Våldsbrott och brottsoffer
Betänkande 1996/97:JuU11
Justitieutskottets betänkande
1996/97:JUU11
Våldsbrott och brottsoffer
Innehåll
1996/97 JuU11
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet frågor om våldsbrott och brottsoffer som väckts genom motioner under den allmänna motionstiden år 1996. Motionerna gäller bl.a. våld mot kvinnor, sexualbrott mot barn och frågor rörande brottsoffer. Utskottet har avstyrkt bifall till samtliga motioner. Till detta betänkande har fogats 16 reservationer och fyra särskilda yttranden.
Motionerna
1996/97:Ju210 av Stig Grauers (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förhör med män som anmälts för kvinnomisshandel bör genomföras inom 24 timmar efter det att anmälan avgivits. 1996/97:Ju302 av Catherine Persson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förbättra handläggning av ärenden avseende sexuella övergrepp mot barn. 1996/97:Ju714 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kriminalisering av köp av sexuella tjänster. 1996/97:Ju716 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift att föreslå sådan ändring i lagen om besöksförbud att förövarens, och inte offrets, rörelsefrihet begränsas enligt vad i motionen anförts. 1996/97:Ju718 av Inger Segelström m.fl. (s, c, fp, v, mp, kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kriminalisera könsköparna, de s.k. torskarna. 1996/97:Ju719 av Eva Flyborg m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att myndigheter använder en mer korrekt terminologi när det gäller våld riktat mot kvinnor, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hotade kvinnors möjlighet att få livvakt, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om handläggningstiderna när det gäller våldsbrott mot kvinnor, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om målsägarbiträde och besöksförbud, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av tvärvetenskaplig forskning för att förstå bakomliggande orsaker till våld mot kvinnor, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att polisen och andra verksamma inom rättsväsendet ges fördjupad kunskap kring kvinnovåldet. 1996/97:Ju723 av Dan Ericsson och Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagstiftning mot sexturism. 1996/97:Ju903 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning av terapikostnader för brottsoffer, 27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om punktbevakning av gärningsmän, 28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samarbete mellan brottsoffer, polis och åklagare, 30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att möjligheterna att förskottera skadestånd till brottsoffer bör utredas, 31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om målsägandebiträde vid tredjemansskada. 1996/97:Ju904 av Jeppe Johnsson (m) vari yrkas 3. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av reglerna för information till brottsoffret om hur pågående utredning fortskrider samt hur man begär överprövning av ett fattat beslut i enlighet med vad som anförts i motionen. 1996/97:Ju906 av Pär-Axel Sahlberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om framtagande av ett strategiskt program för att motverka våldet. 1996/97:Ju910 av Isa Halvarsson och Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en våldskommission. 1996/97:Ju913 av Berit Andnor m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om våld mot kvinnor m.m. 1996/97:Ju916 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c, s, m, fp, v, mp, kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbättrad statistik om våld mot kvinnor. 1996/97:Ju917 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om könsuppdelad våldsstatistik, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en brottsofferundersökning avseende våld mot kvinnor, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Kvinnovåldskommissionen, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en kartläggning mellan förekomsten av våldspornografi och våldsbrott mot kvinnor, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett datoriserat informationssystem för att identifiera upprepningsvåld, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning av det besöksförbudssystem som finns på Irland, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kortare handläggningstider för våldtäktsfall i domstolarna samt fortbildning för domstolspersonal i frågor som gäller kvinnovåld, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om målsägandebiträden vid tredjemansskada, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kontaktförmedling, kvinnoimport och prostitution, 15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bistå utländska myndigheter med katalogisering och systematisering, 16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åldersgräns. 1996/97:Ju919 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en kommission för att utreda och finna angreppssätt mot det utbredda våldet i samhället. 1996/97:Ju920 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en riksomfattande kampanj gällande mäns våld mot kvinnor. 1996/97:Ju921 av Sivert Carlsson (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nationell samling/rådslag mot våldet, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsättande av en särskild ?våldskommission?. 1996/97:U802 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsättandet av en aktionsgrupp mot prostitution, könshandel och sexhandel med barn. 1996/97:So671 av Inger Davidson m.fl. (kd, m, c, fp, v, mp) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om adekvat behandling av dem som begått sexuella övergrepp eller på annat sätt misshandlat barn. 1996/97:A7 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om olämpligheten att åklagaren ges rätten att utdöma strafföreläggande vid kvinnomisshandel, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvalificerad utbildning för yrkesgrupper som kommer i kontakt med misshandlade kvinnor. 1996/97:A806 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas 14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att möjligheterna att utfärda besöksförbud bör utvidgas, 15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att myndighetspersoner som i sin yrkesutövning kommer i kontakt med misshandlade kvinnor bör ges utbildning i hur man uppmärksammar och stöder dessa kvinnor på bästa sätt, 16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att enbart könsköparen i prostitutionen skall kriminaliseras. 1996/97:A820 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas 14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av lagstiftningen att Kvinnovåldskommissionens förslag blir genomförda.
Utskottet
En våldskommission I flera motioner tas upp frågan om samlade insatser mot våldet. I motion Ju906 (s) begärs att ett strategiskt program skall tas fram i syfte att motverka våldet i offentliga miljöer. I motionerna Ju910 (fp), Ju919 (fp) och Ju921 (c) begärs att regeringen tillsätter en kommission med uppgift att utreda och finna angreppssätt mot våldet i samhället. I sistnämnda motion anförs vidare att det krävs en nationell samling, ett rådslag med hela svenska folket, mot våldet. - Senare i detta betänkande behandlar utskottet ett yrkande om en särskild kampanj om mäns våld mot kvinnor. Utskottet behandlade i betänkandet 1994/95:JuU17 (s. 6 f) bl.a. ett motionsyrkande med begäran om att det skulle tillsättas en bred haverikommission mot våld. Utskottet redogjorde här utförligt för pågående och aviserade åtgärder mot våldet, främst mot bakgrund av vad som av regeringen angivits i 1995 års budgetproposition. I denna uttalade regeringen bl.a. att det krävdes en kraftsamling för att engagera allmänheten i kampen mot den fara för rättsstaten som våldsbrottsligheten utgör. För egen del uttryckte utskottet, i likhet med motionärerna, sin oro över våldet i samhället. Det måste enligt utskottet vara en central uppgift under de kommande åren att komma till rätta med våldsbrottsligheten. Detta arbete måste föras på flera plan, och resultatet är beroende av framgång när det gäller att bekämpa arbetslöshet, bostadssegregation och annat som bidrar till att föra in barn och ungdomar i riskzonen för att utveckla ett kriminellt beteende. Utskottet uppmärksammade särskilt sambandet mellan våld och alkohol och andra droger. Utskottet, som delade regeringens uppfattning att en kraftsamling mot våldet borde ske, betonade särskilt föräldrars och andra vuxnas betydelse för att förhindra att barn och ungdomar dras in i kriminalitet. Utskottet noterade särskilt regeringens avsikt att polisen bl.a. genom särskilda brottsförebyggande insatser skulle försöka förhindra våldsbrottslighet och skapa trygghet i samhället. Utskottet uttalade i sammanhanget att försök med frivillig föräldraverksamhet för att hindra ungdomar från att ägna sig åt fylleri, förstörelse och våld också är av mycket stort värde. Mot bakgrund av de åtgärder som regeringen hade aviserat var det enligt utskottets uppfattning inte nödvändigt att tillsätta en kommission mot våldet varför bifall till motionsyrkandet härom avstyrktes. I årets budgetproposition 1996/97:1, utgiftsområde 4 Rättsväsendet, framhåller regeringen att kampen mot våldet är en prioriterad uppgift. Regeringen konstaterar i avsnittet om prioriterade områden för polisen att våldsbrottsligheten fortsatt att öka trots att omfattande åtgärder vidtagits för att motverka en sådan utveckling; detta är allvarligt, särskilt som våldsbrottsligheten också tagit sig nya uttryck. Särskilt nämner regeringen utvecklingen där vapen kommit till användning, den brottslighet som förekommer bland medlemmar i vissa motorcykelorganisationer och brott med rasistiska förtecken. Enligt regeringens bedömning behövs ytterligare insatser för att motverka våldsbrottsligheten. Sådana insatser måste inkludera och engagera hela samhället. Det är också utgångspunkten i regeringens nationella brottsförebyggande program Allas vårt ansvar (Ds 1996:59) samt i det initiativ regeringen tagit för att sprida information om och inspirera till arbete mot våldet, bl.a. genom skrifterna Motverka våldet och Hjälp mot våldet. Vad gäller det nationella brottsförebyggande programmet skall detta enligt regeringen ses som början på ett brett upplagt arbete för att skapa förutsättningar för ett långsiktigt och uthålligt brottsförebyggande arbete inom alla samhällssektorer. Programmet skall ligga till grund för ett rådslag med bl.a. kommunerna. En kommitté har givits i uppdrag att verka för att intentionerna i programmet genomförs, särskilt på lokal nivå. En central uppgift för den s.k. Genomförandekommittén (dir. 1996:48) är att genomföra och följa upp det rådslag som regeringen initierat (Ds 1996:59 s. 73 f). I budgetpropositionen redogör regeringen vidare för vissa åtgärder som vidtagits eller planeras för att motverka våld. Regeringen överväger sålunda bl.a. att ge polisen större möjligheter än för närvarande att ingripa i samband med större evenemang eller andra situationer där många människor samlas och att ge polisen utvidgade befogenheter, såsom att spärra av eller på annat sätt förbjuda tillträde till vissa områden eller utrymmen och att tillfälligt omhänderta viss egendom. Också förutsättningarna för att vägra tillstånd till och ingripa mot demonstrationer skall ses över. Vidare pågår för närvarande en översyn av vapenlagstiftningen (dir. 1995:39). Översynen inriktas på att förebygga våldsbrott och ett delbetänkande (SOU 1996:50) med en översyn av förbudet att bära knivar och vissa andra farliga föremål på allmän plats har lagts fram. I betänkandet föreslås bl.a. ett förbud mot att bära skjutvapen på allmän plats och skärpta straff för allvarligare överträdelser av förbudet. Frågan om vilka möjligheter som finns för att öka användningen av övervakningskameror i bl.a. butiker och banker övervägs för närvarande. Brottsofferutredningen har till uppgift att undersöka frågan om hot mot målsäganden och vittnen, och regeringen har nyligen lagt fram ett förslag om skärpta straff för övergrepp i rättssak (prop. 1996/97:135). Kvinnovåldskommissionens betänkande, med en rad förslag på det området, bereds i Regeringskansliet. Vad gäller polisens verksamhet uttalar regeringen att polisen skall, förutom att göra egna förebyggande och brottsutredande insatser, vara en drivande kraft i samordningen av olika aktörers insatser mot våldet. Utskottet delade i sitt budgetbetänkande 1996/97:JuU1 regeringens uppfattning att kampen mot våldsbrottsligheten skall vara en prioriterad uppgift. Vad gäller polisens verksamhet underströk utskottet betydelsen av att polisen avsätter tillräckliga resurser för att bekämpa ungdomsvåld. Under år 1994 bildades en statsrådsgrupp med uppgift att samordna regeringens insatser mot våld. Med anledning av gruppens arbete har de ovan nämnda skrifterna Motverka våldet och Hjälp mot våldet utarbetats, vilka är mycket användbara i t.ex. skolundervisningen. Vidare har under år 1996 gjorts en sammanställning av regeringens åtgärder mot våld. Den visar att en stor mängd åtgärder vidtagits och vidtas inom regeringen. Utskottet ser med stor oro på den ökade och alltmer förråade våldsbrottsligheten. Särskilt oroande är det att denna typ av brottslighet fortsatt att öka trots att det vidtagits omfattande åtgärder för att motverka en sådan utveckling. Enligt den preliminära brottsstatistiken för år 1996 tycks dock denna utveckling ha planat ut något. Regeringen har också under sedare tid vidtagit en rad ytterligare åtgärder. Särskilt mot bakgrund av det uppdrag Genomförandekommittén fått är det enligt utskottets mening inte nödvändigt att också tillsätta en kommission mot våldet. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju906, Ju910, Ju919 och Ju921.
Våld mot kvinnor m.m.
Inledning Utskottet behandlar i detta avsnitt ett flertal motionsyrkanden som bl.a. rör våld mot kvinnor och därmed sammanhängande frågor. Flertalet av de aktuella yrkandena anknyter till Kvinnovåldskommissionens förslag till åtgärder på området.
Kvinnovåldskommissionen
Allmänt Kvinnovåldskommissionen har haft i uppdrag att utifrån ett kvinnoperspektiv göra en översyn av frågor som rör våld mot kvinnor och föreslå åtgärder för att motverka sådant våld. Kommissionens betänkande, Kvinnofrid (SOU 1995:60), innehåller förslag till åtgärder som griper in på flera olika samhällsområden. Kommissionen föreslår lagändringar på ett flertal områden, men konstaterar samtidigt att lagstiftning inte ensam kan lösa det samhällsproblem som våld mot kvinnor utgör. En betydande del av förslagen tar därför sikte på olika myndigheters handläggning av ärenden med anknytning till våld mot kvinnor. Kommissionen lämnar också åtskilliga rekommendationer för hur myndigheterna bör förhålla sig till kvinnovåld. Särskilt fokuserar kommissionen på det våld som män utövar mot närstående kvinnor. Kvinnovåldskommissionens betänkande har remissbehandlats. Förslagen bereds nu inom Socialdepartementet, Arbetsmarknadsdepartementet och Justitiedepartementet. En samlad proposition om våld mot kvinnor kommer att lämnas under hösten 1997. En stor del av kommissionens förslag behandlas i motion Ju913 (s), vari också yrkas att de i motionen behandlade förslagen skall genomföras. I motion Ju917 (c) anförs att det nu är viktigt att de förslag till åtgärder som Kvinnovåldskommissionen lagt fram övervägs och att riksdagen ges möjlighet att ta ställning till dessa. I motion A820 (fp) begärs ändring av lagstiftningen så att Kvinnovåldskommissionens förslag kan genomföras. Det sagda innebär att det i nu nämnda motioner framförs förslag som ligger nära de mer preciserade yrkanden som utskottet behandlar i det följande i detta avsnitt.
Terminologin vid våld mot kvinnor I motion Ju719 (fp) anförs att benämningar som lägenhetsbråk, familjevåld och ringa misshandel inte bör användas när fråga är om våld mot kvinnor. Utskottet behandlade ett antal motioner med motsvarande yrkande som det nu aktuella i betänkandet 1994/95:JuU24 (s. 8 f). Utskottet hänvisade då till att ord som ?lägenhetsbråk? etc. inte förekommer i lagstiftningen eller, såvitt utskottet känner till, som på annat sätt vedertagna benämningar inom rättsväsendet. Däremot förekommer det att uttryck som ?lägenhetsbråk? används i polisrapporter och liknande. Vidare anförde utskottet att det inte var berett att förorda att brottsbenämningen misshandel, ringa brott, skulle ersättas med någon annan benämning för ringa fall av misshandel i de fall offret är en kvinna. Härutöver konstaterade utskottet att det allmänna syftet med mo-tionsönskemålen syntes vara att framhålla att våld mot kvinnor inte får bagatelliseras inom rättsväsendet, vilket utskottet instämde i. Utskottet anmärkte också att såväl frågor om de regler som rör kvinnomisshandel och därmed närbesläktade brott som frågor om myndigheters och domstolars handläggning av ärenden om kvinnomisshandel var föremål för överväganden i Kvinnovåldskommissionen. Det saknades enligt utskottets uppfattning skäl för riksdagen att då göra något uttalande med anledning av de aktuella motionerna, vilka avstyrktes. Kvinnovåldskommissionen har föreslagit en rad lagändringar rörande bl.a. sexualbrotten och andra brottsbalksbrott. I detta sammanhang bör särskilt nämnas kommissionens förslag om ett nytt brott i brottsbalken - ett kvinnofridsbrott. Brottet tar framför allt sikte på våld och andra övergrepp mot kvinnor i nära relationer till män. Enligt den föreslagna lagtexten skall en man som mot en närstående eller tidigare närstående kvinna använder våld eller hot om våld eller utsätter henne för annan fysisk eller psykisk påverkan, ägnad att varaktigt kränka kvinnans integritet och skada hennes självkänsla, dömas för kvinnofridsbrott till fängelse i lägst ett och högst sex år.
Rättsstatistiken beträffande våld m.m. mot kvinnor I motionerna Ju916 (c, s, m, fp, v, mp, kd) och Ju917 (c) begärs en könsuppdelning av statistiken om våld mot kvinnor. Bl.a. krävs att rättsstatistiken skall innehålla utökad information om ålder, nationalitet och relation till gärningsmannen. Vidare anser motionärerna att det av statistiken bl.a. bör framgå om besöksförbud meddelats, om skadestånd dömts ut samt eventuella frihetsberövanden. Uppdelningen av statistiken syftar bl.a. till att öka kunskaperna om våld mot kvinnor för att lämpliga åtgärder skall kunna vidtas mot sådant våld. I samband med att utskottet behandlade regeringens förslag i proposition 1994/95:144 om riktlinjer för registrering av påföljder m.m. behandlade utskottet även en motion motsvarande de nu aktuella (1994/95:JuU21 s. 11). Utskottet konstaterade att frågan om en könsuppdelning m.m. av rättsstatistiken var föremål för överväganden inom Kvinnovåldskommissionen och inom Brottsförebyggande rådet och ansåg att resultatet av översynsarbetet borde avvaktas. Utskottet avstyrkte bifall till den då aktuella motionen. Kvinnovåldskommissionen har i sitt betänkande lämnat förslag till förändringar i rättsstatistiken. Enligt kommissionen bör statistiken över anmälda brott, framför allt brotten enligt 3, 4 och 6 kap. brottsbalken (om brott mot liv och hälsa, om brott mot frihet och frid samt om sexualbrott), i större utsträckning könsuppdelas. Denna statistik bör enligt förslaget i ökad utsträckning också ge information om offrets ålder, nationalitet och relation till gärningsmannen. På motsvarande sätt bör statistiken över lagförda personer innehålla uppgifter om brottsoffer, deras kön, ålder, nationalitet och relation till gärningsmannen. Även den statistik som finns beträffande besöksförbudslagen bör enligt kommissionens mening kompletteras. Statistiken bör också ge ökad kunskap om skadestånden vid våldsbrott förövade mot kvinnor och belysa omfattningen av frihetsberövanden vid brott som avser våld mot kvinnor.
Brottsofferundersökning Kvinnovåldskommissionen föreslår att en brottsofferundersökning avseende våld mot kvinnor skall genomföras. En sådan undersökning bidrar enligt kommissionen till att man bättre kan skatta den verkliga brottslighetens storlek. Detta kan i sin tur bidra till att kunskapen om våldet mot kvinnor ökar liksom kunskaperna om sambandet mellan våldet och andra samhällsfaktorer. Enligt kommissionen kan en brottsofferundersökning också visa på var resurser bör sättas in för att det våld som kvinnor utsätts för skall kunna bekämpas. I motion Ju917 (c) begärs att en brottsofferundersökning avseende våld mot kvinnor skall genomföras i enlighet med vad Kvinnovåldskommissionen föreslagit.
Forskning I motion Ju719 (fp) betonas vikten av tvärvetenskaplig forskning för att förstå de bakomliggande orsakerna till våld mot kvinnor. I motion Ju917 (c) begärs en kartläggning av förekomsten mellan våldspornografi och våldsbrott mot kvinnor. I samband med att utskottet behandlade regeringens förslag om inrättandet av en brottsofferfond, m.m. hade utskottet att ta ställning till motionsyrkanden om bl.a. forskning om brottsoffer (1993/94:JuU25). Utskottet konstaterade bl.a. att forskning m.m. i brottsofferfrågor skulle komma att få ett ökat stöd genom införandet av en brottsofferfond. Kvinnovåldskommissionen konstaterar i sitt betänkande att forskningen om våld mot kvinnor måste utvecklas. Kommissionen föreslår att regeringen skall uppdra åt lämplig myndighet att utarbeta en plan för hur en sådan utveckling skall kunna komma till stånd. Kvinnovåldskommissionen konstaterar vidare att sambandet mellan våldspornografi och våld mot kvinnor är föga belyst i forskningen och framför att det är angeläget med en ökad sådan forskning.
Utbildning inom rättsväsendet I motionerna Ju719 (fp), Ju917 (c), A7 (v) och A806 (mp) begärs att olika yrkeskategorier som kommer i kontakt med kvinnor som utsatts för våld måste ges fördjupade kunskaper kring denna problematik. I sitt betänkande 1994/95:JuU14 behandlade utskottet ett motionsyrkande om att polisen och andra som är verksamma inom rättsväsendet bör ges fördjupad kunskap om våld mot kvinnor. Efter en redogörelse av utbildningen härom inom rättsväsendet (se bet. s. 22 f) uttalade utskottet rent allmänt att det i först hand måste ankomma på de myndigheter m.m. som är verksamma på området att ta ställning till vilka utbildningsinsatser för personalen som bör prioriteras. Vidare konstaterade utskottet att frågor om våld mot kvinnor på olika sätt uppmärksammats i den utbildningsverksamhet som bedrivs inom rättsväsendet. Något riksdagens initiativ ansågs inte erfordras i frågan och bifall till motionerna avstyrktes. Kvinnovåldskommissionen har kartlagt i vilken utsträckning våld mot kvinnor tas upp i den grundläggande högskoleutbildningen för socionomer, läkare, sjuksköterskor, psykologer, jurister och poliser. Kartläggningen visar att våld mot kvinnor i mycket liten omfattning belyses i utbildningarna. Kommissionen anser att det i den lagstiftning som reglerar högskoleutbildningarna bör klargöras att jämställdhet och könsaspekter skall belysas i all sådan utbildning. Vidare föreslår kommissionen att det i målbeskrivningarna för utbildningen av de ovan nämnda yrkesgrupperna klart skall framgå att våld mot kvinnor och andra könsaspekter skall belysas i utbildningen. Slutligen har Kvinnovåldskommissionen understrukit vikten av att nu verksamma inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården och rättsväsendet fortbildas i frågor som har samband med våld mot kvinnor och föreslagit att det skall avsättas medel för sådan fortbildningsverksamhet. I sammanhanget bör även nämnas att såväl grundutbildning som vidareutbildning för poliser är föremål för översyn. En redogörelse härför finns i utskottets betänkande 1996/97:JuU10.
Informationsinsatser om våld mot kvinnor I motion Ju920 (v) begärs att en statligt finansierad riksomfattande kampanj gällande mäns våld mot kvinnor skall genomföras. Syftet är bl.a. att synliggöra mäns våld mot kvinnor och uppmärksamma våldets konsekvenser för kvinnors hälsa. Kvinnovåldskommissionen anför i sitt betänkande att det behövs en ökad medvetenhet hos allmänheten om det samhällsproblem som våld mot kvinnor utgör. Vidare nämns att i bl.a. Kanada och England produceras TV-information som sammanställs av myndigheterna för att upplysa allmänheten om omfattningen av och orsaker till våld mot kvinnor. Där har man ansett att de kampanjer som har genomförts haft en positiv påverkan på allmänhetens attityder till sådant våld. Kommissionen föreslår att regeringen tar initiativ till en liknande kampanj i Sverige. Vidare föreslår kommissionen att man i skolan liksom i annat ungdomsarbete måste vara uppmärksam på det våld som flickor och kvinnor utsätts för. Kommissionen anser det vara viktigt att utveckla modeller för hur mäns våld mot kvinnor skall kunna tas upp i bl.a. skolundervisningen och under värnplikten.
Förtursfrågor m.m. I motion Ju210 (m) begärs att män som anmälts för kvinnomisshandel skall förhöras inom 24 timmar. I motionerna Ju719 (fp) och Ju917 (c) begärs att handläggningstiderna i ärenden om sexuella övergrepp och misshandel av kvinnor skall förkortas. Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat frågor som rör förtursbehandling under förundersökningen, senast i betänkandet 1994/95:JuU13 (s. 20 med där gjorda hänvisningar för bakgrund m.m.) och då avstyrkt motioner med hänvisning till pågående utredningsarbete. Utskottet hänvisade i det ovan nämnda betänkandet till att riksdagen hösten 1994 beslutat om en rad åtgärder som syftar till ett effektivare brottmålsförfarande, bl.a. ändringar i brottsbalken och i rättegångsbalken. Regeringsförslagen byggde på de förslag som lämnats av Åklagarutredningen -90 (prop. 1994/95:23, JuU2, rskr. 40). I propositionen diskuterades bl.a. begränsningar av dokumentationen i förundersökningen för att på detta sätt påskynda förfarandet. Någon reglering av förtursfrågorna i förundersökningskungörelsen (1947:948) föreslogs dock inte. Utskottet konstaterade att delar av översynsarbetet i frågan emellertid fortfarande pågick genom Kvinnovåldskommissionens uppdrag, vilket borde avvaktas. Bifall till de då aktuella motionerna avstyrktes. Kvinnovåldskommissionen anser att polismyndigheterna bör utarbeta särskilda åtgärdsprogram som beskriver vilka åtgärder som polisen bör vidta vid handläggningen av ärenden som rör våld mot kvinnor. Vad gäller polisens arbete anför kommissionen vidare att ärenden som rör våld och andra övergrepp mot kvinnor bör behandlas skyndsamt. Kommissionen föreslår också bl.a. att olika frågor som rör åklagares och domstolars handläggning av ärenden om våld och andra övergrepp mot kvinnor utvecklas närmare i policydokument.
Ett datoriserat informationssystem I motion Ju917 (c) begärs att ett datoriserat informationssystem skall införas som gör det möjligt för polisen att snabbt identifiera upprepningsvåld och följa upp sådana fall på ett effektivt sätt. I motionen anförs att polisen ofta får rycka ut t.ex. vid lägenhetsbråk eller liknande utan att ha kännedom om att andra polismän varit på samma plats vid tidigare tillfällen i samma ärende. Ett datoriserat system med bakgrundsinformation om tidigare ingripanden m.m. skulle enligt motionären underlätta för polisen att vidta relevanta åtgärder. Utskottet behandlade ett motionsyrkande likalydande med det nu aktuella i betänkandet 1994/95:JuU13 (s. 19 f). Utskottet hänvisade då till att en av Brottsförebyggande rådet (BRÅ) tillsatt arbetsgrupp haft i uppdrag att utifrån tillgänglig forskning och övrig kunskap om våld och hot om våld inom familjen kartlägga och analysera vidtagna och möjliga åtgärder för att minska våldet. Arbetsgruppen har i promemorian Våld mot kvinnor i nära relationer (BRÅ PM 1994:4) redovisat förslag bl.a. på att förse poliser, som rycker ut till hem där kvinnor utsätts för våld, med relevant information enligt brittiskt mönster genom ett s.k. Domestic Early Warning System (DEWS). Systemet används för insamling, förvaring och bearbetning av uppgifter om familjevåld och gör det möjligt att samla bl.a. bakgrundsinformation, analysera brottsmönster och initiera skyddsåtgärder. Systemet kan även användas som underlag för framtagning av statistik. I det ovan nämnda betänkandet hänvisade utskottet vidare bl.a. till att det ingick i Kvinnovåldskommissionens uppdrag att ta upp frågor om metoder för att skydda utsatta kvinnor. Utskottet konstaterade att frågor av det slag som aktualiserats i motionen var föremål för utredning i olika sammanhang, bl.a. inom ramen för Kvinnovåldskommissionens arbete, och avstyrkte motionen. Kvinnovåldskommissionen har föreslagit att något polisdistrikt skall få i uppdrag att utarbeta modeller för ett särskilt kvalificerat bemötande av kvinnor som är utsatta för våld. Inom ramen för denna försöksverksamhet torde, enligt kommissionen, förutsättningar finnas för att även pröva på vilket sätt användningen av olika registersystem på ett effektivt sätt kan användas i kampen mot kvinnovåldet.
Livvaktsskydd I motion Ju719 (fp) understryks att hotade kvinnors möjligheter att få livvaktsskydd skall bedömas generöst. Utskottet behandlade ett motsvarande motionsyrkande i betänkandet 1994/95:JuU13 (s. 17), vilket tillsammans med andra yrkanden på brottsofferområdet ledde till riksdagens tillkännagivande om en utvärdering av dessa frågor. Utskottet hänvisade då till Kvinnovåldskommissionens arbete och till rapporten Försöksverksamhet med livvaktsskydd för hotade kvinnor m.m. - ett regeringsuppdrag (RPS Rapport 1993:6) i vilken redovisas den försöksverksamhet med livvaktsskydd som tidigare pågått. Från Rikspolisstyrelsen hade utskottet inhämtat att det fåtal personer som begärt livvaktsskydd och av polisen bedömts vara i behov av livvakt också fått sådan. Från Rikspolisstyrelsen framhölls att livvaktsskydd utgör en stor påfrestning för den som skyddas. I några fall hade kvinnorna avstått från livvakt efter någon tid och då fått någon annan form av skydd, t.ex. tårgasspray, pepparspray, olika typer av larm m.m. Verksamheten med livvaktsskydd fortsätter nu på permanent basis. Kvinnovåldskommissionen anför att rutiner snarast bör skapas som gör det möjligt för en kvinna att snabbt få tillgång till den skyddsutrustning hon behöver samt att möjligheterna till livvaktsskydd bör finnas kvar i de mest allvarliga fallen, där metoder som är mindre ingripande är otillräckliga.
Punktbevakning av gärningsmän I motion Ju903 (c) förespråkas att polisen skall bevaka och kontrollera de gärningsmän som efter domslut fortsätter att hota eller förfölja brottsoffret. Denna typ av punktbevakning bör enligt motionärerna även kunna användas beträffande dem som hotar vittnen inför en rättegång. Frågan om punktbevakning av gärningsmän har tidigare varit föremål för behandling i utskottet. I betänkandet 1992/93:JuU7 (s. 7) avstyrkte utskottet de då aktuella motionsönskemålen under hänvisning till att punktbevakning av presumtiva våldsmän är något som redan nu kan beslutas av polismyndighet. När utskottet behandlade frågan senast (1994/95:JuU13 s. 22 f) konstaterade utskottet att Kvinnovåldskommissionen enligt sina direktiv bl.a. hade att undersöka frågor rörande punktbevakning av de våldsverkande männen och därmed sammanhängande frågor. Utskottet ansåg att det pågående utredningsarbetet borde avvaktas och avstyrkte bifall till de då aktuella motionerna. Kvinnovåldskommissionen har föreslagit en försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll beträffande män som inte respekterar meddelade besöksförbud. Kommissionen anser att Rikspolisstyrelsen bör ges i uppdrag att utreda förutsättningarna för en sådan försöksverksamhet.
Utskottets överväganden Inledningsvis vill utskottet peka på att Kvinnovåldskommissionen lade fram sina förslag redan i juni 1995. Utskottet beklagar att regeringen ännu inte lagt fram något förslag till riksdagen med anledning av betänkandet. I och med kommissionens betänkande finns ett utförligt beredningsunderlag rörande de frågor som tagits upp i de ovan behandlade motionerna. Resultatet av beredningen i Regeringskansliet bör därför avvaktas. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju210, Ju719, Ju903, Ju913, Ju916, Ju917, Ju920, A7, A806 och A820 i nu behandlade delar.
Strafföreläggande vid misshandel mot kvinnor I motion A7 (v) anförs att åklagare inte bör ha möjlighet att utfärda strafföreläggande vid brott avseende misshandel mot kvinnor. Enligt lagändringar som träder i kraft den 1 juli 1997 kan åklagare utfärda strafföreläggande beträffande gärningar för vilka böter eller böter och fängelse ingår i straffskalan. I det konkreta fallet får inte svårare påföljd än villkorlig dom komma i fråga. Vad gäller misshandelsbrotten kan sägas att strafföreläggande endast kan förekomma vid ringa misshandel. Den typ av gärningar som avses i motionen torde i allmänhet vara av den karaktären att de leder till ansvar för misshandel av normalgraden. Här omfattar straffskalan endast fängelse varför straffföreläggande inte kan komma i fråga. Det saknas enligt utskottets uppfattning skäl för riksdagen att göra något uttalande med anledning av den aktuella motionen. Motion A7 i nu behandlad del avstyrks.
Prostitution m.m. I motionerna Ju714 (fp), Ju718 (s, c, fp, v, mp, kd), Ju917 (c) och A806 (mp) begärs att köp av sexuella tjänster skall kriminaliseras. I motion Ju917 begärs också sanktioner beträffande oetisk kontaktförmedling och kvinnoimport. I Sverige finns inte något förbud mot prostitution. Däremot finns i 6 kap. 7-10 §§ brottsbalken bestämmelser om sexuellt ofredande, koppleri och förförelse av ungdom som bl.a. syftar till att motverka prostitution. Utskottet behandlade hösten 1992 ett antal motioner med krav på kriminalisering av prostitution (1992/93:JuU15 s. 5 f, rskr. 133). I betänkandet anförde utskottet bl.a. att ytterligare åtgärder mot prostitutionen borde övervägas. En sådan åtgärd skulle enligt utskottet kunna vara att kriminalisera prostitutionen. Utskottet anförde att det tidigare tagit avstånd från en sådan tanke och att det alltjämt kände stor tvekan inför den. Mot en kriminalisering talade enligt utskottet bl.a. svårigheten att tillräckligt tydligt identifiera den brottsliga gärningen, bevissvårigheter och risken för negativa effekter för den inblandade kvinnan. För en kriminalisering talade å andra sidan främst den normbildande effekten av ett straffbud som också skulle kunna få en viss avhållande effekt. Utskottet ansåg att frågan innehöll känsliga avvägningar som krävde sin särskilda belysning, och utskottet var därför berett att tillstyrka att den utreddes. Frågan om kriminalisering borde dock enligt utskottet inte ses isolerad utan i ett större sammanhang, t.ex. inom ramen för en total-översyn av samhällets åtgärder mot prostitution. Vad utskottet anförde gav riksdagen som sin mening regeringen till känna. Regeringen tillsatte i mars 1993 en särskild utredare (dir. 1993:31) för att göra en översyn av samhällets åtgärder mot prostitution. I utredningsuppdraget ingick bl.a. att överväga frågan om kriminalisering av prostitutionen. Utredaren avlämnade i mars 1995 betänkandet Könshandel (SOU 1995:15). I betänkandet föreslår utredaren bl.a. att det i 6 kap. brottsbalken skall införas en ny bestämmelse som innebär att den som utnyttjar en annan person för tillfällig sexuell förbindelse mot ekonomisk eller annan därmed jämförlig ersättning skall dömas för könshandel till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla den som ställer sig till förfogande för en sådan sexuell förbindelse. Om brottet är grovt skall dömas till fängelse i högst fyra år. Vid bedömandet av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om det innebär missbruk av någons ungdom, oförstånd, utsatthet eller beroende ställning. Utskottet behandlade senast motionsyrkanden motsvarande det nu aktuella i betänkandet 1994/95:JuU24 (s. 9 f). Utskottet konstaterade då att dess initiativ till en samlad översyn av åtgärderna mot prostitution resulterat i ett utredningsbetänkande som då bereddes i Regeringskansliet. Utskottet ansåg att riksdagen borde avvakta resultatet av beredningsarbetet och att någon ytterligare åtgärd i frågan inte erfordrades från riksdagens sida. Motionerna avstyrktes. Beredningen av Prostitutionsutredningens betänkande pågår alltjämt i Regeringskansliet. Utskottet anser att riksdagen bör avvakta resultatet av detta arbete och avstyrker bifall till motionerna Ju714, Ju718, Ju917 och A806 i behandlade delar. Utskottet utgår emellertid från att regeringen snarast återkommer till riksdagen med anledning av utredningens förslag. Även frågor om oetisk kontaktförmedling och kvinnoimport har tidigare varit föremål för behandling i utskottet, se betänkandet 1993/94:JuU3 (s. 8 med där gjorda hänvisningar). I den mån någon förmår en kvinna som kommit till Sverige att här prostituera sig torde gärningen vara straffbar som koppleri. Om kvinnan utsätts för tvång eller liknande kan fråga om ansvar enligt 4 kap. brottsbalken om brott mot frihet och frid aktualiseras. Om det handlar om sexuellt tvång kan ansvar enligt 6 kap. brottsbalken om sexualbrott komma ifråga. Möjligheterna att förmedla utländska kvinnor - t.ex. för äktenskap - till män som är bosatta i Sverige är beroende av utlänningslagstiftningens regler om invandring i s.k. anknytningsfall. Regeringen har tillsatt en särskild utredare som har i uppgift att undersöka hur man kan undvika att utländska medborgare söker sig till Sverige på grund av anknytning till en här bosatt person, när risken bedöms som påtaglig att den utländska medborgaren kommer att utsättas för misshandel eller annan kränkande behandling av den här bosatta personen (dir. 1996:8). Utredningsarbetet skall vara avslutat senast den 31 mars 1997. Utskottet konstaterar att med i motionen sammanhängande frågor nu är föremål för utredning. Resultatet av detta arbete bör avvaktas. Bifall till motion Ju917 i denna del avstyrks.
Sexuella övergrepp mot barn
Sexturism I motion Ju723 (kd) begärs lagstiftning mot sexturism. Vad som närmast begärs är ett förbud mot att arrangera sexresor utomlands för pedofiler och att det skall vara brottsligt att hjälpa eller uppmuntra personer att ha sexuellt umgänge med barn utomlands. Brottsbalkens andra kapitel behandlar tillämpligheten av svensk lag. Svensk lag är inte begränsad till att gälla gärningar som begåtts i Sverige. Enligt 2 § första stycket kan svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige eller, i vissa fall, utlänning som finns här i riket dömas efter svensk lag och av svensk domstol för brott som begåtts utomlands. För att denna regel skall gälla krävs enligt andra stycket dubbel straffbarhet, dvs. att gärningen skall vara straffbar både i Sverige och på gärningsorten. Svensk domstol kan således döma en svensk medborgare som begår sexualbrott mot barn utomlands, om handlingen är straffbelagd även där. Bestämmelserna om sexualbrott i 6 kap. brottsbalken innehåller flera stadganden som, oberoende av offrets ålder, föreskriver straff för den som genom tvång eller andra liknande, otillbörliga förfaranden förmår någon till samlag eller annat sexuellt umgänge. Det gäller bestämmelserna om våldtäkt, sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande. Därutöver finns i samma kapitel särskilda bestämmelser till skydd för barn och ungdomar. Förbudet mot sexuellt umgänge med barn under 15 år är ovillkorligt; i vårdnadssituationer och liknande gäller en åldersgräns på 18 år. Genom bestämmelsen om sexuellt ofredande straffbeläggs vidare att sexuellt beröra barn under 15 år eller förmå barnet att företa eller medverka i någon handling av sexuell innebörd. När det gäller prostitution är framför allt bestämmelserna om förförelse av ungdom och koppleri av intresse. Frågor om insatser mot sexresor till Sydostasien har varit föremål för behandling i socialutskottet (1993/94:SoU1 s. 13 f). Socialutskottet noterade då bl.a. att Svenska Resebyråföreningen deltagit i en kampanj mot barnsexturism, vilket medverkat till att flertalet researrangörer informerade sina resenärer om den barnprostitution som förekommer i olika länder. Mot bakgrund härav, och då Prostitutionsutredningens arbete pågick, vidtogs inte några åtgärder i anledning av det då aktuella motionsyrkandet. Sommaren 1996 stod den svenska regeringen värd för Världskongressen mot kommersiell sexuell exploatering av barn. Världskongressen var det första mötet i sitt slag. Regeringsrepresentanter från 122 länder samt företrädare för frivilligorganisationer och mellanstatliga organisationer deltog. Syftet med kongressen var att finna vägar för att det skydd som finns i barnkonventionen mot sexuella övergrepp m.m. skall bli så effektivt som möjligt. Vid kongressen antogs ett dokument innehållande en uppmaning till alla stater att vidta ett stort antal angivna åtgärder mot kommersiell sexuell exploatering av barn. Vidare innehåller dokumentet ett åtagande för alla stater att före år 2000 upprätta nationella handlingsplaner. I en gemensam åtgärd mot människohandel och sexuellt utnyttjande av barn har medlemsstaterna i EU, bland en rad olika åtgärder, åtagit sig att avskaffa hinder mot effektiv bestraffning av sexuellt utnyttjande av barn som sker utomlands, s.k. sexturism. Vidare bör här nämnas att mandatet för Europols narkotikaenhet (ENE), vilken är föregångare till Europol, utvidgats till att också omfatta människohandel. Utskottet konstaterar att frågan om sexuell exploatering av barn är uppmärksammad på olika sätt. Enligt utskottets uppfattning saknas det anledning för riksdagen att nu göra några uttalanden i frågan. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju723.
Barnpornografibrott
Begreppet barn I motion Ju917 (c) begärs att begreppet barn i barnpornografibrottet skall ges en entydig definition genom att som barn skall avses den som inte fyllt 18 år eller den vars könsmognad inte är avslutad. Enligt bestämmelsen om barnpornografibrott i 16 kap. 10 a § brottsbalken skall den dömas för barnpornografibrott som skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids eller som sprider sådan bild av barn om inte åtgärden med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. Straffet är böter eller fängelse i högst två år. I förarbetena till bestämmelsen uttalas (prop. 1978/79:179 s. 9) att bestämmelsen syftar till att skydda unga människor vilkas könsmognadsprocess ännu inte är avslutad. Utskottet behandlade frågan tämligen utförligt år 1990 i sitt yttrande (1989/90:JuU3y) till socialutskottet över FN:s barnkonvention. Frågan om begreppet barn och en eventuell åldersgräns behandlades också utförligt i utskottets yttrande till konstitutionsutskottet över ett antal motioner rörande kriminalisering av innehav av barnpornografiskt material, m.m. (1993/94: JuU6y s. 7 f). I sistnämnda sammanhang riktade utskottet uppmärksamheten mot den norska lösningen på motsvarande problem. I Norge innefattar barnpornografibrottet förbud att inneha eller till Norge införa pornografiska bilder av någon som är, kan antas vara eller framställs som att vara under 16 år. Enligt utskottets mening borde övervägas om en liknande lösning men med en 18-årsgräns går att finna för svenskt vidkommande; utskottet noterade dock att också en lösning efter dessa linjer kan medföra vissa problem när det gäller avgränsningen av det straffbara området. De bevissvårigheter som eventuellt kan bli följden av ett åldersrekvisit måste enligt utskottet också noga övervägas. Avslutningsvis framhöll utskottet att några övertygande skäl för en strikt åldersgräns, där barn definieras som en person som inte fyllt 18 år, dittills inte presenterats. I konstitutionsutskottets betänkande 1993/94:KU28 (rskr. 450), som ligger till grund för de nu vilande grundlagsändringarna avseende kriminalisering av innehav av barnpornografiskt material, föreslogs tillkännagivanden till regeringen som riksdagen också beslutat om. Bland annat uttalade konstitutionsutskottet att begreppet barn i bestämmelsen om barnpornografi bör utredas. Barnpornografiutredningen har haft i uppdrag att utreda på vilket sätt och med vilka medel barnpornografi bäst kan bekämpas. Särskilt har utredningen haft att behandla frågan om en åldersgräns skall tas in i bestämmelsen om barnpornografibrott (dir. 1994:117). I sitt nyligen avlämnade betänkande Barnpornografifrågan (SOU 1997:29) har utredningen föreslagit att med barn skall avses en person som är under 18 år eller en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad. Riksdagens initiativ har lett till att frågan om en åldersgräns i bestämmelsen om barnpornografibrott utretts. Utskottet anser att riksdagen bör avvakta resultatet av beredningen av utredningens förslag och avstyrker bifall till motion Ju917 i nu behandlad del.
Handläggning inom polisen I motion Ju917 (c) anförs att den katalogisering och systematisering av barnpornografiskt material som polisen gjort är ett bra underlag som bör användas för att bistå utländska myndigheter vid utredningar om sexualbrott och barnpornografibrott. I ett yttrande till konstitutionsutskottet våren 1994 (1993/94:JuU7y) uttalade justitieutskottet att det fanns behov av en förbättrad underrättelseinhämtning på central nivå när det gäller barnpornografibrott. Justitieutskottet efterlyste bl.a. bättre kunskap om de datanätverk, i vilka barnpornografiskt material sprids och ökad spaningsverksamhet mot dessa och andra spridningskällor för barnpornografiskt material. Också de internationella aspekterna av den aktuella brottsligheten behövde enligt utskottet beaktas i större utsträckning. Även metodutvecklingen på området framstod som angelägen. Det borde enligt utskottet överlämnas åt regeringen att ta ställning till hur de föreslagna förbättringarna i polisorganisationen skulle komma till stånd. Konstitutionsutskottet instämde i vad justitieutskottet uttalat, och detta gav riksdagen som sin mening regeringen till känna (1993/94:KU28 s. 50, rskr. 450). Med anledning av riksdagens ställningstagande inrättades inom Riks- kriminalpolisen enheten barnpornografi/sexualbrott mot barn. Enhetens främsta uppgift är att bedriva kriminalunderrättelseverksamhet, vilket bl.a. innebär att man försöker uppdaga spridning av barnpornografi och identifiera de gärningsmän som förekommer på främst videofilmer. Barnpornografiutredningen har i sitt betänkande Barnpornografifrågan (SOU 1997:29) berört frågor om såväl polisorganisationen för bekämpande av barnpornografibrott som internationellt polissamarbete. Frågan är också aktuell inom EU, där särskilt insatser inom Europol diskuteras. Arbete har således inletts med den inriktning som efterfrågas i motionen. Något riksdagsinitiativ behövs alltså inte, och utskottet avstyrker bifall till motion Ju917 i nu behandlad del.
Handläggningsrutiner hos myndigheter I motion Ju302 (s) anförs att handläggningen av mål om sexuella övergrepp mot barn måste förbättras, och som exempel nämns i motionen bl.a. kortare handläggningstider. Frågan om förtursfrågor m.m. vid handläggning av ärenden inom rättsväsendet har varit föremål för utskottets behandling vid ett flertal tillfällen. I detta betänkande redogörs under rubriken Våld m.m. mot kvinnor - Förtursfrågor m.m. för de överväganden utskottet gjort i fråga om förtursregler i förundersökningskungörelsen. Som framgår där saknas sådana regler. Däremot finns regler om förtur i rättegångsbalken för det fall den misstänkte är häktad. Reglerna innebär bl.a. att rätten skall pröva häktningsfrågan inom fyra dygn efter gripandet och att rätten vid bifall till häktning skall fastställa den tid inom vilken åtal skall väckas. När åtal väckts skall huvudförhandling hållas inom en vecka. - I mål av här aktuellt slag torde den misstänkte som regel vara häktad. Reglerna har dock tillkommit som skydd mot onödiga, eller onödigt långa, frihetsberövanden innan målet prövas. Regeringen har i årets regleringsbrev för polisväsendet som ett övergripande mål för brottsutredningsverksamheten lagt fast att denna skall bli effektivare. Regeringen har också ålagt polisväsendet återrapporteringskrav. Bl.a. skall polisen redovisa andelen uppklarade brott och genomströmningstiden för olika brottskategorier, t.ex. våldsbrottslighet. Polisen skall också redovisa de insatser som gjorts för att motverka våldsbrottsligheten t.ex. när det gäller brott mot barn. Även andelen oavgjorda våldsbrottsärenden som är äldre än tolv månader skall redovisas. I riksdagens skrivelse 1993/94:251 om barn och ungdom begärde riksdagen att regeringen skulle överväga vissa frågor om metodutveckling, forskning och utbildning när det gäller insatser för barn som utsatts för sexuella övergrepp och att regeringen skulle återkomma till riksdagen med förslag på insatser. Regeringen har i sin den 6 mars 1997 till riksdagen överlämnade skrivelse 1996/97:93 redogjort för överväganden och åtgärder med anledning av riksdagens skrivelse. Regeringen anför att de åtgärder som vidtagits av regeringen, myndigheter och enskilda organisationer givit värdefull kunskap inom detta område. Det är enligt regeringens mening viktigt att de pågående åtgärderna utvärderas ordentligt och att den nyvunna kunskapen sprids. Regeringen kommer enligt skrivelsen att noga följa utvecklingen på området för att kunna ta ställning till om det behövs ytterligare åtgärder för utsatta barn och ungdomar. Enligt utskottets mening är det givetvis av största vikt att formerna för handläggningen av mål om sexuella övergrepp mot barn uppmärksammas. Utskottet finner emellertid inte anledning för riksdagen att göra något uttalande i frågan och avstyrker bifall till motion Ju302.
Behandling av gärningsmän I motion So671 (kd, m, c, fp, v, mp) begärs att psykoterapeutisk behandling skall vara obligatorisk i samband med frihetsberövande straff för den som döms för sexualbrott mot eller misshandel av barn. Den som är intagen i anstalt skall enligt bestämmelserna i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt beredas lämpligt arbete. Har han behov av undervisning, utbildning, arbetsträning eller någon annan sysselsättning eller medicinsk-psykologisk behandling eller någon annan särskild behandling skall sådan beredas honom under arbetstid, om det kan ske med hänsyn till anstaltstidens längd och den intagnes förutsättningar. En intagen är skyldig att utföra det arbete, delta i den undervisning, utbildning eller arbetsträning eller ha den sysselsättning som i övrigt anvisas honom. Däremot föreligger inte någon skyldighet för en intagen i kriminalvårdsanstalt att genomgå vård eller behandling av mera medicinsk karaktär. Liksom i övrigt i samhället gäller i enlighet med hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) att sådan vård och behandling skall bygga på frivillighet. För att tvångsvård skall vara aktuell krävs t.ex. att den intagne lider av så allvarlig psykisk störning att vård enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård är påkallad. Utskottet har vid ett flertal tillfällen tagit ställning till frågan om obligatorisk vård för intagna i kriminalvårdsanstalt, bl.a. för sexualbrottsdömda (se t.ex. JuU 1987/88:31 med där gjorda hänvisningar, prop. 1989/90:154, 1990/91:JuU2 och prop. 1993/94:44, JuU11). I samtliga fall har utskottet av principiella skäl tagit avstånd från tanken på införande av obligatorisk vård för intagna i kriminalvårdsanstalt. Utskottet har dock i olika sammanhang understrukit vikten av att behandling för sexualbrottsdömda finns att tillgå i anstalt. Inom kriminalvården finns ett för sexualbrottsdömda obligatoriskt påverkans- och motivationsprogram. Enligt årets regleringsbrev skall kriminalvården också se till att intagna som är dömda för sexualbrott och som vill och har behov därav erhåller behandling som är inriktad på att förhindra återfall i sådana brott. Utskottet ser med tillfredsställelse att åtgärder vidtagits för att tillgodose behovet av behandling för sexualbrottsdömda. Utskottet vidhåller emellertid sin tidigare uppfattning avseende obligatorisk vård för intagna i kriminalvårdsanstalt och avstyrker bifall till motion So671 i nu behandlad del.
Internationellt samarbete I motion U802 (c) begärs att det skall tillsättas en aktionsgrupp inom Östersjörådet mot prostitution, könshandel och sexhandel med barn. Efter beslut av regeringscheferna vid toppmötet i Visby i maj 1996 tillsattes en aktionsgrupp mot organiserad brottslighet i Östersjöområdet. Samtliga länder i Östersjörådet samt kommissionen och ordförandelandet i EU deltar i denna grupp, där Sverige är ordförande. Gruppen arbetar särskilt med frågor om bl.a. människosmuggling och illegal migration. Länderna är representerade på hög nivå och arbetet är praktiskt, konkret och operativt inriktat. Som nämnts ovan under avsnittet Sexturism har frågan om sexuell exploatering av barn uppmärksammats på olika sätt inom ramen för det internationella samarbetet. Som där nämns är Världskongressen förra sommaren i Stockholm ett exempel, den gemensamma åtgärden inom EU mot människohandel och sexuellt utnyttjande av barn ett annat. Frågan är också aktuell inom Europarådet för de mänskliga rättigheterna som antagit en rekommendation R (91) 11 concerning sexual exploitation, pornography and prostitution of, and trafficking in, children and young adults. Utskottet utgår från att regeringen även kommer att ta upp frågor om prostitution, könshandel och sexhandel med barn inom ramen för Östersjörådet, och utskottet utgår också från att dessa frågor naturligen faller in under den redan inrättade aktionsgruppens ansvarsområde. Utskottet vill också erinra om det arbete inom EU som görs på detta område. Utskottet kan inte se att det vid sidan av dessa åtgärder finns behov av en särskild grupp för de frågor som tas upp i motionen. Utskottet avstyrker bifall till motion U802 i nu behandlad del.
Brottsofferfrågor
Inledning I detta avsnitt behandlar utskottet ett antal motioner rörande olika brottsofferfrågor. Flertalet av motionsyrkandena knyter an till det arbete som pågår inom ramen för Brottsofferutredningen (dir. 1995:94).
Brottsofferutredningen
Allmänt Utskottet behandlade i betänkandet Anslag till Brottsoffermyndigheten, m.m. (1994/95:JuU13, rskr. 261) ett antal motioner rörande olika former av hjälp och stöd till brottsoffer. Utskottet uttalade med anledning av motionerna att det var tid att med ett samlat grepp utvärdera det lagstiftningsarbete m.m. som den senaste tioårsperioden pågått på brottsofferområdet och att ett arbete med en utvärdering av de åtgärder som vidtagits snarast borde inledas. Riksdagen beslutade att som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört. Regeringen beslutade därefter om direktiv till en särskild utredare med uppdrag att utvärdera de åtgärder som den senaste tioårsperioden gjorts på brottsofferområdet (dir. 1995:94). Utredningen har i enlighet med riksdagens uttalanden i uppgift att ge en bred redovisning av vad som har gjorts och kartlägga vilka rättigheter och vilka möjligheter till hjälp ett brottsoffer har. De samlade effekterna av dessa rättigheter skall analyseras. Med utgångspunkt i den samlade kunskapen och analysen skall utredaren föreslå de förändringar som kan vara befogade. Detta gäller inte enbart förändringar i lagstiftning utan också förändringar t.ex. av handläggningsrutiner och rutiner för samarbete myndigheter emellan och förbättrad utbildning. Som en allmän utgångspunkt anges i direktiven att det är av stor betydelse att åtgärder för brottsoffer sätts in där de verkligen behövs. En viktig uppgift för utredaren är alltså att undersöka om de resurser som finns används på bästa sätt. En annan betydelsefull fråga för utredaren är hur regelsystemet tillämpas på myndighetsnivå, dvs. hur lagändringar och andra insatser fallit ut i praktiken. Till utredningen är en referensgrupp knuten, med företrädare för bl.a. ideella organisationer. Brottsofferutredningens arbete påbörjades i januari 1996 och skall vara avslutat senast den 1 september 1997. Med hänvisning till att arbetet med en utvärdering kunde väntas bli tämligen omfattande ansåg utskottet att det kunde bli nödvändigt med en avrapportering till riksdagen, t.ex. i den då kommande budgetpropositionen, innan en slutlig rapport och eventuella förslag läggs fram för riksdagen. Utredningen lämnade den 12 juni 1996 en översiktlig redovisning till regeringen av det hittills utförda arbetet, avsedd att ligga till grund för den avrapportering riksdagen begärt. I budgetpropositionen, 1996/97:1 utgiftsområde 4, återfinns denna rapport.
Information till målsäganden om stöd och hjälp m.m. I motion Ju719 (fp) yrkas att det bör vara en plikt för polisen att meddela en kvinna, som anmäler att hon utsatts för sexualbrott eller misshandel, att hon har rätt till målsägandebiträde och att hon kan begära att den man som trakasserar henne kan åläggas besöksförbud. Enligt 13 a § förundersökningskungörelsen (1947:948) gäller att måls-äganden så snart som möjligt skall underrättas om de regler som gäller för förordnande av målsägandebiträde och/eller meddelande av besöksförbud, om brottet är sådant att det kan komma i fråga att förordna målsägandebiträde eller att förordna om besöksförbud. Utskottet behandlade i betänkandet 1994/95:JuU13 en motion med likalydande innehåll. Den då aktuella motionen låg, tillsammans med en rad andra motionsyrkanden, till grund för riksdagens tillkännagivande om den översyn av vidtagna åtgärder på brottsofferområdet som nu pågår. I Brottsofferutredningens uppdrag ingår att se över hur lagen om måls- ägandebiträde fungerat i praktiken sett ur målsägandenas synvinkel. Av utredningens avrapportering till riksdagen (prop. 1996/97:1, utgiftsområde 4) framgår att utredningen fått tillstånd av Justitiedepartementet att anlita sociologiska institutionen vid Lunds universitet för ett forskningsprojekt med sikte på att undersöka erfarenheterna av besöksförbud och hur stödet i form av målsägandebiträde har fungerat ur brottsoffrens perspektiv. Undersökningen, som skall göras i form av djupintervjuer, kommer också att innefatta det bemötande brottsoffer får i kontakter med myndigheter inom bl.a. rättsväsende. Domstolsverket har också haft regeringens uppdrag att undersöka hur lagen om målsägandebiträde tillämpas, hur den har fungerat i praktiken och vilka konsekvenser lagen haft för kvaliteten på förfarandet vid förundersökning och i domstol samt vilka konsekvenser den haft ur organisatorisk och ekonomisk synpunkt. Uppdraget till Domstolsverket har i första hand tagit sikte på hur lagen om målsägandebiträde har fungerat i ett tillämparperspektiv, med andra ord hur advokater, domare och åklagare ser på lagstiftningen. Domstolsverket har redovisat sitt uppdrag i rapporten Målsägandebiträde - en utvärdering av tillämpningen av lagen om målsägandebiträde m.m. (Dv rapport 1996:2). Genom beslut av regeringen har rapporten, förutom såvitt avser frågor om ersättning till målsägandebiträde, överlämnats till Brottsofferutredningen.
Målsägandebiträde vid tredjemansskada I motionerna Ju903 (c) och Ju917 (c) begärs att målsägandebiträde skall kunna förordnas även vid s.k. tredjemansskada, t.ex. då efterlevande till någon som bragts om livet åsamkats personskada som givit medicinska effekter. Utskottet behandlade i betänkandet 1994/95:JuU13 (s. 11 f) motionsyrkanden rörande möjligheterna att förordna målsägandebiträde, bl.a. vid s.k. tredjemansskada. För en utförlig redogörelse av begreppet målsägande, måls- ägandens ställning under förundersökning och i rättegång samt för möjligheterna att förordna målsägandebiträde hänvisas dit. I Brottsofferutredningens uppdrag ingår som framgått att utvärdera lagen om målsägandebiträde.
Information till målsäganden om det egna ärendet I motion Ju903 (c) betonas samarbetet mellan brottsoffer, polis och åklagare. Som exempel nämns att målsäganden och åklagaren bör sammanträffa innan huvudförhandlingen så att målsäganden kan få information om den kommande rättegången m.m. I motion Ju904 (m) begärs en översyn av bestämmelserna rörande information till brottsoffret om hur utredningen fortskrider samt information om hur man kan begära överprövning av åklagares beslut att inte väcka åtal. Frågor om förbättrad information till målsäganden om det egna ärendet har tidigare behandlats i riksdagen, senast i betänkandet 1994/95:JuU13 (s. 13 f). För en utförlig redogörelse av bl.a. Riksåklagarens allmänna råd angående frågan om personliga kontakter mellan åklagare och målsäganden inför huvudförhandling hänvisas dit. En av de frågor som nämns i direktiven till Brottsofferutredningen är information m.m. till målsägande om det egna ärendet.
Besöksförbud I motion Ju716 (v) begärs en utredning med uppgift att föreslå en ändring i lagen om besöksförbud så att förövarens och inte offrets rörelsefrihet begränsas, och i motion A806 (mp) begärs att möjligheterna att utfärda besöksförbud skall utvärderas. I motion Ju917 (c) begärs en utredning av det besöksförbudssystem som finns på Irland för att se om detta skulle kunna införas i Sverige. På Irland kan enligt motionären mannen meddelas besöksförbud i sitt eget hem; i avvaktan på beslut om vem av makarna som skall ha rätt att bo kvar i hemmet bör den misshandlade kvinnan ha denna rätt. Lagen (1988:688) om besöksförbud trädde i kraft den 1 juli 1988 (prop. 1987/88:137, bet. JuU42, rskr. 320). Lagen tillkom i syfte att ge bättre skydd för dem som förföljs och trakasseras och utgör ett led i strävandena att förbättra skyddet för framför allt kvinnor som utsätts för misshandel och andra övergrepp. Besöksförbud kan utfärdas om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att någon kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera en annan person. Vid bedömningen skall särskilt beaktas om den mot vilken förbudet är avsett att gälla tidigare har begått brott - särskilt våldsbrott - mot den andra personen. Besöksförbud skall i första hand avse förbud att besöka eller på annat sätt ta kontakt med en annan person eller följa efter denne. Om ett sådant förbud inte är tillräckligt skall ett utvidgat besöksförbud kunna meddelas. Ett utvidgat besöksförbud kan innebära ett förbud att uppehålla sig i närheten av den andra personens bostad eller arbetsplats. Besöksförbud kan meddelas för högst ett år, men kan förlängas med ett år i taget. Besöksförbud meddelas av åklagaren. Åklagarens beslut kan på begäran av den som har ålagts ett besöksförbud prövas av allmän domstol. Straffet för överträdelse av ett besöksförbud var enligt lagens ursprungliga lydelse böter eller fängelse i högst sex månader. Straffmaximum höjdes fr.o.m. den 1 april 1990 till fängelse ett år på grundval av ett inom utskottet utarbetat lagförslag (bet. 1989/90:JuU5, rskr. 65, SFS 1989:1075). Samtidigt lades överträdelser av besöksförbud under allmänt åtal. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) gjorde på regeringens uppdrag i slutet av år 1988 en första uppföljning av lagens tillämpning. Uppdraget redovisades den 5 juni 1989 (BRÅ PM 1989:2). Regeringen beslutade den 11 juli 1991 att ge BRÅ i uppdrag att göra en studie av tillämpningen av besöksförbudslagen, som bl.a. skulle innehålla en utvärdering av de ändringar som trädde i kraft den 1 april 1990. Studien redovisades den 5 maj 1995. Några mer vittgående slutsatser om besöksförbudslagens effektivitet har inte kunnat dras. Det konstateras att mer ingående studier av de olika beslut som fattas behövs, liksom intervjuer med dem som skyddas av besöksförbud och dem som meddelas besöksförbud. I studien anges också bl.a. att de som ansöker om besöksförbud och de som är föremål för sådant förbud bör registreras. Det ingår nu i Brottsofferutredningens uppdrag att undersöka erfarenheterna av lagen ur brottsoffersynpunkt, eventuellt genom intervjuer med dem som skyddas av besöksförbud och med dem som meddelas förbud. BRÅ:s studie bör enligt direktiven vid det arbetet kunna utgöra ett underlag.
Utskottets överväganden Frågan om att på olika sätt förbättra situationen för dem som utsätts för brott har under senare år vid upprepade tillfällen varit föremål för diskussion i utskottet. Genom utskottets initiativ har också Brottsofferutredningen nu tillsatts. Utskottet anser att resultatet av utredningens arbete skall avvaktas och avstyrker bifall till motionerna Ju716, Ju719, Ju903, Ju904, Ju917 och A806 i nu behandlade delar.
Förskottering av skadestånd I motion Ju903 (c) begärs en utredning av om staten skall gå in och förskottera utdömda lagakraftvunna skadestånd på grund av brott. Utskottet tog i betänkandet 1994/95:JuU13 (s. 20 f) ställning till motions- yrkanden motsvarande det nu aktuella. För en redovisning av bestämmelserna om skadestånd och brottsskadeersättning hänvisas dit. Utskottet framhöll i det ovan nämnda betänkandet att systemet med statlig ersättning för skador på grund av brott i vissa avseenden kan sägas vara en form av förskottering av skadestånd. Att det allmänna skulle åta sig att generellt förskottera utdömda skadestånd var enligt utskottets uppfattning emellertid tveksamt ur såväl principiell som ekonomisk synvinkel. Utskottet ansåg att den gällande ordningen i aktuellt avseende tillgodosåg de krav som bör ställas och avstyrkte bifall till motionerna. Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning i frågan och avstyrker bifall till motion Ju903 i nu behandlad del.
Terapikostnader för brottsoffer I motion Ju903 (c) begärs att möjligheten för brottsoffer att få ersättning för terapikostnader bör ses över. I motionen anförs att möjlighet till ersättning förvisso finns, men först i efterhand, vilket gör att många av ekonomiska skäl drar sig för att söka behandling. Frågan om möjligheten för brottsoffer - främst incestoffer - att få terapikostnader ersatta har tidigare behandlats av utskottet. I betänkandet 1993/94:JuU3 (s. 17) fann utskottet att det inte fanns något behov av ett uttalande i frågan från riksdagens sida och avstyrkte bifall till den då aktuella motionen. Skälet härför var att frågan om ersättning ur det offentliga sjukförsäkringssystemet för kostnader för psykoterapi var uppmärksammad och att det för incestoffer fanns särskilda möjligheter att få kostnaden för psykoterapi ersatt av statliga medel genom Brottsskadenämnden (numera Brottsoffermyndigheten). Utskottet ansåg vidare att det föll sig naturligt att informationen till brottsoffer i olika sammanhang också omfattade möjligheten till psykoterapi i krisbearbetande eller rehabiliterande syfte. I sammanhanget bör också nämnas att Kvinnovåldskommissionen i sitt betänkande Kvinnofrid (SOU 1995:60) uttalat att psykoterapi för kvinnor som utsatts för våld och sexuella övergrepp måste kunna erbjudas inom rimlig tid och till rimlig kostnad för kvinnorna. Kommissionen utesluter inte att det för denna grupp kan behöva införas någon form av - åtminstone begränsad - vårdgaranti. Mot bakgrund av de stora förändringar som pågår inom hälso- och sjukvården har kommissionen emellertid avstått från att försöka utforma de närmare förutsättningarna för en sådan garanti. Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning i frågan och avstyrker bifall till motion Ju903 i nu behandlad del.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande en våldskommission att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju906, 1996/97:Ju910, 1996/97:Ju919 och 1996/97:Ju921, res. 1 (c, fp) 2. beträffande Kvinnovåldskommissionens förslag att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju210, 1996/97:Ju719 yrkandena 1, 2, 4, 6 och 7, 1996/97:Ju903 yrkande 27, 1996/97:Ju913, 1996/97:Ju916, 1996/97:Ju917 yrkandena 1-4, 6 och 9, 1996/97: Ju920, 1996/97:A7 yrkande 7, 1996/97:A806 yrkande 15 och 1996/97:A820 yrkande 14, res. 2 (m) - motiv. res. 3 (c, kd) res. 4 (fp) 3. beträffande strafföreläggande vid misshandel mot kvinnor att riksdagen avslår motion 1996/97:A7 yrkande 6, res. 5 (v) 4. beträffande prostitution att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju714, 1996/97:Ju718, 1996/97:Ju917 yrkande 12 (delvis) och 1996/97:A806 yrkande 16, res. 6 (c, fp, v, mp) 5. beträffande oetisk kontaktförmedling m.m. att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju917 yrkande 12 (delvis), res. 7 (c) 6. beträffande sexturism att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju723, res. 8 (kd) 7. beträffande begreppet barn i barnpornografibrottet att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju917 yrkande 16, 8. beträffande handläggning inom polisen av barnpornografiskt material att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju917 yrkande 15, 9. beträffande handläggningsrutiner hos myndigheter att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju302, 10. beträffande behandling av gärningsmän att riksdagen avslår motion 1996/97:So671 yrkande 2, 11. beträffande internationellt samarbete att riksdagen avslår motion 1996/97:U802 yrkande 7, res. 9 (c) 12. beträffande brottsofferfrågor att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju716, 1996/97:Ju719 yrkande 5, 1996/97:Ju903 yrkandena 28 och 31, 1996/97:Ju904 yrkande 3, 1996/97:Ju917 yrkandena 8 och 10 samt 1996/97:A806 yrkande 14, res. 10 (m) res. 11 (c) res. 12 (fp) res. 13 (v) res. 14 (mp) 13. beträffande förskottering av skadestånd att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju903 yrkande 30, res. 15 (c) 14. beträffande terapikostnader för brottsoffer att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju903 yrkande 26. res. 16 (m, c, kd)
Stockholm den 20 mars 1997
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe Sörestedt (s)1, Göran Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m)1, Märta Johansson (s), Ingbritt Irhammar (c)1, Margareta Sandgren (s), Siw Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Maud Ekendahl (m)1, Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kd)1, Helena Frisk (s), Jeppe Johnsson (m), Åke Sundqvist (m), Görel Thurdin (c)1 och Cinnika Beiming (s)1.
1 delvis
Reservationer
1. En våldskommission (mom. 1) Siw Persson (fp) och Görel Thurdin (c) anför: Våldet i vårt samhälle ökar och tar sig nya uttryck; det breder ut sig, går längre ner i åldrarna och blir alltmer brutalt. Det finns i dag inte något entydigt svar på varför denna utveckling skett. Förklaringen söks oftast i enskilda faktorer som t.ex. arbetslöshet, segregation, bristande normer och vuxen-ansvar, ökat utbud av alkohol och narkotika samt underhållningsvåldet i massmedierna. Det saknas emellertid en samlad kunskap som kan få oss att förstå varför våldsbrotten förändras och i dag berör så många fler grupper i samhället än tidigare. Vi anser därför att regeringen snarast bör tillsätta en kommission med uppgift att diskutera det spektrum av åtgärder som behöver vidtas för att på bred front bekämpa de tilltagande våldstendenserna i samhället. Arbetet måste i hög grad handla om mannen och mansrollen i vårt samhälle; det är männen som står för huvuddelen av våldet. Vidare måste kommissionen vara mobiliserande till sin natur och samarbeta med olika folkrörelser. Den bör också få i uppdrag att svara för att åtgärdsförslag och diskussioner förs vidare och utvecklas på ett lokalt plan. På så sätt kommer arbetet att inriktas på att bli ett rådslag med hela svenska folket mot våldet. Vad vi nu uttalat med anledning av motionerna Ju906, Ju910, Ju919 och Ju921 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Vi anser att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande en våldskommission att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju906, 1996/97: Ju910, 1996/97:Ju919 och 1996/97:Ju921 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 1.
2. Kvinnovåldskommissionens förslag (mom. 2, motiveringen) Gun Hellsvik (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m) och Åke Sundqvist (m) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ?I och med? och slutar med ?behandlade delar? bort ha följande lydelse: I och med kommissionens betänkande finns ett utförligt beredningsunderlag rörande de frågor som tagits upp i de ovan behandlade motionerna. Resultatet av beredningen i Regeringskansliet bör därför avvaktas. I fråga om motionerna Ju210, Ju719 yrkande 4 och Ju917 yrkande 9 om snabbare handläggning vill utskottet särskilt tillägga att den långa tid som förflyter mellan anmälan och förhör i ärenden om våld inom familjen ofta leder till mer misshandel liksom till påtryckningar och hot för att kvinnan skall ändra eller återta polisanmälan. Enligt utskottets mening är snabbheten i utredningen därför av stor betydelse. För att polisen skall kunna möta dessa krav måste polisväsendet emellertid tillföras tillräckligt med ekonomiska resurser, vilket inte är fallet. Med hänvisning härtill anser sig utskottet inte heller böra tillstyrka bifall till nu nämnda yrkanden. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju210, Ju719, Ju903, Ju913, Ju916, Ju917, Ju920, A7, A806 och A820 i nu behandlade delar.
3. Kvinnovåldskommissionens förslag (mom. 2) Rolf Åbjörnsson (kd) och Görel Thurdin (c) anför: Våld mot kvinnor har förekommit i alla tider och är dess värre fortfarande vanligt förekommande i vårt samhälle. En stor del av de kvinnor som blir misshandlade lever tillsammans med den man som misshandlar. Det faktum att våldet utövas inom familjen gör att dessa brott inte kommer till myndigheternas kännedom i samma utsträckning som annan våldsbrottslighet. Motionsvägen har år efter år krävts ytterligare insatser för att motverka våldet mot kvinnor. Flera sådana insatser berörs också i Kvinnovåldskommissionens betänkande. Vi anser därför att det nu är viktigt att de förslag till åtgärder som kommissionen lagt fram övervägs och att riksdagen snarast ges möjlighet att ta ställning till dessa förslag. Vi vill här peka på några av de frågor som vi anser vara särskilt angelägna att ta upp till behandling. För att kunna avgöra vilka åtgärder som bör vidtas mot våldet mot kvinnor krävs kunskap om brottslighetens nivå, struktur och utveckling. Statistiken över anmälda brott och uppgifter om hur brott mot kvinnor hanteras inom rättsväsendet utgör här viktiga källor till sådan kunskap. Av kriminalstatistiken går det emellertid inte att utläsa om det anmälda våldet ägt rum mellan två män eller om t.ex. det våld mot kvinnor som anmäls till polisen utövas av män mot kvinnor de lever eller har levt tillsammans med. Det går i dag därför inte att utifrån statistiken uttala sig om nivå eller utveckling vad gäller våld mot kvinnor i nära relationer utan att göra specialundersökningar. Enligt vår mening bör kriminalstatistikens utformning därför ändras; en ökad köns-uppdelning av statistiken krävs liksom information om skadestånd och frihetsberövanden vid brott som avser våld mot kvinnor. En brottsofferundersökning avseende våld mot kvinnor bör enligt vår mening också genomföras för att öka kunskaperna ytterligare. Kvinnojourerna och kvinnoforskningen, såväl i Sverige som utomlands, har också bidragit till ökade kunskaper om våld mot kvinnor. Det gäller inte minst frågor om makt och inflytande som konfliktorsak mellan män och kvinnor. Enligt vår mening bör även en kartläggning göras av sambandet mellan förekomsten av våldspornografi och våldsbrott mot kvinnor. Frågan om hur kvinnor som utsatts för våld bemöts av myndigheterna inom bl.a. rättsväsendet är av central betydelse. Bättre rutiner och kortare handläggningstider krävs, liksom att riktlinjer för domstolarnas handläggning av ärenden om våld och andra övergrepp mot kvinnor utvecklas närmare i policydokumentet. På sätt som Kvinnovåldskommissionen föreslagit anser vi vidare att Domstolsverket bör utforma en lämplig fortbildning för domstols- personal i frågor som gäller våld mot kvinnor. Vad gäller polisens arbetsmetoder föreligger ett behov av ett datoriserat informationssystem som gör det möjligt för polisen att snabbt identifiera om det är fråga om upprepat våld och följa upp sådana fall på ett effektivt sätt. Ofta får polisen rycka ut på grund av t.ex. ett lägenhetsbråk utan att ha kännedom om att andra polismän varit på samma adress vid tidigare tillfälle i samma ärende. Ett datoriserat system med bakgrundsinformation om tidigare ingripanden m.m. skulle enligt vår mening underlätta för polisen att vidta relevanta åtgärder. Slutligen vill vi här ta upp frågan om vilket skydd polisen bör kunna erbjuda kvinnor som utsatts för våld. Enligt vår mening bör sådana åtgärder som trygghetspaket och livvaktsskydd nu kompletteras med s.k. punktbevakning av gärningsmän, dvs. att polisen särskilt bevakar och kontrollerar de gärningsmän som hotar eller förföljer sitt offer. Vad vi nu uttalat med anledning av motionerna Ju210, Ju719, Ju903, Ju913, Ju916, Ju917, Ju920, A7, A806 och A820 i behandlade delar bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Vi anser att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse: 2. beträffande Kvinnovåldskommissionens förslag att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju210, 1996/97:Ju719 yrkandena 1, 2, 4, 6 och 7, 1996/97:Ju903 yrkande 27, 1996/97:Ju913, 1996/97:Ju916, 1996/97:Ju917 yrkandena 1-4, 6 och 9, 1996/97:Ju920, 1996/97:A7 yrkande 7, 1996/97:A806 yrkande 15 och 1996/97:A820 yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 3.
4. Kvinnovåldskommissionens förslag (mom. 2) Siw Persson (fp) anför: Våldet mot kvinnor är utbrett och förekommer överallt i samhället. De män som misshandlar är oftast bekanta med kvinnan; inte sällan är gärningsmannen den drabbade kvinnans nuvarande eller tidigare livskamrat. Många kvinnor avstår från att polisanmäla de brott de utsätts för i fruktan för att detta skall förvärra situationen. Mörkertalet vid denna typ av våldsbrott är därför högt och det är svårt att uppskatta dess omfattning. Detta försvåras ytterligare av att brott som avser våld mot kvinnor oftast göms under andra beteckningar som lägenhetsbråk, familjevåld eller ringa misshandel. Jag anser därför att det såväl i lagstiftningen som vid myndigheternas handläggning bör införas en mer korrekt terminologi som benämner våldet vid dess rätta namn. Därigenom kan man få ökade kunskaper om våldet mot kvinnor, vilket ger ett bättre underlag för beslut om åtgärder. För att kunna föreslå riktiga och effektiva åtgärder mot detta våld är det också viktigt att inhämta kunskaper om de bakomliggande orsakerna. Det handlar bl.a. om tvärvetenskaplig forskning om sexuellt våld mot kvinnor. Det är också angeläget att kvinnor uppmärksammas beträffande sina egna rättigheter och möjligheter till skydd. Även poliser, socionomer, jurister och andra verksamma inom rättsväsendet måste ges fördjupade kunskaper kring denna problematik. Inom rättsväsendet bör vidare handläggningstiderna förkortas; med tanke på att våld och övergrepp inom familjen tenderar att upprepas bör dessa ärenden få högsta prioritet. Kvinnor som hotas av sina f.d. män eller pojkvänner bör ha stora möjligheter att erhålla livvaktsskydd. De åtgärder som jag här tagit upp ingår bland de förslag Kvinnovåldskommissionen presenterat. Enligt min mening måste regeringen snarast återkomma till riksdagen med förslag till sådan ändring av lagstiftningen att kommissionens förslag blir genomförda. Vad jag nu anfört i anledning av motionerna Ju210, Ju719, Ju903, Ju913, Ju916, Ju917, Ju920, A7, A806 och A820 i nu behandlade delar bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Jag anser att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse: 2. beträffande Kvinnovåldskommissionens förslag att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju210, 1996/97:Ju719 yrkandena 1, 2, 4, 6 och 7, 1996/97:Ju903 yrkande 27, 1996/97:Ju913, 1996/97:Ju916, 1996/97:Ju917 yrkandena 1-4, 6 och 9, 1996/97:Ju920, 1996/97:A7 yrkande 7, 1996/97:A806 yrkande 15 och 1996/97:A820 yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 4.
5. Strafföreläggande vid misshandel mot kvinnor (mom. 3) Alice Åström (v) anför: Enligt min mening innebär de ökade möjligheterna för åklagare att utfärda strafföreläggande en allvarlig tillbakagång i synen på våld mot kvinnor, eftersom gärningsmannen genom att godkänna ett sådant föreläggande slipper rättegång. Jag anser det vara riktigt att män som utövar våld mot kvinnor konfronteras med sitt handlande i en rättegång, och det är också viktigt för de kvinnor som utsätts för våld att gärningsmannen faktiskt ställs inför rätta. Det bör därför inte finnas någon möjlighet för åklagare att utfärda strafföreläggande vid denna typ av brott. Det får ankomma på regeringen att återkomma till riksdagen med förslag så att en sådan lagändring kommer till stånd. Vad jag uttalat i anledning av motion A7 i nu behandlad del bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Jag anser att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse: 3. beträffande strafföreläggande vid misshandel mot kvinnor att riksdagen med anledning av motion 1996/97:A7 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 5.
6. Prostitution (mom. 4) Siw Persson (fp), Alice Åström (v), Kia Andreasson (mp) och Görel Thurdin (c) anför: Genom Prostitutionsutredningen har erhållits goda kunskaper om hur prostitutionen ser ut i Sverige i dag. Vi vet t.ex. att könshandeln nu åter ökar. För att förhindra en sådan utveckling måste forskning, information och uppföljande verksamhet fortsätta och intensifieras. Men det räcker inte att försöka informera bort könshandeln; det har vi gjort länge utan resultat. Vi ser en kriminalisering av könsköparna som ett sätt att signalera att prostitution är något som inte accepteras i vårt samhälle. Därmed inte sagt att vi tror att det går att lagstifta bort prostitutionen. Även andra åtgärder, som t.ex. behandling mot narkotikamissbruk, måste erbjudas. Vi anser sålunda att könsköp bör kriminaliseras. Det ankommer på regeringen att återkomma till riksdagen med ett sådant lagförslag. Vad vi uttalat med anledning av motionerna Ju714, Ju718, Ju917 och A806 i nu behandlade delar bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Vi anser att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse: 4. beträffande prostitution att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju714, 1996/97:Ju718, 1996/97:Ju917 yrkande 12 (delvis) och 1996/97:A806 yrkande 16 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 6.
7. Oetisk kontaktförmedling m.m. (mom. 5) Görel Thurdin (c) anför: Verksamhet som kan sägas gå ut på att ?importera? kvinnor till Sverige kan vara djupt oetisk och kränkande för de inblandade parterna. Den som i vinningssyfte ägnar sig åt sådan verksamhet och på ett cyniskt sätt utnyttjar inte bara kvinnors önskan om ett bättre liv utan också mäns kontaktbehov och osäkerhet bör på något sätt utsättas för sanktioner från samhällets sida. Enligt min mening ger inte de nu tillämpliga bestämmelserna i brottsbalken tillräckligt utrymme för att komma åt denna typ av förmedling av kontakter. Det bör ankomma på regeringen att återkomma till riksdagen med förslag till mer effektiva sanktioner. Vad jag uttalat i anledning av motion Ju917 i nu behandlad del bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Jag anser att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse: 5. beträffande oetisk kontaktförmedling m.m. att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju917 yrkande 12 (delvis) som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 7.
8. Sexturism (mom. 6) Rolf Åbjörnsson (kd) anför: Frågan om sexturism har uppmärksammats på många olika sätt, bl.a. genom den konferens som hölls i Stockholm förra året. Man har dock inte funnit tillräckligt verksamma medel för att stoppa denna verksamhet. Nyligen fick dock Storbritannien en lag som förbjuder britter att arrangera sexresor utomlands för pedofiler. Lagen gör det också till ett brott att hjälpa eller uppmuntra personer att ha sexuellt umgänge med barn utomlands. Straffen är hårda, exempelvis kan den som bryter mot lagen få livstids fängelse. Enligt min mening finns det all anledning att noga studera den nya brittiska lagstiftningen för att se om det finns möjlighet att införa något motsvarande i svensk rätt. Det ankommer på regeringen att se till att detta blir gjort. Vad jag nu uttalat med anledning av motion Ju723 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Jag anser att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse: 6. beträffande sexturism att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju723 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 8.
9. Internationellt samarbete (mom. 11) Görel Thurdin (c) anför: I samband med kommunistdiktaturernas fall och utvecklingen av marknads- ekonomier har olika sociala problem uppstått i Östersjöområdet. Förutom den organiserade brottsligheten har prostitution och sexhandel med barn ökat kraftigt under senare år. Vi ser mycket allvarligt på denna utveckling och anser att regeringen bör verka för att en särskild aktionsgrupp tillsätts inom Östersjörådet med uppgift att analysera problemet och föreslå lämpliga åtgärder. Enskilda organisationer med engagemang i kvinnofrågor och frågor om barns rättigheter bör involveras i aktionsgruppens arbete. Det får ankomma på regeringen att vidta de åtgärder som behövs härför. Vad jag uttalat i anledning av motion U802 i nu behandlad del bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Jag anser att utskottets hemställan under moment 11 bort ha följande lydelse: 11. beträffande internationellt samarbete att riksdagen med anledning av motion 1996/97:U802 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 9.
10. Brottsofferfrågor (mom. 12) Gun Hellsvik (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m) och Åke Sundqvist (m) anför: Frågan om information till målsäganden om det egna ärendet är av största betydelse. Det är därför viktigt att samtliga yrkeskategorier inom rättsväsendet också ger den information som krävs för att målsäganden skall kunna ta till vara sin rätt. Enligt vår mening bör därför brottsutredarna åläggas att fortlöpande hålla brottsoffren informerade om hur utredningen fortskrider. I de fall åtal inte väcks bör beskedet därom till brottsoffret innehålla information om möjligheten för denne att begära överprövning. När åtal har väckts bör ett personligt möte kunna ske mellan åklagare och målsägande på ett tidigt stadium om målsäganden uttrycker önskemål om detta. Slutligen är det viktigt att domstolarna tar väl hand om målsäganden i samband med rättegången; eget väntrum för målsägande bör t.ex. kunna erbjudas. Det ankommer på regeringen att se till att detta beaktas i det pågående arbetet. Vad vi uttalat med anledning av motionerna Ju903 och Ju904 i nu behandlade delar bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Det sagda innebär att vi avstyrker bifall till motionerna Ju716, Ju719, Ju903, Ju917 och A806 i övrigt i här aktuella delar. Vi anser att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse: 12. beträffande brottsofferfrågor att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju903 yrkande 28 och 1996/97:Ju904 yrkande 3 samt med avslag på motionerna 1996/97:Ju716, 1996/97:Ju719 yrkande 5, 1996/97:Ju903 yrkande 31, 1996/97:Ju917 yrkandena 8 och 10 samt 1996/97:A806 yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 10.
11. Brottsofferfrågor (mom. 12) Görel Thurdin (c) anför: Brottsofferfrågorna måste ställas i centrum. Genom resultatet av Brottsofferutredningens arbete kommer förhoppningsvis ytterligare förbättringar att kunna genomföras på området. Jag vill här peka på några åtgärder som jag anser vara särskilt angelägna att vidta. Enligt min mening föreligger det ett behov av att kunna förordna måls- ägandebiträde även vid tredjemansskada, t.ex. då de efterlevande till någon som bragts om livet åsamkats personskada som gett medicinska effekter. De anhöriga har många gånger svårt att föra sin egen talan och vågar inte anlita advokat utan att säkert veta att de själva slipper stå för kostnaden. Jag anser därför att lagstiftningen bör ses över så att målsägandebiträde kan förordnas även vid tredjemansskador. Oftast är det polisen som först kommer i kontakt med brottsoffret. Det är därför viktigt att polisen vid första kontakten ägnar denne tid, omsorg och intresse. Utbildnings- och fortbildningsinsatser och goda rutiner inom polisen är viktiga för att ytterligare förbättra hjälpen till brottoffren. Informationen till brottsoffren är viktig. Samarbetet mellan polis och brottsofferjourer måste utvecklas ytterligare. Brottsoffret bör vid anmälningstillfället bl.a. informeras av polismyndigheten om brottsofferjourernas arbete och brottsoffers rättigheter vad gäller stöd och hjälp av samhället. De brottsoffer som så önskar bör också bli kontaktade eller få besök av polisen kort tid efter brottet. Samtliga polisdistrikt bör ha väl utarbetade rutiner för hur stöd och infomation till brottsoffren sker. Ett personligt möte på ett tidigt stadium mellan åklagare och målsägande bör kunna ske, när målsäganden har uttryckt önskemål om detta. Åklagaren kan då lämna målsäganden information om handläggningen av ärendet. När åklagaren beslutar att brott inte kan styrkas bör åklagaren beskriva skälet till beslut, om målsäganden så önskar, för att skapa bättre förståelse för detta. Det är också viktigt att domstolarna tar väl hand om målsäganden i samband med rättegången. Eget väntrum bör t.ex. erbjudas. Lagen om besöksförbud är ett viktigt skydd för kvinnor som hotas, förföljs eller trakasseras. Enligt min mening vore det intressant att närmare studera det system som tillämpas på Irland och som innebär att mannen kan få besöksförbud i sitt eget hem; i avvaktan på beslut om vem som skall få rätt att bo kvar i det gemensamma hemmet bör den mishandlade kvinnan ha rätt till detta. Enligt min mening bör införandet av ett sådant system utredas. Det ankommer på regeringen att tillse att dessa åtgärder vidtas. Vad jag med anledning av motionerna Ju903, Ju904 och Ju917 i nu behandlade delar uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Det sagda innebär att jag avstyrker bifall till motionerna Ju716, Ju719 och A806 i här aktuella delar. Jag anser att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse: 12. beträffande brottsofferfrågor att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju903 yrkandena 28 och 31, 1996/97:Ju904 yrkande 3 och 1996/97:Ju917 yrkandena 8 och 10 samt med avslag på motionerna 1996/97:Ju716, 1996/97:Ju719 yrkande 5 och 1996/97:A806 yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 11.
12. Brottsofferfrågor (mom. 12) Siw Persson (fp) anför: Enligt min mening måste polisen få en plikt att meddela en kvinna, som anmäler att hon utsatts för sexualbrott eller misshandel, att hon har rätt till målsägandebiträde samt att hon kan begära besöksförbud för den man som trakasserar henne. Det ankommer på regeringen att se till att detta genomförs. Vad jag anfört med anledning av motion Ju719 i nu behandlad del bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Det sagda innebär att jag avstyrker bifall till motionerna Ju716, Ju903, Ju904, Ju917 och A806 i nu aktuella delar. Jag anser att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse: 12. beträffande brottsofferfrågor att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju719 yrkande 5 och med avslag på motionerna 1996/97:Ju716, 1996/97:Ju903 yrkandena 28 och 31, 1996/97:Ju904 yrkande 3, 1996/97:Ju917 yrkandena 8 och 10 samt 1996/97:A806 yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 12.
13. Brottsofferfrågor (mom. 12) Alice Åström (v) anför: Lagen om besöksförbud kom till för att skydda den som utsätts för hot, förföljelse eller trakasseri. Som regel efterlevs besöksförbudet. När det inte efterlevs blir oftast följderna mycket traumatiska för, som det i de flesta fall är, kvinnan och barnen. Så som lagstiftningen är utformad är det offrets och inte gärningsmannens rörelsefrihet som begränsas. Det är kvinnan som tvingas låsa in sig i hemmet eller flytta till annan ort. Jag anser därför att regeringen skall tillsätta en utredning med uppgift att föreslå en lösning som innebär att det är förövarens frihet som begränsas och inte offrets. Vad jag uttalat med anledning av motion Ju716 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Det sagda innebär att jag avstyrker bifall till motionerna Ju719, Ju903, Ju904, Ju917 och A806 i här aktuella delar. Jag anser att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse: 12. beträffande brottsofferfrågor att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju716 och med avslag på motionerna 1996/97:Ju719 yrkande 5, 1996/97:Ju903 yrkandena 28 och 31, 1996/97:Ju904 yrkande 3, 1996/97:Ju917 yrkandena 8 och 10 samt 1996/97:A806 yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 13.
14. Brottsofferfrågor (mom. 12) Kia Andreasson (mp) anför: Många kvinnor känner sig i dag otrygga. Dessutom är det i hemmet, där varje människa definitivt borde kunna känna sig lugn och trygg, som kvinnor löper störst risk att bli överfallna. Ytterligare åtgärder krävs för att skydda kvinnor från att utsättas för dessa brott. Regeringen bör således se till att utvärderingen av besöksförbudslagen skyndas på så att behövliga åtgärder kan vidtas så snart som möjligt. Detta bör riksdagen med anledning av motion A806 och med avslag på motionerna Ju716, Ju719, Ju903, Ju904 och Ju917 som sin mening ge regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse: 12. beträffande brottsofferfrågor att riksdagen med anledning av motion 1996/97:A806 yrkande 14 och med avslag på motionerna 1996/97:Ju716, 1996/97:Ju719 yrkande 5, 1996/97:Ju903 yrkandena 28 och 31, 1996/97:Ju904 yrkande 3 samt 1996/97:Ju917 yrkandena 8 och 10 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 14.
15. Förskottering av skadestånd (mom. 13) Görel Thurdin (c) anför: För att brottsoffren skall garanteras att få sitt utdömda skadestånd måste staten inom rimlig tid gå in och förskottera de utdömda, lagakraftvunna skadestånden i de fall gärningsmannen inte betalar. Därefter får det bli statens uppgift att fortsätta att driva skadeståndskravet gentemot gärningsmannen. Detta är enligt min mening det bästa sättet att garantera att brottsoffren får sina utdömda skadestånd. Det får ankomma på regeringen att utreda hur en sådan ordning kan genomföras. Vad jag uttalat med anledning av motion Ju903 i nu behandlad del bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Jag anser att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande lydelse: 13. beträffande förskottering av skadestånd att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju903 yrkande 30 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 15.
16. Terapikostnader för brottsoffer (mom. 14) Gun Hellsvik (m), Maud Ekendahl (m), Rolf Åbjörnsson (kd), Jeppe Johnsson (m), Åke Sundqvist (m) och Görel Thurdin (c) anför: Det är viktigt att de som utsätts för brott får det stöd och den hjälp som kan behövas för att lindra de psykiska efterverkningarna av brottet. Brottsoffer är ofta i behov av kvalificerat psykologiskt stöd och kristerapi. I dag är möjligheterna att få stöd till detta begränsade. Den skadelidande är många gånger hänvisad till privat terapibehandling, vilket innebär betydande kostnader för den enskilde. Möjligheten finns att få ersättning för terapikostnader, men då först i efterhand, vilket gör att många av ekonomiska skäl drar sig för denna möjlighet. Enligt vår mening är detta inte tillfredsställande. Vi anser därför att regeringen bör utreda frågan om terapiverksamhet för brottsoffer. Vad vi uttalat med anledning av motion Ju903 i nu behandlad del bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Vi anser att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande lydelse: 14. beträffande terapikostnader för brottsoffer att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju903 yrkande 26 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 16.
Särskilda yttranden
1. Kvinnovåldskommissionens förslag (mom. 2) Alice Åström (v) anför: Våld mot kvinnor är ett allvarligt uttryck för bristande jämställdhet och den obalans som råder i maktförhållandet mellan män och kvinnor. Regeringen saknar i dag konkreta förslag för att motverka det utbredda våldet mot kvinnor och också för att hjälpa de kvinnor som utsatts för våld. Särskilt viktigt anser jag det vara att alla som verkar i professioner som kommer i kontakt med misshandlade kvinnor ges kvalificerad utbildning i hur man möter dessa kvinnor. För att synliggöra och förebygga våldsbrott mot kvinnor - och för att förändra attityder - krävs kvalificerad utbildning för grupper som kommer i kontakt med drabbade kvinnor och en genomgripande diskussion i samhället om mäns våld mot kvinnor. Det är också på tiden att våldets konsekvenser för kvinnors hälsa uppmärksammas. Ett bra sätt för statsmakterna att främja kvinnofrid är att i en riksomfattande kampanj klart uttala sitt stöd för de kvinnor som drabbas och slå fast i det allmänna medvetandet att mäns våld mot kvinnor är ett brott. De frågor jag berört ovan behandlas i Kvinnovåldskommissionens betänkande. Jag avstår därför från att nu framställa något yrkande utan avvaktar beredningen av kommissionens förslag.
2. Kvinnovåldskommissionens förslag (mom. 2) Kia Andreasson (mp) anför: Våld mot kvinnor är tyvärr vanligt förekommande och ett stort problem i vårt samhälle. Det är därför mycket angeläget att ytterligare åtgärder vidtas för att motverka detta våld. Genom Kvinnovåldskommissionens arbete har vi också fått en rad förslag till åtgärder i betänkandet Kvinnofrid. Enligt min mening är kommissionens förslag mycket väl utformade och heltäckande. Eftersom jag förutsatte att regeringen skulle återkomma till riksdagen med förslag till åtgärder baserade på betänkandet framställde jag inte själv några yrkanden i denna fråga under den allmänna motionstiden. Jag kan emellertid ställa mig bakom de motioner och reservationer som lagts fram, eftersom de till största delen innehåller motsvarande förslag som återfinns i betänkandet. Det är beklagligt att det kommer att dröja till hösten innan något förslag kan läggas fram. Enligt min mening borde regeringen snarast återkomma till riksdagen i denna fråga.
3. Begreppet barn i barnpornografibrottet (mom. 7) Görel Thurdin (c) anför: Enligt barnkonventionens definition är den som inte fyllt 18 år att betrakta som barn. I den svenska bestämmelsen om barnpornografibrott finns inte någon sådan gräns. Jag anser att det finns skäl att utvidga lagstiftningen till att omfatta den vars könsmognad inte är avslutad eller som inte fyllt 18 år. Jag avstår dock från att nu lägga fram ett yrkande om saken med hänsyn till det pågående beredningsarbetet.
4. Handläggning inom polisen av barnpornografiskt material (mom. 8) Görel Thurdin (c) anför: Det är viktigt att polisen snabbt kan identifiera barnpornografiska bilder och filmer som tas i beslag för att så snart som möjligt kunna ingripa och förhindra nya övergrepp. Den katalogisering och systematisering som gjorts hos polisen utgör bra grund, och enligt min mening bör den kunna användas för att bistå utländska myndigheter vid utredningar om sexualbrott och barnpornografibrott. Det är viktigt att formerna för ett sådant samarbete snabbt utvecklas.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1 Motionerna............................................1 Utskottet.............................................4 En våldskommission 4 Våld mot kvinnor m.m. 6 Inledning 6 Kvinnovåldskommissionen 6 Allmänt 6 Terminologin vid våld mot kvinnor 7 Rättsstatistiken beträffande våld m.m. mot kvinnor 8 Brottsofferundersökning 8 Forskning 9 Utbildning inom rättsväsendet 9 Informationsinsatser om våld mot kvinnor 10 Förtursfrågor m.m. 10 Ett datoriserat informationssystem 11 Livvaktsskydd 12 Punktbevakning av gärningsmän 12 Utskottets överväganden 13 Strafföreläggande vid misshandel mot kvinnor 13 Prostitution m.m. 13 Sexuella övergrepp mot barn 15 Sexturism 15 Barnpornografibrott 16 Begreppet barn 16 Handläggning inom polisen 17 Handläggningsrutiner hos myndigheter 18 Behandling av gärningsmän 18 Internationellt samarbete 19 Brottsofferfrågor 20 Inledning 20 Brottsofferutredningen 20 Allmänt 20 Information till målsäganden om stöd och hjälp m.m. 21 Målsägandebiträde vid tredjemansskada 22 Information till målsäganden om det egna ärendet 22 Besöksförbud 22 Utskottets överväganden 23 Förskottering av skadestånd 24 Terapikostnader för brottsoffer 24 Hemställan 25 Reservationer........................................26 1. En våldskommission (mom. 1) 26 2. Kvinnovåldskommissionens förslag (mom. 2, motiveringen) 27 3. Kvinnovåldskommissionens förslag (mom. 2) 27 4. Kvinnovåldskommissionens förslag (mom. 2) 29 5. Strafföreläggande vid misshandel mot kvinnor (mom. 3) 30 6. Prostitution (mom. 4) 30 7. Oetisk kontaktförmedling m.m. (mom. 5) 31 8. Sexturism (mom. 6) 31 9. Internationellt samarbete (mom. 11) 31 10. Brottsofferfrågor (mom. 12) 32 11. Brottsofferfrågor (mom. 12) 33 12. Brottsofferfrågor (mom. 12) 34 13. Brottsofferfrågor (mom. 12) 34 14. Brottsofferfrågor (mom. 12) 35 15. Förskottering av skadestånd (mom. 13) 35 att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju903 yrkande 30 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 15. 35 16. Terapikostnader för brottsoffer (mom. 14) 36 Särskilda yttranden..................................36 1. Kvinnovåldskommissionens förslag (mom. 2) 36 2. Kvinnovåldskommissionens förslag (mom. 2) 37 3. Begreppet barn i barnpornografibrottet (mom. 7) 37 4. Handläggning inom polisen av barnpornografiskt material (mom. 8) 37