därvid tala om var hon har
skador och vem som har misshandlat henne. Efter en
paus dokumenteras sedan målsägandens skador på
videofilm. Under denna inspelning bör kvinnan inte
uttala sig utan det är tillräckligt att den som
filmar skadorna beskriver dessa under upptagningens
gång. Avsikten med denna indelning i två steg är att
den senare delen alltid skall kunna användas i en
rättegång tillsammans med ett läkarintyg. Steg ett
av filmen skall sparas för att användas i de fall
där målsäganden av någon anledning vägrar att uttala
sig eller radikalt ändrar sina uppgifter.
I utbildningsmaterialet anges vidare att förhör
och videodokumentation av kvinnans skador normalt
sett bör ske på polisstation eftersom det där i de
flesta fall finns en stationär kamera uppmonterad i
ett särskilt avsatt rum, vilket ger en tekniskt
betydligt bättre videoupptagning och därmed bättre
förutsättningar att i efterhand uppfatta skadorna.
Man undviker därigenom också störande moment, såsom
personer som inte bör vara i närheten i samband med
förhör. Det påpekas dock att det finns tillfällen då
det är bättre att videofilma direkt på plats, t.ex.
om kvinnan vägrar att följa med till polisstationen
eller det på grund av skador, avstånd eller
personalbrist inte är möjligt att åka till
polisstationen för ett första förhör.

Utskottet vill inledningsvis påtala att frågan om
vilka utredningsmetoder de enskilda
polismyndigheterna bör använda sig av utgör sådana
operativa överväganden som det inte ankommer på
riksdagen att uttala sig om. Utskottet kan vidare
konstatera att videokamera numera torde användas i
relativt stor omfattning i polisens
utredningsverksamhet beträffande våld mot kvinnor,
att sådan användning förespråkas av
Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren samt att
formerna för användandet styrts upp genom det
utarbetade utbildningsmaterialet. Utskottet kan inte
se annat än att motionärernas önskemål på detta
område härigenom är i huvudsak uppfyllda.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår motion
A242 i nu behandlad del.

Sekretessåtgärder till skydd för hotade kvinnor
m.m.

I motion Ju249 (c) yrkas att handläggnings- och
kostnadsansvaret för ärenden som rör bl.a. hotade
kvinnors behov av att lämna landet överflyttas från
kommunerna till Rikspolisstyrelsen.

I 7 kap. 15 § sekretesslagen (1980:100) föreskrivs
att sekretess gäller bl.a. i verksamhet som avser
folkbokföring eller annan liknande registrering av
befolkningen. Sekretessen gäller för uppgift om
enskilds personliga förhållanden, om det av särskild
anledning kan antas att den enskilde eller någon
honom närstående lider men om uppgiften röjs.
I vissa fall förekommer det att man på förhand kan
misstänka att en uppgift kommer att efterfrågas för
att användas på ett sätt som kan vara till men för
den enskilde, t.ex. att en adressuppgift används som
ett led i förföljelse. I praxis förekommer då att
skattemyndigheten för in en s.k. sekretessmarkering
i registret. Markeringen anger att särskild
försiktighet bör iakttas vid bedömningen av om
uppgifter om personen i fråga kan lämnas ut,
eftersom uppgifterna kan omfattas av sekretess
(prop. 1997/98:9 s. 34 f).
Enligt 16 § folkbokföringslagen (1991:481) får en
person som av särskilda skäl kan antas bli utsatt
för brott, förföljelser eller allvarliga
trakasserier på annat sätt, vid flyttning medges att
vara folkbokförd på den gamla folkbokföringsorten
(kvarskrivning). Kvarskrivning kan ske endast efter
ansökan av den enskilde och får endast medges om den
enskildes behov av skydd inte kan tillgodoses genom
besöksförbud eller på annat sätt. Kvarskrivningen
får även avse den utsatta personens medflyttade
familj. Av 17 § samma lag framgår att kvarskrivning
får medges för högst tre år i taget.
Längre gående regler till skydd för den utsatte
finns därutöver i lagen (1991:483) om fingerade
personuppgifter. Enligt 1 § i lagen kan en
folkbokförd person som riskerar att bli utsatt för
allvarlig brottslighet som riktar sig mot dennes
liv, hälsa eller frihet få medgivande att använda
andra personuppgifter om sig själv än de verkliga.
Medgivande att använda fingerade personuppgifter får
inte lämnas om personen kan beredas tillräckligt
skydd genom kvarskrivning enligt 16 §
folkbokföringslagen eller på annat sätt. Medgivande
att använda fingerade personuppgifter lämnas av
Stockholms tingsrätt. Ansökan om medgivande görs av
Rikspolisstyrelsen efter framställning från den som
vill använda fingerade personuppgifter. Om
Rikspolisstyrelsen avslagit en framställan om
fingerade personuppgifter får den enskilde själv
ansöka hos tingsrätten om sådant medgivande.
Personsäkerhetsutredningen har, som nämnts ovan, i
uppdrag att bl.a. utforma ramen för ett program till
skydd för bevispersoner m.fl. och föreslå den
lagstiftning som behövs på området. I detta uppdrag
ligger bl.a. att undersöka behovet av att lagreglera
berörda huvudmäns samarbete och ansvarsfördelning i
fall då en person omfattas av ett skyddsprogram.
I Personsäkerhetsutredningens delbetänkande
Nationell handlingsplan mot våld i nära relationer
(SOU 2002:71) föreslås att personer som utsätts för
hot och förföljelse skall kunna bli folkbokförda i
särskild ordning, s.k. skyddad folkbokföring.
Förutsättningarna för att medge sådan skyddad
folkbokföring bör enligt förslaget vara att den
enskilde av särskilda skäl kan antas bli utsatt för
brott, förföljelser eller allvarliga trakasserier på
annat sätt. Vidare bör skyddad folkbokföring medges
endast om den enskildes behov av skydd inte kan
tillgodoses genom besöksförbud eller på annat sätt.
Utredningens förslag bereds för närvarande i
Justitiedepartementet.
Utskottet konstaterar att de frågor som
motionärerna uppmärksammar i huvudsak omfattas av
Personsäkerhetsutredningens uppdrag. I avvaktan på
att utredningen avslutar sitt arbete, vilket skall
ske senast den 1 september 2003, anser utskottet att
några ställningstaganden i denna fråga inte bör
göras. Utskottet föreslår att motion Ju249 avslås av
riksdagen i nu behandlad del.
I motion Ju250 (m) påtalas behovet av att tillse
att kvinnors sekretessbelagda personuppgifter inte
lämnas ut av myndigheter.
En uppgift för vilken sekretess gäller enligt
sekretesslagen och som i det enskilda fallet kan
konstateras inte skall lämnas ut får inte röjas för
enskild. Det innebär att tjänstemän som har att
befatta sig med sådana uppgifter är förbjudna att
röja uppgiften, vare sig det sker muntligen eller
genom att en handling lämnas ut (1 kap. 1 och 2 §§
sekretesslagen).
Ett beslut att lämna ut en allmän handling kan
inte överklagas, varför myndigheternas tillämpning i
dessa fall inte kommer under domstols bedömning.
Däremot står myndigheterna under tillsyn av JO och
JK rörande sin tillämpning av
offentlighetsprincipen.
Den av regeringen tillsatta Offentlighets- och
sekretesskommittén (dir. 1998:32) har bl.a. i
uppdrag att göra en allmän översyn av
sekretesslagen. Kommittén skall därvid bl.a. lämna
förslag till förbättringar av lagen, så att t.ex.
onödiga bestämmelser upphävs och lagen görs mer
överskådlig. Kommittén kan också föreslå lämpliga
utbildningsinsatser på offentlighets- och
sekretesslagsområdena samt andra åtgärder som syftar
till att stärka medvetenheten om lagstiftningen på
dessa områden. I sitt delbetänkande Ordning och reda
bland allmänna handlingar (SOU 2002:97) pekar
kommittén på betydelsen av att all personal i
offentlig förvaltning har kunskap om regelsystemet
om offentlighet och sekretess och förmåga att
tillämpa det i sin verksamhet. Kommittén pekar på
att det redan idag pågår ett omfattande arbete med
att bl.a. skapa förutsättningar för utbildning på
området för personal inom den offentliga
förvaltningen. Bland annat arbetar Riksarkivet,
Statens kvalitets- och kompetensråd, Statskontoret,
Svenska Kommunförbundet samt Lanstingsförbundet med
dessa frågor. Kommittén framhåller dock att det är
ett ansvar för samtliga myndigheters ledning att se
till att personalens kunskaper om gällande regler är
tillräckliga och används samt att frågor om
offentlighet och sekretess beaktas i samband med
verksamhetens organisation och användningen av olika
tekniska lösningar.
Här kan också nämnas slutrapporten från den
kampanj som Rådet för Öppna Sverige under perioden
hösten 2000 till juni 2002 genomförde i syfte att
öka öppenheten inom offentlig sektor (Ds 2002:27). I
rapporten pekar rådet på behovet av ökad och
bibehållen kompetens bland personal inom statlig och
kommunal förvaltning i frågor om offentlighet och
sekretess.
Utskottet instämmer i vad motionärerna anför om
betydelsen av att sekretessbelagda personuppgifter
inte röjs för obehöriga. Utskottet kan inte se att
det föreligger några brister i det gällande
regelverket på området. Utskottet ansluter sig till
vad Offentlighets- och sekretesskommittén anfört om
att ansvaret för att personalens kunskaper om
gällande regler är tillräckliga och används samt att
frågor om offentlighet och sekretess beaktas hos
myndigheterna i olika sammanhang tillkommer
ledningen för respektive myndighet. Någon anledning
till ett uttalande från riksdagens sida föreligger
inte. Utskottet avstyrker således bifall till motion
Ju250 i nu behandlad del.

Bemötande av brottsoffer m.m.

I motionerna Ju249 (c), Ju312 (kd), Ju320 (m) och
Ju363 (kd) påtalas behovet av förbättrat stöd,
bemötande och information till brottsoffer under
förundersökning och rättegång.

Sedan länge pågår ett arbete inom rättsväsendets
myndigheter med t.ex. frågor om bemötande av och
attityder gentemot brottsoffer. Rikspolisstyrelsen
inledde år 1998, på uppdrag av regeringen, en
översyn av arbetet beträffande våld mot kvinnor.
Rikspolisstyrelsen tog bl.a. initiativ till
bildandet av en referensgrupp. Domstolsverket,
Riksåklagaren, Kriminalvårdsstyrelsen,
Socialstyrelsen, Brottsförebyggande rådet,
Brottsoffermyndigheten och Rikskvinnocentrum ingår.
Gruppen har koncentrerat sina insatser framför allt
till frågor kring fortbildning.
Rikspolisstyrelsen har också bildat en polisiär
arbetsgrupp som består av befattningshavare från
olika polismyndigheter. Syftet är bl.a. att fånga
upp, sammanställa och sprida "goda idéer". I en
genomförd rutin- och metodinventering har bl.a.
undersökts i vilken utsträckning brottsoffren fick
relevant information. Vid översynen konstaterades
vissa brister i detta avseende. Som en följd härav
har Rikspolisstyrelsen bl.a. gjort ett utskick till
samtliga polismyndigheter rörande erfarenheterna
från översynen där goda exempel redovisas. Här kan
också nämnas den brottsofferhandledning som
Rikspolisstyrelsen tagit fram där bl.a. vikten av
att en polismyndighet tillhandahåller brottsoffer
fortlöpande och relevant information beskrivs (RPS
2001:1). Vidare kan här nämnas att
Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren gemensamt tagit
fram ett utbildningsmaterial om utredning av mäns
våld mot kvinnor. I materialet ges en relativt
utförlig beskrivning av det stöd och den information
som skall ges till misshandlade kvinnor.
Som utskottet redovisat ovan fick bl.a.
Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren dessutom i juni
2001 ett regeringsuppdrag att bl.a. upprätta en
handlingsplan för hur de i fortsättningen avser att
arbeta för att se till att berättigade krav från
brottsoffer på myndigheterna bör uppfyllas. I
uppdragen ingår också att Riksåklagaren och
Rikspolisstyrelsen i samråd skall utarbeta en metod
för kvalitetssäkringsarbete på brottsofferområdet.
Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren redovisade sina
respektive uppdrag i februari 2003.
Rikspolisstyrelsen redovisar i handlingsplanen
bl.a. ett antal åtgärder för att säkerställa att
brottsoffer får relevant, begriplig och, vid behov,
fortlöpande information. Det anförs bl.a. att
polismyndigheterna bör genomföra en översyn av den
lokala information som lämnas till brottsoffer samt
av de informationsrutiner som finns för att i
praktiken tillförsäkra att brottsoffer får
information. Vidare anges att informationen skall
vara anpassad så att brottsoffren förstår hur en
förundersökning går till, vad olika beslut innebär
och vad en fortsatt rättsprocess innebär. I
handlingsplanen påtalas även betydelsen av att
polismyndigheterna tillser att berörd personal har
grundläggande kunskap om bl.a. brottsoffers
reaktioner och behov samt att de har förmåga att
omsätta dessa teoretiska kunskaper i praktisk
tillämpning.
Riksåklagaren redovisar i sin handlingsplan bl.a.
konkreta åtgärder för att förbättra åklagarnas
bemötande av och tillgänglighet för brottsoffren
samt hur informationen till brottsoffren skall kunna
ytterligare förbättras. Bland annat anförs att
Riksåklagaren under åren 2003-2004 avser att ge
brottsoffren särskild uppmärksamhet i utredningen om
åklagares behov av kanslistöd och åklagarväsendets
service till allmänheten samt att inventera och
sprida lokala initiativ när det gäller kontakt med
brottsoffer. Vidare avser Riksåklagaren bl.a. att
införa delvis nya beslutsmotiveringar i befintliga
system samt att på olika sätt sprida information om
åklagarorganisationens roll i brottsofferarbetet och
vad andra organisationer gör för att stödja
brottsoffer under pågående förundersökning och
rättegång.
Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren redovisar
också i respektive handlingsplan uppdraget att
utarbeta en metod för kvalitetssäkring av polisens
och åklagarnas arbete på brottsofferområdet. De
metoder som utarbetats innehåller främst löpande
enkätundersökningar i olika former, riktade till
brottsoffer som kommit i kontakt med rättsväsendet.
Enkätundersökningarna syftar till att ge en
uppfattning om hur brottsoffer upplever
rättsväsendets bemötande. Vidare planeras
självutvärderingar där anställda inom
åklagarväsendet respektive polisväsendet först får
redovisa hur de tror att brottsoffer upplever sig
bemötta av dem själva, varefter de konfronteras med
resultaten av undersökningar om hur brottsoffer
anser sig bemötta.
I 2003 års regleringsbrev har Rikspolisstyrelsen -
som tidigare nämnts - fått i uppdrag att redovisa
det brottsbekämpande arbete som har bedrivits när
det gäller våld mot kvinnor och mot barn. Av
redovisningen skall bl.a. framgå vidtagna åtgärder
för att vidareutveckla polisens bemötande och stöd
till brottsoffer och vittnen.
I årsredovisningen för år 2002 har
Rikspolisstyrelsen redovisat motsvarande tidigare
uppdrag. Där anges att vidtagna åtgärder för att
vidareutveckla polisens bemötande och stöd till
brottsoffer och vittnen främst har avsett tidiga
kontakter med målsäganden och snabbare handläggning
av ärenden och beslut, information om vem som är
kontaktperson, handläggare eller
förundersökningsledare i ärendet samt förbättrad
information i samband med kallelser till förhör.
Beträffande åtgärder som särskilt avsett polisens
bemötande av barn som brottsoffer har speciella
åtgärder varit bl.a. tillgång till särskilda
utredare för förhör med barn, tidig kontakt med
vårdnadshavare, kortare handläggningstider och
förbättrade rutiner för underrättelser till
socialtjänsten. Rikspolisstyrelsen konstaterar att
de åtgärder som vidtagits inom området våld mot
kvinnor och barn ökat kunskapen om dessa brottstyper
avsevärt och att en betydligt större andel av
anmälningar om våld mot barn klaras upp än vad som i
övrigt gäller för våldsbrottsligheten (s. 21 f).
Även Riksåklagaren har under de senaste åren i
regleringsbrevet fått motsvarande uppdrag som
Rikspolisstyrelsen. Riksåklagaren har redovisat sina
insatser i årsredovisningen för år 2002.
Här kan också framhållas de förslag till stärkande
av brottsoffrens ställning som regeringen lade fram
i propositionen Stöd till brottsoffer (2000/01:79)
våren 2001. I propositionen presenterade regeringen
bl.a. en övergripande strategi för hur det fortsatta
stödet till brottsoffren skall utvecklas. Regeringen
aviserade också vissa förordningsändringar för att
ge brottsoffer bättre information i samband med
förundersökningar. Som en följd härav har t.ex. 13 a
§ förundersökningskungörelsen (1974:948) ändrats.
Utskottet behandlade liknande yrkanden som de nu
aktuella senast i februari 2002 (bet. 2001/02:JuU11
s. 19 f).
Utskottet konstaterar att frågor om bemötande av
brottsoffer under senare år på olika sätt har
uppmärksammats inom rättsväsendets myndigheter. Det
pågår ett omfattande arbete med fortbildning kring
dessa frågor. De handlingsplaner som bl.a.
Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren har antagit
innehåller omfattande konkreta åtgärder som kommer
att vidtas under de närmaste åren. Utskottet kan
inte se något behov av att riksdagen uttalar sig i
dessa frågor utan föreslår att riksdagen avslår
motionerna Ju249, Ju312, Ju320 och Ju363 i nu
behandlade delar.

Information om permissioner

I motion Ju369 (m) yrkas att det skall införas en
skyldighet att informera brottsoffret inför
permissioner som gärningsmannen beviljas.

Av 35 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
följer att om en intagen avtjänar straff för ett
brott som har riktat sig mot någons liv, hälsa,
frihet eller frid skall målsäganden tillfrågas om
han eller hon vill bli underrättad bl.a. om den
intagne får permission, om den intagne uteblir från
permission eller annan vistelse utanför anstalten,
om den intagne rymmer eller när denne friges. En
begärd underrättelse behöver inte lämnas angående en
planerad vistelse utanför anstalten när en
underrättelse på grund av beslutad bevakning eller
andra förhållanden framstår som uppenbart obehövlig.
Detsamma gäller när en underrättelse kan befaras
medföra fara för den intagnes liv eller hälsa.
Underrättelse till målsägande angående frigivning
skall lämnas i lämplig tid före frigivningen och i
andra fall så tidigt som möjligt. Underrättelsen
skall utformas på ett sätt som är lämpligt med
hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.
Utskottet behandlade motsvarande yrkande senast i
februari 2002 (bet. 2001/02:JuU11 s. 29 f).
Utskottet anförde därvid att de då aktuella
motionsyrkandena fick anses tillgodosedda genom den
gällande lagstiftningen rörande information vid
permissioner.
Utskottet är alltjämt av denna uppfattning. Motion
Ju369 i nu behandlad del bör därför avslås av
riksdagen.

Kompetenshöjande åtgärder

Utskottet behandlar i detta avsnitt en rad
motionsyrkanden om utbildning och
kompetensutveckling i olika frågor för
anställda inom rättsväsendet. Utskottet
föreslår, bl.a. med hänvisning till vidtagna
och kontinuerliga utbildningsinsatser inom
rättsväsendets myndigheter, att riksdagen
avslår motionsyrkandena. Vidare behandlar
utskottet tre yrkanden rörande forskning och
utredning på brottsofferområdet. Utskottet
föreslår att även de motionsyrkandena avslås.
Jämför reservationerna 19-25.

Utbildning och kompetensutveckling inom
rättsväsendet

I ett antal motioner tas frågor om utbildning och
kompetensutveckling för anställda inom rättsväsendet
upp. I motion Ju249 (c) begärs ökad utbildning för
anställda inom rättsväsendet och vissa andra
myndigheter, bl.a. rörande krishantering, om olika
kulturer och religioner samt om bemötande av
kvinnliga brottsoffer. I motion Ju250 (m) anförs att
fortbildning och handledning för poliser och andra
yrkesgrupper inom rättsväsendet om bl.a. våld mot
kvinnor bör öka. I motionerna Ju253 (m) och Ju363
(kd) anförs att polisens, åklagarnas och
domstolarnas barnkompetens måste öka, främst i
utredningar rörande våld och sexuella övergrepp mot
barn. I motion Ju363 begärs också obligatorisk
utbildning för personal som kommer i kontakt med
brottsoffer. I motion Ju283 (v) påtalas att
kunskapen om våld mot kvinnor och orsakerna bakom
sådant våld måste öka hos myndigheter som kommer i
kontakt med kvinnliga brottsoffer.

I motionerna Ju279 (m) och Sf226 (fp) påtalas
behovet av ökad kulturell kompetens inom polis- och
åklagarväsendet, bl.a. rörande hedersproblematik. I
motion Ju250 (m) anförs att invandrarkvinnors
utsatta situation särskilt bör beaktas i olika
sammanhang.
Det bedrivs inom rättsväsendets myndigheter såväl
utbildning som kompetensutveckling för de kategorier
anställda som är närmast berörda. Här kan nämnas att
det inom polisen pågår ett fortlöpande arbete med
vidareutveckling av grundutbildningen syftande till
kvalitetsutveckling på samtliga områden med bl.a.
kompetensutveckling för lärare samt
forskningsanknytning av utbildningen (prop.
2002/03:1 volym 3 s. 61). Polishögskolan erbjuder
dessutom vidareutbildning för hela polisväsendet.
Under år 2002 har utbildningar bl.a. rörande våld
mot barn prioriterats (Polisens årsredovisning 2002
s. 33). Riksåklagaren har på senare år gjort
målmedvetna satsningar på att förstärka och
förbättra grund- och vidareutbildningen för
åklagarna. Under år 2002 har ett särskilt
utbildningsmaterial om våld mot kvinnor tagits fram.
Ett antal särskilt utsedda familjevåldsåklagare har
under år 2002 fullföljt en sex veckor lång
utbildning (Riksåklagarens årsredovisning 2002). För
domare finns ett årligt utbildningsprogram med
kurser, seminarier och utbildningsdagar för olika
personalkategorier. Vidare har under år 2002 stora
satsningar gjorts när det gäller yngre domare. Ett
helt nytt kursprogram för fiskaler och adjunkter har
tagits fram (prop. 2002/03:1 volym 3 s. 85).
Utskottet har vid flera tidigare tillfällen
behandlat frågor som rör utbildning och
kompetensutveckling i olika ämnen för rättsväsendets
anställda.
Som exempel kan nämnas att utskottet behandlade
frågan om utbildning och fortbildning bl.a. i frågor
rörande brottsoffer och våld mot kvinnor våren 2000
(bet. 1999/2000:JuU23 s. 20 f). Utskottet hänvisade
då till de förstärkta utbildningsinsatser som blev
resultatet av regeringens proposition Kvinnofrid
(prop. 1997/98:55, bet. JuU13) med bl.a. ändrad
examensordning för ett antal utbildningar. Utskottet
instämde i motionärernas uppfattning att det i hög
grad är angeläget att det inom rättsväsendet finns
goda kunskaper hos dem som kommer i kontakt med
brottsoffer och frågor om brottsoffer; särskilt
ansågs detta gälla i fråga om kunskaper om
våldsbrott mot kvinnor och barn. Av den redogörelse
utskottet gjorde i betänkandet framgick att ett
omfattande utbildnings- och fortbildningsarbete
redan pågick såväl inom det högre
utbildningsväsendet som inom berörda myndigheter.
Dessutom övervägdes inom Justitiedepartementet
behovet av ytterligare utbildningsinsatser. Härmed
ansågs motionsönskemålen väsentligen tillgodosedda.
Utskottet har inhämtat att Högskoleverket bedriver
ett arbete med att utvärdera bl.a. hur lärosätena
uppfyller målen i respektive examensordning gällande
jämställdhet mellan kvinnor och män. Högskoleverket
har hittills utvärderat socionom- och
juristutbildningarna och därvid framfört kritik mot
att frågor om våld mot kvinnor negligeras. Utskottet
har nu erfarit att regeringen avser att ge
Högskoleverket i uppdrag att mer specifikt följa upp
dessa utvärderingar samt också särskilt granska
andra relevanta utbildningars behandling av
kvinnofrid och våld mot kvinnor.
Utskottet behandlade utbildningsfrågor såvitt
avser brottsoffer även våren 2001. Regeringen hade
då aviserat olika myndighetsuppdrag inriktade på att
förbättra kunskaperna om brottsoffer för berörda
yrkesgrupper, varför de då aktuella
motionsönskemålen ansågs vara tillgodosedda (bet.
2000/01: JuU20 s. 16 f).
De aviserade uppdragen beslutades under sommaren
2001. Rikspolisstyrelsen och Brottsoffermyndigheten
gavs i uppdrag av regeringen att i samverkan
genomföra utbildning i brottsofferfrågor för
personal inom polisväsendet. Även Domstolsverket och
Riksåklagaren samverkade på motsvarande sätt med
Brottsoffermyndigheten (regeringens dnr
Ju2001/4708-4710/KRIM).
Uppdraget redovisades i Brottsoffermyndighetens
årsredovisning för år 2002. Samverkan med
Rikspolisstyrelsen innebar främst att
Brottsoffermyndigheten deltog med föreläsare inom
polisens grundutbildning och inom ett stort antal
fortbildningar på initiativ av enskilda
polisdistrikt eller grupper inom polisen.
Brottsoffermyndigheten deltog även i en konferens
riktad till chefer för utbildningsenheter eller
motsvarande. Samverkan med Riksåklagaren medförde
att kanslisterna vid samtliga åklagarkammare under
hösten 2001 bl.a. deltog i en halvdagsutbildning om
vissa grundläggande insikter i brottsoffers
reaktioner, om vikten av bra bemötande samt om
principer för skadestånd och brottsskadeersättning.
Samtidigt fortsatte Brottsoffermyndigheten sitt
deltagande i de ordinarie åklagarkurserna. Vid dessa
utbildningstillfällen fokuseras bl.a. på skadestånd
och principer för brottsskadeersättning. Samverkan
med Domstolsverket innebar bl.a. att
Brottsoffermyndigheten deltog i fiskalsutbildningen
på samma teman under en halv dag och även i en
utbildning riktad till dem som i sin tur skall leda
utbildningen av samtliga tingsnotarier (s. 19 f).
Slutligen skall här nämnas att det inom
rättsväsendets myndigheter på olika sätt bedrivs
utbildning i och utveckling av den kulturella
kompetensen. Myndigheterna - främst polis och
åklagare - har fört in dessa frågor i andra
ämnesområden som t.ex. våld mot kvinnor i stället
för att särbehandla just frågan om kulturkompetens.
När utskottet i februari 2002 senast behandlade
liknande yrkanden underströk utskottet det angelägna
i att personalen inom rättsväsendet har goda
kunskaper inom här aktuella områden. Utskottet
konstaterade vidare att det pågår såväl utbildning
och kompetensutveckling som forskning inom dessa
områden, och att frågorna är väl kända inom de
berörda myndigheterna. Det fanns enligt utskottets
mening därför inte anledning för riksdagen att ta
några ytterligare initiativ (bet. 2001/02:JuU7 s. 13
f).
Utskottet har inte ändrat sin uppfattning i denna
fråga. Som framgår av redovisningen ovan från
Brottsoffermyndighetens årsredovisning för år 2002
har samverkan kring utbildning i brottsofferfrågor
resulterat i ett stort antal olika aktiviteter inom
polis-, åklagar- och domstolsväsendena.
Utskottet välkomnar det uppdrag regeringen avser
att ge Högskoleverket rörande uppföljning av
inslagen i olika utbildningar av frågor om
kvinnofrid och våld mot kvinnor. En sådan
uppföljning torde vara angelägen rörande de
utbildningar som uppräknas i regeringens proposition
Kvinnofrid (1997/98:55 s. 67 f).
Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna
Ju249, Ju250, Ju253, Ju279, Ju283, Ju363 och Sf226.
I motionerna Ju234 och L249 (båda fp) begärs
insatser för ökad kompetens inom bl.a.
rättsväsendets myndigheter om samkönat partnervåld.
Som nämnts ovan har regeringen inrättat ett
nationellt råd för kvinnofrid utgörande ett forum
där regeringen kan utbyta erfarenheter och idéer med
företrädare för organisationer och forskare samt
uppmärksamma problemområden som behöver åtgärdas.
Ett av de av regeringen särskilt prioriterade
arbetsområdena för rådet är våld i homosexuella
förhållanden, bland såväl kvinnor som män. Enligt
vad utskottet inhämtat kommer rådet under våren 2003
att utarbeta en skrift innehållande en kartläggning
av omfattningen och arten av problematiken på
området. Sannolikt kommer rådet även att hålla ett
seminarium eller en hearing i ämnet innan rådets
uppdrag avslutas i juni 2003.
Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning
att samkönat partnervåld bör uppmärksammas på olika
sätt inom bl.a. rättsväsendet. Särskilda
utbildningsinsatser om denna problematik kan komma
att visa sig nödvändiga. I avvaktan på den
kartläggning av omfattningen och problematiken på
området som regeringens nationella råd för
kvinnofrid kommer att presentera senare i vår är
dock utskottet inte berett att göra några uttalanden
i denna fråga.
Riksdagen bör avslå motionerna Ju234 och L249 i nu
behandlade delar.

Forskning och utredning

I motion Ju250 (m) efterfrågas forskningsinsatser
för att utveckla behandlingsmetoder för män som
misshandlar kvinnor.

Under 1990-talet har kriminalvården utvecklat
behandlingsprogram för män dömda för våld mot
kvinnor på ett femtontal platser i landet. Inom
ramen för satsningen på nationella program utvecklas
för närvarande ett behandlingsprogram för
misshandlande män - Våld i nära relation (VIN).
Programmet skall vara forskningsbaserat och
utvärderingsbart och kunna bedrivas både på anstalt
och i frivård. I samband med denna programutveckling
har ett s.k. risk- och behovsbedömningsinstrument -
SARA - börjat användas. Kriminalvårdens
forskningskommitté har beviljat medel till en
jämförande studie mellan England och Sverige rörande
SARA-bedömningar.
Utskottet instämmer i vad motionärerna anför om
betydelsen av att män som misshandlar kvinnor får
adekvat och effektiv behandling. Utan sådana
insatser är risken för återfall i liknande
brottslighet, ofta mot samma måls-ägande, stor. Det
är angeläget att behandlingsprogram på detta område
är forskningsbaserade så att det kan säkerställas
att metoderna för behandling är verkningsfulla. Som
framgår ovan pågår insatser inom kriminalvården för
att förbättra behandlingsinsatserna på detta område.
Någon anledning till ett uttalande i denna fråga
från utskottets sida föreligger inte. Utskottet
föreslår att riksdagen avslår motion Ju250 i nu
behandlad del.
I motion Ju361 (kd) efterfrågas brottsstatistik
rörande antalet anmälda sexuella övergrepp mot barn
under 15 år.
I den officiella kriminalstatistik som årligen
utges av BRÅ återfinns uppgifter om bl.a. antalet
anmälda brott, uppdelat på respektive
brottsrubricering, samt antalet lagförda personer,
också det uppdelat på respektive brottsrubricering.
Beträffande statistiken över antalet polisanmälda
sexualbrott har uppgifterna dessutom brutits ned i
antalet brott begångna mot personer under 15 år (se
tabell 1.4 i BRÅ-rapport 2002:13).
Utskottet kan konstatera att kriminalstatistiken
rörande polisanmälda sexualbrott redan idag är
specificerad för sexualbrott begångna mot barn under
15 år. Motionsyrkandet får därför anses tillgodosett
genom den statistik som tas fram av BRÅ. Riksdagen
bör avslå motion Ju361 i nu behandlad del.
I motion Ju283 (v) anförs att situationen för
äldre och funktionshindrade brottsoffer bör utredas.
Utskottet har tidigare nämnt att regeringen
inrättat ett Nationellt råd för kvinnofrid, som
skall vara ett forum där regeringen kan utbyta
erfarenheter och idéer med företrädare för
organisationer och forskare som är engagerade i
frågor som rör våld mot kvinnor samt uppmärksamma
problemområden som behöver åtgärdas. Två av de
särskilt prioriterade arbetsområden som rådet skall
fokusera på är våld mot kvinnor med funktionshinder
och våld mot äldre kvinnor.
Rådet har i sin delrapport avseende verksamheten
fram t.o.m. juni 2002 redovisat vad man gjort på
bl.a. dessa områden och vilka slutsatser man kunnat
dra.
Beträffande funktionshindrade kvinnor som utsätts
för våld anför rådet att situationen för denna grupp
kan vara mycket svårtolkad, svårutredd och komplex
eftersom flera parter kan vara inblandade, dels som
förövare, dels som en del i omsorgen kring den
funktionshindrade kvinnan. Kvinnor med
funktionshinder anmäler t.ex. sällan övergrepp då de
ofta befinner sig i ett beroendeförhållande till
förövaren, antingen denne är nära anhörig eller
personal. Rådet vill i första hand uppmärksamma de
specifika rättssäkerhetsaspekter som kan komplicera
utredningar gällande övergrepp på funktionshindrade
kvinnor. Rådet gav i september 2001 ut skriften När
man slår mot det som gör ont - våld mot kvinnor med
funktionshinder.
Beträffande våld mot äldre kvinnor anför rådet att
kunskaperna om sådant våld fortfarande är mycket
bristfälliga. Få äldre kvinnor anmäler det våld som
de utsätts för i hemmet, och bara en bråkdel av det
våld som förekommer mot äldre kvinnor kommer till
allmän kännedom. Många äldre kvinnor har levt i
förhållanden där våldet har förekommit som ett
''''''''''''''''''''''''''''''''naturligt'''''''''''''''''''''''''''''''' mönster i familjen. Äldre kvinnor som
utsätts för våld ber därför ofta inte om hjälp.
Rådet gav i mars 2002 ut skriften Han var väl inte
alltid så snäll - våld mot äldre kvinnor. Som nämnts
ovan skall rådet slutföra sitt uppdrag i juni 2003.
Utskottet instämmer i vad motionärerna anför om
betydelsen av att äldre och funktionshindrade
uppmärksammas som en brottsoffergrupp med särskilda
och, i förhållande till andra brottsofferkategorier,
delvis annorlunda behov. Motionärernas önskemål får
emellertid för närvarande anses tillgodosedda genom
de studier som relativt nyligen gjorts inom ramen
för regeringens råd för kvinnofrid. Utskottet är
inte berett att förespråka något uttalande från
riksdagens sida i denna fråga utan föreslår att
riksdagen avslår motion Ju283 i nu behandlad del.

Rättsligt biträde för målsäganden
och anhöriga m.m.

I detta avsnitt behandlas yrkanden om
rättsligt biträde och stödpersoner till
personer utsatta för brott och deras
anhöriga. Utskottet föreslår att
motionsyrkandena avslås. Utskottet hänvisar
bl.a. till gällande reglering på området.
Jämför reservation 26 (m, c).

I motion Ju249 (c) anförs att flickor och kvinnor
bör kunna beviljas rättshjälp innan polisanmälan
gjorts. I motion A242 (kd) anförs att kvinnor som
utsatts för misshandel eller våldtäkt skall ha rätt
till bl.a. juridiskt biträde under hela
förundersökningen och rättegången.

Genom lagen (1988:609) om målsägandebiträde
infördes en rätt för målsägande att på statens
bekostnad få ett särskilt biträde - ett
målsägandebiträde - under förundersökning och
rättegång rörande vissa brott. Rätten tillkommer
inte bara målsägande som är parter i rättegången
utan även sådana målsägande som endast skall höras i
anledning av brottet.
En förundersökning skall inledas så snart det på
grund av angivelse eller av annat skäl finns
anledning att anta att ett brott som hör under
allmänt åtal har förövats (23 kap. 1 §
rättegångsbalken).
Enligt lagen om målsägandebiträde skall, när
förundersökning har inletts, ett målsägandebiträde
förordnas i mål om vissa brott. Det rör sig för det
första om sexualbrott, om det inte är uppenbart att
målsäganden saknar behov av biträde. Vidare rör det
sig om brott mot liv och hälsa och brott mot frihet
och frid, under förutsättning att fängelse kan följa
på brotten, och mål om rån eller grovt rån eller
försök, förberedelse eller stämpling till sådant
brott, allt under förutsättning att det med hänsyn
till målsägandens personliga relation till den
misstänkte eller andra omständigheter kan antas att
målsäganden har behov av ett sådant biträde.
Slutligen kan, efter en lagändring den 1 juli 2001
(prop. 2000/01:79, bet. JuU20, rskr. 205, SFS
2001:230), målsägandebiträde förordnas i mål om
annat brott på vilket fängelse kan följa, t.ex.
brott mot besöksförbud, om det med hänsyn till
målsägandens personliga förhållanden och övriga
omständigheter kan antas att målsäganden har ett
särskilt starkt behov av ett sådant biträde (1 §).
Målsägandebiträdet skall ta till vara målsägandens
intressen i målet samt lämna stöd och hjälp till
målsäganden. Målsägandebiträdet skall bistå
målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i
anledning av brottet, om detta inte görs av
åklagaren (3 §). Målsägandebiträde förordnas på
begäran av målsäganden eller när det annars finns
anledning till det. Till målsägandebiträde får
förordnas advokat, biträdande jurist på advokatbyrå
eller någon annan som är lämplig för uppdraget. I
huvudsak gäller rättegångsbalkens regler om
rättegångsbiträde för målsägandebiträde (4 §).
Målsägandebiträdet har rätt till ersättning enligt
samma principer som gäller för ett biträde enligt
rättshjälpslagen (5 §).
Av 13 a § förundersökningskungörelsen (1947:948)
följer bl.a. att i de fall där brottet är sådant att
det kan komma i fråga att förordna målsägandebiträde
eller att meddela besöksförbud skall målsäganden så
snart som möjligt underrättas om de regler som
gäller för förordnande därom.
Enligt vad utskottet har inhämtat från
Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren är problemet
med att inte alla målsägande som är i behov av ett
måls-ägandebiträde under förundersökningen får det
uppmärksammat inom myndigheterna. En översyn av
gällande föreskrifter på området samt behovet av
ytterligare utbildningsinsatser görs för närvarande
där.
Utskottet har inhämtat att Rikspolisstyrelsen,
Riksåklagaren och Domstolsverket i samband med
arbetet med det ovan nämnda regeringsuppdraget att
utarbeta en metod för kvalitetsutveckling inom
brottsofferområdet har genomfört en
enkätundersökning bland målsägande. I
enkätundersökningen, som genomfördes i samband med
domstolsförhandlingar, svarade målsägandena bl. a.
på frågan om de under förundersökningen fick någon
information från polisen om möjligheterna att få ett
målsägandebiträde förordnat för sig.
Undersökningsresultatet bearbetas och analyseras för
närvarande vid Rikspolisstyrelsen. Bedömningen inom
Rikspolisstyrelsen är att polisens insatser att
informera målsägandena om möjligheterna att få
målsägandebiträde varierar från polisman till
polisman. Insatser för att förmå alla polismän att
ta ett lika stort ansvar i detta avseende kommer att
vidtas.
Utskottet behandlade liknande yrkanden senast i
februari 2002 (bet. 2001/02:JuU11 s. 21 f).
Utskottet konstaterade då att den nuvarande
regleringen på området ger möjlighet för de kvinnor
som så önskar att få juridiskt biträde i de
situationer som motionärerna då efterlyste.
Utskottet har - såvitt avser yrkandet i motion
A242 - inte någon annan uppfattning idag. När det
gäller begäran i motion Ju249 om möjligheten till
rättsligt biträde innan polisanmälan gjorts kan
utskottet i och för sig se situationer där viss
juridisk rådgivning skulle kunna vara värdefull för
brottsoffret. I dessa situationer torde dock
stödbehovet i första hand vara av mer medmänsklig
karaktär, t.ex. för att få målsäganden att känna sig
trygg och våga anmäla brottet. För att lämna sådant
stöd torde främst socialtjänsten och
brottsofferjourerna spela en viktig roll. Utskottet
avstyrker bifall till motionerna Ju249 och A242 i nu
behandlade delar.
I motionerna Ju250 och Ju369 (båda m) påtalas
behovet av stödpersoner i olika sammanhang, bl.a.
för målsäganden i domstol, för misshandlade kvinnor
och till barn i familjer där det förekommer
kvinnomisshandel.
En målsägande som skall höras med anledning av
åklagarens talan får ha med sig en lämplig person
som personligt stöd. En sådan stödperson skall om
möjligt underrättas om rättegången (20 kap. 15 §
rättegångsbalken). Stödpersonen har rätt att närvara
vid rättegången. En stödperson har också rätt att
närvara vid förhör under förundersökningen, om inte
närvaron är till men för utredningen (23 kap. 10 §
tredje stycket rättegångsbalken). En stödperson är
till skillnad från målsägandebiträdet inte förordnad
av rätten och har inte rätt till ersättning av
allmänna medel.
Av 13 a § förundersökningskungörelsen (1947:948)
följer bl.a. att måls-äganden, då det inte är
uppenbart att det inte behövs eller då det inte är
förenat med betydande svårighet, så snart som
möjligt skall ges information om reglerna för
stödperson och om vilka myndigheter, organisationer
och andra som kan lämna stöd och hjälp.
Utskottet har ingen annan uppfattning än
motionärerna rörande betydelsen av att målsäganden
får ett tillräckligt stöd under förundersökningen
och i domstol. Systemet med stödpersoner fyller här
en mycket viktig funktion. Mot vad som anförs i
motionerna Ju250 och Ju369 måste utskottet anmärka
att det visserligen finns regler om stödpersoner i
rättegångsbalken. Som framgått förordnas de
emellertid inte av rätten. Det finns alltså, till
skillnad från vad som gäller för målsägandebiträde,
inga begränsningar i fråga om rätten till stödperson
under förundersökning och rättegång. Utskottet kan
inte se annat än att regleringen på området är
ändamålsenligt utformad. Här behandlade
motionsyrkanden är tillgodosedda genom gällande
regler, och de bör avstyrkas.

Unga brottsoffer

I detta avsnitt behandlas olika åtgärder för
att ge stöd till unga brottsoffer. Utskottet
föreslår, bl.a. med hänvisning till gällande
reglering och pågående utredningsarbete, att
samtliga motionsyrkanden avslås. Jämför
reservation 27 (m, fp, kd, c).

I motionerna Ju224 (kd), Ju234 (fp), Ju244 (s),
Ju249 (c), Ju253 (m), Ju334 (s) och So510 (c) anförs
att barn som bevittnar våld inom familjen bör ges
brottsofferstatus i brottmålsprocessen och därmed
bl.a. kunna inträda i rättegången och erhålla
skadestånd.

Utskottet börjar med att anmärka att begreppet
brottsoffer är okänt i den straffprocessuella
lagstiftningen. Den som har blivit utsatt för ett
brott är målsägande. Det sagda hindrar inte att en
person som inte är målsägande ändå kan ha drabbats
av verkningarna av ett brott och alltså i denna
bemärkelse vara ett offer för brott. Detta kan t.ex.
gälla barn i familjer där det förekommer våld. Ett
sådant barn kan också, som strax framgår, ha rätt
till skadestånd på civilrättsliga grunder.
Målsägande är den mot vilken brott är begånget
eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada
(20 kap. 8 § fjärde stycket rättegångsbalken). En
målsägande kan inträda i brottmålsrättegången som
part när han eller hon framställer ett yrkande om
ansvar eller skadestånd. I praxis har kretsen av
personer som är att anse som målsägande och därmed
kan inträda i processen som part hållits relativt
snäv. I 20 kap. 13 § första stycket rättegångsbalken
finns ett undantag för fall när någon dödats genom
brott. I de fallen får den avlidnes anhöriga, t.ex.
den avlidnes barn, samma rätt att som målsägande i
brottmålsprocessen bl.a. föra talan med anledning av
brottet. Av det nu anförda följer att ett barn som
bevittnat icke dödligt våld inom familjen, men som
själv inte blivit utsatt för någon brottslig
handling, inte är att anse som en målsägande som kan
inträda i brottmålsprocessen.
Den nu redovisade regleringen avser endast barnets
processuella ställning i brottmålsprocessen. Barnets
rätt till skadestånd på grund av åsamkad
personskada, t.ex. i form av psykiskt lidande av
övergående eller bestående art, regleras i
skadeståndslagen (1972:207). För att barnet skall
anses berättigat till sådant skadestånd krävs i och
för sig inte att barnet blivit utsatt för ett brott,
det avgörande för skadeståndsskyldigheten är om
någon bedöms uppsåtligen eller av vårdslöshet ha
vållat barnets skada. En talan om sådant skadestånd
handläggs som ett tvistemål vid tingsrätten.
Reglerna i rättegångsbalken om domstolens
sammansättning och om sammanläggning av mål, s.k.
kumulation, innebär ett hinder mot att ett brottmål
rörande t.ex. misshandel mot barnets mor och ett
tvistemål rörande barnets skadeståndstalan mot samma
man som är åtalad i brottmålet läggs samman (jfr 1
kap. 3a-3b §§ samt 22 kap. 1 § rättegångsbalken).
Som nämnts ovan föreslår regeringen i
propositionen Stärkt skydd för barn i utsatta
situationer m.m. (prop. 2002/03:53) att en ny
särskild straffskärpningsgrund införs i 29 kap. 2 §
brottsbalken. Enligt den föreslagna lydelsen av
bestämmelsen skall såsom en försvårande omständighet
vid bedömningen av straffvärdet - utöver vad som
gäller idag - beaktas om brottet varit ägnat att
skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess
förhållande till en närstående person. I den
allmänna motiveringen till bestämmelsen anför
regeringen att den främst syftar till att tydliggöra
och markera att exempelvis brott mot närstående barn
ofta bör åsättas ett högre straffvärde, just därför
att barnet därigenom riskerar att berövas sin
trygghet. Straffskärpningsgrunden är dock inte
begränsad till att enbart gälla de fall då brottet
riktat sig direkt mot ett barn utan bör omfatta även
sådana fall då brottet förövats i närvaro av ett
närstående barn, t.ex. i fall då ett barn tvingas
bevittna att en förälder blir slagen av den andre
föräldern (prop. 2002/03:53 s. 69 f). Utskottet
anför härutöver att bestämmelsen också torde kunna
komma till användning om en person som tillhör
närståendekretsen t.ex. misshandlar, eller blir
misshandlad av, en tredje person (se 2002/03:JuU1y).
I den nu nämnda propositionen redogör regeringen
också för sina överväganden kring huruvida
misshandelsbegreppet bör utvidgas, t.ex. vid s.k.
psykiskt våld mot barn samt vid försummelser att
tillgodose barnens behov. Regeringen redovisar också
sin syn på om misshandelsbrott mot barn bör
särregleras. Regeringen delar i dessa frågor
Kommitténs mot barnmisshandel uppfattning i
betänkandet Barnmisshandel - Att förebygga och
åtgärda (SOU 2001:72) och stannar för att inte nu
föreslå några förändringar i misshandelsbrottet.
I propositionen anför regeringen vidare att det
finns skäl att fortsätta arbetet med nu aktuella
frågor och därvid analysera om det finns möjligheter
att ytterligare förstärka barns skydd mot våld i
hemmet. Det får enligt regeringen inte råda något
tvivel om att barn som direkt eller indirekt drabbas
av våld ges ett så fullgott rättsligt skydd som
möjligt (prop. 2002/03:53 s. 69).
Enligt 5 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453)
skall socialnämnden verka för att barn och ungdomar
växer upp under trygga och goda förhållanden. I
5 kap. 11 § i samma lag anges att socialnämnden bör
verka för att den som utsatts för brott och dennes
anhöriga får stöd och hjälp. Ansvaret för att barn
får erforderlig barnpsykiatrisk behandling vilar på
det landsting där barnet är bosatt.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att
barns utsatta situation i familjer där våld
förekommer på alla sätt måste uppmärksammas.
Utskottet instämmer också i vad regeringen anför i
propositionen om stärkt skydd för barn i utsatta
situationer om att barn som drabbas av våld måste
ges ett så fullgott skydd som möjligt och välkomnar
att regeringen avser att fortsätta arbetet med dessa
frågor och analysera om det finns möjligheter att
ytterligare förstärka barns skydd mot våld i hemmet.
Samhällets insatser för dessa barn måste
prioriteras på olika sätt. Många av barnen är t.ex.
i behov av barnpsykiatrisk behandling. Barnen och
deras mödrar har också ofta ett behov av hjälp och
stöd på olika sätt från bl.a. de sociala
myndigheterna, såväl i en akut fas som mer
långsiktigt. Den reglering som idag finns för detta
stöd framstår enligt utskottet som i huvudsak
ändamålsenligt utformad. Härtill kommer regeringens
förslag i propositionen Stärkt skydd för barn i
utsatta situationer. I denna del finns således en
samsyn mellan utskottet och motionärerna. Utskottet
är emellertid i detta sammanhang inte berett att
förespråka en ändring av den nuvarande
processrättsliga systematiken där i princip endast
den som utsatts för brott är målsägande och kan
inträda i brottmålsprocessen.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna
Ju224, Ju234, Ju244, Ju249, Ju253, Ju334 och So510 i
här aktuella delar.
I motion Ju251 (m) anförs att samhället bör öka
stödet för unga brottsoffer. Motionären anför bl.a.
att ungdomar som rånar andra ungdomar är ett ökande
fenomen i främst Stockholm, men även i andra svenska
städer, och anför att gärningsmannens
kommun/socialdistrikt borde ha det ekonomiska
ansvaret för stödet till brottsoffret.
Enligt 5 kap. 11 § socialtjänstlagen (2001:453)
bör socialnämnden verka för att bl.a. den som
utsatts för brott får stöd och hjälp. Av 2 kap. 2 §
följer att det är socialtjänsten i den kommun där
brottsoffret vistas som har ansvaret för detta
stöd.
Ett exempel på konkreta insatser för unga
brottsoffer är den verksamhet med stödcentrum för
unga brottsoffer som bedrivs bl.a. i Stockholm.
Den 1 juni 1999 startade Socialtjänstförvaltningen i
Stockholms stad och Polismyndigheten i Stockholms
län tillsammans en försöksverksamhet med ett
stödcentrum för unga brottsoffer. Verksamheten
riktar sig till alla unga brottsoffer - oavsett i
vilken kommun eller stadsdel dessa bor - som
polisanmält att de blivit utsatta för brott såsom
personrån, misshandel, våldtäkt och olaga hot i City
polismästardistrikt. Det övergripande syftet med
verksamheten är att hjälpa och stödja brottsoffren
samt att få gärningsmännen att upphöra med sin
kriminella verksamhet. Verksamheten finansieras av
socialtjänstförvaltningen (löner) och polisen
(lokaler, telefon etc.). Inledningsvis erhölls även
bidrag från Brottsofferfonden. I verksamheten, som
permanentades år 2001, är tre socionomer anställda
och dessutom är ett tjugotal frivilliga stödpersoner
engagerade. Stödpersonerna är rekryterade bland
juridikstuderande vid Stockholms universitet.
Verksamheten bedrivs främst i form av stödsamtal
till brottsoffren och medföljandestöd i samband med
rättegångar. Härutöver erbjuds även medling mellan
brottsoffer och gärningsman. Enligt uppgift från
verksamhetsansvariga på Stödcentrum för unga
brottsoffer etableras en klientkontakt med ca 40 %
av alla brottsoffer som kontaktas genom brev från
centret. En verksamhet med den i Stockholm som
förebild har startats i Eskilstuna kommun. Vidare
planeras ytterligare ett projekt i Skärholmen och på
sikt ett i Stockholms västra förorter.
Utskottet instämmer i vad motionären bakom motion
Ju251 anför om behovet av stöd till unga
brottsoffer. Utskottet ser också mycket positivt på
den typ av verksamhet som bedrivs för unga
brottsoffer i bl.a. Stockholm. Det är naturligtvis
angeläget att det runt om i Sverige finns en
genomtänkt form av stöd till brottsoffer, såväl unga
som vuxna. Möjligheter finns att vid uppstartande av
sådan verksamhet ansöka om visst statligt stöd,
t.ex. från Brottsofferfonden och Brottsförebyggande
rådet. Några tungt vägande skäl att överflytta det
ekonomiska ansvaret för stöd till brottsoffer från
offrets hemkommun till gärningsmannens kan utskottet
inte se, särskilt som stödinsatserna för
brottsoffret lämpligen ges i brottsoffrets
hemkommun. Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motion Ju251 i nu behandlad del.

Reservationer

1. Allmänt om brottsoffer (punkt 1)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi
Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Johan
Linander (c), Hillevi Engström (m) och Karin
Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 1. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2002/03:Ju320 yrkande 1,
2002/03:Ju364 yrkande 17 och 2002/03:Ju369 yrkande 1
samt avslår motionerna 2002/03:Ju312 yrkande 2 och
2002/03:So451 yrkande 1.

Ställningstagande

En viktig uppgift för rättsväsendet är att skipa
rättvisa och att återupprätta brottsoffret. Att
utreda brott, gripa och lagföra gärningsmannen är
fortfarande rättsstatens första och viktigaste
skyldighet gentemot brottsoffren. I detta ligger
även att straffsystemet kan uppfattas som rättvist
och att påföljderna blir tillräckligt ingripande.

Att utsättas för brott utgör en grov och allvarlig
kränkning av den personliga integriteten. Det är
därför mycket viktigt att samhället i sitt bemötande
av brottsoffer ger dem sitt reservationslösa stöd.
Två grundläggande principer måste därför gälla i
mötet mellan den som utsatts för brott och
myndigheter av skilda slag. För det första skall
brottsoffrets rättigheter ges samma prioritet som
den misstänktes. För det andra får myndigheter
aldrig agera så att brottsoffrets problem på något
sätt ökar.
Det bör ankomma på regeringen att beakta det
anförda i det fortsatta arbetet med att förbättra
situationen för brottsoffren.
Detta innebär att vi ställer oss bakom motionerna
Ju320, Ju364 och Ju369 i nu behandlade delar. Övriga
här behandlade motioner bör däremot inte föranleda
någon åtgärd från riksdagens sida.

2. Allmänt om brottsoffer (punkt 1)

av Leif Björnlod (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 2. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:So451 yrkande 1 samt avslår
motionerna 2002/03:Ju312 yrkande 2, 2002/03:Ju320
yrkande 1, 2002/03:Ju364 yrkande 17 och
2002/03:Ju369 yrkande 1.

Ställningstagande

Vi lever idag i ett samhälle där kön är den mest
genomgripande kategorisering som existerar. Denna
könsmaktsordning innebär att kvinnor systematiskt
underordnas män och att kvinnor utsätts för våld och
övergrepp av män. Myndigheterna inom rättsväsendet
spelar en nyckelroll för arbetet mot bl.a.
sexualiserat våld. Dessa myndigheters arbete med
samverkan och utbildning rörande sexualiserat våld
bör följas upp. Regeringen bör i regleringsbreven
för dessa myndigheter ange krav på rapportering och
utveckling av arbetet mot sexualiserat våld.

Detta innebär att jag ställer mig bakom motion
So451 i nu behandlad del. Beträffande övriga här
behandlade motioner instämmer jag med majoriteten.

3. Åtgärder mot våld mot kvinnor och barn
(punkt 2)

av Alice Åström (v) och Johan Linander (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 3. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2002/03:Ju208,
2002/03:Ju249 yrkande 8 och 2002/03:Ju348.

Ställningstagande

Våld mot kvinnor och barn måste bekämpas betydligt
mer effektivt. Samhällets mål måste vara en
nollvision avseende våld mot kvinnor och barn. För
att uppnå detta krävs omfattande åtgärder. Alla
samhällets aktörer måste se över vad som kan göras
och samverka för att öka kvinnors och barns trygghet
och förebygga brott. Riksdagen bör ge regeringen i
uppdrag att ta initiativ till ett åtgärdsprogram för
att effektivt förebygga mäns hot och våld mot
kvinnor samt för genomförande av en nationell
nollvisionskampanj rörande våld mot kvinnor och
barn.

Detta innebär att vi ställer oss bakom motionerna
Ju208 och Ju348 samt motion Ju249 i nu behandlad
del.

4. Haverikommission vid dödligt våld (punkt 3)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Jeppe
Johnsson (m), Johan Linander (c), Hillevi
Engström (m) och Karin Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 4. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2002/03:Ju234 yrkande 1 och
2002/03:Ju253 yrkande 1.

Ställningstagande

Att någon berövas livet efter våld inom hemmets fyra
väggar är inte bara ett familjetrauma, utan också
ett misslyckande för samhället. Varje gång en kvinna
eller ett barn mister livet genom ett brott begånget
av en närstående bör en utredning göras om de
bakomliggande orsakerna och hur katastrofen hade
kunnat undvikas. Det kan t.ex. handla om hur och i
vilken utsträckning polisen och de sociala
myndigheterna agerat för att ge kvinnan eller barnet
skydd. Genom tillsättande av en sådan
"haverikommission" kan vi lära av misstagen,
förbättra det förebyggande arbetet och även verka
för att samhällets resurser används på det bästa och
mest effektiva sättet.

Enligt vår mening bör en försöksverksamhet med
dödsorsaksutredningar avseende såväl barn som
kvinnor genomföras. Beträffande
dödsorsaksutredningar avseende barn kan en sådan
verksamhet starta genast eftersom saken redan är
tillräckligt utredd. Regeringen bör få i uppdrag att
vidta erforderliga åtgärder med anledning av vad vi
anfört.
Det sagda innebär att vi ställer oss bakom
motionerna Ju234 och Ju253 i berörda delar.

5. Trygghetspaket för hotade kvinnor (punkt 5)

av Johan Pehrson (fp), Ragnwi Marcelind (kd) och
Karin Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 5. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2002/03:Ju234 yrkande 6,
2002/03:Ju363 yrkandena 1-3 och 2002/03:A242 yrkande
37 samt avslår motion 2002/03:Ju288.

Ställningstagande

Det är av största vikt att hotade kvinnor har
tillgång till trygghetspaket och larm. Även hotade
vittnen bör ha rätt till sådan utrustning. Enligt
vår uppfattning måste utrustning av detta slag
finnas tillgänglig för alla som har behov av den.
Idag förekommer det att hotade personer får stå i kö
för att få skyddsutrustning, vilket vi finner
oacceptabelt. Även annat skydd såsom hundar och
livvakt bör finnas tillgängligt för den som har
behov av det. Hotade kvinnor bör också få möjlighet
att i undantagsfall använda någon form av tårgas-
eller pepparspray i självförsvar. Det får ankomma på
regeringen att undersöka de faktiska behoven och
återkomma till riksdagen med förslag på
tilläggsbudget om det behövs.

Det anförda innebär att vi ställer oss bakom
motionerna Ju234, Ju363 och A242 i här behandlade
delar. Motion Ju288 bör däremot avslås av riksdagen.

6. Utvärdering av fridskränkningsreformen
(punkt 6)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi
Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Hillevi
Engström (m) och Karin Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 6. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2002/03:Ju260,
2002/03:Ju363 yrkande 7 och 2002/03:A242 yrkande 33.

Ställningstagande

Avsikten med den nya bestämmelsen om grov
kvinnofridskränkning var att mindre grova men
upprepade brott mot samma kvinna skulle bedömas som
allvarligare brott än vad som varit fallet tidigare.
Vid en första uppföljning av tillämpningen av lagen,
utförd av BRÅ, har det visat sig att endast en
mindre del av alla polisanmälningar om grov
kvinnofridskränkning lett till åtal och att straffen
för brottet legat relativt lågt i förhållande till
den tillämpliga straffskalan. Regeringen bör snarast
genomföra en utvärdering av den nya lagen och
utifrån resultaten föreslå ändringar i
lagstiftningen.

Detta innebär att vi ställer oss bakom motion
Ju260 samt motionerna Ju363 och A242 i nu behandlade
delar. Motion Ju234 i nu behandlad del bör däremot
avslås.

7. Straffskalan för grov kvinnofridskränkning
(punkt 7)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Jeppe
Johnsson (m), Hillevi Engström (m) och Karin
Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 7. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju234 yrkande 13.

Ställningstagande

Införandet av brottet grov kvinnofridskränkning var
en angelägen reform som visat sig ha spelat en stor
roll för att få fler förövare fällda för gärningar
som tidigare hamnade i en juridisk gråzon. Vi anser
dock att samhället skall se allvarligare på denna
typ av brott och att straffminimum för
kvinnofridsbrott därför skall vara fängelse minst
ett år. Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma
till riksdagen med ett lagförslag med denna
innebörd.

Detta innebär att vi ställer oss bakom motion
Ju234 i nu behandlad del. Övriga här behandlade
motionsyrkanden bör däremot, på av majoriteten
anförda skäl, inte föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida.

8. Våldtäkt (punkt 8)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi
Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Johan
Linander (c), Hillevi Engström (m) och Karin
Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 8. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2002/03:Ju234 yrkande
14, 2002/03:Ju249 yrkande 17, 2002/03:Ju332 yrkande
3, 2002/03: Ju363 yrkandena 8 och 9 samt
2002/03:A242 yrkande 39 samt avslår motionerna
2002/03:Ju332 yrkandena 1 och 2 samt 2002/03:So451
yrkande 2.

Ställningstagande

Vi anser att det förhållande att en kvinna själv
försatt sig i vanmakt, t.ex. genom att berusa sig
eller ta droger, inte bör medföra att den som
utnyttjar kvinnans värnlöshet och förgriper sig på
henne sexuellt därför inte skall kunna dömas för
våldtäkt. Vi anser att riksdagen nu bör ge
regeringen till känna att den fortsatta beredningen
av Sexualbrottskommitténs förslag bör inriktas
särskilt på att bl.a. utarbeta ett förslag till
lagstiftning med den innebörden att den som
tilltvingar sig sexuellt umgänge genom att utnyttja
offrets oförmåga att värja sig på grund av
självförvållad berusning skall dömas för våldtäkt.

Detta innebär att vi ställer oss bakom motionerna
Ju234, Ju249, Ju332, Ju363 och A242 i nu behandlade
delar. Övriga här aktuella motionsyrkanden bör
däremot avslås av riksdagen.

9. Påföljder för sexualbrott (punkt 9)

av Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och
Hillevi Engström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 9. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:A315 yrkande 9 i denna del.

Ställningstagande

Straffen för sexualbrott är för låga i förhållande
till hur allvarliga dessa brott är. Endast den nedre
delen av straffskalan utnyttjas av domstolarna,
något som måste ändras. Det får ankomma på
regeringen att i samband med beredningen av
Sexualbrottskommitténs betänkande överväga åtgärder
på området och återkomma till riksdagen med förslag
på erforderlig lagstiftning.

Detta innebär att vi ställer oss bakom motion A315
i nu behandlad del.

10.Preskription av sexualbrott mot barn
(punkt 10)

av Johan Pehrson (fp), Ragnwi Marcelind (kd),
Johan Linander (c) och Karin Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 10. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju328.

Ställningstagande

Barn som utsätts för incestbrott förtränger ofta det
inträffade. Det kan medföra att brottet inte
uppdagas förrän långt senare, kanske inte förrän i
vuxen ålder. I vuxen ålder kan brottsoffret behöva
ytterligare tid för att överväga anmälan av brottet.
Detta motiverar att det inte finns någon
preskriptionstid för bl.a. incestbrott. Vid
beredningen av Sexualbrottskommitténs betänkande bör
regeringen beakta vad vi nu anfört. I sitt kommande
förslag till lagstiftning på området bör regeringen
utforma bestämmelsen om preskription av sexualbrott
mot barn på så sätt att preskriptionstiden förlängs.

Detta innebär att vi ställer oss bakom motion
Ju328.

11.Misshandel av kvinnor och barn (punkt 11)

av Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och
Hillevi Engström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 11. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2002/03:Ju236 yrkande 3,
2002/03:Ju253 yrkande 4 och 2002/03:A315 yrkande 9 i
denna del.

Ställningstagande

Vi anser att det är oacceptabelt att påföljden för
misshandel mot en närstående kvinna stannar vid
villkorlig dom med samhällstjänst. Det rör sig i
dessa fall om allvarliga brott som regelmässigt bör
rendera ett fängelsestraff. Även straffen för våld
mot barn är regelmässigt för låga. Endast den lägre
delen av straffskalan tillämpas av domstolarna.
Regeringen bör låta utreda påföljdssystemet med
avseende på dessa typer av brott och därefter
återkomma till riksdagen med förslag på erforderliga
lagändringar.

Detta innebär att vi ställer oss bakom motionerna
Ju236, Ju253 och A315 i nu behandlade delar.

12.Könsstympning (punkt 12)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Jeppe
Johnsson (m), Johan Linander (c), Hillevi
Engström (m) och Karin Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 12. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju233 yrkandena 1 och 3.

Ställningstagande

Könsstympning är ett mycket allvarligt brott och
innebär en kränkning av den drabbades mänskliga
rättigheter. Sådana brott måste därför bekämpas på
ett kraftfullt och effektivt sätt. Trots
straffskärpning och andra lagstiftningsåtgärder
könsstympas barn och unga kvinnor som bor i Sverige.
Det sker antingen här eller i deras tidigare
hemländer. Det har också visat sig att religiösa
ledare uppmanat eller hjälpt föräldrar till
möjligheten att könsstympa sina barn. Såvitt vi
känner till har ingen lagförts i Sverige för
könsstympning.

Effektiva åtgärder måste vidtas för att tillse att
misstänkta fall kommer till polis och åklagares
kännedom och resulterar i åtal och påföljande
domstolsprövning. Det gäller inte bara dem som utför
könsstympningen utan även föräldrar som låter sina
barn bli könsstympade och rådgivare som förmår andra
till brott mot könsstympningslagen. Om detta inte
sker kan det tolkas som att könsstympning är ett
brott som samhället inte tycker att det är värt att
beivra.
Det får ankomma på regeringen att vidta de
åtgärder som föranleds av vad vi nu anfört. Detta
innebär att vi ställer oss bakom motion
2002/03:Ju233 i nu aktuella delar.

13.Polisens insatser (punkt 14)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi
Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Johan
Linander (c), Hillevi Engström (m) och Karin
Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 13. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2002/03:Ju234 yrkande 2,
2002/03:Ju249 yrkande 10, 2002/03:Ju253 yrkande 5
och 2002/03:Ju363 yrkande 12 samt avslår motion
2002/03:A242 yrkande 34.

Ställningstagande

Vi anser att polisens insatser mot kvinnovåld måste
förbättras. Det är dels en resursfråga, det behövs
fler och bättre utbildade poliser, dels en fråga om
bättre rutiner och attityder bland poliserna. Våld
inom hemmets väggar får inte betraktas som mindre
allvarliga ordningsstörningar, utan måste tas på
största allvar. Att utreda brott rörande våld inom
familjen ställer särskilda krav på utredarnas
kompetens och arbetssätt. Regeringen bör vidta
åtgärder för att dels se till att polismyndigheterna
är rätt organiserade för att bekämpa denna typ av
brott, t.ex. genom inrättande av särskilda
familjevåldsenheter, dels tillförsäkra att alla
poliser får den utbildning och handledning som krävs
för att de skall betrakta dessa brott som de
allvarliga gärningar det rör sig om. Regeringen bör
också vidta erforderliga åtgärder för att tillse att
bestämmelsen i 2a § förundersökningskungörelsen
(1947:948) om maximalt tre månaders handläggningstid
vid bl.a. misshandel av barn efterföljs ute på
polismyndigheterna.

Detta innebär att vi ställer oss bakom motionerna
Ju234, Ju249, Ju253 och Ju363 i nu behandlade delar.
Motion A242 i nu behandlad del bör däremot avslås.

14.Socialtjänstens skyldighet att anmäla brott
(punkt 15)

av Beatrice Ask (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe
Johnsson (m), Johan Linander (c) och Hillevi
Engström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 14. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju279 yrkande 3.

Ställningstagande

Vi anser att det skall införas en lagreglerad
skyldighet för socialtjänsten att polisanmäla alla
brott rörande våld och hot mot person som kommer
till dess kännedom. Personalen inom socialtjänsten
har inte den typ av kompetens som krävs för att göra
lämplighetsavvägningar av i vilka fall en
polisanmälan bör göras. Med den tvingande
bestämmelse som vi föreslår ökar möjligheterna till
hjälp åt det drabbade offret samtidigt som
möjligheterna till lagföring ökar och en del av
mörkertalet synliggörs. Med en sådan ordning skulle
många fall av t.ex. kvinnomisshandel som idag inte
kommer till polisens kännedom bli anmälda.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med
förslag på erforderlig lagstiftning. Detta innebär
att vi ställer oss bakom motion Ju279 i nu behandlad
del.

15.Sekretessåtgärder till skydd för hotade
kvinnor (punkt 16)

av Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och
Hillevi Engström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 15. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju250 yrkande 2 samt avslår
motion 2002/03:Ju249 yrkande 7.

Ställningstagande

Hotade och misshandlade kvinnor kan på olika sätt få
sina personuppgifter skyddade för att kunna leva ett
någorlunda normalt liv utan risk för att bli utsatta
för hot eller våld från samma man. Dessvärre
förekommer det alltför ofta att olika myndigheter av
okunskap röjer kvinnans adress för mannen vilket
leder till ökad otrygghet och annat lidande för
kvinnan. Åtgärder måste vidtas så att
sekretessbelagda uppgifter om kvinnan inte lämnas ut
av misstag. Det får ankomma på regeringen att
säkerställa att personalen på berörda myndigheter
erhåller tillräcklig kunskap om regelverket på
området.

Detta innebär att vi ställer oss bakom motion
Ju250 i nu behandlad del. Motion Ju249 i nu
behandlad del bör dock, på av majoriteten anförda
skäl, avslås.

16.Sekretessåtgärder till skydd för hotade
kvinnor (punkt 16)

av Johan Linander (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 16
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 16. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju249 yrkande 7 samt avslår
motion 2002/03:Ju250 yrkande 2.

Ställningstagande

I de fall där hotbilden är så allvarlig att en
kvinna och hennes eventuella barn måste få hjälp med
att bl.a. flytta utomlands är det socialtjänsten som
skall hjälpa till med det praktiska arrangemanget
och finansiera flytten. Det har emellertid visat sig
att socialtjänsten ibland inte har tillräcklig
kompetens för att genomföra arrangemanget. Eftersom
det är mycket viktigt att dessa kvinnor får
kompetent hjälp vill vi flytta över ansvaret för det
praktiska genomförandet och finansieringen till
Rikspolisstyrelsen. Det får ankomma på regeringen
att vidta de åtgärder som krävs för att åstadkomma
detta.

Detta innebär att jag ställer mig bakom motion
Ju249 i nu behandlad del. Motion Ju250 i nu
behandlad del bör däremot inte föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida.

17.Bemötande av brottsoffer m.m. (punkt 17)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi
Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Johan
Linander (c), Hillevi Engström (m) och Karin
Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 17 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 17. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2002/03:Ju249 yrkande 12,
2002/03:Ju312 yrkande 1, 2002/03:Ju320 yrkande 2 och
2002/03:Ju363 yrkande 17.

Ställningstagande

Vi anser att det är viktigt att på alla sätt öka
brottsoffrens känsla av trygghet. Samtidigt är det
också angeläget att se till att de känner sig
delaktiga i den rättsprocess där de själva är
målsägande. Det finns visserligen redan en
skyldighet för polisen att informera den drabbade om
utredningen och vart denne kan vända sig för att få
hjälp och stöd. Informationen till brottsoffren
fungerar emellertid i praktiken inte
tillfredsställande. Ett sätt bland många att
förbättra informationen till målsägandena skulle
kunna vara att förse alla som polisanmäler ett brott
med en informationsbroschyr innehållande svar på de
vanligaste frågorna som brottsoffer har. Det är
också mycket vanligt att åklagare varken träffar
eller talar med målsäganden innan huvudförhandlingen
äger rum. Enligt vår mening måste informationen till
brottsoffren bli bättre.

Regeringen bör därför ges i uppdrag att snarast
vidta åtgärder i syfte att förbättra bemötandet och
informationen till brottsoffren i enlighet med vad
vi nu har anfört.
Det anförda innebär att vi ställer oss bakom
motionerna Ju249, Ju312, Ju320 och Ju363 i dessa
delar.

18.Information om permissioner (punkt 18)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi
Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Johan
Linander (c), Hillevi Engström (m) och Karin
Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 18 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 18. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju369 yrkande 3.

Ställningstagande

Det är inte ovanligt att personer som avtjänar
fängelsestraff för övergrepp på t.ex. maka eller
sambo i samband med permission gör sig skyldiga till
nya brott mot samma målsägande. För att ge dessa
brottsoffer en rimlig chans att själva vidta de
åtgärder som de finner nödvändiga och lämpliga för
att skydda sig mot nya övergrepp anser vi att det
skall införas en undantagslös skyldighet att
informera brottsoffret om den dömdes permissioner. I
samband därmed bör också frågor om säkerhet och
skydd diskuteras.

Regeringen bör vidta de åtgärder som föranleds av
vad vi nu anfört.
Vi ställer oss alltså bakom motion Ju369 i här
behandlad del.

19.Ökad kompetens inom rättsväsendet om
brottsoffer (punkt 19)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi
Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Johan
Linander (c), Hillevi Engström (m) och Karin
Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 19 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 19. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2002/03:Ju249 yrkande
11, 2002/03:Ju250 yrkande 7, 2002/03:Ju253 yrkande 3
samt 2002/03:Ju363 yrkandena 13 och 18 samt avslår
motion 2002/03:Ju283 yrkande 2.

Ställningstagande

Det är ytterst viktigt att det satsas ordentligt på
utbildning inom rättsväsendets myndigheter samt
andra myndigheter som kommer i daglig kontakt med
brottsoffer. Utbildning behövs rörande bl.a.
brottsoffrens situation och behov, om krishantering,
kulturskillnader samt bakomliggande orsaker till
våld mot kvinnor. Även barnkompetensen inom hela
rättsväsendet måste öka.

Regeringen bör vidta erforderliga åtgärder för att
säkerställa att adekvat och tillräcklig utbildning
ges till sådan personal som vi nu omnämnt. Detta
innebär att vi ställer oss bakom motionerna Ju249,
Ju250, Ju253 och Ju363 i nu behandlade delar. Motion
Ju283 i nu behandlad del bör däremot avslås av
riksdagen.

20.Ökad kompetens inom rättsväsendet om
brottsoffer (punkt 19)

av Alice Åström (v) och Leif Björnlod (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 19
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 20. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju283 yrkande 2 samt avslår
motionerna 2002/03:Ju249 yrkande 11, 2002/03:Ju250
yrkande 7, 2002/03:Ju253 yrkande 3 samt
2002/03:Ju363 yrkandena 13 och 18.

Ställningstagande

Brottslighet mot kvinnor kännetecknas ofta av ett
systematiskt förtryck av kvinnan som person. Brotten
begås ofta i hemmet och spänner över ett vitt fält
av brottskategorier. Det är vid mäns våld mot
kvinnor ofta den systematiska kränkningen av kvinnan
som karaktäriserar kvinnans utsatta situation.
Våldet kan eskalera i grad och omfattning, och det
kan gå år utan att offret söker hjälp. När så
äntligen sker är det initiala bemötandet mycket
viktigt. Alla aktörer, bl.a. inom rättsväsendet,
måste ha kunskap om de strukturer som är grunden för
våld mot kvinnor och kunskap om hur mottagandet av
dessa kvinnor skall ske.

Det får ankomma på regeringen att vidta de
åtgärder som erfordras för att kunskaperna om våld
mot kvinnor och de strukturer som detta våld grundas
i ökar inom de myndigheter och instanser som kommer
i kontakt med kvinnliga brottsoffer. Detta innebär
att vi ställer oss bakom motion Ju283 i nu behandlad
del. Övriga här behandlade motionsyrkanden bör, på
de av majoriteten anförda skälen, inte föranleda
någon åtgärd från riksdagen.

21.Kompetens om invandrarkvinnors situation
m.m. (punkt 20)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Jeppe
Johnsson (m), Hillevi Engström (m) och Karin
Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 20 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 21. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2002/03:Ju250 yrkande 4,
2002/03:Ju279 yrkande 2 och 2002/03:Sf226 yrkande
11.

Ställningstagande

Många invandrarkvinnor lever i socialt utanförskap.
Familjen är för många den enda trygghet de har i det
nya landet. Många unga kvinnor från andra kulturer
som försöker anpassa sig till det svenska samhället
får problem att hantera situationen att både vara en
god dotter och samtidigt leva ett normalt liv.

Det finns idag nästan ingen forskning inom detta
område, men erfarenheten hos polis och kvinnojourer
visar dock att anmälningarna om misshandel mot
invandrarkvinnor har ökat. Det är angeläget att det
finns tillräckligt med personal inom bl.a. polis-
och åklagarväsendena samt de sociala myndigheterna
som är särskilt utbildade på frågor om
invandrarkvinnors situation och utsatthet.
Det får ankomma på regeringen att vidta
erforderliga åtgärder, eventuellt i
budgetsammanhang, för att tillse att större insatser
görs för utbildning av personalen inom rättsväsendet
om invandrarkvinnornas situation och särskilda
behov. Detta innebär att vi ställer oss bakom
motionerna Ju250, Ju279 och Sf226 i nu behandlade
delar.

22.Ökad kompetens om samkönat partnervåld
(punkt 21)

av Johan Pehrson (fp) och Karin Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 21 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 22. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2002/03:Ju234 yrkande 17 och
2002/03:L249 yrkande 13.

Ställningstagande

Det samkönade partnervåldet följer samma mönster som
råder inom olikkönade parförhållanden. Samhällets
insatser mot våld inom samkönade relationer brister
ibland därför att kunskapen och förmågan att
upptäcka och förstå att det rör sig om
partnerrelaterat våld saknas. För att motverka detta
krävs framförallt utbildningsinsatser inom
sjukvården, socialtjänsten samt inom polisen och de
rättsvårdande myndigheterna.

Det får ankomma på regeringen att vidta
erforderliga åtgärder för att sådana
utbildningsinsatser kommer till stånd inom de
statliga myndigheterna samt för att stimulera sådana
insatser inom kommuner och landsting.
Detta innebär att vi ställer oss bakom motionerna
Ju234 och L249 i nu behandlade delar.

23.Behandling av misshandlande män (punkt 22)

av Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och
Hillevi Engström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 22 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 23. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju250 yrkande 8.

Ställningstagande

Män som misshandlar kvinnor är i stor omfattning i
behov av vård och behandling. De måste motiveras
till att bearbeta sitt aggressiva beteende gentemot
kvinnor. Det finns idag metoder för behandling av
män som misshandlar kvinnor. Det är också bra att
ett forskningsbaserat nationellt behandlingsprogram
för misshandlande män utarbetas inom kriminalvården.
Metoderna för behandling av dessa män behöver dock
utvecklas. Ytterligare forskning behövs inom detta
område. Det får ankomma på regeringen att - om
nödvändigt i budgetsammanhang - vidta de åtgärder
som erfordras för att stimulera forskning inom detta
område. Det anförda innebär att vi ställer oss bakom
motion Ju250 i nu behandlad del.

24.Kriminalstatistik rörande sexuella övergrepp
mot barn (punkt 23)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi
Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Johan
Linander (c), Hillevi Engström (m) och Karin
Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 23 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 24. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju361 yrkande 2.

Ställningstagande

Vi anser att den statistik som finns att tillgå
rörande sexuella övergrepp mot barn under 15 år inte
är tillräcklig. Bland annat kan man inte av
statistiken utläsa hur stor del av
polisanmälningarna om sexualbrott mot barn under 15
år som leder till åtal och lagföring i domstol. Inte
heller går det av kriminalstatistiken att utläsa hur
stor del av sexualbrotten mot barn under 15 år som
begås inom familjen. Det får ankomma på regeringen
att vidta erforderliga åtgärder för att mer specifik
statistik utarbetas på detta område.

Detta innebär att vi ställer oss bakom motion
Ju361 i nu behandlad del.

25.Situationen för äldre och funktionshindrade
brottsoffer (punkt 24)

av Alice Åström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 24
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 25. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju283 yrkande 7.

Ställningstagande

Äldre och funktionshindrade är särskilt sårbara för
att utsättas för brott. Brott mot dessa grupper är
ofta dolda brott som begås i hemmet eller på en
vårdinrättning. Gärningsmännen är inte sällan
anhöriga eller personal på vårdinrättningarna,
vilket gör offren än mer utsatta. Det är mycket
viktigt att personal som kommer i kontakt med dessa
grupper, t.ex. distriktssköterskor och läkare, har
redskap för att på olika sätt kunna hjälpa offret.
Den kartläggning som gjorts inom ramen för
regeringens Råd för kvinnliga brottsoffer är bra.
Mer behöver dock göras, bl.a. bör närmare utredas
hur våld mot dessa grupper kan upptäckas och anmälas
i större utsträckning och hur stöd till offren bäst
utformas. Regeringen bör därför ge
Brottsoffermyndigheten i uppdrag att genomföra
ytterligare utredningsåtgärder avseende situationen
för äldre och funktionshindrade brottsoffer.

Detta innebär att jag ställer mig bakom motion
Ju283 i nu behandlad del.

26.Rättsligt biträde till kvinnliga brottsoffer
(punkt 25)

av Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m), Johan
Linander (c) och Hillevi Engström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 25
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 26. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2002/03:Ju249 yrkande 9 och
2002/03:A242 yrkande 38.

Ställningstagande

Målsägandebiträde förordnas enligt min mening i för
liten utsträckning i förhållande till det behov som
finns och i många fall i ett för sent skede av
processen.

Jag anser att flickor och kvinnor som utsatts för
vålds- och sexualbrott men som inte vågar
polisanmäla brottet i vissa fall bör kunna få hjälp
av ett måls-ägandebiträde inför polisanmälan. Detta
för att de bl.a. skall kunna få råd och information
samt hjälp med att ansöka om skydd m.m. Den hjälpen
skall idag kunna lämnas av socialtjänsten. Detta
fungerar emellertid inte i praktiken då
socialtjänstens personal ofta brister i de juridiska
kunskaperna.
Jag anser att regeringen bör låta göra en översyn
av de gällande reglerna på området och därefter
återkomma till riksdagen med ett förslag till
erforderlig lagstiftning. Detta innebär att jag
ställer mig bakom motionerna Ju249 och A242 i nu
behandlade delar.

27.Brottsofferstatus till barn som bevittnar
våld inom familjen (punkt 27)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi
Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Johan
Linander (c), Hillevi Engström (m) och Karin
Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 27 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 27. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2002/03:Ju224 yrkande 3,
2002/03:Ju234 yrkande 11, 2002/03:Ju244,
2002/03:Ju249 yrkande 16, 2002/03:Ju253 yrkande 2,
2002/03:Ju334 och 2002/03:So510 yrkande 5.

Ställningstagande

Frågan om barns brottsofferstatus är komplicerad.
Den berör centrala begrepp i straffprocessen. Enligt
vår mening är frågan också angelägen; det handlar
t.ex. om rätten att föra talan om skadestånd i
brottmålsprocessen och om rätten till
brottsskadeersättning. Enligt vår mening bör frågan
snarast utredas. Det får ankomma på regeringen att
tillsätta en utredning med uppdrag att utreda dessa
frågor. Detta innebär att vi ställer oss bakom
motionerna Ju 224, Ju234, Ju244, Ju249, Ju253, Ju334
och So 510 i nu behandlade delar.

Särskilda yttranden

1. Europeiskt samarbete för bättre skydd av
brottsoffer (punkt 4)

av Ragnwi Marcelind (kd).

Under senare år har brottsoffrens situation
uppmärksammats i ökad grad i många länder. Men
nationella insatser räcker inte alltid. För att vi
med kraft skall kunna förbättra stödet till
brottsoffren måste de nationella insatserna
kompletteras med internationellt samarbete.

Brottsoffrens rättigheter anses idag vara något
som varje land har att göra gällande långt utanför
de egna gränserna. Normen för brottsoffrens
rättigheter uttrycks klart och entydigt i FN-
resolutionen från 1985 om grundläggande
rättsprinciper för brottsoffer. I denna anges bl.a.
att ett brottsoffer skall ha rätt till ersättning
från gärningsmannen, rätt till ersättning från
staten, rätt till medicinsk, social och psykologisk
hjälp samt rätt att få tillgång till den egna
processen.
Vi anser att Sverige liksom övriga medlemsstater
inom EU gemensamt måste verka för att dessa viktiga
principer får ett verkligt genomslag. De måste bli
verklighet för många, fler inom och utom EU än vad
som är fallet i dag. EU antog i mars 2001 ett
rambeslut om brottsoffer som stärker brottsoffrens
ställning. Brottsoffren skall nu garanteras vissa
rättigheter, även när brottet begåtts utanför det
egna landet men inom unionen. Europeiska
kommissionen lämnade i oktober 2002 ett förslag till
rådets direktiv om brottsofferersättning,
innehållande bl.a. miniminormer för brottsoffers
rätt till statlig ersättning samt regler för
gränsöverskridande fall. Detta är ett positivt steg
i rätt riktning. Vi vill understryka betydelsen av
att arbetet med att utveckla det europeiska
samarbetet för bättre brottsofferskydd fortsätter.
Det är härvid också viktigt att man inom EU går från
ord till handling och att dessa åtgärder får en
reell betydelse för brottsoffren.

2. Stödperson (punkt 26)

av Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och
Hillevi Engström (m).

Stödpersoner för målsägande är ett mycket
betydelsefullt inslag i brottmålsprocessen, särskilt
vid våldsbrott begångna av en till brottsoffret
närstående person. Vid bl.a. mål om grov
kvinnofridskränkning utgör ofta rättegången en
mycket påfrestande upplevelse för målsäganden. Det
är viktigt att informationen om möjligheten att ha
med sig en stödperson vid polisförhör och rättegång
förbättras och verkligen når ut till alla berörda
målsägande. Varje processuell möjlighet att
underlätta för brottsoffret bör delges honom eller
henne på ett klart och tydligt sätt och tidigt i
processen.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna
motionstiden

2002/03:Ju208 av Rigmor Stenmark (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att en kampanj genomförs
med mottot Nollvision mot kvinnovåld.

2002/03:Ju224 av Annelie Enochson (kd):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att barn får
brottsofferstatus.

2002/03:Ju233 av Inger René (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att den som
uppmanar till könsstympning av kvinnor bör kunna
åtalas.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att misstänkta
fall av könsstympning resulterar i
domstolsprövning.

2002/03:Ju234 av Johan Pehrson m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om tillsättandet av
"haverikommission".

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förstärkning av
polisen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vapenlicens för
tårgasspray.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om barn som
brottsoffer i lagstiftningen.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om straffskärpning
vid kvinnofridsbrott.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
våldtäktslagstiftningen.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om samkönat
partnervåld.

2002/03:Ju236 av Bo Lundgren m.fl. (m):

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av brottsbalkens regler om
samhällstjänst i enlighet med vad som anförs i
motionen om misshandelsbrott.

2002/03:Ju244 av Anita Jönsson och Jarl Lander (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ökat skydd för barn som på
olika sätt drabbas av våld i hemmet.

2002/03:Ju249 av Johan Linander m.fl. (c):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att lägga över
ansvaret från kommunerna till Rikspolisstyrelsen
när det gäller handläggning av ärenden som rör
kvinnor som måste få en ny identitet samt lämna
landet.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en nollvision för
våld mot kvinnor och barn.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ökad rättshjälp
för flickor och kvinnor.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om nya rutiner och
attityder inom polisen när det gäller brott mot
kvinnor och barn.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ökade satsningar
på utbildning för poliser, personal inom
rättsväsendet, socialtjänsten, primärvården samt
tjänstemän inom kommuner och landsting.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om brottsoffers rätt
till information om vad som händer efter en
polisanmälan.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att barn som
upplever familjevåld skall betraktas som
brottsoffer.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en skärpning av
våldtäktslagstiftningen.

2002/03:Ju250 av Catharina Elmsäter-Svärd m.fl. (m):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att åtgärder måste
vidtas så att sekretessbelagda uppgifter inte
läcker ut.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en stödperson till
den misshandlade kvinnan.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att invandrarkvinnornas situation särskilt
beaktas.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en stödperson till
barn i familjer där kvinnomisshandel förekommer.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
fortbildning och handledning för polisen och det
övriga rättsväsendet.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om forskning.

2002/03:Ju251 av Lena Adelsohn Liljeroth (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ökat stöd till unga
brottsoffer.

2002/03:Ju253 av Cecilia Magnusson och Anita Sidén
(m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om införande av
dödsorsaksutredningar, s.k. haverikommission, vid
mord på barn.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om psykisk misshandel
av barn.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om barnkompetens i
polisutredningar och domstolsprocesser där barn är
inblandade.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om skärpt straff vid
barnmisshandel.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om inrättande av
familjevåldsenheter inom polismyndigheterna.

2002/03:Ju260 av Jeppe Johnsson och Anita Sidén (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att det nya brottet grov
kvinnofridskränkning snarast utvärderas.

2002/03:Ju279 av Hillevi Engström (m):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att personal med
specialistkompetens för ärenden rörande s.k.
hedersproblematik skall finnas inom polis- och
åklagarväsendet i hela landet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om socialtjänstens
skyldighet att alltid anmäla till polis eller
åklagare om misstanke finns att en hjälpsökande
utsatts för våld eller hot mot person.

2002/03:Ju283 av Rossana Valeria D. m.fl. (v):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att kunskaperna om
våld mot kvinnor och de strukturer som detta våld
grundas i måste öka hos alla de myndigheter och
instanser som kommer i kontakt med brottsoffer.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
Brottsoffermyndigheten skall uppdras att särskilt
utreda situationen för äldre och funktionshindrade
brottsoffer.

2002/03:Ju288 av Elizabeth Nyström och Ulla Löfgren
(m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att ta bort licenstvånget
för pepparsprej.

2002/03:Ju312 av Mikael Oscarsson och Dan Kihlström
(kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att se över
stödet och informationen till brottsoffer.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att all
lagstiftning beträffande brottsoffer bör samlas i
en brottsofferbalk.

2002/03:Ju320 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av en ny
strategi för hur stödet till brottsoffer skall
utformas.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring i förundersökningskungörelsen
(1947:948) om att brottsoffrens delaktighet i
rättsprocessen bör öka i enlighet med vad som
anförs i motionen.

2002/03:Ju328 av Christer Skoog och Jan Björkman
(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om slopande av
preskriptionstid vid incestbrott.

2002/03:Ju332 av Claes Västerteg m.fl. (c):

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av 6 kap. 1 § första
stycket brottsbalken, så att andra meningen
förlängs med "eller att otillbörligt utnyttja
person som befinner sig i vanmakt eller annat
hjälplöst tillstånd eller lider av en psykisk
störning".

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av 6 kap. 3 § första
stycket brottsbalken, andra meningen stryks.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att våldtäkt
alltid är våldtäkt.

2002/03:Ju334 av Carina Ohlsson och Monica Green
(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om möjlighet att begära
skadestånd för barn som bevittnat våld.

2002/03:Ju341 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att fortsätta
arbetet med att utveckla det europeiska samarbetet
för bättre brottsofferskydd.

2002/03:Ju348 av Peter Pedersen (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om att regeringen i
samverkan med berörda myndigheter tar fram ett
åtgärdsprogram för att förebygga mäns hot och våld
mot kvinnor.

2002/03:Ju361 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

2. Riksdagen begär att regeringen tar fram specifik
statistik över de senaste årens anmälda sexuella
övergrepp mot barn under 15 år.

2002/03:Ju363 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om skyndsamma
åtgärder beträffande hjälpmedel för kvinnor som
lever med överfallshot.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utsatta
kvinnor skall få s.k. trygghetspaket, larm och
pepparsprej.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att göra det
lagligt för hotade kvinnor att använda pepparsprej
i självförsvar.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
utvärdering av kvinnofridslagen.

8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till en lagändring i 6 kap. brottsbalken
om sexualbrott gällande våldtäktsbegreppet i
enlighet med vad i motionen anförs.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att brottsoffrets
beteende eller sexualhistoria inte skall ha någon
betydelse när domstolen skall bedöma ansvarsdelen.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
handläggningstid vid barnmisshandel inte får
överskrida tre månader.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utredningar om
sexuella övergrepp på barn skall ha högsta
prioritet och att handläggare av dessa ärenden
måste ha hög kompetens.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
informationsinsatserna till brottsoffret
förbättras under polisutredning.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om obligatorisk
utbildning av dem som dagligen kommer i kontakt
med brottsoffer.

2002/03:Ju364 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om åtgärder för att
stärka brottsoffrens ställning.

2002/03:Ju369 av Beatrice Ask m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av att
stärka brottsoffrens ställning.

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om brottsoffers rätt till information vid
gärningsmäns permissioner.

6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag som vidgar rätten till stödperson för
målsägande i domstol.

2002/03:L249 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ökade kunskaper om
våld mot närstående i samkönade relationer.

2002/03:Sf226 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av att
polisen breddar sin kulturella kompetens i syfte
att bättre kunna informera om invandrarkvinnors
rättigheter, kunna ta emot anmälningar om våld mot
kvinnor och utreda dessa brott.

2002/03:So451 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om krav på
återrapportering i regleringsbrev avseende arbete
mot sexualiserat våld.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att beredningen av Sexualbrottskommitténs
förslag skall påskyndas.

2002/03:So510 av Viviann Gerdin och Birgitta Sellén
(c):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i
motionen anförs om att barn som lever i familjer
där våld förekommer skall betraktas som
brottsoffer.

2002/03:A242 av Annelie Enochson m.fl. (kd):

33. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av fridskränkningslagen, i
enlighet med vad som anförs i motionen.

34. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att videofilmning
bör användas i alla polisdistrikt för
dokumentering av misshandel.

37. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behov av
hjälpmedel för hotade kvinnor som utsätts för
överfall.

38. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att kvinnor som
utsatts för misshandel eller våldtäkt skall
erbjudas juridiskt biträde och psykolog- eller
kuratorhjälp.

39. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en lagändring i 6
kap. brottsbalken om sexualbrott gällande
våldtäktsbegreppet.

2002/03:A315 av Anders G Högmark m.fl. (m):

8. Riksdagen beslutar införa obligatorisk häktning
för försök till brott, för vilket minst två års
fängelse är föreskrivet i enlighet med vad som
anförs i motionen.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om straffsatserna för
vålds- och sexualbrott.