Utrikesutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående krigsmaterielexport jämte motioner (Betänkande 1971:UU21 Utrikesutskottet)

Utrikesutskottets betänkande nr 21 år 1971

UU 1971: 21

Nr 21

Utrikesutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående krigsmaterielexport jämte motioner.
Propositionen

Genom propositionen 1971: 146, dagtecknad den 22 oktober 1971,
vill Kungl. Maj:t bereda riksdagen tillfälle att avge yttrande över vad i
propositionen anförts om riktlinjer för krigsmaterielexport.

I propositionen redovisas gällande riktlinjer för svensk krigsmaterielexport,
krigsmaterielexportutredningens betänkande samt remissyttrandena
över detta. Departementschefen framlägger några allmänna överväganden
samt nya riktlinjer som avses gälla för krigsmaterielexporten.
Dessutom redovisas departementschefens synpunkter på frågan om
en rådgivande nämnd för krigsmaterielexportärenden samt frågan om
lämpligheten av ändringar i den nuvarande förteckningen över krigsmateriel.

I det följande redogöres för gällande riktlinjer liksom för vissa avsnitt
av propositionen, som synes vara av särskilt intresse med hänsyn
till innehållet i de väckta motionerna, samt för de preciserade riktlinjer
som fortsättningsvis avses gälla. I övrigt hänvisas till propositionens
text.

Gällande riktlinjer

Enligt kungörelsen (1949: 614) angående förbud mot utförsel från
riket av krigsmateriel är huvudregeln den att krigsmateriel inte får utföras
från Sverige utan tillstånd. Frågor om utförseltillstånd prövas av
chefen för handelsdepartementet. Avser ärendet utförsel i större omfattning
eller är det eljest av större vikt, skall frågan underställas Kungl.
Maj:t.

Med krigsmateriel avses i kungörelsen sådana varor som är upptagna
i bilaga till kungörelsen. Denna varuförteckning upptar i princip sådan
materiel som är utformad för militärt bruk.

Beträffande riktlinjer för tillståndsgivningen angav dåvarande statsministern
i ett interpellationssvar den 25 april 1956 att den svenska
regeringen i allmänhet har tillämpat principen att över huvud taget vägra
licenser för export av krigsmateriel till stater, som för tillfället är
invecklade i akuta internationella konflikter eller i vilka inbördeskrig

1 Riksdagen 1971. 9 sami. Nr 21

UU 1971:21

är rådande eller där det internationella eller det interna läget är så hotande
att fara för oroligheter eller krig föreligger.

Krigsmaterielexportutredningen

1969 års riksdag begärde en utredning om principerna för de svenska
krigsmaterielexportema (UU 1969: 3, rskr 1969: 225). Med anledning
därav tillsattes samma år krigsmaterielexportutredningen.1 Utredningen
har avlämnat betänkandet (SOU 1970: 63) Svensk krigsmaterielexport.

Efter en redogörelse för utländsk rätt, för neutralitets- och andra
folkrättsliga regler för krigsmaterielexport samt för sina synpunkter av
utrikes-, försvars- och arbetsmarknadspolitisk karaktär kommer utredningen
i sitt betänkande fram till bl. a. följande slutsatser:

Viss krigsmaterielexport gagnar svenska försvarsintressen och bör
därför få förekomma även i fortsättningen. Denna export bör dock enligt
utredningen endast få ske under dels starkt aktgivande på de utrikespolitiska,
ofta snabbt växlande förhållandena, dels strikt kontroll
från statsmakternas sida. Exporten bör därför även i fortsättningen ha
karaktären av undantag från en huvudregel, som förbjuder export av
krigsmateriel. Denna konstruktion möjliggör en stark begränsning av
undantagen.

Ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska överväganden stärker enligt
utredningen argumenteringen för en viss, begränsad krigsmaterielexport.
Utredningen framhåller bl. a. att nackdelarna av ojämnheten i beställningar
från det svenska försvaret kan motverkas av tillgång till exportorder.

Utredningen finner att mera preciserade riktlinjer för krigsmaterielexport
än de nu tillämpade är önskvärda, bl. a. av hänsyn till de exporterande
företagens planering. Riktlinjerna bör ange vilka omständigheter
som kan föranleda totalt exportförbud eller inskränkningar eller särskild
försiktighet vid licensgivning.

Exempel anges på olika situationer, där ovillkorligt exportförbud bör
råda eller där export av viss materiel bör vara tillåten.

Utredningen föreslår bl. a. tillsättandet av en rådgivande nämnd, som
skall ge råd i mera betydelsefulla ärenden, särskilt sådana som avgöres
av Kungl. Maj:t.

Utredningen framhåller att den allmänna debatten om enskilda krigsmaterielexportärenden
kan bli ofullständig och missvisande till följd av
att ärendena ofta innehåller uppgifter och beslutsgrunder, som inte kan
offentliggöras. Det är av stor vikt att besluten i dessa ärenden är föremål
för fortlöpande kontroll och insyn. Den konstitutionella kontroll
som sker genom konstitutionsutskottets granskning är enligt utredningens
åsikt inte från alla synpunkter tillräckligt effektiv, främst därför att

1 Landshövdingen Gösta Elfving, ordförande, samt riksdagsledamöterna Astrid
Bergegren, Olle Dahlén, Allan Hemelius, Stig Josefson, Valter Kristenson, Yngve
Möller och Nils Erik Wååg.

UU 1971:21

den sker i efterhand. För att öka den allmänna insynen i denna typ as
ärenden och göra insynen aktuell föreslår utredningen att en rådgivande
parlamentarisk nämnd tillsätts.

Krigsmaterielexportutredningens betänkande har remissbehandlats.

Departementschefen

Under rubriken allmänna överväganden diskuterar departementschefen
de skäl som talar för och emot svensk export av krigsmateriel. Sammanfattningsvis
är det hans bedömning att beredskapshänsynen utgör
ett vägande skäl för att även i fortsättningen tillåta en viss export. De
beredskapsskäl som sålunda talar för svensk krigsmaterielexport måste
ställas mot de utrikes- och neutralitetspolitiska skälen som talar emot
sådan export.

Departementschefen framhåller att en huvudlinje i svensk utrikespolitik
är att aktivt verka för en fredlig lösning av internationella konflikter
och för internationella överenskommelser om nedrustning. Internationell
handel med krigsmateriel står allmänt sett i principiell motsättning
till dessa politiska mål. Undantag finns dock. Handel med rent defensiva
vapen bör t. ex. i regel vara förenlig med de angivna målen. Vidare
bör beaktas att olika stater i legitim strävan att bygga upp ett
försvar kan vilja köpa krigsmateriel i en neutral och från politiska och
militära blockbildningar fristående stat.

Neutralitetsrättsliga regler om krigsmaterielexport finns i 1907 års
Haag-konventioner, vilka närmare redovisats i krigsmaterielexportutredningens
betänkande. Dessa regler, som inte avser annan export än
den som sker från statliga eller statskontrollerade organ, gäller dock
endast i fall av krig. För krigsmaterielexport i fredstid finns inga generella
folkrättsliga regler. Emellertid kan det uppenbarligen vara i en
neutral stats intresse att begränsa exporten av krigsmateriel även om
det inte föreligger krig.

Neutralitetspolitiska skäl kan emellertid också anföras till stöd för
svensk krigsmaterielexport. Den svenska neutralitetspolitiken förutsätter
att Sverige har ett starkt försvar och i den mån krigsmaterielexporten
bidrar till att vidmakthålla försvarsberedskapen har den sålunda ett
värde från neutralitetssynpunkt.

Departementschefen delar uppfattningen att krigsmaterielexporten
även med beaktande av dess begränsade omfattning bidrar till att upprätthålla
en större produktionskapacitet än som krävs för det svenska
försvaret i fredstid. Denna kapacitet behövs för att behovet i ett avspärrningsläge
skall kunna tryggas.

Ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska överväganden stärker argumenteringen
för en viss krigsmaterielexport, men de bör inte i och
för sig anses avgörande.

It Riksdagen 1971. 9 sami. Nr 21

UU 1971:21

Departementschefen framhåller att tillämpningen av nu gällande
principer för krigsmaterielexport har medfört problem, framför allt på
grund av svårigheterna att bedöma om ”fara för oroligheter eller krig
föreligger”. Det politiska läget inom en viss stat eller en grupp av stater
kan ibland förändras mycket snabbt, och den information som finns
är inte alltid tillräcklig för en tillfredsställande bedömning av situationen
i det konkreta fallet. Tillkomsten av nya stater och en delvis ny
typ av konflikter bidrar också till att försvåra bedömningen. Detta talar
enligt departementschefens uppfattning för en ännu större restriktivitet
än som hittills tillämpats vid prövningen av frågan till vilka mottagarländer
svensk krigsmateriel skall få exporteras. Nya och preciserade
riktlinjer bör i detta syfte ställas upp för prövningen.

Preciserade riktlinjer är angelägna också därför att de underlättar för
de krigsmaterielexporterande företagen att planera och ger dem möjlighet
att med större säkerhet förutse om exporttillstånd i det enskilda
fallet kan påräknas.

Avsnittet om riktlinjer innehåller följande.

Huvudregeln måste vara ett generellt förbud mot att exportera krigsmateriel
utan tillstånd. Riktlinjerna avser att ge närmare ledning för
tillståndsprövningen.

I vissa fall föreligger ovillkorligt hinder mot krigsmaterielexport. Detta
kan vara fallet på grund av internationella avtal, beslut av FN:s säkerhetsråd
eller folkrättsliga regler om export av neutral stat under
krig. I dessa fall skall exporttillstånd vägras.

Utrikes- och neutralitetspolitiska skäl saknar betydelse i fråga om
krigsmaterielexport till de nordiska staterna och till de neutrala staterna
i Europa. Därför bör i fredstid tillstånd beviljas för export till dessa
stater. I fråga om andra stater måste från fall till fall bedömas om de
utrikes- och neutralitetspolitiska skälen har så ringa vikt att export bör
tillåtas. Tillstånd bör inte beviljas för export till stat som befinner sig
i väpnad konflikt med annan stat, oavsett om krigsförklaring har avgetts
eller ej, stat som är invecklad i internationell konflikt, som kan
befaras leda till väpnad konflikt, eller stat som har inre väpnade oroligheter.

Vid tillämpningen av dessa regler bör man dock skilja mellan materiel
av utpräglat defensiv karaktär och krigsmateriel i övrigt. Allmänna
utrikespolitiska skäl mot krigsmaterielexport har inte samma tyngd i
fråga om defensiva vapen. Visserligen bör sådana vapen inte kunna
exporteras till stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat,
men i övriga fall bör export av sådan materiel, som inte kan utnyttjas
för att påverka den föreliggande krissituationen, kunna tillåtas.

Starka utrikespolitiska skäl talar mot att Sverige exporterar krigsmateriel,
som kan bli utnyttjad för att undertrycka mänskliga rättigheter.
Även om denna princip redan nu kan sägas vara vägledande för praxis

UU 1971:21

i tillståndsärenden, är det angeläget att det uttryckligen slås fast som
en grundläggande regel att export inte kan medges i dessa fall. Regeln
avses medföra ökad restriktivitet i fråga om urvalet av mottagare för
svensk krigsmaterielexport i överensstämmelse med det allmänna syfte
som förut angetts för de nya riktlinjerna. Regeln bör uttryckas så, att
tillstånd inte skall ges för export av krigsmateriel till stat, som på grund
av deklarerade avsikter eller rådande politiska förhållanden kan antas
använda materielen för att undertrycka mänskliga rättigheter som anges
i FN-stadgan.

Reservdelar till tidigare exporterad materiel bör få exporteras oavsett
förhållanden som enligt de föreslagna riktlinjerna angivits som hinder
för export. Ovillkorliga exporthinder gäller dock även i detta fall.
Med den stränga restriktivitet som propositionen förordar för urvalet
av de stater till vilka krigsmaterielexport skall medges är det osannolikt
att tveksamhet uppstår i fråga om export av reservdelar till materiel,
för vilken licens en gång lämnats. Skulle detta ändå inträffa, bör avgörande
vikt fästas vid att reservdelarna är ett komplement till materiel,
som exporterats med vederbörligt tillstånd. För att svensk krigsmaterielindustri
skall kunna verka på exportmarknaden inom de ramar som
anges i propositionen, är det angeläget att köparna har goda garantier
för att de får reservdelar till inköpt materiel.

Utredningen och flera remissinstanser har betonat de svårigheter som
uppstår i företagens planering, om påbörjade eller kontrakterade leveranser
måste avbrytas. Dessa svårigheter måste enligt departementschefens
mening beaktas. Om krigsmaterielexport av viss omfattning skall
tillåtas av beredskapshänsyn, bör man, anser departementschefen, också
beakta de konsekvenser för sysselsättningen som kan uppstå, om en
för export utbyggd kapacitet plötsligt inte kan utnyttjas. Utfärdad exportlicens
bör därför indragas, förutom vid ovillkorliga exporthinder,
endast om den mottagande staten kommer i väpnad konflikt med annan
stat eller får inre väpnade oroligheter. Även i fall av väpnad konflikt
bör indragning av licensen kunna underlåtas, om det är förenligt
med de neutralitetsrättsliga reglerna och mottagarstaten deltar i konflikten
endast symboliskt.

Vid samarbetsavtal mellan företag i Sverige och i andra länder om
gemensam utveckling och produktion av krigsmateriel bör sådan utförsel
till det andra landet som föranletts av avtalet medges, oavsett
förhållanden som tidigare angivits som hinder för krigsmaterielexport.
Dock gäller även i detta fall de tidigare angivna ovillkorliga exporthindren.
Avtal av detta slag förutsätter en mycket restriktiv prövning
vid val av utländsk samarbetspartner. Departementschefen förutsätter
att avtalen alltid skall underställas Kungl. Maj:t och att myndigheterna
skall ha full insyn i den svenska samarbetspartnerns verksamhet.

Endast statliga myndigheter eller av staten auktoriserade vapenimpor -

UU 1971:21

törer skall godtas som köpare. Utländska köpare av svensk krigsmateriel
bör, om det inte av särskilda skäl kan underlåtas, skriftligen förklara
att materielen under de närmaste fem åren från köptillfället är avsedd
för köparens eget behov.

Principen att endast etablerade stater och av vårt land erkända regeringar
eller deras ombud skall kunna uppträda som köpare bör gälla
generellt.

I fråga om export av krigsmateriel till befrielserörelser hänvisar departementschefen
till den grundläggande principen, vilken bl. a. fastslagits
i ett av riksdagen godkänt utlåtande från statsutskottet (SU
1969: 82), att ingen stat har rätt att ingripa i en annan stats inre angelägenheter.

Departementschefen är inte beredd förorda att en parlamentarisk
nämnd av rådgivande karaktär inrättas för krigsmaterielexportärenden.
Han åberopar konstitutionella skäl för denna ståndpunkt. Om en parlamentarisk
nämnd kopplas in vid Kungl. Maj:ts avgörande av enskilda
ärenden, skulle detta innebära en principiell nyhet som är främmande
för vår författning. Enligt denna har riksdagen inte att befatta
sig med Kungl. Maj:ts beslut i enskilda ärenden på annat sätt än genom
den i grundlagen föreskrivna granskningen. Inte heller finns behov
av en sådan nämnd för att Kungl. Maj:t i viktiga principfrågor
skall kunna samråda med företrädare för riksdagen. Rätt forum för sådant
samråd är enligt departementschefens mening utrikesnämnden.
Departementschefen anser dessutom att önskemålet att öka den allmänna
insynen i ärenden om krigsmaterielexport inte tillgodoses genom
den föreslagna nämnden, eftersom det med hänsyn till ärendenas art
är uppenbart att insynen inte skulle utsträckas längre än till nämndens
ledamöter. Departementschefen delar uppfattningen att det t. o. m. finns
risk att inrättandet av en nämnd av denna ari: kan leda till att den allmänna
politiska debatten i de berörda frågorna hämmas och att effekten
således blir den motsatta mot vad som avsetts.

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat

dels motionen 1971: 1568 av herr Björk i Göteborg (s) vari hemställes
att vederbörande utskott vid behandlingen av propositionen 1971: 146
måtte beakta i motionen anförda synpunkter,

dels motionen 1971: 1582 av herr Bergqvist m. fl. (s) vari hemställes
att riksdagen uttalar att även en icke rättsligt bindande resolution
från FN:s säkerhetsråd skall betraktas som ett ovillkorligt exporthinder,
vilket omedelbart stoppar all utförsel av krigsmateriel och
reservdelar, samt att reservdelsleveranser och krigsmaterielutförsel i
övrigt inte under några omständigheter skall ske till stat, som på grund

UU 1971:21

av deklararerade avsikter eller rådande politiska förhållanden kan antas
använda materielen för att undertrycka mänskliga rättigheter som anges
i FN-stadgan,

dels motionen 1971: 1583 av fröken Eliasson och herr Andersson
i Nybro (c) vari hemställes att riksdagen vid sin behandling av Kungl.
Maj:ts proposition 146 måtte uttala att vid överväganden om huruvida
krigsmaterielexport skall beviljas samma bedömningsgrund skall
gälla för defensiv materiel som för krigsmateriel i övrigt,

dels motionen 1971:1584 av herr Hermansson i Stockholm m. fl.
(vpk) vari, såvitt nu är i fråga, föreslås att riksdagen i anledning av
propositionen 146 hos regeringen hemställer om förslag om generellt
förbud mot export av krigsmateriel,

dels motionen 1971: 1585 av herr Oskarson (m) vari hemställes att
riksdagen vid behandling av propositionen 1971: 146 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla att de synpunkter som framförts i motionen
vinner beaktande vid tillämpningen av licensgivning för svensk export
av krigsmateriel.

Utskottet

Utskottet finner att de preciserade riktlinjer som föreslås av departementschefen
i propositionen 1971: 146 utgår från att en större restriktivitet
än hittills skall tillämpas vid prövningen av frågan till vilka
länder svensk krigsmateriel skall få exporteras. Samtidigt medger riktlinjerna
en viss flexibilitet beträffande export av vissa typer av varor,
framför allt defensiv materiel. Dessutom är riktlinjerna så utformade
att de ger exportörerna vissa garantier mot indragning av licenser som
en gång har utfärdats.

De preciserade riktlinjerna överensstämmer med den hittillsvarande
grundsynen på svensk krigsmaterielexport. Huvudregeln, som motiveras
av utrikes- och neutralitetspolitiska hänsyn, är sålunda att sådan export
är förbjuden. Av beredskapshänsyn tillåts emellertid export i
sådana fall, då utrikes- eller neutralitetspolitiska skäl mot exporten
saknas eller har ringa betydelse.

Riktlinjerna ger inte svar på alla principfrågor som kan tänkas
uppkomma i samband med behandlingen av hithörande ärenden. Krigsmaterielexportutredningen
har föreslagit att en rådgivande parlamentarisk
nämnd inrättas, vilken skulle diskutera mera betydelsefulla ärenden
och yttra sig innan beslut fattas. Departementschefen anser att
konstitutionella skäl talar emot inrättande av en sådan nämnd och hänvisar
i detta sammanhang till utrikesnämnden som ett forum för samråd
mellan Kungl. Maj:t och företrädare för riksdagen.

Utskottet förutsätter att viktiga frågor av utrikespolitisk natur som

UU 1971:21

aktualiseras i samband med ärenden rörande svensk krigsmaterielexport
blir föremål för samråd med utrikesnämnden enligt RF § 54.

Ett särskilt problem som under senare år tilldragit sig uppmärksamhet
är att i vissa väpnade konflikter använts krigsmateriel, som haft
en sådan utformning att den kunnat förväxlas med i Sverige tillverkad
materiel. I allmänhet har det varit fråga om utomlands tillverkade
vapentyper, varav tillverkning även förekommer i Sverige på utländska
företags tillverkningslicenser. I några fall har i väpnade konflikter
använts vapen av svensk modell som tillverkats utomlands för ett antal
år sedan utan tillstånd från ifrågavarande svenska företag. Endast i
undantagsfall har använts materiel som tillverkats på svenska företags
licenser.

Av krigsmaterielexportutredningens betänkande framgår att berörda
svenska exportföretag, trots att formell skyldighet därtill inte föreligger,
kontaktar krigsmaterielinspektören innan eventuell försäljning av
tillverkningslicens äger rum. Företagen har därvid följt de råd som
krigsmaterielinspektören meddelat om lämpligheten av att försäljning
sker eller inte sker till visst land. Samarbetet har fungerat bra ur
kontrollsynpunkt, och utredningen har inte ansett att en skärpning
av lagstiftningen torde fylla något praktiskt ändamål.

I propositionen betonas att samarbetsavtal mellan företag i Sverige
och i andra länder om gemensam utveckling och produktion av krigsmateriel
förutsätter en mycket restriktiv prövning vid val av utländsk
samarbetspartner. Departementschefen förutsätter att avtalen alltid
skall underställas Kungl. Maj:t och att myndigheterna skall ha full
insyn i den svenska samarbetspartnerns verksamhet.

Utskottet utgår ifrån att vederbörande myndigheter kommer att begagna
sina möjligheter att förhindra att avtal om produktionssamarbete
eller försäljning av tillverkningslicenser utnyttjas för ett kringgående
av gällande förbud mot krigsmaterielexport.

Motionen 1568 tar upp frågan om precisering av vad som uttalas i
propositionen beträffande förbud mot export av krigsmateriel till stater,
som kan antas använda materielen för att undertrycka mänskliga
rättigheter. Utskottet finner att det vid tillämpningen av de föreslagna
riktlinjerna på denna punkt inte är fråga om att göra folkrättsliga
tolkningar av internationellt överenskomna texter. Det som vid
prövningen av tillståndsfrågan i dessa fall måste beaktas är huruvida
det i vederbörande mottagarland förekommer systematiskt undertryckande
av mänskliga rättigheter i FN-deklarationens mening och huruvida
svensk krigsmateriel kan komma att utnyttjas i sådana sammanhang.
Förtryck av detta slag mot individer eller folkgrupper i förening med
frihetsberövanden och användning av väpnade enheter för att upprätthålla
ordningen torde vara den typiska situationen som avses med detta
kriterium.

UU 1971:21

I motionen 1568 yrkas vidare på ett klargörande av vilka stater
som avses med beteckningen ”de neutrala staterna i Europa”. I propositionen
förklaras att utrikes- och neutralitetspolitiska skäl saknar
betydelse i fråga om export av krigsmateriel till de nordiska staterna
och de neutrala staterna i Europa.

Utskottet anser att de stater som här avses tillhör dem som med all
sannolikhet, såvitt nu kan bedömas, kommer att vara förskonade från
sådana krissituationer som utgör hinder för svensk krigsmaterielexport.
De utgör därför exempel på länder till vilka export av krigsmateriel
kan ske. Med den utformning som de preciserade riktlinjerna i övrigt
har synes några särskilda regler beträffande export till vissa stater
inte behöva uppställas.

I motionen 1582 föreslås att även icke rättsligt bindande rekommendationer
av FN:s säkerhetsråd skall betraktas som ovillkorliga hinder
för svensk krigsmaterielexport. Utskottet anser att Sverige i framtiden
liksom hittills självklart bör efterkomma även rekommendationer av
säkerhetsrådet om förbud av export av krigsmateriel. Skulle tveksamhet
råda beträffande tillämpningen av en rekommendation av detta
slag, bör frågan bli föremål för samråd med utrikesnämnden.

I motionen 1582 behandlas även frågan om reservdelsleveranser i sådana
fall, när köparlandet kan antas använda materielen för att undertrycka
mänskliga rättigheter. Det är osannolikt att sådana fall som motionärerna
avser skulle inträffa i praktiken. Om så ändå sker, finns
möjlighet att dra in licenserna. Att införa en särskild bestämmelse som
tar sikte på inskränkningar i fråga om reservdelsleveranser synes därför
inte nödvändigt för att uppnå motionens syften.

I motionen 1583 behandlas frågan om skillnaden mellan defensiv
materiel och krigsmateriel i övrigt. Utskottet delar uppfattningen att
gränsen mellan defensiv materiel och annan materiel är flytande och
att leveranser av materiel som betecknas som defensiv kan innebära en
förstärkning av den totala krigspotential som mottagarlandet förfogar
över och därmed kan påverka styrkebalansen i en rådande eller hotande
konflikt. Emellertid kan man urskilja viss materiel, som kan exporteras
på sådant sätt att den effekt som motionärerna befarar inte inträffar.
Utskottet förutsätter att nödvändig försiktighet iakttas vid tillämpningen
av riktlinjerna på denna punkt.

I motionen 1971: 1584 yrkas, såvitt nu är i fråga, på ett generellt
förbud mot krigsmaterielexport. Under hänvisning till vad som tidigare
anförts avstyrker utskottet detta motionsyrkande, över motionens övriga
yrkanden torde yttrande avges av näringsutskottet, till vilket motionen
jämväl hänvisats.

I motionen 1585 framhålles att krigsmaterielexport bör ske för att
bevara en nödvändig produktionskapacitet. Vidare förklaras att svensk
vapenexport skulle kunna i vissa fall bidra till att stärka små län -

UU 1971:21

ders oberoende och självständighet gentemot stormakterna. Dessa synpunkter
strider inte mot tankegångarna i propositionen. Motionären
yrkar inte på någon ändring av de riktlinjer som departementschefen
föreslår.

Utskottet hemställer

att riksdagen

1. avslår motionen 1971: 1584, såvitt angår generellt förbud mot
export av krigsmateriel,

2. som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
har anfört med anledning av motionerna 1971: 1568, 1971:
1582, 1971: 1583 och 1971: 1585,

3. godkänner i propositionen förordade riktlinjer för svensk
export av krigsmateriel.

Stockholm den 7 december 1971

På utrikesutskottets vägnar
ARNE GEIJER

Närvarande: herrar Arne Geijer i Stockholm (s), Lange (s), fru LewénEliasson
(s), herrar Bengtson i Jönköping (c), Johansson i Jönköping (s),
Palm (s), Turesson (m), Göransson (s), Antonsson (c), Hugosson (s),
Wirmark (fp), Korpås (c), Ericson i örebro (s) och Ullsten (fp).

MARCUS BOKTR. STHLM 1971 710029