Utrikesutskottets betänkande i anledning av motioner om internationella åtgärder på miljövårdens område (Betänkande 1972:UU10 Utrikesutskottet)

Utrikesutskottets betänkande nr 10 år 1972

UU 1972:10

Nr 10

Utrikesutskottets betänkande i anledning av motioner om internationella
åtgärder på miljövårdens område.

Motionerna

I motionen 1972:145 av herr Helén m. fl. (fp), punkterna a, b, c och f,
hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit som sin mening ger till känna
att Sverige inom FN och andra internationella organ bör verka för

att en-internationell miljövårdsfond upprättas,

att internationella normer för farliga kemiska ämnen uppställs,

att internationella avtal träffas för att förhindra att företag genom hot
om etablering i annat land tilltvingar sig oskäliga rättigheter att förorena,
samt

att förberedelser påbörjas för upprättandet av en internationell
miljörätt.

Utskottet har tidigare behandlat motionen 1972:145, punkterna d, e
och g (UU 1972:5, UU 1972:6, punkt 8).

I motionen 1972:933 av herr Fälldin m. fl. (c) hemställs att riksdagen
hos Kungl. Majit anhåller att frågan om internationella miljövårdsåtgärder
aktualiseras i Förenta nationerna, varvid behovet av forskning, upprättande
av konventioner och organiserandet av ett miljövårdens säkerhetsråd
beaktas.

Utskottet

Motionerna aktualiserar frågor avseende forskning, internationella
överenskommelser och institutioner på den internationella miljövårdens
område.

Utskottet erinrar om att frågor rörande internationellt samarbete på
nämnda område kommer att diskuteras vid 1972 års FN-konferens om
den mänskliga miljön, vilken skall äga rum i Stockholm den 5 — 16 juni
1972.

Initiativet till denna konferens togs 1968 av Sverige, som i FNs
generalförsamling föreslog att frågan om en miljökonferens skulle tas upp
på dagordningen. Förslaget antogs enhälligt av församlingen. I dess
resolution sägs bl. a. att konferensens huvudsakliga syfte skall vara att
uppmuntra och ge riktlinjer för konkreta åtgärder av regeringar och
internationella organisationer avsedda att skydda och förbättra den
mänskliga miljön samt råda bot på och förhindra dess förstöring. Av
särskild betydelse sägs vara att möjliggöra för u-länderna att förebygga
uppkomsten av miljöproblem.

Konferensen kommer att hållas på regeringsnivå med deltagande av

1 Riksdagen 1972. 9 sami. Nr 10

UU 1972:10

observatörer för mellanstatliga och icke-statliga organisationer.

Huvudansvaret för att förbereda och organisera konferensen har ålegat
dess generalsekreterare och en särskild kommitté på 27 stater, däribland
Sverige. I förberedelsearbetet har ingått att medlemsländerna skulle
sammanställa nationalrapporter avseende bl. a. sina egna miljöproblem.

Konferensen kommer, på grundval av den av generalsekreteraren
framlagda dokumentationen, att behandla följande problemområden.

1. Bebyggelse- och boendemiljö

2. Miljöaspekter på naturresursernas utnyttjande

3. Identifiering och kontroll av föroreningar av vidsträckt internationell
betydelse

4. Miljöproblematikens sociala, kulturella, utbildnings- och informationsaspekter 5.

Utveckling och miljövård

6. De organisatoriska konsekvenserna av förslag till åtgärder mot
miljöförstöringen

Konferensen väntas bl. a. anta en deklaration om den mänskliga miljön.
Det förslag till en sådan deklaration som nu föreligger är en mödosamt
utarbetad kompromiss. Ett av huvudproblemen har varit u-ländernas
önskemål att i deklarationen få så långtgående skrivningar som möjligt
avseende de fattiga ländernas behov av ytterligare bistånd.

En dylik deklaration medför inga folkrättsliga förpliktelser. Dess
innebörd är att däri formuleras en etisk grundsyn på staternas plikt att
värna om en livsduglig miljö samt på deras internationella ansvar för
effekterna av miljöförstörande handlingar.

Förhoppningen har varit att konferensen skulle kunna anta flera
konventioner. Förberedelsearbetet har visat att troligen endast en
konvention, avseende dumpning i havet av giftiga substanser, kommer att
kunna framläggas vid konferensen.

På konferensens dagordning står ett förslag till en internationell
miljöpolitisk handlingsplan. Mot bakgrund av kortfattade problembeskrivningar
av de olika sakområdena har sekretariatet sålunda utarbetat
förslag till rekommendationer rörande nationella och internationella
åtgärder. Rekommendationerna täcker de flesta problem som diskuterats
i den internationella miljödebatten under senare år.

Under förberedelserna till konferensen har vissa u-länder ifrågasatt
huruvida konferensen tar hänsyn till situationen i den tredje världen.
Detta är bakgrunden till att en av konferensens dagordningspunkter
särskilt avser utveckling och miljövård. Inställningen hos u-länderna till
konferensen har efter hand förändrats — deras uppslutning kring
konferensen ifrågasätts inte längre. De erkänner i allt större utsträckning
miljöfrågans relevans för en optimal planering av utvecklingen. Vid
konferensen väntas intresset från u-landsdelegationerna i första hand
knytas till konsekvenserna för de internationella handelsförbindelserna av
en striktare miljöpolitik samt till möjligheterna att med hänvisning till
miljöfrågan erhålla ökat bistånd.

Huvudparten av de internationella miljövårdsåtgärder som föreslås

UU 1972:10

kommer att kunna utföras inom ramen för redan existerande organisationers
verksamhet. Redan på ett tidigt stadium under förberedelsearbetet
har fastslagits att ett nytt fackorgan inte bör tillskapas för verksamheten
på miljöområdet. Arbetet med att samordna de internationella insatserna
och att utforma en sammanhängande global miljöpolitik måste dock
ledas av ett särskilt mellanstatligt organ med representation på regeringsnivå.
Huvuduppgifterna för detta organ har angetts vara att

— identifiera och analysera globala miljökrav

— fungera som ett miljöpolitiskt forum för en dialog på hög nivå mellan
staterna

— göra prioriteringar av de mest angelägna internationella miljöproblemen —

aktivt samordna det internationella arbetet med miljöproblemen och
därmed också medverka till att relevanta miljöproblem ges en lämplig
internationell förankring på global, regional eller subregional nivå. I
förekommande fall skall även samordningen kunna ske genom
organisationer utanför FN-systemets krets.

— ta initiativ till studier av problem som är otillräckligt belysta

— ta initiativ till internationella överenskommelser.

Den institutionella ramen för det fortsatta internationella samarbetet
på miljövårdsområdet kräver även ett sytem för förhindrande av och
lösning av internationella tvister i miljövårdsfrågor. 1 konferensdokumentationen
erinras om de grundläggande bestämmelserna i FN-stadgans
artikel 33 beträffande fredlig lösning av tvister. Redan nu står internationella
fora till förfogande för dessa ändamål. Det förutsätts vidare att
internationella avtal rörande miljövårdsfrågor kommer att innehålla
särskilda bestämmelser om lösning av tvister beträffande avtalens
tolkning. Enligt förslagen i konferensdokumentationen bör talan i dylika
fall kunna föras inför det tdltänkta mellansfatliga miljövårdsorganet
förutom inför andra lämpliga mellanstatliga fora.

Den svenska nationalrapporten innehåller bl. a. en summering av
ämnesområden som enligt svensk uppfattning bör tas upp till behandling.
För flertalet av dessa frågor, sägs det i nationalrapporten, blir det
omöjligt att gå till handling i form av konventioner eller rekommendationer,
om ej en nära internationell samverkan skapas på alla plan.
Nationellt förberedelsearbete måste utgöra grunden för fruktbärande
internationellt samarbete. Bästa möjliga samverkan mellan de internationella
organisationer, som deltar i miljövårdsarbetet, är av stor betydelse.
Nödvändigheten av att miljövårdsansträngningarna bygger på medverkan
av olika vetenskapsgrenar och administrativa enheter bör beaktas när nya
former för samarbetet utarbetas. Enligt den svenska regeringens uppfattning
bör hänsynstagande till miljöfrågorna ingå i de internationella
biståndsprogrammen för att riskerna för biverkningar i form av sociala,
medicinska och ekologiska skador skall bli minsta möjliga.

I nationalrapporten framhålls att olika regeringar upprepade gånger
har betonat den handlingsinriktade karaktären hos 1972 års konferens.
Förhoppningsvis skall beslut i de mest väsentliga frågorna kunna fattas

UU 1972:10

vid konferensen eller som en direkt följd av dess arbete. 1 nationalrapporten
framläggs synpunkter angående önskvärda åtgärder på internationell
nivå för att komma till rätta med miljöförstöringen. Synpunkterna, som
anknyter till konferensens huvudämnesområden (människans bebyggelsemiljö,
naturresursernas rationella utnyttjande samt föroreningar och
störningar), är så utformade att de kan vara utgångspunkter för
konventioner eller rekommendationer.

Med tanke på ovannämnda motionsyrkanden tilldrar sig bl. a. nationalrapportens
förslag under rubriken ”Föroreningar och störningar”
särskilt intresse. I rapporten föreslås:

— FN bör upprätta en informationscentral med omedelbar uppgift att
samordna pågående observationer (monitoring) av föroreningen av
luft, vatten, marken och de levande organismerna samt med målet att
bedöma dessa resultat med avseende på den världsvida föroreningssituationens
skadliga följder. Informationscentralen bör pröva möjligheten
av att samordna de lokala mätningarna och observationerna till
ett mätstationsnät med rollen att vara ett vamingssystem för
förändringar av betydelse i den globala föroreningssituationen.

— Konvention: De enskilda länderna understödjer denna informationscentral
för spridning av kunskap samt deltager — för att på kortaste
tid förverkliga det globala målet — genom egna nationella insatser till
det världsomfattande stationsnät, som kan komma till stånd.

— Ökad forskning rörande metoder för att utvärdera samverkan och
sambanden mellan faktorer, som vållar genetiska förändringar, cancer
och fosterskador. Bedömning på globalt plan av epidemiologiska
uppgifter skulle göra det möjligt att snabbt taga ställning till små
förändringar i sjukdomspanoramat.

— Konvention: Alla utsläpp av olja till havs förbjuds.

— Konvention: Utsläpp och dumpning av radioaktiva, giftiga eller andra
farliga substanser till havs förbjuds.

— Konvention: Ett effektivt, internationellt regelsystem upprättas för
hela problemet rörande transport, lagring och slutligt omhändertagande
av giftämnen.

— Spridning och användning av bekämpningsmedel, som står emot
nedbrytning, av tungmetaller och andra miljöfarliga medel begränsas
och tillverkningen kontrolleras.

— Utsläppen av luftföroreningar, bl. a. svaveldioxid, begränsas. Särskild
uppmärksamhet ägnas förorening till följd av luftfart i stratosfären.

— Länder på jämförlig utvecklingsnivå lägger upp gemensamma system
av bestämmelser och gränsvärden för föroreningsutsläpp.

— Internationella bestämmelser dras upp för tillåtligt buller från maskiner,
arbetsredskap och transportfordon, även överljudsflyg.

— Utsläpp av avgaser från motorfordon bör avsevärt nedbringas och
användningen av blyhaltig bensin förbjudas.

— Ökning och internationell samordning av miljövårdsforskningen, liksom
stöd åt utvecklandet av alternativa metoder, även mera miljövänlig
planläggning.

UU 1972:10

Från svensk sida har uttalats stöd för tanken på upprättandet av en
mellanstatlig miljökommitté. Enligt svensk uppfattning bör kommittén
utses av och lyda under Förenta nationernas generalförsamling. Sammanträden
med kommittén bör äga rum årligen. Kommittén måste betjänas
av ett sekretariat som även kommer att ha en viktig funktion för att
löpande svara för samordningen av det internationella arbetet på
miljöområdet, inom och utom FN-systemet, verkställa beslut av kommittén
och få till stånd den nödvändiga utvärderingen av vetenskapliga
resultat för den mellanstatliga kommitténs räkning. Sekretariatet bör
också få det administrativa ansvaret för att nya studier genomförs och för
att mätningar av miljöförändringar görs i sådan omfattning att regeringarna
och den mellanstatliga kommittén får ett tillräckligt beslutsunderlag.
Samarbetet med den vetenskapliga världen bör vara nära och intensivt.

Enligt svensk uppfattning är upprättandet av en internationell
miljöfond nödvändigt för att den mellanstatliga kommittén och dess
sekretariat skall nå uppställda politiska målsättningar för internationella
miljöprogram. Sverige har framhållit att miljöfonden ej är avsedd att
bekosta nationella miljövårdsinsatser. Fonden skall endast användas för
internationella miljöprojekt. Kapitalet bör tillskjutas som frivilliga bidrag
från intresserade medlemsstater i FN. Fonden är enligt svensk uppfattning
ej avsedd att användas för att bekosta redan pågående verksamhet
inom FN :s fackorgan eller inom andra internationella organisationer. Den
skall användas för att initiera nya prioriterade studier, för vilka medel ej
kan förväntas bli tillgängliga på annat sätt.

Av den redogörelse som här lämnats framgår att de frågor som tas upp
i motionerna 1972:145 och 1972:933 ingåri det stora komplex av frågor
som kommer att diskuteras vid den förestående miljökonferensen i
Stockholm.

Motionsyrkandena ligger i linje med de ståndpunkter som regeringen
intagit i samband med konferensens förberedande.

Sålunda berör flera av de i redogörelsen nämnda förslagen överenskommelser
av den art som måste komma till stånd för att man i enlighet
med vad som förordas i motionen 1972:145 skall kunna träffa
internationella avtal som förhindrar att företag genom hot eller påtryckningar
om etablering i annat land tilltvingar sig oskäliga rättigheter att
förorena. Utskottet förutsätter därför att man från svensk sida i berörda
internationella organ aktivt verkar för att bidra till lösningar av dessa
problem med särskilt hänsynstagande till u-länderna.

I motionen 1972:145 understryks vidare bl. a. angelägenheten av att
det tillskapas ett juridiskt maskineri för att hantera frågor avseende
individens rätt till ersättning för skada som förorsakats genom miljöfarliga
åtgärder i annat land.

Utskottet erinrar om att möjligheter till ersättning i dessa fall
förutsätter internationella överenskommelser på miljövårdsområdet eller
en harmonisering av berörda staters lagstiftning. Möjligheter för enskilda
individer att föra talan mot annat lands myndighet behandlas inte i

UU 1972:10

konferensdokumentationen. Detta torde sammanhänga med att flertalet
stater i dag inte torde vara beredda att medge den enskilde individen rätt
att själv föra talan vid internationellt forum.

Enskilda individer, som tillfogats skada genom miljöfarlig verksamhet i
annat land, kan, i den mån de ej lyckats få ersättning genom att begagna
de klagomöjligheter som nationella rättssystem tillhandahåller, vända sig
till det egna landets myndigheter för att få sitt ärende upptaget på
officiell diplomatisk väg.

Utskottet uttrycker sin tillfredsställelse över att det initiativ som
Sverige tagit på det internationella miljösamarbetets område kunnat leda
till att en konferens kommer att äga rum inom kort.

Utskottet anser att fortsatta energiska insatser i det internationella
samarbetet på detta område bör ges hög prioritet i den svenska
utrikespolitiken.

Utskottet hemställer

att riksdagen anser motionen 1972:145, såvitt nu är i fråga, och
motionen 1972:933 besvarade med vad utskottet anfört.

Stockholm den 16 maj 1972

På utrikesutskottets vägnar
ARNE GEIJER

Närvarande: herrar Arne Geijer i Stockholm (s), Lange (s), Dahlén (fp),
fru Lewén-Eliasson (s), herrar Möller i Gävle (s), Bengtson i Jönköping
(c), Johansson i Jönköping (s), Wirmark (fp), Palm (s), Göransson (s),
Turesson (m), Hellström (s) och Korpås (c).

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1407 S Stockholm 1972