Utrikesutskottets betänkande i anledning av motion om utvidgning av folkrättens regler för krigföring

Betänkande 1973:UU9

Utrikesutskottets betänkande nr 9 år 1973

UU 1973:9

Nr 9

Utrikesutskottets betänkande i anledning av motion om utvidgning av
folkrättens regler för krigföring.

Motionen

I motionen 1973:99 av herr Hermansson m. fl. (vpk) föreslås ”att
riksdagen hos regeringen hemställer om att inom vederbörliga FN-organ
förorda en utvidgning av folkrättens regler för krigföring till att omfatta
de multinationella företagens delaktighet i krigsförbrytelser”.

Motionärerna hänvisar till att användningen av vissa vapen strider mot
de folkrättsliga reglerna för krigföring. Vidare lämnas uppgifter om vissa
amerikanska firmors tillverkning av stridsmedel. Motionärerna önskar få
till stånd en undersökning av de multinationella företagens verksamhet
och ställa den i den internationella offentlighetens rampljus. I motionen
citeras bl. a. uttalanden i amerikansk debatt av innebörd att det skulle
utgöra en varning för industrin överallt om den var tvungen att med
militärerna dela ansvaret för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.

Utskottet

Motionen 1973:99 berör frågan om möjligheten att kriminalisera den
tillverkning som multinationella företag bedriver av vapen och andra
stridsmedel, vilkas användning är folkrättsligt förbjuden.

Dessa frågor har särskilt uppmärksammats av olika ideella organisationer
i Förenta staterna, som bl. a. varit verksamma för att upplysa
allmänheten om förekomsten av kontrakt mellan amerikanska firmor och
krigsmakten om tillverkning av delar för bl. a. vissa särskilt grymma
anti-personella vapen. Av uppgifter som publicerats av dessa organisationer
framgår att ifrågavarande legotillverkning motsvarar endast en
mycket liten del av den årliga amerikanska försvarsbudgeten, ehuru ett
hundratal firmor är engagerade i verksamheten.

De internationella strävandena att begränsa krigets lidanden koncentreras
till förhandlingar om nedrustning och rustningsbegränsning, om
fastställande av förbud mot användningen av vissa vapen och stridsmetoder
samt om införande av internationella straffbestämmelser för brott
mot folkrätten i krig.

Här må erinras om att strävandena att åstadkomma förbud mot
tillverkning och innehav av vissa vapen och stridsmedel — huvudsakligen
ett arbetsområde för nedrustningsförhandlingarna — inte hittills lett till
genomgripande resultat.

Ett förbud mot tillverkning av kärnvapen och andra kärnladdningar

1 Riksdagen 1973. 9 sami. Nr 9

UU 1973:9

2

har införts genom 1968 års fördrag om förhindrande av spridning av
kärnvapen. Varje icke-kärnvapenstat, som är fördragspart, förbinder sig
sålunda att icke tillverka eller på annat sätt förvärva kärnvapen eller
andra kärnladdningar.

Produktionsförbud har också uppställts beträffande bakteriologiska
vapen. 1971 års konvention om biologiska stridsmedel föreskriver
sålunda bl. a. att konventionsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för
att förbjuda och förhindra utveckling, tillverkning och lagring av
biologiska vapen och toxiner inom vederbörande staters territorier, resp.
under deras jurisdiktion eller kontroll annorstädes. Konventionen träder i
kraft, när 22 stater, däribland Förenta staterna, Sovjetunionen och
Storbritannien, har deponerat sina ratifikationsinstrument. Hittills har 11
stater ratificerat konventionen, däribland de tre nämnda stormakterna.

Nedrustningskommissionen i Genéve har nu beslutat att ge prioritet åt
utarbetande av förbud mot tillverkning och lagring av kemiska vapen.
Sverige har verkat för att en effektiv konvention på detta område skall
komma till stånd. Den svenske delegaten i nedrustningskommissionen
framlade den 26 april 1973 på tio icke-paktanslutna medlemmars vägnar
ett dokument, som redogör för hur ett avtal enligt deras uppfattning bör
se ut. Dokumentet behandlar bl. a. mera detaljerat än som gjorts tidigare
frågan hur ett kontrollsystem kan byggas upp med en kombination av
nationell och internationell kontroll och med ett internationellt kontrollorgan.

I detta sammanhang kan vidare hänvisas till att FN :sgeneralsekreterare
på uppdrag av generalförsamlingen utarbetat en rapport rörande napalm
och andra brandvapen. Rapporten har nu cirkulerats till medlemsregeringarna
för deras synpunkter. Ärendet står på dagordningen för
generalförsamlingen hösten 1973. Från svensk sida har understrukits den
vikt som man fäster vid att medlemsregeringarna avger synpunkter på
rapporten för att därmed förse generalförsamlingen med en fast grundval
för ett beslut beträffande den fortsatta behandlingen av frågan rörande
begränsningar i tillverkning och lagring av napalm och andra brandvapen.

Resultaten av det internationella arbetet på nedrustningens område
har hittills inte på långt när motsvarat förväntningarna. Förhoppningen är
nu att bl. a. de amerikansk-sovjetiska förhandlingarna om begränsning av
strategiska vapen skall kunna förbättra förutsättningarna även för de
mera globalt inriktade nedrustningssträvandena.

Det internationella arbetet för att utvidga reglerna för humanisering av
krigföring, bl. a. införande av förbud mot användningen av vissa vapen
har avsatt flera resultat än nedrustningsarbetet. Det föreligger sålunda
enighet om vissa allmänna principer om de typer av vapen som inte får
användas, liksom om ett antal specifika förbud mot vissa vapen och
stridsmedel. Ett av skälen varför detta arbete varit mera framgångsrikt än
ansträngningarna att åstadkomma tillverkningsförbud torde vara att det
inte föreligger samma svårigheter att effektivt kontrollera förbud mot
användning som förbud mot tillverkning av krigsmateriel.

En svårighet är att vissa stater torde bedöma det önskvärt att fortsätta

UU 1973:9

3

tillverkningen och hålla förråd av ett vapen, vars användning är
förbjuden, för att i repressaliesyfte kunna använda detsamma, om
motsidan i en väpnad konflikt skulle begagna vapnet i strid med gällande
förbud.

Allmänna folkrättsliga regler om förbud mot vissa typer av vapen finns
i 1907 års fjärde Haag-konvention angående lagar och bruk i landkrig.
Där uppställs bl. a. förbud att använda vapen, projektiler eller ämnen som
är ägnade att förorsaka onödiga lidanden. Ur denna konvention liksom ur
folkrättslig sedvänja kan vidare härledas ett principiellt förbud mot
användning av vapen som urskiljningslöst drabbar civila och militära mål,
liksom mot förrädiska stridsmedel eller stridsmetoder.

Specifika förbud finns uppställda i 1899 års Haag-deklaration mot
användningen av s. k. dumdum-kulor, i 1907 års nämnda Haag-konvention
mot användningen av gifter och förgiftade vapen samt i 1925 års
Genéve-protokoll mot användning av kemiska och bakteriologiska stridsmedel.
Däremot föreligger inte sådana specifika förbud beträffande den
grupp av vapen som nämns i motionen 1973:99, nämligen napalm,
fosforbrandbomber, antipersonella bomber och minor, t. ex. stålkulebomber,
lövminor etc. Det må i detta sammanhang också nämnas att det
i motionen nämnda s. k. 1923 års Haag-reglemente för luftkrigföring inte
har trätt i kraft.

Frågan om att på grundval av de allmänna folkrättsliga principerna
utarbeta klara förbud mot användningen av vissa konventionella vapen —
bl. a. hela den grupp som nämns i motionen 1973:99 — har aktualiserats i
det internationella arbete som pågår för att modernisera folkrättens
regler rörande väpnade konflikter.

Förhandlingsverksamheten på detta område beräknas bli intensiv
under 1973 och 1974 både inom FN och inom ramen för de av
Internationella Röda kors-kommittén anordnade konferenserna. Sverige
tar aktiv del i detta arbete och har kommit med ett flertal förslag — delvis
av stor principiell betydelse.

Internationella Röda kors-kommittén fortsätter sin strävan att få fram
ett acceptabelt förslag till nya överenskommelser som bl. a. innehåller
förbud mot vapen som orsakar onödigt lidande. Enligt svensk mening bör
man därutöver konkret precisera vilka vapen som här avses. Uppfattningarna
i denna fråga är rätt skiftande mellan olika stater. De svenska
försöken att verka för att man tydligt skall ange vilka vapen som är
förbjudna har stött på motstånd från olika håll, men förhoppningen är att
detta motstånd framdeles skall minska.

Internationella Röda kors-kommittén har inbjudit till ett antal
expertkonsultationer berörande bl. a. frågan om speciellt grymma konventionella
vapen. Dessa konsultationer har tillkommit efter förslag av
Sverige och några andra stater.

Den schweiziska regeringen planerar att sammankalla en konferens på
diplomatnivå i böljan av 1974 för behandling av Internationella Röda
kors-kommitténs olika förslag.

Vad angår frågan om internationell kriminalisering av brott mot

UU 1973:9

4

folkrätten, så har detta arbete bedrivits bl. a. i FN :s kommission för
internationell rätt, varvid man sökt få till stånd definitioner av brott mot
krigets lagar. Verksamheten har emellertid legat nere sedan man, i
samband med försök till kodifiering av principerna i Numberg-stadgan,
inte kunnat enas om en definition av begreppet aggression. Från svensk
sida har man senast under 1972 års generalförsamling yrkat på
återupptagande av arbetet på en internationell brottsbalk, särskilt i vad
den berör krigsförbrytelser. Enligt svensk uppfattning bör sådant arbete
inte behöva vila i avvaktan på att FN når fram till en överenskommen
definition av begreppet aggression, något som sannolikt kommer att dröja
ännu en avsevärd tid.

Utskottet konstaterar att den svenska utrikespolitiken traditionellt
varit starkt inriktad på att främja det internationella arbetet för
utveckling av folkrättens regler om humanitet i krig samt för nedrustning
och rustningsbegränsningar. Vidare tillhör Sverige de länder som har visat
det största intresset för att få till stånd en internationell brottsbalk.

Självfallet måste målet vara att utvidga folkrätten på dessa områden,
bl. a. genom att i största möjliga utsträckning åstadkomma förbud inte
bara mot användning utan även mot tillverkning av inhumana och
grymma stridsmedel. Förbuden måste avse all tillverkning, vilket innebär
att de bl. a. bör vara så utformade att de effektivt stoppar även den
tillverkning som bedrivs av multinationella företag. Det må här erinras
om att 1971 års konvention om biologiska stridsmedel — när den trätt i
kraft — kommer att ålägga de till konventionen anslutna staterna att
förhindra all tillverkning av ifrågavarande stridsmedel inom vederbörande
staters territorier, resp. under deras jurisdiktion eller kontroll annorstädes.

De multinationella företagens roll i detta och liknande sammanhang
förtjänar att uppmärksammas. En skärpt nationell och internationell
lagstiftning som reglerar dessa företags verksamhet diskuteras inom olika
internationella fora, bl. a. ILO.

Utskottet förutsätter att man från svensk sida ägnar särskild uppmärksamhet
åt dessa frågor. Utskottet anser emellertid inte realistiskt att
Sverige, på det sätt som föreslås i motionen 1973:99, tar initiativ för att
brännmärka tillverkningen av vissa vapen såsom krigsförbrytelse, innan
det uppställts folkrättsliga förbud mot sådan tillverkning. Med hänvisning
till det som här anförts avstyrker utskottet motionen 1973:99.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1973:99.

Stockholm den 8 maj 1973
På utrikesutskottets vägnar
ARNE GEIJER

Närvarande: herrar Arne Geijer i Stockholm (s), Dahlén (fp), Bengtson i
Jönköping (c), fru Lewén-Eliasson (s), herrar Adamsson (s), Johansson i
Jönköping (s), Wirmark (fp), Palm (s), Korpås (c), Göransson (s),
Turesson (m), Hellström (s), Ericson i Örebro (s) och fru Nilsson i
Kristianstad (c).

GOTAB 73 3826 S Stockholm 1973