Utvinning av sand och olja på kontinentalsockeln
Betänkande 1991/92:NU2
Näringsutskottets betänkande
1991/92:NU02
Utvinning av sand och olja på kontinentalsockeln
Innehåll
1991/92 NU2
Ärendet
I detta betänkande behandlas 14 motioner om utvinning av sand och olja på den svenska kontinentalsockeln. Motionerna har väckts dels under allmänna motionstiden, dels med anledning av proposition 1990/91:87 om näringspolitik för tillväxt, dels med anledning av proposition 1990/91:90 om en god livsmiljö.
Sammanfattning
Utskottet avstyrker samtliga motioner. Bl.a. erinrar utskottet om att det är regeringen och inte riksdagen som har att pröva enskilda ansökningar om tillstånd till utvinning på kontinentalsockeln. Vidare påpekas att det fr.o.m. den 1 juli 1992 kommer att föreskrivas att miljökonsekvensbeskrivningar normalt skall upprättas vid sådana ansökningar. I frågan om prospektering efter olja i Östersjön anser utskottet att det är önskvärt att det klargörs vilka fyndigheter som finns på den svenska kontinentalsockeln. Samtidigt betonas riskerna från miljösynpunkt med oljeprospektering i Östersjön.
Motionerna
Yrkanden
De motioner från allmänna motionstiden som behandlas här är följande:
1990/91:N230 av Jens Eriksson (m) och Sven Eric Lorentzon (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utländska utvinningar av sten, sand och grus på svensk kontinentalsockel i Kattegatt.
1990/91:N293 av Sven Eric Lorentzon m.fl. (m) vari -- med motivering i motion 1990/91:Jo425 -- yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om oljeutvinning och sandsugning.
1990/91:N339 av Åsa Domeij m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen 1. hos regeringen begär förslag till ändring i kontinentalsockellagen så att miljöskyddslagen blir gällande i enlighet med vad som anförts i motionen, 2. beslutar att koncessionsnämnden [för miljöskydd] blir tillståndsprövande myndighet i fråga om prospektering, borrning och utvinning av olja.
1990/91:N340 av Lars Norberg (mp) och Carl Frick (mp) vari yrkas att riksdagen 1. som sin mening ger regeringen till känna att öppnandet av nya oljekällor till havs måste upphöra, 2. som sin mening ger regeringen till känna att regeringen internationellt skall verka för en internationell konvention som förbjuder öppnande av nya oljekällor till havs, 3. som sin mening ger regeringen till känna att regeringen skall verka för att alla åtgärder för oljeutvinning i Östersjön avbryts.
1990/91:N361 av Carl Frick (mp) och Eva Goës (mp) vari -- med motivering i motion 1990/91:T262 -- yrkas att riksdagen 1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stopp för oljeprospektering utanför Gotland, 2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud för oljeutvinning i Östersjön.
1990/91:N363 av Leif Olsson (fp) och Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att frågan om riskerna med olje- och gasutvinning i Kattegatt och Skagerrak, särskilt med avseende på fiskerinäringens framtid, bör utredas.
1990/91:N364 av Carl Frick (mp) vari -- med motivering i motion 1990/91:U670 -- yrkas att riksdagen 1. beslutar att de påbörjade prospekteringarna i Östersjön skall avbrytas med omedelbar verkan, 2. beslutar att oljeutvinning från svensk sida inte skall tillåtas utanför Gotland.
1990/91:N365 av Carl Frick (mp) vari yrkas att riksdagen 1. beslutar att de påbörjade prospekteringarna i Östersjön [skall] avbryt[a]s med omedelbar verkan, 2. beslutar att oljeutvinning från svensk sida inte skall tillåtas utanför Gotland.
1990/91:N448 av Bo Hammar (v) och Jan Strömdahl (v) såvitt gäller yrkandet (2) att riksdagen beslutar att alla former av borrning efter olja i Östersjön på svenskt vatten [skall] förbjudas.
De motioner som har väckts med anledning av proposition 1990/91:87 och behandlas här är följande:
1990/91:N46 av Carl Frick m.fl. (mp) såvitt gäller yrkandet (2) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riskerna med oljeutvinning utanför Gotlands kust och oljenedsmutsning av Östersjön.
1990/91:N47 av Carl Frick m.fl. (mp) såvitt gäller yrkandet (3) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riskerna med oljeutvinning utanför Gotland och oljenedsmutsning av Östersjön.
De motioner som har väckts med anledning av proposition 1990/91:90 och behandlas här är följande:
1990/91:N51 av Gunnar Björk m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillämpning av försiktighetsprincipen och internationella åtaganden vid behandling av ansökningar om oljeutvinning i Östersjön.
1990/91:N53 av Annika Åhnberg m.fl. (v) vari -- med motivering i motion 1990/91:Jo108 -- yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att oljeutvinning i Östersjön ej skall tillåtas.
1990/91:N57 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari -- med motivering i motion 1990/91:Jo118 -- yrkas att riksdagen 1. hos regeringen begär lagförslag som innebär att oljeborrning och prospektering i Östersjön förbjuds, 2. -- om yrkande 1 inte bifalls -- hos regeringen begär förslag till lagändring så att oljeborrning blir tillståndspliktig enligt miljöskyddslagen och koncessionsnämnden [för miljöskydd] blir tillståndsprövande myndighet.
Motivering
I motion 1990/91:N230 (m) erinras om att Sverige och Danmark i mitten av 1980-talet i samband med gränsförhandlingar träffade en överenskommelse om möjlighet för danska företag att under en övergångstid få utvinna sand, grus och sten på den svenska kontinentalsockeln i Kattegatt. På de berörda områdena, som tidigare har tillhört Danmark, har det sedan länge bedrivits sandutvinning. Enligt motionärerna har utvinningen av sand (sandsugning) orsakat stora skador. Syrebrist och svavelvätebottnar har uppstått i fiske- och reproduktionsområden. I motionen krävs att skadornas omfattning skall klarläggas och att det skall undersökas hur havsbottnen skall kunna återställas. Motionärerna anser vidare att inga nya tillstånd till sandutvinning bör lämnas när de nuvarande löper ut.
Utvinningen av sand i Kattegatt har också tagits upp i motion 1990/91:N293 (m). Fisket är beroende av en god miljö, framhålls det. Sandsugningen i Kattegatt har förorsakat omfattande skador på havsbottnen, och den måste därför underställas strängare miljökrav. Höga krav på säkerhet måste även gälla för att oljeutvinning i Östersjön och i Skagerrak skall tillåtas, anför motionärerna. De menar att miljökonsekvensbedömningar borde ingå i underlagen vid tillståndsprövningen rörande oljeutvinning, sandsugning och liknande projekt.
I motion 1990/91:N363 (fp) framförs liknande synpunkter om riskerna för miljön och för det svenska fisket med en framtida olje- och gasutvinning i Kattegatt och Skagerrak. En oljekatastrof i Skagerrak skulle troligen slå ut det marina livet för flera år framåt. Motionärerna anser att det bör göras en analys av riskerna med utvinning av olja och gas i Västerhavet. Riskerna borde studeras främst med avseende på fiskerinäringens framtid.
Östersjön är för närvarande ett av världens mest förorenade hav, sägs det i motion 1990/91:N51 (c). Samhällets inställning till oljeutvinning i detta innanhav kommer, hävdar motionärerna, att vara av central betydelse för Östersjöns framtid. De bedömer att riskerna med en oljeutvinning i Östersjön är så stora att verksamheten inte kan förenas med en god miljöomsorg. De internationella åtaganden som Sverige har gjort på miljöområdet -- bl.a. vid Östersjökonferensen i Ronneby hösten 1990 -- måste, anförs det, tillämpas vid bedömningen av tillståndsansökningar.
Alla former av borrning efter olja i Östersjön skall förbjudas, krävs det i motionerna 1990/91:N53 (v) och 1990/91:N448 (v). Motiveringen till yrkandet i den förstnämnda motionen finns i motion 1990/91:Jo108 (v). Där konstateras att Östersjön är ett unikt vattenområde, vars tillstånd omedelbart måste förbättras genom olika åtgärder. Risken för nya eller ökande miljöförstörande utsläpp måste effektivt undanröjas. Inga mänskliga aktiviteter får tillåtas som ens kan misstänkas leda till ett förvärrat tillstånd, anför motionärerna.
Företrädare för miljöpartiet de gröna har i åtta motioner tagit upp frågan om prospektering efter olja i Östersjön. Motionärerna anser genomgående att sådan verksamhet av miljöskäl inte skall tillåtas. Östersjön är redan så förorenad att varje ytterligare utsläpp måste förhindras, sägs det i bl.a. motion 1990/91:N340 (mp). Det finns enligt motionärerna inga exempel på att oljeutvinning till sjöss har kunnat ske utan att det har uppstått oljespill. Som ett ytterligare motiv för att oljeutvinning i Östersjön inte skall tillåtas anges i denna motion att förbränningen av fossila bränslen måste minskas av hänsyn till den s.k. växthuseffekten. Sverige borde därför verka för tillkomsten av en internationell konvention som förbjuder öppnande av nya oljekällor till havs.
I motion 1990/91:N339 (mp) påpekas att miljöskyddslagen (1969:387) inte gäller vid prövning av tillstånd för anläggning utanför territorialgränsen. Lagen (1966:314) om kontinentalsockeln ger regeringen rätt att meddela tillstånd till oljeborrning, men vid den prövningen, säger motionärerna, krävs inte att miljöaspekter skall beaktas. Miljöskyddslagens tillåtlighetsregler och krav på försiktighetsmått gäller inte, vilket bl.a. innebär att krav på utredning om alternativ lokalisering aldrig har ställts. I motionen begärs att kontinentalsockellagen skall ändras så att miljöskyddslagen blir gällande vid tillståndsprövningen. Vidare borde koncessionsnämnden för miljöskydd bli den tillståndsprövande myndigheten. Samma synpunkter kommer till uttryck i motion 1990/91:N57 (mp).
Uppgifter i anslutning till motionerna
Gällande bestämmelser
Lagen om kontinentalsockeln
För t.ex. utvinning av olja och sand på den svenska kontinentalsockeln krävs tillstånd enligt lagen (1966:314) om kontinentalsockeln (kontinentalsockellagen). Denna lag innehåller bl.a. följande.
Med kontinentalsockeln förstås havsbottnen och dess underlag inom allmänt vattenområde samt inom visst havsområde därutöver. Med kontinentalsockelns naturtillgångar avses bl.a. mineraliska naturtillgångar på havsbottnen och i dess underlag (1§). Rätten att utforska kontinentalsockeln och utvinna dess naturtillgångar tillkommer staten (2§). Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela tillstånd för annan än staten att bl.a. utvinna naturtillgångar från kontinentalsockeln. Tillstånd skall avse bestämt område och viss tid (3§). Vid tillstånd kan anges bestämmelser som är påkallade från allmän synpunkt, såsom föreskrift om företagets ledning, sättet för arbetenas utförande, rapportering rörande verksamheten, användning av produkterna och åtgärder till bevarande av fyndighet eller borrhål, samt föreskrift till förebyggande av vattenförorening eller till skydd för sjöfarten, fisket eller annat allmänt eller enskilt intresse (4§).
Tillstånd kan återkallas av regeringen eller den myndighet som har meddelat tillståndet, om föreskrift eller villkor för tillståndet åsidosätts eller om det i annat fall föreligger synnerliga skäl. Om ett tillstånd återkallas utan att innehavaren har åsidosatt föreskrift eller villkor för tillståndet, är innehavaren berättigad att erhålla ersättning av staten för beslut till följd av åtgärd som han har vidtagit med anledning av koncessionen (5§).
Enligt kontinentalsockelförordningen (1966:315) är det Sveriges geologiska undersökning (SGU) som utövar tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter och villkor för tillstånd enligt kontinentalsockellagen. Det åligger SGU att vid tillsynen samverka med annan myndighet vars verksamhet berörs av tillståndet.
Tillstånd till sand-, grus- eller stentäkt på område som i sin helhet är beläget inom allmänt vattenområde i havet meddelas enligt förordningen (5§) av SGU utom i vissa undantagsfall. Om den täkt som avses med ansökningen är av större omfattning eller kan medföra betydande skadeverkningar eller annars om statens naturvårdsverk begär det, skall SGU med eget yttrande hänskjuta ärendet till regeringen.
Tillstånd till utvinning av andra ämnen än sand, grus eller sten meddelas av regeringen. I samband med tillståndsprövningen inhämtas regelmässigt yttranden från, förutom SGU, bl.a. fiskeriverket (tidigare fiskeristyrelsen), naturvårdsverket, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut samt berörda länsstyrelser och kommuner.
Enligt beslut av riksdagen (prop. 1990/91:90, 1990/91:BoU18) har den 1 juli 1991 vissa bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar införts i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen). En miljökonsekvensbeskrivning skall enligt lagen möjliggöra en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser. Riksdagen har tidigare beslutat (prop. 1988/89:92, 1990/91:NU7) att kontinentalsockellagen skall anknytas till naturresurslagen den 1 juli 1992. Detta innebär bl.a. att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i ärenden rörande tillstånd enligt kontinentalsockellagen skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning. Regeringen har våren 1991 i proposition 1990/91:90 om en god livsmiljö (s.185) anfört att sådana beskrivningar normalt bör upprättas vid tillståndsärenden innefattande rätt till borrning eller utvinning enligt kontinentalsockellagen. Detta, meddelades det, avsåg regeringen att föreskriva om när ändringen i naturresurslagen träder i kraft den 1 juli 1992. I propositionen sades också att naturvårdsverket och boverket bör beredas tillfälle att yttra sig över den upprättade miljökonsekvensbeskrivningen.
Miljöskyddslagen
Förutom tillstånd enligt kontinentalsockellagen krävs för provborrning efter och utvinning av olja eller naturgas tillstånd enligt miljöskyddslagen (1969:387) när det rör sig om svenskt sjöterritorium. Frågan om sådant tillstånd prövas av berörd länsstyrelse.
För provborrning och utvinning som äger rum på den del av kontinentalsockeln som ligger utanför svenskt sjöterritorium gäller alltså inte miljöskyddslagen. Det betyder att prövning enligt denna lag inte i ett sådant fall är en förutsättning för att t.ex. en anläggning för provborrning efter olja skall få inrättas. Dock gäller enligt kontinentalsockellagen (10§) att svensk lag, t.ex. miljöskyddslagen, är tillämplig även utanför territorialgränsen om anläggning redan finns.
Utvinning av sand i Kattegatt
Meddelade tillstånd
Danska företag har sedan länge bedrivit sandutvinning på vissa delar av havsbottnen i Kattegatt -- Stora och Lilla Middelgrund samt Rödebanke -- vilka enligt en överenskommelse mellan Danmark och Sverige år 1985 numera ligger i huvudsak inom svenskt område.
År 1986 lämnade regeringen tillstånd enligt kontinentalsockellagen till fem danska företag att t.o.m. den 30 september 1991 utvinna vissa mängder sand, grus och sten i Stora resp. Lilla Middelgrund, totalt 320000 m3 resp. 280000 m3 per år. Flertalet remissinstanser hade ställt sig positiva till företagens ansökningar. Dessa hade dock avstyrkts av fiskeristyrelsen och Varbergs kommun.
Bland de villkor som regeringen angav för tillstånden var följande. Viss kvantitetsavgift jämte mervärdeskatt skulle erläggas till SGU. Täktverksamheten skulle vara underkastad kontroll genom SGU och kustbevakningen. Den utrustning som användes för täktverksamheten skulle vara av sådant utförande att täkt kunde bedrivas utan att permanenta större gropar, förhöjningar eller fördjupningar uppstod samt att omfattningen och effekten av grumlingar kunde begränsas till ett minimum. Om täkt enligt tillståndet inverkade menligt på allmänna intressen skulle SGU äga minska eller utesluta enligt tillståndet medgiven täktvolym, täktområde eller del av sådant område. Av täktavgifterna skulle 4% avsättas till fiskefrämjande åtgärder för att bekosta de undersökningar m.m. som fiskeristyrelsen önskade utföra. Dessa undersökningar skulle dock inte få inkräkta på täktverksamheterna.
Enligt uppgift från SGU har i huvudsak endast tillstånden rörande Stora Middelgrund utnyttjats av de danska företagen. Från år 1986 till hösten 1991 har utvinningen på den svenska delen av detta grund uppgått till totalt -- för hela perioden -- ca 265000 m3 sand, att jämföra med den i tillstånden maximerade kvantiteten om totalt 320000 m3 per år. Sanden har uteslutande avsatts för industriändamål i Danmark.
Tillstånd till sandutvinning har under senare år också lämnats för två områden i Öresund (Västra Haken och Sandflyttan) och för ett område utanför norra delen av Gotland.
Ansökningar om nya tillstånd
Under våren 1991 har två företag, Malmökrita AB och AB Glassand, hos regeringen ansökt om tillstånd att utvinna sand vid Stora Middelgrund. Det senare bolaget har också begärt tillstånd till utvinning vid Lilla Middelgrund; denna begäran har emellertid senare återtagits. I avvaktan på prövningen av företagets ansökan om tillstånd till sandutvinning vid Stora Middelgrund har AB Glassand även ansökt om interimistiskt tillstånd till fortsatt verksamhet med stöd av tidigare meddelat tillstånd till företagets systerbolag, A/S Carl Nielsen, vilket har löpt ut den 30 september 1991.
SGU har i september 1991 inkommit till regeringen med ett yttande över ansökningarna. SGU har i sin tur inhämtat yttranden från ett flertal myndigheter och kommuner.
Rikspolisstyrelsen (säkerhetspolisen), överbefälhavaren, riksantikvarieämbetet och kustbevakningen har inga erinringar emot ansökningarna. Dessa tillstyrks också av sjöfartsverket under förutsättning att sjöfart och fiske inte hindras.
Övriga remissinstanser avstyrker ansökningarna. Fiskeristyrelsen har avstyrkt med hänsyn till områdets betydelse för fisket. Naturvårdsverket har genom ett beslut år 1988 förklarat Stora och Lilla Middelgrund vara av riksintresse för naturvård och friluftsliv enligt naturresurslagen. Till riksintressena för naturvård, friluftsliv och fisket hänvisar också länsstyrelsen i Hallands län samt Halmstads och Varbergs kommuner. Statens meteorologiska och hydrologiska institut anser att täkttillstånd inte skall beviljas förrän verksamhetens inverkan på främst fisket har kartlagts. Boverket menar att en miljökonsekvensbeskrivning bör göras innan beslut om nya tillstånd kan fattas. Verket tillstyrker emellertid ett interimistiskt tillstånd för AB Glassand, dock längst till den 1 juli 1992.
Till SGU har i ärendet inkommit flera skrivelser, bl.a. från Sveriges fiskares riksförbund och Greenpeace, med begäran om att ansökningarna skall avslås. Danska miljöministeriet har däremot inga erinringar emot ansökningarna och framhåller i sin skrivelse att den utvunna sanden har stor betydelse för industrin i Danmark.
SGU, som enligt sin instruktion på bästa sätt skall främja utnyttjandet av landets mineralresurser, konstaterar i yttrandet till regeringen att täktverksamhet har bedrivits på Stora Middelgrund under årtionden. Sandsugningen har varit koncentrerad till en begränsad del (10%) av hela grundområdet. Av denna del ligger hälften på svenskt och hälften på danskt territorium. Det berörda området kan enligt SGU betraktas som en transportbotten med normalt ringa beväxning där fortsatt utvinning av sand bör tillåtas. Den övriga delen av grundet består av andra jordarter än sand, och det är detta område som är betydelsefullt för fisket. SGU anser därför att exploatering av Stora Middelgrund kan förenas med intresset av att fisket och naturvården i området värnas.
Ansökningarna bereds för närvarande i regeringskansliet. Regeringen (föredragande: industriminister Rune Molin) beslutade i september 1991 att förlänga giltighetstiden för det tidigare meddelade tillståndet till A/S Carl Nielsen i avvaktan på regeringens ställningstagande till AB Glassands ansökan, dock längst till utgången av år 1991.
Tidigare riksdagsbehandling
Hösten 1987 behandlade utskottet (NU 1987/88:4) en motion (m) som syftade till att utvinningen av sand från danska företags sida på den svenska kontinentalsockeln i Kattegatt skulle stoppas. Utskottet erinrade om att riksdagen inte kunde ingripa i ett enskilt ärende som handläggs enligt gällande lag av vederbörande förvaltningsmyndighet, i detta fall regeringen. Dess beslut i ärendet refererades av utskottet, som därefter anförde:
Ett sådant avgörande som regeringen i det nämnda fallet har haft att träffa innebär på ett ovanligt påtagligt sätt en avvägning mellan motstående intressen. Den sand som man vill utvinna utgör ett värdefullt industriellt råmaterial. Allmänt gäller att utvinning av sand, grus och sten i havsområden kan vara ett alternativ till en motsvarande utvinning till lands, som ofta är tvivelaktig från naturvårdssynpunkt. Samtidigt står det klart att sand-, grus- och stentäkt på havsbottnen riskerar att skada fisket och även i övrigt inverka ofördelaktigt på naturmiljön. Regeringens beslut, enligt vilket ansökningarna inte har bifallits fullt ut, är ett uttryck för att riskerna har tagits på allvar. Bland de villkor som anges är att SGU har möjlighet att på olika sätt inskränka tillståndets räckvidd ifall den tillåtna sandtäkten inverkar menligt på allmänna intressen. Någon värdering utöver vad nu sagts av regeringens ställningstagande i det aktuella ärendet finner utskottet inte anledning att ge sig in på.
Motionen avstyrktes enhälligt av utskottet och avslogs av riksdagen.
Riksdagen har senare vid två tillfällen på förslag av utskottet avslagit motioner om den pågående sandutvinningen i Öresund. Vid det senaste tillfället, våren 1990, behandlades en motion (m) med krav på att utvinningen skulle stoppas. På nytt framhöll utskottet (1989/90:NU33) att riksdagen inte kunde ingripa i ett enskilt fall på det sätt som motionärerna hade begärt. Utskottet uttalade att det fick förutsättas att de myndigheter som har att tillvarata naturvårdens intressen noga följer utvecklingen och tar de initiativ som kan visa sig motiverade.
Prospektering efter olja i Östersjön
Meddelade tillstånd
Regeringen meddelade under år 1988 fem tillstånd till prospektering efter olja och gas på kontinentalsockeln i Östersjön eller dess närhet. Tillstånden har omfattat undersökningar genom geofysiska och andra mätningar och har gällt i två eller tre år. Fyra av tillstånden har också givit tillståndshavarna möjlighet till provborrning om borrvärda indikationer skulle påvisas.
Ett av tillstånden har genom beslut av regeringen i februari 1991 förlängts att gälla t.o.m. år 1993, dock endast beträffande ett av de fyra delområden som det ursprungliga tillståndet omfattade. En ansökan om förlängning av ett annat tillstånd prövas för närvarande av regeringen (se följande avsnitt). Ytterligare ett annat tillstånd upphör att gälla i november 1991. Övriga två tillstånd har löpt ut.
I november 1990 beslutade regeringen att ge tillstånd till geokemiska provtagningar under perioden 1 april 1991--30 september 1991 inom tre angivna områden på kontinentalsockeln i södra Östersjön och i Kattegatt. Om det vid dessa undersökningar skulle visa sig att områdena är intressanta från oljeprospekteringssynpunkt krävs ytterligare tillstånd för att seismiska undersökningar och provborrning skall få genomföras.
Ansökan om nytt tillstånd
SGU överlämnade i juni 1991 till regeringen yttrande över en ansökan från Satellite Exploration AB, Gotlandsolja AB och International Petroleum Limited om förlängning av tillstånd till prospektering efter olja och gas i Östersjön. Bolagen har vidare begärt att tillståndet även skall omfatta möjlighet till provborrning.
SGU har i två omgångar inhämtat synpunkter på bolagens ansökan från berörda centrala myndigheter, länsstyrelsen i Gotlands län samt Gotlands kommun. I den andra omgången har remissinstanserna beretts tillfälle att yttra sig över den miljökonsekvensbeskrivning som bolagen låtit genomföra som ett resultat av den första remissomgången. Miljökonsekvensbeskrivningen har också i ett senare skede kompletterats.
Flertalet remissinstanser, bl.a. naturvårdsverket, tillstyrker bolagens ansökan under förutsättning att vissa villkor uppställs eller har ingen erinran emot att ansökan bifalls.
Fiskeristyrelsen har avstyrkt ansökan med hänvisning till att det aktuella området i Östersjön är ett viktigt fångstområde för yrkesfisket. Utsläpp av olja vid oljeborrning skulle enligt fiskeristyrelsen få svåra skadeverkningar för fisket i ett ytterst känsligt och värdefullt område. I dessa synpunkter har kammarkollegiet instämt. Även Sveriges fiskares riksförbund, Greenpeace, Svenska naturskyddsföreningen m.fl. har i skrivelser till SGU krävt att ansökan skall avslås.
SGU tillstyrker att bolagens tillstånd till prospektering efter olja och gas förlängs med ytterligare tre år samt att tillståndet utvidgas till att också gälla rätt till borrning. Även om importen av olja till Sverige har minskat kraftigt är oljebehovet fortfarande stort. En möjlighet att utnyttja inhemska tillgångar måste enligt SGU betraktas som synnerligen tilltalande. Etablering av en oljeverksamhet i området skulle vidare, framhålls det, vara av stor betydelse för bl.a. sysselsättningen på Gotland. För att en rimlig avvägning skall kunna göras mellan de intressen som står i konflikt med varandra i ärendet krävs kännedom om tyngden av resp. intresse. Därför bör provborrningar tillåtas, anser SGU. Först därefter kan ställning tas till vilket intresse som väger tyngst eller om en kompromiss därvidlag är möjlig.
Helsingforskonventionen
Sverige och övriga Östersjöstater undertecknade år 1974 i Helsingfors konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö -- den s.k. Helsingforskonventionen. År 1980 trädde konventionen i kraft sedan den hade ratificerats av de berörda staterna. Konventionen omfattar Östersjön, Bottniska viken, Finska viken, Öresund, Stora och Lilla Bält samt Kattegatt upp till en linje mellan Skagen och Göteborg. Syftet med konventionen är att alla former av havsföroreningar i Östersjöområdet skall förhindras. Det gäller utsläpp från landbaserade källor, utsläpp från fartyg, atmosfäriskt nedfall, dumpning samt föroreningar som orsakas av att havsbottnen utforskas och/eller exploateras. De fördragsslutande parterna har i konventionen åtagit sig bl.a. (artikel 10) att vidta alla lämpliga åtgärder för att förhindra sådan förorening av Östersjöområdets marina miljö som orsakas av utforskning av eller utvinning från resp. stats del av havsbottnen eller av annan därmed sammanhängande verksamhet. Arbetet kring konventionen leds av den s.k. Helsingforskommissionen (HELCOM). Närmare preciseringar av vad de olika staterna bör göra för att förhindra vissa föroreningar finns angivna i de rekommendationer som HELCOM beslutar om. År 1988 antog HELCOM en rekommendation om vad som bör iakttas vid utforskning av eller utvinning från havsbottnen (rekommendation 9/5). Där stadgas bl.a. att en miljökonsekvensutredning skall genomföras innan borrningar påbörjas. Utredningen skall avse borrområdet och omfatta kemiska undersökningar av vatten och bottensediment samt undersökningar av flora och fauna. Efter avslutad borrning och under utvinningsfasen skall undersökningarna upprepas. Vidare anges i rekommendationen förbud mot vissa utsläpp av borrvätskor, förbud mot användning av dieseloljebaserade borrvätskor och förbud mot utsläpp av vatten som innehåller 15 mg olja per liter eller mer. Det sägs också att sjö- och flygtrafiken till och från plattformar skall regleras så att djurlivet inte störs. Detaljerade uppgifter om pågående offshore-verksamheter skall årligen lämnas in till HELCOM, som sedan vidarebefordrar informationen till övriga konventionsstater.
År 1989 antogs en rekommendation om de åtgärder som bör vidtas för att minimera föroreningar från offshore-anläggningar (rekommendation 10/10). Enligt denna skall staterna innan anläggningarna tas i drift upprätta planer för hur sådana föroreningar skall bekämpas. I rekommendationen anges också de krav som utrustningarna för mekanisk och kemisk bekämpning av oljeföroreningar skall uppfylla.
Så snart en rekommendation har antagits av HELCOM åligger det konventionsstaterna att påbörja arbetet med att införa bestämmelserna i rekommendationen. Under senare år har vissa internationella konferenser på miljöområdet anslutit sig till den s.k. försiktighetsprincipen. Så har gjorts bl.a. vid Nordiska rådets havsmiljökonferens hösten 1989 och vid den s.k. Östersjökonferensen i Ronneby hösten 1990. Försiktighetsprincipen innebär att t.ex. utsläpp i haven inte skall tillåtas om utsläppet tros orsaka skadliga miljöeffekter. Även om det sålunda saknas direkta vetenskapliga belägg för de skadliga effekterna skall utsläppen inte tillåtas.
För närvarande pågår en översyn av Helsingforskonventionen. Enligt uppgift från miljödepartementet är detta översynsarbete inriktat bl.a. på att försiktighetsprincipen skall införas i konventionen.
Svar på fråga i riksdagen
Miljöminister Birgitta Dahl besvarade i januari 1990 (RD 1989/90:51 s.29) en fråga (1989/90:289) av Åsa Domeij (mp) om förbud mot oljeutvinning i Östersjön. Frågeställaren önskade besked om när regeringen avsåg att återkomma till riksdagen med lagförslag som innebar att Sverige bättre uppfyllde sina internationella förpliktelser när det gällde oljeutvinning i Östersjön. I svaret anförde statsrådet bl.a.:
För prospektering och utvinning av olja till havs krävs tillstånd enligt kontinentalsockellagen och i fråga om svenskt sjöterritorium miljöskyddslagen. Det är länsstyrelsen som avgör om tillstånd skall lämnas enligt miljöskyddslagen och som efter prövning fastställer villkoren för verksamheten. Regeringen prövar frågor om tillstånd enligt kontinentalsockellagen.
För tillstånd till utvinning eller provborrning utanför Sveriges sjöterritorium gäller endast kontinentalsockellagen.
När regeringen lämnar ett tillstånd enligt den lagen kan vid tillståndet fogas föreskrifter som är påkallade för att förebygga vattenförorening eller från andra allmänna synpunkter. Detta innebär bl.a. att föreskrifter om miljöskyddsåtgärder och andra försiktighetsmått kan meddelas i samband med att tillstånd lämnas. Jag vill understryka att regeringen ser med stort allvar på denna prövning och självfallet alltid föreskriver sådana åtgärder som behövs för att skydda miljön.
Vad så angår de folkrättsliga förpliktelser Sverige påtagit sig genom den s.k. Östersjökonventionen framgår av 5 § miljöskyddslagen liksom av regeringens beslut i samband med att tillstånd lämnas enligt kontinentalsockellagen på vilket sätt konventionens krav skall iakttas.
Miljöhänsynen framgår inte särskilt klart av kontinentalsockellagen, fortsatte statsrådet. Detta beror, framhöll hon, på att lagen är 25 år gammal och att det vid lagens tillkomst var en vanlig lagstiftningsteknik att använda uttryck som "hänsyn till allmänt intresse" eller "allmän synpunkt" när man avsåg miljövårdsfrågor. Härefter anfördes:
En särskild arbetsgrupp i regeringskansliet utreder för närvarande konsekvenserna av att inrätta en svensk ekonomisk zon i havsområdet utanför territorialgränsen. I arbetsgruppens uppgifter ingår att presentera förslag som beaktar hänsynen till havsområdenas marina miljö. Arbetsgruppen beräknas presentera sitt arbete om en svensk ekonomisk zon under våren 1990. Regeringen kommer självfallet att föreslå de lagändringar som bedöms nödvändiga från miljöskyddssynpunkt.
Jag vill också erinra om att frågor som gäller skyddet av den marina miljön skall tas upp i den pågående översynen av miljöskyddslagstiftningen.
Tidigare riksdagsbehandling
Riksdagen tog senast våren 1990 ställning till motioner (mp) med krav på ett stopp för oljeprospektering och oljeutvinning i Östersjön. På förslag av utskottet (1989/90:NU32) avslogs motionerna. Utskottet fann det önskvärt att det klargörs vilka fyndigheter av olika slag som finns på den svenska kontinentalsockeln men betonade samtidigt riskerna från miljösynpunkt med oljeprospektering i Östersjön. Prospektering efter olja i detta hav kan, sade utskottet, tillåtas endast under förutsättning att den är förenad med höga miljökrav och strikta säkerhetsbestämmelser. Motionerna följdes upp i en reservation (vpk, mp).
Vid detta tillfälle behandlades även en motion (mp) i vilken det begärdes en sådan ändring i kontinentalsockellagen att prövning enligt miljöskyddslagen skulle ske vid tillståndsprövning för oljeborrning på hela kontinentalsockelområdet och inte som för närvarande bara på svenskt sjöterritorium. Motionen avstyrktes av utskottet med hänvisning till en inom regeringskansliet pågående utredning om inrättande av en svensk ekonomisk zon (se följande avsnitt). En reservation (vpk, mp) avgavs till förmån för motionen.
Förslag om svensk ekonomisk zon
En arbetsgrupp inom regeringskansliet har utrett frågan om inrättande av en svensk ekonomisk zon. Gruppen föreslår i rapporten (Ds 1990:41) Sveriges ekonomiska zon, som presenterades sommaren 1990, att en sådan zon skall inrättas.
En ekonomisk zon skulle sträcka sig längre ut än territorialgränsen. Inrättandet av en ekonomisk zon skulle medföra utökad svensk jurisdiktion i fråga om bl.a. miljöskydd, forskning och resursutnyttjande beträffande den utökade suveränitetszonen. Rättigheterna till fiske och till utvinning på kontinentalsockeln skulle emellertid inte förändras.
I rapporten har arbetsgruppen också tagit upp frågan om miljöskyddslagens tillämplighet vid verksamhet på kontinentalsockeln utanför territorialgränsen. Gruppen anser att lagstiftningen bör kompletteras med bestämmelser om att miljöskyddets intressen skall beaktas vid tillståndsprövning rörande också denna del av kontinentalsockeln. Av lagtekniska skäl föreslås att kompletteringen skall införas i kontinentalsockellagen (4§). Enligt förslaget skall miljöskyddets intressen beaktas vid all verksamhet som bedrivs med stöd av tillstånd enligt denna lag.
Arbetsgruppens rapport har remissbehandlats och bereds för närvarande inom regeringskansliet.
Utskottet
Efter gränsförhandlingar mellan Sverige och Danmark år 1985 kom vissa delar av Kattegatt att överföras i svensk ägo. I det aktuella området har danska företag sedan länge bedrivit sandsugning. År 1986 beviljade regeringen tillstånd enligt lagen (1966:314) om kontinentalsockeln (kontinentalsockellagen) till fem danska företag att utvinna sand m.m. i området (se s.6). Dessa tillstånd har nyligen löpt ut. Två ansökningar om tillstånd till fortsatt sandutvinning prövas för närvarande av regeringen. Sveriges geologiska undersökning (SGU) har i september 1991 yttrat sig till regeringen över ansökningarna. SGU har i sin tur inhämtat yttranden från olika myndigheter och kommuner. Enligt SGU bör fortsatt utvinning av sand i området tillåtas. SGU anser att exploatering av sandområdet kan förenas med intresset av att fisket och naturvården värnas. Flera remissinstanser har en motsatt uppfattning.
I motionerna 1990/91:N230 (m) och 1990/91:N293 (m) krävs att riksdagen skall göra uttalanden till regeringen om sandutvinningen i Kattegatt. Denna har orsakat stora skador, anförs det i den förra motionen. Omfattningen av skadorna och möjligheten att återställa dessa borde undersökas. Enligt motionärerna bör inga nya tillstånd till sandutvinning ges. Det riksdagsuttalande som begärs i den senare motionen skulle gå ut på att sandsugning skall underställas strängare miljökrav och att miljökonsekvensbedömningar skall upprättas vid prövning av tillstånd till bl.a. sandutvinning.
År 1987 behandlade riksdagen en liknande motion (m) om sandutvinning i Kattegatt. På förslag av näringsutskottet avslogs motionen. Utskottet (NU 1987/88:4) erinrade bl.a. om att det är regeringen -- och inte riksdagen -- som handlägger enskilda tillståndsärenden. Med samma motivering avslog riksdagen år 1990 (1989/90:NU33) en motion (m) med syfte att pågående sandutvinning i Öresund skulle stoppas.
Utskottet vill nu ånyo framhålla att riksdagen inte kan ingripa i enskilda tillståndsärenden på sätt som har begärts i motion 1990/91:N230 (m). Det är regeringen som har att göra en avvägning mellan de motstående intressen som i det aktuella fallet uppenbarligen föreligger. Enligt tidigare beslut av riksdagen kommer, som framgår av den inledande redovisningen (s.6), det fr.o.m. den 1 juli 1992 att föreskrivas att miljökonsekvensbeskrivningar normalt skall upprättas vid ansökningar om tillstånd enligt kontinentalsockellagen. Kravet i motion 1990/91:N293 (m) på att bedömningar av miljökonsekvenserna skall ingå i underlaget vid prövning av tillstånd till bl.a. sandutvinning kommer sålunda att tillgodoses fr.o.m. nämnda tidpunkt. Med det sagda avstyrks motionerna 1990/91:N230 (m) och 1990/91:N293 (m), den senare i här berörd del.
Frågan om oljeutvinning i främst Östersjön har tagits upp i tolv motioner. Ett förbud mot prospektering efter och utvinning av olja i Östersjön skulle införas enligt krav i nio av dessa motioner, nämligen motionerna 1990/91:N53 (v), 1990/91:N448 (v), 1990/91:N46 (mp), 1990/91:N47 (mp), 1990/91:N57 (mp), 1990/91:N340 (mp), 1990/91:N361 (mp), 1990/91:N364 (mp) och 1990/91:N365 (mp). I motiveringen, som mera utförligt redovisas i det föregående (s.3), anförs främst miljöskäl. Östersjön är redan drabbad av miljöskador och tål inga ytterligare påfrestningar, säger motionärerna. Som ett ytterligare motiv anges i motion 1990/91:N340 (mp) att förbränningen av fossila bränslen måste minskas av hänsyn till den s.k. växthuseffekten. Sverige borde därför, enligt ett annat yrkande i denna motion, verka för tillkomsten av en internationell konvention som förbjuder öppnande av nya oljekällor till havs.
På motsvarande sätt som vid sandsugningsprojekt skulle enligt kravet i motion 1990/91:N293 (m) miljökonsekvensbeskrivningar upprättas vid prövning av tillstånd till utvinning av olja. Höga krav på säkerhet måste ställas för att oljeutvinning skall tillåtas, anser motionärerna. I motion 1990/91:N363 (fp) begärs att de risker, särskilt med avseende på fiskerinäringen, som en framtida utvinning av olja och gas i Kattegatt och Skagerrak är förenad med skall analyseras. En oljekatastrof i Skagerrak skulle troligen slå ut det marina livet för flera år framåt, hävdas det. Motion 1990/91:N51 (c), slutligen, går ut på att de internationella åtaganden som Sverige har gjort på miljöområdet skall iakttas vid tillståndsprövningar rörande oljeutvinning i Östersjön. Därvid borde även, anförs det, den s.k. försiktighetsprincipen tillämpas. Även om det saknas vetenskapliga belägg skall enligt denna princip t.ex. utsläpp i haven som tros orsaka skadliga effekter inte tillåtas.
Med utgångspunkt i den s.k. Helsingforskonventionen (se s.10) arbetar Sverige tillsammans med övriga Östersjöstater för en förbättrad miljö i Östersjön. Enligt konventionen åtar sig varje stat att vidta alla lämpliga åtgärder för att föroreningar av Östersjöområdets marina miljö som orsakas av utforskning av eller utvinning från resp. stats del av havsbottnen skall förhindras. År 1988 antogs en rekommendation om krav som bör uppställas vid offshore-verksamhet, och år 1989 antogs en rekommendation om de beredskapsåtgärder som bör vidtas i samband därmed.
Som framgår av ett inledande avsnitt (s.9) meddelade regeringen under år 1988 fem tillstånd -- enligt kontinentalsockellagen -- till prospektering efter olja och gas i Östersjön eller dess närhet. Ett av dessa tillstånd har förlängts att gälla till utgången av år 1993, dock endast beträffande ett av de fyra delområden som det ursprungliga tillståndet omfattade. En ansökan om en förlängning av ett av de andra tillstånden prövas för närvarande av regeringen. Enligt ansökan skulle tillståndet i fortsättningen även omfatta möjlighet till provborrning. SGU har i juni 1991 yttrat sig i ärendet. SGU tillstyrker att tillståndet förlängs samt utvidgas till att också gälla rätt till provborrning. En möjlighet att utnyttja inhemska oljetillgångar måste enligt SGU betraktas som synnerligen tilltalande. För att en rimlig avvägning skall kunna göras mellan de motstående intressena i ärendet krävs, anser SGU, kännedom om de tänkbara oljefyndigheterna. Därför borde provborrningar tillåtas. Fiskeristyrelsen (numera fiskeriverket) har avstyrkt ansökan med hänvisning till att det aktuella området i Östersjön är ett viktigt fångstområde för yrkesfisket.
Riksdagen har senast våren 1990 på förslag av utskottet avslagit motioner (mp) med krav på förbud mot oljeutvinning i Östersjön. Utskottet (1989/90:NU32) fann det önskvärt att det klargörs vilka fyndigheter av olika slag som finns på den svenska kontinentalsockeln men betonade samtidigt riskerna från miljösynpunkt med oljeprospektering i Östersjön. Prospektering efter olja i detta hav kunde därför, sade utskottet, tillåtas endast under förutsättning att den är förenad med höga miljökrav och strikta säkerhetsbestämmelser. Motionerna följdes upp i en reservation (vpk, mp).
Utskottet finner inte nu skäl till annat ställningstagande i frågan om prospektering efter och utvinning av olja i Östersjön. Beträffande kravet i motion 1990/91:N293 (m) angående miljökonsekvensbeskrivningar erinrar utskottet om att det, som tidigare nämnts, fr.o.m. den 1 juli 1992 kommer att föreskrivas att sådana beskrivningar skall upprättas vid ansökningar om tillstånd enligt kontinentalsockellagen. Utskottet förutsätter vidare att regeringen beaktar de rekommendationer som antas inom ramen för Helsingforskonventionen. Som har beskrivits i det föregående (s.11) pågår för närvarande en översyn av Helsingforskonventionen med syfte bl.a. att försiktighetsprincipen skall föras in i konventionen.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet de nu behandlade motionerna såvitt här är i fråga.
Förutom tillstånd enligt kontinentalsockellagen krävs för provborrning efter och utvinning av olja eller naturgas tillstånd även enligt miljöskyddslagen (1966:387) när det rör sig om svenskt sjöterritorium. En ansökan om tillstånd enligt den senare lagen prövas av länsstyrelsen. I frågan om t.ex. en anläggning för provborrning efter olja skall få inrättas på den del av kontinentalsockeln som ligger utanför territorialgränsen gäller alltså inte miljöskyddslagen. Om en anläggning redan finns gäller dock -- enligt en bestämmelse i kontinentalsockellagen -- miljöskyddslagen även utanför svenskt sjöterritorium.
I motion 1990/91:N339 (mp) begärs att kontinentalsockellagen skall ändras så att miljöskyddslagen blir gällande vid prövning av tillstånd till inrättande av anläggning utanför territorialgränsen. Motionärerna yrkar också på att koncessionsnämnden för miljöskydd skall bli tillståndsprövande myndighet. Liknande krav har framförts i motion 1990/91:N57 (mp). I båda motionerna förordas emellertid i första hand att ett förbud mot oljeutvinning i Östersjön skall införas.
En motion (mp) av samma innebörd som de två nu aktuella avslogs våren 1990 på förslag av utskottet. Därvid erinrade utskottet (1989/90:NU32) om att en särskild arbetsgrupp inom regeringskansliet hade tillsatts för att utreda konsekvenserna av inrättandet av en svensk ekonomisk zon och att det i gruppens uppgifter ingick att utarbeta förslag som beaktar hänsynen till havsområdets marina miljö. Motionen fick stöd i en reservation (vpk, mp).
Arbetsgruppen har, som nämnts i den inledande redovisningen (s.13), sommaren 1990 i en rapport presenterat resultatet av sitt arbete. Gruppen har tagit upp den fråga som motionärerna berör. I rapporten föreslås en ändring i kontinentalsockellagen av innebörd att miljöskyddets intressen skall beaktas vid tillståndsprövning rörande all verksamhet som bedrivs med stöd av kontinentalsockellagen och sålunda även den verksamhet som utövas på den del av kontinentalsockeln som ligger utanför territorialgränsen. Rapporten bereds för närvarande inom regeringskansliet.
Något initiativ av riksdagen i frågan är därmed enligt utskottets mening inte erforderligt. De här berörda motionsyrkandena avstyrks alltså.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande utvinning av sand i Kattegatt att riksdagen avslår motion 1990/91:N230 och motion 1990/91:N293 i ifrågavarande del,
2. beträffande utvinning av olja i Östersjön, m.m. att riksdagen avslår motion 1990/91:N46 yrkande 2, motion 1990/91:N47 yrkande 3, motionerna 1990/91:N51 och 1990/91:N53, motion 1990/91:N57 yrkande 1, motion 1990/91:N293 i ifrågavarande del, motionerna 1990/91:N340, 1990/91:N361, 1990/91:N363, 1990/91:N364 och 1990/91:N365 och motion 1990/91:N448 yrkande 2, men. (v)
3. beträffande tillståndsplikt för oljeborrning, m.m. att riksdagen avslår motion 1990/91:N57 yrkande 2 och motion 1990/91:N339.
Stockholm den 5 november 1991
På näringsutskottets vägnar
Rolf Dahlberg
I beslutet har deltagit: Rolf Dahlberg (m), Anita Gradin (s), Per-Richard Molén (m), Axel Andersson (s), Hadar Cars (fp), Birgitta Johansson (s), Kjell Ericsson (c), Bo Finnkvist (s), Karin Falkmer (m), Göran Hägglund (kds), Bengt Dalström (nyd), Mats Lindberg (s), Jan Backman (m), Bo Bernhardsson (s) och Anita Modin (s).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Rolf L Nilson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet, vilket inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Rolf L Nilson (v) anför:
Enligt min mening bör ett förbud mot prospektering efter och utvinning av olja i Östersjön införas i enlighet med vad som krävs i bl.a. motionerna 1990/91:N53 (v) och 1990/91:N448 (v). Östersjön är så drabbad av miljöskador att den inte tål ytterligare påfrestningar. Även om omfattande säkerhetskrav uppställs är både prospektering och framför allt utvinning förenad med stora miljörisker. Allvarliga skadeverkningar på växt- och djurliv kan befaras. Risk finns att fisket i Östersjön kommer att slås ut. En oljeutvinning i Östersjön skulle vidare motverka övergången från olja till inhemska och förnybara energikällor. Det är angeläget att oljeförbrukningen minskas både i Sverige och globalt.
Jag anser alltså att prospektering efter och utvinning av olja, liksom även av gas, inte bör tillåtas i Östersjön. Regeringen bör enligt min mening återkomma till riksdagen med förslag till erforderliga lagändringar med detta syfte såvitt gäller den svenska delen av Östersjön. Innan dessa lagändringar har trätt i kraft bör regeringen inte lämna nya tillstånd till borrning efter olja eller gas.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande utvinning av olja i Östersjön, m.m. att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N53, motion 1990/91:N57 yrkande 1, motion 1990/91:N340 yrkandena 1 och 3, motion 1990/91:N361 yrkande 2, motion 1990/91:N364 yrkande 2, motion 1990/91:N365 yrkande 2 och motion 1990/91:N448 yrkande 2, med anledning av motion 1990/91:N46 yrkande 2, motion 1990/91:N47 yrkande 3, motion 1990/91:N340 yrkande 2, motion 1990/91:N361 yrkande 1, motion 1990/91:N363, motion 1990/91:N364 yrkande 1 och motion 1990/91:N365 yrkande 1 och med avslag på motion 1990/91:N51 och motion 1990/91:N293 i ifrågavarande del som sin mening ger regeringen till känna vad som i det föregående har anförts i denna del.