Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg

Fru ålderspresident! I kväll ska utskottets ledamöter debattera budgetpropositionen för 2010, det som lite torrt heter Utgiftsområde 9 men som rör frågor som varje svensk på ett eller annat sätt kommer att beröras av under sitt liv. Ramen för utgiftsområde 9 för budgetåret 2010 är nästan 59 miljarder, exakt 58 707 837 000 kronor och fastställdes av riksdagen den 18 november i år. Inom den här ramen fördelas medel till hälso- och sjukvårdspolitik. Det är allt från tandvårdsförmåner till vårdgaranti, till bidrag för psykiatrin. Det handlar om folkhälsopolitik, till exempel insatser mot hiv/aids, om handikappolitik med bidrag till handikapporganisationerna, stöd till personer med funktionsnedsättningar, äldrepolitik, socialtjänst, barnrättspolitik och forskning. Dessutom behandlas och debatteras ungefär 400 motionsyrkanden som är förknippade med anslaget eller som är näraliggande. 225 av dessa motionsyrkanden har behandlats tidigare i den här kammaren under mandatperioden och har därför behandlats förenklat. Ledamöter från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet står inte bakom beslutet om ramen och har alternativa budgetförslag som de redovisar i särskilda yttranden. Det finns 17 reservationer och 7 särskilda yttranden till ärendet. Med det, fru ålderspresident, överlämnar jag ärendet till debattörerna.

Fru ålderspresident! Sverige står inför nya svåra utmaningar. Vi har nu att debattera hur mycket skattepengar vi ska använda till vår välfärd, för sjukvård och omsorg. Vårt budgetförslag står i skarp kontrast till den borgerliga regeringens som vill göra Sverige till ett europeiskt genomsnittsland med hög arbetslöshet, brister i välfärden, med underskott i de offentliga finanserna och ekonomiska klyftor med stora brister i välfärden. Vi satsar 1 ½ miljard mer än regeringen i den här budgeten, och vi anser att Sverige har råd med det. Regeringens budget har stora rättvisebrister som vi nu ser drabbar människor. Man är i full färd med att dela upp landets invånare i ett A-lag och ett B-lag och snart också ett C-lag. Fru ålderspresident! När det gäller sjukvården har regeringen Reinfeldt varit väldigt tydlig. Man har öppnat upp för förturer i vården som inte längre bygger på hur sjuk man är utan enbart på vilken ekonomi man har. Vi är inte alls emot valfrihet när det gäller privat eller offentlig drift, men det är samhället och inte marknaden som ska styra. Vår sjukvård bygger på gemensamma investeringar under lång tid där vi vill erbjuda alla en likvärdig vård. Vi vill förutom ökade statsbidrag till landstingen genomföra en särskild sjukvårdssatsning och investera 1 miljard kronor per år 2010-2012 i ett nytt anslag. Satsningen ska främst riktas till att modernisera sjukvården, strukturera kvalitetsarbetet och genomföra förbättringar för de mest sjuka äldre. Vi vill också att andelen patienttid blir minst hälften av arbetstiden. För att klara det här krävs ett starkt ledarskap och en bra organisation. Den tidigare socialdemokratiska regeringen inledde ett långsiktigt och brett investeringsprogram för att utveckla och stärka vården om våra äldre. Den borgerliga regeringen har i stort sett fortsatt den satsningen. Det gäller dess värre inte satsning på personalen. Socialstyrelsen har i granskningar av äldreomsorgen påpekat att staten bör satsa på kompetensutvecklingen. Vi satsade under tre år en dryg miljard kronor på Kompetensstegen. Satsningen var mycket lyckad men alldeles för kort, och vi vill fortsätta den. Vi anslår därför 100 miljoner kronor per år 2010-2011 för att kunna fortsätta Kompetensstegen. När vi pratar om äldre i dag är det oftast i negativa ordalag. Hur ska vi ha råd med den växande skaran av äldre? Skulle det egentligen vara något negativt att vi har lyckats så bra att man lever många fler år med en bra hälsa nu för tiden? Men om vi i framtiden ska ha råd med våra äldre är det ett politiskt vägval, och det vägvalet gör vi nu. Frågan är förstås hur vi ska finansiera vården och omsorgen, för det handlar om en fördelning av våra resurser och vem som ska få tillgång till välfärden. Där går en solklar ideologisk skiljelinje. Och regeringen är tydlig: Du går före i kön och får mer vård och omsorg om du kan betala för det. Regeringen har delat ut pengar till olika mindre projekt inom äldreomsorgen, som jag gissar att vi får höra om från talarstolen i kväll. Där kan man se lyckad verksamhet där kreativ personal med härliga idéer berättar om ett värdigt och innehållsrikt liv på äldre dagar, som projektledarna har skapat. Det är många gånger så vi vill se ett liv för våra äldre. Ni ger med ena handen under pompa och ståt när det är projekt och tar tillbaka verksamhetspengar ute i kommunen smygvägen med råge så att dessa idéer aldrig kommer att kunna bli permanentade. Det är en ganska osjyst politik. Fru ålderspresident! Dagens regering säger att vi inte har råd med en god äldreomsorg för alla längre. Just därför har man heller inte satsat särskilt mycket, utan i stället vill man sänka skatten med lika många kronor som äldreomsorgen kostar. Det är en prioritering som heter duga. Vi ser också att de särskilda boendena minskar i antal, något som regeringen använde flitigt i valrörelsen och lovade att det skulle bli fler. Men så blev det inte. Man har infört LOV:en, lagen om valfrihet, där äldre får välja utövare. Lagen öppnar nu upp för dem som har råd att köpa tilläggstjänster i äldreomsorgen, alltså att köpa sig mer omsorg. Detta gör att det blir stora skillnader i exempelvis maten på bordet, hur ofta man får duscha och om man får gå på promenad. Skillnaderna riskerar att bli så stora att den svenska välfärdsmodellen kommer att försvinna. Verklig valfrihet handlar om att man även som äldre ska kunna ha ett stort inflytande över vad man vill ha hjälp med, hur hjälpen görs och när den görs. Man måste kunna vara med och påverka sin vardag även när man har blivit äldre. I dag har man det rent materiellt sett bra, men man är väldigt ensam. Många äldre har inget socialt meningsfullt liv. Många upplever dessutom stora depressioner. Det är till och med så att många självmord begås av äldre människor. Vi har glömt att det gäller att våra äldre inte bara ska överleva utan också ska leva. Tydlig blir skillnaden i synen på våra äldre när regeringspartierna skriver i budgetmotionen: Andelen äldre i befolkningen ökar, och allt fler överlever till mycket höga åldrar. Det här är ett synsätt som vi inte delar. Många av oss längtar till måltiden och ser fram mot vad vi ska äta till helgen och till jul, och vi har favoriträtter som vi längtar efter. Men våra äldre är ofta fråntagna den möjligheten. I dag är maten som man ger våra gamla inte särskilt upphetsande. Många äter dessutom sin mat i all ensamhet. Fru ålderspresident! Läkemedel är den vanligaste behandlingsmetoden inom vården, och i takt med en framgångsrik forskning blir det möjligt att bota fler och fler sjukdomar. Men man måste se över läkemedelsförskrivningen till äldre. Mer än 95 procent av alla äldre över 75 år har någon form av receptbelagt läkemedel. Av alla äldre som läggs in akut har upp till en femtedel drabbats av biverkningar just av sina läkemedel. Också dödligheten i den här patientgruppen är avsevärt högre. Man har i genomsnitt tio läkemedel var, och många har ännu fler. Väldigt sällan gör man någon samlad bedömning av vilka mediciner de har när man bara fortsätter att skriva ut nya. Vi anser därför att det bör införas en anmälningsskyldighet då personalen misstänker läkemedelsvanvård, och även när läkemedel skrivs ut i stället för att mänskliga behov har tillgodosetts, som att kunna sova, få röra på sig eller ha mänsklig kontakt och beröring, i stället för att bara stoppa i dem mediciner. Vi anser därför att Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att ta fram riktlinjer för systematisk uppföljning och skärpt kontroll av antibiotikaförskrivningen till personer över 75 år. När jag häromdagen slog upp Svenska Dagbladets näringslivsbilaga möttes jag av jätterubriken: "Apoteket i topp när kunder sätter betyg." Apoteket är nämligen svenska folkets favorit. Ingen annan detaljhandel får så höga kundnöjdhetsbetyg. Det som svenska folket tycker så bra om säljer man ut på ett akut, slarvigt och ganska ogenomtänkt sätt. Regeringens hastiga avreglering av apoteksmarknaden öppnar nu naturligtvis för internationella läkemedels- och apoteksbolag att ta över vårt svenska apotek. I debatten om apoteket har regeringens företrädare ständigt upprepat att utförsäljningen kommer att leda till lägre priser. Det har också varit ett av grundargumenten för utförsäljningen. Om det löftet är det nu alldeles knäpptyst. Nu talar i stället socialminister Hägglund om att hindra att kostnaderna skenar i väg. Tänk att ministern kan göra en sådan pudel när det handlar om så mycket pengar. Regeringen avskedade bryskt hela Apotekets styrelse när den påpekade bristerna i hanteringen. Det kallar jag verklig politisk oprofessionalitet. Vi säger nej till regeringens avreglering av apoteksmarknaden, och då säger vi självklart också nej till de 90 miljoner kronor för merkostnader som uppkommer vid avregleringen. Hela den här historien tycker vi är en bedrövlig hantering av svenska folkets vilja. Människor med missbruksproblem blir snabbt socialt utslagna. Det vet vi. Därför startade 2005 satsningen Ett kontrakt för livet. Uppföljningen visar fina resultat jämfört med traditionell vård. Trots det har regeringen inte lämnat besked om framtiden i den här frågan, och några nya medel för fortsatt verksamhet finns inte i regeringens budgetförslag. Vi vill att Ett kontrakt för livet ska få fortsätta och anslår därför 30 miljoner kronor till den verksamheten. Fru ålderspresident! Varje år dör det människor som står i kö i väntan på ett nytt livsviktigt organ, en kö där man har väntat förgäves i flera år för att få ett nytt liv. Varför är det så? Bristen på donerade organ är stor, och det beror en del på att vi inte har tagit ställning till om vi vill donera. Det är ett beslut som många av oss skjuter på framtiden, kanske för att man känner obehag och man får en aning om att livet inte är oändligt. Men den dagen en nära anhörig eller vän drabbas blir det ganska tydligt. Vi har föreslagit att det ska bli enklare att ge sitt samtycke, exempelvis genom att det finns en ruta på deklarationsblanketten att kryssa i hur man ställer sig. För att vi ska kunna ge fler människor ett nytt organ behövs det även en bra organisation för detta ute i våra landsting. Man måste ha en ledning som förstår och som prioriterar att personalen är utbildad och inriktad på donation på våra intensivvårdsavdelningar. Här skiljer det väldigt mycket mellan våra landsting. Något landsting har inte ens hanterat en enda organdonation de senaste åren. Det är rent ut sagt skamligt. Kunskapen om transplantationer är stor i Sverige, och resultaten är väldigt bra, men organ att transplantera fattas. Något måste göras nu. Jag tycker att det är en värdighetsfråga för ett land. Fru ålderspresident! Vi tycker att regeringen inte gör ett skvatt på vårdområdet förutom att man satsar några hundra miljoner som i en budget på nästan 60 miljarder kan kallas peanuts. Vi har inte råd, heter det gång på gång från regeringens håll samtidigt som man har sänkt skatten med 80 miljarder sedan maktskiftet. Det är vad hela äldreomsorgen kostar att driva under ett år. Vilket är viktigast, svenska folket? De blå insatserna är få, men skattesänkarpolitiken består. Vi står bakom samtliga reservationer och yrkar bifall till reservation nr 16. (Applåder)

Fru ålderspresident! Jag vill inleda med att säga att jag i alla fall har försökt att förkorta mitt anförande. Utgiftsområde 9 i statsbudgeten omfattar stora delar av de politikområden som betyder mycket för oss alla. Det handlar om hälso- och sjukvård, folkhälso-, handikapp- och barnpolitik samt social omsorg och äldrepolitik. I Vänsterpartiets hälso- och sjukvårdsmotion presenterar vi förslag på en rättvis, jämställd och kostnadseffektiv hälso- och sjukvård. Det ekonomiska läget för kommuner och landsting är ansträngt. Vänsterpartiet vill motarbeta detta, och därför anslår vi i vårt budgetalternativ generella statsbidrag på drygt 3 miljarder mer än vad regeringen gör till landstingen för 2010. Utöver bättre vårdkvalitet innebär alltså våra satsningar också fler jobb. Vi har också andra jobbskapande förslag inom utgiftsområdet. Jag vill här nämna omsorgslyften inom handikapp- och äldreomsorgen. Vänsterpartiet vill åstadkomma en kompetenshöjning för personalen inom området för funktionsnedsättningar. För detta ändamål avsätter vi 100 miljoner kronor för år 2010. Vi avsätter också 200 miljoner kronor för att garantera kompetenshöjningen inom äldreomsorgen. Fru ålderspresident! Enligt min mening var ett av de viktigaste besluten som fattades under den förra regeringen beslutet om en ny folkhälsopolitik. Den nationella folkhälsokommittén hade gjort en utmärkt utredning, och dess arbete resulterade i ett förslag om en nationell folkhälsopolitik som antogs av riksdagen våren 2003. Grunden för en god hälsa är en ekonomisk politik som motverkar klyftor. Genomgångar av all befintlig forskning om ojämlikhet och hälsa visar tydligt att stora inkomstklyftor försämrar människors hälsa. Det är bra att regeringen behållit det övergripande målet för folkhälsopolitiken, nämligen att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen. Men regeringen verkar inte fatta innebörden av orden. Regeringens politik går ut på att man snarare förstärker än försvagar de mekanismer som skapar ojämlikhet i hälsa. Den rikaste tiondelen av befolkningen har fått totalt 28 procent av regeringens samlade skattesänkningar och utgiftssatsningar. Den fattigaste tiondelen av befolkningen har bara fått 2 procent av regeringens satsningar. Klyftorna har ökat. Regeringens politik har också lett till ökade inkomstskillnader mellan kvinnor och män. Riksdagens utredningstjänst har räknat ut att de genomsnittliga inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män har ökat med 1 066 kronor i månaden. Arbetslöshet, försämringar i trygghetssystemen och de skattesänkningar som regeringen har infört leder oss allt längre bort från målet att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor. Fru ålderspresident! För drygt ett år sedan kom Världshälsoorganisationens rapport Utjämna hälsoskillnaderna inom en generation , också kallad för Marmotkommissionens rapport. Hoppet tändes, socialutskottets ordförande uttalade sig för en svensk Marmotkommission. Det var tomma löften. Vänsterpartiet vill däremot tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet att en kommission tillsätts för att beskriva hälsans bestämningsfaktorer och hur hälsan kan göras jämlik. Trots tidigare uttalanden för en kommission avslår regeringspartierna i socialutskottet vårt förslag. Det är obegripligt. Fru ålderspresident! Regeringen har ökat medlen till psykiatrin, och det är bra, men vi anser att det är otillräckligt. Regeringen delar ut projektpengar till det ena och det andra ändamålet, och vi borde alla här veta att det sällan nås hållbara förbättringar med projektmedel. Den psykiatriska vårdens problem kan inte lösas med tillfälliga bidrag. Det behövs långsiktiga och strategiska satsningar. Därför föreslår vi tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet en långsiktig handlingsplan för psykiatrin. Det saknas psykiatriker, och antalet specialistutbildade sjuksköterskor har minskat med 16 procent. Skötarutbildningen finns inte mer. Det behövs en kompetenshöjning. Vi föreslår att regeringen tar initiativ till en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting om att påbörja ett programarbete kring personalrekrytering för verksamheter som ger vård och omsorg till personer med psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning. Vänsterpartiet är också bekymrat över konsekvenserna av privatiseringarna utifrån patienträttighetsperspektivet. Vi känner till att det i samband med privatiseringen sker en minskning av personalstyrkan. Speciellt bekymrade är vi över patientsäkerheten när det gäller personer med självmordstankar och personer som drabbas av psykos. Dessa individer behöver korta men snabba inläggningar med mycket stöd av kompetent personal från både slutenvård och öppenvård. Dessa personer behöver kontinuitet i sina vårdkontakter. Vi anser att konsekvenserna av privatiseringarna måste utredas. Fru ålderspresident! Vänsterpartiet har också många förslag i betänkandet för att förbättra levnadsvillkoren för personer med funktionsnedsättningar. Dagligen får vi läsa i medierna om hinder i samhället som försvårar livet för denna grupp. Senast i dag påmindes vi om det faktum att människor som använder rullstol utestängs från att åka tåg. Hindret är inte avsaknad av hissar, utan grundproblemet är att plattformarna på tågstationerna är för låga. Regeringens försämringar i sjukförsäkringen, som diskuterats mycket de senaste dagarna, drabbar också kvinnor och män med funktionsnedsättningar hårt. Sverige har antagit FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Syftet med konventionen är att personer med funktionsnedsättningar ska nå full jämlikhet och delaktighet i samhället. Vänsterpartiet, tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, är av den bestämda uppfattningen att regeringen bör upprätta en genomförandeplan så att FN-konventionens rättigheter förverkligas. Den nationella handlingsplanen för handikappolitiken löper ut år 2010 utan att vi har lyckats nå målet med ett tillgängligt samhälle för alla. Regeringen satsar 6 miljoner på informationsinsatser kring enkelt avhjälpta hinder. Vänsterpartiet tror inte att det behövs mer informationskampanjer utan menar däremot att det behövs öronmärkta pengar för att underlätta för kommunsektorn för att nå målet om enkelt avhjälpta hinder. Vi tror inte heller att vi når målet under 2010, och därför kräver Vänsterpartiet att den nationella handlingsplanen för handikappolitiken ska vara genomförd senast 2014. Fru ålderspresident! Jag vill avslutningsvis ta upp en viktig fråga som inte diskuteras varje dag, nämligen organdonation. Catharina Bråkenhielm har tagit upp den frågan, så jag förkortar mitt anförande. Vi har ett annat förslag än Socialdemokraterna på hur man skulle kunna få fler att ansluta sig till donationsregistret. Vi vill införa ett nytt system för donationsregister där organdonation ses som standardalternativet. Vi förstår dilemmat med att bestämma sig för att donera organ. Det är inte lätt att besluta, och det behövs en utredning som kommer med förslag på hur vi ska få fler personer att ansluta sig till organdonationsregistret. Man måste också se över riktlinjerna för intensivvård i samband med en organdonation. Till sist, fru ålderspresident, vill jag yrka bifall till den gemensamma reservationen som Vänsterpartiet har med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, nämligen reservation nr 8.

Fru ålderspresident! Den här budgetdebatten om hälso- och sjukvård och social omsorg innehåller väldigt många olika områden. Jag kommer här att försöka hålla mig till tre olika områden, nämligen elevhälsovård, läkemedel och klimat och hälsa. Jag börjar med förstärkt elevhälsovård. Miljöpartiet ser stora brister när det gäller skolhälsovården i Sverige. Vi behöver en skolhälsovård med högre kvalitet och större tillgänglighet. Vi behöver också bättre tillsyn för att kontrollera att lagar, förordningar och riktlinjer följs, både i kommunala och fristående skolor. Det är viktigt att tidigt upptäcka problem hos barn och unga samt att åtgärda dem. Det är viktigt att agera innan problemen har hunnit utvecklas. Mobbning, våld, skolk och dåliga skolresultat har ofta psykologiska eller ibland fysiologiska orsaker som man kan göra något åt om man kommer in tidigt och på rätt sätt. Skolhälsovårdens arbete är därför både förebyggande och hälsofrämjande. I skollagens 14 kap. står det att skolhälsovårdens syfte är att följa elevernas utveckling, bevara och förbättra deras själsliga och kroppsliga hälsa och verka för sunda levnadsvanor hos dem. Det sägs i lagen att skolhälsovården främst ska vara förebyggande, men det sägs också att den ska omfatta hälsokontroller och enkla sjukvårdsinsatser. Det anges bara att det ska finnas skolläkare och skolsköterska, dock inte i vilken omfattning. Yrkesföreningen för skolsköterskor och kuratorer menar att antalet elever på vissa ställen är så stort att det är omöjligt att göra ett bra jobb. Det är hög tid att detta ändras. Alla skolor i Sverige, fristående som kommunala, är skyldiga att anordna skolhälsovård för sina elever, men kvaliteten varierar alldeles för mycket mellan olika skolor och olika huvudmän. Detta beror dels på bristande tillsyn, dels på för lite resurser. I dag har Socialstyrelsen tillsynsansvaret för skolhälsovården medan Skolinspektionen följer upp annan verksamhet inom skolan. Socialstyrelsen har utarbetat bra riktlinjer för skolhälsovården, men de är frivilliga och därför följs de sällan. För att det ska bli bättre kontroll anser vi att ansvaret för tillsynen av en utvidgad elevhälsa bör övergå till Skolinspektionen som kontinuerligt genomför tillsynsbesök i alla Sveriges skolor. De allvarliga brister som i dag finns inom elevhälsan gör att vi anser att elevhälsan bör stärkas. Tidiga, välriktade insatser kan förebygga mycket lidande och är dessutom ur samhällsekonomiskt perspektiv lönsamma. Vi måste få en elevhälsa som är tillgänglig och som säkerställer att rätt hjälp ges i tid. Vi föreslår därför i vårt budgetförslag till riksdagen en riktad satsning på skolhälsovården på totalt 900 miljoner kronor under tre år. Det är en kraftfull satsning för att kommunerna ska kunna anställa fler personer i elevhälsovården i ett brett perspektiv. Det innebär ungefär 800 nya heltidstjänster inom elevhälsan. På vilket sätt skolorna gör satsningen och hur den ska utformas och vilka yrkeskategorier som den inbegriper avgörs bäst lokalt. När det gäller läkemedel har frågan om felaktig läkemedelsanvändning under de senaste åren uppmärksammats i dagspress, fackpress och tv vid ett stort antal tillfällen. Det är ett stort samhällsekonomiskt, mediciniskt och folkhälsopolitiskt problem, och det är de flesta överens om. Felaktig läkemedelsanvändning kan innebära att en patient fått fel läkemedel, fel dosering eller ett onödigt läkemedel och/eller bristande uppföljning och behandling. Vi vet i dag inte hur många människor i Sverige som drabbas och vilka orsakerna är. Inte heller vet vi exakt hur stor den totala samhällskostnaden är. Uppskattningar talar dock för att kostnaderna för den felaktiga läkemedelsanvändningen ligger någonstans på 25-30 miljarder och att det är hundratals patienter som drabbas av problem och sjuklighet och kanske tusentals som avlider på grund av läkemedelsrelaterade orsaker. Problemet finns i alla grupper, men den åldersgrupp som kanske är den mest utsatta är äldre människor. Särskilt uppmärksammat var fallet med Gulli Johansson som lyftes fram i SVT:s Uppdrag granskning förra året. Ca 20 procent av alla äldre som läggs in akut på sjukhus har drabbats av biverkningar. En tredjedel av alla Sveriges gamla dementa har fått antipsykotisk medicin trots att forskningen visar entydiga resultat på att dementa patienter som får dessa läkemedel löper tre till fyra gånger högre risk än andra att dö eller skadas. Bristen på en patientsäker och kvalitetssäkrad läkemedelsbehandling till våra äldre utgör ett direkt hot mot ett värdigt och tryggt åldrande i dagens Sverige. Miljöpartiet vill införa en lex Gulli, och vi har gemensamt i de rödgröna partierna en sådan reservation i betänkandet. Det skulle innebära att det införs en anmälningsskyldighet om personalen misstänker läkemedelsvanvård. Sjukvården behöver klimatåtgärder. Då tänker ni säkert att det inte hör hemma i den här debatten. Jo, det gör det. Även om det pågår ett klimatmöte i Köpenhamn just nu är det inte alltid man kopplar den diskussionen till vår hälsa. Att klimatförändringarna påverkar vår miljö är alla överens om, men det handlar inte bara om glaciärer, djur och växter, utan det handlar också om dig och mig. Vår hälsa påverkas också, inte minst möjligheten till jämlik hälsa, som Elina Linna förtjänstfullt lyfte i sitt tidigare anförande. Forskarna har fokuserat på sex kritiska områden när det gäller klimat och hälsa. Det är sjukdomsmönster, säker mat, vatten och avlopp, boende, extrema händelser och folkomflyttningar. Man diskuterar vad som händer på dessa områden om jordens medeltemperatur stiger mellan två och sex grader. I sjukvårdsdebatten sägs ofta att det behövs mer resurser för att möta de ökade behoven på grund av fler äldre eller för att få fram nya mediciner. Däremot talar vi sällan om effekterna av klimatförändringarna eller att klimatåtgärderna kan vara hälsosmarta. I reservation nr 8, Bestämningsfaktorer för hälsa, tar vi rödgröna upp hur man skulle kunna minska skillnaderna i hälsa och förbättra hälsan över lag. Under värmeböljan i Europa i augusti 2003 räknade Världshälsoorganisationen med att ca 70 000 person dog som en direkt följd av hettan. Människor som har sämst hälsa riskerar att bli de som drabbas hårdast av klimatförändringarnas effekter. Parallellt finns en annan oroande utveckling i form av vårt alltmer stillasittande liv. Barn spenderar mer och mer tid vid dator och tv och allt mindre tid med utomhuslekar. Ungdomar får mindre motion i skolan. Vuxna tar bilen även korta sträckor i stället för att gå eller cykla. De korta bilresorna, under fem kilometer, står för cirka hälften av alla bilresor totalt i Sverige. I tätorterna utgör de ungefär 80 procent. Sjukdomar relaterade till dessa trender ökar och ställer därmed krav på ökade resurser i vården, till exempel överviktsoperationer. Sjukdomar som astma och KOL är klart kopplade till luftens kvalitet och orsakar mycket mänskligt lidande. Allra värst utsatta är barnen. Forskningen visar att barn som bor nära starkt trafikerade områden utvecklar astma och andra lungsjukdomar. Dessutom förorsakar partiklar i föroreningarna från trafiken omkring 5 000 fall av dödliga hjärt-kärlsjukdomar i Sverige. Även maten har stor betydelse för miljön och hälsan. Att som sjukhusen i borgerligt styrda Stockholm och Uppsala lägga ned de egna köken och frakta maten med lastbil är varken klimatsmart eller hälsosmart. All hälsosam mat är inte klimatsmart, men mindre miljöbelastande livsmedel är oftast även hälsosamma. Ett exempel är Ät S.M.A.R.T, som är ett informations- och utbildningsmaterial där S står för större andel vegetabilier, M för mindre andel tomma kalorier, A för andelen ekologiskt ökar, R för rätt kött och grönsaker och T för transportsnålt. Det är en modell som ger många vinster. Till exempel blir maten billigare och djurhänsynen större. Den globala rättvisan ökar. Trots denna kunskap, Maria Larsson, har jag inte sett särskilt mycket agerande från folkhälsoministern, som egentligen borde koppla ihop klimat- och folkhälsoarbetet. Om detta fanns det väldigt lite i folkhälsopropositionen. Detsamma gäller budgeten från regeringen. Kristdemokraterna, som så sent som i den förra valrörelsen drev frågan om sänkt bensinskatt, tycker kanske inte att dessa frågor är de viktigaste att prioritera. Sjukvården behövs för alla sjukdomar som inte går att undvika, men om man kopplar ihop de förebyggande och hälsofrämjande åtgärderna med klimatarbetet kommer resurser att frigöras inom sjukvården, resurser som kan användas på ett mycket klokare sätt än i dag. Självfallet står Miljöpartiet bakom samtliga reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 18, Läkemedel och äldre, och reservation 8, Bestämningsfaktorer för hälsa. (Applåder)

Fru ålderspresident! Jag ska börja med tre viktiga frågor. För det första vill jag säga välkommen till Anders Andersson som ny gruppledare för Kristdemokraterna. För det andra vill jag tacka utskottskollegerna och kanslipersonalen för att vi klarat behandlingen av SoU1 på ett smidigt sätt. För det tredje står jag bakom majoritetens budget och yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet i dess helhet och avslag på samtliga motioner. Fru ålderspresident! Centerpartiet och övriga allianspartier har utifrån rådande, mycket besvärliga, ekonomiska omständigheter presenterat en mycket stark budget för 2010. Det handlar bland annat om åtgärder inriktade på att fortsatt stå upp för arbetslinjen, att människor ska ha ett jobb att gå till som ger inkomster och främjar hälsan, samt att med beslutsamhet värna välfärdens kärna. I budgeten är mångmiljardsatsningarna till kommuner och landsting viktiga, liksom företagsåtgärderna som ger jobb och tillväxt. Vi mobiliserar kraften hos den enskilda unika människan och ett i grunden starkt socialt skyddsnät när vi behöver det. Vi behöver förnya välfärden. Vi måste släppa loss entreprenörskapet i vården och omsorgen och ge den enskilda människan, patienten, servicemottagaren mer makt och ökade möjligheter att påverka och vara delaktig. Av vem och var behandlingen ska utföras, vem jag som assistansberättigad ska ha som assistent, när och till vilket äldreboende jag flyttar är viktiga frågor. För att klara detta behöver informationen förbättras och patientens rättigheter stärkas. Allianspartierna har sjösatt, eller håller på att sjösätta, stora och viktiga reformer på välfärdens område. Tillgängligheten till vården har förbättrats. Vår kömiljard ger resultat. Vi vänder trenden och ser att det över så gott som hela landet börjar bli lättare att komma till vården. Den nödvändiga upprustningen av psykiatrin genomförs. På punkt efter punkt bockar vi av de förslag som fanns i Miltonutredningen. Trygghetsboenden för äldre genomförs, anhörigvården har förstärkts, stora och viktiga valfrihetsreformer som LOV - lag om valfrihet - och fritt vårdval i primärvården har införts liksom fast vårdkontakt. Vi genomför nu den nationella cancerstrategin, som vi utlovade inför det senaste valet. Vidare har vi tillsynsreformen, säker vård samt en omreglering av apoteksmarknaden, vilket ger tillgängligare apoteksservice över hela landet. Ja, listan kan göras lång, längre än den jag nu redovisat. Dessa reformer är bra och nödvändiga. Vi lyssnar och tar till oss vad människor har behov av och efterfrågar. Reformerna genomförs på ett handfast sätt. Ni i oppositionen - i den mån ni kan enas - börjar ofta med att säga nej. Därefter hotar ni med att riva upp. Så småningom blir det någon form av otydlig tyst acceptans. Jag hade tänkt fråga er i det rödgröna laget om ni har för avsikt, ifall olyckan är framme och ni får majoritet efter valet nästa år, att riva upp LOV och lagen om fritt vårdval i primärvården. Ni röstade nej till dessa. Ni var emot dem. Det skulle vara intressant att höra om ni tänker riva upp dem. Jag hade också tänkt fråga om ni tänker riva upp besluten om omregleringen av apoteksmarknaden. Den socialdemokratiska kongressen gav definitivt ingen tydlighet i den frågan. Miljöpartiet har jag hopp om. Vänsterpartiet har jag noll hopp om i den frågan. Här har vi definitivt en splittring. Det vore spännande att få ett besked. Jag hade egentligen tänkt fråga om ni skulle riva upp det beslutet. Detsamma gäller vinst i vården. Det hade jag också tänkt fråga om. Den socialdemokratiska kongressen har accepterat vinst i vården. Man köper de argument som vi har när vi säger att det är helt okej. Elina Linna och Vänsterpartiet brukar inte vara särskilt glada i vinst i vården. Det verkar vara helt oenigt i det rödgröna laget. Jag hade tänkt ställa frågan om ni accepterar detta eller om ni är oeniga. Hur ska ni hantera den frågan? Jag tror att det är många med mig som är intresserade av att få besked på de områdena. Vi får väl se om vi får något besked här i dag. Fru ålderspresident! Även om vi har en i många stycken väl fungerande välfärd, en sjukvård i världsklass och en äldreomsorg och en socialtjänst som i många delar är mycket bra saknas det inte utmaningar. Hur vi ska finansiera den framtida vården? Hur ska vi på ett bra sätt klara att ge de äldre äldre god vård och omsorg? Vi har också andra utmaningar, som regionala skillnader och hälsoklyftor. Låt mig ge ett direkt besked till Elina Linna: Jag tycker att Marmotkommissionen är utmärkt. Jag tycker att det är jättebra att statsrådet Maria Larsson har gett Folkhälsoinstitutet i uppdrag att se vad den betyder för Sverige. I mars månad får vi deras bedömning. Att man tar fram underlag, tar fram fakta, tittar på det material som kommer och sedan drar slutsatser och tar ställning är jättebra. Vi har gjort precis det som jag har uttalat mig för och föreslagit och som snart ger oss ett svar. Vad betyder den för Sverige? Jag vet att arbetet pågår för fullt inom Folkhälsoinstitutets ram. Vi har många andra utmaningar, som barn som far illa och behovet av att tak-över-huvudet-garantin förstärks ytterligare. Vi har områden i handikappolitiken som är jätteviktiga: att trycka på speedknappen när det gäller tillgänglighetsarbetet, att leva upp till alla människors lika värde och inte minst att markera att LSS, lagen om stöd och service, är en viktig rättighetslagstiftning som har kommit för att stanna och utvecklas. Även här tycker jag att statsrådet Maria Larsson har visat höga ambitioner. Fru ålderspresident! Centerpartiet och övriga allianspartier har i budgeten redovisat klara och höga ambitioner, men också att det finns utmaningar att ta tag i. Det är min övertygelse att dessa utmaningar klaras bäst genom en regering som har ordning på ekonomin och folket i jobb, satsar på utbildning, teknik och annat och är beredd att fortsätta att förnya välfärden utifrån enskilda människors unika behov och önskemål. Jag ser fram emot att alliansregeringen får minst fyra nya år för att fortsätta sitt viktiga och nödvändiga värv. Till sist: God jul! (Applåder)

Fru ålderspresident! Jag vill säga lite grann till utskottets ordförande om det här med att vi i oppositionen alltid skulle säga nej och inte med ett enda ord tala om vad vi ska göra. Så är inte fallet. Vad jag vet har ingen av oss i kväll börjat våra anföranden med eller pratat hela tiden om att vi ska säga nej eller att vi ska riva upp. Jag hörde ingen av oss tre nämna det. Men möjligtvis är det så att Kenneth Johansson har skrivit talet i förväg. Så står det skrivet i sten och så är det sagt. Kenneth Johansson ställer en rad frågor. Det är fritt fram för dig att ställa frågor från talarstolen. Min fråga nu i replikskiftet handlar om hiv/aids. I en bred överenskommelse 2006 kom man fram till att man skulle göra en satsning på att halvera antalet nysmittade under en tioårsperiod. Vi ser dock nu att antalet fall ökar. Kunskaperna hos ungdomarna är väldigt låg. Kondomanvändningen minskar, och antalet könssjukdomar ökar. Ändå ser vi ingen satsning i budgeten på detta. Detta har varit känt för regeringen en tid. Jag hade förväntat mig att det skulle komma någonting. Man pratar ju ständigt om att ungdomarna är viktiga. Dessa ungdomar var inte födda när man gjorde en massiv satsning på information förra gången. Man behöver göra någonting nu. Det går åt fel håll. Varför gör man inga satsningar på detta? Är detta inte ett prioriterat område för majoriteten?

Fru ålderspresident! Mitt tydliga och klara svar är: Jo. Det är en mycket prioriterad fråga för regeringen och allianspartierna. Jag vet inte om Catharina Bråkenhielm missade det på det seminarium som socialutskottet nyligen anordnade tillsammans med utrikesutskottet och Unescorådet. Det framgick tydligt att det är ett stort problem. Det är framför allt ett mycket stort internationellt problem, men det är ett problem även i vårt land. Det framgick också tydligt att regeringens satsningar görs med ett ganska stort antal miljoner. Jag vet dock att ni har ytterligare några miljoner i er alternativbudget. Det nya var att Socialstyrelsens hivråd, som var med på vårt öppna seminarium, tydligt redovisade att man äntligen är klar med sin kommunikationsplan och också redovisade ett antal nya grepp och metoder för att nå nya målgrupper, som att använda ny teknik för att nå inte minst ungdomar. Det gäller kondomanvändning, attityder, information och att påverka beteenden. Detta är definitivt prioriterat. Ett omfattande arbete görs, och vi är helt överens om att det är viktigt. Visst är det mycket nejsägeri. Catharina Bråkenhielm sade i sitt inlägg att Socialdemokraterna vill riva upp avregleringen. Men det är en omreglering av apoteksmarknaden. Kommentera det, bara lite kort! River ni upp LOV och det fria vårdvalet? River ni upp omregleringen av apoteksmarknaden? Och vad gäller för vinst i vården? Kan jag få några svar?

Fru ålderspresident! Replikskiftet är mitt, och frågorna är mina. Jag väljer att inte svara på Kenneth Johanssons frågor. Jag sade inte att vi river upp beslutet om apoteken. Jag nämnde inte det med ett ord. När det gäller hiv/aids har skolan en viktig roll. Sedan 50 år tillbaka har man sex- och samlevnadsundervisning i läroplanen i skolan i Sverige. Men våra lärare, som har en jätteviktig roll, har inte en enda minuts undervisning i ämnet. Nu har det kommit en utredning om den nya lärarutbildningen. Vår utbildningsminister har en längre tid lovat att detta ska ingå i lärarutbildningen. När utredningen nu kommit finns det inte ett ord med om att lärarna ska ha utbildning på området, vilket är en bedrövelse, när det är så viktigt. Det handlar inte bara om att socialutskottet eller departementet ska göra något, utan även om att de som har hand om våra ungdomar under en väldigt viktig tid, till stor del under dagtid, naturligtvis ska ha kunskap i det de undervisar om. De är med ungdomarna hela dagen. Varför lägger man inte in detta i lärarutbildningen, något man har lovat, om man nu tycker att detta är en så viktig fråga?

Fru ålderspresident! Jag ska inte ställa några följdfrågor, men jag konstaterar att jag inte fick svar på en enda fråga, utom på den punkten att du inte har sagt att man ska riva upp apoteksomregleringen. Det kanske var ett svar. Sex och samlevnad är ett viktigt område som är eftersatt. När det gäller skolan, organisationslivet och föräldrars möjligheter att ta upp diskussioner och påverka sina barn är det en oerhört angelägen fråga. Inom folkhälsoområdet är det likadant. Jag vet många landsting som inom mödrahälsovård, barnhälsovård, föräldrastödsutbildning etcetera har detta som något prioriterat. Om det står tydligt i lärarutbildningens direktiv eller inte kan jag inte svara på, men oavsett det är detta någonting som klart uttalat ska finnas med i skolans värld. Skolans personal har en väldigt viktig uppgift - lärare, kuratorer och andra. Egentligen har alla vuxna som jobbar i skolan en viktig roll i detta sammanhang.

Fru ålderspresident! Det handlar om klimat och hälsa. Jag vill fråga er i Centerpartiet, som gärna vill kalla sig för ett grönt parti, om ni är nöjda med det regeringen har gjort när det gäller klimatarbete och folkhälsoarbete, vilka exempel ni kan lyfta fram som viktiga och om det har gjorts något för att koppla samman folkhälsoarbete och klimatarbete. Jag hörde också Kenneth Johansson nämna Marmotkommissionen. Nu blev det inte en nationell Marmotkommission på det sätt som man har gjort i Storbritannien, utan det blev ett uppdrag till Folkhälsoinstitutet som mer eller mindre ska vara klar på tre månader. Det är en väldigt kort tid, och resultatet ska redovisas redan i mars till regeringen. Jag skulle gärna vilja höra Kenneth Johansson utveckla de viktiga delar som Kenneth Johansson och Centerpartiet ser att en Marmotkommission i svensk modell behöver se över. Vilka är de viktigaste delarna i kommissionens arbete? Handlar det om det övergripande målet för hälsa, det vill säga att utjämna skillnaderna i hälsa mellan olika delar av befolkningen, eller är det andra faktorer som man tycker är viktigt att fokusera på i det arbete som Folkhälsoinstitutet nu har att ta fram utifrån ett svenskt perspektiv?

Fru ålderspresident! När det gäller den första frågan om klimat och hälsa är det för Centerpartiet ett prioriterat område. Inget parti i detta parlament har kommit särskilt långt. Men många partier är i början och diskuterar. Vi är först och främst klara över att det finns ett samband. Det är helt nödvändigt att det kommande arbetet intensifieras. Jag själv hade sett att det skulle komma längre fram. Centerpartiet har i stämmobeslut och liknande lyft fram detta som ett för oss prioriterat område. Vi anstränger oss för att driva på. Det har gjorts för lite. Det finns ett antal landsting som har kommit i varje fall hyfsat i gång. Stockholms läns landsting är ett av dem. Vid Umeå universitet finns det intressanta jobb som görs. Det finns också embryon till att arbeten startar på en del andra universitet. Vi jobbar mycket med den frågan och vill lyfta in det som ett prioriterat område. Vi har inte kommit tillräckligt långt än. Det är mitt ärliga och tydliga svar. När det gäller Marmotkommissionen är det precis det som jag har uppfattat som syftet. Folkhälsoinstitutet ska bedöma vad det föranleder för den svenska folkhälsopolitiken. Vad är det som behöver förändras? Vad är det som eventuellt behöver få en ny inriktning? Hur prioriterar man olika delar? I den delen tror jag att folkhälsoministern kan ge ett tydligare svar. För mig är fattigdom en väldigt klar grund för ohälsa. För mig har en låg utbildningsnivå alldeles tydligt samband med ohälsa. Det handlar om utanförskapet. Vi från allianspartierna jobbar så hårt med arbetslinjen för att få bort utanförskapet så långt det går. Det har en stor betydelse för hälsan.

Fru ålderspresident! Jag önskar att det vore så att man tog klimat- och folkhälsoarbetet på allvar. Om man gjorde det skulle man inse att partiklar och luftkvalitet har väldigt stor betydelse. Då skulle man inte säga ja till Förbifart Stockholm eftersom det kommer att leda till mer trafik och därmed mer utsläpp. Det är en logisk konsekvens. Jag beklagar att ni ändå har gjort det och inte ser det sambandet. I samband med behandlingen av den folkhälsopolitiska propositionen hade Miljöpartiet ett antal yrkanden som kopplade ihop folkhälsopolitiken och miljöpolitiken. Men tyvärr yrkade majoriteten avslag på det. Vi kommer att fortsätta att driva det, och jag beklagar att Centerpartiet inte har lyckats få igenom det bland sina regeringskolleger. När det gäller Folkhälsoinstitutet och Marmotuppdraget tycker jag att det råder en viss otydlighet om åtgärderna som kan föreslås är sådana åtgärder som Folkhälsoinstitutet har ansvar för eller om det är åtgärder inom hela det nationella ansvarsområdet. Folkhälsopolitiken löper egentligen genom väldigt många politikområden, ja, faktiskt nästan alla. Är det möjligt för den kommission som Sverige nu har att föreslå åtgärder inom alla politikområden, till exempel skattepolitiken eller miljöpolitiken, för att åstadkomma minskade klyftor? Jag har en rättelse till protokollet. Jag yrkar bifall till reservationerna 16 och 8, för att det ska bli tydligt.

Fru ålderspresident! Låt oss utveckla sambandet klimat och hälsa, lyfta in det i debatten och hitta de delar som behöver åtgärdas. Jag tror själv att det behövs mer forskning och mer nationell politik. Men det behövs kanske framför allt ett engagemang på hälsoområdet lokalt. Jag tror att man kan göra mycket där utifrån den kunskap som redan finns. Men det behöver utvecklas ytterligare. Vi ska självklart tänka på partiklar, luft och miljö. Vi ska ha miljövänligare bränslen och bilar och kollektivtrafik. Man kan utveckla det resonemanget långt. Det står vi för. När det gäller Marmotkommissionen kan jag bara uttrycka min förhoppning. Min förhoppning är att det ska leda till att man pekar på vad hela samhället kan bidra med. För mig är det ganska självklart att det gäller hela samhället. Vi är dessutom en del i ett globalt sammanhang. Det finns så mycket mer. Men vi kan börja med att gräva där vi står. För mig gäller det hela politiken. Jag vill se en sådan utveckling och en sådan inriktning. Därför ska det bli väldigt intressant i mars när Folkhälsoinstitutets bedömningar och förslag kommer. Därefter ska vi dra slutsatserna.

Fru ålderspresident! I denna sena timme kan man välja att begränsa sig något. Jag tänker prioritera ett par ämnen och i övrigt instämma i vad mina allianskolleger kommer att bidra med under denna sena timme. Allians för Sverige har fått ett fantastiskt förtroende som vi varje dag jobbar för att förvalta. Det handlar om att utveckla svensk vård och omsorg utifrån vad brukaren, patienten och personalen har för förväntningar inför framtiden. Jag börjar också med att yrka bifall till förslaget i socialutskottets betänkande i dess helhet. Vården och omsorgen har enorma utmaningar. Alliansregeringen fick ett starkt förtroende för tre år sedan som vi nu förvaltar. En av de starkare majoritetsregeringar som nu sitter bockar nu av de löften som vi har lovat väljarna inför framtiden. Men vi blickar också framåt. Vi är inte nöjda med den verklighet i vilken vi befinner oss i varje dag i svensk hälso- och sjukvård. Det finns otroligt mycket mer att göra. På tre år har vi hunnit långt. Men det finns en hel del kvar att göra i detta. Vården och omsorgen är välfärdens kärna. Patienten, brukaren och den enskilde ska inte bara i ord utan också i handling stå i centrum i det arbete för att förhöja kvaliteten som vi intensivt måste fortsätta att arbeta med. Det är därför inte acceptabelt att det fortfarande i Sverige är bostadsorten som avgör vilken tillgänglig sjukvård du har, vilken kvalitet i omsorgen du har eller var någonstans som medarbetarna får ett större inflytande än på andra orter. Vi måste få en mer jämlik vård över landet men också en mer jämlik omsorg. Det finns olika sätt att jobba med detta på. Alliansregeringen har lovat väljarna stärkta patienträttigheter, och genomför därför detta både utifrån lagstiftningen och självfallet utifrån att se till att fundamenten i välfärdens kärna möjliggör att det är den enskilde som får mer att säga till om. Tillsynen och även den oberoende granskningen är andra viktiga delar och komponenter för att stärka rättigheten också enligt lag. Vi jobbar nu med att utveckla detta så att man kan mäta kvalitet, följa upp kvalitet och framför allt se till att använda det för att utveckla kvaliteten ytterligare. För ett par veckor sedan hade socialutskottet en otroligt bra hearing kopplad till äldrefrågorna. Där fick vi lära mycket från många kommuner i olika delar av landet om hur man kan jobba rent praktiskt med att förstärka kvaliteten. Där såg vi just hur lagen om valfrihet har lyckats se till att skärpa framför allt den enskildes rättigheter men också den enskildes höjda kvalitet i omsorgen. Men välfärdens kaka måste först bakas för att sedan fördelas. Om välfärdens kaka ska bakas måste det ske genom att fler är i arbete. Därför är det en självklar prioritering även för det här utgiftsområdet att vi har jobbat med att det ska löna sig mer att arbeta och att fler ska komma i arbete. Framför allt har vi sänkt skatten för låg- och medelinkomsttagare. 99 procent av de skattesänkningar som vi gör träffar just låg- och medelinkomsttagare. Därför är det rätt skrämmande att höra att oppositionspartierna inte vill se att sjuksköterskan i Skövde fortsatt ska få 1 700 kronor mer i plånboken, vilket gör att hon nästan får en hel månadslön mer över i plånboken per år. Det här vill oppositionspartierna ta bort. Detta är en del av att vi ska kunna fortsätta att utveckla välfärdens kärna. Vi måste självfallet ha en kaka att fördela, och då måste vi tillsammans fortsätta att baka den. Då är det bara arbetslinjen i den delen som gäller om vi ska lyckas med alla de andra önskemål vi har på det här området. Ohälsa har varit omdiskuterat de senaste dagarna. För vårt ansvar inom socialutskottet är psykiatrin en otrolig utmaning som vi står inför. Alliansregeringen tog därför ett grepp tidigt under mandatperioden för att stärka den psykiatriska vården och omsorgen. Vi jobbar utifrån tre olika huvudområden: vården, vardagen och valfriheten. Det handlar om vården som är kopplad till barn och vuxna med psykiatriska sjukdomar. De ska ha tillgång till en kunskapsbaserad god vård på lika villkor med rehabilitering oavsett var man bor i landet. Alliansregeringen har som en röd tråd genom sitt arbete att jobba med att förbättra hälsan för alla. I vardagen är det viktigt att utbudet är starkt och att man jobbar utifrån arbete, sysselsättning och boendeformer. Det hela ska vara varierat och anpassat utifrån den enskildes behov. Att se individen är en röd tråd för alliansregeringens politik generellt, men framför allt på detta område. Valfriheten är självfallet viktig. Det handlar om att stärka rättigheten inte bara i ord utan återigen i handling. Valfriheten ska öka, och vi ska se till att utveckla den ytterligare. De insatser vi har gjort inom psykiatrins områden är många. Men vi kommer att fortsätta med det fortsatta förtroende som vi hoppas att väljarna ger oss i nästa val för att skynda på utvecklingen och den långsiktiga förstärkningen av psykiatrin. Ohälsan är i dag alldeles för hög, och vi har oerhört många utmaningar framför oss fortsättningsvis. Vi har inledningsvis valt att efter tolv år av socialdemokratiskt moras se till att stärka framför allt de unga människornas hälsa på området. Vi har stärkt vårdgarantin inom området, men vi har också skapat ett nationellt centrum för barn och unga för att bygga upp en ökad kompetens på området. Vi ser i dag brister inom många specialiteter, och vi jobbar därför aktivt för att öka antalet utbildningsplatser men också för att inrätta forskartjänster som vi kan vara med och utveckla inför framtiden. Vallöfte efter vallöfte bockas av. Vi blickar nu inför framtiden på de utmaningar som vi står inför. Kvaliteten är självfallet helt avgörande och måste stärkas i omsorgen och vården. Men det handlar också om att stärka den enskildes rättigheter. När man lyssnar på oppositionspartierna kan man inte annat än förundras över hur det ska bli om Vänstern får vara med och styra med Socialdemokraterna och Miljöpartiet framöver. Då blir det väl så att ni åternationaliserar apoteksomregleringen. Det måste ju bli på det sättet om man ska göra upp när man är tre partier. Det kan inte bli på annat sätt än att valfriheten kommer att kopplas bort. Vänsterpartiet kommer säkert inte att ge sig i den delen. Valfriheten kommer inte att finnas kvar vid ett sådant eventuellt maktskifte. Miljöpartiet som vurmar för mångfalden även inom omsorgen och sjukvården kommer inte att se någon mångfald framöver när ni ska göra upp med Vänsterpartiet, som inte vill ha de här delarna. Är det så vi vill ha det framöver? Är det så vi stärker den enskildes rättigheter i sjukvården? Är det så vi ser den enskildes ohälsa hela tiden utvecklas till att i stället bli bättre hälsa? Nej, vi tror inte det. För oss handlar det om att se den enskilde framför systemen. Vi har sett nog av system i hälso- och sjukvården och i omsorgen. Nu är det dags att fortsätta tillsammans och att hjälpa de svaga, de sjuka och de sköra. Nu är det dags att verkligen låta det bli möjligt framöver att politiken tar ett steg tillbaka och att personalen, de människor som aktivt i vardagen jobbar med detta, får möjlighet till mycket mer utökade incitament och möjligheter att påverka detta. (Applåder)

Fru ålderspresident! Cecilia Widegren tar upp sjuksköterskan och pläderar för hennes värde eller hennes sänkta skatts värde. Men jag vill lyfta fram att sjuksköterskan också kan bli sjuk. Det är en prioritering om man vill att hon ska ha en trygghetsförsäkring värd namnet, rätt att vara sjuk och få ersättning för den tid det tar att komma åter i arbete. Det är en prioritering där våra partiers ideologier skiljer sig åt. Det är helt klart. Vi vill att det ska finnas en trygghetsförsäkring värd namnet som också gör att en enskild individ kan få jobba och komma tillbaka utifrån den tid det tar. Det är inte bara fråga om medicinsk rehabilitering. Det kan även vara fråga om arbetslivsinriktad rehabilitering eller helt enkelt livsrehabilitering. Det är intressant att höra Cecilia Widegren prata om den röda tråden i er politik. Är den inte blå, er tråd? Mångfald i Moderaternas värld är mer av samma sak bara det är någon annan utförare. Vad som sedan är innehållet är inte alltid det viktiga. Jag tycker att det är viktigt att visa skillnader i politiken, och det vill jag tacka Cecilia Widegren för. Hon gör det tydligt, fru ålderspresident, att Moderaterna och Miljöpartiet har skillnad i politiken. Det är också ett värde. Jag undrar om skattesänkningarna är viktigare än ett starkt trygghetssystem.

Fru ålderspresident! När Gunvor G Ericson och hennes allianspartner var ansvariga förtidspensionerade ni 140 människor om dagen direkt in i passivitet. Nu väljer vi att se den enskilde utifrån den enskildes möjligheter. Nu ska den enskilde äntligen i sin takt få återkomma till arbetsmarknaden. Men vi gör det också med möjligheter till rehabilitering. Man ska inte förtidspensioneras därför att man har varit sjukskriven i ett år. Att gå från passivitet till aktivitet är vad många enskilda människor har saknat. Nu väljer alliansregeringen att ge den hjälpande handen och att vara den rehabkedja som vi har talat så länge om i politiken men som inte har varit verkningsfull. Nu ger vi redskapen till dem som är experter och som sitter i vården och kan hjälpa den enskilde att också jobba med detta. Inte kan Gunvor G Ericson som tidigare vårdpolitiker vara emot den förbättringen - att gå från passivitet till aktivitet? Det skrämmer mig att Gunvor G Ericson som tidigare vårdpolitiker inte ser nyttan av mångfalden även inom välfärden. När Gunvor G Ericson och Miljöpartiet ska göra upp med Vänsterpartiet blir det ingen mångfald i välfärden. Då är det monopolisering som gäller. Då är det inte personalens initiativ som får råda i framtiden för att utveckla de vård-, välfärds- och omsorgstjänster vi behöver. Gunvor G Ericson har ett eget litet bekymmer. Det är att komma överens med Vänsterpartiet. Hur ska man få Vänsterpartiet att tycka att mångfald är underbart? För Miljöpartiet har väl inte ändrat uppfattning i den delen?

Fru ålderspresident! Det är intressant att höra detta mantra som de borgerliga politikerna så ofta upprepar om hur många som utförsäkrades under 90-talet och en bit in på 2000-talet. RUT, riksdagens utredningstjänst, har tittat på hur siffrorna såg ut 1991-1994. Då var det 137 personer om dagen som också gick i förtidspension. Siffrorna är inte så jätteolika. Det har alltså sett ut så under ganska lång tid, även förra gången ni regerade Sverige med en ände med förskräckelse. Det sägs här att det handlar om en arbetslinje. Men det gör det inte fullt ut. Det är inte en värdig arbetslinje som Miljöpartiet och de rödgröna ser det. Den som har ett halvtidsjobb ska i er värld bli tvungen att säga upp sig för att söka ett annat arbete trots att det finns förutsättningar att komma tillbaka om man får den rehabilitering man behöver. Den rutschkana ut ur sjukförsäkringen som inträffar vid årsskiftet innebär att många av de som utförsäkras inte är friska utan sedan kommer tillbaka till sjukförsäkringen. Försäkringskassan har pratat om att en tredjedel av dessa individer kommer att komma tillbaka. För de individerna innebär det helt krasst en karens på tre månader innan man kvalificerar sig in i försäkringen igen. Det tycker jag inte är värdigt. Till sist vill jag säga att mångfald i Miljöpartiets värld är en pluralism i vården. Innehållet i vården är det som är det intressanta.

Fru ålderspresident! Vi i alliansregeringen accepterar inte längre att människor som kan och vill bidra inte får den hjälp de behöver och förtjänar. Därför ser vi till att aktivera dem utifrån deras egen förmåga på bästa möjliga sätt. Det är därför vi gör om försäkringarna för att hjälpa de sjuka och svaga. Det är därför vi har en stark kärna i välfärden. Vi är inte nöjda med den verklighet som ni lämnade ifrån er till oss, och därför väljer vi nu att förbättra detta. Vi gör det ytterst därför att vi vill att samhället tillsammans ska hjälpa, stötta, supporta och utveckla utifrån den enskildes egen förmåga. Otroligt många av de människor som nu har fått kontakt med exempelvis Arbetsförmedlingen efter att under lång tid ha befunnit sig i passivitet och utanförskap hör av sig och är glada och nöjda för att vi hjälper dem. Det är synd att Gunvor G Ericson som vårdpolitiker inte ytterst kämpar för att hjälpa de svaga och sjuka.

Fru ålderspresident! Först vill jag säga att Folkpartiet liberalerna ställer sig bakom regeringens proposition och betänkandet, och vi avstyrker reservationerna. När jag blickar tillbaka på efterkrigstiden är det tre perioder som lyser fram då de borgerliga partierna - alliansen, som de heter i dag - har haft makten. Här finns en röd tråd, och jag säger "röd", för det finns inget monopol på den färgen. Den röda tråden handlar om att politiken baseras på att vi är individer i samhället. Vi är olika varandra, med olika behov, och lagstiftningen ska ta hänsyn till det och till vårt självbestämmande, vår integritet och vår trygghet. När hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen kom 1982 respektive 1981 var det revolutionerande att man, under borgerlig regering, skrev in i lagen att individerna hade rätt till självbestämmande när det gällde den vård och den omsorg som de skulle erbjudas. Det var inte någon annan som skulle tycka när det gällde hur man själv skulle ha det. Detta kom igen nästa period, 1991-1994. Då fick vi LSS och LASS, som revolutionerade vardagen för människor med funktionshinder. Man fick en helt annan möjlighet att påverka sin egen vardag och sin egen trygghet. Lagen sade att man var en del av samhället. Vi fick också husläkarreformen. Den blev det problem med, för vi hade ett vågmästarparti som ibland stödde regeringssidan och ibland oppositionen, och lagarna blev därefter. Nu är vi inne i den tredje perioden. Då ser man återigen att det kommer lagar och olika beslut som gagnar människor såtillvida att självbestämmandet står i centrum liksom integriteten och värdigheten. Vi har LOV som ett sådant exempel, och det har nämnts flera. På boendesidan är detta väldigt tydligt. Redan innan vi har tagit beslut här i kammaren har det börjat byggas trygghetsboenden i en utsträckning som jag inte kunde ana. Människor ville ha den valmöjligheten. Särskilda boenden har också kommit i gång, och nedgången har inte fortsatt, utan nu ökar antalet särskilda boenden för äldre människor med demens och med många sjukdomar samtidigt. Vi bygger naturligtvis vidare på detta. I dag kom Stärkt ställning för patienten - vårdgaranti, fast vårdkontrakt och förnyad medicinsk bedömning . Det är en proposition som vi har att behandla här och som återigen understryker detta: Människor är individer och är olika. Vi måste se till att deras olika behov tillgodoses. Catharina Bråkenhielm tog upp äldresidan. Den vill jag gärna kommentera närmare. Här har vi öppnat dörren för äldre människor som vill och kan fortsätta arbeta. Det betyder mycket för deras hälsa och välbefinnande. Bland det viktigaste som finns är att människor känner sig behövda. Detta tar vi hänsyn till också i sjukförsäkringen och trygghetssystemen. Vi ska visa att alla människor är viktiga, betyder något och ska känna sig behövda - inte som tidigare flyttas ut från samhällets liv. När det gäller äldre har Folkhälsoinstitutet inom ramen för ett EU-projekt tagit fram ett program för hälsosamt åldrande. Här finns faktiskt detta med klimat och hälsa med. Man lyfter särskilt fram vad värmeböljor kan medföra men också annat i form av ändrade infektionsmönster. Jag vill gärna påminna om att detta finns med i arbetet. Läkemedel och äldre är fortfarande ett problem. Här har Socialdepartementet, SKL och Socialstyrelsen haft en arbetsgrupp som har tagit fram en arbetsplan, och den arbetar man vidare med. Den finns inbegripen i överenskommelsen om läkemedelspengarna. Arbetet med läkemedelsgenomgångar och att ge förskrivare information är i högsta grad på g, och vi skönjer nu i statistiken en förändring till det bättre. Den är liten, men den syns, och den är viktig att följa. Det som saknas är en utbildning värd namnet för förskrivarna när det gäller geriatrik och läkemedelsbehandling av äldre. Men nu kommer en översyn av läkarutbildningen för att få den utformad utifrån samhällets behov av insatser. Här kommer alltså en rad saker. Apotekets höga siffror har också nämnts. Jag har stått på apotekets lönelista i 13 år. Det är jag stolt över. Jag ser också att genom den konkurrenssituation som nu kommer utvecklas detta bolag på ett sätt som det inte skulle ha gjort om vi hade fortsatt med monopolsituationen. Jag tror att det kan bli väldigt bra när detta nu landar. En sak som betyder mycket när det gäller äldrepolitiken är regeringens satsning på teknik och äldre, 22 miljoner om året. Det kommer att revolutionera många äldres vardag - äldre med funktionsnedsättningar - när de projekten är utvärderade. Här finns mycket lovande teknik som kan hjälpa äldre människor att leva ett mycket mer oberoende liv. (Applåder)

Fru ålderspresident! Efter mer än 20 år med förtroendeuppdrag inom landstingspolitiken har jag nu förmånen att få delta i riksdagens arbete i socialutskottet och i riksdagsarbetet här i kammaren för debatt och beslut i hälso- och sjukvårdsfrågor. Det känns mycket spännande och som en härlig utmaning. Med stor ödmjukhet vill jag gå in i detta uppdrag. Jag vill rikta ett tack till Kenneth Johansson för det välkomnande jag fick. Regeringens proposition och socialutskottets betänkande markerar det jag vill inleda mitt anförande med. Sverige har en hälso- och sjukvård som vi har anledning att vara stolta över. Grundprincipen om en behovsstyrd vård som solidariskt finansieras av alla har varit och är en framgångsrik modell. Den modellen har givit oss utrymme för en medicinsk utveckling som har varit till glädje för patienter med olika vårdbehov. Svensk hälso- och sjukvård har många kunniga och engagerade medarbetare. Det är just det som ger trygghet och en utvecklingskraft i vår sjukvård. Därför vill jag inledningsvis yrka bifall till förslaget i socialutskottets betänkande som nu framläggs. Fru ålderspresident! För mig har utgångspunkten alltid varit att sjukvården är till för patienten och inte tvärtom. Systemen måste vara underordnade de behov och uppgifter som ska lösas. Vården ska vara patientstyrd för att ge den enskilde och dennes anhöriga trygghet. Patientens behov och önskemål måste vara det som styr den sjukvårdsutveckling vi har. För att nå dit krävs det att vi ständigt söker nya lösningar som kan stärka patientens ställning inom svensk hälso- och sjukvård. Patientstyrd vård innebär att du som patient själv väljer den vårdcentral eller hälsocentral som du har störst förtroende för. Då spelar det ingen roll om vården drivs i privat regi eller av landstinget, för finansieringen är ändå solidarisk och gemensam. Patientstyrd vård är också att det ska gå snabbt att komma i kontakt med såväl primärvården som sjukhuskliniker. De vårdköer som vi tyvärr fortfarande kan notera på olika håll har olika anledningar. Det varierar mellan de landsting vi har runt om i landet. För mig är det inte acceptabelt med väntetider som ligger utanför vårdgarantin. Jag vet av erfarenhet från mitt hemlandsting i Kalmar län att det går att vända en utveckling där landstinget befinner sig på bottennivå med en bottenplacering. Det går att vända det till det som normalt kallas medaljplats. Det handlar om att gå från bottennotering till medaljplats när det gäller tillgänglighet till sjukvården, att åstadkomma korta vårdköer och att samtidigt ha en sjukvårdsekonomi i balans. Det finns exempel, och de exemplen ska vi använda. Det har vi som allianspolitiker varit med och banat vägen för. Det är därför vi med stolthet talar om utvecklingen av sjukvården där man klarar av helheten. Fru ålderspresident! En snabb tillbakablick ger entydiga besked om att under de tolv år som Socialdemokraterna regerade på Socialdepartementet kunde vi tyvärr inte se att det blev någon verklig förbättring när det gäller väntetider och vårdköer i Sverige generellt sett. Vändningen kom först med de framåtsyftande initiativ som alliansregeringen och vår socialminister Göran Hägglund redovisade i den så kallade kömiljarden. För patienterna i landet var det en mycket välkommen satsning. Till skillnad från tidigare regeringars försök fungerade kömiljarden som en morot. Den ger såväl landsting som enskilda sjukhus och kliniker den motivation som behövs för att man ska kunna infria det löfte som har givits till patienterna. Redan nu efter ett år kan vi se att kömiljarden har gett en mycket positiv effekt. Det är en klar förändring från det röda Sverige till det gröna och gula där man klarar vårdköerna. Det har vi sett som ett resultat av kömiljardsatsningen. Jag vill påstå att denna vinst är av stor betydelse för patienterna i Sverige just nu. Det är en förbättring som borde ha genomförts långt tidigare men som nu tack vare alliansregeringens initiativ har blivit verklighet. Fru ålderspresident! Patientstyrd hälso- och sjukvård handlar också om bemötande. Som patient ska man kunna förvänta sig att bli bemött som den person man själv är, inte som en i ett kollektiv av höftledspatienter eller multisjuka. Varje individ är unik, och alla har samma värde. Tid är en bristvara i vårt samhälle generellt. Tyvärr kan vi se att det ofta är så i sjukvården. Patienterna måste ges mer tid och möjlighet att berätta om alla sina symtom, om graden av smärta och om den oro de känner. Därför vill jag hävda att bemötandefrågorna inom vården tillhör ett prioriterat område när vi nu går in i utveckling och förstärker den svenska hälso- och sjukvården. Det gäller att utveckla en god vårdetik som bygger på människovärdes- och behovsprincipen. Fru ålderspresident! Vårdens resultat måste kontinuerligt följas upp. Resultaten måste jämföras och utvärderas och informationen göras tillgänglig för i första hand patienterna men också för verksamhetsföreträdare och beslutsfattare. Vi kan nu se att allt fler undersökningar ger tydliga besked om att öppna jämförelser är en av de största drivkrafterna just nu i utvecklingen av hälso- och sjukvården. Jämförelser bör utvecklas och användas metodiskt. Det är därför som vi välkomnar öppna jämförelser. Ny kunskap och informationsteknik måste nyttjas ännu bättre för att man ska kunna förbättra vården. Utvecklingen går snabbt. Väl fungerande informationsflöden, tror jag, säkerställer en trygg vårdkedja. Dessa kan samtidigt vara en del i en ökad patientsäkerhet. Fru ålderspresident! Det finns ytterligare ett område inom hälso- och sjukvården som jag kort vill beröra. Det är det förebyggande arbetet. Det handlar om att gå från vårdcentraler till hälsocentraler. Vissa landsting har gått före och visat vägen för detta synsätt när det gäller den grundläggande hälso- och sjukvården. Vidare gäller det att i det förebyggande arbetet ha ett fokus på skolhälsovården. Jag vill också i det förebyggande arbetet se en framtid där vi kan erbjuda patienten en egen hälsodagbok på nätet. Att stimulera den ideella sektorn och det preventiva tandhälsoarbetet har också stor betydelse för den folkhälsa som vi vill uppnå. Fru ålderspresident! Kortare vårdköer, ökad patientsäkerhet och bättre bemötande är tre områden som jag som kristdemokrat och företrädare för ett av allianspartierna vill se som viktiga områden när vi fortsätter att utveckla och forma en ännu bättre hälso- och sjukvård. Med de reflexionerna ber jag att än en gång få yrka bifall till förslaget i socialutskottets betänkande. (Applåder)

Fru ålderspresident! Anders Andersson står här i talarstolen och skryter om minskade köer i vården men glömmer att tala om att det är fler personer som står i vårdkö i dag än innan den här regeringen tillträdde. Visserligen har köerna minskat lite sedan förra året, men då var de rekordhöga precis efter sjuksköterskestrejken. Fortfarande är det sammanlagda antalet personer som väntar i kö många fler än innan den borgerliga regeringen tog över. Det är faktiskt stora skillnader nu mot tidigare, för nu har man infört dubbla köer. Vissa landsting har satt i system att föra över så många som möjligt från den ena kön till den andra i hopp om att detta ska ge miljoner i statsbidrag från regeringen. Är det verkligen så vi vill ha det, Anders Andersson - fler köer men ännu fler som köar?

Fru ålderspresident! Jag är ny i kammaren och ny i riksdagen, men jag är något överraskad över Catharina Bråkenhielms besked att köerna skulle öka. Den redovisning jag kan visa upp här - Catharina Bråkenhielm kan också få del av den - visar att vi det senaste året har gått från ett rött Sverige till ett grönt och gult Sverige. Fortfarande utmärker sig det socialdemokratiskt styrda Västernorrlands läns landsting. När det gäller antalet personer som befinner sig i kö kan vi konstatera att för ett år sedan var det, när det gällde att vänta på ett besök, 97 000 personer som stod och väntade längre tid än vad vårdgarantin möjliggjorde. I dag är det 35 000 personer. Är det en ökning? För mig är det en minskning med 64 procent, och jag hoppas att även Socialdemokraterna kan förstå att det är en glädje och något som patienter uppskattar. Det är detta som händer ute på varje sjukhus och på varje vårdcentral. Det är den förbättringen som har åstadkommit genom kömiljardsatsningen. Det är den som applåderas av den enskilda patienten. Vill du gå tillbaka till de köer som ni hade under tolv år av socialdemokratiskt styre? (Applåder)

Fru ålderspresident! Jag tror att vi har olika siffror. De siffror jag har och den vardag som finns ute visar att köerna ökar, och det är inte allmänheten nöjd med. Det här med ett rött och grönt Sverige låter ju jättebra tycker jag, speciellt när en kd-politiker säger det. Men det är faktiskt så att köerna är på tok för långa, och det är fler som köar i dag än när ni tog över regeringsmakten. Det landsting som har de kortaste köerna är Anders Anderssons eget Kalmar läns landsting, dock inte styrt av kd utan av socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister. Min partikamrat där, Anders Henriksson, som är landstingsstyrelsens ordförande i Kalmar krävde i veckan att systemet med de här dubbla köerna skulle bort. De dubbla köerna inbjuder till fusk och tricksande, och vi vill precis som Anders Henriksson att de ska avskaffas. Nu ställer jag frågan till Anders Andersson: Kommer ni att göra som i Kalmar och avskaffa systemet med dubbla köer?

Fru ålderspresident! Det känns nästan som man är hemma i landstingsfullmäktige. Jag tar mig faktiskt friheten i mitt första replikskifte att säga att är det någonting jag har jobbat med så är det att korta köerna. När man i augusti månad 2006 mätte Sverige var Kalmar län det absolut ledande. Det var tack vare fyra år av alliansstyre. Nu har vi snart fyra år av alliansstyre i landet, och då har vi fått en utveckling som ger en liknande situation som i Kalmar län. Allianspartierna i Kalmar län såg till att bana väg för något som Anders Henriksson har försökt förvalta. Fattas bara att Kalmar län som redan förra mandatperioden gått före när det gäller att korta köerna inte hade fortsatt den här mandatperioden! Då hade det varit dubbelt underkänt till den socialdemokratiska ledningen av sjukvården. Så illa vill jag inte ens benämna någon socialdemokrat. Vilka siffror Catharina har förstår inte jag, men det verkar inte vara så mycket utifrån verkligheten. Det är ju ändå på det sättet att i landsting efter landsting har man tack vare kömiljarden sett till att få ett nytt arbetssätt. Vi ser att patienter, den ena efter den andra, tusental efter tusental, får sitt besök och sin behandling inom vårdgarantin. Det lyckades ni inte med under tolv år. Under tre års tid och framför allt under det senaste arbetsåret har alliansregeringen i samverkan med sjukvårdshuvudmännen klarat av att nå den förändring som innebär att patientkvaliteten och kortare vårdköer blir något av ett signum för svensk sjukvård. (Applåder)

Fru ålderspresident! Man får säga att man beundrar socialutskottets uthållighet så här dags på dygnet. I denna Nobelkväll möttes jag av en trerättersmeny när jag steg in här, serverad av Catharina Bråkenhielm. Jag skulle vilja börja med att gå till rätta med en del av det som sades. Som förrätt hörde jag att vi raserade äldreomsorgen. Som huvudrätt raserade vi hela välfärden. Som dessert hade platserna i äldreomsorgen minskat. Jag måste ändå säga att ska vi föra en debatt så måste vi hålla oss något så när till sanningen. Då är faktum att de resurser till äldreomsorgen som har tillförts under den här mandatperioden av alliansregeringen aldrig har varit större. Det är det största resurstillskott som någon regering har gett öronmärkt till äldreomsorgen. Vi har nu gett 17 miljarder extra till kommunerna för att de ska klara att bibehålla välfärden. Välfärden ska inte vara ett dragspel utifrån konjunkturläge. Det är vår prioritering som alliansregering. Vi kan göra det därför att vi har haft en tydlig jobblinje som har genererat skatteintäkter till Sverige. Vi har lagt i ladorna under de goda åren för att kunna spendera nu när det är kärvare tider. Jag hoppas också att Catharina Bråkenhielm har läst att platserna på särskilt boende i äldreomsorgen nu ökar för första gången sedan år 2000. Det är glädjande nyheter. Det här är socialutskottets sista ordinarie budgetdebatt under mandatperioden. Jag tänkte därför ta tillfället i akt och blicka tillbaka en smula på de förslag och den inriktning som vi har arbetat efter den här mandatperioden. Jag kommer att hålla mig till det som ligger i min portfölj, det vill säga socialtjänstpolitik och folkhälsopolitik. Det finns de som påstår att det inte skiljer så mycket mellan blocken. Det kanske inte är alldeles synligt på ett års eller två års tid, men jag skulle vilja säga att i förlängningen skapar vår politik kontra oppositionens politik helt olika samhällen. Det finns en linje. Det finns en sammanhållen inriktning för alliansregeringens politik. Låt mig nämna något om den. Innan maktskiftet 2006, efter ett mycket långt socialdemokratiskt regeringsinnehav, såg vi hur socialtjänsten, vården och omsorgen stod och stampade. Det var kortsiktiga insatser utan tydliga mål som karakteriserade politiken. Jag vet inte vad det berodde på. Kanske var det rädsla, kanske var det försiktighet eller kanske var man rent av nöjd med sakernas tillstånd. Men faktum är att man lät uppenbara brister vara. Man tog inte sitt statliga systemansvar. De beslut som fattades saknade inte sällan evidens och nämnvärd effekt. Sådan var medicinen som stora delar av välfärden ordinerades. Fru ålderspresident! Allians för Sverige hade en frustration över sakernas tillstånd. Den yttrade sig i en uppdämd reformvilja. Vi ville inte fortsätta i Socialdemokraternas spår. Jag vill nämna fyra tydliga inriktningar för vårt arbete. Den första övergripande inriktningen är att vi har genomfört en rad åtgärder som stärker utvecklingen av kvaliteten. Vi har påbörjat ett arbete med att upprätta öppna jämförelser där landstings och kommuners prestationer verkligen mäts och jämförs på ett likartat sätt i hela landet. Vi vet att det skapar incitament för förbättringar av kvalitet och av effektivitet. Jag måste säga att jag är förvånad över att detta försummats under så många år av socialdemokratiskt regeringsinnehav. Visst är det så att vi får nya kunskaper som blottar brister och som medierna skriver om, men jag är stolt över att vi vågar söka kunskapen. För oss är det en självklarhet att fråga exempelvis de äldre själva vad de tycker om kvaliteten. Det gjorde ni aldrig. Vi sätter människan, brukaren, i centrum. Ni har skapat systemen som ni alltid känner att ni måste försvara. För oss är systemen underordnade. Vi behöver inte försvara dem. Därför är vi inte heller rädda för sanning. Därför vågar vi också tillsätta en ny tillsynsorganisation för socialtjänst och hälso- och sjukvård. Den börjar gälla om mindre än en månad. Syftet är att upptäcka systematiska kvalitetsbrister i vården och socialtjänsten. Det gagnar människorna, de sköra äldre, missbrukarna och barn som far illa. De är vårt fokus. Den andra inriktningen är att öppna upp för nytänkande, mångfald, valfrihet, att flytta makt från politiker till dem som behöver välfärdens tjänster. Vi har ett fritt-val-projekt för hjälpmedel till personer med funktionsnedsättning som vi hoppas kunna genomföra i hela landet nästa mandatperiod. Lagen om valfrihetssystem, LOV, gäller sedan årsskiftet. Många kommuner ligger nu i startgroparna för att inrätta valfrihetssystem inom socialtjänsten så att människor ska få större valfrihet. Det är en radikal omställning av synen på självbestämmande och valfrihet. Äldre måste få bestämma själva vem som ska utföra hemtjänsten, vem som ska hjälpa till med morgonduschen. De måste kunna välja något där de känner att de får ett gott bemötande, där de kan känna ett välbefinnande i omsorgen. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet sade nej till LOV. Ni vill inte att äldre ska få välja. Men monopol, byråkrati och obefintliga valmöjligheter utvecklar ingen verksamhet. Ändå har det varit den förhärskande inriktningen för vänsterpolitiken under decennier. Den tredje inriktningen handlar om att lägga särskilt fokus på grupper med stora behov. Välfärden har standardiserats i så hög grad att personer med de största behoven inte alltid får dem tillgodosedda. Vi vill stärka den enskilda människans rätt att få medagera i varje vård- och omsorgssituation och stärka värdigheten för dem som har det tuffast. Vi har stärkt rätten för barn som far illa i sin kontakt med socialtjänsten. Vi har sjösatt strategier för hemlöshet och för missbrukarvård, frågor som berör några av de allra mest utsatta i vårt samhälle. Den fjärde inriktningen är att ta till vara allt vad den ideella sektorn kan och vill bidra med, utan tvång men med tacksamhet. Vi tror inte att det goda samhället byggs när staten följer dig från vaggan till graven och ska vara garanten för trygghet. Vi vågar bejaka familjens betydelse för människors trygghet, därav satsningen på föräldrastöd. Vi välkomnar varje anhörigvårdares insatser, men vi vill ge dem uppbackning och stöd. Därav den nya anhöriglagstiftningen som Socialdemokraterna aldrig vågade genomföra. Fru ålderspresident! Vi står här med mindre än tio månader till nästa riksdagsval. Det är hög tid att börja diskutera vad som behöver göras de nästkommande fyra åren. Allians för Sverige har sin inriktning klar. Den ligger fast. Vi kommer att fortsätta utvecklingen mot större möjlighet för människor att bestämma själva också när de behöver samhällets vård och omsorg. Vi kommer att fortsätta arbetet med att utveckla kvaliteten i verksamheterna. Vi omhuldar inte systemen utan de människor som behöver stöd och omsorg. Vi vill initiera mer av effektiva förebyggande åtgärder inom socialtjänst, vård och omsorg och vi vill värna samarbetet med civilsamhället, för vi vet att det medverkar till ett samhälle med mjukare hörn. Vilka besked har oppositionen om den gemensamma politik ni vill föra? Jag är intresserad av svaren. (Applåder)

Fru ålderspresident! Statsrådet Maria Larsson nämnde inte personer med funktionsnedsättning. Jag passar på att ta upp en fråga som jag tycker är rätt intressant. Regeringen talar väldigt mycket om arbetslinjen. Vi har hört talas om den här i kväll också. När det gäller bidrag till arbetshjälpmedel och lönesubvention vet säkert Maria Larsson om att dessa inte utbetalas till personer som är äldre än 65 år. Personer med funktionsnedsättning kan inte fortsätta att arbeta om de är i behov av arbetshjälpmedel. Jag har frågat socialförsäkringsministern om den här problematiken, därför att personer som är 65 år och vill fortsätta arbeta känner sig diskriminerade om de behöver arbetshjälpmedel och inte har rätt till det. Jag fick ett svar från Cristina Husmark Pehrsson som lyder så här: "Regeringen arbetar aktivt med att främja arbetslinjen och avser därför att höja åldersgränsen för rätt till bidrag till arbetshjälpmedel till 67 år." Det är bra därför att det står så också i budgeten. Marie Nordén, Socialdemokraterna, har sedan ställt samma fråga till Sven Otto Littorin. Då säger Sven Otto Littorin att personer över 65 år enligt regeringens mening inte tillhör denna grupp, alltså de som behöver arbetshjälpmedel. "Med tanke på att den som fyllt 65 år har sin försörjning tryggad genom garantipension är en anvisning dock inte generellt sett motiverad", det vill säga av förlängt lönebidrag eller hjälpmedel. Vad är det som gäller?

Fru ålderspresident! Jag vill först säga till Elina Linna att det är svårt att uppfatta alla anföranden så här sent på kvällen, men jag nämnde faktiskt personer med funktionsnedsättning. Jag talade om fritt-val-reformen som ett exempel på politik och jag angav en hel del generella inriktningar där det handlar om att inkludera personer med funktionsnedsättning, självklart. När det gäller frågan om arbetshjälpmedel är det verkligen en fråga som regeringen har jobbat mycket med. Vi ser att det finns hinder på arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning. Vi vill undanröja de hindren och se till att människor kan komma in. Därför höjde vi bidraget för arbetshjälpmedel från 50 000 kronor till 100 000. Det är en rejäl höjning. Det ska inte vara något hinder. Vi höjde också ersättningen för arbetsbiträde. Min mening är att det är självklart att finns möjligheten och rätten att fortsätta till 67 år måste vi göra det möjligt också för personer med funktionsnedsättning. Det är någonting som vi naturligtvis tittar på nu i regeringsarbetet. Det måste finnas en generell bestämmelse som omfattar alla. Jag skulle vilja skicka en fråga tillbaka till Elina Linna. Jag har läst Elina Linnas reservation nr 14 där det står om LOV och där Elina Linna sammanfattar den så här: "Jag anser sammanfattningsvis att LOV bör avskaffas." Är detta ett villkor också för regeringsdeltagandet? Menar Elina Linna att LOV ska avskaffas om det nu skulle hända sig så olyckligt att det skulle bli en valseger för vänstersidan?

Fru ålderspresident! Först vill jag säga att jag inte ville kritisera statsrådet på något sätt för att hon inte nämnde personer med funktionsnedsättning. Jag kom inte ihåg det. Det var inte alls någon kritik. Regeringsdeltagandet kommer jag inte att förhandla här med statsrådet. Vi har arbetsgrupper som arbetar med vår gemensamma politik. Jag tror inte att statsrådet behöver vara orolig över att vi inte kommer fram till gemensamma lösningar. När det gäller den regering som sitter oroar det mig att det finns två ministrar som ger helt olika besked när det handlar om rätten till arbetshjälpmedel när man vill fortsätta arbeta efter 65 års ålder. Mig veterligen har inte regeringen pengar till arbetshjälpmedel för just den gruppen personer som är 65 år och vill fortsätta att arbeta till 67 års ålder, som andra kan göra. Det är ett hinder för personer med funktionsnedsättning som behöver arbetshjälpmedel. Jag tycker att det är mycket oroväckande att arbetsmarknadsministern anser att dessa personer har sin försörjning tryggad med garantipensionen. Gäller inte regeringens politik för personer med funktionsnedsättning Arbetsmarknadsdepartementet?

Fru ålderspresident! Jag hoppas att Elina Linna, som liksom jag värnar om möjligheten för personer med funktionsnedsättning att finnas på arbetsmarknaden, är glad över den dubblering av stödet till arbetshjälpmedel som den här regeringen har gjort. Vi har ökat stödet till arbetsbiträde. Jag hoppas att Elina Linna också är glad över att 24 procent av de nystartsjobb som fanns i förra månaden hade gått till personer med funktionsnedsättning. Det är ett alldeles enastående resultat. Jag är väldigt angelägen om att personer med funktionsnedsättning inte i större utsträckning än andra drabbas av långvarig arbetslöshet i krisens spår. Det har vi sett i tidigare lågkonjunkturer. Nu gör vi allt för att förhindra att det ska bli så denna gång. Jag har till exempel tillsammans med Sven Otto Littorin träffat arbetsmarknadens parter för att diskutera hur vi kan komma framåt med en gemensam vision, en gemensam skrivning om hur vi ska arbeta för att sänka trösklarna in till arbetsmarknaden. Det här är viktiga steg att ta. Den fråga som Elina Linna ställer har jag redan svarat på. Jag har gett min syn på saken. Det här är en fråga som vi naturligtvis arbetar vidare med. Jag kan konstatera att Elina Linna är mycket tydlig angående LOV i sin reservation: Jag vill sammanfattningsvis att LOV avskaffas. Är det så att Elina Linna inte står bakom det, eftersom Elina Linna inte kan ge ett besked? Jag tror att det är väldigt intressant för väljarna.

Fru ålderspresident! När man lyssnar till Maria Larsson här undrar man om vi lever i samma land. Hon talar om att man ska stärka tryggheten för människor. Det är inte precis det vi sett i de här dagarna i riksdagen - de beslut som är tagna är en bedrövelse. Det är inte precis en förbättring av välfärden, vården och omsorgen som står på dagordningen i landets kommuner och landsting heller. I de flesta landsting och kommuner håller man på att genomföra stora nedskärningar, stora besparingar och massor av uppsägningar av personal. Det är verkligen en svältkur som regeringen har gett våra kommuner och landsting. Det är ett resultat av en otroligt misslyckad politik. Även i borgerligt styrda kommuner tvingas man höja skatten, för man ser att det inte går att genomföra en borgerlig politik när man kommer ned på människors levnadsnivå. Maria Larsson uttrycker sig så här: Om det händer sig så olyckligt att ni kommer att ta över makten vid nästa val. Det är en ganska olycklig formulering. Vi har val där människor väljer. Vi skulle kunna vända och kontra: Om det händer sig så olyckligt att den borgerliga regeringen sitter kvar, kommer man fortfarande inte att vilja satsa på personalen? Ska vi ha outbildad personal bland våra äldre och omsorgstagare? Det är så man har gjort nu. De är inte viktiga. De pengar som vi ville satsa på Kompetensstegen har man i stället delat ut till människor på Djursholm, Lidingö och liknande platser. Är det så det blir i framtiden?

Fru ålderspresident! Jag vet inte om det har gått Catharina Bråkenhielm förbi att vi har haft en finanskris inte bara i Sverige utan i världen. Det gör att vi får vara återhållsamma både i den nationella statsbudgeten och i kommuner och landsting. Men det fina är att Sverige är ett av två länder i Europa som i lågkonjunktur kan ha en expansiv budget. Att vi har sparat under två goda år och lagt i ladorna gör att vi nu är ett av två länder i EU-kretsen som kunnat lägga fram en expansiv budget. Det gör att vi kan ge kommuner och landsting ett extra tillskott, mer än de själva sade att de behövde, 17 miljarder mer än vad man sade att man behövde. Sedan varierar det från kommun till kommun. Men välfärden är viktig för oss. Värnandet av välfärden ska inte vara en regulator i en lågkonjunktur. När vi har genomgått den mest djupa lågkonjunktur som vi haft de senaste 60-70 åren är det klart att det får konsekvenser. Det är naturligtvis inte regeringen som har skapat den krisen, det hoppas jag att vi kan vara överens om. Låt mig säga angående personalen att satsningen på Kompetensstegen lät vi fortsätta därför att vi tycker att personalsatsningar är viktiga. Tyvärr visar den utredning som vi fått att den inte har haft någon större betydelse. Man kan inte mäta om den har haft någon positiv effekt för de äldre i äldreomsorgen. Vi tror att det behövs mer omfattande grepp än vad Kompetensstegen, som ju är en fortbildning, har kunnat ge. Därför har jag beställt en utredning för att titta på hur vi kan få en baskunskap, en grundläggande kunskap för all personal som arbetar inom äldreomsorgen. Den utredningen håller vi på att remissbehandla och arbeta med i Regeringskansliet. Sedan ska vi återkomma. Personalen är förutsättningen för en god kvalitet i äldreomsorgen. De gör fantastiska insatser. De har ett hjärta av guld. Min moster Elsa brukade tala om dem som sina flickor, för de var hennes följeslagare i sorg och glädje i vardagen. Det är vad personalen i äldreomsorgen kan åstadkomma. Därför är de värda att få en bra kompetensutveckling för att utvecklas i arbetet.

Fru ålderspresident! Det låter fantastiskt. Det låter så gulligt om Elsa att man nästan är tillbaka i Emil i Lönneberga. Men till syvende och sist har man dragit tillbaka pengarna. Det finns ingen kompetensutveckling för personalen. De lever i ett vakuum just nu, och vi har fler och fler outbildade i personalen. Det har inte gått mig förbi att vi har en finanskris i världen. Det är bara det att Sverige har hanterat den betydligt sämre än vad man gjort i övriga jämförbara länder i världen. Därför har vi nu en arbetslöshet som är jättestor, mycket högre än EU-genomsnittet, och vi har en stor ungdomsarbetslöshet. I stället för att satsa de pengar som vi verkligen behöver i landet väljer man att sänka skatten, låna pengar till det, samtidigt som de sjuka och de sköra får betala priset. Är det detta som är att stärka värdigheten? Maria Larsson tar upp LOV gång efter gång. Det är inte så att vi inte tycker om att man ska kunna få välja vad man vill ha i sin vardag. Vi tycker bara inte om lagen om valfrihet såsom den borgerliga regeringen har utformat den. Det är en stor skillnad. Människor som är äldre ska få välja i sin vardag. Det tycker vi är bra. Däremot tycker vi inte om LOV såsom den borgerliga regeringen har formulerat den. Det måste vara ett solklart svar som inte går att missuppfatta.

Fru ålderspresident! Catharina Bråkenhielm påstår att Sverige skulle ha hanterat krisen sämre än andra. Det är bara att gå till alla de ekonomer, nationella och internationella, som säger att Sverige har hanterat krisen på ett mycket bra sätt. Jag läste i en internationell rapport att det är svårt att förstå hur Sverige skulle ha kunnat agera på ett bättre sätt under den finansiella kris som vi har genomlevt. Det är ett mycket högt betyg. Jag vet inte vad Catharina Bråkenhielm har för källor, men de måste finnas någon annanstans. Det är något som vi andra inte har sett. Det handlar om att hålla sig lite till sanningen, Catharina Bråkenhielm. Vi har inte dragit tillbaka några pengar från Kompetensstegen. Vi lät satsningen fortsätta precis som planerat tills det var slut, för det hade ett slut. Sedan lägger ni till mer pengar, men vi har utvärderat den och tittat på resultatet. Vi har sett att den förde mycket gott med sig, men den gav inga stora förändringar vad gäller de äldre. Då tyckte vi att det är angeläget att titta på baskunskaperna. Därför tror vi att det behövs större grepp när det gäller vidareutbildning och kompetensutveckling för personalen, och där tänker vi återkomma. Det är som vanligt: När alliansen lägger fram förslag som stärker människors rätt, och det är det vi har gjort med LOV, får vi släpa Socialdemokraterna efter oss. De säger: Jodå, vi vill ha valfrihet, men vi vill inte ha det här. När jag läser vad ni vill är det väldigt svårt att förstå varför ni sade nej till LOV. Det hänger inte ihop. Min fråga är naturligtvis om LOV ska avskaffas om Socialdemokraterna kommer till makten. Jag får inte svar på frågan i dag, men den återstår för Catharina Bråkenhielm att svara på.

Fru ålderspresident! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. Att resa obehindrat, besöka restauranger, biografer, butiker, att kunna komma in i vallokaler när man ska rösta, att ta del av partiernas webbsidor, att ta del av information som berör oss medborgare, att som synskadad känna trygghet, att kunna lägga ett brev i postens brevlådor - det kan vi tycka vara självklarheter, men så är det inte. I den nationella handlingsplan som riksdagen beslutade om år 2000 är just tillgänglighet och delaktighet de övergripande målen. Till min och mångas glädje har alliansregeringen under denna mandatperiod arbetat mycket intensivt med dessa mål. Det fanns i högsta grad all anledning att göra det eftersom inte så mycket hade hänt i frågan när alliansregeringen tillträdde 2006. Fru ålderspresident! Handisam har fått uppdraget att genomföra öppna jämförelser av tillgänglighet, att ta fram indikatorer för att göra öppna jämförelser i kommunerna och för att utreda behovet av lokala tillgänglighetsdatabaser. Det känns oerhört bra, även om det kommer att återstå en hel del kring tillgänglighetsarbetet vid utgången av 2010. Fru ålderspresident! I en nyligen presenterad rapport från länsstyrelserna framkommer det att av de 190 kommuner som svarade på enkäten har bara 17 kommuner undanröjt samtliga enkelt avhjälpta hinder vid utgången av 2010. 114 kommuner har vid den tidpunkten bara kommit halvvägs. Alliansregeringen kommer att lämna en skrivelse till riksdagen när det gäller en sista uppföljning av den nationella handlingsplanen. Det kommer att bli mycket intressant eftersom vi då kommer att få ta del av den utvärdering som Statskontoret har fått i uppdrag att göra, nämligen att utvärdera och följa upp det samlade arbetet just med den nationella handlingsplanen för handikappolitiken. Fru ålderspresident! En annan högprioriterad fråga är om bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning ska ses som diskriminering. Utredaren kommer att lämna sin rapport senast i slutet av denna månad, så det känns väldigt bra att vi får lite fart på den frågan. Ett annat initiativ från regeringen är attityduppdraget, som också känns helt rätt. Attityder och värderingar och bristen på kunskap utgör stora hinder för personer med funktionsnedsättning och deras möjligheter till full delaktighet. Vi får inte heller glömma den satsning som görs kring arbete och sysselsättning för personer med psykisk funktionsnedsättning. Fru ålderspresident! För ett drygt år sedan sade en enhällig riksdag ja till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. För att uppfylla konventionens åtaganden och krav kvarstår en hel del arbete. LSS-kommitténs betänkande bereds nu av regeringen. Vi kan inte nog understryka vikten av denna rättighetslagstiftning. Jag och Folkpartiet följer nogsamt detta. FN-konventionen ska även beaktas i LSS. Tyvärr har vi nog alla tagit del av beslut från myndigheters sida som gått stick i stäv mot denna konvention, och därför är det glädjande att utskottet i sitt ställningstagande konstaterar att regeringen även bereder frågan om hur genomförandet och övervakningen av konventionen ska organiseras för att garantera personer med funktionsnedsättning deras mänskliga rättigheter. Fru ålderspresident! Det betyder för mig och Folkpartiet att rätten till arbete, att bilda familj och att i övrigt leva jämlikt även ska beaktas i bland annat den pågående beredningen av LSS. Folkpartiet liberalerna vill se en kraftfull politik som har fokus på personer med funktionsnedsättning och deras rättigheter, men vi vill också ha en politik som ändrar attityder. (Applåder)

Fru ålderspresident! Det var en solig och fin sommardag. En flod ringlade sig fram genom det vackra landskapet. Plötsligt ropar någon på hjälp. En man har hamnat i floden och driver hjälplöst nedströms. Lyckligtvis uppfattas ropet på hjälp av en person i närheten som kommer till undsättning. När han upptäcker att ännu en man kommer drivande i floden ropar han till sig en medhjälpare, och de lyckas få upp även den mannen på torra land. När sedan en tredje hjälplös man dyker upp i strömmen går medhjälparen plötsligt mot land och får då frågan: Vad sysslar du med? Sviker du dessa människor? Nej, svarar mannen, det där klarar du så bra själv. Jag ska bara gå uppströms för att se varför de faller i. Fru ålderspresident! Folkhälsoarbete måste vara att jobba just uppströms, att förebygga att människor så långt som möjligt kan bibehålla sin hälsa och slippa sjukdom och ohälsa. Betänkandet markerar på ett tydligt sätt att en solidariskt finansierad hälso- och sjukvård av god kvalitet måste arbeta med både reparation och prevention. Jag vill därmed yrka bifall till förslaget i socialutskottets betänkande. Vår folkhälsominister Maria Larsson har klart och tydligt satt fokus på det förebyggande folkhälsoarbetet, och det har varit framgångsrikt. Många av oss kanske sätter likhetstecken mellan god hälsa och en frisk kropp. Men god hälsa är framför allt en personlig upplevelse av helhet som kan finnas oavsett ålder, funktionshinder och livssituation. Kunskapen om kost, motion och att leva sunt finns i dag hos de allra flesta. Människor är i dag mer engagerade än någonsin i sin egen hälsa. Samtidigt är det ingen hemlighet att hälsan är ojämlikt fördelad. Hos vissa grupper ökar stress, psykisk påfrestning, rökning, alkoholriskbruk, övervikt och andra hälsoproblem. Beräkningar visar att minst en tredjedel av hjärt-kärlsjukdomarna och vart tredje fall av de tolv största cancersjukdomarna skulle kunna förebyggas med förändrade levnadsvanor. Det är inte alltid lätt att leva sunt, och därför behövs det stöd för att förebygga sjukdomar, främst de så kallade livsstils- eller välfärdssjukdomarna. Fru ålderspresident! Det går inte att debattera folkhälsa utan att beröra alkoholen, som är vårt samhälles i särklass största sociala och medicinska problem. Hela 80 procent av allt våld i vårt land är relaterat till alkoholen. I dag är det bara två veckor kvar till julhelgen. För de allra flesta av oss är det en högtid som vi förknippar med glädje och gemenskap. Men för en del är julhelgen något som man bävar inför. Många känner ensamhet, och många barn känner oro och obehag inför en julhelg där alkoholen står i centrum. Folkhälsoinstitutet har räknat ut att 20 procent eller 385 000 barn i vårt land lever i så kallade riskbrukshem. För min egen valkrets, Örebro län, rör det sig om närmare 12 000 barn som växer upp med föräldrar som konsumerar alkohol i en omfattning som utgör en uppenbar hälsorisk. Tänk att det är närmare 400 000 barn i vårt välfärdssamhälle som riskerar att få sina juldrömmar kraschade på grund av vuxnas alkoholkonsumtion. Medan alkoholindustrin firar stora ekonomiska framgångar får Bris, inte minst nu under julhelgen, ta emot allt fler samtal från barn som är oroliga för att deras föräldrar dricker. Undersökningar visar att upp till 90 procent av befolkningen vill diskutera sina levnadsvanor med vårdpersonalen. Trots det är det bara 30 procent av dem som sökt vård det senaste året som uppger att detta har skett. Att jobba uppströms, fru ålderspresident, innebär att ge människor redskap att kunna förebygga sjukdomar och leva ett gott liv. (Applåder)

Fru ålderspresident! Kvällen är sen, och vi ska alla bli klara före klockan elva. Min partikamrat Elina Linna har pratat om många frågor som ligger inom socialutskottets område. Jag tänker prata en del om vad Vänsterpartiet vill när det gäller äldreomsorgen. Jag ska försöka göra det så kort som möjligt. När man blir äldre är det oerhört viktigt att man fortsätter att ha inflytande och makt över sitt eget liv. När det inte fungerar bra utan hjälp och stöd är det viktigt att man känner den tryggheten att man kan få det. Om det inte fungerar bra hemma måste man veta att man kan få en plats på ett äldreboende. Valfrihet är en mycket mer komplicerad fråga än att man ska prata om privatisering och marknadsanpassning och om att välja mellan olika utförare. Det är inte det vi i Vänsterpartiet menar med verklig valfrihet. Det är alltför sällan som man kopplar det till resurser. Det handlar om att hemtjänsten har tillräckligt med resurser så att man har tid att sitta ned och prata när någon behöver det, att sitta med vid måltider, att ta promenader, att ha sociala aktiviteter, att inte behöva stressa och att ta in vikarier. Om detta inte fungerar är det väldigt svårt att få den hjälp man vill ha och kunna påverka den hjälp som man får från hemtjänsten. Det är naturligtvis likadant på ett äldreboende. Finns det för få äldreboendeplatser blir valfriheten inte speciellt stor. Då får man ta första bästa plats efter att ha väntat alldeles för länge i stället för att kunna välja det äldreboende man vill bo på i kommunen. Finns det för lite personal på äldreboendet finns det inte heller utrymme till egen tid och till att se till varje individ, som man borde kunna göra. Man måste naturligtvis vara med vid biståndsbedömningen. Att kunna påverka vad jag får hjälp med, hur det utförs och av vilken person tycker vi är viktigt. Det bör skrivas in i socialtjänstlagen. Hur arbetet organiseras påverkar också. Om man har kontinuitet och har lagt upp ett bra kontaktmannaskap så att man får samma personal som känner en och vet vad man vill ha, som man känner sig trygg med, som man kan förklara för vad det är man vill ha påverkar man mycket mer. Det handlar också om bemötandet och kompetensen. Det är viktigt att kunna få äldreomsorg på det egna modersmålet. Hur kan det bli en bra kvalitet i äldreomsorgen om man inte kan göra sig förstådd och inte kan förstå den som ska hjälpa en med väldigt personliga saker? Det blir det naturligtvis inte. Det blir inte tillräckligt bra kvalitet. Det är samma sak om man har en annan sexuell läggning och känner att man inte blir bemött som den människa man är, inte blir synliggjord. Då blir det inte heller något bra kvalitet i äldreomsorgen för den personen. Jag tycker att det på många sätt var en bra hearing vi hade. Det var roligt att höra exemplet från Piteå. Det var speciellt roligt eftersom jag hade varit där själv på besök och träffat några av de undersköterskor som jobbade på äldreboendet Öjebyn. De var väldigt spända inför hur det skulle gå på kvalitetsmässan och om de skulle få Götapriset, och de vann faktiskt det. Det är ett av de finare priser man kan få. De var väldigt engagerade. De berättade hur de hade funderat och diskuterat vad man kunde göra med sina guldkantspengar, som det kallas där. De såg det som en resurs att ha en simhall tvärs över vägen. De diskuterade med de äldre, köpte badbyxor, baddräkter och simdynor. De var över och badade. De som inte ville bada följde med och tyckte att det var en rolig utflykt, de satt och fikade, de har cykelturer och grillfester ute på gården. De har gjort allt möjligt som gör att det finns meningsfulla aktiviteter att se fram emot och roliga saker att diskutera efteråt. Det här har man gjort på ett kommunalt äldreboende. Det finns alltså entreprenörskap och engagemang också när man är kommunalt anställd. Det är lite roligt att kunna säga att Piteå inte heller tänker införa lagen om valfrihet. De har en väldigt genomtänkt äldreomsorg. När jag var där såg jag också att man stärker sin personal. Man åker och tittar på saker på andra ställen i landet. Man tar till sig vad andra gör. Man utvecklar det i Piteå. Man låter den egna personalen växa. Det var många undersköterskor som hade utvecklats och tagit på sig mycket ansvarsfulla arbetsuppgifter. Samtidigt som man ser sådana saker som i Piteå, som också har bekymmer med ekonomin, ser man på allt fler ställen kommuner som måste spara. Det är neddragningar. Personalen berättar att det är tuffare för de äldre att få komma på äldreboenden. Biståndsbedömningarna är hårdare. Man tar inte in vikarier. Arbetstiderna blir sämre. Det här bryter ofta en positiv utveckling. Man tappar geisten när det blir på det här sättet. Den viktigaste frågan för Vänsterpartiet handlar egentligen om mer pengar till kommunerna. Regeringens satsning räcker inte. Det är tillfälliga pengar. Jag kan inte låta bli att påpeka att man tog över ett stort överskott när man vann förra valet. Man har inte sparat in de pengar man har använt på de två åren innan krisen kom. Jag vill också tala om att det finns tre områden som vi i Vänsterpartiet har velat lyfta fram alldeles extra och som vi vill lägga 140 miljoner på om året framöver. Det handlar för det första om att kunna få äldreomsorg på sitt eget språk. Det handlar för det andra om multisjuka äldre. Där finns det ett stort behov av att samla hälso- och sjukvården och äldreomsorgen runt den äldre. Det handlar om en helhetssyn, kontinuitet och samverkan över professions- och organisationsgränserna. För det tredje handlar det om psykisk ohälsa. Vi vet att många äldre har psykiska problem, och de har blivit väldigt försummade. Det behövs kompetens och ett samarbete. Till sist vill jag säga att vi föreslår en kompetenssatsning, ett äldreomsorgslyft, en investering i personalen. Det gör vi därför att Kompetensstegen är över, som sades förut. Det finns många som saknar utbildning, och det finns också ett stort behov av kvalificerad utbildning när man har jobbat ett tag och har en grundutbildning. Det vet vi alla. Vad vore bättre än att sätta i gång det här nu när vi har människor som behöver grundutbildning och ett stort behov av fortbildning? Nu har vi människor som vill jobba inom äldreomsorgen och utbildar sig men har svårt att få jobb på grund av de neddragningar som sker runt i kommunerna. Därför vill vi satsa 400 miljoner om året i tio år. Vi vill också återuppliva utbildningsvikariaten, som var bland det första som alliansregeringen avskaffade. I stället för nedskärningar och mindre personal i äldreomsorgen vill vi satsa på en stabil satsning till kommunerna med pengar för kompetensutveckling för personalen. I stället för privatisering och marknadsanpassning satsar vi i Vänsterpartiet på inflytande i vardagen för äldre kvinnor och män som behöver hemtjänst eller behöver bo på äldreboenden. I stället för konkurrens och uppsplittring satsar vi på en helhetssyn och det samarbete som såväl behövs kring äldre människor. (Applåder)

Fru ålderspresident! I denna stund pågår festernas fest på andra sidan Riddarfjärden. Goda viner och annan dryck inmundigas med behag. För många män är det dock inte allom givet att ohejdat låta dessa drycker likt en ström flöda nedför strupen. Jag påstår att en och annan frackklädd gentleman tänker sig för och inte låter sig förföras av en ljuvlig bouquet. Det kan vara genant att i detta folkhav i Blå hallen avbryta banketten för att uppsöka ett ställe visst för att lätta på trycket. Det är nämligen så, fru ålderspresident, att prostatan med tiden har en tendens att öka i storlek och på så sätt ställa till miktionsproblem för den som är bärare av denna blåshalskörtel. En vän av ordning ställer sig självfallet frågan om detta fenomen på något sätt går att undvika, för att inte säga förhindra. Alla vet vad prostatagubben har för besvär, men frågan är varför han över huvud taget ska behöva bli en prostatagubbe. Miktionsproblem är inte något som kommer plötsligt som en blixt från klar himmel, utan det smyger sig på den presumtive gubben sakta men säkert. Finns det då inget observandum på denna väg? Jo, fru ålderspresident, det finns det. Genom ett enkelt blodprov kan man få en uppfattning om prostatans storlek. Man mäter nämligen halten av PSA, prostataspecifikt antigen, i blodet. Ju högre värdet är desto större är prostatan. Vad jag hittills beskrivit kan vara effekten av en snäll, benign, förstoring av prostatan. Denna förstoring av körteln är snäll, alltså inte farlig, inte malign, men ack så förarglig i sammanhang där det krävs ett långt stillasittande med allehanda frestelser eller ett flanerande i staden som hela tiden måste planeras efter toalettillgång. Genom att mäta PSA och kombinera detta med en somatisk undersökning och låta patienten göra en tidsmiktionslista kan man erbjuda en farmakologisk behandling till att börja med. Hur lyckat detta blir avgörs självfallet av kliniken efter några månader och den förmodade reduktionen av PSA-värdet. Eventuellt kan det bli fråga om operation. Om man tar ett PSA-prov omkring 50 års ålder - amerikanska urologsällskapet förordar att man ska börja vid 40 års ålder - får man ett så kallat baseline-värde att förhålla sig till framöver. Inom den medicinska vetenskapen är det viktigt att se förändringar över tid för att kunna sätta dessa i relation till den kliniska bilden som patienten uppvisar här och nu. Nu är det tyvärr så att alla män inte får denna möjlighet då doktorerna har olika uppfattning om provtagningars betydelse. En studie visar si och en annan visar så. Patienten hamnar med andra ord i doktorns garn på gott och på ont. En sann demokrat måste då tycka att det väl ändå är patientens prostata det handlar om och inte doktorns. Han borde ha något att säga till om. Samhället borde naturligtvis kunna ge alla män valmöjlighet att undersöka sin prostata. Det var så mammografin kom till i Socialstyrelsens regi 1986 då Sverige som första land i världen införde den. Mammografi är alltså en screening för bröstcancer. Observera att kallelsen till mammografi är en inbjudan som alla kvinnor får mellan 40 och 79 år. Det är alltså inget tvång utan det är ett erbjudande om att undersöka brösten. Varje kvinna kan med kallelsen i sin hand bege sig till en bröstmottagning, nota bene utan att först konsultera läkare för att få en remiss, eller så kan hon helt enkelt låta bli. I en demokrati kallar man detta för valfrihet. I det mest jämställda landet i världen har inte männen denna möjlighet därför att de helt sonika inte får någon inbjudan till att undersöka sin prostata. Om det vore för att prostatan endast kunde drabbas av snälla förstoringar, som jag tidigare har beskrivit, kunde jag förstå beslutet. Men, fru ålderspresident, även prostatan kan drabbas av cancer. Det är nämligen de facto så att ca 10 000 män varje år insjuknar i prostatacancer och ungefär drygt en fjärdedel av dem dör i sin sjukdom. Det är ungefär samma siffror som för kvinnorna. 9 000 insjuknar och en tredjedel dör i sin sjukdom. Varför får kvinnorna denna möjlighet till undersökning utan att först besöka en läkare och inte männen? Liksom mammografins vara eller inte vara understundom blossar upp diskuteras PSA-värdets sensivitet, alltså möjligheten att skilja snäll prostataförstoring från elak. Vi lever ständigt i den medicinska vetenskapen med olika resultat och tolkningar av studier. Som jag tidigare sade kan en studie tala för en screening medan en annan talar emot. Det är så, fru ålderspresident, att det pågår flera studier som inom cirka två år kommer att visa, likt den nyligen gjorda stora europeiska studien, att mätning av PSA minskar dödligheten med drygt 20 procent. Under tiden, fru ålderspresident, innan riksdagen kommer till ett beslut, dör ca 2 500 män varje år i prostatacancer. Riksdagen måste kunna ta ett beslut och uppmana Socialstyrelsen att å det snaraste införa pappografi. I betänkandet står det att Socialstyrelsen under 2009 kommer att inleda arbetet med att göra vissa uppdateringar av de nationella riktlinjerna för prostatacancer. Men hur lång tid kommer det att ta? Tar det ett, fem eller tio år? Tar det fem år hinner ytterligare 12 500 män dö i sjukdomen. Jag tror inte att någon av dessa män som faller offer för sjukdomen, och speciellt deras anhöriga, ifrågasätter PSA-värdets tillförlitlighet. Den som drabbas hade säkert önskat att halten PSA hade mätts på ett tidigare stadium för att sedan kunna differentiera genom en biopsi, ett vävnadsprov, mellan snäll och elak förstoring. Fru ålderpresident! Det är inte roligt att upplysa en till synes frisk patient som söker för underlivsbesvär att han har en långt framskriden prostatacancer - en man som aldrig har fått ett erbjudande om att undersöka risken för en av våra vanligaste cancersjukdomar. Fru ålderspresident! Låt mig beskriva ett patientfall. En 51-årig man kommer på årskontroll och tillfrågas om han vill kontrollera PSA. Han svarar ja. Värdet visar sig vara för högt och urolog utreder vidare. Jag påstår att han nu tio år senare inte hade levt utan dött i sin cancer. Observera att han inte hade några symtom på prostataförstoring. Ödet låg alltså i läkarens händer som frågade om patienten var intresserad av att veta PSA-värdet. Jag frågar mig nu: Varför ska det vara så? Borde inte avgörandet ligga hos den enskilde som får en möjlighet att själv ta ställning genom ett hemskickat brev för screening av PSA precis som alla kvinnor får göra i fråga om mammografi? Varför ska männen vara utlämnade till olika företrädare i sjukvården beträffande en av de vanligaste cancerformerna? Okej, PSA är inte ett hundraprocentigt mått på prostatacancer, men i nuläget har vi inget bättre. Det forskas för att få fram andra mer känsliga biomarkörer, men under tiden får vi väl ändå använda oss av det som finns tillgängligt! Fru ålderspresident! 2 500 män dör varje år i prostatacancer. En annan invändning mot PSA-screening är att man kan få ett falskt positivt svar och på så sätt behandla någon i onödan med risk för komplikationer i form av inkontinens, minskad libido eller erektionsförmåga. Här vill jag dock, fru ålderspresident, framhålla arbetet som görs av Peter Wiklund som är professor i urologi på KS. Han har varit med om att ta fram robotkirurgin för prostataoperationer. Det är en banbrytande behandling som minskat till exempel inkontinensbesvären med 50 procent. Det finns med andra ord stora förhoppningar om att komplikationerna vid robotkirurgi framöver ytterligare kommer att reduceras och kanske rent av elimineras. Fru ålderspresident! Innebär då denna undersökning och det falskt positiva svaret att det var en onödig undersökning? Själv skulle jag, om jag råkade ut för att få ett falskt positivt svar på mitt PSA-värde, vara väldigt tacksam för att det inte var cancer och att jag nu får möjlighet att uppleva den sista tredjedelen av mitt liv och, fru ålderspresident, ställa till med en sjudundrande 90-årsfest! Jag tror att vi är många som föredrar att få uppleva våra barnbarns uppväxt och konstatera att kärleken och den sexuella tillfredsställelsen inte nödvändigtvis måste vara fysisk. Det finns faktiskt andra värden, och om jag trots allt vill ha lite krydda i tillvaron får jag väl dra mig till minnes alla de ljuvliga stunder som varit, eller hur, manliga kolleger? Har jag min partner kvar i livet - förhoppningsvis - får vi väl syssla med verbalsex som substitut till den av komplikationer genomgångna behandlingen av en förmodad prostatacancer, om nu inte Peter Wiklund har opererat någon av oss! Fru ålderspresident! Det vore hälsosamt om vi i denna kammare för en gångs skull lämnar partipolitiken åt sidan och fattar ett beslut, trots att beslutet redan är fattat i utskottet, om en rättighet för män att själva få bestämma om de vill kontrollera sin prostata i syfte att utesluta en av de vanligaste cancerformerna. Jag är övertygad om att de flesta skulle klara av detta. De som inte gör det skulle i varje fall få lite råg i ryggen och med erbjudandet i handen ta upp det med sin läkare. Om kvinnorna i 20 års tid har klarat av att ta beslut om sina bröst måste väl ändå männen klara av att ta beslut om sin prostata! Om vi inte gör det är jag övertygad om att kvinnorna, eller partnern, kommer att ta initiativ i besluten när kallelsen dimper ned i brevlådan. Liksom vi månar om våra kvinnors bröst månar kvinnorna om våra prostator, eller hur, kära kolleger? Avslutningsvis, fru ålderspresident, låtom oss göra detta till ett historiskt beslut när vi så småningom går till votering! Det är ett viktigt inlägg i jämställdhetsdebatten och ett kvitto på respekt för den enskilde mannen. Låt oss sätta honom i centrum, precis som Maria Larsson nyss sade! I december 2009 blev mannen betrodd och bemyndigad att ta beslut om sin prostata i och med införandet av pappografi. Fru ålderspresident! Jag yrkar bifall till min motion So542.