Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Våldsbrott och brottsoffer

Betänkande 2009/10:JuU15

  1. 1, Förslag, Genomförd
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
3 februari 2010

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden. 

Hela betänkandet

PDF
Våldsbrott och brottsoffer(pdf, 94 KB)

Beslut

Nej till motioner om våldsbrott och brottsoffer (JuU15)

Riksdagen sa nej till motioner från allmänna motionstiden 2009 om våldsbrott och brottsoffer. Skälet är bland annat att det redan pågår arbete i de frågor som motionerna tar upp. Motionerna handlar bland annat om brottsskadeersättning samt hjälp och stöd i olika former till brottsoffer.
Utskottets förslag till beslut
Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner: 15

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2009-12-17
Justering: 2010-01-19
Trycklov till Gotab och webb: 2010-01-22
Trycklov: 2010-01-22
Reservationer: 3
Betänkande 2009/10:JuU15

Alla beredningar i utskottet

2009-12-17

Våldsbrott och brottsoffer (JuU15)

Justitieutskottet föreslår att riksdagen säger nej till motioner från allmänna motionstiden 2009 om våldsbrott och brottsoffer. Skälet är bland annat att det redan pågår arbete i de frågor som motionerna tar upp. Motionerna handlar bland annat om brottsskadeersättning samt hjälp och stöd i olika former till brottsoffer.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2010-02-03
Stillbild från Debatt om förslag 2009/10:JuU15, Våldsbrott och brottsoffer

Debatt om förslag 2009/10:JuU15

Webb-tv: Våldsbrott och brottsoffer

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Elisebeht Markström (S)
Anf. 22 Elisebeht Markström (S)
Herr talman! Nu är vi inne på justitieutskottets tredje ärende för i dag, våldsbrott och brottsoffer. Brottsutvecklingen går åt fel håll i år liksom de flesta andra år. Med några få undantag har de allra flesta brottstyper som finns upptagna i brottsbalken ökat vad gäller anmälningar under 2009. Vad gäller våldsbrott, som detta betänkande behandlar, anmäldes 111 300 våldsbrott, vilket är en ökning med 3 procent. Det säger inte så mycket annat än att det är ett antal fler anmälningar. Vi vet väldigt lite om hur våldsbrottsligheten egentligen ser ut eftersom mörkertalen för vissa våldsbrott är stora medan de för andra våldsbrott är mycket exakta. Det visar emellertid på utvecklingen. Jag har särskilt noterat att anmälda våldsbrott gällande små barn förra året ökade med 15 procent, men det krävs en noggrann analys av vad den uppgiften signalerar. Är det en faktisk ökning av barnmisshandel eller tyder det på att fler runt barnen tar sitt ansvar och anmäler när de misstänker att ett barn kan fara illa? Eller finns det andra förklaringar? Brottslighetens omfattning i ett samhälle har i mångt och mycket sin förklaring i hur samhället förmår sörja för människors behov av utbildning, vård och omsorg i olika faser i livet. Stora klyftor som leder till sociala problem som arbetslöshet och bristande hälsa leder till konsekvenser också på det kriminalpolitiska området. Barn som växer upp i familjer där vuxna drabbas av arbetslöshet, olycka eller sjukdom drabbas naturligtvis också om inte samhället anstränger sig för att utjämna skillnader i livsvillkoren. De senaste tio årens satsningar på rättsväsendet har varit nödvändiga för att bekämpa brottsligheten och öka tryggheten. Rättsväsendets budget har ökat med drygt 14 miljarder. Vi ser det som positivt med bland annat fler poliser. Det finns emellertid anledning att tillägga att sambanden för ett samhälles brottsutveckling är betydligt mer komplicerade än om det finns 19 000, 20 000 eller 21 000 poliser. Det gäller för den delen även strafftidens längd för dem som begått brott. Det är självfallet en rad samverkande faktorer som spelar roll, både på det övergripande och på det individuella planet, för om människor begår brott, vilka brott som begås, om man är brottsaktiv under en längre tid eller begår brott någon enstaka gång. Det vill vi ha sagt så att inte någon förleds tro att vi socialdemokrater menar att brottsutvecklingen bäst hanteras allena med fler poliser. Så ser vi inte på det. Sverige ska vara ett land som håller ihop där de sociala och regionala klyftorna minskar, sade statsminister Reinfeldt i regeringsförklaringen 2006. Vad vi ser efter snart fyra år med alliansen är raka motsatsen. Vi lever i ett av världens rikaste länder. Vi har råd med ett välfärdssystem av världsklass. Ändå har regeringen valt att försämra trygghetssystemen så att otryggheten ökar. Enligt Försäkringskassan kommer 54 000 sjukskrivna att utförsäkras från försäkringen under 2010. Det ökar otryggheten. Den förstörda a-kassan är nu på så låg nivå att det får sägas vara ett undantag om någon får mer än hälften av sin inkomstförlust vid arbetslöshet täckt från försäkringen. Det ökar otryggheten. Nu kommer rapporter om att tvångsförsäljning av familjers hus och bostadsrätter fram till nu har fördubblats. Bakom siffrorna finns familjer, ofta med hemmaboende barn som nu tvingas flytta och byta skola. Det ökar otryggheten. År 2010 kan vi räkna med att över 200 000 barn och ungdomar lever i relativ fattigdom i Sverige. Allra värst är det för barn och unga med ensamstående föräldrar där nu vart fjärde barn lever i fattigdom. Det är de högsta siffrorna i modern tid. Det ökar otryggheten. Ungdomsarbetslösheten slår rekord. Var fjärde ungdom är arbetslös. Sverige hör till de länder i EU som har högst ungdomsarbetslöshet. Sammantaget är arbetslösheten uppe i närmare 9 procent. Det ökar otryggheten. Alkoholkonsumtionen har under ett flertal år stigit rejält i Sverige. Det ökar otryggheten. Jag studsade till när jag läste på riksdagens interna hemsida Helgonät att vi nu borde samlas och ge överblivna sovsäckar till de hemlösa i Stockholm. Här förs en politik där människor verkligen hamnar utanför, och den kristna gruppen i Sveriges riksdag uppmanar oss till att samla in sovsäckar. Det är inte bara jag som har reagerat. Det är också många andra runt om som har gjort det. Här i min hand har jag till exempel en artikel från Expressen där Rolf Nilsson som är ordförande i föreningen Stockholms hemlösa säger att detta är kränkande. Jag säger samma sak. Det är naturligtvis inte fel att i praktiken visa solidaritet. Det är inte vad jag säger. Det jag säger är att från Sveriges riksdag där vi kan fatta beslut som gör verklig skillnad för människor fattas inte de besluten. Här fattas helt andra beslut. De gör skillnad, men i fel riktning. Otryggheten ökar. Så fort den borgerliga regeringen behöver stå till svars för de försämringar som gjorts för enskilda människor svarar man unisont: Det är finanskrisens fel. Men allt kan inte skyllas på den globala finanskrisen. Vi erkänner den. Men man kan inte skylla politiska beslut i Sveriges riksdag som är fattade långt innan finanskrisen ens en gång fanns på finanskrisen. Jag har i väldigt färskt minne hur alliansens ledamöter här i kammaren applåderade när försämringarna i sjukförsäkringen beslutades. Det gick kalla kårar på fleras ryggar än på min, kan jag lova. När otryggheten och klyftorna mellan människor ökar då ökar också brottsligheten. Det är ett känt sammanhang, och det är väl få som skulle opponera sig mot en sådan beskrivning. Med det sagt finns det anledning att befara att vi kommer att se en icke önskvärd brottsutveckling om inte politiken läggs om för minskade klyftor, ökad rättvisa och ökat trygghet. Vinner vi valet i det rödgröna gänget i höst kommer vi att se till att en sådan politik förs. Herr talman! Jag hade tänkt att tala om stalkning. Men jag besparar oss det, eftersom vi redan har klarat av det i den tidigare debatten. Jag ställer mig bakom våra tre reservationer, men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation nr 2. Den handlar om att det borde ges ett uppdrag till Nationellt centrum för kvinnofrid att ta fram en handbok, ett handlingsprogram, en nationell plan för omhändertagande av barn som har utsatts för sexuella övergrepp. Majoriteten avstyrker vår motion med hänvisning till de nationella riktlinjerna för samverkan kring barn som misstänks ha varit utsatta för brott. För tydlighets skull vill jag säga att förutsättningarna för att barns rättigheter bättre kan komma att tillgodoses ökar om de framtagna riktlinjerna följd. Det är jättebra. Men jag vill också ha sagt att Rikspolisstyrelsen och arbetsgruppen särskilt lyfte fram precis samma fråga som vi i vår motion. Det handlar om särskilda rutiner för den medicinska undersökningen av barn som brottsoffer måste utvecklas. Man pekar på att det arbetet kvarstår. Det är inte gjort ännu. Det är ingen som har fått uppdraget att göra det, såvitt jag kan läsa ut. Vi har pekat på att Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK, skulle kunna få uppdraget. För oss är det inte viktigt vem som gör det. För oss är det bara väldigt viktigt att det nu kommer till stånd och verkligen görs. I detta anförande instämde Christer Adelsbo. Margareta Persson, Kerstin Haglö och Meeri Wasberg (alla s) samt Mehmet Kaplan (mp).
Mehmet Kaplan (Mp)
Anf. 23 Mehmet Kaplan (Mp)
Herr talman! Jag vill börja med att säga att vi står bakom samtliga våra reservationer men för tids vinnings skull yrkar jag bifall till samma reservation som Elisebeht Markström gjorde tidigare, nämligen reservation 2. Jag kommer kort att tala om reservation 1. Det handlar om uppdrag till Brottsoffermyndigheten. Lena Olsson från Vänsterpartiet är tyvärr sjuk och kunde inte vara med oss i dag. Det är en motion från Vänsterpartiet som vi tre oppositionspartier står bakom. Det handlar om vilka i vårt samhälle som har ett ansvar för att hjälpa de brottsdrabbade. Många gånger har jag stått i denna kammare och talat om integritetsskydd och behovet av att ha starka rättssäkerhetsgarantier. Den som är starkast och hårdast utsatt för integritetskränkning är naturligtvis brottsoffret. Det är oerhört viktigt att vara klar på den punkten från alla partier. När det gäller den här frågan har vi i mångt och mycket liknande åsikter. Det gäller bara att betona det tillräckligt ofta för att kunna förstå betydelsen av det. Om man tittar på vilka som har ansvaret i dag är det primärt de rättsvårdande myndigheterna. Det är polisen, åklagarna och domstolarna. Men vi får inte glömma övriga myndigheter. Det är sjukvården, skolan, arbetsplatserna och också lokalsamhället som har ett stort ansvar. Utan det ansvaret tror inte vi att det går att till fullo stå upp för den som drabbas av ett brott. Utöver dessa som jag har nämnt har det vuxit upp privata initiativ med lokala brottsofferjourer och kvinnojourerna, som jag nämnde i den tidigare debatten. Om vi tittar rent lagmässigt ligger det primära ansvaret för brottsdrabbade hos socialnämnderna. Det är socialtjänsten som ska leva upp till ansvaret, och det ser lite olika ut runt om i landet. I vissa delar av landet har de ett starkt stöd av de ideella krafterna. Det kan vara kvinnojourer, och det kan vara brottsofferjourer. I andra delar av landet får de kämpa på i uppförsbacke. Fru talman! Jag vill vidare lyfta upp frågan som handlar om varför det verkar vara uppförsbacke i en del kommuner och hur det har uppdagats. I den rapport, Statliga medel till kvinnojoursverksamheter , som kom från Socialstyrelsen 2006 beskrivs en del olika scenarier. Ett av dessa vill jag verkligen lyfta fram eftersom det är lite talande. Vissa kommuner har inte prioriterat kvinnojoursverksamheter. Därför finns inget stöd till våldsutsatta kvinnor i dessa kommuner. Inte prioriterat eller har ej prioriterat? Hur kan det komma sig? Då får vi titta närmare på en rapport från Amnesty som heter, talande, Har ej prioriterat frågan . Rapporten handlar om svenska kommuners arbete för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Denna rapport kom 2005. Med hjälp av dessa utmärkta skrifter borde man kanske se över vad som faktiskt har gjorts. Vilket ansvar har kommunerna för brottsdrabbade? Borde inte regeringen uppmärksamma detta mer? Man kanske borde ge - det står i vår reservation - brottsoffermyndigheterna i uppdrag att ur ett helhetsperspektiv se över hur kommunerna lever upp till sitt ansvar när det gäller de brottsdrabbade och ge förslag på åtgärder. Vi från Miljöpartiets sida tycker till exempel att fördelningen av medel till de lokala kvinnojourerna bör ligga på Brottsoffermyndigheten eftersom det är denna myndighet som har den största kompetensen på området när det gäller mäns våld mot kvinnor. Med detta vill jag än en gång yrka bifall till reservation nr 2.
Helena Bouveng (M)
Anf. 24 Helena Bouveng (M)
Fru talman! Först vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. För en tid sedan skedde det som inte får ske. En elev knivskar en annan elev på ett gymnasium i Vetlanda. Polisen hanterar nu ärendet, och jag tänker inte kommentera det enskilda fallet. Men i mitt stilla sinne inser jag att den dag det här hände var två tonårskillar båda förlorare. Vad som ligger bakom dådet i detta fall måste polisen få utreda, men helt ovanligt är det inte att det är något som kan härröras från omständigheter långt bort i tiden. Det är en hel evighet för unga människor, men en dag rinner helt enkelt bägaren över. Dagens brottsoffer - morgondagens gärningsman. Så sant som det är skrivet. Dagens betänkande berör brottsoffer och våldsbrott. 15 motioner är inte förtvivlat många. Flera av dem har väckts från allianshåll. Det skulle kunna tyda på att ett engagemang inte finns i frågorna, men det tror inte jag. Det andra vore att man tycker att den här regeringen gör mycket på området och vet att vi kommer att fortsätta det arbetet. Jag lutar åt det senare. Fru talman! Jag börjar med den historiskt stora polisökningen. Det har skett en ökning till 20 000 poliser, som har i uppdrag att förebygga att brott begås och att klara upp fler brott. Tala om ett tydligt brottsofferperspektiv. Det bästa brottsofferperspektivet är att inte bli utsatt för brott över huvud taget. Men skulle det trots allt hända måste brottet klaras upp och tas på allvar. Ouppklarade brott blir ytterligare en kränkning av den som redan har blivit utsatt. Ett ökat antal poliser är här helt avgörande. Fru talman! Den nationella satsningen mot grovt organiserad brottslighet är ytterligare ett led i att ta de mest svårutredda brotten på allvar. Det är en satsning där varken länsgränser, myndighetsgränser eller landsgränser ska vara ett hinder för att denna ska kunna stoppas. Det är en brottslighet som genom hot och våld utsätter människor för en livslång brottsoffersituation. Det är ett framtida liv som i många fall är ett liv långt ifrån det liv man hade innan man blev utsatt för brott. I brottsoffrets tecken går också den nya lagen om förtursförklaring, det vill säga att jag som brottsoffer har möjlighet att begära en förtursförklaring om tiden för förhandling är orimligt lång. Socialdemokraterna var emot denna nya lag. Vi i alliansen, i Moderaterna, utgår från brottsoffret. Frågan är vem eller vad Socialdemokraterna utgår från. Fru talman! I dag har vi diskuterat handlingsplanen om mäns våld mot kvinnor. Det är ännu en milstolpe i brottsoffrets spår. Här utarbetas nu nya sätt för att förhindra att våldsbrott begås, men här ges också stora ekonomiska bidrag till exempelvis landets kvinnojourer och brottsofferjourer som på ett bra sätt kan bemöta de kvinnor som har råkat ut för brott. Aldrig någonsin i svensk rättspolitik har det tagits ett så stort helhetsgrepp beträffande mäns våld mot kvinnor. Det är ett helhetsgrepp som spänner över många viktiga områden för att kvinnor inte ska utsättas för våld. Enligt Brå är det ett betydelsefullt startskott för utvecklingen av ett bättre arbete för att förebygga våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck samt stödja dem som utsatts. Fru talman! Jag stannar här vad gäller historia och väljer att titta framåt. Det finns mycket kvar att göra. Våren bjuder på flera lagförslag där krafttag tas mot våld och för brottsoffer. Jag ska nämna några. Det kommer ett lagförslag om skärpta straff för allvarliga våldsbrott. Det är ett förslag som syftar till att understryka hur allvarligt vi som lagstiftare ser på dessa brott. Brottsoffer ska känna att lagstiftningen tydligt och klart säger ifrån att det här inte tolereras. En proposition som jag personligen ser mycket fram emot är propositionen som berör barn misstänkta för brott. Min förhoppning här är att fler brott begångna av barn under 15 år utreds och att barn under 15 år kan drogtestas. Det är förslag som leder till tidiga och tydliga åtgärder. Det är förslag som förhindrar att unga människor fortsätter på en kriminell bana och ett drogberoende som för dem längre och längre bort från ett rikt vuxenliv. Det är förslag som leder till att även om jag har blivit utsatt för ett brott begånget av någon under 15 år ska jag känna att min utsatthet tas på allvar. Fru talman! En tredje och viktig proposition gäller den nya kriminalvårdslagstiftningen som är på ingång. Om vi ska kunna förhindra att brott begås måste också de som har begått brott få en chans att sluta att begå brott. Det ska finnas en väg tillbaka. Efter många år av kriminalitet räcker det inte med att låsa in någon, utan tiden på anstalt måste också fyllas med relevant innehåll. Redan nu kan vi se att regeringens satsning på att förbereda för ett yrkesliv efter avsutten tid ger resultat. Arbetslinjen inom Kriminalvården är minst lika viktig som överallt annars. Om jag ska förmås att sluta slåss behövs hjälp och stöd för detta. Ett sådant beteende bryts inte utan hjälp och insikt. Först då kan vi bryta detta beteende och kvinnor kan återigen känna sig trygga. Denna regering har hunnit med mycket, inte minst vad gäller ett rättsväsen värt namnet. Det här är en regering som sätter människor före system, en regering som vågar, vill och kan utgöra ett rejält motstånd mot våld och annan brottslighet, en regering som sätter brottsoffret i centrum. Jag lyssnade på Elisebeht Markström. Hon sade en hel del kloka saker. Men jag var lite konfunderad över vad hon sade om utvecklingen av våldsbrott och trygghet. I måndags kom Brås trygghetsundersökning för 2009. Där framgår att tryggheten och förtroendet för rättsväsendet har ökat samtidigt som utsattheten för brott har minskat något sedan mätningarna inleddes 2006. Dessutom visar undersökningen ett ökat förtroende för rättsväsendet, inte minst i frågan om rättsväsendets bemötande av personer som utsatts för brott. Det vore spännande att höra Elisebehts kommentarer.
Elisebeht Markström (S)
Anf. 25 Elisebeht Markström (S)
Fru talman! Förtursförklaring: Den lagstiftningen - som ni väljer att kalla reform - var vi emot och är fortfarande emot. Vi anser att motiveringen till att vissa personer skulle kunna få förtur inför domstol haltar betänkligt. Är det att värna brottsoffren - målsägande, som det egentligen heter - att säga till dem som begär förtur att de får gå före i kön? Vem är det som kommer att begära förtur? Är det de resursstarka, de som är väl pålästa eller de som är medvetna? Jag tror det. Jag tror att det är de svagaste som kommer att hamna längst bak i kön. Alla mål ska naturligtvis hanteras skyndsamt, men nu har ni lagt in en växel och sagt att vissa ska behandlas extra skyndsamt om de begär förtur. För oss känns det helt främmande att stödja en sådan reform. De prioriteringar som ska göras i rättsväsendet ska göras från den politiska instansen, menar vi. Det är härifrån som vi ska tala om vad rättsväsendet ska prioritera. Det ska inte vara de som har bäst förutsättningar att föra sin talan som prioriterar sig själva. För oss hänger den frågan nämligen väldigt nära samman med rättvisa. I slutändan handlar det förstås om att rättsväsendet behöver ha tillräckliga resurser för att klara alla mål och göra alla de prioriteringar som härifrån sätts upp, och inte från dem som på egen hand kan klämma sig in före och säga att just mitt mål är mer angeläget och därför begär jag förtur. Det är förklaringen till att vi socialdemokrater vill att den propositionen ska avslås.
Helena Bouveng (M)
Anf. 26 Helena Bouveng (M)
Fru talman! Det var spännande att höra Elisebeht Markströms inlägg. Jag kommer ihåg att när vi debatterade den här frågan hade jag kollat upp vissa fall, och det var bland annat en 17-årig tjej i en av våra kommuner som hade blivit våldtagen av sin sambo. Det tog nästan tolv månader innan hennes fall kom upp till behandling. Tycker du att det är orimligt att hon ska ha en chans att fråga domaren, lagmannen i tingsrätten, om det inte har gått väldigt lång tid? I begäran om förtursförklaring behövs det inte några långa juridiska skrivningar, utan man kan enkelt ställa frågan till lagmannen, domaren, i den tingsrätten: Är det rimligt att jag, en 17-årig tjej, ska gå och bära på dessa våndor och att jag inte kan sova på nätterna under så lång tid? Jag blir lite förvånad över att Elisebeht inte tycker att hon ska ha den rätten. Det är bara en domare som ska avgöra. Det behövs inga långa svåra juridiska skrivningar, utan det räcker med en enkel fråga: Är det rimligt att jag, 17 år, ska vänta tolv månader på att mitt ärende ska behandlas?
Elisebeht Markström (S)
Anf. 27 Elisebeht Markström (S)
Fru talman! Självklart är inte det rimligt. Man kan plocka upp enstaka exempel och fråga om det är rimligt, och det är klart att det inte är det. Det ska inte vara så för någon, inte heller för dem som står efter denna flicka i kön, att det tar så lång tid. Dessutom är våld mot kvinnor en prioriterad fråga, så hon skulle i alla fall inte ha behövt vänta så länge om prioriteringsordningen från regering och riksdag hade följts. Det ska hon naturligtvis inte behöva göra. Att skapa en möjlighet för personer som tycker att de har väntat för länge - säkerligen med rätta - att komma före andra känns helt främmande för oss. I slutändan betyder det, Helena Bouveng, att någon annan får vänta ytterligare lite längre. Det är inte så att det skapas mer utrymme. Det är väl inte så att man i domstolarna sitter på övertid och tar förtursförklaringarna, utan det sker naturligtvis under den tid som domstolarna har till sitt förfogande. Det där resonemanget köper inte vi. Det är självklart att ingen som har utsatts för ett så allvarligt brott ska behöva vänta tolv månader. Men det här är inte rätt recept, för någon annan får vänta i stället. Sedan talar Helena Bouveng om trygghetsundersökningen och att den visar på ökad trygghet. Det är naturligtvis jättebra. Det visar på en upplevd ökad trygghet när man frågar utvalda grupper. Det är jättebra att det är på det sättet. Men det betyder inte att vi inte har några bekymmer kring otryggheten. I mitt anförande redogjorde jag för att otryggheten i Sverige ökar i dag. Det är inte så att människor har för mycket trygghet. Det är så att människor faktiskt har väldigt mycket av otrygghet.
Helena Bouveng (M)
Anf. 28 Helena Bouveng (M)
Fru talman! Det var spännande att få klara besked från Elisebeht att man inte tycker att brottsoffret ska ha en väg att driva sin egen fråga. Jag tror dessutom att tingsrätterna kanske mår ganska bra av detta. De kanske inte vill ha denna begäran om förtursförklaring, utan man hanterar ärenden i sin egen takt. Jag håller med dig om att tryggheten är oerhört viktig. Den är ojämn - det ska vi inte blunda för, och det står jag upp för. Det är också oerhört viktigt att vi tar människors upplevda otrygghet på allvar, för det är faktiskt den vardag man lever i. Men Brås trygghetsundersökning visar trots allt att tryggheten ökar. Det verkar Elisebeht inte riktigt ta till sig. Jag tycker att det är väldigt positivt att vi får en ökad trygghet i Sverige. Jag tror att det beror väldigt mycket på att de ökade satsningarna på rättsväsendet så sakteliga börjar ge resultat. Och vi vill väl alla att vi kan känna trygghet oavsett var vi bor i Sverige.
Johan Linander (C)
Anf. 29 Johan Linander (C)
Fru talman! Denna debatt om våldsbrott och brottsoffer har vi en gång per år, och det är ungefär samma frågor som vi debatterar. Betänkandet utgår från de motioner som kom in under höstens allmänna motionsperiod. Man skulle kunna tro att debatten utgår från dessa motioner, men den har handlat om någonting helt annat i dag. Så kanske det fortsätter även när jag håller mitt anförande. Många av de motioner som vi behandlar har vi behandlat många gånger tidigare, och därför är det i detta fall så kallad förenklad behandling. Mycket av det som vi nyss debatterade med anledning av betänkandet om mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer skulle också kunna höra hemma i denna debatt om våldsbrott och brottsoffer. Först av allt måste poängteras vilken påverkan på livet det kan innebära att utsättas för våldsbrott. Det kan gälla enstaka, allvarliga brott, men det kan också handla om upprepad brottslighet. Det är mannen som blir nedslagen i krogkön för att han råkat titta på fel tjej vid fel tillfälle, eller kvinnan som lever under ständiga hot om våld och i värsta fall dagliga slag och annat våld. Våld och rädsla för våld gör att många av dessa offer helt enkelt inte kan leva ett normalt liv. Från samhällets sida måste vi göra allt vi kan för att stoppa våldet och för att göra livet lättare för brottsoffer. Det ska vara lätt att vända sig till någon som kan hjälpa till, och det ska vara lätt att polisanmäla och få hjälp genom den rättsliga processen. De rättsliga myndigheterna är viktiga, framför allt polisen, men de ideella krafterna är också mycket viktiga. Kvinnojourerna, brottsofferjourerna, Bris och många fler gör ett viktigt arbete, och det ska de också ha ett stort tack för. Om jag då går över till lite av det som debatten har handlat om tidigare kan jag inte låta bli att kommentera det som Elisebeht Markström uppehöll sig väldigt länge kring i sitt anförande, nämligen att det skulle ha blivit otryggare i Sverige med alliansregeringen. Jag har nu tagit med datorn hit för att jag inte ska säga fel. Det känns obegripligt att Elisebeht Markström kan hålla detta anförande i kammaren i dag när Brå så sent som i måndags presenterade sin nationella trygghetsundersökning som visar att det är precis tvärtom. Jämförelsen mellan 2006 och 2009 visar att svenska folket känner sig tryggare och inte blir mer utsatt för brott. Anmälningarna har ökat, men undersökningen visar att det inte är fler som säger att de faktiskt har utsatts för brott. I denna undersökning har man tillfrågat 14 000 personer. När vi kommenterar partisympati- och opinionsundersökningar brukar det handla om 1 000 eller 2 000 tillfrågade. Här är det alltså 14 000 tillfrågade, så det är en mycket trovärdig undersökning. Antalet personer som säger sig vara otrygga när de är ute på kvällen har minskat sedan 2006 från 21 procent till 16 procent. Det är alltså en högst markant skillnad. Det är fler som helt enkelt vågar vara ute och röra sig utan att känna sig rädda och otrygga. Elisebeht Markström uppehöll sig också vid att det skulle vara stora regionala skillnader. Det är det. Men det hon ville antyda är helt felaktigt, nämligen att man skulle ha glömt bort landsbygd och glesbygd och satsat i städerna, och att de regionala klyftorna därmed skulle ha ökat. Något sådant kan vi inte se. Det är faktiskt tvärtom. Man känner sig otryggare i storstadsområdena. Otryggast känner sig människor i Västmanland, därefter kommer tyvärr Skåne. Man känner sig allra tryggast längst uppe i norr. Detta är vad den nationella trygghetsundersökningen har kommit fram till. Om sedan Socialdemokraterna vill stå här i kammaren och säga att det är precis tvärtom är det väl upp till dem. De som lyssnar kan själva gå in på Brås hemsida och läsa och få veta hur verkligheten ser ut. Fru talman! Liksom i förra debatten vill jag också i denna debatt lyfta upp några särskilda frågor som gäller barn som brottsoffer. Enligt socialtjänstlagen har kommunerna ett ansvar för att brottsoffer ska få den hjälp och det stöd som de behöver. Lagstiftningen skärptes också 2007. Vi i Centerpartiet menar dock att det fortfarande finns brister, speciellt vad gäller barn som är brottsoffer och lever i samma hem och familj som gärningsmannen. Det är alltså barn som lever i familjer där någon är dömd för våldsbrott mot barnet och kanske även mot mamman, pappan eller något syskon. Vi har sett alltför många fall där våldet fortsätter utan att samhället gör något. Inte sällan fortsätter en kvinna eller man att bo med den partner som är dömd för våldsbrott mot henne, honom eller barnen. Vi menar att socialtjänsten ska ha en skyldighet att genomföra en barnutredning i dessa fall för att se hur barnets levnadsförhållanden ser ut. Barnutredningen ska fokusera på barnets förhållanden och synliggöra bristerna i föräldrarnas förmåga att ge barnet en trygg tillvaro, omvårdnad och god fostran. Det måste också fungera när familjen flyttar från en kommun till en annan. Där har vi sett stora brister. Samhället kan inte stå vid sidan om och låta bli att ingripa. Alltför många barn lever sitt liv under hot, osäkerhet och våld. Vi vet att rädda och osäkra barn ofta blir arga och frustrerade ungdomar, som lever ut sin frustration genom att begå brott mot andra. En annan viktig fråga är processen när en förälder döms att betala skadestånd till sitt barn. Vi i Centerpartiet menar att det är rimligt att staten i de fallen betalar ut skadeståndet direkt till barnet och sedan tar över kravet på föräldrarna. Det ska inte vara så att barnet ska behöva utkräva skadestånd av sina egna föräldrar. Det är också viktigt att pengarna blir låsta på barnets konto, så att inte föräldrar kan ta ut dem och använda dem till helt fel saker. Redan i dag finns det begränsningar, men det finns också problem som behöver lösas. Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.
Elisebeht Markström (S)
Anf. 30 Elisebeht Markström (S)
Fru talman! Mitt anförande handlade inte om något helt annat. Det handlade om otrygghet och kopplingen mellan otrygghet och brottsutveckling i ett samhälle. Förnekar Johan Linander att det skulle finnas något som helst samband mellan hur brottsutvecklingen och brottsligheten i ett land ser ut och hur ett land förmår utjämna skillnader, se till att hälsotillståndet är gott och så vidare. Finns det inget sådant samband över huvud taget? Jag anser att det gör det, och det var detta som mitt anförande handlade om. Jag talade nog inte om några regionala klyftor mellan landsbygd och stad. Jag har inte skrivit det i mitt anförande, och jag kan inte minnas att jag skulle ha sagt det. Det var nog Johan Linander som lyssnade lite dåligt eller tolkade in något som jag faktiskt inte sade. Jag citerade statsminister Fredrik Reinfeldt, som talade om att Sverige ska vara ett land som håller ihop, där sociala och regionala klyftor minskar. Det var i det sammanhanget jag använde det uttrycket. Det var alltså inte mina ord. Jag hade önskat att Fredrik Reinfeldts uttalande hade blivit verklighet. Det är ju inte så. Nu ökar i stället skillnaderna. Utanförskapet ökar och arbetslösheten ökar. Människors möjlighet till egen försörjning minskar. Otryggheten ökar, helt enkelt.
Johan Linander (C)
Anf. 31 Johan Linander (C)
Fru talman! Det stämmer att Elisebeht Markström citerade statsministerns anförande från 2006, och det gjorde hon så klart i syfte att visa att han hade fel, det vill säga att de regionala klyftorna vad gäller trygghet och så vidare skulle ha ökat. Men så har inte skett. När det handlar om sambandet mellan människors trygghet och att man har jobb, bra hälsovård och en fungerande skola ligger underförstått i Elisebeht Markströms fråga att det skulle ha blivit sämre med människors hälsa eller att skolan skulle fungera sämre. Så är ju inte fallet. Jag tror att det finns ett samband, och om människor verkligen hade fått det sämre i sina liv och känt att de hade svårare att klara sig, att skolan inte skulle fungera eller att till och med sjukvården skulle fungera sämre, tror jag att vi också skulle ha sett att tryggheten hade minskat. Men vad visar den nationella trygghetsundersökningen? Jo, den visar precis det motsatta. Det logiska resonemanget haltar betänkligt. Jag förstår att Elisebeht Markström inte har tagit del av Brås nationella trygghetsundersökning för 2009. Läs den gärna! Jag tror att Elisebeht Markströms anförande skulle ha blivit helt annorlunda om hon hade hunnit läsa den rapporten före dagens debatt.
Elisebeht Markström (S)
Anf. 32 Elisebeht Markström (S)
Fru talman! Den nationella trygghetsundersökningen är inte en undersökning som ser till helheten och diskuterar människors upplevda trygghet, utan den handlar om hur man upplever risken att bli utsatt för brott och risken att röra sig ute i samhället, särskilt när det är mörkt. Det är det som den nationella trygghetsundersökningen handlar om. Sanningen att säga, Johan Linander, är det en undersökning som tittar bakåt i tiden, eller hur? Den tittar inte framåt i tiden. Självklart är det så. Man har frågan 14 000 personer under förra året hur de upplever tryggheten. Skulle man fråga alla dem som är arbetslösa och de ungdomar som inte kommer i närheten av en anställning hur de upplever sin trygghet i vidare mening tror jag att svaret skulle komma att vara helt annorlunda. Självklart finns det ett samband med hur ett samhälle vill och förmår utjämna skillnaderna i livsvillkor mellan människor. Det är självklart. Allt annat vore knasigt. Jag tror heller inte att Johan Linander skulle förneka att det finns ett sådant samband. Nu ökar arbetslösheten. Vi har 9 procents arbetslöshet i Sverige. Vi har mängder med människor som står utanför försörjning. Det är 500 000 som har lämnat a-kassan. Barnfattigdomen har aldrig varit så hög. Det är 200 000 barn som lever i relativ barnfattigdom i Sverige. Det är väl ändå en beskrivning av att tryggheten har försämrats för alla dem som drabbats? Det handlar inte bara om dem som drabbas direkt. Detta kommer att påverka hela samhället. Det kommer att påverka Johan Linander. Det kommer också att påverka mig och alla andra runt om.
Johan Linander (C)
Anf. 33 Johan Linander (C)
Fru talman! Jag tycker att det är lite konstigt att man ifrågasätter Brås nationella trygghetsundersökning när 14 000 människor är tillfrågade. I vilka opinionsundersökningar är det så många? Det är klart att den här undersökningen är trovärdig. Man har frågat hur människor upplevde sin trygghet under 2009, mitt under den värsta globala ekonomiska kris vi har haft på årtionden. Det är klart att fler har blivit arbetslösa. Fler har kanske känt en osäkerhet inför framtiden. Trots detta är det bättre 2009 än det var 2006 när Socialdemokraterna styrde landet. Hur ska man tolka det? Mitt under en brinnande global ekonomisk kris upplever människor sig tryggare än de gjorde 2006. Skillnader mellan livsvillkoren betyder självklart mycket, och det finns ett samband. Men vad betyder då det här resultatet? Jo, att det inte har försämrats när det gäller skillnaderna mellan livsvillkoren i förhållande till 2006. Om så hade varit fallet hade väl människor känt sig otryggare, precis enligt Elisebeht Markströms eget resonemang? Med större skillnader mellan människors livsvillkor skulle vi ha betydligt fler brott och otrygga människor. Nu är det tvärtom. Med Elisebeht Markströms eget resonemang kan vi bara dra slutsatsen att den här nationella trygghetsundersökningen visar att folk faktiskt inte känner sig otryggare. De gör inte det, eftersom det inte har blivit större skillnader i livsvillkoren än det var 2006 när vi hade en stor arbetslöshet trots att vi befann oss i en högkonjunktur. Svenska folket får väl göra ett klokt val och se vem som ska fortsätta styra det här landet i höst.
Helena Bargholtz (Fp)
Anf. 34 Helena Bargholtz (Fp)
Fru talman! År 2008 anmäldes det enligt preliminära siffror i Sverige 1 371 725 brott. Bakom de här anonyma siffrorna finns det brottsoffer. Det finns människor som har utsatts för en annan individs missdåd men som även i förlängningen är offer för samhällets otillräckliga brottsförebyggande och brottsbekämpande insatser. Då handlar det om människor som i många fall drabbas av otrygghet och trauman, fysiska och psykiska skador och andra rättsförluster på grund av brottet. De mentala och fysiska såren kanske aldrig läker, men för att komma en bit på vägen är det väldigt viktigt att det finns en ordentlig möjlighet att klara upp de här brotten. Det är därför som det är så viktigt med den stora polissatsning som alliansregeringen gör. En viktig upprättelse för brottsoffret eller brottsoffrets anhöriga är också att gärningsmannen åtalas för brottet och att skadestånd kan utdömas. När en person utsätts för brott kan det kännas som om hela livet skakas om. Det blir inte bättre av att man sedan bemöts negativt med ointresse eller okunskap genom hela rättskedjan. Ett bemötande med respekt, förståelse och erkännande kan förstärka känslan av upprättelse. Därför är det väldigt viktigt att brottsoffret inte upplever sig kränkt två gånger, först av förövaren och sedan av samhället. En viktig faktor när det gäller hur man behandlar ett brottsoffer är hur brottet utreds. Förundersökningen och förhörssituationen är mycket viktiga delar i det. Förhörsledaren måste ha en hög kompetens, och förhörslokalen måste vara väl anpassad, inte minst när det gäller barn. Vi har i dag talat flera gånger om betydelsen av det när det gäller att hantera barn som är brottsoffer. Det handlar också om rättssäkerhet. Det är nämligen det som kommer fram under förundersökningen som sedan ska ligga till grund för det som åklagaren kan använda för att avgöra om man ska väcka åtal. Vi från Folkpartiet anser att det behövs mer forskning när det gäller förundersökningar, mer statistik och kartläggning som belyser vad som händer under förundersökningarna och hur detta kan förbättras. Jag vet att Socialdemokraterna i det förra betänkandet, som vi talade om tidigare i dag, lyfter frågan om behovet av statistik. Jag kan instämma i att vi måste ha tillförlitlig statistik. Men det pågår tack och lov ett arbete inom Rättsväsendets informationsteknik, RIF, med hur det här kan förbättras. När rättsprocessen sedan kommer i gång måste brottsoffrets rättighet ges samma prioritet som den misstänktes i rättskedjan. Man får inte på något sätt öka brottsoffrets problem. I varje del av rättskedjan och inom sjukvården och socialtjänsten måste man därför ordentligt beakta brottsoffrens situation. Och här finns det mycket som brister. Folkpartiet och alliansregeringen vill väldigt tydligt sätta brottsoffers rättigheter i fokus, bland annat genom den tidigare omnämnda och viktiga handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck och våld i samkönade relationer. De 56 åtgärder som föreslås omfattar en rad insatsområden, och alliansregeringen satsar drygt 800 miljoner kronor under mandatperioden för att genomföra denna. Sedan har vi den andra handlingsplanen för att bekämpa prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Det är en satsning på 36 åtgärder. Det är bland annat 75 miljoner kronor till rättsväsendet för att stärka operativa insatser. Jag blev ju lite besviken när jag i morse fick höra att rättsväsendet inte alls använder de här pengarna fullt ut. Man talar om att det här tar tid. Man har inte kunnat komma i gång med arbetet. Men här har vi i justitieutskottet ett särskilt ansvar att se till att man verkligen fullföljer det uppdrag som vi har gett polismyndigheten. Om vi ska få färre brottsoffer måste vi, som många här har sagt, se till att vi inte får fler brottslingar. Vi måste naturligtvis ha färre brottslingar. Vi måste också se de här dubbla rollerna. Många gärningsmän är också offer. Det gäller inte minst kvinnor. Vi vet att många av de kvinnor som är offer för misshandel också är narkotikamissbrukare. De hanterar narkotika och är dömda för det. Det är väldigt viktigt att man kan hantera den här dubbelproblematiken - och det gäller verkligen inte bara kvinnor; det gäller många brottslingar. Därför måste man göra särskilda insatser under fängelsetiden så att dessa personer kan bryta sig loss både från missbruket och från en misshandelsrelation. Det behövs ökade kunskaper om kvinnors brottslighet. Vi har diskuterat det i en särskild grupp i justitieutskottet. Det handlar om kvinnor i fängelser. Det här måste vi fortsätta att debattera. Om man tittar på statistiken ser man att det än så länge är förhållandevis mycket färre kvinnor som är brottslingar än män, men vi ser en tråkig ökning. Allt fler kvinnor blir också brottslingar, och det är en utveckling av jämställdheten som vi inte vill ha. Vi har tidigare talat om kvinnojourerna. Jag tror att det var Elisebeht Markström som tog upp detta. Jag vill passa på att nämna vilka belopp som alliansregeringen nu satsar på detta. Det årliga bidraget från staten till kommunerna för att utveckla skydd och stöd och som delvis fördelas vidare till frivilligorganisationerna var förra året 109 miljoner kronor. Det kommer också i år att vara 109 miljoner kronor, så det är ingen försämring. Det årliga bidrag som Socialstyrelsen fördelar till organisationer som arbetar med att motverka mäns våld mot kvinnor var i fjol 29 miljoner - och det var 10 miljoner mer än året dessförinnan. Det är inte helt klart vad de får i år, men det kommer i alla fall att bli minst lika mycket som man fick för 2009. Förhoppningsvis kan det bli mer. Mobbning har vi berört lite grann. Man blir väldigt ledsen när man läser i tidningen om Skolinspektionens rapporter som visar att skolorna inte alls klarar av mobbningsproblematiken. Vi har från Folkpartiet därför föreslagit, för att visa hur allvarligt det här brottet är, att man ska utreda frågan om att införa mobbning som ett särskilt eget brott. Det tycker jag vore intressant om vi kunde göra. Det skulle ge en mycket klar markering att mobbning inte kan accepteras på något sätt. Det skulle också säkert göra det lättare att åtala för mobbning. Slutligen, fru talman, vill jag säga några ord om kameraövervakning i brottsförebyggande syfte som är en mycket omdebatterad fråga. Jag och vi från Folkpartiet tror att kameraövervakning kan bli en trygghet för människor om man sätter in det i tunnelbanan, ute på stan, i matvarubutiker, i skolor som vandaliseras och i taxibilar. Det handlar om att kunna utreda de brott som begås där. Då är kameraövervakningen ett medel. Samtidigt vill jag verkligen betona att vi måste slå vakt om den personliga integriteten. Vi har från Folkpartiet föreslagit att det i varje kommun ska finnas särskilda kartor som visar vilka platser och lokaler som är kameraövervakade. Vi vill också att den som har fått sitt privatliv kränkt på grund av att inspelat material har hamnat i fel händer alltid ska kunna kräva skadestånd direkt av den som ger tillstånd till kameraövervakningen. Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på samtliga motioner.
Otto von Arnold (Kd)
Anf. 35 Otto von Arnold (Kd)
Fru talman! Att bli utsatt för brott vilken typ det än är, stöld, misshandel, rån eller mord, är djupt kränkande. Det har vi hört om i dag. I det senare fallet är det likaledes det för de efterlevande. Den som blir utsatt för mord har inget att säga efter detta tragiska fall. Därför är det viktigt att brottsoffer bemöts på ett hedervärt sätt. Som statsministern sade här i partiledardebatten nyligen ska alla fall utredas. Det är ett synnerligen viktigt uttalande från regeringsmakten och alliansens sida. För ett brottsoffer är det viktigt att bli tagen på allvar, att man ser situationen. Brottsoffrets speciella fall, precis som statsministern sade, ska bli utrett. Det handlar om att få rätt stöd, adekvat stöd och bli sedd i sin situation. Det är intressant att den viktimologiska forskningen visar att det inte är hämnden som är drivande för ett brottsoffer. Det viktiga är att få upprättelse. Därför är det viktigt att man sätter fokus på brottsoffer. Vi har under en lång tid haft fokus på gärningsmännen. Under de senaste årtiondena har det successivt förflyttats över mot brottsoffret. Fokus har ökat. Det är ett viktigt framsteg. Det har kommit forskning och metoder för att hjälpa brottsoffer. Det är något som man måste samordna och organisera på ett bra sätt. Det har varit mycket av alliansregeringens och även en del av den tidigare regeringens intentioner att göra det här. Men som vi alla vet lever vi rätt mycket i ett stuprörssamhälle. Vi har myndigheter med sina befogenheter och sina ansvarsområden, men problemet är att om man ska se på ett brottsoffer måste man se situationen genom hela rättskedjan. Regeringen har löst det på ett framgångsrikt sätt genom Brottsoffernämnden som har fått ansvaret att samordna de olika myndigheterna. På det lokala planet är det kommunerna som har det primära ansvaret för stöd och hjälp. Det är socialnämnden. Det har blivit en lagändring så att man inte "bör" utan "ska" hjälpa brottsoffren. Vi vet att vi inte lever i ett homogent land, men ur ett brottsofferperspektiv får det inte vara en skillnad om jag blir misshandlad i Haparanda, i Klackstorp eller på Södermalm. Därför har man låtit Socialstyrelsen ta över kontrollen och uppföljningen av socialnämnderna från länsstyrelsen. Det sker från den 1 januari 2010. Det finns ett stort frivilligarbete som hjälper barn och som hjälper kvinnor som är utsatta för brott i närrelationer, våldtäkt, etcetera. Det är organisationer som är värda att stödja. De ska som frivilligorganisationer ha allt stöd de kan få. Kvinnojourerna har väl aldrig fått så mycket pengar som nu under alliansregeringen. Det görs mycket. Vi är på god väg med en ständig förbättring. Det är nödvändigt. Det är en komplex materia som vi inte kan sätta upp enkla matematiska modeller för. Det är människor och människors väl och ve som vi måste hantera. En sak som jag skulle vilja nämna är Brottsofferfonden. Den har en viktig funktion. Den stöder metodutveckling och forskning. Alla som kan dömas till fängelse har under en lång tid fått betala 500 kronor till Brottsofferfonden. Sammanlagt delar den ut ungefär 90 miljoner till viktimologisk forskning och metodutveckling. Det är viktigt att man i framtiden kan värdesäkra det beloppet. Det är lite av en paradox. Man kan snatta för 1 000 kronor som också är värdesäkrat. Då borde det gälla samma sak för det här. För oss kristdemokrater är det viktigt att fortsätta att stärka de brottsutsatta människorna. Det är positivt att alliansen gör det. Samtidigt är det lite märkligt att lyssna till Elisebeht Markström som tycks ha fastnat i en socialdemokratisk jargong. Man vill inte se verkligheten. Som tidigare nämnts finns Brås undersökning av 14 000. Det är statistiskt ett stort material. Det är mer säkert än säkert, skulle man kunna säga om man var statistiker. Vi får inte glömma bort en viktig sak. Det är att förtroendet för de brottsförebyggande myndigheterna och framför allt kriminalvården också har ökat, vilket framgår av undersökningen. Samtidigt får vi inte bli förvillade av statistiken och tala om vilket elände vi har i landet. Vi är på bättringsvägen. Vår ekonomi går sakta men säkert upp. Vi får sakta men säkert fler anställda. Det intressanta är om man jämför 2005 och 2009 att vi har 103 000 fler anställda, inte att förglömma. Även där hade statsministern fel, med 3 000 fast åt rätt håll. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2010-02-03
Förslagspunkter: 11, Acklamationer: 10, Voteringar: 1

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelser

    Förslagspunkter och beslut i kammaren

    1. Uppdrag till Brottsoffermyndigheten

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2009/10:Ju337 yrkande 17.
      • Reservation 1 (s, v, mp)
    2. Brottsofferombudsman

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2009/10:Ju416.
    3. Handlingsprogram för hälso- och sjukvårdens omhändertagande av barn som fallit offer för sexuella övergrepp

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2009/10:Ju427 yrkande 23.
      • Reservation 2 (s, v, mp)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 2 (s, v, mp)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      s0105025
      m810015
      c190010
      fp180010
      kd22002
      v01606
      mp01405
      -0100
      Totalt140136073
      Ledamöternas röster
    4. Polisens närvaro på sjukhus

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2009/10:Ju326.
    5. Ersättning till vårdnadshavare

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2009/10:Ju359 yrkande 1.
    6. Information till målsägande

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2009/10:Ju359 yrkande 2.
    7. Brottsskadeersättning

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2009/10:Ju295 yrkande 3.
    8. Skadestånd

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2009/10:Ju345 yrkande 2, 2009/10:Ju356, 2009/10:Ju359 yrkande 3 och 2009/10:Ju367.
    9. Brottsofferfonden

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2009/10:Ju295 yrkande 2 och 2009/10:Ju349.
    10. Besöksförbud till skydd för juridiska personer eller enheter

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2009/10:Ju229.
      • Reservation 3 (s, v, mp)
    11. Motioner som bereds förenklat

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår de motionsyrkanden som finns upptagna under denna punkt i utskottets förteckning över avstyrkta motionsyrkanden.