Utrikesutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framlagda förslag rörande det statliga utvecklingsbiståndet jämte motioner (Betänkande 1972:UU6 Utrikesutskottet)

Utrikesutskottets betänkande nr 6 år 1972

UU 1972:6

Nr 6

Utrikesutskottets betänkande i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
framlagda förslag rörande det statliga utvecklingsbiståndet
jämte motioner.

Kungl. Maj:t har i proposition 1972:1, bilaga 5 (litt. C i utdrag av
statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden för den 3 januari
1972) framlagt förslag angående det statliga utvecklingsbiståndet.

Allmänt (prop. s. 13-20, 23-24)

Strävandena att påskynda utvecklingsarbetet uppfattas av flertalet
u-landsregeringar som en både ekonomisk och politisk nödvändighet.
Endast genom social frigörelse internt och ekonomisk självständighet utåt
kan en fast grund läggas för politiskt oberoende. Mycket tyder på att
u-länderna under 1970-talet kommer att betona denna dimension av
utvecklingen starkare än hittills. Alltför många av tredje världens länder
tvingas av de ekonomiska relationerna till i-länderna att bygga sina
samhällen mera i enlighet med i-ländemas intressen än efter egna
nationella önskemål. De u-länder som söker bryta sig ur detta beroendeförhållande
utsätts för svårigheter i sina utvecklingsansträngningar.
U-ländemas fortsatta ansträngningar för att i allt större utsträckning
frigöra sig från ekonomiska bindningar kommer att medföra krav på en
ändring av den rådande internationella maktstrukturen.

U-ländernas skuldbörda har under senare år kommit alltmer i
förgrunden i den internationella debatten. Den samlade utestående
skulden till industriländerna och de internationella låneinstituten har
fördubblats sedan år 1964 och uppgår nu enligt Världsbankens beräkningar
till cirka 60 miljarder dollar. En parallell till denna utveckling är
de snabbt ökande betalningarna av räntor och amorteringar — den s. k.
skuldtjänsten — vilka nu belöper sig till cirka 6 miljarder dollar om året.

Under åren 1968—1970 ökade u-ländernas export med mer än 10%
per år. Exportinkomsterna steg därigenom något snabbare än skuld tjänsten
och gav således ett ökande överskott av fritt disponibla valutaintäkter.
Däremot räckte de uppnådda exportökningarna inte till för att hindra att
u-ländernas andel av den samlade världshandeln fortsatte att minska.
Bakom denna utveckling, som pågått kontinuerligt sedan 1950, ligger i
första hand råvarornas sjunkande andel av världshandeln.

Tillväxten av u-ländernas bruttonationalprodukt (BNP) har i genomsnitt
uppgått till mer än 6 % per år under perioden 1968—1970. Denna
ökning ligger i linje med den tillväxt som har förutsatts för det andra
utvecklingsårtiondet. Närmare hälften av produktionsökningen torde
dock ha tagits i anspråk av den växande befolkningen. Det understryks i

1 Riksdagen 1972. 9 sami. Nr 6

UU 1972:6

propositionen att utvecklingen har varierat mycket starkt — i vissa länder
måste man räkna med att per capita-inkomsten snarast sjunkit. Som även
framhölls i fjolårets statsverksproposition ger produktionstillväxten ett
mycket ofullständigt mått på ekonomisk och social utveckling bl. a.
därför att hänsyn inte tas till fördelningen av produktionsresultatet.

Den dämpning av världshandelns tillväxt som skett under år 1971
hotar att bryta de nämnda positiva utvecklingstendenserna för u-ländernas
exportinkomster.

Det av OECD:s biståndskommitté (DAC) redovisade flödet av egentligt
bistånd till u-länderna under ar 1970 uppvisar en ökning med mindre
än 3 % i förhållande till föregående år. Om avdrag görs även för de snabbt
okande ränteinbetalningarna får man konstatera att det sannolikt skett
en minskning av nettobiståndsflödet under år 1970. Om därutöver
hänsyn tas till den internationella prisstegringen låg det offentliga
biståndet 1970 klart under föregående års nivå. Uttryckt som andel av
bruttonationalprodukten minskade det av DAC beräknade biståndsflödet
från 0,36% år 1969 till 0,34% år 1970. Detta innebär att den
kontinuerliga nedgången sedan början av 1960-talet fortsatt.

Under 1960-talet och början av 1970-talet är det framför allt ett
mindre antal givarländer — Australien, Canada, Danmark, Nederländerna,
Norge och Sverige — som ökat sina biståndsprogram. Mot detta står
stagnation eller till och med minskningar i vissa stora givarländers —
Frankrike, Förenta staterna, Storbritannien — program. Denna utveckling
kan knappast fortgå utan allvarliga följder för det internationella
samarbetet på utvecklingsområdet. Det av DAC beräknade kommersiella
och privata resursflödet ökade under år 1970 med mer än 1 miljard dollar
och uppgick till cirka 8,8 miljarder dollar. Dessa flöden motsvaras
emellertid betalningsbalansmässigt nästan helt av samtidiga återflöden av
räntor och investeringsinkomster till de rika länderna.

FN:s generalförsamling antog, som utförligt redovisats i prop. 1971:1,
hösten 1970 en global utvecklingsstrategi för 1970-talet. Strategin
innehåller målsättningar och åtaganden för det internationella utvecklingssamarbetet
avseende såväl u- som i-länder. Den faktiska utvecklingen
under år 1971 har inte gått i den riktning som anvisas av strategin. Denna
utgör i många hänseenden en betydelsefull programförklaring för det
fortsatta utvecklingssamarbetet, vilket bl. a. betonas av u-länderna i det
nyligen antagna Lima-programmet. Om strategin skall bli mer än ett löfte
fordras att den blir föremål för systematisk uppföljning, på såväl
nationell och regional som global nivå. Generalförsamlingen har 1971
beslutat upprätta ett uppföljningsmaskineri, vars kärna blir FN:s ekonomiska
och sociala råd (ECOSOC).

Utvecklingsländernas egna planer och förutsättningar måste utgöra en
grundval för utvecklingssamarbetet. Denna princip har under senare år
kommit att framstå som grundläggande för utvecklingssamarbetet.
Samtidigt har de problem som samordningen av de olika biståndsinsatserna
kan skapa för det enskilda mottagarlandet uppmärksammats.

UU 1972:6

En effektiv samordning av biståndsinsatserna i syfte att underlätta
u-landets planering är önskvärd för att stödja mottagarländernas egna
strävanden mot ekonomisk och social utveckling och utjämning. Det är
angeläget att mottagarländerna spelar en ledande roll i samordningsarbetet.
För närvarande äger viss samordning rum av de olika i-ländernas
finansiella bistånd inom ett antal konsortier och konsultativa grupper, i
huvudsak under ledning av Världsbanken. Viss samordning av bistånd
äger vidare rum i lokala koordinationsgrupper i de enskilda u-länderna.
FN:s utvecklingsprogram (UNDP) har beslutat att bistå u-länderna med
att utifrån deras egna utvecklingsplaner och prioriteringar samordna
samtliga FN-insatser i länderprogram. Förutsatt att det nya UNDP-systemet
visar sig effektivt, kan FN komma att spela en mer central roll för
samordningen av biståndsinsatserna.

Särskilda frågor avseende Sveriges insatser i internationellt utvecklingssamarbete 1.

Anslagsutveckling, planeringsramar och vägen till enprocentsmålet
Propositionen

Anslagen för internationellt utvecklingssamarbete föreslås budgetåret
1972/73 uppgå till 1 250 milj. kr., vilket innebär en ökning med 250
milj. kr. eller 25 % från innevarande budgetår. Härav utgör ca 5 milj. kr.
kostnader för utrikesdepartementets avdelning för internationellt utvecklingssamarbete
och för viss personal vid beskickningar i mottagarländerna.
Dessa kostnader är direkt hänförliga till utvecklingssamarbetet och
jämförliga med SIDA:s administrationskostnader och bör bedömas i
samband med biståndsanslagen även om de redovisas på anslaget A 1.
Utrikesförvaltningen.

Den tjugofemprocentiga ökningen sker i enlighet med den metodik
riksdagen fastställt för den långsiktiga utvecklingen av anslaget för
internationellt utvecklingssamarbete.

Främst när det gäller det direkta utvecklingssamarbetet är det
nödvändigt att fastlägga vissa minimiramar för den fortsatta planeringen.
Dessa ramar bygger på riksdagens beslut om att den årliga anslagsökningen
i absoluta tal blir minst lika stor som under det löpande
budgetåret.

Planeringsramar för budgetåren 1972/73-1974/75

	1971/72	Budgetår, 1972/73	milj .kr. 1973/74	1974/75	1972/73 — 1974/75
	Anslag	Förslag	Planeringsramar	Summa
Bidrag till internatio-nella biståndsprogram	396	456	530	620	1 606
Bilateralt utvecklings-samarbete	572	745	913	1 065	2 723
Förvaltning, utbildning, rekrytering och informa-tion m. m.1	32	49	57	65	171
Totalt	1 000	1 250	1 500	1 750	4 500

Fr. o. m. budgetåret 1972/73 inkluderas medel för utrikesdepartementets
avdelning för internationellt utvecklingssamarbete samt vissa tjänster vid beskickningar
i mottagarländer.

UU 1972:6

Anslagsförslaget för budgetåret 1972/73 liksom de redovisade planeringsramarna
för därpå följande år innebär att det bilaterala programmet
får öka något snabbare än de multilaterala bidragen. Detta hänger bl. a.
samman med att bidragen till Internationella utvecklingsfonden (IDA)
ligger fast för budgetåren 1972/73 och 1973/74 inom ramen för den
internationella överenskommelse som träffades år 1970. Planeringsramarna
är att betrakta som indikativa. Förskjutningar i den ena eller andra
riktningen mellan andelarna för multilateralt resp. bilateralt bistånd kan
alltså ske på grund av omständigheter som nu inte kan förutses. Flera
insatser som redovisas på det bilaterala anslaget har f. ö. multilateral
karaktär — t. ex. bidraget till FN:s befolkningsfond (UNFPA) — eller sker
i nära samarbete med internationella organisationer. Bland de senare kan
nämnas stödet till flyktingarna på den indiska halvön samt samfinansieringarna
med världsbanksgruppen och olika multibiinsatser.

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat

dels motionen 1972:184 av herr Åkerlind (m) vari hemställs att
riksdagen beslutar att till det svenska u-hjälpsbiståndet anslå 1 000 milj.
kr. för budgetåret 1972/73, samt att planeringsramarna för de därefter
följande två budgetåren skall utgå från oförändrat bistånd,

dels motionen 1972:440 av fru Mogård (m) och herr Wijkman (m) vari
hemställs att riksdagen uttalar att 1968 års beslut beträffande
anslagsvolymen för det statliga utvecklingsbiståndet alltjämt skall gälla
och hos Kungl. Maj:t hemställer att i statsverkspropositionen för
budgetåret 1973/74 redogörs för hur härför erforderliga medel beräknas
utgå,

dels motionen 1972:934 av herrar Helén (fp) och Fälldin (c) i vad
avser hemställan att riksdagen uttalar, att det statliga anslaget för bistånd
till u-länderna i enlighet med tidigare gjorda utfästelser budgetåret
1974/75 skall ha en omfattning motsvarande en procent av bruttonationalprodukten
(punkt 2),att riksdagen begär, att Kungl. Maj:t bemyndigar
SIDA att i sin planering för budgetåren 1972/73—1974/75 utgå från en
total anslagsökning motsvarande tre gånger 35 procent, dvs. att varje års
ökning blir 10 procentenheter högre än med nuvarande stegringstakt,
varvid fördelningen av denna ökning på vart och ett av de tre budgetåren
förutsätts ske med hänsyn till SIDA:s planeringskapacitet (punkt 3) samt
att, om den under punkt 3 angivna bedömningen leder till behov av ökad
anslagstilldelning för nästa budgetår, framställning härom sker på
tilläggsstat förbudgetåret 1972/73, varvid förutsätts, att hög prioritet ges
åt projekt avseende återuppbyggnaden i Bangladesh (punkt 4).

UU 1972:6

Utskottet

Enligt det av riksdagen år 1968 fattade principbeslutet om utbyggnaden
av det statliga utvecklingsbiståndet skulle statsmedel tillhandahållna
genom budgetanslag m. m. för internationellt utvecklingssamarbete budgetåret
1974/75 uppgå till ett sammanlagt belopp som motsvarade 1 % av
bruttonationalprodukten (BNP). Målet skulle nås genom successiv anslagsökning.
Det beräknades att en ökningstakt motsvarande i genomsnitt
25 % per år skulle behövas. Utbyggnadsplanen innefattade emellertid
inget definitivt ställningstagande till storleken av den årliga anslagsökningen.
Den exakta anslagsökningen under de enskilda budgetåren
skulle bli beroende av den samhällsekonomiska utvecklingen. För att
möjliggöra rationell och långsiktig planering beslutades emellertid en
minimiram för biståndsvolymens upptrappning. Sålunda skulle höjningen
vaije enskilt år under planperioden i kronor räknat bli minst lika stor som
höjningen under det närmast föregående budgetåret.

Enligt det åtagande som FN:s medlemsstater gjort i samband med
antagandet av den s. k. utvecklingsstrategin för 1970-talet bör i-länderna
eftersträva att deras nettoresursöverföring i form av faktiska utbetalningar
av offentligt utvecklingsbistånd vid mitten av årtiondet motsvarar
0,7 % av bruttonationalprodukten.

Anslagsutvecklingen fr. o. m. 1968 har inneburit höjningar av cirka
25 % vaije budgetår i enlighet med den av riksdagen godkända planen.
Utskottet noterar att även i år den i statsverkspropositionen föreslagna
höjningen av anslagen innebär en tjugofemprocentig ökningstakt och
därmed ytterligare ett steg mot genomförandet av 1968 års biståndsplan.
Höjningen innebär att anslagsvolymen under nästa budgetår når upp till
cirka 0,62 % av bruttonationalprodukten. Utskottet noterar detta med
tillfredsställelse, inte minst mot bakgrund av de senaste årens stagnationstendenser
i resursflödet från i-länder till u-länder totalt.

I motionerna 1972:440 och 1972:934 (punkt 2) begärs uttalanden av
riksdagen av innebörd att 1968 års beslut beträffande uppnåendet av
enprocentsmålet under budgetåret 1974/75 skall ligga fast. Utskottet
konstaterar att de av Kungl. Maj:t framlagda förslagen ligger i linje med
den av statsmakterna antagna utbyggnadsplanen som syftar till enprocentsmålets
uppnående budgetåret 1974/75. Ett nytt uttalande av
riksdagen om denna målsättning är under sådana förhållanden icke
motiverat.

Med hänvisning härtill avstyrks yrkandena i motionerna 440 och 934
såvitt nu är i fråga.

I motionen 1972:440 hemställs vidare att Kungl. Maj:t i nästa års
statsverksproposition skall redogöra för hur erforderliga medel skall
kunna ställas till förfogande under långtidsplanens sista två år. I
motionen 1972:934 (punkterna 3 och 4) förordas att Kungl. Maj:t
bemyndigar SIDA att i sin planering för denna period utgå från en total
anslagsökning motsvarande tre gånger 35 procent. Behov av ökad
anslagstilldelning för nästa budgetår bör enligt motionen tillgodoses på

UU 1972:6

tilläggsstat, varvid förutsätts att hög prioritet ges åt projekt avseende
återuppbyggnaden i Bangladesh.

Riksdagen har tidigare framhållit att en ökning av biståndsanslagen i
den takt som hittills har följts med all sannolikhet kommer att
nödvändiggöra en kraftig anslagshöjning budgetåret 1974/75. Utrikesutskottet
utgick i sitt betänkande 1971:2 från att en kraftig höjning mot
planperiodens slut inte skulle sätta det organisatoriska genomförandet av
enprocentsplanen i fara, under förutsättning att förberedelserna för
biståndsinsatser av ifrågavarande omfattning kunde börja omedelbart.
Utskottet ansåg det emellertid önskvärt att Kungl. Maj:t eftersträvade en
jämnare stegringstakt i anslagstilldelningen i den mån det allmänna
budgetläget så tillät. Utskottet framhöll att avvägningen mellan anslagstilldelning
för det expanderande utvecklingsbiståndet och för andra
ändamål borde ske på ett sådant sätt att en fast ekonomisk grund
skapades för en hög biståndsvolym, som svarade mot Sveriges internationella
åtaganden i samband med strategin för FN :s andra utvecklingsårtionde.
Utskottet konstaterar att dessa synpunkter äger fortsatt
giltighet.

De i statsverkspropositionen angivna planeringsramarna utgör minimiramar
och bygger på riksdagens beslut om att den årliga anslagshöjningen
i absoluta tal blir minst lika stor som under det löpande budgetåret.

Utskottet har inhämtat att de biståndsinsatser som kommer att
erfordras mot planperiodens slut beräknas kunna genomföras utan att
planerings- och administrationsproblemen blir alltför svåra att bemästra.
Stora bidragsbehov förutsätts bl. a. under 1974/75 föreligga i vissa av de
internationella biståndsorganen. Vidare förutsätts att u-ländernas förbättrade
förmåga att själva planera och genomföra utvecklingsprojekt och
-program kommer att resultera i att ökad tonvikt i framtiden kan läggas
på mindre personalintensivt bistånd, dvs. programbistånd.

Mot bakgrunden av det som här anförts avstyrker utskottet motionerna
1972:440 och 1972:934, båda såvitt nu är i fråga.

I motionen 1972:184 förordas att anslagen för utvecklingssamarbete
under budgetåret 1972/73 skall utgå med oförändrat belopp, dvs. 1 000
milj. kr., samt att planeringsramen för de därefter följande två budgetåren
likaledes skall uppgå till oförändrat belopp.

Ett motsvarande motionsyrkande avslogs av 1971 års riksdag, som
konstaterade att yrkandet var oförenligt med de av riksdagen år 1968
antagna principerna för de svenska biståndsinsatsernas ökning. Utskottet
avstyrker motionen 1972:184 med samma motivering.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionen 1972:184,

2. att riksdagen beträffande frågan om ett uttalande om
enprocentsmålets uppnående med hänvisning till vad ovan
anförts avslår motionerna 1972:440 och 1972:934,

3. att riksdagen beträffande frågan om en redogörelse i nästa års
statsverksproposition för den fortsatta medelsberäkningen
enligt 1968 års biståndsplan avslår motionen 1972:440,

UU 1972:6

4. att riksdagen beträffande frågan om SIDA:s planering för
budgetåren 1972/73—1974/75 och därav föranledda anslagsäskanden
för nästa budgetår avslår motionen 1972:934,

5. att riksdagen beträffande biståndsplaneringen och stegringstakten
i det svenska utvecklingsbiståndet fram till enprocentsmålets
uppnående 1974/75 som sin mening ger till
känna vad utskottet anfört.

2. Biståndspolitikens långsiktiga inriktning och utformning
Propositionen

A. Allmänt {prop. s. 13—15, s. 19, s. 23—25, s. 36—37)

De praktiska erfarenheterna från fältet och förhandlingarna i internationella
organisationer har i allt väsentligt bekräftat giltigheten av de
riktlinjer som fastlades 1962 (prop. 1962:100, SU 1962:135). Detta
gäller i särskilt hög grad själva målet för utvecklingssamarbetet. Målet
måste inbegripa en höjning av de fattiga folkens inkomstnivå, men — som
fastslogs i 1962 års riktlinjer — man kan inte bortse från de politiska och
sociala faktorernas roll i utvecklingsprocessen. Som exempel nämndes
behovet av jord- och skattereformer. Man underströk kravet på att
biståndsinsatserna medverkar i en strävan mot social utjämning: ”Det är
inte i överensstämmelse vare sig med det svenska biståndets motiv eller-med
dess mål att det bidrager till att konservera en framstegsfientlig samhällsstruktur.
”

Under hänvisning till 1962 års riktlinjer anförs i propositionen att stöd
åt u-ländernas oberoende och frigörelse utgör ett väsentligt led i svensk
utrikespolitik. Politiskt oberoende och frihet från inblandning från rika
länders sida återstår ännu att uppnå för många av de fattiga folken.
Frigörelseprocessen måste följas av ökat ekonomiskt oberoende och det
är naturligt att Sverige utformar sin u-landspolitik som ett stöd för denna
utveckling.

Svenskt utvecklingsbistånd kan i ökad utsträckning bidra till u-ländernas
strävanden att utforma samhällsbyggandet på egna villkor.

Även på det internationella planet har principerna om en utveckling
mot en rättvisare maktfördelning vunnit erkännande. FN :s medlemskrets
har gett uttryck för sin syn på det internationella utvecklingssamarbetet i
bl. a. följande formulering i utvecklingsstrategin: ”Medlemsstaternas
regeringar fastställer 1970-talet som Förenta Nationernas andra utvecklingsårtionde
och utfäster sig, var för sig och gemensamt, att föra en
politik avsedd att skapa en rättvisare och mer rationell ekonomisk och
social ordning i världen, där lika möjligheter skall vara en rättighet såväl
för nationer som för enskilda individer.”

I statsverkspropositionen redogörs för ett nytt inslag i det internationella
utvecklingssamarbetet, nämligen katastrofhjälp. De senaste årens
många svåra katastrofer, som främst drabbat u-länder, har visat på
behovet av att betydande reserver finns att sätta in med kort varsel.

UU 1972:6

Enligt beslut av FN:s generalförsamling på bl. a. svensk tillskyndan skall
en särskild samordningsenhet för katastrofsituationer upprättas i FN med
uppgift att mobilisera bistånd samt leda och samordna FN-organens
katastrofhjälp. Medel bör kunna ställas till förfogande för såväl FN-organ,
som bedriver humanitär verksamhet, som Röda korset och andra
frivilligorganisationer. Även direkta statliga insatser i länder som drabbats
av katastrofer kan bli aktuella för svensk del. Detta gäller särskilt i fråga om
länder, med vilka Sverige har ett mera omfattande utvecklingssamarbete.

Handläggningen av katastrofhjälp förutsätter aktiv medverkan av såväl
UD som SIDA och nära samråd med främst Röda korset och berörda
FN-organ. För att få till stånd en effektiv katastrofbevakning samt de
snabba och smidiga samarbetsformer som är behövliga kommer enligt
propositionen att inom UD inrättas en katastrofgrupp med företrädare
för i första hand UD, SIDA och Röda korset. Gruppen skall ha till
uppgift att i uppkommande katastrofsituationer bedöma angelägenheten
av svenska insatser och den utformning som dessa bör ges.

I propositionen framhålls att det är väsentligt att det svenska
uppträdandet i internationella organisationer som behandlar u-landsproblem
grundas på enhetliga riktlinjer. En av huvuduppgifterna för UD:s
avdelning för internationellt utvecklingssamarbete är att svara för att
denna samordning mellan samtliga berörda instanser kommer till stånd.
Ett led i denna strävan är upprättandet av den sedan ett år verksamma
sam rådsgruppen för multilaterala biståndsfrågor, vari ingår tjänstemän
från berörda departement och verk, däribland SIDA.

De stora och växande multilaterala bidragen liksom det växande
samarbetet med de internationella biståndsorganen ökar vikten av ett
aktivt och väl förberett deltagande från svensk sida.

Även riksdagens krav på större insyn från svensk sida i de multilaterala
organisationerna (UU 1971:2 s. 42—43) understryker behovet av att
tillräckliga resurser avsätts för dessa ändamål.

Det direkta svenska utvecklingssamarbetet med de stora mottagarna av
svenskt bistånd utformas, som anmäldes i förra årets statsverksproposition,
i långsiktiga program. Riktlinjer för programmeringsarbetet har
utarbetats i samverkan mellan utrikesdepartementet och SIDA och
tillämpas nu i planeringen. Som ett led i planeringsarbetet har SIDA till
Kungl. Maj:t ingett förslag till sådana program för de större mottagarna
av svenskt bistånd. Med hänsyn till de resurser som Sverige kan beräknas
ställa till förfogande under de närmaste åren utformas sålunda, i nära
samarbete med mottagarlandets regering, en plan över konkreta insatser
som baseras på mottagarlandets behov och prioriteringar. Med undantag
av insatser som företas av enskilda organisationer förutsätts dessa
samarbetsprogram omfatta Sveriges totala bilaterala utvecklingssamarbete
med länderna i fråga. Däri skall således ingå även samfinansieringar med
IDA och s. k. multibiprojekt som genomförs av FN:s fackorgan. Detta
förutsätter i vissa fall en omläggning av sättet för insatsernas programme -

UU 1972:6

ring. I samtliga fall bör regeln vara att Sverige bidrar med resurser till
projekt eller program där u-landet självt har det fulla ansvaret för
genomförandet. 1 propositionen räknas med att enighet skall kunna
uppnås med samtliga större mottagarländer (programländer) om samarbetsprogram
före utgången av budgetåret 1971/72.

Länderprogrammering ger ökad långsiktighet åt Sveriges direkta
utvecklingssamarbete med en rad länder. Förekomsten av fasta ramar och
riktlinjer för samarbetet skapar också förutsättningar för en effektivisering
av resursöverföringen. Många moment i samarbetet — från insatsförberedelser
till avtalsutformning och utbetalningar — kommer att kunna
standardiseras och förenklas. Samarbetets karaktär gör det också möjligt
och angeläget för biståndsgivaren att i växande utsträckning lämna den
detaljerade kontrollen och uppföljningen av den biståndsfinansierade
verksamheten åt mottagarlandets egna organ.

Av de svenska utvecklingsresurserna ställs redan nu en del till
förfogande som s. k. programbistånd, dvs. bistånd som inte i förväg
knutits till enskilda projekt i mottagarlandet. De finansiella resurserna
kan ställas till förfogande som kredit eller gåva, i form av pengar eller
varor.

Importprogrambistånd har t. ex. dominerat det svenska utvecklingssamarbetet
med Indien, där kapaciteten att planera och genomföra
utvecklingsprojekt är hög, medan bristen på utländsk valuta utgör en
flaskhals. Stödet till Tanzania och Kenya för landsbygdens vattenförsörjning
är exempel på sektorprogrambistånd.

Avvägningen mellan program- och projektbistånd bör liksom hittills
bestämmas av önskemålen från de olika länderna samt de resurser som
Sverige har att erbjuda. I samband med biståndsanslagens utveckling
torde dock program biståndet få ökad betydelse. Tendensen torde
ytterligare komma att förstärkas genom länderprogrammeringen. Inom
samarbetsprogrammens ram blir det naturligt att koncentrera huvuddelen
av de svenska biståndsresurserna till ett fåtal omfattande programinsatser
som under en följd av år stöder prioriterade verksamhetsområden i
mottagarlandet. En sådan uppläggning av biståndet förbättrar också dess
möjligheter att totalt integreras i mottagarlandets egen verksamhet. För
biståndsgivaren är fördelarna med programbistånd att det har större
flexibilitet och kan överföras snabbare än projektbistånd samt att det i
regel kräver betydligt mindre administrativa resurser. Med hänsyn till att
en betydande del av det svenska utvecklingssamarbetet hittills bedrivits
som projektbistånd kan dock övergången till ökat programbistånd uppnås
först på några års sikt.

B. Utredning om det svenska utvecklingssamarbetets utformning på
längre sikt (prop. s. 21)

Riksdagen behandlade förra året frågan om utredning av det svenska
utvecklingsbiståndets inriktning och utformning efter budgetåret

UU 1972:6

1974/75 (UU 1971:2 s. 10-11). Med hänsyn till bl. a. pågående
utredningar rörande särskilda frågor inom ramen för utvecklingssamarbetet
beslöt man dock att avvakta med ställningstagande till år
1972.

De grundläggande målen och riktlinjerna för Sveriges utvecklingssamarbete
med u-länderna har bekräftats i FN:s utvecklingsstrategi för
1970-talet. Man kan också konstatera att dessa riktlinjer stämmer väl
överens med de önskemål u-länderna redovisar i Alger- och Lima-programmen.
Det är emellertid uppenbart att det internationella utvecklingssamarbetet
kommer att påverkas kraftigt av u-ländemas krav på ökat
ekonomiskt oberoende, den växande skuldbördan och osäkerheten om de
stora industriländernas möjligheter att spela den roll i samarbetet som
förutses i FN-strategin. Det kan därför redan nu vara motiverat att mot
denna bakgrund undersöka hur det svenska utvecklingssamarbetet skall
utformas på längre sikt. Därvid bör bl. a. även de internationella organisationernas
roll i utvecklingssamarbetet liksom Sveriges insatser i dessa
organisationers verksamhet behandlas. Departementschefen kommer därför
att föreslå att sakkunniga tillkallas för att på basis av gällande målsättningar
företa en utredning med detta syfte. Utredningen bör kunna
tillgodogöra sig resultat från både forsknings- och industribistånd sutredningens
arbete.

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat

dels motionen 1972:438 av herr Bohman m. fl. (m) i vad avser
hemställan att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer att den
utredning om det svenska utvecklingsbiståndets utformning på längre
sikt, som statsverkspropositionen förutskickar, skall ges parlamentarisk
sammansättning, samt att utredningens direktiv utformas med beaktande
av vad som anförs i motion nr 294 (punkt 2),

dels motionen 1972:930 av herr Andersson i Nybro m. fl. (c) vari
hemställs att den utredning som aviserats av utrikesministern i statsverkspropositionen
får till uppgift att utreda utvecklingssamarbetet med
de fattiga länderna i enlighet med de riktlinjer som framförts i motionen,

dels motionen 1972:934 av herrar Helén (fp) och Fälldin (c) i vad
avser hemställan att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär, att de frågeställningar
som redovisas i motionens avsnitt om ”översyn av den svenska
biståndspolitiken” behandlas i den aviserade utredningen om den svenska
biståndspolitiken (punkt 5),

dels motionen 1972:937 av herr Hermansson m.fl. (vpk) vari
hemställs att riksdagen uttalar sig för en omfördelning av den svenska
u-hjälpen innebärande att bistånd till reaktionära regimer inte utgår samt
att i överensstämmelse härmed den plan som föreslås i prop. 1972:1
Bilaga 5 frångås, samt att de resurser som sålunda frigörs används för
bistånd till DRV, PRR, Cuba, FUNK, Laos Patriotiska front, MPLA,
FREL1MO och PAIGC, varom yrkats i särskilda partimotioner vid årets
riksdag från vänsterpartiet kommunisterna.

UU 1972:6

Utskottet

De allmänna riktlinjerna för de svenska insatserna i det internationella
utvecklingssamarbetet framgår av propositionen 1962:100 och av propositionen
1968:101 samt riksdagens uttalanden i anledning av dessa
propositioner.

1968 års riksdag uttalade sålunda följande (SU 1968:128 s. 4):

I propositionen erinras om de motiv och mål för utvecklingssamarbetet
och biståndsverksamheten som fastslagits genom 1962 års
beslut om riktlinjerna för det svenska utvecklingsbiståndet och genom
statsmakternas senare uttalanden om utvecklingssamarbetets inriktning
och utformning. Kravet på en internationell politik, som präglas av
solidaritet med de fattiga folken, grundas på uppfattningen att de bättre
lottade har en moralisk plikt att bistå de sämre ställda. Orättvisor i
fördelningen av världens tillgångar ger upphov till spänningar och
konflikter inom och mellan länderna. Ett viktigt syfte för svensk
utrikespolitik är att bidra till utjämning och större förståelse mellan
folken och att därigenom främja internationell solidaritet och en fredlig
utveckling i världen. Vårt aktiva stöd åt Förenta nationerna är ett led i
denna politik. Det svenska utvecklingsbiståndet, som är en del av
utrikespolitiken, står i samklang med dessa strävanden. Målet för
utvecklingssamarbetet och biståndsgivningen är en höjning av de fattiga
folkens levnadsnivå. Därav följer att åtgärder från svensk sida liksom
hittills skall sättas in ägnade att motverka svälten och massfattigdomen,
begränsa befolkningstillväxten, förbättra utbildningen och påskynda den
ekonomiska utvecklingen. Samarbetet syftar till att genom impulser och
bistånd utifrån stimulera de fattiga ländernas egna utvecklingsansträngningar.
De skall bidra till social och ekonomisk utjämning och medverka
till en samhällsutveckling i demokratisk riktning. De uttalanden av denna
och liknande innebörd som tidigare gjorts bör enligt utrikesministern äga
fortsatt giltighet.

Till de uttalanden rörande det svenska biståndsprogrammets motiv
och mål som gjorts i långtidsplanens inledande avsnitt ansluter sig utskottet.
Allmänt sett innebär det en bekräftelse av 1962 års beslut om riktlinjerna
för det svenska utvecklingsbiståndet.

De riktlinjer som nu refererats har, i fråga om biståndets länderinriktning,
ytterligare preciserats genom 1970 års statsverksproposition samt
genom riksdagsuttalanden åren 1970 och 1971.

Principerna för länderinriktningen togs upp i 1970 års statsverksproposition
och behandlades i statsutskottets utlåtande 1970:84 som
riksdagen enhälligt godkänt. Ur detta utlåtande må följande citeras:

I propositionen uttalas att den ledande principen, då tillfälle ges till en
utvidgning eller förnyelse av den länderkrets till vilken det direkta
biståndet koncentreras, och vid fördelningen av biståndet mellan dessa
länder bör vara att främja uppnåendet av det dubbla mål som uppställts
för vårt utvecklingssamarbete med u-länderna. Det är därför naturligt att
Sverige i första hand söker samarbeta med länder, vilkas regeringar i sin
ekonomiska och sociala politik strävar efter att genomföra sådana
strukturförändringar som skapar förutsättningar för en utveckling präglad
av ekonomisk och social utjämning. Vid utbyggandet av vårt direkta
bistånd bör vi därför enligt propositionen gradvis åstadkomma en

UU 1972:6

förskjutning, så att nya insatser i första hand kommer i fråga i sådana
länder.

Utskottet är medvetet om att såväl ländervalet som utformningen av
de enskilda biståndsinsatserna har betydelse för möjligheterna att
förverkliga de uppställda målen för svensk biståndspolitik och att erhålla
största möjliga effekt av de enskilda insatserna. En långsiktig planering av
biståndsinsatserna är under alla förhållanden nödvändig. Vad som i
propositionen särskilt anförs om ländervalet innebär inte heller ett
övergivande av principen om en långsiktig planering av det bilaterala
biståndet. Som konsekvens härav kan det i praktiken endast bli fråga om
en gradvis förskjutning av biståndsinsatsernas fördelning mellan mottagarländerna.
Propositionen aktualiserar inte heller ett avbrytande av
biståndssamarbetet med något av de nuvarande mottagarländerna. Utskottet
utgår från att den svenska biståndspolitikens målsättningar är
möjliga att uppnå i länder med olika politiska och ekonomiska system.
Utskottet kan mot bakgrund härav och med beaktande av de synpunkter
som utskottet anfört ge sin anslutning till propositionens uttalande vad
avser länderval och förskjutning vid utbyggandet av Sveriges direkta
bistånd.

Utskottet kan i detta sammanhang även ansluta sig till SIDA:s
bedömning av hur bistånd från Sverige skall komma de breda befolkningslagren
i de fattiga länderna till godo och medverka till social och
ekonomisk utjämning i mottagarländerna. Biståndsinsatser inom jordbruk,
vattenförsörjning, hälsovård och familjeplanering, skolbyggande
och yrkesutbildning bör, såsom styrelsen framhåller i sin senaste
anslagsframställning, utformas så att de direkt når gemene man i
samhället. Varje överföring av finansiella resurser förutsätter insyn i
medlens användning i enlighet med de avtal som överenskommits mellan
parterna. Genom en sådan utformning bör även den kulturella och
politiska utvecklingen i de fattiga länderna på sikt påverkas på det sätt
som är önskvärt. Den samhällsutveckling i demokratisk riktning, som de
svenska insatserna inom utvecklingssamarbetet enligt statsmakternas
uttalanden skall medverka till, befordras genom att möjligheter skapas till
utveckling och arbete och genom att befolkningstillväxten hålls tillbaka
så att en snabbare standardhöjning möjliggörs.

Utskottets ställningstagande överensstämmer med uttalandet i motionerna
1:450 och 11:497 att våra projekt naturligtvis måste få en
inriktning, som gör att insatsen bidrar till en bred ekonomisk och social
utveckling till gagn för den stora massan av folket. Som framhålls i de
nämnda motionerna varierar möjligheterna att bedöma resultatet beroende
på vilken typ av projekt det gäller. Det är också klart att utsikterna till
goda resultat kan vara beroende av i vilket land insatsen görs. Det finns
länder vilkas regimer inte i första hand är inriktade på att utnyttja
biståndssamarbetet för att höja folkets sociala och ekonomiska standard.

I andra fall kan en bristfällig förvaltning göra att mottagarlandet inte
uppfyller sin del av ett ingånget avtal och att insatsen av det skälet inte
når avsett resultat. Återigen i andra fall kan regimen ha en klart uttalad
vilja att åstadkomma sociala effekter, men svårigheter av annan art gör
att resultaten ändå blir dåliga. Exempel på länder där det råder i alla
avseenden ideala förhållanden finns knappast. Utskottet kan på samtliga
ovan angivna punkter instämma i motionernas uttalanden.

Till dessa i motionerna 1:450 och 11:497 anförda synpunkter vill
utskottet lägga, att omfattningen och varaktigheten av svenskt bilateralt
utvecklingsbistånd givetvis måste betingas av i vilken mån biståndet kan
väntas bidra till de uppställda målsättningarnas förverkligande. Det ställer
sig ofta svårt att på ett tidigt stadium förutsäga att så blir fallet.

UU 1972:6

U-land sregim er som betecknar sig själva som progressiva och inleder
ambitiösa utvecklingsprogram kan drivas att revidera sin politik eller
störtas av grupper med mindre tilltalande målsättningar. Eftersom
biståndspolitiken måste arbeta på lång sikt, kan ett projekt inte lämpligen
avbrytas på grund av sådana förändringar. Omvänt kan regimer, som
framstår som föga framstegsvänliga, genom kontakt med olika biståndsgivare
förmås att inleda program som på lång sikt kan ha positiva
effekter. En schematisk uppdelning av u-länderna under olika etiketter är
sålunda vansklig.

Även om man beaktar ovan anförda reservationer och nyanseringar,
synes det dock möjligt att uppställa vissa principer för ett lämpligt
länderval, då en utvidgning av mottagarkretsen blir aktuell. 1 de fall då ett
u-land sedan länge har behärskats av en regim som har visat sig
ointresserad av en både ekonomisk och social utveckling finns det skäl att
visa återhållsamhet i fråga om nya svenska biståndsinsatser. 1 de fall då
starka indicier talar för att en u-landsregim allvarligt strävar till
ekonomisk och social utjämning och har realistiska förutsättningar att
samtidigt öka den allmänna utvecklingstakten, om den får bistånd utifrån,
kan det vara särskilt befogat för vårt land att underlätta dess strävanden.

Sammanfattningsvis vill utskottet betona riskerna med att döma
u-ländernas interna politik efter dagslägets växlingar. Det svenska
utvecklingssamarbetet skall syfta till reformer på lång sikt i en riktning,
som är förenlig med våra ideal om social och ekonomisk rättvisa och om
allas delaktighet i kulturen och i samhällets styrelse. När statsmakterna
har att ta ställning till en utvidgning av mottagarkretsen för bilateralt
bistånd, bör de främst välja länder som förenar fattigdomens och
underutvecklingens behov med framstegsvilja och utvecklingskraft. Från
allmän utjämningssynpunkt ställer det sig naturligt att utvälja särskilt
fattiga länder som mottagare av svenskt bistånd, men detta innebär inte
att sådant bistånd endast skall vara förbehållet de allra fattigaste
länderna. En liknande tankegång synes SIDA:s styrelse i sin anslagsframställning
ha velat ge uttryck åt.

I anslutning till dessa synpunkter framhöll utrikesutskottet 1971
följande:

Den syn på utvecklingssamarbetet som ligger till grund för de av
riksdagen 1970 fastställda principerna för länderinriktningen synes stå i
samklang med FN-strategin för det andra utvecklingsårtiondet, vilken
antogs av FN:s generalförsamling vid dess senaste möte. I strategin
understryks att utvecklingens yttersta mål måste vara att åstadkomma en
fortgående förbättring av individens levnadsförhållanden och att låta
framstegen komma alla till godo. Därför är det nädvändigt att få till stånd
en rättvisare fördelning av inkomster och förmögenheter i syfte att
främja såväl social rättvisa som effektiv produktion, att avsevärt höja
sysselsättningen, att nå ett större mått av inkomsttrygghet samt att vidga
och förbättra möjligheterna till utbildning, hälsovård, näringstillförsel,
bostäder och social välfärd, liksom att skydda miljön. Kvalitativa och
strukturella samhällsförändringar måste således gå hand i hand med snabb
ekonomisk tillväxt, och existerande skillnader — regionala, sektorala och
sociala — bör minskas avsevärt. Dessa mål är på samma gång avgörande
förutsättningar för utvecklingen och dennas slutresultat. De bör därför
ses som integrerade delar i samma dynamiska process och kräver ett
enhetligt synsätt. Strategin betonar vidare nödvändigheten av att
utvecklingssamarbetet genomförs i en anda av konstruktivt samförstånd
och samarbete mellan regeringarna, baserad på ömsesidigt beroende av

UU 1972:6

varandras intressen och ägnad att främja ett rationellt system för
internationell arbetsfördelning samt återspeglande deras politiska vilja
och gemensamma föresats att uppnå dessa syften och målsättningar.

I och med tillkomsten av FN-strategin finns ett allmänt internationellt
rättesnöre för såväl de rika som de fattiga ländernas utvecklingsansträngningar.
FN-strategin och de olika fackorganens mer eller mindre färdiga
delstrategier för olika ämnesområden innehåller allmänna mål för
utvecklingssamarbetet och särskilda mål avseende både ekonomisk och
social utveckling. Strategierna utgör, även om de i många avseenden är
vaga och ofullständiga, ett underlag för en påverkan av både i- och
u-länder i det fortsatta utvecklingssamarbetet.

Som framhålls i propositionen 1972:1 kan det viktiga arbete som nu
förestår sägas innebära att gå från ord till handling. Om strategin skall bli
mer än ett löfte fordras nämligen att den blir föremål för systematisk
uppföljning. Strategin innehåller också beslut om uppföljning på såväl
nationell och regional som global nivå. I anslutning härtill har generalförsamlingen
år 1971 beslutat upprätta ett uppföljningsmaskineri, vars kärna
blir FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC).

Enligt ovan citerade riktlinjer för de svenska utvecklingsinsatserna
skall samarbetet syfta till att genom impulser och bistånd utifrån
stimulera de fattiga ländernas egna utvecklingsansträngningar.

Det konkreta utvecklingssamarbetet mellan i-länder och u-länder
innefattar ett ständigt utbyte av erfarenheter och en fortgående
överföring av kunskaper.

Som framhålls i statsverkspropositionen har det under senare år
kommit att framstå som grundläggande för utvecklingssamarbetet att
utvecklingsländernas egna planer och förutsättningar måste utgöra en
grundval för utvecklingssamarbetet. Även denna princip fastslogs för
svensk del i 1962 års riktlinjer. Det är ett positivt drag i utvecklingen att
u-ländemas förmåga att själva planera och genomföra utvecklingsprojekt
och -program har förbättrats. Tendensen hos biståndsgivarna att i ökad
utsträckning beakta mottagarnas egna synpunkter på utvecklingssamarbetet
går hand i hand med en strävan efter bättre samordning av
biståndsinsatserna. Dels söker sålunda biståndsgivarna uppnå en närmare
samordning av olika biståndsgivares insatser och bättre integrering av
dessa insatser med mottagarländernas utvecklingsplanering, dels strävar
de efter att sammanföra sina insatser till större program avseende hela
sektorer i utvecklingssamarbetet.

För Sveriges del yttrar sig detta synsätt bl. a. i en strävan att i ökad
utsträckning planera ländervis. SIDA:s länderprogram, som utarbetats i
nära samråd med myndigheterna i vederbörande mottagarländer är verkets
egna perspektivplaner för insatser inom givna ekonomiska ramar för
varje land. Samarbetsprogram är den sammanfattande benämning som enligt
statsverkspropositionen används för Sveriges totala bilaterala utvecklingssamarbete
med resp. u-länder. I propositionen redogörs närmare för
utarbetandet av dessa program.

UU 1972:6

Det framhålls att det inom samarbetsprogrammets ram blir naturligt
att koncentrera huvuddelen av de svenska biståndsresurserna till ett fåtal
omfattande programinsatser som under en följd av år stöder prioriterade
verksamhetsområden i mottagarlandet. Av de svenska utvecklingsresurserna
ställs redan nu en del till förfogande som s. k. programbistånd,
dvs. bistånd som inte i förväg knutits till enskilda projekt i mottagarlandet.
1 propositionen ges exempel på dylikt programbistånd och en
beskrivning lämnas av de fördelar som är förenade med denna typ av
biståndsgivning.

Även programbiståndet anknyter sålunda till klart identifierade behov
inom vissa utvecklingssektorer. Programbiståndet är därmed i viss mån
projektinriktat och det kan innehålla element av kunskapsöverföring
lika väl som finansiella resursöverföringar. Den relativa kostnaden för
personal och administration blir dock mindre, när insatserna koncenteras
till större, i mottagarlandets verksamhet väl integrerade program. För att
kunna tillgodose önskemål avseende programbistånd som innefattar
element av kunskapsöverföring inom vissa sektorer krävs givetvis att de
svenska biståndsmyndigheterna upprätthåller en särskild sakkunskap och
beredskap för insatser inom sådana sektorer.

Utskottet ansluter sig, under åberopande av de av riksdagen tidigare
godkända riktlinjerna för svenskt utvecklingsbistånd, till propositionens
uttalande om övergång till ökat programbistånd. Utskottet förutsätter att
riksdagen hålls orienterad om detta område och bereds tillfälle att ta
ställning till viktigare frågor som därvid kan uppkomma.

Det yrkande som framställs i motionen 1972:937 beträffande omfördelning
av den svenska biståndsverksamheten i fråga om ämnesområden
och mottagare är inte förenligt med 1962 års riktlinjer för det svenska
utvecklingssamarbetet liksom inte heller med ovan redovisade beslut
beträffande länderinriktningen av det svenska biståndet som fattats vid
1970 och 1971 års riksdagar.

Utskottet vill erinra om att de svenska utvecklingsinsatserna i flera av
de i motionen nämnda länderna ökat. Även stödet till nationella befrielserörelser
har vidgats.

Av de skäl som nu nämnts avstyrker utskottet motionen 1972:937.

Motionerna 1972:438, 1972:930 och 1972:934 berör den i propositionen
aviserade utredningen om det svenska utvecklingssamarbetets
inriktning och utformning pä längre sikt.

Med anledning av yrkandet i motionen 1972:438 att utredningen skall
ges parlamentarisk sammansättning erinrar utskottet om att utrikesministern
som svar på en enkel fråga i riksdagen den 25 januari 1972
uttalat att det förefaller naturligt att parlamentariker ingår bland de
sakkunniga.

Utskottet ansluter sig till tanken att utredningen ges sedvanlig parlamentarisk
representation.

Syftet med motionen 1972:438 torde därigenom vara tillgodosett.

I alla de tre nyssnämnda motionerna begärs att vissa däri angivna
sakområden skall beaktas av den aviserade utredningen.

UU 1972:6

Utskottet utgår ifrån att flertalet av de områden som nämnts i
motionerna kommer att beröras av utredningen. Utskottet ansluter sig i
övrigt till statsverkspropositionens förslag beträffande den aviserade
utredningen.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen, såvitt avser direktiven för utredningen om det
svenska utvecklingsbiståndets utformning på längre sikt,
anser motionerna 1972:438, 1972:930 och 1972:934 besvarade
med vad utskottet anfört,

2. att riksdagen beträffande den aviserade biståndsutredningens
sammansättning anser motionen 1972:438 besvarad med vad
utskottet anfört,

3. att riksdagen avslår motionen 1972:937.

3. Biståndets länderinriktning
Motionerna

1 detta sammanhang har utskottet behandlat

dels motionen 1972:182 av herr Hermansson m. fl. (vpk) i vad avser
hemställan

1. att riksdagen i skrivelse till regeringen begär att de medel till återuppbyggnadsbistånd
till Demokratiska republiken Vietnam som avsatts
under vart och ett av budgetåren 1970/71 och 1971/72 i sin helhet jämte
ränta utbetalas under innevarande kalenderår,

2. att riksdagen under tredje huvudtiteln C 2 (prop. 1972:1 bilaga 5)
anvisar 100 miljoner kronor till Demokratiska republiken Vietnam och
att detta bidrag i sin helhet skall utgå under budgetåret 1972/73 samt att
ingen ränta eller återbetalningsskyldighet skall förekomma,

dels motionen 1972:215 av herr Ahlmark m. fl. (fp) vari hemställs att
riksdagen hemställer hos Kungl. Maj:t att den planerade utbyggnaden av
det svenska biståndet till Zambia tar sikte på en biståndsvolym som ligger
i nivå med våra insatser för de östafrikanska länderna och att möjligheten
till insatser i samband med sådana infrastrukturprojekt, som underlättar
Zambias förbindelser med Östafrika resp. Botswanas förbindelser med
Zambia, speciellt undersöks,

dels motionen 1972:436 av herr Björck i Nässjö (m) i vad avser
hemställan att riksdagen måtte besluta att kraven på ökat stöd till Cuba
och Nordvietnam avvisas till dess att de aviserade sakkunniga har
behandlat frågan (första att-satsen) samt att Kungl. Maj:t ges i uppdrag
att via de svenska beskickningarna i Östafrika infordra material om den
asiatiska minoritetens behandling och sammanställa och offentliggöra
materialet (andra att-satsen),

dels motionen 1972:438 av herr Bohman m. fl. (m) i vad avser
hemställan att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t uttalar att svenskt
biståndsarbete i princip bör inrikta sig på de särskilt fattiga u-länderna
och att följaktligen Cuba inte bör utgöra mottagarland för större svenska

UU 1972:6

insatser av länderkoncentrerad natur (punkt 3) samt att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t uttalar att Kungl. Maj:t vid fördelningen av den
humanitära hjälpen till Vietnams folk bör beakta vad som i motionen nr
294 anförts (punkt 4),

dels motionen 1972:932 av fru Dahl m. fl. (s) vari hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att planeringen för fortsatta och
väsentligt utvidgade svenska biståndsinsatser till Demokratiska republiken
Vietnam intensifieras och påskyndas,

dels motionen 1972:934 av herrar Helén (fp) och Fälldin (c) i vad
avser hemställan att riksdagen beslutar ge Kungl. Maj:t till känna vad som
i motionen anförs beträffande ökade svenska biståndsinsatser i Zambia
(punkt 10) samt att riksdagen beslutar ge Kungl. Maj:t till känna vad som
i motionen anförs beträffande utvidgning av länderkretsen för svenskt
bilateralt bistånd och behovet av en samlad redovisning av erfarenheterna
hittills i detta avseende (punkt 11),

dels motionen 1972:935 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari
hemställs att riksdagen såsom förslagsanslag anvisar sammanlagt 25,5
milj. kr. till Cuba.

Utskottet

Motionen 1972:934 berör frågan om länd erplaneringen. Motionärerna
hänvisar till att i statsverkspropositionen förutsätts vidgade insatser i ett
par länder som hittills ej tillhört de länder som erhållit ett väsentligt
bilateralt svenskt bistånd. Motionärerna förutsätter att beslut om
utökning av länderkretsen ej skall ske förrän en samlad bedömning av
planeringen för länderutvidgning presenterats för riksdagen av biståndsmyndigheten.

1971 års riksdag (UU 1971:2) uttalade bl. a. följande om länderplaneringen: Utan

att huvudprincipen om biståndets koncentration åsidosätts,
kan de växande planeringsramarna för det svenska utvecklingsbiståndet
redan nu aktualisera frågan om biståndsinsatser i nya mottagarländer.
Riksdagen har tidigare förordat (SU 1969:82) att en pragmatisk
handlingslinje därvid bör följas, så att biståndsmyndigheten till en böljan
försöksvis engagerar sig i nya länder i samarbete med FN-organ som redan
är verksamma där. Biståndsmyndigheten kan därigenom successivt vinna
erfarenheter av lämpligheten av direkta svenska insatser i större skala,
utan att man fördenskull hos vederbörande regering väcker förväntningar
om att Sverige skall binda sig för ett omfattande långsiktigt bistånd. Ett
sådant engagemang måste nödvändigtvis föregås av grundliga utredningar
och analyser som i praktiken endast kan utföras av statliga myndigheter.

Det är emellertid angeläget att riksdagen i lämpliga former delges en
helhetsbild av den planering som pågår för att, med tillämpning av de
tidigare fastställda principerna, utvidga kretsen av länder som mottar
svenskt bistånd. På grundval av en sådan redovisning av planeringen
kommer riksdagen att kunna ta ställning till konkreta förslag om
utvidgning av mottagarkretsen.

Vad utskottet sålunda anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

2 Riksdagen 1972. 9 sami. Nr 6

UU 1972:6

Av statsverkspropositionen framgår att möjligheten av utvecklingssamarbete
prövas med en ny mottagare, nämligen Chile. Vidare meddelas att
en viss utbyggnad av samarbetet med Ceylon kan bli möjligt.

Utskottet har erfarit att regeringen inte överväger inleda utvecklingssamarbete
med något nytt land utöver de i propositionen nämnda. Ett
undantag gäller dock för Bangladesh, det tidigare Östpakistan, där förutsättningar
för mera omfattande insatser var oklara när propositionen
skrevs.

Bifall till motionen 1972:934 skulle under sådana omständigheter
innebära att riksdagen lade hinder i vägen för den utvidgning av
länderkretsen som nu är aktuell. Av detta skäl avstyrks motionen.

Utskottet vill i övrigt erinra om följande. Med ökande biståndsanslag
och gynnsammare förutsättningar för fruktbara utvecklingsinsatser i
enlighet med FN-strategin kan det bli fråga om ett gradvis ändrat mönster
för det svenska biståndet, genom utvidgning av länderkretsen eller på
annat sätt. Beslut som väsentligen påverkar det svenska utvecklingssamarbetets
inriktning utgör viktiga utrikespolitiska ärenden, som riksdagen
självfallet måste ta ställning till. Detta förutsätter att riksdagen erhåller
fyllig och fortlöpande information i dessa frågor.

Motionerna 1972:182, 1972:436 och 1972:932 berör biståndet till
Vietnam. I statsverkspropositionen anför departementschefen följande:

Utbetalningarna av svenskt bistånd till Demokratiska republiken
Vietnam uppgick budgetåret 1970/71 till 27,5 milj. kr., vilket motsvarade
drygt 7 % av det svenska bilaterala biståndsflödet. För budgetåret
1971/72 förutses en ökning av utbetalningarna.

Sveriges bistånd till DRV, som inleddes år 1965 och hittills bestått av
humanitära insatser, har kanaliserats genom Svenska Röda Korset samt,
till en mindre del via Röda korsföreningamas förbund i Genéve. Ca 48
milj. kr. har på detta sätt tagits i anspråk t. o. m. budgetåret 1970/71.

Den finansiella ramen för biståndet till DRV angavs av 1970 års
riksdag till 225 milj. kr. för budgetåren 1970/71 — 1972/73. Förvart och
ett av bugetåren 1970/71 och 1971/72 har anvisats 25 milj. kr. i
humanitärt bistånd och 50 milj. kr. för återuppbyggnadsbistånd. Motsvarande
belopp beräknas för budgetåret 1972/73. Härtill kommer medel
för farn iljeplaneringsbistånd.

Överenskommelse har träffats mellan DRV:s Röda Kors och Svenska
Röda Korset rörande användningen av de för innevarande budgetår
anvisade medlen för humanitärt bistånd. Liksom tidigare består leveranserna
huvudsakligen av textilier och papper. Därutöver har 4 milj. kr.
anslagits med anledning av de svåra översvämningar som drabbade landet
under sommaren 1971.

Återuppbyggnadsbiståndet på sammanlagt 150 milj. kr. , som får ses
som ett led i ett långsiktigt utvecklingssamarbete mellan DRV och
Sverige, avses i första hand utnyttjas för finansiering av en pappers- och
massafabrik. Härigenom kommer Sverige att bidra till att avsevärt höja
produktionskapaciteten inom en industrisektor där bombningarna medfört
svåra skador till men för bl. a. det vietnamesiska utbildningsprogrammet.
F. n. undersöks förutsättningarna för svenska insatser också inom
andra industrigrenar.

Avtal har träffats om en svensk insats på familjeplaneringsområdet.
Den består främst av preventivmedel och utrustning för familjeplanerings -

UU 1972:6

programmet till en ungefärlig kostnad av 3 milj. kr. Intresset för denna
typ av bistånd är stort och erfarenheterna goda. Ett utökat samarbete på
området kan förutses.

För humanitärt bistånd till Sydvietnam har hittills anslagits drygt 6
milj. kr. Insatserna, vilka har bestått av medicinsk utrustning, har
förmedlats genom Svenska Röda Korset samt — i begränsad utsträckning
— genom Röda korsföreningarnas förbund i Genéve. Huvuddelen
utnyttjas inom det av Nationella befrielsefronten (FNL) behärskade
området. Jag förutser att dessa insatser kommer att öka.

I ett anförande den 11 mars 1972 meddelade utrikesministern att
planeringen av nya insatser i Demokratiska republiken Vietnam kommer
att inledas i år för perioden efter budgetåret 1972/73 då treårsprogrammet
från 1970 avslutas. Enligt normala svenska programmeringsprinciper
kommer en treårig planeringsram att fastställas. Utrikesministern framhöll
att betydande insatser för Nordvietnams utveckling kommer att
inrymmas i de kommande årens svenska biståndsprogram.

Mot bakgrunden av det som har anförts avstyrker utskottet motionen
1972:182. Syftet med motionen 1972:932 torde vara tillgodosett.

Motionen 1972:436 förordar att det med hänsyn till den politiska
inriktningen av Demokratiska republiken Vietnams regering inte bör ges
ökat stöd förrän de aviserade sakkunniga har behandlat frågan.

Utskottet erinrar om att riksdagen tidigare framhållit (jfr SU 1970:84)
att den svenska biståndspolitikens mål är möjliga att uppnå i länder med
olika ekonomiska och politiska system. Det väsentliga är att de svenska
utvecklingsinsatserna kan förväntas få en utvecklingseffekt i vederbörande
mottagarland. Mot denna bakgrund avstyrks motionen 1972:436.

I motionen 1972:438 yrkas att Kungl. Maj:t vid fördelningen av den
humanitära hjälpen till Vietnams folk bör beakta angelägenheten av en
rättvisare fördelning av biståndet mellan Nordvietnam och Sydvietnam.
Riksdagen har tidigare uttalat att biståndet skall avse både Nord- och
Sydvietnam. I statsutskottets utlåtande 1970:84 förutsattes att Kungl.
Maj:t även söker inleda planering av återuppbyggnadsbistånd för Sydvietnam
vid en tidpunkt, då realistiska förutsättningar härför kan anses
föreligga. 1971 års riksdag framhöll slutligen (UU 1971:2) att vid
fördelning av insatser mellan olika områden bör beaktas såväl det akuta
biståndsbehovet som de insatser vilka andra länder gör i ifrågavarande
områden. Utskottet ansluter sig till här nämnda riksdagsuttalanden. Med
hänvisning till det som nu anförts avstyrks motionen 1972:438 såvitt nu
är i fråga.

Utvecklingssamarbetet med Cuba berörs i motionerna 1972:436,
1972:438 och 1972:935.

I statsverkspropositionen meddelar departementschefen följande om
utvecklingssamarbetet med Cuba:

Svenskt bilateralt utvecklingssamarbete med Cuba inleddes under
budgetåret 1969/70. Utbetalningarna uppgick budgetåret 1970/71 till
2,2 milj. kr. eller 0,6 % av det bilaterala b istånd sflödet. För innevarande
budgetår har utbetalningarna beräknats till 5,5 milj. kr.

UU 1972:6

Investeringar i skol- och yrkesutbildning samt inom hälsovårdsområdet
utgör en väsentlig del av Cubas ansträngningar att uppnå ekonomisk och
social utjämning. Behovet av utbildad arbetskraft, särskilt inom industrier
med anknytning till jordbruket, är mycket kännbart. Det svenska
utvecklingssamarbetet med Cuba utgår från dessa förutsättningar.

Förutom bistånd till mödra- och barnavård, stipendiering och exportstöd
har Sverige tecknat avtal om bidrag genom UNESCO för medverkan
i uppbyggnaden av två tekniska institut, som kommer att utexaminera
sammanlagt 430 tekniker och 550 yrkesarbetare per år. De totala
kostnaderna för hittills lämnat och utfäst bistånd uppgår till drygt 25
milj. kr. En fortsättning av det genom ITC lämnade exportstödet samt av
biståndet till mödra- och barnavården förutses. Diskussioner har även
förts rörande nya insatser genom UNESCO på utbildningsområdet.

En högt prioriterad sektor i det kubanska utvecklingsarbetet är hälsooch
sjukvården, där det föreligger ett stort behov av förnyelse och
komplettering av sjukvårdsutrustning. Cuba har gjort framställning om
direkt svenskt bistånd i form av sådan utrustning. Jag räknar med att
avtal om en sådan insats skall kunna ingås före utgången av innevarande
budgetår.

I motionen 1972:935 redogörs för Cubas behov av sjukhusmateriel.
Motionärerna anser att 20 milj. kr. bör anvisas ur 1972/73 års budget för
detta ändamål.

Utskottet har erfarit att en betydande svensk insats i Cuba avseende
importstöd till sjukvårdssektorn är under förberedande. Syftet med
motionen 1972:935 torde därför vara tillgodosett, varför motionen
avstyrks.

I motionen 1972:438 yrkas att svenskt biståndsarbete i princip bör
inrikta sig på de särskilt fattiga u-länderna och att följaktligen Cuba inte
bör utgöra mottagarland för större svenska insatser.

Ett motsvarande yrkande förekom i en motion till fjolårets riksdag
som avslog detsamma. I utskottets betänkande (UU 1971:2) erinrades om
att det från allmän utjämningssynpunkt ställer sig naturligt att utvälja
särskilt fattiga länder som mottagare av svenskt bistånd men att detta
inte innebär att biståndet endast skall vara förbehållet dessa länder. Det
framhölls att inte heller FN-strategin har en så snäv syftning.

FN:s generalförsamling har hösten 1971 antagit en resolution som
särskilt avser de minst utvecklade länderna. Däri godkändes en av
ECOSOC upprättad förteckning över de minst utvecklade länderna och
principbeslut fattades om utarbetande av aktionsprogram för dessa länder
inom ramen för utvecklingsstrategin. De internationella programmen för
utvecklingssamarbete skall sålunda kompletteras med särskilda insatser
för de fattigaste länderna.

Med hänvisning till vad som här anförts avstyrks motionen 1972:438,
såvitt nu är i fråga.

Yrkandet beträffande bistånd till Cuba i motionen 1972:436 avstyrks
på samma grunder som motionens yrkande beträffande Demokratiska
republiken Vietnam, som behandlats här ovan.

I motionerna 1972:215 och 1972:934 föreslåsatt biståndsinsatserna i
Zambia skall bringas i nivå med insatserna i de östafrikanska länderna.

UU 1972:6

Vidare begärs i motionen 1972:215 att möjligheten undersöks till
insatser i samband med sådana infrastrukturprojekt som underlättar
Zambias förbindelser med Östafrika resp. Botswanas förbindelser med
Zambia.

I statsverkspropositionen meddelar departementschefen följande beträffande
insatserna i Zambia:

De svenska utbetalningarna av bistånd till Zambia uppgick budgetåret
1970/71 till 3,8 milj. kr. eller 1 % av det bilaterala biståndsflödet. För
budgetåret 1971/72 förutses ca 7 milj. kr. komma att utbetalas.

De svenska biståndsinsatserna har hittills helt bestått av personal.
Sedan 1965 har svenska fredskårister arbetat främst inom jordbrukskooperationen
och sedan år 1969 även inom skogsförvaltningen. Samma
år påbörjades rekryteringen av kontraktsanställd personal för bägge
sektorerna. Sedermera har personalbiståndet vidgats till att omfatta även
kraftförsöijning och sjukvård.

Zambias nya utvecklingsplan, som avser åren 1972—76 och som
framläggs inom kort, väntas särskilt betona landsbygdens utveckling.
Befolkningens levnadsvillkor skall förbättras och landets oberoende
stärkas genom en koncentration av resurser till områden med god
jordbrukspotential och relativt hög befolkningstäthet.

Den planerade utbyggnaden av det svenska utvecklingssamarbetet med
Zambia blir till sin inriktning beroende av den nya utvecklingsplanen. Det
står emellertid redan klart att en viktig uppgift för ett framtida svenskt
bistånd torde bli att tillhandahålla större personalbiståndsinsatser i syfte
att minska bristen på kvalificerad personal inom planering och förvaltning.
Insatser kan sålunda avse bistånd till planering av de s. k.
intensivutvecklingszonerna på landsbygden. Yrkeslärarutbildning och
teknisk utbildning kan vidare komma i fråga.

Av föredragningar inför utskottet har framgått att biståndsmyndigheterna
planerar en successiv och betydande ökning av biståndet till
Zambia. I ett inledningsskede avser de zambiska önskemålen i första hand
personalinsatser. Zambias valutasituation är i hög grad avhängig av dels
omfattningen av kopparbrytningen, dels utvecklingen av världsmarknadspriset
på koppar. Den zambiska utvecklingsplanen bygger på stigande
inkomster från kopparexporten.

Huruvida volymen av de svenska biståndsinsatserna i Zambia under de
närmaste åren kommer upp i samma nivå som insatserna i de östafrikanska
staterna torde bero av de långsiktiga samarbetsprogram, som kan
utarbetas på grundval inte minst av Zambias behov och prioriteringar.

En av de större svenska biståndsinsatserna i Östafrika avser landsvägsförbindelsen
mellan Dar es Salaam och Lusaka, den s. k. Tan-Zam-vägen.
Utskottet har beträffande svenska insatser i Botswana erfarit att beslut
fattats om samfinansiering med IDA av en väg som kan minska
Botswanas beroende av den rhodesiska järnvägen. Ett biståndsprojekt i
Botswana avseende den väg som går fram till den punkt där landet har
färjeförbindelser med Zambia förutses komma att finansieras av annan
biståndsgivare. Botswana har inte tagit upp detta projekt i diskussionerna
med Sverige.

Med hänvisning till vad som nu anförts avstyrker utskottet motionerna
1972:215 och 1972:934 såvitt nu är i fråga.

UU 1972:6

Motionen 1972:436 utgår från att en granskning bör företas av de
östafrikanska staternas behandling av asiatiska minoriteter. Hithörande
frågor bör beaktas i debatten om det svenska biståndets inriktning,
hävdar motionären.

Utskottet anser att vederbörande länders politik i berörda avseende
inte inverkar på möjligheten av ett fortsatt konstruktivt utvecklingssamarbete
mellan Sverige och länderna i fråga. Motionärens förslag att
Sverige skulle officiellt sammanställa och offentliggöra material om den
asiatiska minoritetens behandling i Östafrika finner utskottet orealistiskt.
Av dessa skäl avstyrks motionen 1972:436 såvitt nu är i fråga.

Utskottet återkommer i samband med medelsanvisningen under punkt
20 (Bilateralt utvecklingssamarbete) till hemställan angående motionen
1972:182 i vad avser bistånd till Demokratiska republiken Vietnam under
budgetåret 1972/73 samt motionen 1972:935.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen beträffande länderplaneringen av de svenska
utvecklingsinsatserna med avslag på motionen 1972:934 som
sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

2. att riksdagen avslår motionen 1972:182, i vad avser utbetalning
av medel för återuppbyggnadsbistånd till Demokratiska
republiken Vietnam,

3. att riksdagen avslår motionen 1972:436 såvitt avser bistånd
till Cuba och Nordvietnam samt behandlingen av asiatiska
minoriteter i Östafrika,

4. att riksdagen avslår motionen 1972:438 i vad avser biståndet
till Vietnam,

5. att riksdagen avslår motionen 1972:438 i vad avser biståndet
till Cuba,

6. att riksdagen avslår motionen 1972:932,

7. att riksdagen avslår motionen 1972:215 samt motionen 1972:
934 i vad avser biståndet till Zambia.

4. U-landsinvesteringar, u-ländernas industrialisering, kapitalbildning i
u-ländema m. m.

Propositionen (s. 20—21)

För den av riksdagen begärda översynen av svenska bilaterala åtgärder
till förmån för u-ländernas industrialisering har departementschefen den
26 juli 1971 tillkallat sakkunniga (industribiståndsutredningen). Enligt
direktiven skall dessa pröva Sveriges möjligheter till mer omfattande
insatser på industribiståndsområdet inom ramen för de övergripande
målen för Sveriges utvecklingssamarbete och med utgångspunkt i en
kartläggning av behovet av industribistånd. Självfallet måste Sveriges
insatser i industriutvecklingen ske i enlighet med de riktlinjer som gäller
för industripolitiken i mottagarländerna. En viktig fråga för utredningen
är att undersöka svensk industris intresse och förutsättningar för

UU 1972:6

tillhandahållande av behövligt kunnande för samarbetet. Av särskilt
intresse kän här vara det svenska näringslivets möjligheter att medverka
vid ledningen av företag i u-länderna, s. k. managementkontrakt. Vidare
torde uppmärksamhet komma att ägnas åt möjligheterna att från svensk
sida bidra med utvecklingen av för u-länderna särskilt lämpad teknologi.
Utredningen har också att överväga frågan om lämpliga former för ett
intensifierat samarbete med mottagarländernas egna institutioner på
industriutvecklingsområdet, t. ex. de nationella utvecklingsbankerna och
-bolagen samt frågan om det svenska investeringsgarantisystemets framtida
roll.

Det svenska systemet för investeringsgarantier upprättades år 1968
som ett led i utvecklingssamarbetet med u-länder. Industribiståndsutredningen
skall bl. a. ta ställning till om ett fortsatt svenskt garantisystem
bör vara knutet till detta samarbete eller om det främst bör ses som en
del av den statliga politiken för främjande av svensk export. Utställande av
investeringsgaranti är förknippat med villkor som syftar till att säkerställa
att den garanterade investeringen är klart utvecklingsfrämjande. Möjligheten
att utnyttja systemet är vidare begränsad till vissa länder. Enligt de
riktlinjer som fastställdes av 1968 års riksdag medges garantier endast till
de länder som är s. k. huvudmottagare av svenskt bistånd samt de länder
som anges i statsutskottets utlåtande (prop. 1968:101, SU 1968:128 s.
67). Sedan år 1968 har vissa förändringar ägt rum när det gäller den
länderkrets till vilken det direkta svenska biståndet koncentreras. Det är
naturligt att sådana förändringar följs av motsvarande utvidgning eller
inskränkning av länderkretsen också när det gäller investeringsgarantiernas
tillämpning. Departementschefen föreslår att investeringsgarantisystemets
länderkrets successivt anpassas i enlighet med förändringarna i
det svenska biståndsprogrammets inriktning. Det bör ankomma på Kungl.
Maj:t att från fall till fall ta ställning härtill. En sådan ordning torde
kunna genomföras utan att på något sätt föregripa industribiståndsutredningens
arbete.

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat

dels motionen 1972:438 av herr Bohman m. fl. (m) i vad avser
hemställan att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj.'t anhåller att motion
nr 294 överlämnas till de sakkunniga för översyn av svenska bilaterala
åtgärder ägnade att främja u-ländernas industrialisering för beaktande
särskilt av vad som däri anförts angående riktlinjer för samarbete mellan
näringslivet och de biståndsgivande myndigheterna, bildande av ett
särskilt utvecklingsbolag för u-landsinvesteringar samt utvidgning och
tillämpning av investeringsgarantisystemet (punkt 8),

dels motionen 1972:934 av herrar Helén (fp) och Fälldin (c) i vad
avser hemställan att riksdagen begär, att Kungl. Maj :t ändrar reglerna för
investeringsgarantisystemet så att investeringsgarantier i princip skall
kunna ges för investeringar i alla länder som definitionsmässigt hänförs
till u-länder (punkt 8) samt att riksdagen beslutar ge Kungl. Maj:t till

UU 1972:6

känna vad som i övrigt anförs i motionen beträffande svenska insatser till
förmån för u-ländernas industrialisering (punkt 9).

Utskottet

Det av 1971 års riksdag uttalade (UU 1971:2) önskemålet om en
översyn av åtgärder för att främja u-ländernas industrialisering har som
framgår av statsverkspropositionen lett till att sakkunniga (industribiståndsutredningen)
tillsatts. I utredningsdirektiven nämns bl. a. frågor
rörande den svenska industrins intresse för och möjlighet att tillhandahålla
kunskap av för u-ländernas industrialisering lämpad art samt frågor
rörande ett svenskt utvecklingsbolag och frågan om investeringsgarantisystemets
framtida utformning.

De åtgärder som behandlas i motionen 1972:438, punkt 8, och i
motionen 1972:934, punkt 8, är således föremål för prövning i
industribiståndsutredningen. Dess arbete väntas avslutas under hösten
1972. Utskottet anser att riksdagen i avvaktan på utredningens resultat ej
har anledning att uttala sig om de frågor som tas upp i nämnda
motionsyrkanden.

Utskottet avstyrker därför motionerna 1972:438 och 1972:934, såvitt
nu är i fråga.

I motionen 1972:934 förordas vidare bl. a. att möjligheterna till
samarbete med Interamerikanska utvecklingsbanken snarast noggrant
undersöks. Motionärerna framhåller att frågan om svenska bidrag till
banken bör hållas öppen i förhoppning om att former för samverkan,
som är förenliga med vår principiella inställning till förmån för fri
anbudsgivning, skall kunna skapas.

Utskottet har erfarit att dessa synpunkter, liksom möjligheterna att
genom banken bidra till social och ekonomisk utveckling och utjämning i
• de länder som slutligen mottar biståndet, är avgörande för regeringens
ställningstagande till frågan om samarbete med banken. Någon allmän
påfyllnad av Sveriges utvecklingsfond för Latinamerika, som sedan år
1966 administreras av Interamerikanska utvecklingsbanken, har inte
aktualiserats. Diskussioner har inletts om möjligheterna att kanalisera en
bilateral biståndsinsats till Chile via den svenska utvecklingsfonden.

Synpunkterna i motionen 1972:934 beträffande svenskt bistånd för
att underlätta u-ländernas export ligger i linje med Sveriges politik på
detta område, som framgår av avsnittet 10 här nedan.

Syftet med motionen 1972:934, såvitt nu är i fråga, torde vara
tillgodosett.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen beträffande åtgärder ägnade att främja u-ländernas
industrialisering avslår motionen 1972:438,

2. att riksdagen beträffande ändrade regler för investeringsgarantisystemet
avslår motionen 1972:934,

3. att riksdagen beträffande svenska insatser till förmån för
u-ländernas industrialisering anser motionen 1972:934 besvarad
med vad utskottet anfört.

UU 1972:6

5. Humanitärt stöd och utbildningsstöd till befrielserörelser
Propositionen (s. 24, s. 48, s. 50—51)

U-länderna ser FN:s ställningstagande i kolonialfrågan som ett viktigt
moraliskt stöd för de pågående frigörelsersträvandena i den tredje
världen. De i FN-besluten ingående uppmaningarna till moraliskt och
materiellt stöd till befrielserörelsema i de portugisiska områdena i Afrika
samt i Sydrhodesia, Namibia och Sydafrika riktar sig såväl till enskilda
länder som till fackorganen inom FN-systemet. Stöd till befrielserörelserna
i södra Afrika är en direkt hjälp till politiskt oberoende och en
angelägen uppgift för FN:s olika organ. I vissa befriade områden pågår en
aktiv uppbyggnad av social infrastruktur. Hittills har endast FN:s
organisation för utbildning, vetenskap och kultur (UNESCO) samt FN:s
livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) inlett åtgärder för att
hörsamma FN-resolutionerna. Humanitär hjälp och utbildningshjälp till
befriade områden bör även kunna lämnas av andra FN-organ. Regeringen
avser att aktivt verka för att FN-resolutionerna om stöd till befrielserörelserna
förverkligas i vidare omfattning.

Under innevarande budgetår beräknas det svenska humanitära stödet
till afrikanska nationella befrielserörelser, till utbildning av afrikansk
flyktingungdom och till offer för rasåtskillnadspolitiken i södra Afrika
uppgå till omkring 12 milj. kr. Detta innebär en utvidgning av
verksamheten i linje med vad som förordats av riksdagen (UU 1971:2 s.
31, rskr 1971:73).

Hittillsvarande erfarenheter av frihetsrörelsernas möjligheter att tillgodogöra
sig bistånd är goda. I och med att befrielserörelserna vinner
bättre kontroll över de territorier där de verkar ökar också behovet av
materiellt stöd till undervisning och hälsovård. Detta gäller särskilt
frihetsrörelserna i de portugisiska områdena Angola, Mocambique och
Guinea-Bissau, vilket återspeglas i den svenska bidragsgivningen. Sålunda
får MPLA i Angola, FRELIMO i Mozambique och PAIGC i GuineaBissau
efter beslut fattade under år 1971 varuleveranser till värden
motsvarande 500 000 kr., 750 000 kr. resp. 4,5 milj. kr. Leveranserna
omfattar bl. a. undervisningsmateriel, sjukvård sartiklar, livsmedel och
kläder.

I propositionen förutses en fortsatt utvidgning av stödet till befrielserörelserna
liksom till flyktingar och andra grupper från de områden i
Afrika som ännu ej uppnått nationellt oberoende. För budgetåret
1972/73 beräknas 15 milj. kr. för ifrågavarande ändamål.

För humanitärt bistånd till Sydvietnam har hittills anslagits drygt 6
milj. kr. Insatserna, vilka har bestått av medicinsk utrustning, har
förmedlats genom Svenska röda korset samt - i begränsad utsträckning -genom Röda korsföreningarnas förbund i Genéve. Huvuddelen utnyttjas
inom det av Nationella befrielsefronten (FNL) behärskade området.
Departmentschefen förutser att dessa insatser kommer att öka.

För humanitära biståndsinsatser i Cambodja och Laos har hittills

UU 1972:6

anslagits 1,4 milj. kr. Detta bistånd, som förmedlas genom Internationella
röda kors-kommittén i Genéve, går i första hand till de av befrielserörelserna
behärskade områdena. Krigets intensifiering i dessa båda länder
har inneburit en omfattande förstörelse av städer och byar. En ökning av
det humanitära biståndet till dessa områden är därför motiverad.

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat

dels motionen 1972:57 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari hemställs
att riksdagen anvisar 20 milj. kr. till FRELIMO, 20 milj. kr. till
PAIGC och 20 milj. kr. till MPLA samt att riksdagen beslutar upphäva
förmyndarprincipen om humanitärt bistånd till förmån för en princip om
villkorslöst stöd till befrielserörelserna,

dels motionen 1972:80 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari hemställs
att riksdagen under tredje huvudtiteln C 2 (prop. 1972:1 bilaga 5)
anvisar 100 milj. kr. till Republiken Sydvietnams provisoriska revolutionära
regering. 50 milj. kr. till den nationella befrielserörelsen FUNK i
Cambodja och 50 milj. kr. till Laos patriotiska front,

dels motionen 1972:931 av fru Dahl m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen
hos Kungl. Maj:t begär att det svenska humanitära biståndet till
FNL/PRR i Sydvietnam, Neo Lao Haksat i Laos och FUNK i Cambodja
snarast möjligt kraftigt utvidgas samt att det i likhetmed biståndet till de
afrikanska befrielserörelserna skall kunna omfatta varor för livsmedelsförsörjningen,
undervisningsväsendet och sjukvården,

dels motionen 1972:934 av herrar Helén (fp) och Fälldin (c) i vad
avser hemställan att riksdagen beslutarge Kungl. Maj:t till känna vad som
i motionen anförs beträffande svenskt stöd till motståndsrörelserna i
södra Afrika (punkt 12) och att den s. k. flyktingberedningen skall ges
parlamentarisk representation (punkt 13).

Utskottet

Hittills har endast begränsade framgångar nåtts i fråga om strävandena
att förmå olika FN-organ att lämna det stöd till befrielserörelserna i södra
Afrika som rekommenderats i generalförsamlingens resolutioner. Förutom
UNESCO och FAO har dock enligt vad utskottet erfarit numera även
Världshälsoorganisationen och FN:s utvecklingsprogram (UNDP) beslutat
ingå sam arbetsavtal med den afrikanska enhetsorganisationen OAU
avseende insatser som berör befrielserörelserna.

Utskottet noterar med tillfredsställelse att regeringen avser att aktivt
verka för att FN-resolutionerna om stöd till befrielserörelserna förverkligas
i vidare omfattning.

Gällande principer för svenskt humanitärt bistånd och utbildningsstöd
till befrielserörelser återfinns i statsutskottets utlåtande 1969:62. Därav

UU 1972:6

framgår att humanitärt stöd och utvecklingsstöd till afrikanska befrielserörelser
tillstyrks med beaktande av att utformningen av svenskt statligt
stöd ej kan tillåtas komma i konflikt med den folkrättsliga regeln att ej
ingripa i en annan stats inre angelägenheter. En sådan konflikt behöver
inte uppstå, sägs det i utlåtandet, i de fall då FN entydigt har tagit
ställning mot förtryck av folk som eftersträvar nationell frihet. Detta kan
anses vara fallet beträffande Namibia, Rhodesia och de under Portugals
överhöghet stående områdena i Afrika. Vad avser hjälp till apartheidpolitikens
offer kan sådan hjälp motiveras bl. a. med FN:s uttryckliga
fördömande av den sydafrikanska apartheidpolitiken.

I samma utlåtande påpekas att de speciella förutsättningarna för stöd
åt vissa befrielserörelser i Afrika inte ger underlag för generella krav på
statliga stödåtgärder till rörelser och organisationer vilka betecknas som
nationella eller sociala befrielserörelser.

I utlåtandet framhålls även att statligt humanitärt bistånd som genom
Röda korset och därmed jämförliga hjälporganisationer förmedlas till
olika befolkningsgrupper i länder vilka befinner sig i inbördeskrig inte
synes möta betänkligheter från folkrättslig synpunkt.

Motionerna 1972:57 och 1972:934 avser stöd till afrikanska befrielserörelser.

I motionen 1972:57 förordas dels en kraftig ökning av stödet till de
afrikanska befrielserörelserna Mozambiques befrielsefront (FRELIMO),
rörelsen för Guineas och Cap Verdeöarnas självständighet (PAIGC) och
folkrörelsen för Angolas befrielse (MPLA), dels att riksdagen skall
upphäva principen att endast humanitär hjälp kan utgå till befrielserörelserna.

Utskottet konstaterar att det svenska stödet till flyktingar från södra
Afrika, till befrielserörelser och till offer för rasdiskrimineringspolitiken
under senare år har kontinuerligt ökat. Utbetalningarna under innevarande
budgetår beräknas uppgå till omkring 12 milj. kr.

Yrkandet i motionen 1972:57, andra att-satsen, strider mot gällande
riktlinjer för stöd till afrikanska befrielserörelser. Med hänvisning till det
som här anförts avstyrks motionen 1972:57.

I motionen 1972:934 anförs bl. a. att bistånd bör lämnas inte blott
till MPLA utan även till nationalfronten för Angolos befrielse (FNLA).
Motionärerna hävdar att tillgängliga upplysningar om respektive rörelsers
aktiviteter borde leda till att bistånd lämnades till båda rörelserna.
Motionärerna kan inte finna att en bedömning av rörelsernas politiska
inriktning leder till någon annan slutsats. De förordar vidare att bidrag
lämnas även till de rhodesiska befrielserörelserna Zimbabwe African
National Union (ZANU) och Zimbabwe African People’s Union (ZAPU)
liksom till Southwest African People’s Organization (SWAPO) i Namibia.

Som framhölls av 1971 års riksdag (UU 1971:2) bedömer Kungl. Maj:t
och biståndsmyndigheten inkomna ansökningar i enlighet med de av
riksdagen uppdragna riktlinjerna för denna form av humanitärt bistånd
och under hänsynstagande till de huvudprinciper som vägleder den
svenska utrikespolitiken. För genomförande av de projekt som Sverige

UU 1972:6

sålunda kan stödja kommer, liksom hittills, medel att kunna påräknas
inom anslagen till utvecklingsbistånd.

Givetvis måste de organisatoriska förutsättningarna för god användning
av biståndet föreligga.

Utskottet har erfarit att FNLA, enligt de upplysningar som är
tillgängliga för biståndsmyndigheterna, endast har begränsad verksamhet i
Angola. Organisationens behov av förnödenheter för samhällsuppbyggnaden
— sjukvård och undervisning o. d. — i befriade områden har
bedömts som ringa. Organisationen framhåller att den representerar stora
flyktinggrupper i Zaire. Dessa får emellertid del av svenskt stöd genom
flyktingkommissariatet och UNDP, till vilket särskilda bidrag under en
rad år lämnats för dessa ändamål.

Med hänvisning till vad som här anförts avstyrker utskottet motionen
1972:934, såvitt nu är i fråga.

Motionerna 1972:80 och 1972:931 avser stöd till befrielserörelser i
Indokina. Som tidigare nämnts kan det svenska stödet till befolkningsgrupper
i krigsdrabbade områden i Indokina förmedlas genom Röda
korset och därmed jämförliga hjälporganisationer. De svenska insatserna i
Sydvietnam har även berörts under punkt 3 ovan.

Om insatserna i Indokina framhöll utrikesministern i ett anförande
den 11 mars 1972 följande:

Det humanitära biståndet till FNL har mött vissa problem. Det har
tagit tid att bygga upp kanaler för storrå humanitära insatser. Förra året
anslogs 3 milj. kr. för leveranser till FNL. Sjukvårdsutrustning och
mediciner skulle levereras genom Svenska Röda Korset. Hittills har ca 1/3
levererats. En ökning av utbetalningstakten kan emellertid förväntas.

Det humanitära biståndet till befrielserörelserna i Kambodja och Laos,
FUNK och Pathet Lao — inleddes förra året då 1,4 milj. kr. anslogs.
Dessa medel kanaliseras genom internationella Röda Korskommittén i
Genéve. Hittills har endast mycket små delar av anslaget kunnat
utbetalas. Vi anser att en ökning av det humanitära biståndet till FUNK
och Pathet Lao är motiverad.

Utskottet förutsätter att Kungl. Maj:t liksom hittills kommer att ägna
stor uppmärksamhet åt den humanitära hjälpen till Indokinas folk. Det
väsentliga syftet med motionerna 1972:80 och 1972:931 synes tillgodosett,
varför de avstyrks.

I motionen 1972:934 hemställs bl. a. att den s. k. flyktingberedningen
skall ges parlamentarisk representation. Liknande motionsyrkanden
har avslagits av 1970 och 1971 års riksdagar. I beredningen för
studiestöd och humanitärt bistånd till afrikanska flyktingar och nationella
befrielserörelser (flyktingberedningen) ingår representanter för
olika organisationer och institutioner som har manifesterat intresse för
och har erfarenheter av insatser på detta område. Utrikesutskottet
framhöll i sitt utlåtande 1970:9 att beredningen fungerar på ett
tillfredsställande sätt.

Utskottet kan inte finna att några nya argument tillkommit som
motiverar en utvidgning av flyktingberedningen och avstyrker därför
motionen 1972:934, såvitt nu är i fråga.

UU 1972:6

Utskottet återkommer i samband med medelsanvisningen under
punkten 20 (Bilateralt utvecklingssamarbete) till hemställan angående
dels motionen 1972:57 i vad avser medelsanvisningen, dels motionen
1972:80.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionen 1972:57 ivad avser villkoren
för stöd till befrielserörelser,

2. att riksdagen avslår motionen 1972:931,

3. att riksdagen avslår motionen 1972:934 i vad avser stöd till
motståndsrörelser i södra Afrika och flyktingberedningens
sammansättning.

6. Forskningsfrågor
Propositionen (s. 20)

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 april 1971 tillkallade
statsrådet Moberg den 17 maj 1971 sakkunniga med uppgift att utreda
frågan om svensk u-landsforsknings inriktning och organisation. En
central fråga för de sakkunniga blir att bedöma hur Sverige skall kunna
främja det i FNs utvecklingsstrategi uppställda målet att hjälpa u-länderna
med att bygga ut egna forskningsinstitutioner. Detta skulle ha
betydelse bl. a. för att förbättra möjligheterna för allt flera forskare från
u-länderna att bedriva sin forskning i hemlandet. Följaktligen skall frågan
studeras om forskningsinsatsernas fördelning mellan insatser ledda av
forskare i Sverige och forskningsinsatser i u-länderna. De sakkunniga har
enligt sina direktiv också att beakta frågan om att allmänt sett vidga
forskningsintressena till att mer än hittills beakta u-ländernas behov.

Betoningen av de sociala faktorernas roll i utvecklingsprocessen och
behovet av ökad kunskap om denna process är en annan utgångspunkt för
arbetet. Detta skall utmynna i bedömningar av de särskilda förutsättningar
som Sverige har för att göra väsentliga insatser för u-ländernas
utveckling. De sakkunniga har slutligen att ta ställning till frågor om
ansvarsfördelning och samordning mellan de olika organ som svarar för
planering, finansiering och genomförande av sådan forskning.

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat

dels motionen 1972:145 av herr Helén m. fl. (fp) i vad avser
hemställan att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening ger
till känna att Sverige inom FN och andra internationella organ bör verka
för att forskning initieras inom förslagsvis UNCTAD, FAO eller inom den
av FAO, Världsbanken och UNDP skapade konsultativa gruppen för stöd
till jordbruksforskning betr. ofarliga bekämpningsmedel speciellt lämpade
för u-länderna (punkt d) samt att Sverige inom FN och andra internationella
organ bör verka för att forskning rörande de miljöfördelar u-ländernas
råvaror har i relation till syntetiska varor initieras (punkt e),

UU 1972:6

dels motionen 1972:438 av herr Bohman m. fl. (m) i vad avser
hemställan att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller att motion
nr 294 måtte överlämnas till 1971 års utredning angående u-landsforskning
för beaktande av vad som i densamma anförts angående u-landsforskningens
inriktning och organisation (punkt 5),

dels motionen 1972:946 av herr Svensson i Kungälv m. fl. (s) vari
hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller att alla de frågor som
statsutskottet i sitt utlåtande nr 176 år 1969 berörde om u-landsforskningen
upptas till behandling i den tillsatta u-landsforskningsutredningen.

Utskottet

Utskottet har erfarit att samtliga frågor som tas upp i förevarande
motionsyrkanden är föremål för granskning i u-landsforskningsutredningen.

Frågan om ett eventuellt initiativ i FN eller andra internationella
organ för att initiera viss forskning om bekämpningsmedel och om vissa
råvaror får bedömas i ljuset av resultatet av u-landsforskningsutredningens
arbete.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionen 1972:145 i vad avser jordbruksforskning
och forskning beträffande u-ländernas råvaror,

2. att riksdagen avslår motionen 1972:438 i vad avser u-landsforskning,

3. att riksdagen avslår motionen 1972:946.

7. Familjeplanering
Propositionen (s. 41-42, 50, 51)

Familjeplanering tillämpas numera av ett växande antal u-länder. FN
står också oförhindrat att engagera sig på området och ges ökande
resurser för sin verksamhet bl. a. från Sverige. Det direkta svenska
familjeplaneringsbiståndet kan därmed koncentreras till ett mindre antal
länder än tidigare, huvudskligen programländerna, där en fördjupning och
breddning av de svenska insatserna inom hälsovårdssektorn kan äga rum.
Samtidigt anslår Sverige ökade resurser för den verksamhet som bedrivs
av internationella organisationer på detta område samt för forskning.

För familjeplaneringsinsatser har under innevarande budgetår beräknats
totalt ca 58 milj. kr., varav sammanlagt ca 40 milj. kr. för bidrag till
internationella organisationers verksamhet. Motsvarande belopp för
budgetåret 1972/73 beräknas av SIDA komma att uppgå till 75 resp. 46
milj. kr.

Ett betydande stöd lämnas till Världshälsoorganisationen
(WHO) för forskning och utbildning i fråga om den mänskliga

UU 1972:6

fortplantningen. Projektet, som anmäldes i prop. 1971:1 (bil. 5 s. 20), är
delvis baserat vid Karolinska institutet i Stockholm och avser stöd till en
forsknings- och försöksverksamhet för utveckling av bättre preventivmedel.
Förutom vid Karolinska institutet skall verksamheten huvudsakligen
bedrivas vid fyra forsknings- och utbildningscentra i olika delar av
världen. Därutöver skall finansiella bidrag ges till annan forsknings- och
utbildningsverksamhet med samma syfte.

För budgetåret 1971/72 har WHO-programmet kostnadsberäknats till
6,7 milj. dollar. Därav svarar Sverige för 3 milj. dollar. Återstoden
tillskjuts av Canada, Danmark och Norge samt Ford-stiftelsen. För
perioden 1972/73—1974/75 har Sveriges andel av kostnaderna beräknats
till 14 milj. dollar, dvs. nära 69 milj. kr., varav ca 20 milj. kr. faller på
budgetåret 1972/73.

Vid sidan av detta forskningsstöd avses under budgetåret 1972/73
större bidrag komma att lämnas till FN :s befolkningsfond
(UNFPA) och till Internationella familjeplaneringsförbundet
(IPPF). FN-fonden finansierar projekt som
huvudsakligen utförs av FN:s fackorgan. Verksamheten bygger på
frivilliga bidrag från såväl i- som u-länder. För år 1971 uppgick de
sammanlagda bidragsutfästelserna till ca 25 milj. dollar. Sverige bidrog
med 3 milj. dollar. Bl. a. mot bakgrund av fondens snabba expansion
kommer dess verksamhet och administrationsformer nu att ses över för
att säkra att medlen utnyttjas effektivt.

Sverige har sedan år 1958 lämnat bistånd till Ceylons familjeplaneringsprogram.
Det löpande samarbetet äger rum under ett ramavtal
som omfattar perioden 1970—1973.

Sverige slöt år 1967 ett avtal om familjeplaneringsbistånd med
Malaysia. Under budgetåret 1971/72 beräknas ett bistånd om 1,3 milj.
kr. för inköp av preventivmedel. För budgetåret 1972/73 beräknas 1,5
milj. kr. Efter tillkomsten av FN:s befolkningsfond (UNFPA) finner
SIDA ett fortsatt bilateralt svenskt bistånd mindre motiverat och
departementschefen förutser därför att detta kommer att avslutas i och
med budgetåret 1972/73.

Sverige stöder Sydkoreas familjeplaneringsprogram dels genom leveranser
av preventivpiller och viss annan utrustning, dels genom finansiering
äv ett familjeplaneringsinstitut. Förutom huvuddelen av institutets
byggnadskostnader har Sverige åtagit sig att svara för ungefär hälften av
dess driftkostnader t. o. m. budgetåret 1975/76. Leveranserna av preventivmedel
och utrustning förutses vara avslutade i och med budgetåret
1973/74. SIDA räknar med att FN:s befolkningsfond därefter kommer
att kunna svara för detta bistånd. För familjeplaneringsbiståndet i
Sydkorea beräknar SIDA för innevarande budgetår totalt ca 3,8 milj. kr.

UU 1972:6

Motionen

I detta sammanhang har utskottet behandlat motionen 1972:934 av
herrar Helén (fp) och Fälldin (c) i vad avser hemställan att riksdagen
uttalar, att svenska bilaterala insatser på famiijeplaneringsområdet inte
omfattas av den koncentrationsprincip som gäller för övrigt bistånd utan
skall kunna göras i vaije u-land där det framstår som sakligt motiverat
(punkt 14).

Utskottet

Enligt 1968 års långtidsplan för det svenska utvecklingsbiståndet gäller
principen om biståndets länderkoncentration inte för insatser på familjeplaneringens
område. Statsutskottet uttalade i sitt utlåtande 1968:128
att det är av särskild betydelse att biståndet på detta område inte är
begränsat till vissa länder, i varje fall så länge något effektivt koordinerat
och välutrustat internationellt biståndsprogram inte förverkligats. Riksdagen
har upprepade gånger med tillfredsställelse noterat den starka
satsning på familjeplanering som sker inom den svenska biståndsverksamheten.

SIDA:s petita för budgetåret 1972/73 innehåller följande om familjeplanering: Under

de senaste åren har internationella organisationer som IPPF och
FN :s befolkningsfond liksom ett antal bilaterala biståndsgivare börjat
lämna ett omfattande bistånd på famiijeplaneringsområdet. Detta möjliggör
en viss koncentration av de svenska insatserna till ett mindre antal
mottagarländer än som måste förutses på den tid då Sverige hade en unik
position som biståndsgivare. Det svenska intresset riktas gradvis i första
hand mot länder, som synes vara väl ägnade att dra nytta av just svensk
biståndserfarenhet samt länder där folkökningsproblemet tycks erbjuda
särskilt intresse från erfarenhetssynpunkt eller vara särskilt allvarligt i
universell bemärkelse. Detta kan föranleda SIDA att föreslå Kungl. Maj:t
insatser i länder med vilka Sverige f. n. ej har något utvecklingssamarbete.
En annan tendens är att söka en fastare anknytning mellan
familjeplanering och hälsovård, som svar på mottagarländernas önskemål
i detta avseende. Av de 130 milj. kr. som hittills överförts från Sverige i
bistånd på famiijeplaneringsområdet har knappt 3/4 gått direkt till
mottagarländerna, medan återstoden givits via någon internationell
organisation. Huvuddelen av det direkta biståndet har gått till de sex
länderna Ceylon, Indien, Malaysia, Pakistan, Tunisien och Republiken
Korea (i Korea har stödet till betydande del gällt ett institut med vissa
internationella uppgifter). Program av en inte obetydlig storlek kan
vidare komma att genomföras i Kenya och Demokratiska Republiken
Vietnam. Det är att vänta att de nämnda länderna även i fortsättningen
kommer att väga tyngst i biståndet genom SIDA, men en ökande del av
hela programmet torde komma att gå genom internationella organisationer.
Leveranser av materiel, såsom preventivmedel, klinikutrustning,
tryckeriutrustning, fordon och audiovisuell materiel svarade under det
senaste budgetåret för ungefär en tredjedel av utbetalningarna; återstoden
gick till direkta penningbidrag, framför allt till internationella organisationer
och till att täcka kostnaderna för ca 15 experter på fältet. 1 syfte
att utveckla enklare och säkrare medel och metoder har SIDA bidragit till
kontraceptiv forskning såväl i Sverige som i u-länder. För att samordna

UU 1972:6

den världsomfattande forskningen har SIDA också tagit initiativet till och
bekostat en större kartläggning i WHO:s regi av den forskning som bedrivs
i olika världsdelar på familjeplaneringsområdet. Även på det hittills
försummade motivationsområdet avser SIDA att bidra till ökade forskningsinsatser.
Dessa forskningsprogram väntas kräva betydande resurser
under kommande år.

I propositionen uttalas att direkta familjeplaneringsinsatser även
fortsättningsvis kan ske också utanför kretsen av programländer. Utskottet
ansluter sig härtill. Därvid, liksom i övrigt, är det väsentligt att beakta
att familjeplaneringsinsatserna integreras i en allmän och social omvårdnadspolitik
för folkets flertal.

Utskottet finner att det inte finns anledning för riksdagen att göra ett
nytt uttalande om gällande principer för svenska insatser på familjeplaneringsområdet.

Utskottet noterar med tillfredsställelse att, som framgår av statsverkspropositionen,
en betydande ökning av anslagen till familjeplaneringsinsatser
beräknas.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1972:934 ivad avser familjeplaneringsbistånd.

8. Miljövård
Motionen

I detta sammanhang har utskottet behandlat motionen 1972:934 av
herrar Helén (fp) och Fälldin (c) i vad avser hemställan att riksdagen
beslutar ge Kungl. Maj.t till känna vad som i motionen anförs beträffande
u-hjälpens miljövårdsaspekter (punkt 15).

Utskottet

Motionärerna anser bl. a. att Sverige bör understödja u-ländernas egna
miljövårdsprogram. Vidare måste det vara en ambition att vi i vårt
biståndsarbete inte medverkar till en förstöring av den miljö, där
programmen sätts in. Sverige bör bygga upp en beredskap för
miljöinsatser även i länder som inte ingår i den egentliga gruppen av
mottagarländer. Sverige bör utöva forskning kring u-ländernas miljöproblematik.
Slutligen anser motionärerna att initiativ bör tas till en
inventering av hotade miljöer.

De frågor som motionen tar upp beträffande miljöproblem i u-länderna
torde komma att diskuteras vid FN-konferensen om den mänskliga
miljön som kommer att äga rum i Stockholm i juni detta år. Sverige har
aktivt deltagit i förberedelserna för denna konferens och har även
förklarat sig berett att positivt överväga framställningar från u-länderna
om bistånd för upprättande av rapporter om deras nationella miljöproblem.
Sådant bistånd har lämnats i samarbete med FN.

3 Riksdagen 1972. 9 sami. Nr 6

UU 1972:6

Utskottet har inhämtat att miljövårdsaspekten bevakas av SIDA i
samband med alla nya insatser — liksom åtskilliga äldre — och
beaktas i de allmänna planeringsdiskussionerna med olika länder. Verket
framhåller i sina petita att det står klart för allt flera regeringar, att den
långt gångna miljöförstöring, som ägt rum i många u-länder som resultat
av överbefolkning, överbetning av betesmarker, utarmning av matjordslagret
samt långvarig skogsskövling, måste hejdas. Klimatiska förhållanden
i tropikerna påskyndar och förvärrar förloppet på ett sätt som i olika
avseenden gör problemet värre än det varit i de i tempererade zoner
belägna industriländerna — och nya lösningar måste därför sökas i internationell
samverkan. Det blir fråga om att hushålla med skog och annan
vegetation, att planera för markutnyttjandet och vattenhushållningen och
att gripa sig an med att i bokstavlig mening återerövra förlorad terräng
genom skogsplantering, bevattning och jordförbättring. Ett flertal intressanta
insatser på detta område — en del med betydande inslag av
forskning — är under framväxt, enligt vad som framgår av SIDA:s petita.

Sveriges framtida roll i det internationella utvecklingssamarbetet på
miljövårdsområdet torde få bedömas bl. a. i ljuset av FN-konferensens
resultat.

Som framgår av avsnitt 6 här ovan behandlas frågor om forskning
kring u-ländernas miljöproblematik av u-landsforskningsutredningen.

Syftet med motionen 1972:934, såvitt nu är i fråga, torde vara
tillgodosett, varför motionen avstyrks.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1972:934 i vad avser u-hjälpens
miljövårdsaspekter.

9. Varubistånd
Propositionen (s. 39)

Gåvobistånd i form av varor från Sverige, främst papper och
konstgödsel, har sedan länge ingått i det svenska biståndsprogrammet.
Under den senaste femårsperioden har det i genomsnitt uppgått till ca 25
milj. kr. per budgetår. Totalt har under perioden 1962/63 — 1970/71
levererats varor till ett värde av ca 185 milj. kr.

Varubiståndet har avsett högt prioriterade områden inom resp.
mottagarlands utvecklingsplaner. Syftet har varit att det skall utgå under
en period då landets egen produktionskapacitet är under utbyggnad och
det alltså föreligger ett klart importbehov, som annars fått tillgodoses
genom ianspråktagande av knappa valutor. På svensk sida har varubiståndet
anpassats så att man i första hand utnyttjat ett temporärt
överskott av kapacitet. Härigenom har biståndet inneburit en relativt sett
mindre kännbar belastning på betalningsbalansen. Inköpen har som regel
gjorts till världsmarknadspriser och befraktningen ordnats på fördelaktigaste
sätt. Varubiståndet har visat sig administrativt mindre krävande
än flertalet andra biståndsformer.

UU 1972:6

Genomfört efter dessa riktlinjer och väl samstämt med mottagarnas
utvecklingsplanering bör varubistånd även fortsättningsvis kunna spela en
viktig roll i stödet till programländerna. Departementschefen räknar
därför med att ökade belopp kan komma att anslås för denna
biståndsform. Att fastställa någon viss andel av det bilaterala biståndsanslaget
för varubistånd synes dock inte ändamålsenligt och har heller
inte föreslagits av SIDA. Varubiståndets omfattning i de olika samarbetsprogrammen
och därmed i det totala biståndsprogrammet får bli
resultatet av en sammanvägning av olika faktorer vid de individuella
programmens utformning.

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat

dels motionen 1972:943 av herr Regnéll m. fl. (m) vari hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om en utredning med uppgift att
utarbeta sådana riktlinjer för u-landsbiståndet att en ökad andel av
biståndet används till inköp av svenska varor utan att biståndets
effektivitet eller värde för u-ländema minskar,

dels motionen 1972:438 av herr Bohman m. fl. (m) i vad avser
hemställan att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening ger
till känna att det svenska biståndet vid arbetslöshet i Sverige temporärt
skall kunna bindas för inköp av svenska varor när så kan ske utan
nackdelar för mottagarlandet (punkt 6).

Utskottet

Omfattningen av svenska utvecklingsinsatser i form av varubistånd
torde bli beroende av mottagarländernas behov och av den aktuella
situationen inom svensk industri. Att fastställa någon viss andel för
varubistånd inom det bilaterala biståndsanslaget synes inte ändamålsenligt,
utan dess omfattning får bli resultatet av en sammanvägning av
olika faktorer. Uppskattningsvis kan, enligt vad utskottet erfarit, varubiståndets
omfattning inom de växande biståndsanslagen komma att under
de närmaste budgetåren ligga mellan 75 och 100 milj. kr. per budgetår.

Det finns anledning tillse att varubiståndet inte skadar mottagarländernas
inhemska industri eller leder till försening i uppbyggnaden av
en sådan. Gåvobistånd av varor från Sverige eller tillhandahållande av
varor till världsmarknadspris för att tillgodose ett klart importbehov i
mottagarländerna utgör inget avsteg från principen om det svenska
biståndets obundenhet. Denna princip gäller krediter, och dess främsta
syfte är att garantera alt u-landets import skall kunna ske till bästa pris.

Varubistånd av den omfattning, som nu kan förutses, torde därmed få
en fördelaktig effekt på sysselsättningen i Sverige, inte minst under
lågkonjunkturer. Det bör nämligen vara möjligt att planera biståndet på
sådant sätt att produktionen av varorna i största möjliga utsträckning
förläggs till perioder av lågt kapacitetsutnyttjande inom berörda svenska

UU 1972:6

industrier. Ur mottagarländernas synvinkel är det angeläget med en
långsiktighet i planeringen. Improviserade hänsynstaganden till sysselsättningsläget
i Sverige torde därför knappast bli möjliga.

Syftet med motionerna 1972:943 och 1972:438, såvitt nu är i fråga,
torde vara tillgodosett, varför motionerna avstyrks.

Utskottet hemställer
att riksdagen

1. avslår motionen 1972:438 i vad avser inköp av svenska varor,

2. avslår motionen 1972:943.

10. Kooperation
Motionen

I detta sammanhang har utskottet behandlat motionen 1972:950 av
herr Åsling (c) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att
förutsättningarna resp. formerna för ett ökat svenskt bistånd på
kooperationens område utreds.

Utskottet

Motionären framhåller bl. a. att huvudproblemet i det internationella
biståndsarbetet t. ex. på jordbrukets område inte är att finna en ny
teknik utan att få en redan känd teknik anpassad och tillämpad.

För detta måste ofta djupt inrotade vanor och beteenden påverkas
samt nya sociala och ekonomiska institutioner byggas upp. Många av
dessa problem kan enligt beprövade modeller lösas genom samverkan
mellan bönder i kooperativa föreningar. Utvecklingen av kooperation ges
också hög prioritet i de flesta u-länder. I det internationella biståndsarbetet
har däremot kooperativ utveckling hittills haft en förhållandevis
underordnad betydelse vid sidan av mer tekniskt inriktade projekt.
Lantbrukskooperation i Skandinavien har vissa särdrag som bidragit till
att den växt sig starkare här än i många andra länder. Det är önskvärt att
det kooperativa utvecklingsbiståndet i framtiden ges en mer framskjuten
ställning. Frågan om hur man för en ökad biståndsinsats på detta område
bäst mobiliserar den rika fond av erfarenheter som onekligen finns inom
de kooperativa organisationerna i vårt land bör utredas, anser motionären.

Utskottet delar uppfattningen att det är önskvärt att tillvarata de
möjligheter som Sverige har för att tillgodose mottagarländernas önskemål
om bistånd på kooperationens område.

Utskottet har erfarit att de länder som Sverige samarbetar med i ökad
utsträckning anlägger en positiv syn på kooperationen. Kn utvecklingskredit
på 18 milj. kr. till Tanzania för spannmålslagring kommer avsevärt
att underlätta den kooperativa marknadsföringen av spannmål. Delar av
krediten får disponeras direkt av primärföreningar för lokala lagerhus. Fn

UU 1972:6

silokredit till Indien på 60 milj. kr. har mindre direkt kooperativ
anknytning men kan ändå väntas underlätta kooperationens marknadsföring.
I Zambia har fredskårister länge arbetat som instruktörer inom
jordbruksk ooperationen.

Ujamaa-byarna i Tanzania är en form av produktionskooperativ.
Vattenkrediterna till Tanzania gynnar utvecklingen av dessa. Planerat
stöd till regionala utvecklingsfonder i Tanzania och direkt till jordbrukskreditgivning
kommer till stor del att i slutledet utnyttjas av kooperativa
sammanslutningar och deras enskilda medlemmar. Framtida insatser för
utveckling av småindustri kan också komma att få kooperativa inslag.

Stöd till mottagarländernas kooperativa rörelser kan således lämnas i
olika former. I motionen refereras till utbildnings- och organisationshjälp.
Det nordiska biståndet till kooperationen i Kenya och Tanzania tillhör
denna kategori, liksom ett ekonomiskt bidrag till ett kooperativt
utbildningscentrum, som nu byggs i Botswana.

Nya utbildningsinsatser i Ceylon, Indien och Zambia planeras för
närvarande. I planering och förvaltning av dessa insatser förekommer ett
intimt samarbete mellan kooperatörer i Sverige och SIDA. Insatsen i
Zambia skall inledningsvis ha till syfte att möjliggöra utarbetandet av en
kooperativ utvecklingsplan i anslutning till den nya femårsplanen.

Utskottet finner att de strävanden som motionen vill främja i stor och
växande utsträckning redan beaktas i det svenska biståndsprogrammet.
Samtidigt delar utskottet motionens uppfattning att man bör utreda
frågan hur den rika fond av erfarenheter som finns inom de svenska
kooperativa organisationerna bäst skall kunna mobiliseras för ökade
biståndsinsatser.

Utskottet erinrar om att, som framgår av avsnitt 2 här ovan, en
utredning kommer att tillsättas för att undersöka frågan om det svenska
utvecklingssamarbetets utformning på längre sikt.

Syftet med motionen 1972:950 torde således vara tillgodosett.

Utskottet hemställer

att riksdagen anser motionen 1972:950 besvarad med vad
utskottet anfört.

11. Etniska och kulturella minoriteter
Motionen

I detta sammanhang har utskottet behandlat motionen 1972:942 av
herr Olsson i Kil m. fl. (fp) vari hemställs att riksdagen beslutar att
SIDA inom det humanitära u-landsbiståndets ram ges möjlighet att stödja
projekt med syfte att nå en lösning av problemet med samexistens med
etniska och kulturella minoriteter i länder som så önskar samt att
riksdagen beslutar att det i motionen beskrivna Colombia-projektet tas
upp till förnyad prövning.

UU 1972:6

Utskottet

Frågan om etniska minoriteter står på arbetsprogrammet för FN:s
sociala kommission. I ett uttalande den 9 mars 1971 framhöll utrikesministern
att han hoppades på en allmän förståelse för angelägenheten av
att FN tar itu med detta problem och erinrade om att Sverige två gånger
försökt att få till stånd en utredning av den s. k. indianfrågan i sociala
kommissionen.

Frågan om möjligheten att göra en insats för sydamerikanska indianer
undersöks även inom Internationella röda korsets ram.

Riktlinjerna för svenskt utvecklingsbistånd hindrar inte biståndsmyndigheten
från att pröva möjligheten att stödja projekt som avser
främjande av etniska minoriteters sociala och ekonomiska utveckling eller
humanitära hjälpaktioner till förmån för sådana minoriteter. Förutsättningen
är emellertid att regeringen i vederbörande mottagarland är aktivt
intresserad av projektet i fråga och att den gjort en hänvändelse som
aktualiserar svenskt bistånd.

Det ärende som är utgångspunkt för resonemanget i motionen
1972:942 avser stöd till ett av en privat internationell arbetsgrupp
utarbetat projekt för Colombia. Projektet innefattar huvudsakligen
åtgärder med anknytning till bevarandet av en minoritetskultur. Enligt
vad utskottet erfarit har Sverige inte erhållit någon framställning om
bistånd från nämnda lands regering.

Av de skäl som här utvecklats avstyrker utskottet motionen och
hemställer

att riksdagen avslår motionen 1972:942.

12. Transportfrågor
Motionen

I detta sammanhang har utskottet behandlat motionen 1972:940 av
herr Kronmark m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära att SIDA får i uppdrag att undersöka
möjligheterna till en permanent utbildningsverksamhet inom landet för
tekniker på transportområdet från u-länder.

Utskottet

Utskottet delar motionärernas uppfattning om den betydelse som
transport- och kommunikationsfrågor har för den materiella utvecklingen
i u-länderna.

Sektorvalet för det svenska biståndet styrs i första hand av de behov
och de prioriteringar som mottagarländerna redovisar. Möjligheterna att
tillgodose deras önskemål påverkas givetvis av det kunnande som från
svensk sida kan erbjudas på olika områden. Samfärdsel ägnas redan stor
uppmärksamhet i det svenska utvecklingsbiståndet. Som redovisas i
statsverkspropositionen avsåg 6,4 % eller 24 milj. kr. av utbetalningarna

UU 1972:6

av bilateralt bistånd under budgetåret 1970/71 samfärdsel. Pågående och
planerade yrkesutbildningsinsatser liksom personalbistånd kan också
nämnas i detta sammanhang.

I motionen 1972:940 föreslås bl. a. att ett internationellt centrum för
transportfrågor skall upprättas i Sverige. Önskemål om ett dylikt centrum
i Sverige eller i annat land har enligt vad utskottet erfarit inte framförts
från u-landshåll. Med hänvisning till vad som nu sagts avstyrks motionen
1972:940.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1972:940.

13. Villkor för finansiellt bistånd
Propositionen (s. 39—41)

U-ländernas ökade skuldbörda innebär i många fall ett reellt hot mot
dessa länders ekonomiska oberoende. Under senare tid har i ökad
utsträckning skuldkriser inträffat med åtföljande krav på omförhandlingar
av återbetalningsskyldigheten, s. k. skuld konsolideringar.

Den del av det svenska biståndet som utgår i form av bilaterala
krediter lämnas på för mottagarländerna gynnsamma villkor. Ursprungligen
gällde s. k. normalvillkor, dvs. 20 års amorteringstid, varav de första
fem amorteringsfria, samt 2 % ränta. Riksdagen medgav år 1967 delsen
förlängning av såväl kredittiden som den amorteringsfria perioden med
fem år, dels användningen av s. k. IDA-villkor (50-års amorteringstid,
varav de tio första åren amorteringsfria, samt 3/4 % administrationsavgift).
IDA-villkoren tillämpades tidigare endast vid samfinansiering med
Världsbanken/IDA men har på senare år kommit till användning i allt
större utsträckning. De svenska krediternas obundenhet när det gäller
upphandling ger också låntagaren ett väsentligt bättre utbyte än bunden
finansiering. Några återbetalningar under svenska krediter har på grund av
den inledande amorteringsfria perioden ännu inte ägt rum; räntor och
avgifter uppgick budgetåret 1970/71 till knappt fem milj. kr.

Det finns behov av att vidta åtgärder för att underlätta svenskt
deltagande i de skuld konsolideringar som i framtiden kan bli allt
vanligare. Riksdagen medgav år 1968 att betalningsanstånd medges förde
svenska utvecklingskrediterna i samband med internationella skuldkonsolideringsaktioner
(SU 1968:128, rskr 302). I propositionen förordas
att det åt Kungl. Maj:t givna bemyndigandet utvidgas så att det i
samband med internationella skuldkonsolideringsaktioner blir möjligt att
medge ränteeftergift, nedskrivning av skuldbeloppet, förlängning av den
amorteringsfria perioden samt, för 25-åriga krediter, förlängning av
löptiden.

Starka skäl talar för en hög gåvoandel i samarbetsprogrammen för
flertalet av mottagarländerna för det svenska biståndet. IDA-villkor bör i
ökad omfattning kunna tillämpas för krediterna.

I syfte att kunna åstadkomma större likformighet mellan gåvo- resp.
kred.itfinansierade insatser torde en översyn böra ske av de regler som nu

UU 1972:6

gäller för upphandling, medelsöverföring till mottagaren m. m.

Flertalet av de projekt och program som erbjuder sig till finansiering i
mottagarländerna kräver fem till sex år för att slutföras. Enligt nuvarande
system för svenska kreditåtaganden får dessa avse belopp om tre och en
halv gånger det löpande budgetårets anslag för kreditverksamhet jämte
eventuell ointecknad reservation. Dessa åtaganden får periodiseras över
högst fyra budgetår inklusive det år under vilket avtal ingås. Systemet har
lett till att betydande reservationer samlats under anslaget. För att
möjliggöra ett snabbare nyttiggörande av de anvisade resurserna förordas
i propositionen att kreditåtagandena får gälla över fem framförliggande
budgetår samt att de samlade åtagandena — förutom ingående ointecknad
reservation — får uppgå till högst fyra gånger anslaget för det löpande
budgetåret. Dessa principer bör gälla såväl gåvor som krediter.

Motionen

I detta sammanhang har utskottet behandlat motionen 1972:934 av
herrar Helén (fp) och Fälldin (c) i vad avser hemställan att riksdagen,
utöver regeringens förslag om amorteringseftergift m. m. i samband med
internationella skuldkonsolideringsaktioner, bemyndigar Kungl. Maj:t att
ingå avtal om helt räntefria utvecklingskrediter samt att efter prövning
helt eller delvis avskriva amorteringarna på utvecklingslån (punkt 6).

Utskottet

Motionärerna anser att statsverkspropositionens förslag om att man
skall kunna medge mildrade villkor för svenska utvecklingskrediter i
samband med internationella skuldkonsolideringsaktioner inte är till
fyllest. De ansluter sig i stället till förslaget i SIDA:s petita om att avtal
skall kunna ingås om helt räntefria krediter samt att amorteringarna på
utvecklingslån i vissa fall skall helt eller delvis kunna avskrivas.
Motionärerna anser också att Sverige bör sträva efter att åstadkomma en
omfördelning till förmån för mera gåvobistånd och att Sverige genom sitt
exempel skulle kunna påverka andra biståndsgivare.

1 statsverkspropositionen redogörs för de allvarliga konsekvenser som
u-ländemas kraftigt ökade skuldbörda har fått för deras utvecklingsansträngningar.
Motionärernas synpunkter beträffande de åtgärder som
Sverige kan och bör vidtaga som bidrag till en förbättring av situationen
synes väl stämma överens med de förslag som framläggs i propositionen
beträffande ändrade villkor för de svenska biståndskrediterna. Utskottet
har erfarit att frågan om helt räntefria utvecklingskrediter och om
avskrivning helt eller delvis av amorteringarna på utvecklingslån är
föremål för utredning inom Kungl. Maj:ts kansli.

Syftet med motionen 1972:934 synes i huvudsak vara tillgodosett,
varför motionen avstyrks.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1972:934 i vad avser villkor för
svenska utvecklingskrediter.

UU 1972:6

14. Bidrag till enskilda organisationers hjälpverksamhet
Propositionen (s. 53—54)

SIDA beräknar ett ökat medelsutrymme för bidrag till enskilda
organisationers humanitära och utvecklingsfrämjande verksamhet, främst
på utbildningens och den förebyggande hälsovårdens områden. De
enskilda organisationernas verksamhet utgör ofta ett värdefullt komplement
till det offentliga utvecklingssamarbetet. SIDA förutser utbetalningar
till de enskilda organisationernas verksamhet om ca 12 milj. kr. för
budgetåret 1972/73, vilket innebär mer än en fördubbling jämfört med
budgetåret 1970/71.

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat

dels motionen 1972:319 av herr Nilsson i Agnäs m. fl. (m, c, fp) vari
hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om åtgärder för att
stödja de frivilliga hjälporganisationernas information genom att för
bibliotek inköpa deras litteratur,

dels motionen 1972:438 av herr Bohman m. fl. (m) i vad avser
hemställan att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer att inom
ramen för beviljade anslag ett belopp om lägst 20 milj. kr. skall utgå till
missionen och övrigt enskilt humanitärt hjälparbete (punkt 7),

dels motionen 1972:934 av herrar Helén (fp) och Fälldin (c) i vad
avser hemställan att riksdagen beslutar ge Kungl. Maj:t till känna vad som
anförs i motionen beträffande stöd till de ideella organisationernas
biståndsverksamhet (punkt 19).

Utskottet

De belopp som enligt statsverkspropositionen beräknas utgå till de
enskilda organisationerna avser deras mera reguljära verksamhet främst
för undervisning, hälsovård och sjukvård samt annan humanitär verksamhet.
Under senare år har bidrag även utgått till utsändande av s. k.
volontärer för u-landsarbete. SIDA finansierar för närvarande ungefär
170 volontärer. Till de belopp som beräknats i propositionen kommer
ytterligare bidrag t. ex. avseende organisationernas insatser i katastrofsammanhang.
Enbart under innevarande budgetår har de enskilda
organisationerna erhållit över 12 milj. kr. för insatser för offren från
Östpakistan. Ytterligare bidrag för insatser i Bangladesh kan bli aktuella
inoiu en snar framtid.

I motionen 1972:319 föreslås att de frivilliga hjälporganisationerna
skall erhålla stöd genom att staten bekostar biblioteksinköp av deras
publikationer.

Utskottet erinrar om att ifrågavarande organisationer kan ansöka om
stöd till sina utvecklingsprojekt och till sin informationsverksamhet om
u-landsfrågor. Frivilligorganisationernas allmänna publikationsverksamhet

UU 1972:6

berörs däremot inte av anslagen för svenskt utvecklingssamarbete.
Utskottet avstyrker därför motionen 1972:319.

I motionen 1972:438 föreslås att en minimiram skall fastställas för
anslagen till missionen och övrigt enskilt humanitärt hjälparbete.

Utskottet noterar att ifrågavarande anslag ökat kraftigt under senare
år. Totalbeloppet för det statliga stödet är beroende av de ansökningar
som inkommer och som biståndsmyndigheten kan bifalla i enlighet med
gällande riktlinjer.

Höga krav ställs på planering och organisation vid genomförandet av
de insatser för vilka bidrag utgår. Projekt som stöds måste harmonisera
med mottagarlandets allmänna utvecklingssträvanden och med den
konkreta utvecklingsplaneringen inom sektorn i fråga i mottagarlandet.

1971 års riksdag (UU 1971:2) fann det inte ändamålsenligt att
riksdagen fastställer en minimiram för de statliga bidragen. Inga nya
argument har sedan dess framförts till stöd för förslaget. Utskottet
avstyrker därför motionen 1972:438.

Även i motionen 1972:934 förordas ökat stöd till de ideella
organisationernas biståndsverksamhet. Motionärerna anser att välmotiverade
bidragsansökningar inte bör avslås på grund av för liten
anslagsram.

Utskottet har erfarit att möjligheter finns att inom gällande anslag
tillmötesgå organisationernas bidragsansökningar med beaktande av de
grundläggande kriterier som gäller för det statliga stödet.

I motionen förordas vidare att bidrag bör kunna ges även för insatser i
andra u-länder än dem som får huvuddelen av det svenska biståndet.

Utskottet erinrar om att betydande bidrag redan nu utgår till enskilda
organisationers projekt i sådana länder. Regeln är att SIDA främst stöder
verksamhet i länder där Sverige är engagerat genom större biståndsinsatser
eller i övrigt har goda möjligheter att följa de enskilda
organisationernas utvecklingsarbete.

I motionen föreslås vidare att en förlängning av kontraktstiden för
volontärer bör ske från tre till fyra år eller för en viss tjänst upp till sex
år, där det framstår som sakligt motiverat.

Utskottet anser att det inte bör finnas hinder för SIDA att i enskilda
fall pröva möjligheten av en sådan förlängning.

I fråga om motionens förslag att igångsättningsbidrag för nya projekt
bör ingå som ett normalt inslag i bidragssystemet vill utskottet erinra om
att en begränsning av statens medverkan ligger i att bidragen skall avse
stöd till en verksamhet som bygger på frivilliga privata initiativ.
Organisationen i fråga förutsätts därför själv påtagligt bidra till kostnaderna
för insatsen. Bidrag ges i första hand till byggkostnader och
utrustning. Driftsbidrag kan enligt numera tillämpade regler utgå under
en begränsad tid för att täcka organisationens ökade omkostnader i
samband med utvidgning av en insats eller igångsättandet av en ny.

Utskottet finner att syftet med motionen 1972:934 torde vara i
huvudsak tillgodosett.

UU 1972:6

Utskottet återkommer i samband med medelsanvisningen under
punkten 20 (Bilateralt utvecklingssamarbete) till hemställan angående
motionen 1972:438 i vad avser beräkning av medelsbehovet för missionen
och övrigt enskilt humanitärt hjälparbete.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionen 1972:319,

2. att riksdagen i vad avser stöd till de ideella organisationernas
biståndsverksamhet anser motionen 1972534 besvarad med
vad utskottet anfört.

15. Sveriges deltagande i utvecklingssamarbetet inom ramen för internationella
utvecklingsfonden (IDA)

Propositionen (s. 27—28)

Världsbanksgruppen, vari ingår Världsbanken (IBRD), Internationella
utvecklingsfonden (IDA) och Internationella finansieringsbolaget (IFC),
svarade under verksamhetsåret 1970/71 för en utlåning om sammanlagt
ca 12,7 miljarder kr. Dessa organisationer är därmed den största källan
för obunden internationell kreditgivning till u-länderna.

I vad avser världsbanksgruppen kanaliseras svenska biståndsmedel
uteslutande genom IDA. IDAs medel tillhandahålls genom bidrag från i
första hand de industrialiserade medlemsländerna, de s. k. Part I-länderna.
IDA:s långivning är koncentrerad till de fattigaste länderna och
avser i första hand infrastrukturella investeringar. En växande del av
utlåningen avser socialt betydelsefulla projekt inom t. ex. utbildning,
landsbygdsutveckling och urbanisering. IDA:s utlåning sker på synnerligen
mjuka villkor — lånen har en löptid på 50 år, varav 10 år är
amorteringsfria, och löper utan ränta men med en administrationsavgift
på 3/4 %.

Världsbanksgruppens centrala roll på det multilaterala biståndspolitiska
fältet motiverar att dess åtgärder följs särskilt noggrant. Inom
IDA:s styrelse har från svensk sida eftersträvats att verksamheten, i
enlighet med FNs utvecklingsstrategi, i ökad utsträckning skall präglas av
en vidare syn på utvecklingsproblemen samt att organisationen skall
basera sin verksamhet på de låntagande ländernas egna ekonomiska och
utvecklingspolitiska målsättningar och prioriteringar. Från svensk sida
eftersträvas vidare att röstfördelningen inom IDA skall förändras till
u-ländernas förmån. IDA:s karaktär av internationellt samarbetsorgan
skulle härigenom stärkas. Detta önskemål har ännu ej vunnit tillräcklig
anslutning i IDA:s styrelse. Frågan kommer dock att resas på nytt vid
nästa påfyllnadsförhandling.

De latinamerikanska staterna har riktat kritik mot världsbanksgruppens
restriktiva lånepolitik visavi länder som genomför nationalisering
av utländska företag. Sverige har aktualiserat denna fråga i IDA och
begärt att organisationens regler i detta hänseende skall tas upp till
diskussion. Det borde inte finnas anledning för IDA, vars verksamhet

UU 1972:6

baseras på statliga bidrag, att göra sin kreditgivning avhängig av
ersättningar för nationaliserad egendom till privata företag i enskilda
i-länder. Denna fråga, som kan väntas växa i betydelse under de
kommande åren, bör föras vidare i samråd med u-länderna.

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat

dels motionen 1972:436 av herr Björck i Nässjö (m) vari hemställs
att riksdagen uttalar att rimlig ersättning skall ges vid nationalisering av
utländsk egendom samt att Kungl. Maj:t ges i uppdrag att inom FN:s ram
verka för att ett skiljedomsinstitut på detta område inrättas och att klara
regler på området skapas (tredje och fjärde att-satserna),

dels motionen 1972:936 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari
hemställs att riksdagen hos regeringen hemställer om att Sverige
frånsäger sig alla åtaganden — inklusive medlemskap — i Världsbanken,
IDA och IFC då dessa utgör verksamma redskap åt de imperialistiska
stormakterna, samt att riksdagen avslår förslaget i prop. 1972:1 Bilaga 5
om bidrag till IDA med 177,7 milj. kr.

Utskottet

Motionen 1972:436 anknyter till uttalandet i propositionen att det
inte borde finnas anledning för IDA att göra sin kreditgivning avhängig av
ersättningar för nationaliserad egendom till privata företag i enskilda
länder.

Svenska officiella ställningstaganden till frågor om ersättning för
nationaliserad egendom aktualiseras när företag som inte på normal väg
kunnat få ersättning för nationaliserad egendom begär att ärendet skall
tas upp genom förhandlingar på det mellanstatliga planet. I sådana
förhandlingar eftersträvar Sverige överenskommelser om rimlig ersättning.
Frågan om principerna för ersättning för nationaliserad egendom
har varit föremål för allmänna diskussioner i FN. Bl. a. behandlas denna
fråga i en resolution som generalförsamlingen antog 1962 i ärendet
”suveränitet över naturresurser”. Sverige röstade liksom den stora
majoriteten av medlemsstaterna för denna resolution. Däri sägs, på tal om
nationalisering av utländsk egendom, att ägaren skall erhålla lämplig
ersättning enligt gällande regler i den stat som vidtagit åtgärden samt i
överensstämmelse med den internationella rätten. Då ersättningsfrågan
ger upphov till tvist skall nationell jurisdiktion först utnyttjas. Efter
överenskommelse mellan suveräna stater och andra berörda parter bör
tvisten emellertid biläggas genom skiljedomsförfarande eller avgörande av
internationell domstol.

Det finns olika system för internationella skiljedomsförfaranden som
kan användas för tvister om nationaliserad egendom. Här kan t. ex.

UU 1972:6

hänvisas till 1965 års konvention om biläggande av investeringstvister.
Denna konvention syftar till att stärka det ömsesidiga förtroendet mellan
investerare och värdland. Genom konventionen har upprättats ett särskilt
internationellt centralorgan för biläggande av investeringstvister vars
uppgift är att administrera förliknings- och skiljedomsverksamhet.

Enligt den uppfattning som Sverige hävdar bör tvister om investeringar
tas upp i den ordning som i internationella överenskommelser anvisas för
detta ändamål, t. ex. genom begagnande av nyssnämnda centralorgan för
biläggande av investeringstvister, och inte i de multilaterala biståndsorganisationerna.
Utskottet ansluter sig till statsverkspropositionens
uttalande att det inte borde finnas anledning för IDA att göra sin
kreditgivning avhängig av ersättningar för nationaliserad egendom. Med
hänvisning till det som här anförts avstyrker utskottet motionen
1972:436.

I motionen 1972:936 hemställs att Sverige frånsäger sig alla
åtaganden, inklusive medlemskap, i Världsbanken, IDA och 1FC då dessa
utgör verksamma redskap åt de imperialistiska stormakterna. Motionärerna
avstyrker statsverkspropositionens förslag om anslag till IDA.
Motionärerna hävdar att IDA som en del av världsbanksgruppen arbetar
för marknadsekonomin och den privata sektorn i u-länderna samt att det
avgörande inflytandet utövas av USA.

Som framhålls i statsverkspropositionen är IDA:s långivning koncentrerad
till de fattigaste länderna och avser i första hand infrastrukturella
investeringar. En växande del av utlåningen gäller socialt betydelsefulla
projekt, t. ex. utbildning, landsbygdsutveckling och urbanisering.

En ingående redogörelse för världsbanksgruppens verksamhet har
lämnats i utrikesutskottets betänkande 1971:15. Därav framgår bl. a. att
u-länderna i det s. k. Lima-programmet har hemställt att en större del av
biståndsflödet bör kanaliseras via de multilaterala organen och att den
tredje påfyllnaden av IDAs resurser snarast bör genomföras. U-länderna
har vidare framhållit att i princip alla offentliga biståndslån bör ges på
IDA-villkor.

Utskottet erinrar om att IDAs verksamhet är beroende av mottagarländernas
önskemål samt av de beslut som fattas av styrelsen. Sverige
eftersträvar, som redovisas i statsverkspropositionen, ökat inflytande för
u-länderna i styrelsen.

Med hänvisning till vad som anförts i propositionen och i utrikesutskottets
av riksdagen godkända betänkande 1971:15 avstyrker utskottet
motionen 1972:936.

Utskottet återkommer i samband med medelsanvisningen under punkt
19 (Bidrag till internationella biståndsprogram) till hemställan angående
motionen 1972:936, i vad avser bidrag till IDA.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen beträffande frågan om ersättning för nationaliserad
egendom och om ett skiljedomsinstitut avslår motionen
1972:436,

2. att riksdagen avslår motionen 1972:936, i vad avser Sveriges
åtaganden i Världsbanksgruppen.

UU 1972:6

16. Inför den tredje världshandelskonferensen (UNCTAD lil)
Propositionen (bilaga 12 s. 7, bilaga 5 s. 15, 17)

UNCTAD :s arbete på handels- och utvecklingsområdet har under det
gångna året främst ägnats åt förberedelserna för den tredje världshandelskonferensen,
vilken kommer att äga rum i Santiago de Chile under
april-maj 1972. UNCTAD:s styrelse antog i september 1971 en
omfattande dagordning för konferensen. En särskild arbetsgrupp med
deltagande från närmast berörda departement och myndigheter samordnar
sedan våren 1971 förberedelsearbetet på svensk sida. Liksom vid
tidigare konferenser äger också samråd rum mellan de nordiska länderna
och inom OECD.

U-länderna har vid en konferens i Lima i Peru i november 1971 antagit
ett gemensamt program, i vilket uppställts en rad konkreta krav inför
UNCTAD lil. I programmet konstateras att u-ländernas utbyte av det
internationella samarbetet under senare år försämrats successivt.

Flera av de konkreta förslagen på det finansiella området i Lima-programmet
ligger nära den inställning Sverige redovisat.

Motionen

Utskottet har i detta sammanhang behandlat motionen 1972:934 av
herrar Helén (fp) och Fälldin (c) i vad avser hemställan att riksdagen som
sin mening ger Kungl. Maj.t till känna att Sverige vid UNCTAD III bör
stödja krav på särskilda åtgärder för de fattigaste u-länderna (punkt 7).

Utskottet

I motionen 1972934 erinras bl. a. om att u-länderna i det s. k.
Lima-programmet har fört fram en rad långtgående förslag till förmån för
de minst utvecklade länderna. Motionärerna anser det väsentligt att
Sverige via UNCTAD-konferensen aktivt stöder förslaget till särskilda
åtgärder för de fattigaste u-länderna.

I motionen framhålls vidare, på tal om svenska insatser för
u-ländernas industrialisering, att Sverige skall tillvarata alla möjligheter
att vid UNCTAD III verka för en uppluckring av i-ländernas allmänna
protektionistiska inställning i fråga om import från u-länderna. Vidare
bör strävandena att åstadkomma ett system med supplementär finansiering
fullföljas. Svenska insatser, både multilaterala och bilaterala, i fråga
om bistånd till u-länderna med internationell marknadsföring bör starkt
utvidgas.

I en redogörelse som utgivits av handelsdepartementet inför UNCTAD
III sägs följande beträffande den svenska inställningen till de minst
utvecklade ländernas problem:

På biståndsområdet har från svensk sida sedan länge lämnats särskilt
omfattande stöd, såväl bilateralt som multilateralt, till de fattigaste
länderna. Fattigdomskriteriet är en — men inte den enda — av de

UU 1972:6

väsentliga utgångspunkterna för det svenska utvecklingssamarbetet. De
minst utvecklade ländernas andel av det svenska bilaterala biståndet är
ovanligt stor. Av länderna i 25-statsgruppen erhåller bl. a. Botswana,
Etiopien och Tanzania svenskt bilateralt bistånd. Av utbetalningarna
under budgetåret 1970/71 erhöll dessa tre länder ca 22 % av det totala
svenska bilaterala biståndet. Som jämförelse kan nämnas att under
1967—69 i genomsnitt endast ca 6 % av i-ländernas totala bilaterala
bistånd kanaliserades till de minst utvecklade. Härtill kommer att
villkoren för det svenska biståndet är mycket mjuka och redan fyller de
krav som vid konferensen förväntas ställas på givarländema.

På det multilaterala fältet ger Sverige traditionellt avsevärt stöd till
IDA — vars verksamhet ju är inriktad på de fattigare u-länderna — och till
UNDP i dess egenskap av det centrala organet för tekniskt bistånd. I
UNDP har alltsedan organisationen upprättades från svensk sida framförts
uppfattningen att en större andel av resurserna bör gå till de minst
utvecklade. Vid UNDP:s styrelsemöte i januari i år yrkade vi ånyo på en
omfördelning av resurserna och framförde konkreta förslag till hur ökade
medel omedelbart skulle kunna lösgöras för dessa länders behov. Beslut i
frågan uppsköts emellertid till efter UNCTAD-konferensen.

På kort sikt är det inte lätt att med handelspolitiska medel förbättra
de minst utvecklade u-ländernas situation, bl. a. på grund av deras ringa
utrikeshandel och beroende av en eller ett fåtal råvaror eller jordbruksprodukter.
På råvarusidan bör emellertid ytterligare åtgärder kunna
vidtas, bl. a. marknadsarrangemang men särskilt i fråga om diversifiering
av råvarusektorn. Även exportfrämjande verksamhet och regionalt
handelssamarbete kan förbättra dessa länders exportsituation.

Sverige intar således en mycket positiv hållning till strävandena att
förbättra de sämst ställda u-ländernas situation. Vi kommer också att vid
UNCTAD III arbeta aktivt i detta syfte. Bland de förslag som kan väntas
bli ingående diskuterade är Lima-programmets önskemål om ökat
resursflöde till dessa länder genom en särskild fond. Förslaget studeras
ingående på svensk sida. Flera konstruktioner är tänkbara. För en mera
definitiv bedömning måste generalsekreterarens aktionsprogram avvaktas.
När det gäller tekniskt bistånd — vilket utgör grundvalen för utvecklingsansträngningarna
— finns det dock mycket som talar för att ökade
resurser till de minst utvecklade även fortsättningsvis kanaliseras genom
UNDP, som har möjlighet till erforderlig överblick och samordning.

I ett inlägg i interpellationsdebatten om UNCTAD den 7 april 1972
bekräftade handelsministern att frågan om de minst utvecklade ländernas
problem kommer att för svenskt vidkommande ges högsta prioritet vid
konferensen.

Beträffande möjligheterna för Sverige att verka för en allmän
uppluckring av i-ländernas protektionistiska inställning vill utskottet
hänvisa till att handelsministern i nämnda interpellationsdebatt förklarade
att Sverige kommer att deltaga i konferensen i ”den bestämda
avsikten att på vissa områden försöka påverka utvecklingen, få industriländerna
— åtminstone några av dem — att göra vissa positionsförflyttningar
och själva markera positionsframflyttningar”.

Beträffande frågan om supplementär finansiering anförs följande i
handelsdepartementets ovannämnda sammanställning:

I Lima-programmet kräver u-länderna åter att ett system för supplementär
finansiering skapas och att ett tidsschema utarbetas.

UU 1972:6

Vid UNCTAD lil kommer man från svensk sida att stödja tanken på
supplementär finansiering. Det bl. a. av Världsbanken framförda argumentet
att i-länderna inte är villiga att ställa resurser till förfogande för
detta system bör inte godtas så länge de flesta i-länder har en lång väg
kvar till det internationella biståndsmålet. Om u-länderna dessutom avser
prioritera detta system bör i-länderna vara beredda att även inom en
given biståndsvolym anslå medel för detta ändamål.

Av SIDA:s petita framgår att anslagen för exportfrämjande bistånd
växer kraftigt. Utgifterna för 1972/73 beräknas till 8,3 milj. kr., dvs. mer
än två gånger det belopp som utbetalades under det senaste budgetåret. 1
handelsdepartementets sammanställning ges följande redogörelse för det
svenska biståndet på detta område:

Sverige började 1967 finansiera export promotion-bistånd genom ITC.
Från den relativt blygsamma nivån av ca 300 000 kr. under budgetåret
1967/68 har detta bistånd ökat kraftigt och kommer under nästa
budgetår att uppgå till omkring 10 miljoner kr. Denna kraftiga satsning
har gjort Sverige till ITC:s största enskilda bidragsgivare.

Medan det svenska export promotion-biståndet ursprungligen omfattade
ett antal punktinsatser ligger tyngdpunkten numera på s. k.
paketprogram avpassade efter enskilda u-länders behov. Dessa omfattar
ett antal komponenter såsom utbildning, marknadsstudier, experthjälp
med exportplanering, rådgivning i olika marknadsföringsfrågor och
uppbyggnad av institutionella exportorgan. Sådana paketprogram finns
f. n. i Tanzania, Uganda, Afghanistan, Ceylon och Cuba.

Som exempel på åtgärder som kan underlätta u-ländernas exportansträngningar
på den svenska marknaden kan nämnas dels en studie av den
nordiska marknaden avseende vissa produkter av exportintresse för
u-länderna som gjorts av ITC, dels teknisk och finansiell hjälp till vissa
u-länders deltagande i Svenska Mässan och S:t Eriks-Mässan.

Utskottet finner det naturligt att denna verksamhet liksom tidigare
bedrivs i nära samarbete med svenskt näringsliv.

Syftet med motionen 1972:934 torde i huvudsak vara tillgodosett.

Motionens yrkande avseende insatser till förmån för u-ländernas
industrialisering har behandlats i avsnittet 4 här ovan.

Utskottet hemställer

att riksdagen beträffande Sveriges ställningstagande vid
UNCTAD lil till särskilda åtgärder för de fattigaste u-länderna
anser motionen 1972:934 besvarad med vad utskottet
anfört.

17. Informationen i Sverige om u-landsproblemen
Propositionen (s. 57—58)

Den av SIDA framlagda informationsplanen ligger till stor del i linje
med de tidigare av riksdag och regering angivna riktlinjerna för vidgad
information kring u-ländernas problem. I propositionen understryks
vikten av att verksamheten ges en u-landscentrerad inriktning. Informationen
kring svenska biståndsinsatser bör sätta dessa i sammanhang med

UU 1972:6

de avgörande utvecklingsansträngningar som görs av u-länderna själva.
SIDA:s informationsplan utgår ifrån ett kraftigt utvidgat samarbete med
de politiskt och fackligt förankrade studieförbunden. Propositionen utgår
från att dessa organisationer tillförsäkras stor självständighet vid användningen
av tilldelade medel. Det är väsentligt att samarbetet med
folkrörelseorganisationerna leder till en fastare förankring av utvecklingssamarbetets
principer hos allmänheten.

Mot bakgrund av vad som tidigare sagts föreslås en kraftigt ökad
medelsanvisning för bidrag till enskilda organisationer. För budgetåret
1972/73 beräknas sålunda för dessa bidrag ett belopp om 1,9 milj. kr.,
vilket innebär närmare en tredubbling av bidragen jämfört med
innevarande budgetår. För informationsverksamheten som helhet beräknas
ett medelsbehov för budgetåret 1972/73 om 4,5 milj. kr., vilket
innebär en ökning med 1,5 milj. kr. jämfört med innevarande budgetårs
anslag.

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat

dels motionen 1972:934 av herrar Helén (fp) och Fälldin (c) i vad
avser hemställan att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts
proposition nr 1, bilaga 5, punkten C 3, Rekrytering och utbildning av
fältpersonal samt informationsverksamhet måtte bevilja ett med
2 250 000 kr. förhöjt reservationsanslag på 18 500 000, varav 6 500 000
skall avsättas för SIDA:s informationsverksamhet (punkt 20),

dels motionen 1972:948 av herr Werner i Malmö m. fl. (m) vari
hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj :t anhåller att vad som i motionen
anförts angående fördelningen av anslaget Rekrytering och utbildning av
fältpersonal samt informationsverksamhet beaktas.

Utskottet

1 motionen 1972:934 hävdas att den nedskärning som Kungl. Maj:t
gjort av det av SIDA begärda anslaget för informationsverksamhet
kommer att medföra att bidragen till folkrörelserna väsentligt beskärs. I
motionen förordas att bidragsgivningen till enskilda organisationers
u-landsinformation utvidgas till att även omfatta jordbrukarnas fackliga
organisation, Lantbrukarnas riksförbund.

I motionen 1972:948 framhålls att framför allt de humanitära
hjälporganisationerna bör få ett betydande stöd för sin informationsverksamhet.

Tonvikten i den av SIDA framlagda fyraårsplanen för informationsverksamheten
har lagts på ett utvidgat samarbete med enskilda organisationer.
Den hittillsvarande bidragsgivningen till organisationernas informationsprojekt
föreslås bli ersatt av ett nytt bidragssystem som innebär
en' långt driven delegering av informationsansvaret till berörda organisationer.
Statliga medel anvisas till dem mot att de åtar sig att öka sin

4 Riksdagen 197i' 9 sand. Nr 6

UU 1972:6

information om u-länderna och utvecklingssamarbetet.

SIDA föreslår ett utvidgat samarbete med två kategorier av organisationer
vilka har särskilda förutsättningar att självständigt genomföra en
informationsverksamhet som når ut till ett stort antal medborgare,
nämligen dels de av skolöverstyrelsen godkända studieförbunden, dels
löntagarorganisationerna. Vid sidan härav bör övriga organisationer och
folkrörelser liksom hittills efter ett ansökningsförfarande kunna ifrågakomma
för bidrag till sin u-landsinformation. Styrelsen har framhållit
angelägenheten av att fördelnings- och anslagsbestämmelser utformas i
nära samråd med berörda organisationer. Fortlöpande kontakter och
diskussioner är avsedda att anordnas enskilt och vid gemensamma
konferenser under innevarande budgetår.

Utskottet konstaterar att statsverkspropositionen utgår ifrån att det
framför allt är bidragen till enskilda organisationer som kommer att öka i
SlDA:s framtida informationsverksamhet. Det belopp som beräknas utgå
till dessa organisationer för budgetåret 1972/73 innebär en tredubbling
av bidragen jämfört med innevarande budgetår. Beloppet torde enligt vad
utskottet erfarit vara väl avpassat i förhållande till de planerade
informationsaktiviteterna hos studieförbunden och de större organisationerna.
På grundval av erfarenheterna bör regeringen framgent kunna ta
ställning till frågan om en uppräkning av informationsanslaget.

Den slutliga fördelningen av bidragen mellan de enskilda organisationerna
görs av SIDA i nära samråd med rörelserna i fråga. Utskottet utgår
ifrån att ingen organisation som har möjlighet och intresse att bedriva här
avsedd informationsverksamhet i princip kommer att vara utesluten från
bidragsgivningen.

Vidare förutsätter utskottet att SIDA tillsammans med de mottagande
organisationerna kan utarbeta former för värdering av de resultat som
uppnås genom informationsverksamheten i enlighet med den nu framlagda
planen.

Mot denna bakgrund avstyrks motionen 1972 534, i vad avser
medelsanvisning till SIDA:s informationsverksamhet, och motionen
1972:948.

Utskottet återkommer i samband med medelsanvisningen under
punkten 21 (Rekrytering och utbildning av fältpersonal samt informationsverksamhet)
till hemställan angående motionen 1972:934, såvitt nu
är i fråga, och motionen 1972:948.

UU 1972:6

18. Organisations- och personalfrågor
Propositionen (s. 57, 60—61)

SIDA.s organisation

Ett rationellt utnyttjande av de växande anslagen för bilateralt
utvecklingssamarbete kommer att ställa ökade anspråk på biståndsmyndighetens
kapacitet. Emellertid föreligger inte något fast samband mellan
anslagsutveckling och personalbehov. Övergången till ny planeringsmetodik
i form av länderprogrammering liksom en större betoning av
t. ex. programbiståndets roll bör medge att personalvolymen ökar
väsentligt långsammare än anslagen.

En översyn av SIDA:s organisation pågår för närvarande och beräknas
vara klar någon gång under våren 1972. Under tiden prövar man inom
rådande organisationsstruktur nya arbetsformer lämpade för den arbetsgång
och arbetsfördelning som införandet av samarbetsprogram innebär.

Under budgetåret 1972/73 kan SIDA:s organisation väntas bli starkt
ansträngd. Fram till den senare delen av budgetåret, då nya lokaler för
SIDA beräknas vara färdigställda, kommer personalen att vara utspridd
på sex olika arbetsställen. Verket befinner sig som nämnts i ett skede av
organisatoriska förändringar. Ett betydande personaltillskott är därför
angeläget. Propositionens förslag om sammanlagt 24 nya tjänster för
SIDA innebär att verkets yrkanden tillmötesgås beträffande nästan
samtliga av verket prioriterade tjänster för planering och beredning av
insatser. Under budgetåret 1973/74 räknar man med att SIDA:s
organisatoriska problem kommer att ha fått en tillfredsställande lösning,
samtidigt som verket har flyttat in i nya lokaler. I propositionen
framhålls att behovet av personalökning för ifrågavarande budgetår
härigenom bör kunna begränsas väsentligt.

Rekrytering av fältpersonal

Det svenska utvecklingssamarbetets snabba tillväxt reser krav på en
ökad rekrytering av fältpersonal. Ansträngningarna att långsiktigt vidga
rekryteringen måste öka. Medelsbehovet för SIDA:s rekrytering och
utbildning av fältpersonal beräknas till 12 milj. kr., vilket innebär en
ökning med 4,7 milj. kr. i förhållande till innevarande budgetårs anslag.

Motionen

I detta sammanhang har utskottet behandlat motionen 1972:934 av
herrar Helén (fp) och Fälldin (c) ivad avser hemställan ar? riksdagen hos
Kungl. Maj :t begär att en fredskårssektion upprättas inom SIDA
(punkt 16), att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär, att ökade ansträngningar
görs för att få till stånd ett organiserat, regelbundet samarbete
mellan ungdomsorganisationer av olika slag och de för fredskåren
ansvariga på SIDA (punkt 17), att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att
möjligheterna att ge fredskåren egna projekt tas bättre till vara i

UU 1972:6

utvecklingssamarbetet med de afrikanska länderna (punkt 18) samt att
riksdagen vid behandlingen av Kungl. Majrts proposition nr 1, bilaga 5,
punkten C 4, Styrelsen för internationell utveckling (SIDA) måtte bevilja
ett med 1 609 000 kr. förhöjt förslagsanslag på 29 193 000 kr.
(punkt 21).

Utskottet

Det finns en rad projekt inom utvecklingssamarbetet i vilka fredskårsinsatser
är särskilt lämpliga. Fredskårsverksamheten utgör en komplettering
av övriga biståndsprogram och är därvid att anse som en del av det
tekniska biståndet. Samtidigt erbjuder verksamheten möjlighet för i
första hand yngre människor, som ännu inte har så många år i
yrkesarbete bakom sig, att göra en aktiv insats för ekonomisk och social
utveckling i fattiga länder.

För närvarande finns ungefär 200 fredskårsdeltagare. Insatserna görs i
första hand på mellannivå och tillsammans med medarbetare från
värdlandet. Verksamheten avser bl. a. landsbygdsutveckling, livsmedelsförsörjning,
utbildning och hälsovård.

Målet för denna liksom för andra former för utvecklingsinsatser är att
Sverige skall lämna ett effektivt stöd till respektive mottagarländers
projekt genom att ställa personal och andra resurser till förfogande.
Planeringen tar sikte på insatser som svarar mot mottagarländernas
behov. Den närmare utformningen och inriktningen blir oberoende av
överenskommelser med mottagarländerna. Erfarenheten visar att fredskårsinsatser
måste vara integrerade med utvecklingssamarbetet i övrigt för
att bli effektiva. Enligt vad utskottet erfarit föreligger alltjämt stort
behov i många u-länder av denna typ av personalinsatser.

Inom SIDA bevakas frågor som särskilt angår fredskårsverksamheten
av en arbetsgrupp i vilken de tjänstemän som arbetar med fredskårsärenden
ingår.

Kontakt med de enskilda organisationerna för att mobilisera ungdomens
intresse för utvecklingssamarbete är en viktig del av SIDA:s arbete.
Samarbete med ungdomsorganisationer äger rum. Bl. a. har anordnats
konferenser med deltagare från dessa organisationer. 1970 hölls en
konferens om ungdom och u-land, till vilken samtliga frivilligorganisationer
hade inbjudits. SIDA anordnar vidare seminarier och kurser som
särskilt riktar sig till unga deltagare. SIDA:s informationsverksamhet är
också i stor utsträckning inriktad på ungdomen.

Med hänvisning till det som här anförts avstyrks motionen 1972:934
såvitt nu är i fråga.

I motionen 934 yrkas vidare att äskandet i SIDA:s petita beträffande
personalförstärkning skall i sin helhet tillgodoses. Motionärerna hävdar
att det annars skulle uppstå mycket stora risker för att planerings- och
arbetskapaciteten inte räcker till för att enprocentsmålet skall uppnås.

Utskottet har erfarit att förslaget i statsverkspropositionen möjliggör
en ökning av SIDA:s personal med 24 tjänster, vilka verket kommer att

UU 1972:6

använda för prioriterade planerings- och beredningsinsatser. Det fortsatta
planeringsarbetet för en upptrappning mot enprocentsmålet torde därför
inte bli lidande av de nedskärningar i SIDA:s äskanden som gjorts.

Av detta skäl avstyrks motionen 1972:934 såvitt nu är i fråga.
Utskottet återkommer i samband med medelsanvisningen under
punkt 22 (Styrelsen för internationell utveckling SIDA) till motionen
1972:934 i vad avser beräkningen av anslaget till SIDA.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1972:934 i vad avser dels
upprättandet av en fredskårssektion inom SIDA dels samarbetet
mellan SIDA och ungdomsorganisationerna, dels
möjligheterna att ge fredskåren egna projekt.

Medelsanvisning m. m.

19. Bidrag till internationella biståndsprogram
Propositionen

Kungl. Maj:t har (punkt C 1, s. 23-35) föreslagit riksdagen
att till Bidrag till internationella biståndsprogram för budgetåret
1972/73 anvisa ett reservationsanslag av 455 850 000 kr.,

att medge att Kungl. Maj:t i enlighet med vad som förordats i
propositionen gör utfästelser för budgetåren 1973/74 och 1974/75

samt att godkänna de i propositionen angivna riktlinjerna för
multilateralt utvecklingssamarbete.

Motsvarande anslag är i gällande riksstat uppfört med 395 920 000 kr.

På ifrågavarande anslag redovisas bl. a. följande.

FN:s utvecklingsprogram (UNDP)

Verksamheten i UNDP syftar till att genom tekniskt bistånd och förinvesteringsverksamhet
påskynda u-ländernas utveckling. Detta sker
genom projekt som finansieras av UNDP och ifrågavarande mottagarland
gemensamt. Ländernas bidrag till UNDP är frivilliga. För verksamhetsåret
1971 uppgick bidraget till 239 milj. dollar, härav svarade Sverige för ca
10 procent. UNDP:s kapacitet har, i enlighet med det beslutade reformprogrammet,
redan ökat väsentligt. Fortfarande återstår dock att genomföra
viktiga reformer, där hörnstenen utgörs av en förbättring av personalrekryteringen
till sekretariatet och den operativa verksamheten.
Sverige har i FN:s generalförsamling med vissa reservationer anslutit sig
till en resolution som syftar till fördubbling av UNDP:s program vid
mitten av 1970-talet. Vid bidragskonferensen för år 1972 tillkännagav
regeringen med förbehåll för riksdagens godkännande en ökning av det
svenska bidraget för verksamhetsåret 1972 till 26 milj. dollar, dvs. med
13 procent. Därvid hänvisades till UNDP:s särskilda ansvar för de minst
utvecklade u-länderna och de svenska kraven att detta mer konkret skall
återspeglas i fördelningen av programmets resurser. Även övriga i-länder,
med undatag för USA och Japan, vilka ej anmälde några bidragsutfästel -

UU 1972:6

ser vid detta tillfälle, höjde kraftigt sina bidrag. UNDP räknar på grundval
av bidragskonferensen med en ökning av resurserna 1972 med cirka 9
procent jämfört med 1971.

I propositionen begärs godkännande av den gjorda utfästelsen för
1972 samt bemyndigande att, om den fortsatta utvecklingen motiverar
detta, vid bidragskonferensen år 1972 göra utfästelser för verksamhetsåren
1973 och 1974 (budgetåren 1973/74 och 1974/75) med motvärdet
av 29 resp. 32 milj. dollar.

FN:s barnfond (UNICEF)

Verksamheten finansierades 1970 till drygt 70 procent genom frivilliga
bidrag från medlemsregeringarna. Nationalkommittéer och andra
privata bidragsgivare svarade för återstoden av det totala bidragsflödet
detta år, vilket utgjorde 59,4 milj. dollar. Ett bidragsmål om 100 milj.
dollar för 1975 har fastställts. De svenska statliga bidragen har fördubblats
under de tre senaste åren och utgjorde 30 milj. kr. år 1971. Därutöver
har särskilda bidrag lämnats för familjeplaneringsinsatser. Sverige har därigenom
blivit näst största bidragsgivare och svarar nu för 9 procent av de
totala statliga bidragen. Utfästelser har gjorts med 40 milj. kr. för 1972
och med 45 milj. kr. för 1973. Förbudgetåret 1972/73 beräknas således
ett medelsbehov av 40 milj. kr. Riksdagens bemyndigande söks för en
utfästelse om 50 milj. kr. för 1974.

Internationella utvecklingsfonden (IDA) (jämför punkt 9)

Världsbanksgruppen, vari IDA ingår, svarade under verksamhetsåret
1970/71 för en utlåning om sammanlagt ca 12,7 miljarder kr. Denna
grupp torde därmed vara den största källan för obunden internationell
kreditgivning till u-länderna. IDA:s medel tillhandahålls genom bidrag
från i första hand de industrialiserade medlemsstaterna. Genom överenskommelsen
om en tredje påfyllnad av IDA:s resurser har de rika länderna
utfäst sig att fördubbla sina årliga bidrag från 400 milj. dollar till 800
milj. dollar för treårsperioden 1971 — 1973. IDA:s årliga kreditgivning beräknas
därmed kunna öka från 600 milj. dollar till drygt 900 milj. dollar, om
drygt 100 milj. dollar vinstöverföringar från Världsbanken till IDA utnyttjas.
Sveriges bidrag till IDA uppgår i enlighet med riksdagens beslut
(UU 1971:2, rskr 1971:73) till 34 milj. dollar årligen under treårsperioden
1971 — 1973. På grund av dröjsmål med den amerikanska kongressens
godkännande av påfyllnadsöverenskommelsen kunde denna ej träda i
kraft vid avsedd tidpunkt. Genom frivillig inbetalning av de i överenskommelsen
fastställda bidragen från en råd länder har verksamheten
kunnat tryggas i planerad omfattning fram till januari—februari 1972.
Inbetalning av Sveriges första årliga bidrag inom ramen för den tredje
påfyllnaden ägde rum i december 1971 sedan riksdagen godkänt förslag
härom (UU 1971:15, rskr 1971:300).

Sedan den amerikanska senaten nu godkänt överenskommelsen synes
det inte uteslutet att överenskommelsen träder i kraft inom de närmaste

UU 1972:6

månaderna. En ytterligare försening kan framtvinga en allvarlig inskränkning
av lDA:s kreditgivning.

Utfästelserna till IDA är uttryckta i US-dollarns guldparitet 1960. I
samband med växelkursändringarna för någon tid sedan steg guldpriset i
svenska kronor med 1 procent. Medelsbehovet för IDA-bidragen ökade
härigenom på motsvarande sätt och utgör 177,7 milj. kr. för budgetåret
1972/73.

Regionala utvecklingsbanker

Förhandlingarna om upprättandet av en till Afrikanska utvecklingsbanken
(ADB) knuten multilateral fond har nu nått så långt att denna
torde kunna upprättas under 1972. Svenska medel för detta ändamål,
motsvarande 3 milj. dollar, anvisades under budgetåret 1969/70 och täcker
medelsbehovet för ett första svenskt bidrag under budgetåret
1972/73.

Förhandlingar om en påfyllnad av Asiatiska utvecklingsbanken
(AsDB) har resulterat i beslut om ökning av kapitalet från 1,1 miljarder
dollar till 2,57 miljarder. Vid en bedömning från svensk sida av bankens
verksamhet måste man beakta att den hittills endast i begränsad omfattning
tagit hänsyn till den syn på utvecklingsproblemen som redovisas i
FN:s utvecklingsstrategi. Sverige bör inte nu delta i resurspåfyllnader
inom AsDB men fortsätta att nära följa bankens utveckling med hänsyn
till dess betydelse för samordningssträvandena inom området.

Någon påfyllnad av den svenska utvecklingsfonden för Latinamerika,
som administreras av Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB), har
hittills ej skett, främst på grund av bankens restriktiva upphandlingsregler.
Med hänsyn till rådande osäkerhet om bankens framtida verksamhet,
förhållandet till icke-medlemsländer samt upphandlingsreglerna är
det för närvarande inte aktuellt med något svenskt bidrag till banken.

Konventionerna om livsmedelshjälp samt Internationella livsmedelsprogrammet De

svenska spannmålsleveranserna enligt 1971 års konvention om livsmedelshjälp
(FAC) har fastställts till 35 000 ton vete per år under
treårsperioden 1971/72—1973/74. Dessutom har Sverige åtagit sig att
täcka frakt- och administrationskostnaderna för dessa leveranser. Det
samlade medelsbehovet uppgår till högst 16,5 milj. kr. per år.

Internationella livsmedelsprogrammet (WFP) lämnar bistånd i form av
livsmedel till utvecklingsprojekt och till katastrofdrabbade områden. För
bidragsperioden 1971/72, för vilken målet är 300 milj. dollar, uppgår
bidragsutfästelserna hittills till 226 milj. dollar. För den nya bidragsperioden
1973/74 har ECOSOC och FAO fastställt en höjning av bidragsmålet
från 300 till 340 milj. dollar. Sveriges bidragsutfästelse för perioden
1971/72 uppgick ursprungligen till sammanlagt 8 milj. dollar men
har sedermera höjts med 1 milj. dollar (jfr UU 1971:2, s. 54—55). Bl. a.

UU 1972:6

på grund av befolkningsökningen har försörjningsläget i u-länderna trots
den s. k. gröna revolutionen inte på något avgörande sätt förbättrats.
Behov av fortsatt livsmedelsbistånd föreligger således fortfarande. Det är
angeläget att detta lämnas i former som stöder u-ländernas ansträngningar
att öka sin egen livsmedelsproduktion och ges en varusammansättning
som motsvarar u-ländernas behov. Det bistånd som förmedlas genom
WFP synes till stor del uppfylla dessa önskemål. I propositionen förordas
en ökning av de svenska bidragen från 5 milj. till 7 milj. dollar årligen
under bidragsperioden 1973/74. Medelsbehovet för WFP skulle i enlighet
härmed komma att uppgå till 34,5 milj. kr. för budgetåret 1972/73.

Övriga multilaterala bidrag

FN:s flyktingkommissariats (UNHCR) program finansieras helt med
frivilliga bidrag och har för närvarande en årlig omfattning om cirka 8
milj. dollar. Sverige har lämnat utfästelse om bidrag för åren 1972, 1973
och 1974 (budgetåren 1971/72—1973/74) om 1,1 respektive 1,2 och 1,3
milj. dollar. En budgetteknisk uppräkning föreslås med 0,7 milj. kr. för
att möjliggöra att hela det svenska bidraget utbetalas under första hälften
av kommissariatets verksamhetsår. Det totala medelsbehovet för budgetåret
1972/73 beräknas till 6,6 milj. kr. Med hänsyn till de stora
flyktingproblemen i Afrika och Asien är det inte uteslutet att det svenska
stödet kan behöva ytterligare ökas under budgetåret 1972/73. Enligt
tidigare gjord utfästelse kommer det svenska bidraget till UNHCR för
verksamhetsåret 1974 att uppgå till motvärdet av 1,3 milj. dollar eller 6,4
milj. kr. Minskningen av anslagsbehovet för detta år sammanhänger med
den budgettekniskt motiverade engångsuppräkningen av 1972/73 års
anslag. Vidare föreslås i propositionen att riksdagens medgivande
inhämtas att göra utfästelse för verksamhetsåret 1975 (budgetåret
1974/75) med 1,4 milj. dollar eller 6,9 milj. kr.

FN :s hjälpprogram för Palestinaflyktingar (UNRWA)

UNRWA befinner sig i en finansiell krissituation bl. a. på grund av den
snabba ökningen av flyktingbefolkningen. Denna har under UNRWA :s
verksamhetstid stigit från 600 000 till 1 500 000 personer. I propositionen
räknas med en ökning av det svenska bidraget för budgetåret
1972/73 till motvärdet av 3 milj. dollar, dvs. cirka 14,8 milj. kr.

FN:s forskningsinstitut för social utveckling (UNRISD)

Bland pågående projekt märks särskilt den av UNDP finansierade
forskningen om den gröna revolutionens sociala konsekvenser samt ett
forskningsprojekt avseende metoderna för s. k. integrerad utvecklingsplanering.
För budgetåret 1971/72 har Sverige lämnat bidrag till
UNRISD med 500 000 kr. Utfästelse har gjorts till institutet om oförändrade
bidrag för budgetåren 1972/73 och 1973/74. I enlighet härmed

UU 1972:6

beräknas medeisbehovet för UNRISD för budgetåret 1972/73 till
500 000 kr.

FN:s utbildnings- och forskningsinstitut (UNITAR)

Institutet bedriver bl. a. studieverksamhet med deltagare företrädesvis
från u-länderna och avses bli centrum för utbildning av FN-personal.

För budgetåret 1971/72 har utgått svenskt bidrag till UNITAR med
250 000 kr. Utfästelse har i enlighet med riksdagens bemyndigande gjorts
med 300 000 kr. för vart och ett av budgetåren 1972/73 och 1973/74. I
enlighet härmed beräknas medelsbehovet för budgetåret 1972/73 till
300 000 kr.

FN:s forskningsinstitut för socialskydd (UNSDRI)

Institutet ger tekniskt bistånd på grundval av dess forskning rörande
brottsprevention och kriminalvård. För budgetåret 1972/73 beräknas ett
svenskt bidrag om 200 000 kr.

Internationell jordbruksforskning

Under år 1971 skapades på initiativ av FAO, Världsbanken och UNDP
en konsultativ grupp för stöd till internationell jordbruksforskning.
Sverige är medlem i gruppen. Dess tillkomst får bl. a. ses mot bakgrund
av det betydande behov som finns av effektiva åtgärder på jordbruksforskningens
område. Det är angeläget att forskningen får en inriktning
som i högre grad än hittills beaktar de sociala aspekterna, exempelvis vid
valet av forskningsobjekt. Medlemsländerna får i vaije enskilt fall ta ställning
till huruvida de önskar bidra till ett projekt.

Ett medelsbehov av 10 milj. kr. förutses under budgetåret 1972/
73.

Uppföljningen av FN-strategin

FN :s generalsekreterare är beroende av frivilliga bidrag från medlemsstaterna
för detta ändamål. Sverige har, som svar på en vädjan från generalsekreteraren,
beslutat ställa motvärdet till 1 milj. dollar till förfogande
för detta ändamål. Inom denna ram beslutar generalsekreteraren för vilka
konkreta ändamål beloppet skall utnyttjas. Motsvarande bidrag förutses
för budgetåret 1972/73.

FN:s enhet för ekonomisk och social information (CESI)

Förutsättningar finns för att verksamheten vid enheten kan resultera i
värdefull information i linje med utvecklingsstrategins huvudprinciper
och täckande utvecklingen på hela det ekonomiska och sociala området.
Sverige har hittills lämnat ett bidrag på 50 000 dollar. Motsvarande
belopp beräknas för budgetåret 1972/73.

UU 1972:6

De i december 1971 företagna växelkursförändringarna kan för vissa
organisationer ha medfört en minskning av biståndsresursernas reala
värde. Kompletterande bidrag från medlemsländerna kan bli aktuella.
Behov av medel för detta ändamål bör kunna tillgodoses under förevarande
anslagspost.

Ett svenskt bidrag till FN:s enhet för katastrofberedskap kan bli
aktuellt för att möjliggöra initialinsatser vid katastrofer.

ILO.s världssysselsättningsprogram har från svensk sida stötts genom
att experter ställs till förfogande för detta arbete genom SIDA. Anledning
kan föreligga att fortsättningsvis stödja denna verksamhet även i
andra former.

Som ovan nämnts kan ett extra bidrag till FN:s flyktingkommissariat
bli aktuellt. Totalt kan för de sistnämnda ändamålen för budgetåret
1972/73 beräknas 21,5 milj. kr.

Motionen

Utskottet har under punkt 15 ovan behandlat motionen 1972:936 av
herr Hermansson m. fl. (vpk) i vad avser hemställan att riksdagen avslår
förslaget i prop. 1972:1, bilaga 5, om bidrag till IDA med 177,7 milj. kr.
(andra att-satsen).

Utskottet

Utskottet har avstyrkt ovannämnda motionsyrkande.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen godkänner de i propositionen angivna riktlinjerna
för multilateralt utvecklingssamarbete,

2. att riksdagen medger att Kungl. Maj:t i enlighet med angivna
riktlinjer gör långtidsutfästelser för budgetåren 1973/74 och
1974/75,

3. att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med
avslag på motionen 1972:936, såvitt nu är i fråga, till Bidrag till
internationella biståndsprogram för budgeråret 1972/73 på
driftbudgeten under tredje huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag
av 455 850 000 kr.

20. Bilateralt utvecklingssamarbete
Propositionen

Kungl. Maj:t har (punkt C 2, s. 35—55) föreslagit riksdagen
att till Bilateralt utvecklingssamarbete för budgetåret 1972/73 anvisa
ett reservationsanslag av 744 916 000 kr.,

att bemyndiga Kungl. Maj:t att, i fråga om svenska utvecklingskrediter,
i samband med internationella skuldkonsolideringsaktioner medge
ränteeftergift, nedskrivning av skuldbelopp och förlängning av amorteringsfri
period samt, för 25-åriga krediter, förlängning av löptiden,

UU 1972:6

att bemyndiga Kungl. Maj:t att göra utfästelse om biståndsinsatser
över fem framförliggande budgetår inom en total åtaganderam som
motsvarar fyra gånger det aktuella budgetårets anslag för bilateralt
utvecklingssamarbete,

att godkänna de i propositionen föreslagna riktlinjerna för bilateralt
utvecklingssamarbete.

Motsvarande anslag är i gällande riksstat uppförda med sammanlagt
572 222 000 kr.

Propositionens avsnitt om länderprogrammering och programbistånd
har behandlats under punkten 2 här ovan.

En redogörelse lämnas (prop. s. 42—54) för vissa pågående eller
planerade svenska insatser. Redogörelsen avser Tunisien, Etiopien,
Kenya, Tanzania, Östafrikanska gemenskapen, Zambia, Botswana,
Lesotho, Swaziland, Sudan, Södra Afrika (flyktingar och frihetsrörelser)
Indien, Pakistan, Bangladesh, Demokratiska republiken Vietnam, Cambodja,
Laos, Afghanistan, Ceylon, Turkiet, Republiken Korea, Chile och
Cuba.

Under icke länderinriktat bistånd beräknas bl. a. för katastrofbistånd
ett medelsbehov av 100 milj. kr., med möjlighet att därutöver genom
omdispositioner inom anslagets ram ta i anspråk ytterligare medel. För
kurs- och stipendiatprogrammet beräknas totalt 16,3 milj. kr. för
budgetåret 1972/73, vilket kan jämföras med 13,8 milj. kr. under
innevarande budgetår.

Ökat medelsutrymme beräknas till enskilda organisationers humanitära
och utvecklingsfrämjande verksamhet främst på utbildningens och
den förebyggande hälsovårdens områden. De enskilda organisationernas
verksamhet utgör ofta ett värdefullt komplement till det offentliga
utvecklingssamarbetet. SIDA förutser utbetalningar till de enskilda
organisationernas verksamhet om ca 12 milj. kr. för budgetåret 1972/73,
vilket innebär mer än en fördubbling jämfört med budgetåret 1970/71.

För att stödja u-ländernas exportansträngningar lämnar Sverige bidrag
till ITC, vilket är knutet till UNCTAD och GATT. SIDA räknar även för
detta bidrag med en fördubbling mellan budgetåren 1970/71 och
1972/73. Bidraget för sistnämnda budgetår skulle därmed uppgå till 8,3
milj. kr. Totalt för det icke länderinriktade biståndet, vilket även
inbegriper familjeplaneringsbistånd samt stöd till flyktingar och frihetsrörelser
i Afrika ävensom kostnaderna för projektförberedelse och
-kontroll samt biträdande experter, beräknas i propositionen för budgetåret
1972/73 ett medelsbehov av ca 230 milj. kr.

För biständskontoren beräknas för budgetåret 1972/73 ett medelsbehov
av ca 11 milj. kr. Biständskontoren utgör i förhållande till
verksamhetslandet en särskild enhet inom den svenska beskickningen.
Kontorets chef, som vanligen också är en av Kungl. Majit utsedd
biståndsattaché, är i denna egenskap underställd chefen för vederbörande
u-landsmyndighet. En förstärkt integration av biständskontoren i beskickningarna
ter sig önskvärd med hänsyn till såväl behovet att gentemot

UU 1972:6

värdlandet markera den svenska representationens enhetliga karaktär som
möjligheten att uppnå ett rationellt utnyttjande av personalen. I
propositionen meddelas att denna fråga kommer att prövas med tanke på
nya riktlinjer för biståndskontorens verksamhet inom beskickningarnas
ram.

Genom den förändring av utvecklingsbiståndets karaktär som berörts i
det föregående, särskilt övergången till samarbetsprogram, krävs en
förstärkning av den svenska representationens kapacitet för i första hand
allmän bevakning och rapportering av värdlandets ekonomi och biståndsbehov.
Mot denna bakgrund kommer beskickningarna i tre av programländerna
att förstärkas med vardera en förste ambassadsekreterare.
Vidare bör en ambassad under ledning av ett ambassadråd som chargé
d'affaires inrättas i Gaborone i Botswana.

Motionerna

Utskottet har tidigare behandlat

dels under punkt 5 här ovan motionen 1972:57 av herr Hermansson
m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen anvisar 20 milj. kr. till
FRELIMO, 20 milj. kr. till PAIGC och 20 milj. kr. till MPLA,

dels under punkt 5 ovan motionen 1972:80 av herr Hermansson m. fl.
(vpk) vari hemställs att riksdagen under tredje huvudtiteln C 2 (prop.
1972:1, bilaga 5) anvisar 100 milj. kr. till Republiken Sydvietnams
provisoriska revolutionära regering, 50 milj. kr. till den nationella
befrielserörelsen FUNK i Cambodja och 50 milj. kr. till Laos’ patriotiska
front,

dels under punkt 3 ovan motionen 1972:182 av herr Hermansson
m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen under tredje huvudtiteln C 2 (prop.
1972:1, bilaga 5) anvisar 100 milj. kr. till Demokratiska republiken
Vietnam och att detta bidrag i sin helhet skall utgå under budgetåret
1972/73 samt att ingen ränta eller återbetalningsskyldighet skall förekomma
(punkt 2),

dels under punkten 14 ovan motionen 1972:438 av herr Bohman
m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställer att inom ramen för beviljade anslag ett belopp om lägst 20
milj. kr. skall utgå till missionen och övrigt enskilt humanitärt hjälparbete
(punkt 7),

dels under punkten 3 här ovan motionen 1972:935 av herr Hermansson
m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen såsom förslagsanslag anvisar
sammanlagt 25,5 milj. kr. till Cuba.

UU 1972:6

Utskottet

Utskottet har avstyrkt ovannämnda motionsyrkanden.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionen 1972:438 ivad avser beräkning
av medelsbehovet för missionen och övrigt enskilt hjälparbete,

2. att riksdagen godkänner de av Kungl. Majit föreslagna
riktlinjerna för bilateralt utvecklingssamarbete,

3. att riksdagen bemyndigar Kungl. Majit att,i fråga om svenska
utvecklingskrediter, i samband med internationella skuldkonsolideringsaktioner
medge ränteeftergifter, nedskrivning
av skuldbelopp och förlängning av amorteringsfri period
samt, för 25-åriga krediter, förlängning av löptiden,

4. att riksdagen bemyndigar Kungl. Majit att göra utfästelse om
biståndsinsatser över fem framförliggande budgetår inom en
total åtaganderam som motsvarar fyra gånger det aktuella
budgetårets anslag för bilateralt utvecklingssamarbete,

5. att riksdagen med bifall Kungl. Majits förslag och med avslag
på motionerna 1972:57, 1972:80, 1972:182, såvitt nu är i
fråga, och 1972:935 till Bilateralt utvecklingssamarbete för
budgetåret 1972/73 på driftbudgeten under tredje huvudtiteln
anvisar ett reservationsanslag av 744 916 000 kr.

21. Rekrytering och utbildning av fältpersonal samt informationsverksamhet Propositionen Kungl.

Majit har (punkt C 3, s. 55—58) föreslagit riksdagen att till
Rekrytering och utbildning av fältpersonal samt informationsverksamhet
för budgetåret 1972/73 anvisa ett reservationsanslag av 16 250 000 kr.

Motsvarande anslag är i gällande riksstat uppfört med 10 021 000 kr.

Från anslaget finansieras dels rekrytering av personal för det direkta
svenska utvecklingssamarbetet och till de internationella biståndsorganens
verksamhet, dels förberedelser och utbildning av utresande personal,
dels verksamhet för ökad upplysning om u-ländernas situation och
problem samt om biståndsverksamhetens inriktning och innehåll.

Motionerna

Utskottet har tidigare behandlat

dels under punkten 17 här ovan motionen 1972:934 av herrar Helén
(fp) och Fälldin (c) i vad avser hemställan att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Majits proposition nr 1, bilaga 5, punkten C 3, Rekrytering och
utbildning av fältpersonal samt informationsverksamhet måtte bevilja ett
med 2 250 000 kr. förhöjt reservationsanslag på 18 500 000, varav
6 500 000 skall avsättas för SIDAis informationsverksamhet (punkt 20),

UU 1972:6

dels under punkten 17 här ovan motionen 1972:948 av herr Werner i
Malmö m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller
att vad som i motionen anförts angående fördelningen av anslaget
Rekrytering och utbildning av fältpersonal samt informationsverksamhet
beaktas.

Utskottet

Utskottet har avstyrkt ovannämnda motionsyrkanden.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionen 1972:948,

2. att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med
avslag på motionen 1972:934, såvitt nu är i fråga, till
Rekrytering och utbildning av fältpersonal samt informationsverksamhet
för budgetåret 1972/73 på driftbudgeten under
tredje huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag av
16 250 000 kr.

22. Styrelsen för internationell utveckling (SIDA)

Propositionen

Kungl. Maj:t har (punkt C 4, s. 58—61) föreslagit riksdagen att
bemyndiga Kungl. Maj:t att vid Styrelsen för internationell utveckling
(SIDA) inrätta en tjänst i Ce 1 samt att till Styrelsen för internationell
utveckling (SIDA) för budgetåret 1972/73 anvisa ett förslagsanslag av
27 584 000 kr.

Motionen

Utskottet har under punkten 18 här ovan behandlat motionen
1972:934 av herrar Helén (fp) och Fälldin (c) i vad avser hemställan att
riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 1, bilaga 5,
punkten C 4, Styrelsen för internationell utveckling (SIDA) måtte bevilja
ett med 1 609 000 kr. förhöjt förslagsanslag på 29 193 000 kr. (punkt 21).

Utskottet

Utskottet har avstyrkt ovannämnda motionsyrkande.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen bemyndigar Kungl. Maj:t att vid Styrelsen för
internationell utveckling (SIDA) inrätta en tjänst i Ce 1,

2. att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
på motionen 1972:934, såvitt nu är i fråga, till Styrelsen
för internationell utveckling (SIDA) för budgetåret 1972/73
på driftbudgeten under tredje huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag
av 27 584 000 kr.

Stockholm den 20 april 1972
På utrikesutskottets vägnar
ARNE GEIJER

UU 1972:6

Närvarande: herrar Arne Geijer i Stockholm (s), Lange (s), fru LewénEliasson
(s), herrar Möller i Gävle (s), Bengtson i Jönköping (c),
Johansson i Jönköping (s), Wirmark (fp), Palm (s), Antonsson (c),
Göransson (s), Turesson (m), Hellström (s), Korpås (c) och Ullsten (fp).

Reservationer

1. vid punkten 1 (Anslagsutveckling, planeringsramar och vägen till
enprocentsmålet) av herrar Wirmark (fp), Bengtson i Jönköping (c),
Antonsson (c), Korpås (c) och Ullsten (fp) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med
”Anslagsutvecklingen fr. o. m.” och på s. 6 slutar med ”i fråga” bort ha
följande lydelse:

”Utrikesutskottet framhöll i sitt betänkande 1971:2 förra året att det
ankommer på Kungl. Maj:t att framlägga förslag om den anslagshöjning
som behövs för att enprocentsmålet budgetåret 1974/75 skall kunna
uppnås i enlighet med de riktlinjer för det svenska biståndets omfattning
statsmakterna fastställde 1968. Utskottet måste i år med beklagande
konstatera, att Kungl. Maj:t inte föreslagit riksdagen sådana ökningar av
biståndsanslagen att enprocentsmålet kan uppnås med den jämna
stegringstakt, som bl. a. SIDA framhållit önskvärdheten av. Förutom att
inte leda till ett uppfyllande av enprocentsmålet innebär de för små årliga
höjningarna att den totala svenska insatsen för u-ländema under åren
mellan biståndsmålets antagande och dess uppfyllande blir väsentligt lägre
än vad som skulle ha blivit fallet om riksdagens tidigare uttryckta
önskemål om en jämn stegring upp till en procent budgetåret 1974/75
villfarits.

Det förhållandet att 25-procentiga årliga anslagshöjningar inte leder
till att Sveriges löften till de fattiga länderna infrias kommenteras inte i
årets statsverksproposition, vilket utskottet finner anmärkningsvärt.
Utskottet anser det mot denna bakgrund motiverat att riksdagen, såsom
föreslås i motionerna 1972:934 och 1972:440, på nytt uttalar att
enprocentsmålet skall vara uppnått budgetåret 1974/75.

Med 25-procentiga anslagshöjningar under de närmaste två åren
hamnar man inför beslutet om anslag förbudgetåret 1974/75 av två skäl i
ett besvärligt läge. Dels kan det statsfinansiellt komma att te sig närmast
oöverstigligt att på ett enda budgetår genomföra den anslagshöjning som
erfordras för att enprocentsmålet skall uppnås. Dels är det osannolikt att
SIDA kommer att ha planeringskapacitet för att på ett effektivt sätt
använda de plötsligt starkt ökade resurserna. Utskottet förordar därför,
med instämmande i motionen 1972:934 i förevarande del, att SIDA av
Kungl. Maj:t bemyndigas att för den återstående treårsperioden fram
t. o. m. budgetåret 1974/75 i sin planering utgå från en total anslagsökning
motsvarande 3 X 35 procent. Fördelningen av denna anslagsökning
mellan de tre budgetåren förutsätts ske med hänsyn till SIDA:s

UU 1972:6

planeringskapacitet. Det är härvid givetvis också möjligt att låta en större
andel av det totala biståndsanslaget gå via internationella biståndsorgan.

Om dessa överväganden leder till krav på anslagshöjningar utöver
Kungl. Majrts förslag redan för budgetåret 1972/73 förutsätter utskottet
att framställning till riksdagen härom kommer att göras på tilläggsstat.
Utskottet förutsätter vidare att en stor del av de ytterligare medel som
kommer att ställas till SIDA:s förfogande vid bifall till det av utskottet
biträdda förslaget kommer att användas för återuppbyggnadsbistånd i
Bangladesh. Vad utskottet här anfört borges Kungl. Majit till känna.”

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

”1. att riksdagen avslår motionen 1972:184,

2. att riksdagen i anledning av motionen 1972:440 och motionen
1972:934, såvitt nu är i fråga, uttalar att det statliga
anslaget för bistånd till u-länderna i enlighet med tidigare
gjorda utfästelser budgetåret 1974/75 skall ha en omfattning
motsvarande en procent av bruttonationalprodukten,

3. att riksdagen i anledning av motionen 1972934, i vad avser
vidgat planeringsbemyndigande för SIDA, ev. ytterligare
anslag till u-landsbistånd på tilläggsstat för budgetåret
1972/73 samt hög prioritet åt projekt avseende återuppbyggnaden
i Bangladesh vid beslut om fördelningen av ytterligare
anslag, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört.”

2. vid punkten 3 (Biståndets länderinriktning) av herrar Wirmark (fp),
Bengtson i Jönköping (c), Antonsson (c), Korpås (c) och Ullsten (fp)
som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med ”Av
statsverkspropositionen” och slutar med ”i dessa frågor” bort ha följande
lydelse:

”1 årets statsverksproposition förordas att möjligheten av att upprätta
ett utvecklingssamarbete med Chile prövas. Även i fråga om Ceylon
aviseras att en viss utvidgning av samarbetet kan bli möjligt. Inget av
dessa båda länder tillhör f. n. programländerkretsen.

Utskottet vill inte motsätta sig att dessa möjligheter prövas men
förutsätter att den helhetsbild av planeringen som 1971 års riksdag
efterlyste redovisas innan Sverige engagerar sig i ett större bilateralt
hjälpprogram i nya programländer. Denna helhetssyn kan inte endast
baseras på en bedömning av något eller några enstaka aktuella länder utan
bör just utgöra en samlad bedömning av vilka alternativ som finns. Därvid
bör alternativa förslag till mottagarländer i Latinamerika prövas liksom
också frågan om nya insatser i nya programländer i andra delar av
världen, t. ex. Västafrika, Nordafrika eller Asien. För att den samlade
bedömning som riksdagen begärt skall kunna göras måste också olika
faktorer av betydelse för en länderutvidgning belysas, t. ex. huruvida en
övergång till programbistånd väsentligt ökar våra möjligheter att vidga
länderkretsen, vilken vikt vi bör tillmäta svårigheterna att rekrytera

UU 1972:6

fransk- eller spansktalande biståndsarbetare, vilken tyngd kraven på att
utvidga det icke länderbundna biståndet bör ges. 1 den samlade
redovisningen bör även ingå en redogörelse för skälen till väsentliga
förändringar i anslagsnivån för pågående länderprogram liksom planerna
härvidlag för de närmaste åren framöver.

Utskottet finner det naturligt att Kungl. Maj:t med det snaraste
infordrar underlag från biståndsmyndigheten för att kunna lämna den
begärda redovisningen i god tid före utvecklingshjälpens riksdagsbehandling
vid 1973 års riksdag.

Utskottet vill i övrigt erinra om följande. Beslut som väsentligt
påverkar det svenska utvecklingssamarbetets inriktning utgör viktiga
utrikespolitiska ärenden som riksdagen självfallet måste ta ställning till.
Detta gäller bl. a. beträffande utvidgning eller minskning av kretsen av
programländer och det förutsätter att riksdagen erhåller en fyllig och
fortlöpande information redan på planeringsstadiet.

Vad utskottet sålunda anfört i anledning av motionen 1972:934, såvitt
nu är i fråga, torde ges Kungl. Maj:t till känna.”

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med ”1
statsverkspropositionen” och slutar med ”såvitt nu är i fråga” bort ha
följande lydelse:

”Den svenska biståndsinsatsen i Zambia har ökat under senare år men
alltför långsamt. Enligt propositionen beräknas det svenska biståndet
uppgå till 7 milj. kr. budgetåret 1971/72 medan vårt bistånd till Kenya
och Tanzania är mer än 6 gånger resp. 10 gånger större i belopp räknat.
Utskottet finner att riksdagens beskrivning av ett lämpligt mottagarland
med en regim, som 'allvarligt strävar till ekonomisk och social utjämning
och har realistiska förutsättningar att samtidigt öka den allmänna
utvecklingstakten om den får bistånd utifrån’ (SU 1970:84), väl stämmer
in på Zambia. Den ovan relaterade sneda fördelningen av biståndet till
länderna i Östafrika resp. till Zambia är också svårförståelig med hänsyn
till att Zambia har det kanske mest utsatta politiska läget i Afrika. Den
senaste tidens vikande utveckling av de internationella kopparpriserna har
även visat att Zambias ekonomi är ytterst sårbar.

En kraftigt utvidgad svensk hjälp till Zambia bör därför snabbt
komma till stånd. Utskottet finner det angeläget att den svenska hjälpens
volym snarast ökas till att bli jämförlig med våra insatser i Etiopien,
Kenya och Tanzania. Goda möjligheter till insatser av strategisk betydelse
ur både ekonomisk och politisk synvinkel finns i anslutning till den
nyligen framlagda utvecklingsplanen för perioden 1972—1976. Hög
prioritet bör ges åt ökad förvaltningshjälp i syfte att minska det ensidiga
beroendet av brittisk expertis samt åt bistånd till infrastrukturprojekt,
som underlättar en utbyggnad av Zambias interna och externa kommunikationsväsende.
Utbildningsinsatser liksom insatser till förmån för landsbygdens
utveckling bör också ges hög prioritet.

Utskottet finner att liknande politiska skäl kan anföras till förmån för
det svenska biståndet till Botswana, som är så gott som helt omgivet av

5 Riksdagen 1972. 9 sami. Nr 6

UU 1972:6

apartheidregimer. Botswanas regering har också vid upprepade tillfällen
på ett beundransvärt sätt ådagalagt sin vilja att upprätthålla ett reellt
nationellt oberoende. Det bör vara en huvuduppgift för det svenska
biståndet till Botswana, som enligt av utskottet erhållna uppgifter
förutsätts öka snabbt under de närmaste åren, att medverka till att den
ekonomiska basen för en sådan självständig politik stärks.

1 linje med Botswanas självständighetssträvan ligger det ökande
samarbetet mellan Botswana och Zambia. Det är därvid angeläget att från
svensk sida stödja projekt, som närmar dessa två länder till varandra.

1 detta syfte bör undersökas huruvida det finns behov av svenskt
bistånd till Botswana för att bygga ut kommunikationerna med Zambia.
Sverige bör t. ex. förklara sig berett att inträda som medfinansiär till den
planerade vägen från Francistown upp till Zambezifloden och gränsen till
Zambia, om utvecklingen skulle visa att detta vore nödvändigt för
projektets genomförande.

Mot bakgrunden av vad ovan anförts tillstyrker utskottet motionerna
1972:215 och 1972:934, såvitt nu är i fråga, och förutsätter att SIDA får
i uppdrag att planera för en biståndsvolym till Zambia som ligger i nivå
med våra insatser i de olika östafrikanska länderna. Vad utskottet anfört i
anledning av motionerna 1972:215 och 1972:934 torde ges Kungl. Maj:t
till känna.”

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

”1. att riksdagen i anledning av motionen 1972:934 beträffande
biståndets länderinriktning som sin mening ger Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet anfört beträffande utvidgning av
länderkretsen för svenskt bilateralt bistånd och behovet av en
samlad redovisning av erfarenheterna och planeringen i detta
avseende,”

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

”7. att riksdagen i anledning av motionerna 1972:215 och
1972:934, såvitt nu är i fråga, som sin mening ger Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört i vad avser biståndet till
Zambia och Botswana,”

3. vid punkten 3 (Biståndets länderinriktning) av herr Turesson (m) som
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med ”Ett
motsvarande” och slutar med ”såvitt nu är i fråga” bort ha följande
lydelse:

”Avgörande vid Sveriges val av mottagarland bör icke vara politiska
bedömningar utan hjälpbehovet och möjligheten att uppnå god utvecklingseffekt.
Det väsentliga måste vara att biståndet i vaije enskilt land
utformas på ett utvecklingsbefrämjande sätt så att det kommer den
fattiga befolkningen till godo. En politisering av det svenska biståndet på
så sätt att inhemska politiska värderingar påverkar valet av mottagarländer
kan icke accepteras. En sådan utveckling äventyrar den breda

UU 1972:6

uppslutning bakom den svenska u-hjälpen som är önskvärd.

FN förordar i sin strategi att i-länderna vidtager särskilda åtgärder till
förmån för de fattigaste u-länderna. Hjälpbehovet har tidigare varit ett
ledmotiv i svenskt biståndsarbete. Utskottet anser att det återigen är tid
att slå fast denna princip och att riksdagen bör uttala att svenskt biståndsarbete
framför allt bör inrikta sig på de fattigaste u-länderna.

I enlighet med denna uppfattning och då Cuba enligt tillgängliga
uppgifter redan erhåller ett betydande stöd från öststaterna kan utskottet
inte finna det bistånd till Cuba som föreslås tillräckligt motiverat.
Motionen 1972:438 tillstyrks därför, såvitt nu är i fråga, och riksdagen
bör i enlighet därmed i skrivelse till Kungl. Maj:t ge sin mening till
känna.”

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

”5. att riksdagen i anledning av motionen 1972:438, såvitt nu är i
fråga, ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört beträffande
bistånd till Cuba”.

4. vid punkten 4 (U-landsinvesteringar, u-ländernas industrialisering,
kapitalbildning i u-länderna m. m.) av herrar Wirmark (fp), Bengtson i
Jönköping (c), Antonsson (c), Turesson (m), Korpås (c) och Ullsten (fp)
som anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ”Det
av 1971 års riksdag” och slutar med ”tillgodosett” bort ha följande
lydelse:

”Utskottet erinrar om att riksdagen har uttalat sig för att bistånd till
u-ländemas industrialisering skall ges ökad vikt och konstaterar att det av
1970 års riksdag uttalade önskemålet om en översyn av åtgärder för att
främja u-ländernas industrialisering har lett till att sakkunniga (industribiståndsutredningen)
tillsatts. I motionerna 1972:438 och 1972:934
konstateras att u-länderna fäster stor vikt vid sina strävanden till
industrialisering och är angelägna om att få ökat bistånd inom denna
sektor. I båda motionerna påtalas behovet av en ökad samverkan mellan
stat och näringsliv när det gäller utvecklingsbiståndet; den erfarenhet och
det kunnande som finns i svenskt näringsliv utnyttjas idag endast delvis.

Utskottet förutsätter att de riktlinjer för samarbetet mellan stat och
näringsliv som framlagts i de båda motionerna beaktas av industribiståndsutredningen
i dess fortsatta arbete. Utskottet vill understryka
önskvärdheten av att utredningen sker med största skyndsamhet samt
betona att ett framgångsrikt resultat förutsätter nära samråd med
näringslivets och arbetsmarknadens organisationer samt kooperationen.

Utskottet vill vidare understryka att företagens investeringar självfallet
inte utgör något alternativ till offentligt bistånd. De båda formerna av
resursöverföringar kompletterar i stället varandra. Det naturliga sambandet
mellan offentligt bistånd och enskilda insatser har betonats av såväl
givare som mottagarländer. Detta skedde också i den av FN antagna
utvecklingsstrategin för 1970-talet, där både i- och u-länder uppmanas att

UU 1972:6

överväga ytterligare åtgärder för att främja privata investeringar i enlighet
med de utvecklingsmål och den prioritering som fastställts i u-ländernas
nationella utvecklingsplaner.

Utskottet finner det angeläget att de olika förslag som framförs i här
berörda motioner prövas av biståndsutredningen och av SIDA. U-ländernas
behov av arbetsintensiva produktionsprocesser avpassade för deras
förhållanden bör beaktas och samarbete sökas med svenskt näringsliv för
att mobilisera kunskaper och expertkunnande i detta syfte. Vidare bör
uppmärksammas möjligheten att bilda särskilda projektgrupper för
industriell verksamhet i de olika programländerna. Försök med gemensamma
s. k. paketprojekt, som syftar till en allsidig utveckling av såväl
samhällsfunktioner som näringsliv i en hel region, bör därvid göras.
Utskottet förutsätter att industribiståndsutredningen i sin behandling av
frågan om ett utvecklingsbolag för u-landsinvesteringar belyser olika
tänkbara former för ett sådant bolag och därvid prövar synpunkter som
i denna fråga förs fram i motionerna 1972:438 och 1972:294.

Utskottet vill också betona att en rad insatser som har betydelse för
u-ländemas industrialiseringsprocess kan ske utan avvaktande av resultatet
från industribiståndsutredningen. Förutom de multilaterala insatser
som från svensk sida kan göras inom FN-familjen i detta syfte vill
utskottet peka på möjligheten av att lämna ökat stöd till de regionala
utvecklingsbankerna, att intensifiera vårt bistånd till u-ländernas exportfrämjande
verksamhet och att omgående utvidga det svenska investeringsgarantisystemet.
I statsverkspropositionen aviserar regeringen sin avsikt
att anpassa garantisystemets länderkrets till de förändringar som sker i
det svenska biståndsprogrammets inriktning. Utskottet anser emellertid
att investeringsgarantisystemet i princip skall omfatta alla länder som
definitionsmässigt hör till kategorin u-länder. Det bör vara av intresse för
industribiståndsutredningen att få prövat hur ett system fungerar, som
omfattar de för svensk industri intressanta större u-landsmarknaderna.
Grundläggande för bedömningen av ansökningar om garantier bör vara
u-landets egen mening om investeringens önskvärdhet och dess anpassning
till landets utvecklingsplanering.

Vad utskottet sålunda anfört i anledning av motionerna 1972:438 och
1972:934, såvitt nu är i fråga, torde ges Kungl. Maj:t till känna.”
dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

”1. att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört i anledning av motionerna 1972:438 och
1972334 beträffande åtgärder för att främja u-ländernas
industrialisering,

2. att riksdagen i anledning av motionerna 1972:438 och
1972:934 begär att Kungl. Maj:t ändrar reglerna för investeringsgarantisystemet
så att investeringsgarantier i princip skall
kunna ges för investering i alla länder som definitionsmässigt
hänförs till u-länder,

3. att riksdagen hemställer hos Kungl. Maj:t att motionerna
1972:438 och 1972 934 överlämnas till industribiståndsutredningen.
”

UU 1972:6

5. vid punkten 5 (Humanitärt stöd och utbildningsstöd till befrielserörelser)
av herrar Wirmark (fp), Bengtson i Jönköping (c), Antonsson (c),
Korpås (c) och Ullsten (fp) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 27 med ”Sorn
framhölls” och slutar på s. 28 med ”är i fråga” bort ha följande lydelse:

”Utskottet finner det angeläget att det humanitära biståndet till
befrielserörelser som kämpar mot rasdiskriminering och politiskt förtryck
i södra Afrika väsentligt vidgas. Utskottet vill erinra om att inkomna
ansökningar skall bedömas i enlighet med de av riksdagen uppdragna
riktlinjerna för denna form av humanitärt bistånd och finner det naturligt
att även den i motionen 1972:934 nämnda befrielserörelsen FNLA i
Angola — på grundval av tillgängliga upplysningar om FNLA:s verksamhet
inom och utom Angola — erhåller dylikt bistånd.

Utskottet finner det också angeläget att motståndsrörelserna i
Namibia, Rhodesia och Sydafrika erhåller ett vidgat svenskt bistånd.
Detta är speciellt motiverat med hänsyn till att FN uppmanat sina
medlemsstater att lämna dylikt stöd. Vid biståndsgivningen bör hänsyn
tagas såväl till de organisatoriska förutsättningarna för god användning av
biståndet som till den stimulanseffekt biståndet kan beräknas få.
Speciellt bör behovet av insatser för underhåll av familjer som har en eller
flera medlemmar engagerade i befrielsekampen uppmärksammas.

Vad utskottet sålunda anfört i anledning av motionen 1972:934, såvitt
nu är i fråga, torde ges Kungl. Maj:t till känna.”

dels att den del av utskottets yttrande på s. 28 som böljar med ”1
motionen 1972:934” och slutar med ”i fråga” bort ha följande lydelse:

”Utskottet finner det angeläget att de politiska partierna bereds ökade
möjligheter att deltaga i utformningen av detta bistånd. Ju större stödet
till befrielserörelserna blir desto besvärligare och väsentligare blir de
avvägningar av politisk art som måste göras. Vid beslut om stöd till olika
befrielserörelser är det viktigt att kunna göra en så allsidig bedömning
som möjligt. Av dessa skäl synes det utskottet önskvärt att flyktingberedningen
utvidgas till att även inkludera representation för de demokratiska
politiska partierna.

Vad utskottet sålunda anfört i anledning av motion 1972:934 i vad
avser flyktingberedningens sammansättning torde ges Kungl. Maj:t till
känna.”

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

”3. att riksdagen i anledning av motionen 1972:934 som sin
mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört
beträffande vidgat stöd till befrielserörelser i södra Afrika
samt parlamentarisk representation i flyktingberedningen”.

6. vid punkten 6 (Forskningsfrågor) av herrar Wirmark (fp), Bengtson i
Jönköping (c), Antonsson (c), Korpås (c) och Ullsten (fp) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med
”Frågan om” och slutar med ”arbete” bort ha följande lydelse:

”Allt större krav ställs i dag i framför allt de utvecklade länderna på

UU 1972:6

begränsning av giftiga eller skadliga ämnen i bl. a. livsmedel. Detta är
givetvis en positiv utveckling. De allt strängare normerna kommer
emellertid att verka som icke-tariffära handelshinder för u-ländernas
produkter, särskilt deras livsmedel, eftersom de giftiga bekämpningsmedlen
i allmänhet är mycket svåra att undvara i u-ländernas jordbruk. Såsom
framhålls i motionen 1972:145 kommer detta problem att bli av allt
större betydelse ju mer de rika länderna skärper sina miljönormer.
Utskottet delar därför motionärernas uppfattning om det angelägna i att
de rika länderna gör aktiva forskningsansträngningar för att få fram mera
ofarliga bekämpningsmedel som kan ställas till u-ländernas förfogande.

I motionen 1972:145 konstateras vidare att de naturliga råvaror, som
u-länderna levererar, från miljösynpunkt har många fördelar framför de
artificiella ämnen, som de rika länderna i ökande utsträckning ersätter
dem med. Detta förhållande är enligt utskottets mening av betydande
intresse. Det borde, inte minst för att få u-ländernas aktiva och positiva
medverkan i det globala arbetet på en bättre miljö, vara nödvändigt att
inte miljökraven med viss rätt kommer att uppfattas ha en negativ verkan
för u-ländema.

Utskottet finner det mot denna bakgrund, och med tanke på den
förestående internationella miljövårdskonferensen, angeläget att riksdagen
bifaller yrkandena i motionen 1972:145-i förevarande del, även om
frågor av här berört slag kan komma att beröras av u-landsforskningsutredningen.
”

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

”1. att rikdagen i anledning av motionen 1972:145, såvitt nu är i
fråga, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna att Sverige
inom FN och andra internationella organ bör verka för

a) att forskning initieras inom förslagsvis UNCTAD, FAO
eller den av FAO, Världsbanken och UNDP skapade konsultativa
gruppen för stöd till jordbruksforskning beträffande
ofarliga bekämpningsmedel speciellt lämpade för u-länderna,

b) att forskning initieras rörande de miljöfördelar u-ländernas
råvaror har i relation till syntetiska varor,”

7. vid punkten 6 (Forskningsfrågor) av herr Turesson (m) som anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 30 som börjar med
”Utskottet har” och slutar med ”arbete” bort ha följande lydelse:

”Även om Sverige har gjort vägledande insatser på vissa områden,
finns fält där vi släpar efter. Hit hör utvecklingsforskningen. Flera andra
länder — exempelvis Canada och Danmark — satsar en betydande del av
sina biståndsanslag på forskning kring utvecklingsproblemen. 1 FN-strategin
för 1970-talet uppmanas industriländerna att dels stödja forskningen i
utvecklingsländerna, dels engagera en del av sin egen forskning i sökandet
efter lösningar på utvecklingsländernas problem.

Utskottet noterar med tillfredsställelse att en utredning om den
svenska u-landsforskningens inriktning och organisation nu tillsatts
liksom att SIDA i sina senaste petita understryker forskningens vikt.

UU 1972:6

Målinriktad forskning kring utvecklingsfrågornas natur och biståndets
mål och vägar är en av de väsentligaste förutsättningarna för att
utvecklingssamarbetet skall lyckas. Såväl u- som i-land behöver i snabbt
växande utsträckning tillgång till fakta och nya problemlösningar. Sverige
har genom sin alliansfrihet och sin internationellt respekterade forskning
goda förutsättningar att på detta område göra en insats. En väsentligt
större del av våra biståndsanslag bör gå till utvecklingsforskning. Tanken
på ett internationellt universitet för u-landsforskning och u-landsutbildning
i vårt land bör prövas av utredningen.

Utskottet finner att de synpunkter som här anförts bör beaktas av
u-landsforskningsutredningen. 1 enlighet härmed tillstyrks motionen
1972:438, såvitt nu är i fråga, och riksdagen bör i enlighet därmed i
skrivelse till Kungl.Maj :t ge sin mening till känna.”

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

”2. att riksdagen i anledning av motionen 1972:438, såvitt nu är i
fråga, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört beträffande u-landsforskningen”.

8. vid punkten 9 (Varubistånd) av herr Turesson (m) som anser
dels att utskottets yttrande på s. 35 bort ha följande lydelse:

”Det är beklagligt att en så stor del av den internationella biståndsverksamheten
är förbehållen givarländernas näringsliv. En stimulerande
internationell konkurrens går härigenom förlorad. Sverige bör i princip
bibehålla sitt obundna system. Det kan bli nödvändigt att i vissa lägen —
exempelvis vid akuta valutasvårigheter eller under en lågkonjunktur med
åtföljande stor arbetslöshet — använda hjälpanslagen till inköp av svenska
varor. Så bör kunna ske i de fall där en sådan bindning bedöms vara utan
nackdelar för mottagarlandet eller då SIDA kan kompensera mottagarlandet
för den händelse de svenska varorna skulle ställa sig prismässigt
eller på annat sätt oförmånliga. SIDA bör också ha i uppdrag att planera
sina inköp av industriprodukter över en så lång tidsperiod att inköpen
kan få större omfattning under lågkonjunktur än eljest.

Den tveksamma attityd till u-landsbistånd som otvivelaktigt kommer
till uttryck på många håll skulle säkerligen motverkas om exempelvis i
dagens läge av stor arbetslöshet den svenska sysselsättningen kunde
stärkas genom utvecklingsinsatser av här angivet slag.”

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

”1. att riksdagen i anledning av motionen 1972:438, såvitt nu är i
fråga, som sin mening ger Kungl. Maj.t till känna vad
utskottet anfört beträffande varubistånd,”

9. vid punkten 14 (Bidrag till enskilda organisationers hjälpverksamhet)
av herr Turesson (m) som anser att den del av utskottets yttrande som på
s. 42 börjar med ”Utskottet noterar” och slutar med ”motionen 1972:
438” bort ha följande lydelse:

”Utskottet anser att missionens och övrigt enskilt humanitärt hjälpar -

UU 1972:6

bete med knappa resurser har nått utomordentliga resultat i u-länderna.

Verksamheten skulle i dag kunna utbyggas. Det är i högsta grad
angeläget att det statliga stödet till de enskilda organisationernas arbete i
utvecklingsländerna kraftigt förbättras. De erfarenheter som samlats i
denna verksamhet bör också tillvaratas på ett bättre sätt än hitintills.

Med hänsyn till de relativt låga bidrag som hittills utgått till enskilda
organisationers biståndsverksamhet anser utskottet det nu vara berättigat
med en betydande höjning. I nästa budgetårs riksstat bör därför inom fältverksamhetsanslaget
upptas en anslagspost på lägst 20 milj. kr. till missionens
och andra enskilda sammanslutningars arbete i utvecklingsländerna.

Missionen och övriga humanitära frivilligorganisationer har också visat
sig vara effektiva informationsspridare till svenska folket. Den positiva
inställning till u-landsbistånd som finns hos allmänheten baseras i stor
utsträckning på dessa organisationers insatser. Attitydundersökningar ger
entydiga besked härom. Det är därför rimligt att en avsevärt större del av
SIDA:s informationsanslag fördelas mellan de humanitära organisationerna.

Motionen 1972:438 tillstyrks därför, såvitt nu är i fråga, och riksdagen
bör i enlighet därmed i skrivelse till Kungl. Maj:t ge sin mening till
känna.”

10. vid punkten 17 (Informationen i Sverige om u-landsproblemen) av
herrar Wirmark (fp), Bengtson i Jönköping (c), Antonsson (c), Korpås (c)
och Ullsten (fp) som anser att den del av utskottets yttrande på s. 49 som
börjar med ”1 motionen” och slutar med ”motionen 1972:948” bortha
följande lydelse:

”1 motionen 1972:934 redogörs för att SIDA i sina petita för
nästa budgetår begärt ett anslag på 6,5 milj. kr. för att verkställa den
framlagda informationsplanen. Motionen konstaterar att planen främst
syftar till att bygga ut bidragsgivningen till enskilda organisationers
u-landsinformation. Därvid införs för de av skolöverstyrelsen godkända
studieförbunden och löntagarorganisationerna ett nytt bidragssystem, där
statliga medel kanaliseras till dessa organisationer mot att de påtar sig ett
uppdrag att öka sin information om u-länderna och utvecklingsarbetet.
Man framhåller att genom den nya bidragsformen får våra folkrörelser,
vare sig det rör sig om löntagarorganisationer, de politiska partierna, de
kristna samfunden eller nykterhetsrörelsen, ökade möjligheter till insatser
på u-landsinformationens område. Motionärerna fordrar att denna nya
bidragsform även utvidgas till att omfatta jordbrukarnas fackliga organisation,
Lantbrukarnas riksförbund.

I motionen 1972:948 framhålls att framför allt de humanitära
hjälporganisationerna bör få ett betydande stöd för sin informationsverksamhet.

UU 1972:6

en långt driven delegering av informationsansvaret till berörda organisationer.
Statliga medel anvisas till dem mot att de åtar sig att öka sin
information om u-länderna och utvecklingssamarbetet.

Utskottet konstaterar att den nedskärning som Kungl. Majit gjort av
det av SIDA begärda anslaget för informationsverksamhet kommer att
innebära en cirka 40-procentig minskning av anslagen till de enskilda
organisationerna i jämförelse med de av SIDA äskade beloppen. Detta
kommer att i sin tur medföra, liksom övriga nedskärningar i fråga om
informationsaktiviteter i jämförelse med SIDA:s äskande för 1972/73, att
möjligheterna att skapa en stark folklig förankring för biståndspolitiken i
motsvarande grad begränsas. Utskottet finner det därför angeläget att
SlDA:s informationsplan, tillkommen på riksdagens begäran, genomförs
i obeskuret skick. Utskottet instämmer i motionärernas bedömning att
även Lantbrukarnas riksförbund bör omfattas av det nya bidragssystemet.

I enlighet med vad som i motionen 1972:934 föreslagits förordar
utskottet att anslaget till informationsverksamheten för budgetåret
1972/73 i jämförelse med statsverkspropositionens förslag uppräknas
med 2 250 000 kr. till 6 500 000 kr.

Den slutliga fördelningen av bidragen till de enskilda organisationerna
görs av SIDA i nära samråd med dessa. Utskottet utgår ifrån att ingen
organisation som har möjlighet att bedriva här avsedd informationsverksamhet
i princip kommer att vara utesluten från bidragsgivningen. Vid
fördelningen av anslagen torde hänsyn framför allt tas till vederbörande
organisationers möjligheter att fungera som effektiv spridare av information
i hithörande frågor. Utskottet förutsätter att SIDA tillsammans med
de mottagande organisationerna kan utarbeta former för värdering av de
resultat som uppnås genom informationsverksamheten i enlighet med den
nu framlagda planen. Utskottet finner sålunda att syftet med motionen
1972:948 delvis torde vara tillgodosett.”

11. vid punkten 18 (Organisations- och personalfrågor) av herrar Wirmark
(fp), Bengtson i Jönköping (c), Antonsson (c), Korpås (c) och
Ullsten (fp) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med ”Det
finns” och slutar med ”hälsovård” bort ha följande lydelse:

UU 1972:6

”Sedan 1965 har en fredskår ingått i det svenska utvecklingssamarbetet.
Mellan 400 och 500 svenska fredskårister har hittills kunnat utsändas till
u-länder i Afrika där de enligt uttalanden från ledande personer i
mottagarländerna utför ett betydelsefullt och uppskattat arbete på en rad
olika områden. Fredskåren har möjliggjort för svenska ungdomar att göra
en praktisk insats för att förbättra förhållandena för fattiga människor i
den tredje världen. Den har visat att det är möjligt även för människor
som inte är experter att delta i direkt utvecklingsarbete i u-länderna. Den
har på det sättet kunnat bidra till att motverka den känsla av maktlöshet
och ’vad nyttar det’ som lätt uppstår när det gäller u-världens oerhörda
problem.

Fredskåren kom från början att bli ett led i det svenska biståndsorganet
SIDA:s verksamhet. En särskild fredskårssektion inrättades för att
handha kårens rekrytering och arbete. Efter ett par år integrerades den
emellertid helt i det allmänna svenska personalbiståndet. Någon särskild
fredskårssektion existerar inte längre hos SIDA.

Från början gavs den svenska fredskåren en ganska markerad profil
genom att dess insatser koncentrerades främst till två områden: skolbyggande
i Etiopien och landsbygdsutveckling i Zambia. Särskilt skolbyggnadsprogrammet
i Etiopien utvecklade sig till att bli ett fredskårens
'eget’ projekt. Efter ett par år hade det utvecklats så kraftigt att det blev
ett helt självständigt projekt.

Genom att fredskåren integrerats i det allmänna personalbiståndet och
fredskårister engagerats i en rad olika arbetsuppgifter har mycket av
fredskårens profil försvunnit, vilket är att beklaga.

En sådan profil har nämligen stor betydelse när det gäller att ge unga
människor en känsla av samhörighet med fredskåren.

Målet för denna liksom för andra former för utvecklingsinsatser är att
Sverige skall lämna ett effektivt stöd till resp. mottagarländers projekt
genom att ställa personal och andra resurser till förfogande. Biståndsinsatsernas
planering tar sikte på insatser som svarar mot mottagarländernas
behov. Den närmare utformningen och inriktningen blir beroende av
överenskommelser med mottagarländerna.

Utskottet anser att under beaktande av dessa självklara regler ökade
ansträngningar bör göras för att låta fredskåren i framtiden få arbeta med
’egna’ projekt, där fredskåristernas insats utgör det dominerande svenska
inslaget.

Fredskårstanken drevs på sin tid fram av en stark opinion bland
ungdomsorganisationerna. En stor del av de ungdomar som arbetat och
arbetar inom fredskåren har också varit aktiva i olika ungdomsorganisationer.
I dag driver också åtskilliga svenska ungdomsorganisationer egen
s. k. volontärverksamhet och får bidrag till denna genom SIDA. Ungdomsorganisationernas
kontakt med och inflytande över den 'officiella’
svenska fredskåren är däremot ringa, trots att ett fruktbart utbyte av
både idéer och konkreta uppslag borde vara möjligt. Avskaffandet av
fredskårssektionen hos SIDA torde starkt ha bidragit till denna utveckling.

UU 1972:6

Fredskårsverksamheten har fått ökad aktualitet och en ny dimension
genom att FN startat sin egen fredskår. De första svenska ungdomarna
har redan rekryterats till FN-kåren. En fortlöpande diskussion om de
nationella kårernas och FN-kårens uppgifter är nödvändig. I den
diskussionen får inte ungdomsorganisationernas röst fattas.

Rätt organiserad kan fredskårsverksamhet i både SIDA:s och enskilda
organisationers regi bli ett viktigt led i ansträngningarna att stimulera
ungdomens internationella intresse och engagemang. Ett fruktbart utbyte
av erfarenheter och synpunkter skulle kunna utvecklas mellan ungdomar
med praktiska erfarenheter av u-landsarbete och unga människor utan
sådana erfarenheter men med ett starkt intresse för den tredje världens
problem.

Mot denna bakgrund och med hänsyn till att denna verksamhet bör
utvidgas anser utskottet att en särskild fredskårsenhet bör upprättas inom
SIDA och att en bättre samordning mellan ungdomsorganisationer av
olika slag och SIDA bör eftersträvas. Därvid bör ett organiserat,
regelbundet samarbete mellan ungdomsorganisationerna och de för
fredskårerna ansvariga på SIDA upprättas.

Med hänvisning till det som här anförts tillstyrks motionen 1972:934,
såvitt nu är i fråga.”

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med ”1
motionen 1972 934” och på s. 53 slutar med ”Av detta skäl avstyrks
motionen 1972934, såvitt nu är i fråga” bort ha följande lydelse:

”SIDA har för budgetåret 1972/73 begärt att 47 tjänster inrättas.
Verket har i sin motivering visat hur intimt det ökade personalbehovet
sammanhänger med de krav som ställs på verket med anledning av de allt
större anslagen och den planering av nya biståndsinsatser som dessa
förutsätter. Självfallet kommer de allra närmaste åren fram till 1974/75,
då enprocentsmålet skall uppnås, att här vara helt avgörande. De
nedskärningar regeringen gjort innebär att endast 24 tjänster kan
nyinrättas vid verket. Att inte i dag ge SIDA de begärda administrativa
resurserna medför enligt utskottets mening stora risker för att planeringsoch
arbetskapaciteten inte kommer att räcka till för de insatser som
behövs på planerings-, förberedelse- och verkställighetsstadiet för att
uppnå enprocentsmålet 1974/75. I framtiden bör dock personalökningarna
kunna göras relativt sett mindre än biståndsökningarna, bl. a. genom
ökad satsning på programbistånd. Utskottet förordar därför att anslaget
för SIDA för 1972/73 uppräknas med de 1 609 000 kr. som erfordras för
att den av SIDA begärda personalförstärkningen skall kunna genomföras.

Under hänvisning till det som här anförts tillstyrks motionen
1972:934, såvitt nu är i fråga.”

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

”att riksdagen i anledning av motionen 1972:934, såvitt nu är i
fråga, ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört
beträffande upprättandet av en fredskårsenhet inom SIDA,
samarbetet mellan SIDA och ungdomsorganisationerna samt
möjligheterna att ge fredskåren egna projekt.”

UU 1972:6

12. vid punkten 20 (Bilateralt utvecklingssamarbete) av herr Turesson
(m) som — vid bifall till reservationen 9 - anser

dels att den mening i utskottets yttrande på s. 61 som börjar med
”Utskottet har” och slutar med ”ovannämnda motionsyrkanden” bort
ha följande lydelse:

”Utskottet har avstyrkt ovannämnda motionsyrkanden utom yrkandet
i motionen 1972:438.”

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

”1. att riksdagen i anledning av motionen 1972:438, såvitt nu är i
fråga, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört beträffande beräkningen av medelsbehovet
för missionens och övrigt enskilt hjälparbete,”

13. vid punkten 21 (Rekrytering och utbildning av fältpersonal samt
informationsverksamhet) av herrar Wirmark (fp), Bengtson i Jönköping
(c), Antonsson (c), Korpås (c) och Ullsten (fp), som — vid bifall till
reservationen 10 — anser

dels att den mening i utskottets yttrande som på s. 62 börjar med
”Utskottet” och slutar med ”motionsyrkanden” bort ha följande lydelse:
”Utskottet har avstyrkt ovannämnda motionsyrkanden utom motionen
1972:934, såvitt nu är i fråga.”

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

”2. att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med
bifall till motionen 1972:934, såvitt nu är i fråga, till
Rekrytering och utbildning av fältpersonal samt informationsverksamhet
för budgetåret 1972/73 på driftbudgeten
under tredje huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag av
18 500 000 kr., varav 6 500 000 kr. skall avsättas för SIDA:s
informationsverksamhet.”

14. vid punkten 22 (Styrelsen för internationell utveckling SIDA) av
herrar Wirmark (fp), Bengtson i Jönköping (c), Antonsson (c), Korpås (c)
och Ullsten (fp) som — vid bifall till reservationen 11 — anser

dels att den mening i utskottets yttrande som på s. 62 börjar med

”Utskottet” och slutar med ”motionsyrkande” bort ha följande lydelse:
”Utskottet har tillstyrkt ovannämnda motionsyrkande.”
dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

”att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med

bifall till motionen 1972:934, såvitt nu är i fråga, till
Styrelsen för internationell utveckling (SIDA) för budgetåret
1972/73 på driftbudgeten under tredje huvudtiteln anvisar
ett förslagsanslag av 29 193 000 kr.”

UU 1972:6

Särskilt yttrande

vid punkten 5 (Humanitärt stöd och utbildningsstöd till befrielserörelser)
av herr Turesson (m), som anfört följande:

”Det föreligger vidsträckt internationell enighet om nödvändigheten
att förmå de vita minoritetsregimerna i Afrika att ändra sin politik så att
en utveckling kan inledas, som snarast möjligt leder till att de afrikanska
folken kommer i åtnjutande av fullständiga politiska rättigheter i enlighet
med FN:s stadga. Olika internationella program syftar till att ge de
afrikanska medborgarna humanitärt bistånd och utbildningsbistånd, som
kan förbereda dem för en aktiv politisk roll. Sverige stöder dessa
internationella ansträngningar.

Dessutom har Sverige gett humanitärt bistånd och utbildningsbistånd
direkt till vissa afrikanska befrielserörelser. Grundvalen härför är de
resolutioner som antagits av FN:s generalförsamling, i vilka dylik hjälp
rekommenderas.

Syftet med Sveriges politik avseende de av vita minoritetsregimer
styrda områdena i Afrika måste vara att dels stödja internationella
ansträngningar för att påverka regimerna i fråga, dels bidra till humanitära
hjälpprogram för befolkningen i ifrågavarande områden.

Att aktivt stödja revolutionära rörelser som sådana överensstämmer
inte med den folkrättsliga noninterventionsprincipen och den svenska
neutralitetspolitiken. Om ett givarland utväljer mottagare av humanitär
hjälp på grundval av en bedömning huruvida mottagaren kan effektivt
föra gerillakrig, så riskerar hjälpens humanitära karaktär att försvinna.
Omvärlden kan då få uppfattningen att givarlandet ger materiellt bistånd
till en gerillarörelse och därmed är inblandat i ifrågavarande konflikt.
Betydande internationell tveksamhet råder därför inför tanken att
utforma hjälpen till den afrikanska befolkningen som ett stöd till vissa
befrielserörelser. Särskilt en stat, som önskar föra en trovärdig neutralitetspolitik,
bör undvika att utforma sin hjälp på detta sätt.

Det är svårt för utomstående att bedöma vilken anslutning olika
afrikanska exilorganisationer har hos sina egna befolkningar. Ovissheten
härom får näring av rapporter om befrielserörelsers inbördes stridigheter.
Vidare kan noteras att det i Afrika förekommer olika uppfattningar om
de metoder som är ändamålsenliga för att åvägabringa de eftersträvade
politiska förändringarna.

Mot denna bakgrund ger det enledning till oro att, som framgår av inte
minst föredragningar inför utrikesutskottet, regeringen synes vara benägen
att anlägga politiska synpunkter på det humanitära stöd, som
kanaliseras genom befrielserörelser.

Principen bör vara att svenskt humanitärt stöd och utbildningsstöd till
befolkningen i de av vita minoritetsregimer styrda områdena, eller till
flyktingar från dessa områden, i första hand lämnas genom internationella
kanaler, såsom FN och dess fackorgan eller humanitära organisationer.
Stöd genom befrielserörelser bör endast komma i fråga när befolkningsgrupper
bevisligen inte kan nås av hjälpen på annat sätt. I dessa fall bör

UU 1972:6

det klart framgå att stödet inte är politiskt utan humanitärt. Att utdöma
vissa mottagare under hänvisning till att de ej är tillräckligt militanta bör
inte ifrågakomma.

Sverige bör vidare verka för att den internationella solidariteten med
de afrikanska folken i vederbörande områden tar sig uttryck i försök att
påverka regimerna i fråga och i effektiva hjälpprogram. Svenska säraktioner
riskerar, inte minst när de bottnar i subjektiva bedömningar om olika
befrielserörelsers 'politiska kvalitet’, att äventyra vårt lands möjligheter att
verksamt delta i det internationella arbetet för att stävja en ras- och
kolonialpolitik som vi önskar se avvecklad.”

UU 1972:6

Innehållsförteckning

Allmänt

sida

Särskilda frågor avseende Sveriges insatser i
internationellt utvecklingssamarbete:

1. Anslagsutveckling, planeringsramar och vägen
till enprocentsmålet

Propositionen 3

Motionerna 4

Utskottet 5

2. Biståndspolitikens långsiktiga inriktning och
utformning

Propositionen 7

Motionerna 10

Utskottet 11

3. Biståndets länderinriktning

Motionerna 16

Utskottet 17

4. U-landsinvesteringar, u-ländernas industrialisering,
kapitalbildning i u-länderna m. m.

Propositionen 22

Motionerna 23

Utskottet 24

5. Humanitärt stöd och utbildningsstöd till
befrielserörelser

Propositionen 25

Motionerna 26

Utskottet 26

6. Forskningsfrågor

Propositionen 29

Motionerna 29

Utskottet 30

7. Familjeplanering

Propositionen 30

Motionen 32

Utskottet 32

UU 1972:6

8. Miljövård sida

Motionen 33

Utskottet 33

9. Varubistånd

Propositionen 34

Motionerna 35

Utskottet 35

10. Kooperation

Motionen 36

Utskottet 36

11. Etniska och kulturella minoriteter

Motionen 37

Utskottet 38

12. Transportfrågor

Motionen 38

Utskottet 38

13. Villkor för finansiellt bistånd

Propositionen 39

Motionen 40

Utskottet 40

14. Bidrag till enskilda organisationers hjälpverksamhet

Propositionen 41

Motionerna 41

Utskottet 41

15. Sveriges deltagande i utvecklingssamarbetet inom ramen
för internationella utvecklingsfonden (IDA)

Propositionen 43

Motionerna 44

Utskottet 44

16. Inför den tredje världshandelskonferensen (UNCTAD III)

Propositionen 46

Motionen 46

Utskottet 46

17. Informationen i Sverige om u-landsproblemen

Propositionen 48

Motionerna 49

Utskottet 49

UU 1972:6

18. Organisations-och personalfrågor sida

Propositionen 51

Motionen 51

Utskottet 52

Medelsanvisning m. m.

19. Bidrag till internationella biståndsprogram

Propositionen 53

Motionen 58

Utskottet 58

20. Bilateralt utvecklingssamarbete

Propositionen 58

Motionerna 60

Utskottet 61

21. Rekrytering och utbildning av fältpersonal
samt informationsverksamhet

Propositionen 61

Motionerna 61

Utskottet 62

22. Styrelsen för internationell utveckling (SIDA)

Propositionen 62

Motionen 62

Utskottet 62

Reservationer

Vid punkten 1:

reservation nr 1 (c, fp) 63

Vid punkten 3:

reservation nr 2 (c, fp) 64

reservation nr 3 (m) 66

Vid punkten 4:

reservation nr 4 (c, fp, m) 67

Vid punkten 5:

reservation nr 5 (c, fp) 69

Vid punkten 6:

reservation nr 6 (c, fp) 69

reservation nr 7 (m) 70

Vid punkten 9:

reservation nr 8 (m) 71

6 Riksdagen 1972. 9 sami. Nr 6

UU 1972:6 82

Vid punkten 14: sida

reservation nr 9 (m) 71

Vid punkten 17:

reservation nr 10 (e, fp) 72

Vid punkten 18:

reservation nr 11 (c, fp) 73

Vid punkten 20:

reservation nr 12 (m) 76

Vid punkten 21:

reservation nr 13 (c, fp) 76

Vid punkten 22:

reservation nr 14 (c, fp) 76

Särskilt yttrande 77