Utökad användning av strafföreläggande
Betänkande 1996/97:JuU4
Justitieutskottets betänkande
1996/97:JUU04
Utökad användning av strafföreläggande
Innehåll
1996/97 JuU4
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag där åklagare ges utökad möjlighet att utfärda strafföreläggande. Utvidgningen avser fall där det är uppenbart att rätten skulle döma till villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter. Från reformen undantas fall då den misstänkte var under arton år då brottet begicks. Utskottet tillstyrker förslaget men föreslår ett tillkännagivande av innebörd att huvudregeln skall vara att åklagaren presenterar föreläggandet vid ett personligt sammanträffande med den misstänkte. Tre motioner, som väckts i ärendet, avstyrks. Till betänkandet har fogats tre reservationer (fp), (v), (m).
Propositionen
I proposition 1996/97:8 har regeringen förslagit att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till 1. lag om ändring i rättegångsbalken, 2. lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister. Propositionens huvudsakliga innehåll redovisas på s. 3 f. I samband med propositionen behandlar utskottet tre med anledning av propositionen väckta motioner. Motionsyrkandena redovisas nedan. Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, har fogats till betänkandet, se bilaga.
Motionerna
1996/97:Ju1 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen avslår regeringens proposition 1996/97:8 om utökad användning av strafföreläggande enligt vad i motionen anförts om förslagets nackdelar ur rättssäkerhets- och preventionssynpunkt.
1996/97:Ju2 av Siw Persson och Ola Ström (fp) vari yrkas att riksdagen avslår regeringens proposition 1996/97:8 Utökad användning av strafföreläggande.
1996/97:Ju3 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen avslår regeringens proposition 1996/97:8 i den del som avser att strafföreläggande utvidgas till att omfatta personer mellan 18 och 21 år i enlighet med vad som anförts i motionen.
Utskottet
Ärendet
Åklagarutredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1992:61) Ett reformerat åklagarväsende att möjligheterna att använda strafföreläggande skulle utvidgas till att gälla fall där det är uppenbart att påföljden skall bestämmas till villkorlig dom. Betänkandet remissbehandlades och flera remissinstanser avstyrkte förslaget. Som skäl angavs bl.a. att förslaget inte kunde godtas ur rättssäkerhetssynpunkt och att det kunde få negativa verkningar på den enskildes syn på allvaret i olika lagstridiga handlingssätt. Den förutvarande borgerliga regeringen avvisade också Åklagarutredningens förslag härvidlag (prop. 1994/95:23, JuU2, rskr. 40). I den nu aktuella propositionen tas frågan upp på nytt.
Allmänt om strafföreläggande
Frågan om ansvar för brott som hör under allmänt åtal får under vissa villkor tas upp av åklagare genom strafföreläggande. Ett sådant innebär att den misstänkte till godkännande föreläggs ett visst bötesstraff. Godkännandet innebär att den misstänkte erkänner gärningen och godtar bötesstraffet. Om föreläggandet godkänns gäller det som en lagakraftvunnen dom. Reglerna om strafföreläggande finns i 48 kap. rättegångsbalken (RB) och i strafföreläggandekungörelsen (1970:60). Strafföreläggandeinstitutet tillkom år 1948. Föreläggandet fick enligt den ursprungliga lydelsen avse högst 20 dagsböter. Tillämpningsområdet har därefter vidgats i flera omgångar. Åklagare får sedan den 1 december 1995 (prop. 1994/95:23, JuU2, rskr. 40) utfärda strafföreläggande för alla typer av brott där böter ingår i straffskalan. Ett föreläggande får också omfatta särskild rättsverkan, t.ex. egendoms förverkande, och medgivna enskilda anspråk som avser betalningsskyldighet samt avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond. Möjligheten att ta upp ett enskilt anspråk i ett strafföreläggande gäller endast för sådana anspråk som avser betalningsskyldighet och där omständigheterna är sådana att åklagaren enligt 22 kap. 2 § första stycket RB är skyldig att föra målsägandens talan. Om det enskilda anspråket i sådana fall är stridigt utgör det hinder mot att över huvud taget utfärda strafföreläggande på grund av brottet. Tidigare gällde att strafföreläggande inte fick utfärdas om målsäganden begärde att åtal skulle väckas. I det nyss nämnda lagstiftningsärendet upphävdes denna regel. Den dåvarande regeringen ansåg att det framstod som tveksamt om målsäganden på detta sätt, oberoende av om han förde talan eller inte, skulle ha rätt att disponera över processformen (prop. 1994/95:23 s. 103). Målsäganden skall dock enligt gällande bestämmelser erhålla vissa underrättelser. I 13 b § förundersökningskungörelsen (1947:948) stadgas att målsäganden skall tillfrågas om han vill bli underrättad om olika beslut under förundersökningen, bl.a. om förundersökning inte skall inledas eller läggas ned, om åtal inte skall väckas, tidpunkt för huvudförhandling i målet samt dom i målet. Vidare stadgas i 2 § strafföreläggandekungörelsen att åklagaren, innan strafföreläggande utfärdas, om möjligt skall tillfråga målsäganden om denne ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, om denne inte tidigare lämnat besked om detta. Därvid skall målsäganden erinras om att strafföreläggande kan komma att utfärdas. Förfarandet är helt skriftligt. Föreläggandet skall tecknas på formulär som fastställs av Riksåklagaren. Åklagaren skall vid utfärdandet bedöma vilket bötesstraff som i det enskilda fallet bör föreläggas. Förfarandet företer likheter med de summariska processformerna inom civilrätten med den avgörande skillnaden att åklagaren och den misstänkte i princip inte disponerar över själva saken. Åklagaren skall vid avgörandet av om ett föreläggande skall utfärdas bedöma saken på samma sätt som vid prövning av om åtal skall väckas. Tillräckliga skäl för den misstänktes skuld måste således föreligga. Genom sitt godkännande avstår den misstänkte från domstolsprövning och avgörandet blir bindande för honom eller henne. Om godkännande inte sker skall åtal normalt väckas. Godkännande som sker efter det att åklagaren utfärdat stämning eller stämningsansökan är utan verkan. Godkännande sker genom att den misstänkte med sin namnunderskrift tecknar sitt godkännande på formuläret. Också betalning kan räknas som ett godkännande om föreläggandet inte avser annat än böter eller böter och avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond. Har ett strafföreläggande godkänts och upptäcks därefter att det förekommit någon uppenbar oriktighet i föreläggandet har åklagaren möjlighet att, under vissa förutsättningar, besluta om rättelse. I övrigt kan ett godkänt strafföreläggande angripas endast genom extraordinära rättsmedel. I konsekvens med att ett godkänt strafföreläggande skall behandlas som en lagakraftvunnen dom är bestämmelserna om resning av brottsmålsdom i 58 kap. 3 § RB tillämpliga på ett sådant föreläggande. I 59 kap. 6 § RB finns vidare vissa särregler angående extraordinär klagan över domvilla beträffande ett godkänt strafföreläggande. Ett sådant föreläggande skall undanröjas om godkännandet inte kan anses som en giltig viljeförklaring eller om det vid ärendets handläggning förekommit sådant fel, att föreläggandet bör anses ogiltigt, eller om föreläggandet av någon annan anledning inte överensstämmer med lag.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att åklagare skall ha möjlighet att utfärda strafföreläggande i de fall det är uppenbart att rätten skulle döma till villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter. Möjligheten skall inte omfatta de fall då den misstänkte var under arton år då brottet begicks. En utgångspunkt för reformen är att domstolsprövningen och därigenom domstolens resurser skall förbehållas sådana mål där parterna inte är ense eller som avser allvarliga eller komplicerade brott. Med hänsyn till att vissa ADB- anpassningar måste göras hos åklagare och polis föreslås reformen träda i kraft först den 1 juli 1997.
Överväganden
Avslag på propositionen
I motionerna Ju1 (v) och Ju2 (fp) yrkas avslag på propositionen under motivering att förslagen inte är godtagbara ur rättssäkerhetssynpunkt. Inledningsvis vill utskottet peka på att en effektiv användning av befintliga resurser för brottsbekämpning förutsätter bl.a. att handläggningsformerna i olika avseenden förenklas. Detta får naturligtvis inte leda till att avkall görs på rättssäkerheten. Ett viktigt inslag i senare års reformarbete har varit att minska belastningen på bl.a. domstolarna. Införandet och den successiva utvidgningen av strafföreläggandeinstitutet har haft stor effekt i detta avseende. Det stora flertalet mindre allvarliga brott beivras i dag utan domstols medverkan. Ett mål med reformarbetet har varit att domstolsprövningen skall förbehållas sådana mål där parterna inte är ense eller som avser allvarligare eller komplicerade brott. Regeringen anför i propositionen att detta synsätt även i fortsättningen bör prägla reformarbetet beträffande domstolarna. Vidare anför regeringen att erfarenheterna av det tidigare reformarbetet när det gäller strafföreläggande är positiva. Institutet medger en snabb och effektiv form för att fastställa straff, och i vissa fall medgivna enskilda anspråk, när den misstänkte erkänner gärningen, brottet inte är alltför allvarligt och det inte råder någon tvekan om påföljden. Systemet har, anförs det, förutom att det innebär en effektivare användning av resurserna, obestridliga fördelar både för den misstänkte och målsäganden. Avgörandet kommer snabbt i både ansvarsdelen och skadeståndsfrågan. Den misstänkte kan ta ställning till det förelagda straffet - och i förekommande fall till yrkat skadestånd - och själv bedöma om det står i rimlig proportion till gärningen. Han eller hon får, påpekas det vidare, direkt kännedom om den samlade reaktionen på brottet, och de berörda parterna slipper vidare en ibland tidskrävande och kostsam inställelse vid domstol. Mot denna bakgrund anser regeringen att åklagare skall få utfärda strafföreläggande i de fall det är uppenbart att påföljden skall bestämmas till villkorlig dom. Utskottet anser för sin del att en utvidgning av möjligheterna att använda strafföreläggandeinstitutet skulle medföra att resurserna för brottsbekämpningen kan användas på de områden där de bäst behövs. Samtidigt måste beaktas att polis och åklagare vid dessa förfaranden fullgör såväl den brottsutredande som den dömande funktionen. Det finns därför, enligt utskottets mening, en gräns för i vilken utsträckning man kan utvidga användningen av denna reaktionsform. Frågan är då om denna gräns redan nåtts eller om det är lämpligt att gå vidare som regeringen föreslår. I denna fråga vill utskottet anföra följande. I samband med att strafföreläggandeinstitutet utvidgades till att omfatta alla brott som innehåller böter i straffskalan (prop. 1994/95:23, JuU2, rskr. 40) avvisade, som framgått ovan, den dåvarande borgerliga regeringen tanken på att utvidga området för strafföreläggande till att omfatta även brott som föranleder villkorlig dom. Det anfördes (prop. s. 100 f) att villkorlig dom är en påföljd på fängelsenivå. En grundtanke bakom de nuvarande reglerna för påföljdsval är, anförde regeringen, att fängelse skall ådömas endast när någon annan påföljd inte kan komma i fråga. Det finns sålunda en presumtion för icke frihetsberövande påföljd även vid relativt allvarliga brott. En möjlighet att förelägga villkorlig dom genom strafföreläggande innebar mot denna bakgrund en principiellt betydelsefull förskjutning av tyngdpunkten i rättskipningen från domstolarna till åklagare. Detta var inte önskvärt. Vidare anfördes att villkorlig dom i första hand kommer i fråga för förstagångsförbrytare och ur kriminalpolitisk synvinkel ansågs det ligga ett värde i att påföljden i dessa fall utdöms av domstol. Det skulle säkert, ansåg regeringen, uppfattas som en mindre allvarlig reaktion om påföljden bestämdes genom ett strafföreläggande. Detta kunde smitta av sig på villkorlig dom som åläggs av domstol. Regeringen ansåg att det över huvud taget torde vara en allmän uppfattning att strafföreläggande bara skall användas i fråga om inte alltför allvarliga lagöverträdelser. Den föreslagna utvidgningen skulle i så fall kunna få negativa verkningar i fråga om den enskildes syn på allvaret i olika lagstridiga handlingssätt och därmed för moralbildningen i samhället. Regeringen ansåg i likhet med åtskilliga remissinstanser att dessa skäl med styrka talade för att åklagare inte skulle få förelägga villkorlig dom som påföljd. Lagrådet har i den nu aktuella propositionen (s. 37 f) anfört att de invändningar och betänkligheter som i det nämnda lagstiftningsärendet fördes mot Åklagarutredningens förslag i allt väsentligt fortfarande är bärkraftiga. Lagrådet vill likväl inte motsätta sig att förslaget läggs till grund för lagstiftning - främst med tanke på behovet av en effektiv användning av befintliga resurser för brottsbekämpningen. Utskottet vill för sin del anmärka att det i domstolarnas praxis förekommer en rad fall där påföljden regelmässigt bestäms till villkorlig dom, normalt i kombination med ett bötesstraff. Det gäller särskilt förmögenhetsbrott av begränsad omfattning som inte utgör återfall i brott och där gärningsmannen saknar övervakarbehov. Som exempel på sådana brott kan nämnas stölder av engångskaraktär, bedrägerier bestående i övertrasseringar av eget konto och försäkringskassebedrägerier. Det rör sig inte sällan om personer som tidigare inte är brottsbelastade men som i stundens ingivelse eller på grund av ekonomiska svårigheter begår brott för att bättra på sin ekonomiska ställning. Ansvarsbedömningen är i dessa fall i regel okomplicerad och påföljdsvalet ofta helt förutsebart. Regeringens förslag innebär att åklagare i dessa fall skall få utfärda strafföreläggande när det är uppenbart att påföljden skall bestämmas till villkorlig dom. Utskottet anser att regeringens förslag i de nyss nämnda fallen otvivelaktigt medför att vissa mål skulle kunna handläggas mer rationellt, men mot detta skall vägas vad motionärerna anfört om att villkorlig dom i första hand kommer i fråga för förstagångsförbrytare och att det ur kriminalpolitisk synvinkel finns ett värde i att påföljden döms ut av domstol. Utskottet delar i och för sig uppfattningen att det i vissa fall kan finnas ett värde i att lagföringen sker vid domstol. Detta gäller särskilt när det är fråga om unga lagöverträdare, en fråga som utskottet strax närmare återkommer till. När det gäller förstagångsförbrytare i allmänhet måste det, som regeringen anför, vägas in att det föreligger en möjlighet att företa bl.a. mål av nu aktuell karaktär till huvudförhandling utan att den tilltalade är närvarande (jfr 46 kap. 15 § RB). Har så varit fallet är den tilltalades enda kontakt med domstolen stämningen, kallelsen till förhandlingen, det skriftliga exemplaret av domen och en kortfattad beskrivning av innebörden av påföljden villkorlig dom. I de fall domen avkunnas i den tilltalades närvaro lämnas ofta inte heller någon utförligare beskrivning av vad påföljdsvalet innebär. För den tilltalade måste därmed skillnaderna mellan de olika formerna för beivrandet av brottet många gånger framstå som obetydliga. Till detta kommer att strafföreläggande vid villkorlig dom, enligt vad som förutskickas i propositionen, skall presenteras vid ett personligt sammanträffande mellan åklagaren och den misstänkte, och alltså bli mindre anonymt än vad fallet blir vid ett förfarande inför domstol där den tilltalade inte inställt sig till huvudförhandlingen. Utskottet har inhämtat att tanken är att bestämmelser härom skall utfärdas i förordningsform. Enligt utskottets uppfattning bör dessa bestämmelser innebära att sådant sammanträffande alltid skall äga rum när den misstänkte är mellan 18 och 21 år och även i övrigt skall huvudregeln vara att ett sådant sammanträffande skall äga rum. Vad utskottet nu uttalat om ett personligt sammanträffande mellan åklagaren och den misstänkte vid strafföreläggande om villkorlig dom bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Avslutningsvis vill utskottet uttala att det ur kriminalpolitisk synpunkt kan vara väl så viktigt att samhällets reaktion på den begångna gärningen kommer i så nära anslutning som möjligt till tidpunkten för brottet. Detta kan uppnås i större utsträckning med strafföreläggandeinstitutet än om en huvudförhandling i domstol måste avvaktas. Mot bakgrund av vad ovan anförts kan utskottet i princip ställa sig bakom förslaget i propositionen. Här har utskottet när det gäller de uttalade farhågorna om att förslaget inte är acceptabelt ur rättssäkerhetssynpunkt tagit hänsyn till att reformen begränsas till fall där skuldfrågan skall vara okom-plicerad och påföljdsvalet helt förutsebart. Utskottet vill också i sammanhanget påpeka att åklagare redan enligt gällande regler har möjlighet att meddela åtalsunderlåtelse i sådana fall där det kan antas att påföljden i händelse av åtal skall bli villkorlig dom och det föreligger särskilda skäl (jfr 20 kap. 7 § RB; prop. 1984/85:3, Ju10 s. 11). Utskottet utgick visserligen från att åtalsunderlåtelse i dessa fall endast var avsedd att förekomma i undantagssituationer när en lagföring inför domstol framstod som opåkallad. Från principiell synpunkt kan emellertid hävdas att det inte föreligger någon större skillnad mellan denna åklagarnas rätt och den föreslagna ordningen. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju1 och Ju2. Till en enskildhet i förslaget återkommer utskottet nedan.
Förslagets omfattning
Från den föreslagna reformen undantas sådana fall där den misstänkte var under arton år då brottet begicks. I motion Ju3 (m) begärs att även ungdomar i ålderskategorin 18-21 år skall undantas. Som motiv för yrkandet anförs att det ur kriminalpolitisk synpunkt finns ett inte obetydligt värde i att påföljden även i dessa fall åläggs av domstol. Även Lagrådet har synpunkter i denna fråga (prop. s. 38). Lagrådet anser att det finns anledning räkna med att en rätt betydande del av målgruppen för den föreslagna reformen kommer att bestå av lagöverträdare i åldern 18-21 år och att det därför kan konstateras att reformen i vissa hänseenden torde stå i mindre god överensstämmelse med regleringen i och avsikterna bakom de ändringar som år 1994 vidtogs i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelsen om unga lagöverträdare (prop. 1994/95:12, JuU1, rskr. 39 och 1994/95:JuU6, rskr. 165; SFS 1994:1760). Det reformarbete som Lagrådet hänvisar till då det gäller unga lagöverträdare och som skett under senare år har rört handläggningen av ungdomsmål och ett snabbare förfarandet hos polis, åklagare och domstol. Reformerna har i huvudsak tagit sikte på förfarandet vid lagföring av ungdomar under 18 år, men även ungdomar i ålderskategorin 18-21 år berörs bl.a. på så sätt att även i mål mot dessa skall handläggningen i domstol ske med lagfaren domare och en nämnd, som med avseende på intresse och fallenhet är särskilt lämpade för uppgiften. Domar i dessa mål skall också, om det inte finns synnerliga hinder, muntligen avkunnas i samband med huvudförhandlingen. Regeringen vidhåller i propositionen, trots Lagrådets kommentarer härvidlag, sitt förslag att undantaget från reformen bör begränsas till att gälla ungdomar under 18 år. Här konstaterar regeringen (prop. s. 15) att bakgrunden till 1994 års reform angående unga lagöverträdare var att lagföring av ungdomar ansågs ställa särskilda krav på förfarandet och på dem som hanterar det. Detta krav gör sig, anför regeringen, i högre grad gällande beträffande den yngsta kategorin; 15-18-åringarna, och tyngdpunkten i 1994 års reform låg därför på dessa ungdomar. Bedömningen av frågor om påföljd är också, anförs det, mer grannlaga för dem som inte har fyllt 18 år än för den äldre kategorin. Utskottet delar regeringens bedömning och avstyrker bifall till motion Ju3. I övrigt har utskottet inte något att anföra när det gäller propositionen eller motionerna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på propositionen att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju1 och 1996/97:Ju2, res. 1 (fp) res. 2 (v) 2. beträffande personligt sammanträffande mellan åklagaren och den misstänkte att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, 3. beträffande 18-21-åringar att riksdagen med avslag på motion 1996/97:Ju3 antar det i proposition 1996/97:8 framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken såvitt avser 48 kap. 4 §, res. 3 (m) 4. beträffande lagförslagen i övrigt att riksdagen antar det i proposition 1996/97:8 framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken såvitt det inte omfattas av vad utskottet hemställt ovan och förslaget till lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister.
Stockholm den 7 november 1996
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe Sörestedt (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m), Märta Johansson (s), Margareta Sandgren (s), Siw Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Pär Nuder (s), Maud Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kd), Helena Frisk (s), Jeppe Johnsson (m) och Görel Thurdin (c).
Reservationer
1. Avslag på propositionen (mom. 1)
Siw Persson (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med Utskottet delar och slutar med och Ju2 bort ha följande lydelse: Utskottet delar i likhet med vad som framförts i motion Ju2 den uppfattning som den borgerliga regeringen gav uttryck för i proposition 1994/95:23 där tanken på att utvidga området för strafföreläggande till att omfatta även brott som föranleder villkorlig dom avvisades. I likhet med vad Lagrådet anfört i det nu aktuella ärendet kan utskottet konstatera att de invändningar och betänkligheter som framfördes i det lagstiftningsärendet i allt väsentligt fortfarande är bärkraftiga. Utskottet är således inte berett att tillstyrka propositionen.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande avslag på propositionen att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Ju2 och med anledning av motion 1996/97:Ju1 avslår proposition 1996/97:8.
2. Avslag på propositionen (mom. 1)
Alice Åström (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med Utskottet delar och slutar med och Ju2 bort ha följande lydelse: Regeringens förslag innebär att åklagares befogenheter att utfärda strafföreläggande utvidgas till att också gälla fall där det är uppenbart att påföljden skall bestämmas till villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter. Reformen är begränsad genom att den inte gäller fall då den misstänkte var under 18 år när brottet begicks. Skälen till förslaget är att uppnå besparingar på ca 12 miljoner kronor per år inom rättsväsendet. I likhet med vad som framförs i motion Ju1 är utskottet inte berett att anta förslaget. Utskottets huvudinvändning är att rättssäkerheten blir lidande om lagförslagen antas, vilket inte väger upp den ekonomiska vinst som kan uppnås. Vid strafföreläggande fullgör nämligen polis och åklagare såväl den brottsutredande som den dömande funktionen. Det finns därför, enligt utskottets mening, en gräns för i vilken utsträckning man kan utvidga användningen av denna reaktionsform. Utskottet anser att denna gräns redan nåtts. Villkorlig dom är en påföljd på fängelsenivå, och en grundtanke bakom de nuvarande reglerna för påföljdsval är att fängelse skall ådömas endast när någon annan påföljd inte kan komma i fråga. Det finns alltså en presumtion för en icke frihetsberövande påföljd även vid relativt allvarliga brott. Enligt utskottets mening bör mål på denna nivå handläggas av domstol. Det ger den insyn som behövs och den offentliga domstolskontrollen upprätthålls. Men även sett ur individens perspektiv kan ett införande av det föreslagna förenklade förfarandet få negativa följder då denne inte inser allvaret i påföljden. Utskottet avstyrker bifall till propositionen.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande avslag på propositionen att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Ju1 och med anledning av motion 1996/97:Ju2 avslår proposition 1996/97:8.
3. 18-21-åringar (mom. 3)
Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Maud Ekendahl och Jeppe Johnsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med Utskottet delar och slutar med motion Ju3 bort ha följande lydelse: Utskottet delar regeringens uppfattning att det ur resurshushållningssynpunkt kan anföras skäl för att utvidga strafföreläggandeinstitutets användningsområde till att omfatta fall som är okomplicerade och där det är uppenbart att påföljden skall bestämmas till villkorlig dom. Förslaget gäller dock inte yngre förstagångsförbrytare under 18 år. Lagrådet har ifrågasatt om inte även ungdomar mellan 18 och 21 år bör undantas från reformen med hänsyn till de ändringar i lagstiftningen beträffande unga lagöverträdare som vidtogs under år 1994. Även utskottet anser i likhet med vad som framförs i motion Ju3 att det ur kriminalpolitisk synpunkt finns ett inte obetydligt värde i att påföljden även i dessa fall åläggs av domstol. En sådan ordning visar också tydligt allvaret i samhällets reaktion mot brott. Mot denna bakgrund anser utskottet att även personer i åldersgruppen 18-21 år skall undantas från reformen.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse: 3. beträffande 18-21 åringar att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Ju3 samt med anledning av proposition 1996/97:8 antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken såvitt avser 48 kap. 4 § med den ändringen att andra stycket erhåller följande som utskottets förslag betecknade lydelse:
Regeringens förslag Utskottets förslag 4 §
Bötesstraff får Bötesstraff får föreläggas genom föreläggas genom strafföreläggande strafföreläggande beträffande brott, beträffande brott, för vilket böter för vilket böter ingår i ingår i straffskalan, dock straffskalan, dock inte normerade inte normerade böter. Det finns böter. Det finns särskilda särskilda bestämmelser om bestämmelser om föreläggande av föreläggande av bötesstraff för bötesstraff för brott som har brott som har begåtts av någon begåtts av någon som är under arton som är under arton år. Bestämmelsen i år. Bestämmelsen i 34 kap. 1 § första 34 kap. 1 § första stycket 2 stycket 2 brottsbalken är brottsbalken är tillämplig vid tillämplig vid föreläggande av föreläggande av bötesstraff. bötesstraff. Villkorlig dom Villkorlig dom eller sådan påföljd eller sådan påföljd i förening med i förening med böter får böter får föreläggas genom föreläggas genom strafföreläggande i strafföreläggande i fall då det är fall då det är uppenbart att uppenbart att rätten skulle döma rätten skulle döma till sådan påföljd. till sådan påföljd. Vad som nu sagts Vad som nu sagts gäller dock inte gäller dock inte beträffande brott beträffande brott som har begåtts av som har begåtts av någon som inte har någon som inte har fyllt arton år. fyllt tjugoett år.
Regeringens lagförslag
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 1 Motionerna 1 Utskottet 2 Ärendet 2 Allmänt om strafföreläggande 2 Propositionens huvudsakliga innehåll 3 Överväganden 4 Avslag på propositionen 4 Förslagets omfattning 7 Hemställan 7 Reservationer 8 1. Avslag på propositionen (mom. 1) 8 2. Avslag på propositionen (mom. 1) 9 3. 18-21-åringar (mom. 3) 9
Bilaga Regeringens lagförslag 11
Gotab, Stockholm 1996