Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd

Herr talman! År 2007 går nu mot sitt slut och vi kan summera ett och ett halvt år med moderat biståndspolitik. Det är just så det ser ut, att det är Moderaterna som styr biståndspolitiken. I den mån de andra partierna i alliansen har något att säga till om handlar det ofta om att hålla emot eller att undvika att bli frånsprungna i utvecklingen genom en snabbt manövrerande biståndsminister. Det är ju de nya moderaterna som presenterat den nya biståndspolitiken. Men biståndspolitiken i dag är långt ifrån enbart ny. Om man ska säga något så är det väl att den är nygammal. Mycket av det som skett under detta dryga år är inget nytt utan i stor utsträckning en fortsättning på det arbete som vår tidigare regering påbörjade. Så var fallet till exempel vad gäller landfokuseringsprocessen. Biståndsminister Gunilla Carlsson har med kraft fullföljt denna process. I hastigheten lämnades dock mycket att önska såväl vad gäller förankringen som vad gäller åtminstone delar av resultatet. Vi ifrågasätter att biståndsmedel används i exempelvis Turkiet eller Serbien, länder som gör anspråk på att bli EU-medlemmar. Är det verkligen så fattigdomsbekämpande bistånd ska användas? Det saknas förvisso inte behov i Östeuropa i länder som Moldavien och Albanien, där en hel del människor fortfarande lever i svår fattigdom. Det finns också företeelser som trafficking, hiv/aids, kriminalitet och andra företeelser i andra länder i Östeuropa som vi självklart ska vara med och bekämpa. Men att göra länder EU-fähiga är kanske inte det man först tänker på när det gäller fattigdomsbekämpande bistånd. Därför är det märkligt att vi inom något år, då landsfokuseringsprocessen får utslag, kommer i den situationen att vi kommer att ge mer av vårt bistånd till Europa än till Asien, även om detta inte får fullt genomslag 2008. Asien är en kontinent som har en befolkning som med en grov uppskattning har fem sex gånger så många invånare som Europa och som har hälften av jordens fattiga. Vi socialdemokrater delar därför inte den i dessa delar nya fördelningspolitiken inom biståndet. Regeringen vill med stor brådska fasa ut biståndet till Ryssland. Det sker i en situation där utvecklingen i Ryssland är oroande. Det var bara några dagar sedan som utrikesminister Carl Bildt uttalade sig om det val som nyligen har förevarit. Och ordföranden i utrikesutskottet har varit chef för valövervakningen. Båda uttrycker stora bekymmer vad gäller yttrandefrihet och det sätt som valet har genomförts på i Ryssland. Detta om något borde leda till insikten att stöd fortsatt inte bara behövs utan borde förstärkas till enskilda organisationer, journalister och andra som kämpar för ett fritt och öppet Ryssland. Den ryska ekonomin har förvisso haft god tillväxt på senare år. Biståndet behövs inte alls på samma sätt som tidigare. I så måtto är vi överens om att omfattningen på biståndet till Ryssland självklart bör trappas ned successivt. Men det finns vitala delar som fortsatt behöver stöd i det ryska samhället. Det är nämligen inte självklart i vare sig Ryssland eller någon annanstans att om det går ekonomiskt bra kommer det alla till del, tvärtom. Jag minns när jag var ordförande i Unicef och läste rapporter tio år efter Sovjetunionens fall. Det visade sig i rapporten Generation in jeopardy att det faktiskt var många fler tio år efter Sovjetunionens fall som i flera av de här länderna levde under mycket svåra omständigheter. Det kallas för transfer economy , att man befinner sig i en omvandlingsprocess i ekonomin. Det vi ser i Ryssland just nu är djupt oroande. Jag är väl medveten om att tidigare socialdemokratiska regeringar och biståndsministrar har gjort bedömningar utifrån en delvis annan utveckling i Ryssland. Men biståndet kan inte grundas på bedömningar som har gjorts för några år sedan, lika lite som man kan göra det när det gäller säkerhetspolitiken. Biståndspolitiken måste bedömas utifrån den utveckling som vi ser nu. Därför är vi inte beredda att rakt av skriva under på de bedömningar som gjordes för ett par år sedan, utan vi gör en bedömning av det vi ser nu. I dessa delar är vi djupt bekymrade och ändrar därför vår bedömning. Vi tycker att det är viktigt att vi inte bara håller fast vid utan också förstärker stödet till det civila samhället i Ryssland, och inte, som regeringen här gör, snabbavvecklar det. Vi socialdemokrater avvisar därför regeringens snabba avveckling av biståndet till Ryssland, väl medvetna om de överväganden som gjorts av tidigare socialdemokratiska regeringar. Det ligger i såväl svenskt som ryskt intresse att vi fortsätter att utveckla dialogen och försöker vara aktiva för att påverka och förändra men också ha ett utbyte för att utvecklingen ska bli positiv. Vi vill se en stark och utvecklad dialog liksom ett partnerskap och samarbete, exempelvis på miljö- och kärnsäkerhetsområdena. Det är också angeläget med insatser för att främja ett öppet och demokratiskt samhälle och att ge stöd till enskilda organisationer, folkrörelsesamarbete och fackligt samarbete och stöd genom journalistutbildningar. För Sverige är det viktigt att Ryssland utvecklas till ett öppet och demokratiskt samhälle. Det är både rimligt och bra att vi drar oss ur biståndssatsningar i infrastruktur, men samtidigt är det viktigt att vi fortsätter att stödja utvecklingsinsatser som främjar det öppna och demokratiska samhället. Tyvärr blev det senaste valet en oroväckande påminnelse om den negativa utvecklingen vad gäller yttrandefrihet och demokrati i Ryssland. Jag har tidigare tagit detta exempel när det gäller det hyckleri som jag delvis ser från den svenska regeringen. Man kan inte å ena sidan beklaga utvecklingen i Ryssland och å andra sidan dra tillbaka insatser som arbetar i motsatt riktning, till exempel skicka Sveriges ambassadör till Politkovskajas begravning och i samma andetag dra in stödet för Fojos utbildning av ryska journalister. Detta arbete har pågått sedan 1993. När biståndsministern var på Sida och presenterade detta reste sig företrädaren från Fojo upp och sade att detta innebär att man får avveckla i förtid och till och med betala böter för det. Är det så svenska biståndsmedel ska användas? Det mest allvarliga är att man drar tillbaka stödet från det civila samhället och yttrandefriheten i Ryssland. Vi är också kritiska till att man lägger en allt större vikt vid stöd till Europa kontra utvecklingen i Asien. Vi ser hur man lägger mer resurser i Europa. Även om detta inte får fullt utslag 2008 så kommer vi om något år lägga mer pengar i Europa än i Asien. Det är den kontinent där hälften av jordens fattiga bor och lever. Däremot välkomnar vi en större satsning på Afrika. Vi kommer under mandatperioden noga följa hur pengarna kanaliseras så att de kommer just dit. Herr talman! Det är märkligt att Gunilla Carlsson under året som gått hunnit definiera den tidigare biståndspolitiken som en passiv utbetalningspolitik. Var det något som präglade den moderata biståndspolitiken i opposition var det just passivitet. Den var så passiv att man i utrikesutskottet inte hade några större invändningar mot den förda biståndspolitiken. Det är först nu när Gunilla Carlsson är i regeringsställning som hon och Moderaterna har ett behov av att distansera sig och skapa en illusion av en ny biståndspolitik. Faktum är att vid det här laget borde väl Gunilla Carlsson genom sina många resor ha känt av den respekt som Sverige möts av i biståndssammanhang. Men med detta ska vi självklart inte sitta nöjda. Biståndet är som övriga politikområden i ständigt behov av utveckling och förbättring. Rörande dessa frågor är vi socialdemokrater en intresserad och konstruktiv partner. Det kan inte vara lätt för företrädare för kd och fp i dessa sammanhang. Båda partierna har genom åren varit varma biståndsförespråkare. För ett år sedan gick Folkpartiets företrädare Birgitta Ohlsson ut och lovade i SVT:s Rapport och i andra sammanhang att skuldavskrivningar i biståndsramen skulle vara en engångsföreteelse. Nu står vi här igen - med en engångsföreteelse som uppträder för andra gången. Vi socialdemokrater känner nu att det måste bli någon form av ordning när det gäller skuldavskrivningar. Det är nu andra gången under denna mandatperiod som biståndsministern kommer till riksdagen med skuldavskrivningar vars siffror är kraftigt uppblåsta. Vi socialdemokrater vill göra vårt för att se till att fasa ut de sista skuldavskrivningarna. Vi ställer nu upp, men vi vill att det ska vara riktiga siffror. Jag har därför några frågor till Gunilla Carlsson. För det första: Förra året upptog ni 1 500 miljoner till skuldavskrivningarna. Detta gjorde ni trots att den verkliga kostnaden för dessa skuldavskrivningar var en bråkdel av det upptagna beloppet. Vad användes de pengarna till? För det andra: I år upptar ni 500 miljoner till skuldavskrivningarna. Men enligt Exportkreditnämnden kommer ni att betala ett betydligt lägre belopp för dessa skulder, nämligen 287 miljoner. Från Socialdemokraternas sida är vi beredda att ställa upp på de 287 miljonerna, men var kommer de övriga 213 miljoner kronorna att hamna? Biståndsministern har vid flera tillfällen försäkrat att man inte vill ändra regelverket för biståndet. Vi var många som trodde på biståndsministerns försäkran ända tills vi fick protokollet från OECD:s Dac-kommitté som lägger fram förslag om biståndsreglerna. Regeringens företrädare hade nämligen åkt till Paris och agerat på rakt motsatt vis. Sveriges företrädare hade varit med och föreslagit att regelverket skulle ändras. Man ställde sig som enda europeiska land bakom att biståndsregelverket skulle öppnas för säkerhetsfrämjande insatser. Andra länder, som till exempel Danmark och England, röstade emot och hävdade att det vore fel att öppna biståndet för vidare tolkning i ett läge då man har svårt att få resurserna att räcka till för de behov som redan finns inom biståndet. När jag strax före sommaren debatterade biståndet med bland andra Alf Svensson från Kristdemokraterna tillstod han att detta åtminstone förankrats hos deras parti. Jag vill fråga biståndsministern en gång för alla så att vi också får det ordentligt protokollfört: Kommer biståndsministern framöver att återigen verka för att biståndsreglerna inom Dac ska förändras? Här går det alldeles utmärkt med ett klart ja eller nej. Herr talman! Det finns skäl att ta upp frågan om enprocentsmålet. Vi lever nu i en fantastisk högkonjunktur med överskott i landets finanser. Vår industri går för högtryck. Ändå tycker biståndsministern att vi ger för mycket till världens fattiga. Hon fortsätter att vara unik genom att hon nog är den enda i regeringen som tycker att hon har för mycket pengar till sitt förfogande. Biståndsministern brukar ställa två saker mot varandra. Ska vi ha kvantitet eller kvalitet? Jag vill fråga biståndsministern om detta är en mall som ni också kan tänka er att använda i andra sammanhang, inom skola eller äldreomsorg. Det blir nämligen inte per automatik sämre för att det blir mer. Det tycks inte handla om behov, rättvisa, jämlikhet och solidaritet med världens utsatta, förtryckta och exploaterade människor utan om ett torrt teknokratiskt räknande och en formel som jag inte riktigt förstår mig på. Vi socialdemokrater kommer att fortsätta att slå vakt om enprocentsmålet. Slutligen vill jag säga något om Sidas informationsanslag. Vi var på Sidas styrelsemöte och ledamöter från nästan samtliga partier, från c, kd och fp, talade sig varma för att Sida nu skulle göra en informationssatsning och informationsoffensiv. Jag frågade varför de då minskar Sidas informationsanslag. Den frågan ställer jag nu i stället till biståndsministern eftersom det kanske är mer lämpligt att biståndsministern svarar på den. Att vi inte har en reservation innebär naturligtvis inte att vi i alla delar stöder biståndsbudgeten. Riksdagen har den 21 november i första steget av budgetprocessen ställt sig bakom regeringens budgetförslag för 2008. Detta innebär att riksdagen för det kommande året låst såväl utgiftstak som ramar för de 27 utgiftsområdena och fattat beslut om de skatte- och avgiftsförändringar som ska träda i kraft nästa år. För budgetåret 2008 gäller därmed att de samlade utgifterna för utgiftsområde 7 inte får överstiga 27 702 071 000 kronor under riksdagens fortsatta behandling. Socialdemokraternas förslag på utgiftsområdet överstiger denna nivå och kan således formellt inte tas upp till behandling. Eftersom riksdagsmajoriteten i första steget av budgetprocessen gett budgetpolitiken en helt annan inriktning än den vi önskat avstår vi från att reservera oss. Vårt budgetalternativ bör ses som ett sammanhållet paket där någon eller några delar inte kan brytas ut och behandlas isolerat. Vi vidhåller vår uppfattning och anser att anslaget inom utgiftsområde 7 borde ha utformats i enlighet med det som framgår av Socialdemokraternas motion Fi277.

Herr talman! Inledningsvis yrkar jag bifall till reservationerna 6 och 7. Vi har i dag att diskutera den borgerliga regeringens förslag till budget för det internationella utvecklingssamarbetet 2008. Vi står inför stora utmaningar. Världens länder har enats om de åtta millenniemålen. Om de skulle uppnås skulle det innebära att de 100 miljoner barn som i dag förvägras utbildning skulle kunna erbjudas skolgång. Miljoner hungriga skulle få gå till sängs med mätta magar. Vi skulle varje dag rädda livet på 20 000 barn under fem år. Det skulle innebära att vi förändrade vardagen för miljoner människor världen över och gav dem möjligheten att leva värdiga liv. Allt tyder tyvärr på att vi inte kommer att nå dit. I många länder är man inte ens i närheten. Enligt FN saknas det 900 miljarder kronor för att man ska uppnå millenniemålen. Ska vi nå dit behöver biståndet öka i både omfattning och kvalitet. Det här är för viktiga frågor för att kompromissas bort i det politiska spelet. Det är för avgörande frågor för att borgerligheten ska tillåtas offra dem för regeringsfriden. På riksdagens bord ligger nu betänkande UU2. Från Vänsterpartiets sida har vi lagt fram en lång rad förslag som skulle öka det svenska utvecklingssamarbetet så att vi kan ta ytterligare viktiga och avgörande steg för att uppfylla millenniemålen. Det är dags att vi gör enprocentsmålet till ett enprocentsgolv och att vi vågar gå vidare. Vänsterpartiet satsar därför drygt 2,5 miljarder mer än regeringen på utvecklingssamarbete. Vänsterpartiet gör en speciell satsning på 3 miljarder under tre år för att möta klimatförändringarna i syd. Klimatförändringarna är ett stort och växande hot mot utvecklingsländerna och ett enormt hinder för fattigdomsbekämpning. Redan fattiga länder i syd kommer att drabbas värst när effekterna av klimatpåverkan blir allt tydligare, enligt FN:s klimatpanel. I vissa delar av Afrika riskerar produktionen av livsmedel att halveras fram till 2020 som en konsekvens av klimatförändringar som vi i nord bär huvudansvaret för. Vänsterpartiet vill även öronmärka minst 10 procent av biståndet till SRHR-frågor, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter och vi vill förstärka arbetet med Sidas HBT-handlingsplan. Det är grundläggande rättighetsfrågor, men det är i minst lika hög grad en fråga om utveckling, fattigdomsbekämpning och demokrati. Minskad mödra- och barnadödlighet, sexualupplysning, tillgång till preventivmedel och förstärkta sexuella rättigheter måste vara en central del i varje fattigdomsbekämpningsstrategi. Vänsterpartiet har även lagt fram en lång rad förslag som skulle öka kvaliteten på biståndet och andelen av biståndsbudgeten som i verkligheten går till fattigdomsbekämpning för att minska biståndets urholkning. Vi vill att Sverige verkar inom OECD/Dac för att biståndsmedel inte får avsättas till säkerhetsfrämjande insatser, skuldavskrivningar och egna åtaganden på klimatområdet inom ramen för Kyotoprotokollet. Det skulle frigöra miljarder kronor för förstärkning av arbetet med millenniemålen. Herr talman! Den borgerliga regeringen säger sig sätta kvaliteten i högsätet. I augusti kunde vi på debattplats i Dagens Nyheter, i en debattartikel signerad biståndsminister Gunilla Carlsson, läsa att Sverige ska gå från ett passivt bistånd till en aktiv utvecklingspolitik som vi kan vara stolta över, och till en politik som gör nytta där den behövs allra mest. Bara ett par veckor senare landade budgeten på vårt bord, och det är bara att konstatera att skillnaden mellan retorik och verklighet är stor. Om jag ska vara diplomatisk får jag säga att de borgerliga ledamöterna i den här debatten har ett hästjobb framför sig med att förklara hur den här budgeten bidrar till ökad kvalitet och gör utvecklingssamarbetet mer aktivt. Det betänkande vi har på riksdagens bord är uppenbarligen en kompromiss. Folkpartiets och Kristdemokraternas tydligaste avtryck i den här budgeten är ju ett pärlband av deras svikna vallöften. Jag förstår att det inte har varit lätt att försöka tillfredsställa frireligiösa biståndsvänner, biståndshatarna på Timbro och ett statsråd som helst vill se sitt eget utgiftsområde minska. Det är bara att beklaga att det är biståndets kvalitet och världens fattiga som har betalat det högsta priset för era kompromisser och er regeringsfrid. Herr talman! Med den här budgeten tas 2,5 miljarder från biståndet till flyktingmottagande i Sverige. Det är mer än en fördubbling sedan 2006. Frågan är hur flyktingmottagande i Sverige bidrar till utveckling, fattigdomsbekämpning och demokratisering i fattiga länder i syd. Hur ökar kvaliteten i biståndet? Hur blir den svenska utvecklingspolitiken mer aktiv när en större del av biståndsbudgeten stannar i Sverige. Är det det här som vi ska vara stolta över? Vänsterpartiet försvarar en human flyktingpolitik och ett effektivt bistånd som leder till demokrati och fattigdomsbekämpning, och därför säger vi nej till regeringens avräkning för flyktingmottagande i Sverige. Rätten att söka asyl är en mänsklig rättighet enligt artikel 14 i FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter som Sverige har förbundit sig att följa. Då är det inte rimligt att Irak som genomlever krigets helvete dessutom ska betala för Sveriges åtaganden och sina egna flyktingar genom uteblivet bistånd. Vi ser i den här budgeten även hur regeringen fortsätter att använda biståndsmedel till att skriva av skulder i strid med Monterreyöverenskommelsen som Sverige har ställt sig bakom. Två omgångar skuldavskrivningar har beretts noggrant i utrikesutskottet. De har granskats i medier. De har granskats i konstitutionsutskottet. Regeringen har dessutom till utskottet inkommit med förtydliganden. Ändå står vi här i dag utan att någon har kunnat svara på den mest centrala och grundläggande frågan: Vart har de 1,5 miljarder som avsattes för 2007 för skuldavskrivningar tagit vägen? Finns de pengarna hos Exportkreditnämnden som sitter på skuldbreven? Ligger de på Finansdepartementet i avvaktan på nya skattesänkningar för den svenska överklassen eller finns de någon helt annanstans? Trots att den förra budgetens skuldavskrivningar är dolda i uppenbarligen ogenomträngligt dunkel föreslår man nu ytterligare skuldavskrivningar. Är det det här som är borgerlig kvalitet? Vänsterpartiet har kämpat länge för att världens fattigaste stater ska få skuldavskrivningar. En förutsättning för utveckling och fattigdomsbekämpning är att vi får till stånd både omfattande skuldavskrivningar och en ökning av det samlade biståndet. Därför är vi principiella motståndare till att biståndet används till skuldavskrivningar. Det är en rättvisefråga, men också en fråga om kvalitet. Bistånd ska gå till kampen för utveckling och fattigdomsbekämpning, inte försvinna i budgetdribblingar på Finansdepartementet. Herr talman! Om det inte hade rört sig om miljarder svenska kronor i skattemedel och miljoner fattiga människors möjlighet att få leva värdiga liv hade man kunnat se det komiska i den borgerliga biståndspolitiken. Regeringen pytsar nu ut 3 miljarder kronor av biståndsmedlen till flyktingmottagande och skuldavskrivningar utan att på något sätt kunna visa hur dessa pengar ska kunna bidra till fattigdomsbekämpning och demokratisering. Samtidigt bedriver man i det närmaste en häxjakt på svenska enskilda organisationer. Under hösten har en av de stora diskussionerna varit Riksrevisionens granskning av 15 av totalt ca 6 000 biståndsprojekt finansierade genom Sida. Självklart är varje fel och oegentlighet som hittas oacceptabel. Men det är något märkligt när oklarheter om ett par miljoner i biståndsbudgeten för enskilda organisationer föranleder statsministern och ansvarigt statsråd att uttala sig i medier medan man med en axelryckning kan slänga i väg 2 miljarder kronor på skuldavskrivningar utan att kunna visa vart pengarna ska gå. Regeringen har dessutom infört en egeninsats på 10 procent för de enskilda organisationernas informationsarbete. Det kommer att slå hårt mot i synnerhet de minsta och resurssvagaste enskilda organisationerna. Lägg därtill att det verkar i det närmaste ha blivit praxis att de enskilda organisationerna ska utestängas från arbetet med att utveckla den svenska biståndspolitiken. Kritiken var hård mot slutenheten i arbetet med landskoncentrationen och redan nu hörs kritik mot att regeringen inte tar vara på den kompetens och de erfarenheter som finns i de enskilda organisationerna i arbetet med den kommande Afrikaskrivelsen. Hur biståndet blir mer effektivt när beslutsprocesserna sluts och utestänger kompetens och erfarenhet har jag mycket svårt att se. Herr talman! Det betänkande vi har att diskutera visar tydliga skiljelinjer i svensk biståndspolitik. Å ena sidan har vi en rad förslag från Vänsterpartiet som skulle innebära ökad kvalitet på biståndet och att betydligt mer pengar gick till fattigdomsbekämpning, utveckling och demokratisering i syd. Å andra sidan har vi en borgerlig regering som verkar vara upptagen med att genom budgettricksande undanhålla avgörande utvecklingssamarbete från länderna i syd och att jaga enskilda svenska organisationer. Skiljelinjen i svensk biståndspolitik kan knappast bli tydligare.

Herr talman! Vad Miljöpartiet vill åstadkomma inom biståndsområdet kan den som vill fördjupa sig läsa om i bland annat vår partimotion från förra året med rubriken Nollsvält - bara ordet säger ju en hel del - men också i det särskilda yttrande och de reservationer som följer med det här betänkandet. Jag kommer i stället i mitt anförande att ägna mig mest åt budgeten, som är det som vi tar beslut om. Precis som Hans Linde och Kent Härstedt påpekat kan vi i det här fallet inte reservera oss för alla de egna motioner som vi har väckt. De som är budgetpåverkande har i stället samlats i ett särskilt yttrande, och det kan vi inte yrka på. Herr talman! Budgetar är inte alltid så lätta att förstå sig på, men i år var det i alla fall lite lättare än förra året, då allting var nytt och annorlunda. Från att tidigare i kommunledningen i Gävle ägnat mig åt att få ihop helheten i kommunens ekonomi handlar det nu i stället om att ta ställning till bara ett budgetområde. Helheten ligger ju i ett annat utskott. Men erfarenheten från att ha arbetat med helheten gör sig naturligtvis påmind även nu. Någonstans i hela budgeten ska det ju gå ihop på sista raden. Debet och kredit måste gå ihop helt enkelt. Men när man som vi bara befattar oss med ett eller ett fåtal utgiftsområden är det naturligtvis svårt att se alla samband. Det som fortfarande är svårt att förstå är vart avräkningarna tar vägen i budgeten. Avräkningarna till EU-bistånd och administration är relativt lätta att förstå, men skuldavskrivningar och flyktingmottagande är inte lättsmälta, även om jag förra året fick lära mig att vi under den tid vi gjort budgetar med Socialdemokrater och Vänstern varit tvungna att gå med på att lägga de posterna under Avräkningar från biståndsramen för att få igenom enprocentsmålet. Det som var nytt förra året i förhållande till tidigare var att skuldavskrivningar låg synliga under posten Avräkningar. Efter mycket grävande och diskuterande här i kammaren visade det sig att de 1,5 miljarder som räknades bort förra året egentligen aldrig skulle uppgå till några 1,5 miljarder i reda utbetalningar. Det visade sig också att vi inte tidigare använt biståndsmedel för skuldavskrivningar och att vi var lika osäkra både i oppositionen och i majoriteten om var pengarna egentligen fanns. Jag utgår från att Finansdepartementet har någon form av koll, men det är svårt för oss utifrån det underlag vi har att ta ställning till. Förra året fick vi av Birgitta Ohlsson i Folkpartiet löfte om att skuldavskrivningar inte skulle belasta budgeten i år, men tji fick vi. Som av en händelse låg det återigen 500 miljoner i skuldavskrivningar under avräkningarna. Dessutom fick vi en luddig förklaring att det var samma pengar som förra året. Hur var det där med debet och kredit egentligen? Den stora skrällen i år är flyktingmottagandet, 2,5 miljarder. I rimlighetens namn bör dessa medel, då de räknas bort från biståndet, i stället hamna under utgiftsområde 8, Migration. Om det är så innebär det att biståndet betalar omkring en tredjedel av flyktingmottagandet här i landet. Hela utgiftsområde 8 omfattar 6,5 miljarder. Kommer 2,5 av de miljarderna från biståndsbudgeten, eller var hamnar de någonstans? Är det meningen att människor i fattiga länder ska subventionera flyktingmottagandet i Sverige? Jag har frågat men inte fått något klart och tydligt svar. Hur mycket skulle inte de 2,5 miljarderna kunna åstadkomma i de flyktingproducerande länderna i form av hjälp att inte behöva fly? Att fly är inte människors prioriterade val i livet, vare sig det beror på politisk förföljelse eller av ekonomiska skäl. Vi skickar trupp till Afghanistan men bara omkring hälften så mycket i reda pengar till bistånd till samma land. Och jag antar att vi skickar trupp eftersom vi vet att det pågår en intern väpnad konflikt i området, eller hur? Det stod det åtminstone i handlingarna vi fick att ta ställning till. Men Migrationsverket har en annan uppfattning, som vi också alla vet. Fattigdom är, som vi också vet, en grogrund för konflikter, och det krävs ett långsiktigt arbete med samhällsuppbyggnad i postkonfliktområden för att de inte snart ska återfalla i kategorin konfliktområden. Nu kan jag inte yrka på vår motion om att ge i princip lika mycket i bistånd som till militära insatser eftersom den är budgetpåverkande, men annars skulle jag gjort det. Men jag står inte här och säger att jag anser att de 2,5 miljarderna ska användas till militära insatser för att skydda hjälporganisationer i Afghanistan. Militära insatser ska självklart precis som tidigare finansieras via försvarsbudgeten. Jag passar därför också på att yrka bifall till reservation 6 i punkt 15. I andra flyktingproducerande länder, med i huvudsak ekonomiska flyktingar, stänger vi gränserna mot Europa med hjälp av Frontex i stället för att hjälpa till att skapa förutsättningar att leva kvar i hemländerna. Herr talman! Regeringen har i sitt budgetförslag presenterat den nya biståndspolitiken. Miljöpartiet motsätter sig inte en landfokusering, även om vi kanske skulle landat i ett annat urval, men vi har klagat på processen och formerna för delaktighet och insyn. Det har varit väl mycket envägskommunikation från ministerns sida, och i synnerhet berörda länder borde ha fått vetskap om utfallet av det nya förslaget på ett tidigare stadium. Regeringen har också hittat på ett nytt politikområde som kallas reformsamarbete i Östeuropa. Det ligger under en ny budgetpost och kostar drygt 1,2 miljarder. Vi motsätter oss inte bistånd till Östeuropa men anser att allt bistånd ska utgå från den politik för global utveckling som vi sedan tidigare är överens om här i riksdagen och som ska genomsyra alla politikområden. Det finns ingen anledning till att inte samma kriterier ska gälla för bistånd till Östeuropa som för bistånd till övriga biståndsländer. EU-anpassning anser vi att EU ska betala för, inte de fattiga i länder utanför. För att få debet och kredit att gå ihop i statsbudgeten har Miljöpartiet kompenserat utgiftsområde 7 med 500 miljoner för skuldavskrivningarna och 1,5 miljarder för flyktingmottagning utöver den ram som utgiftsområde 7 redan ger. Vi har också lagt över de 1,2 Östeuropamiljonerna till den ordinarie biståndsbudgeten, alltså från en budgetpost till en annan, men inom ramen för utgiftsområde 7. Sammanlagt ger det en total ökning av biståndet med 3,2 miljarder i förhållande till regeringens budget. Jag kan inte yrka på det heller eftersom budgeten redan är klubbad. I betänkandet finns det faktiskt också ett annat särskilt yttrande, precis som med budgeten, så att säga, och i det står det om CDM, c lean development mechanism , som i dagsläget inte belastar biståndet. Därför skrev vi ett yttrande i stället för reservation. Vi är dock helt överens med Vänstern om att CDM inte bör finnas med i vad som enligt OECD ska få räknas som bistånd. Herr talman! Miljöpartiet tycker att det är mycket positivt att regeringen lägger stort fokus på klimatanpassning eftersom det är ett behov vi påtalat länge. Det räcker inte med att minska utsläppen i hela världen om vi inte samtidigt rustar oss för de förändringar som redan är på väg. Enligt FN:s klimatpanel är det Afrika som kommer att ha svårast att anpassa sig, och därför är regeringens fokus på Afrika också välkommet. Det är inte fel att svenskt näringsliv kan bidra med ren teknik och kunnande och också tjäna pengar på det, men utgångspunkten måste vara de fattiga ländernas behov och att nyttan i första hand ska vara deras. Det är fel om svenska företag får tillgodoräkna sig de koldioxidbesparingar som uppstår vid investeringar i andra länder. Vi ska minska våra egna utsläpp i Sverige, inte köpa oss fria. Det vi inte är positiva till i regeringens förslag är att begreppet fattigdomsbekämpning nämns mycket sparsamt i propositionstexten. Fokusområden är demokrati och mänskliga rättigheter, miljö och klimat, jämställdhet samt kvinnors roll i utveckling. Det är väldigt bra områden, och det ger förutsättningar för att uppnå en minskad fattigdom, men vägen till en reell fattigdomsbekämpning kan se ut på olika sätt och skiljer sig från land till land. Bryr sig en hungrande människa om det finns ett eller två partier att rösta på i första hand eller är det mat i magen som prioriteras? Diskussionen om vad som kom först, hönan eller ägget, kan vi upprepa om och om igen här i kammaren, och förmodligen blir vi aldrig överens, men propositionstexten är inte särskilt tydlig i frågan om fattigdomsbekämpningen, och jag tycker det är en brist. Miljöpartiets vision är nollsvält, som jag nämnde tidigare. Jag sade också att vi skrev en partimotion förra året. Den är lika aktuell i dag, och den som vill läsa mer om vad vi tycker kan hämta den på nätet. Men vi har också ett antal motioner som inte är budgetpåverkande. Jag vill nämna i alla fall två av dem här. En viktig fråga för att nå en värld utan svält och hunger är att främja uppbyggnaden av lokala marknader för livsmedel. Ett sätt är att öka stödet till skolmatsprogram som utgår från lokalt producerade livsmedel. Det ger förutom näring till barnen en lokal marknad som kommer många andra till del också. En annan viktig fråga för att nå visionen om nollsvält är att utrota så kallade fattigdomssjukdomar som är glömda i väst men som skördar miljontals liv i syd. Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 5.

Herr talman! Jag startar med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet, så har vi klarat av den biten. Jag måste säga att det känns bra att stå här i kammaren i dag, så när som på en vecka exakt ett år från min första biståndsdebatt här i riksdagen. Jag pratade då, för ett år sedan, om vikten av att effektivisera och kvalitetssäkra det svenska biståndet. Jag tog också upp viktiga delar såsom att stärka fokus på och respekten för mänskliga rättigheter, demokrati och fungerande samhällsfunktioner. Det handlar också om marknadsekonomins vikt för en positiv ekonomisk utveckling. Därutöver betonade jag betydelsen av att styrningen av Sida förbättras, bland annat genom en sammanhållen mål- och resultatstyrning för Sidas verksamhet och att man ökar riksdagens insyn och resultatuppfyllelsen i svenska biståndsinsatser. Då är frågan: Hur har det gått första året? Vad har egentligen skett inom utvecklingspolitiken och biståndspolitiken? Är det nya svenska biståndet egentligen något nytt? Det är just det som gör att jag tycker att det känns så bra att stå här i dag. Det har hänt oerhört mycket som har varit positivt. Under det gångna året har en lång rad åtgärder vidtagits inom utvecklingspolitiken. Om man bara skulle se på bruttolistan över vad som har gjorts historiskt utan att kolla direkt så skulle i alla fall jag ha trott att det skulle ha gått åtminstone en mandatperiod. Detta har i mångt och mycket skett i politisk enighet, även om oppositionen givetvis även på det här politikområdet tycker att det går för fort. Jag tror att det är bra att det gör det. Det har beslutats att det svenska biståndet i dag ska bli mycket mer fokuserat än det var för bara ett år sedan. Beslut har fattats om att fokusera biståndet till att omfatta drygt 70 programländer till nu strax över 30. Det är en fokusering som ligger helt i linje med FN:s så kallade Parisdeklaration. Deklarationen har diskuterats under lång tid, och enigheten har varit stor mellan alla sju riksdagspartier. Däremot har förmågan att genomföra innehållet i Parisdeklarationen tidigare saknats. Men detta är det nu beslutat om. Arbetet med att förbättra kvaliteten och effektiviteten har varit prioriterat. Det arbetet pågår ständigt. Det gör också ansträngningarna för att förbättra styrningen inom Sida. I betänkandet betonas viktiga värden såsom mänskliga rättigheter, demokrati, god samhällsstyrning och behovet av marknadsekonomi. Det görs även tre tematiska prioriteringar i det nya svenska biståndet. Den första är demokrati och mänskliga rättigheter, som givetvis är viktigt och grundläggande. Detta är självklara mål i vårt utvecklingsarbete. Det är också verktyg för att kunna uppnå många av de andra mål som vi har i vårt utvecklingssamarbete. Det andra området, miljö och klimat, är ett område som ännu mer har kommit att prägla den politiska debatten. Klimatförändringar får på olika sätt följder för utvecklingen. Det kan röra tillgång på vatten och livsmedel. Det kan handla om möjligheten att bruka sin mark eller att utvinna andra naturtillgångar. Alliansregeringen har därför beslutat att skapa en kommission för att klimatsäkra biståndet. Det tror jag är en bra grej. Den tredje prioriteringen regeringen gör är jämställdhet och kvinnors roll i utvecklingen. Vi har inte råd att låta hälften av befolkningen stå utanför och inte delta i utvecklingssamarbetet. Att stärka kvinnors roll, delaktighet och rättigheter i utvecklingsländerna är inte bara en självklarhet. Det är också en nödvändighet för att nå framgång. Det handlar om delaktighet i arbetslivet och i det politiska livet. Det handlar om att stärka kvinnors rätt till sin egen kropp, vilket givetvis också är självklart i ett MR- och demokratiperspektiv. Detta är också grundläggande för att vända utvecklingen exempelvis inom hiv/aids. Där sker stora satsningar. Bland annat ökar de ekonomiska anslagen till SRHR-området, det vill säga området för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Det är givetvis en extremt viktig åtgärd vad gäller jämställdhet och kvinnors roll. Herr talman! Den internationella politiken och vårt lands internationella engagemang är väsentligt. Det är en viktig del av mitt partis och även övriga allianspartiers politik. Utvecklingspolitiken och biståndspolitiken är en given del i detta. Samtidigt finns det, precis som jag sade, behov av att se biståndet som en del i utvecklingspolitiken. Andra delar är handel, miljö och säkerhet. Att värna vår miljö och hitta hållbara system är grundläggande, och klimatsäkringen av biståndet är en del i detta arbete. Teknisk och ekonomisk utveckling, som också är fundamentalt för att nå framgång på miljöområdet, är en annan del. Miljöhot och miljökatastrofer är inte heller sällan källor till konflikt. Som vi alla vet bidrar konflikter oftast förutom till direkt humanitärt lidande för invånarna i länderna också till bristande respekt för mänskliga rättigheter, ekonomisk tillbakagång och större påfrestningar på miljön. Därför hänger dessa delar ihop. Handel och ett fungerande entreprenörskap är en viktig del för den ekonomiska utvecklingen i ett land och för dess invånare och därmed för möjligheten för dem att förbättra sina levnadsförhållanden. Det är också en nyckel för att nå framgång och utveckling inom teknik- och industrisektorn som i sin tur kan innebära minskade påfrestningar på miljön per producerad enhet. Dessutom tenderar historiskt sett parter som handlar med varandra och därmed får ett ekonomiskt beroende av varandra att inte hamna i väpnade konflikter. I går hade jag tillfälle att träffa två personer som jobbar med utveckling av jordbruk och ekologisk odling i Uganda. Det var en kvinna från Uganda och en man från Sverige. De jobbar med den ekologiska odlingen och med att stimulera handel med detta. Kvinnan jag träffade leder ett företag som exporterar ekologisk odling. Någon kanske har läst om henne i dagens Svenska Dagbladet. Bara hennes företag bidrar till att sysselsätta ungefär 120 lokala bönder i Uganda. Det är bönder som därmed har fått möjlighet att höja sin och sina familjers levnadsstandard. Det finns många sådana här exempel på bra grejer runt omkring, men de behöver bli många fler. Det är där vi behöver ha fokus. Vi har många utmaningar framför oss, men på många områden går utvecklingen åt rätt håll. Många fattiga kvinnor, män och barn får hela tiden förbättrade levnadsvillkor. Trots det är det många - alldeles för många - som lever i fattigdom under mycket svåra förhållanden. Det är de människorna vi måste ha i fokus när vi jobbar i vårt politiska arbete med utvecklingspolitiken. Skuldavskrivningar har kommenterats. Det är givetvis en viktig del. Skuldavskrivningarna, som rör de allra fattigaste länderna i det här fallet, är självfallet jätteviktiga för att de länderna ska kunna få incitament och möjligheter att börja tjäna egna pengar och veta att de får behålla dem. Det poängterade inte minst Liberias president Ellen Johnson Sirleaf när hon var här i förra veckan. Man kan tycka att det är principiellt rätt eller principiellt fel, men om man tycker att det är principiellt fel borde man inte bara minska anslagen till detta. Då borde man i så fall föreslå att man avskaffar dem helt. Jag tycker att det är rätt att göra på det sätt som vi här i riksdagen har beslutat om och som regeringen har lagt fram förslag om. Därför tycker jag att det känns bra. Jag skulle vilja sluta där jag började och poängtera hur kul och inspirerande det känns att stå här i dag. Det gäller både att titta tillbaka på det år som har gått och allt det som har skett inom utvecklings- och biståndspolitiken i Sverige och att se vilka möjligheter vi faktiskt har framöver med de resurser som vi lägger ned på biståndet. Vi ska försäkra oss om att pengarna kommer dem till del som verkligen behöver dem, men vi ska också rakryggade stå upp inför våra svenska skattebetalare och berätta att de pengar de är med och betalar faktiskt används på ett effektivt och bra sätt. Det känns mycket bra.

Fru talman! Varje år räknas myndigheternas anslag upp för ökade priser och ökade löner. Det är det som kallas PLO, pris- och löneomräkningen. Det är ett system vi har haft i Sverige i 15 år och som vi från Vänsterpartiet har varit kritiska mot. I år väljer den borgerliga regeringen att göra den lägsta pris- och löneomräkningen under de 15 år systemet har funnits. Det omfattar även Sida och biståndsverksamheten. Samtidigt som den beräknade genomsnittliga löneökningen kommer upp till 3,4 procent föreslår regeringen en pris- och löneomräkning på 0,78 procent. Det innebär att det för de allra flesta myndigheterna kommer att saknas pengar när ökade priser och löner ska kompenseras. Riksdagens utredningstjänst, RUT, har räknat ut att det motsvarar 4 684 tjänster i statlig sektor, det vill säga statliga myndigheter. För Sidas del och för utvecklingsarbetets del motsvarar det 19 miljoner. Sammanlagt är det enligt RUT 38 tjänster som försvinner med anledning av er extremt låga pris- och löneomräkning. Det skulle vara intressant att höra Christian Holm förklara det här. Jag har faktiskt inte fått en rimlig förklaring från någon borgerlig företrädare. Varför föreslår ni den lägsta pris- och löneomräkningen i det här systemets historia? Varför vill ni underfinansiera Sidas budget på det sättet och därigenom också tvinga fram personalneddragningar både när det gäller Sida och när det gäller utvecklingssamarbetet?

Fru talman! Jag tror att effektiviseringar i många fall kan vara nyttiga och bra. Jag tror inte att Sverige lider brist på personer som arbetar inom myndigheter. Men det är inte heller så att effektiviseringar enbart består av personalneddragningar. De kan också bestå av andra saker, till exempel att göra om arbetet på olika sätt. Det intressanta är att vi ser att den regering vi nu har ökar anslagen inom biståndspolitiken. Det sker prioriteringar och effektiviseringar, men till biståndet ges mer pengar. Allt bistånd går i och för sig inte genom Sida, men jag tror att det är nyttigt med omorganisationer och effektiviseringar. Jag ser inte riktigt konflikten. Det viktiga är vad som kommer de människor till del som biståndet faktiskt är avsett för. Det är inte i grunden Sida eller Sidas tjänstemän.

Fru talman! Nu handlar det här inte om en omorganisering. Det handlar om att Sida inte kompenseras för den befintliga personalens ökade löner. Det skulle vara intressant att höra hur det här ska lösas. Vad är det för andra effektiviseringar som man vill se på Sida när det gäller de 19 miljoner som kommer att saknas för nästa verksamhetsår med tanke på den extremt låga pris- och löneomräkningen? Vad är det som ska ske i stället? Ska de anställda på Sida stå tillbaka i löneutveckling och inte begära högre löner? Det skulle vara intressant att höra ett förtydligande på området. Vänsterpartiet delar inte den synen. Vi har i vår budget föreslagit sammanlagt 40 miljoner till både Sida och biståndsverksamheten för att kompensera för den extremt låga pris- och löneomräkningen och för att Sida ska kunna anställa fler. Vi har i dag på utskottets bord haft Riksrevisionens granskning av det svenska biståndet. Man har kommit med en lång rad rekommendationer. Någon ska genomföra rekommendationerna. Man kan prata om effektivisering, kvalitetssäkring och stärkt revision, men någon ska göra jobbet. Jag förstår faktiskt inte. Jag får inte riktigt ihop ekvationen att samtidigt som vi ska dra ned på Sida och dra ned på biståndsverksamheten ska vi lägga ytterligare arbetsuppgifter på samma myndighet. Revisionen ska öka, och kvalitetssäkringen ska öka. Hur ska vi få ihop det, Christian Holm?

Fru talman! Jag tycker först och främst inte att politiken exakt ska säga hur en myndighet ska göra utan det ska myndighetens ledning göra. Det är inte en politisk uppgift. Jag är dock övertygad om att Sida kommer att lösa uppgiften trots effektiviseringar och förbättringar i det svenska biståndet. De ska i vissa sammanhang ta hand om fler arbetsuppgifter, men frågan är var resurserna läggs. Genom att politiskt rikta vissa prioriteringar kanske man får syssla något mindre med vissa delar. Det kan dock inte jag redogöra för här. Det tycker jag inte att jag bör göra heller.

Fru talman! Det var intressant att lyssna på Christian Holm. Det var ett pärlband av fantastiska händelser som har förlupit förbi under det år som har gått. Det tråkiga med Christian Holms föredrag är att han inte tog upp ett enda av de problem som vi har tagit upp i våra anföranden. Någonstans kanske det vore lämpligt att bemöta något av den kritik som har framkommit. Det är det debatterna är till för. Det ska inte bara vara skönmålningar i ljusa färger. Jag vill fråga Christian Holm om snabbavvecklingen i Ryssland. Hur tycker Christian Holm att Göran Lennmarkers och Carl Bildts beskrivning av klimatet i Ryssland den senaste veckan efter valet stämmer överens med avvecklingspolitiken av stödet till civilsamhället, organisationer och journalister i Ryssland? Hur stämmer det överens med moderat politik? Hur går den politiken ihop?

Fru talman! Jag börjar där Kent Härstedt började. Det är klart att det finns problem och utmaningar. Rent generellt hör jag till den kategorin människor som faktiskt hellre ser möjligheter än problem i utmaningar. Det kan väl vara en del av poängen där. Men jag ska försöka bemöta din kritik. Det har förekommit i medierna, vilket både jag och andra har blivit påhoppade för, artiklar som visar att nu med en gång avslutas allt bistånd till Ryssland och ingenting finns kvar för frågan om mänskliga rättigheter. Som vi ser avsätts 30-40 miljoner kronor till Sidas arbete för demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet under 2008. Det tycker inte jag är småpengar. Det ges även pengar till miljöarbete och så vidare. Men det som Ryssland är allra mest i behov av är inte ekonomiskt stöd. Det är ett land som går ganska bra. Det här är en fråga som er närstående internationella stiftelse kan ta upp med era samarbetspartier. Vår internationella stiftelse kan jobba med våra systerorganisationer. Andra frivilligorganisationer kan arbeta på vissa områden. Jag tror inte att de möjligheterna kommer att vara uteslutna i framtiden. Ryssland behöver inte allra främst något ekonomiskt.

Fru talman! Då tycker jag att Christian Holm och jag tillsammans ska ta emot företrädare från Fojo som kan beskriva hur deras projekt kommer att snabbavvecklas. Vi kan också tillsammans ta emot företrädare för ryska journalister som också kommer att hamna i knipa. Det handlar inte bara om pengar utan det handlar faktiskt om hur vi ser på utvecklingen i Ryssland och de behov vi kan se att vi kan stödja genom vårt bistånd. Det är en skrämmande utveckling av det civila samhället i Ryssland i dag. Det är inte läge för oss att minska ned. Oavsett vilka bedömningar som har gjorts av tidigare socialdemokratiska biståndsministrar måste vi se hur utvecklingen ser ut i dag. Det oroar mig stort. Därför borde vi i det här avseendet öka stödet till det civila samhället i Ryssland och även till journalister. Jag skulle vilja fråga en annan sak. Ni pratar mycket om vad ni har lyckats med, men en sak har ni än så länge misslyckats med, och det är att minska biståndet. Det var någonting som ni från Moderaternas sida gick till val på, att minska biståndet med 25 procent. Enligt vad jag har kunnat se är det väl en målsättning som ni fortsatt har. Biståndsministern, som vi snart ska få lyssna på, tycker ju att biståndets storlek är en förbannelse. Vi har kanske inte framför allt ditt parti att tacka för att vi fortfarande har enprocentsmålet, utan det är väl allianskollegerna som har värnat biståndets storlek. Hur ser du på möjligheterna att sänka biståndet under kommande år? Det måste väl vara en målsättning från kongress och annat från Moderaternas sida?

Fru talman! Jag får börja med att dela Kent Härstedts oro för utvecklingen i Ryssland. Jag tror att det finns en ganska bred enighet bland svenska partier även där. Jag ställer gärna upp på ett möte med Fojo, ryska journalister och organisationer från Ryssland. Det har jag inga problem med. Moderaterna och andra partier har väl inte haft samma synpunkter gällande exakt belopp vad gäller biståndet. Möjligheterna att minska biståndet och hur jag ser på det är en icke-fråga. Vi har en alliansöverenskommelse. Kent vet lika väl som jag, även om vi möjligtvis brukar bygga mer allianser än vad den andra sidan gör, att det är ett förhandlande och överenskommelser som gäller. Det som jag i min roll tycker att det är viktigt att fokusera på är hur vi använder de pengar som vi anslår till bistånd, hur vi gör effektiva arbeten med de pengarna. Det är väldigt mycket pengar. Samtidigt har vi den andra delen, och det är det arbete som våra företrädare, bland annat biståndsministern i sin egenskap av minister, gör inom FN, EU och så vidare. Där kan vi också påverka och trycka på de värderingar som vi har för att få fram dem i det svenska biståndsarbetet när det gäller både det bilaterala samarbetet och det multilaterala samarbetet.

Fru talman! Jag förstod inte riktigt hur du menade när du pratade om skuldavskrivningar, Christian. Du sade: Ska vi minska dem eller ska vi avskaffa dem helt? Det finns en annan möjlighet också, och det är att lägga dem utanför biståndsramen. Det är det vi försöker säga här, att skuldavskrivningarna inte bör ligga under biståndet utan bör ligga någon annanstans. Jag ställde frågan om flyktingmottagande i utskottet, och jag kände inte att jag fick något riktigt bra svar. Var hamnar de 2,5 miljarderna? Om de ligger under utgiftsområde 8 är det självklart att jag inte bara kan säga att vi inte ska ha det under biståndsbudgeten och lägga de pengarna på biståndsramen i stället. Men då försvinner 2,5 miljarder från flyktingmottagandet, vilket jag inte tycker att det ska göra. Jag skulle gärna vilja få utrett var pengarna finns egentligen inför nästa år till exempel. Jag undrar också om insynen i genomförandet av den nya politiken. Det som har jag kunnat läsa har jag läst i tidningarna eller i propositionstexten. Vi har ingen representant i Sidas styrelse, vilket gör att det blir lite svårare att följa verkställandet. Jag tror inte att man har kommit så jättelångt än, och därför har det inte läckt ut så mycket. Vart har fattigdomsbekämpningen tagit vägen i prioriteringslistan? Är det så självklart att man inte behöver skriva det? Var är den?

Fru talman! Om jag börjar där du slutade kan jag säga att fattigdomsbekämpningen är grundläggande i hela utvecklingsarbetet. De delar som man lägger vikten och prioriteringarna på är delar för att klara fattigdomsbekämpningen och uppnå en ökad levnadsstandard för alla de människor som i dag befinner sig i svår fattigdom och i mycket komplicerade situationer. När det gäller flyktingmottagande och skuldavskrivningar vidhåller jag att jag tycker att det är rimligt. Det är inte så att vi inte försöker att med biståndsmedel hjälpa personer på plats i deras länder. Vi delar förvisso uppfattningen att det är personer som inte har möjlighet att stanna i sina länder, och då är det rimligt att vi kan ianspråkta medel som finns inom biståndsramen.

Fru talman! Jag vet inte, men det var väl inte så jättemycket svar. Jag tänker så här. Fattigdomsbekämpning är det som vi har med i vår politik för global utveckling som det övergripande målet. Vi är många som upplever att det inte finns med tydligt i propositionstexten. I så fall kanske ni måste bli tydligare nästa år. Jag vet inte om det var Kent eller Hans som tog upp det här att ni ville minska biståndet. Jag skulle vilja fråga om ni kan tänka er att utöka biståndsramen i stället och att man ska lägga det som är miljö- och klimatbistånd utanför biståndsramen, utanför enprocentsmålet. Det handlar faktiskt om den miljöskuld som vi har till de fattigare länderna. Det är vi som har orsakat många av de problem som de har i dag på grund av klimatet och på grund av miljön. Därför är det också vi som bör betala konsekvenserna av det. Skulle ni kunna tänka er att lägga den biten utanför enprocentsramen?

Fru talman! Vad gäller fattigdomsbekämpningen, återigen, nämns det väl i betänkandet. Inte minst nämns PGU:n ganska många gånger. Såvitt jag förstår när jag läser det är fattigdomsbekämpning en ganska väsentlig del inom politiken för global utveckling. Frågan om att minska biståndet tycker jag återigen är en icke-fråga. I och med att vi har en överenskommelse vet vi att det finns nivåskillnader. Framför allt handlade det ställningstagande som vi hade före valet om att man ökade biståndet väldigt snabbt, vilket skapade en stor belastning på Sida. Vi har fått rapporter, inte minst från Riksrevisionen, som visar att systemen för att kunna följa upp vad biståndet används till och hur det verkligen fungerar på plats är bristande. Om man ökar det med 50 procent på väldigt kort tid är det klart att möjligheterna att följa upp effektivt inte har förbättrats. Det var där huvudfokus låg. Samtidigt är det ungefär lika mycket av en icke-fråga i nuläget. Den sista frågan var om vi ska lyfta ur klimatbiståndet, och jag tycker att det är en ganska naturlig del att ha i biståndsramen. Jag tycker att det hör hemma där det finns i dag. Det finns inte några planer på det, mig veterligen. Jag kommer inte personligen att lägga fram något sådant förslag.

Fru talman! Sverige har en stolt historia på biståndets område: att göra gott i världen för utveckling för människor som har det svårt, för människor som förtrycks, för människor som inte får de möjligheter som vi är lyckligt lottade med i den här delen av världen. Sverige ska fortsatt, fru talman, stå starkt fokuserat och effektivt i biståndsarbetet. Vi ska göra det, och kommer att göra det, också med utgångspunkt i den budget som ligger. Vi ska visa att det är möjligt att nå EU:s mål om 0,7 procent av bni för våra EU-kompisar också. Därmed visar vi vägen för övriga rika länder för att nå målet om 0,7 procent när det gäller insatser för att bekämpa fattigdomen och för att nå millenniemålen såsom vi har kommit överens om. Vi ska visa, fru talman, att vi går från ord till handling för att göra det möjligt. Det är glädjande nog, vilket jag tror att alla kan konstatera, framgångar som vi kan se när det gäller millenniemålen inom en rad fält. Det är positivt, men vi är inte framme vid att säkert nå målen än om inte de andra länderna följer efter Sverige, gör sin hemläxa och går från ord till handling. Fru talman! Sveriges biståndsram har växt och växer. Den gör det särskilt eftersom vi nu har en god ekonomi. Regeringens politik visar tydligt framgångssagan för de kommande åren, och den visar tydligt på vilka effekter detta får inte bara på det svenska folkhushållet utan faktiskt också för länder och människor utanför våra gränser. År 2005 låg biståndet, efter avräkningar, på 21,6 miljarder. I nästa års budget kan vi se en ökning i storleksordningen nästan 6 miljarder. Det är en ökning med 22 procent till 2008, och det efter avräkningar. Det är få budgetområden där vi kan visa den typen av utveckling. Om vi tittar framåt och ser hur regeringen bedömer utvecklingen finner vi att den goda ekonomin fortsätter att ge resultat för världens fattiga och för utvecklingsländerna. Vi ser en fortsatt ökning om nästan 8,6 miljarder från 2005 till 2010. Återigen är det efter avräkningar. Det är en ökning på 28 procent av svenskt bistånd, Dacfähigt, enligt de överenskommelser som vi har träffat. Det här är bara stuprännan. När man lyssnar på den här debatten låter det ibland som att biståndet alltid är utgångspunkten. Men biståndet är ju bara ett av många stuprör. Vi har så många andra budgetposter där vi också är verksamma och gör insatser för fattigdomsbekämpning, utveckling och för att nå resultat i millenniemålens riktning. Självklart måste vi säkerställa att skattebetalarnas pengar når fram och når de resultat som vi vill. Så är det när jag själv går ut och skramlar med rödakorsbössan på gatorna hemma i Södertälje. Då vill folk att de pengarna ska nå fram. Det vill jag också när vi talar om skattebetalarnas pengar. När vi ger bistånd vill vi se att det når fram, gör skillnad och gör nytta. Oavsett om det handlar om humanitära insatser eller om långsiktiga insatser för utveckling vill vi se att det gör skillnad för människor, för miljön och för framtiden. Den kraftiga utökning som jag nyss har relaterat ger risk för växtvärk. Det är bra att regeringen ser detta och tar nya tag för utvecklingssamarbetet, att vi åstadkommer en fokusering med fattigdomsperspektivet som grund på länder där Sverige har bestämt att vårt bistånd ska göra skillnad. Ett tydligt fokus finns på Afrika. På den tidigare debatten har det låtit som om fokus finns i Ryssland. Åtminstone fick jag det intrycket när jag lyssnade på Socialdemokraternas inlägg tidigare, för en stor del av inlägget handlade om det. Det är Afrika som står i fokus för svenskt bistånd för fattigdomsbekämpning och utveckling. Då handlar det om att åstadkomma ekonomisk utveckling för människor och att lösa livsmedelskrisen, som också har varit uppe här tidigare. Då handlar det om att skapa äganderätt och förutsättningar för de kvinnor som i allt väsentligt är de som driver jordbruket i Afrika. De behöver förutsättningar för att våga investera och få möjlighet att investera. Jag har så sent som i dag varit på en träff med Right Livelihoodpristagare, som pratar om exemplet Burkina Faso och om hur man jobbar för att åstadkomma förändring på marken, i verkligheten, där många kvinnor är verksamma. Det är positivt för utvecklingen lokalt men också för miljön. Men det handlar inte bara om Afrika. Vi fokuserar på några andra områden också. EU:s grannskap ska vi inte räkna bort. Ryssland tillhör grannskapet, även om det inte är biståndsfähigt längre. Men det finns andra länder i EU:s grannskap som har bekymmer. Där efterfrågar man svenska insatser, och där kan Sverige faktiskt göra en skillnad för människor, miljön och freden. Vi ska självklart jobba, precis som när det gäller konflikt- och post-konfliktländerna, med folkrätten som grund. Det är en viktig utgångspunkt. Vi ska jobba med demokrati och mänskliga rättigheter. Vi ska jobba med klimat- och miljöfrågorna. Vi ska jobba med jämställdhet och kvinnors roll, som är nyckeln till utveckling över i stort sett hela världen. Men när vi gör det måste vi bygga från grunden. Det civila samhället är viktigt som en bas för demokratiskt bygge. Det ska stöttas och stärkas inom de fält där vi fokuserar. Att rättssystemet är trovärdigt är förstås avgörande för att människor ska våga lita på att man kan göra sin röst hörd utan att hamna i fängelse, att man vågar samla sig och starta partier och att man vågar driva sin sak och inte behöver ha vapen i hand. Miljö och klimat är centrala frågor i framtida biståndspolitik. Återigen handlar det om inte bara stuprör utan också om hängrännor. I UNDP:s rapport, som vi fick i förra veckan, var det tydligt - de svarade på en fråga från mig i utskottet, och alla kunde höra - att det inte finns någon skillnad mellan fattigdomsbekämpning och klimatinsatser. Båda måste göras. Utan klimatinsatser klarar inte fattigdomsbekämpningen att nå fram. Det är kommunicerande kärl. På den här debatten låter det ibland som att det mest avgörande för diskussionen är vilket kärl vi tar pengarna ifrån. Det är svenska folkets pengar som ska användas för att åstadkomma en förändring och klara de insatser som UNDP beskriver. Vi gör det på biståndssidan. Vi gör det också på andra områden i budgeten. Men vi behöver göra mer på klimatområdet, och det är fokuserat. Jag hoppas att Bali ska bli en framgång och att vi ska kunna bidra till att göra det möjligt för människor att ta sig ur fattigdomsfällan genom utveckling men också att känna sig säkra inte bara i rättslig mening utan också vara säkra för att miljön och klimatet klarar sig. Jag har berört ett antal av de områden som vi arbetar med mycket bilateralt. Men jag vill också säga att det multilaterala biståndet är viktigt. Det får inte tappas bort när vi ser de biståndsinsatser som Sverige gör. EU och FN får stort bistånd från Sverige och jobbar också på många områden där vi tycker att det är viktigt. Här har man i utskottet också varit aktiv och följt upp, och det behöver vi göra mer. Här är det också stora belopp som vi arbetar med, och även här måste vi vara säkra på att pengarna når fram och gör skillnad. Vi ska säkra effektivitet i fattigdomsbekämpningen. Vi ska ta täten för folkrätt, mänskliga rättigheter, miljö och klimat, och för jämställdhet och kvinnors roll, både i vårt bilaterala och i vårt multilaterala bistånd. Vi har gjort det förut, och vi ska göra det igen. Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Fru talman! I den här debatten har det flera gånger poängterats hur enorm ökningen är av biståndet från Sverige till de fattigaste länderna i syd. I det här sammanhanget är det viktigt att poängtera att pengaflödena och resursflödena i dag inte går från den rika världen till den fattiga utan precis tvärtom. Vårt bistånd äts upp flera gånger om av avbetalningar och ränteavbetalningar på skuldsättningar. Det äts upp flera gånger om av de orättvisa handelsreglerna. Det här handlar inte om att vi ska vara goda eller att vi ska vara generösa, att vi ska lägga några pengar i kollekten och därefter ha ett gott samvete när vi går hem och lägger oss. Det här handlar om att vi i nord, i den rika delen, ska dela med oss, betala tillbaka en del av de pengar som vi är skyldiga syd. Det tycker jag är ett perspektiv som fullständigt saknas när Kerstin Lundgren pratar i den här kammaren. I den debatt som vi hade för ett år sedan begärde jag också replik på Kerstin Lundgren. Jag frågade då om skuldavskrivningarna i budgeten. Jag tänker ställa exakt samma fråga som jag ställde för ett år sedan. Jag frågade då Kerstin Lundgren: Vart ska de 1,5 miljarderna gå som regeringen har avsatt för skuldavskrivningar? Kerstin Lundgren svarade så här: "Vi har fortfarande inte tecknat de avtal som ska tecknas. Det kommer att ske under 2007. Det exakta utfallet är något som vi får värdera och utvärdera under 2007." Ja, Kerstin Lundgren, nu är det 2007. Jag väntar på en redovisning. Jag väntar på en utvärdering. Jag väntar på en värdering. Jag ställer därför exakt samma fråga som jag ställde för ett år sedan, men den här gången förväntar jag mig faktiskt ett svar: Vart gick de 1,5 miljarderna som ni var med och avsatte i den borgerliga budgeten för 2007?

Fru talman! När jag hörde Hans Linde blev jag så fascinerad. Jag hörde nämligen en person som bedriver en ekonomisk politik som mer eller mindre skulle driva ut ekonomin bakvägen, som jobbar med att ha en egen sedelpress, som i princip lovar nya pengar både här och där och höjer skatter och tror att ekonomin ändå ger utrymme för god ekonomisk tillväxt. Jag har sett Hans Lindes ekonomiska experiment i andra länder. Det är många av de länderna som vi i dag får möta med bistånd och försöka hjälpa ur fattigdomsfällor. Det är naturligtvis en erfarenhet att ta med. Med Hans Lindes ekonomiska politik är jag övertygad om att biståndsramarna skulle minska, men han räknar inte på det sättet. Han vill väl inte se effekten. Sedan då till frågan om skuldavskrivningar. Ja, fru talman, ena gången pratar Hans Linde om vår stora skuld till syd. Nästa gång vill han inte vara med på skuldavskrivningar. Det är en spännande matematik även här. Vi försöker, fru talman, hantera skuldavskrivningar enligt de regler som vi internationellt har kommit överens om. Vi får väl vänta tills 2007 har gått ut, så får vi se. Jag har fått bilden av att alla tänkta skuldavskrivningar inte kommer att genomföras under 2007, så det kommer att ske en del förändringar, precis som det har gjorts tidigare när ni hade makten och var med på den här typen av lösningar. Men ett resultat kan man se. Skuldavskrivningarna, avräkningarna, i årets budget, som vi väljer att göra synliga, ligger på en lägre nivå än vad som var gällande föregående år.

Fru talman! Vad säger man om det inlägget? Jag lärde mig följande vid mitt första möte i Vänsterpartiets Ung Vänster: Om din motdebattör börjar prata om gamla öststater har du argumenten på din sida. Då har du redan vunnit debatten. Jag tolkar det som att det är så även den här gången. Ett litet tips till Kerstin Lundgren får jag väl ändå ge. Om du ska attackera din motståndare är det kanske bra om du har läst på och har på fötterna. Om du hade gjort det skulle du bland annat ha sett i vår budgetmotion som Vänsterpartiet har väckt i riksdagen att vi har ett större finansiellt överskott än vad den borgerliga regeringen har för 2008. Det är inte så att vi står med någon sedelpress i bakfickan. Det är så att vi har en välfinansierad budget. Och vi har råd att satsa på biståndet. Vi har råd att satsa på välfärden därför att vi säger nej till de skattesänkningar som ni gör för överklassen. Jag tycker att Kerstin Lundgren kommer bort från ämnet, och det är väl naturligt när man inte sitter på några svar. Jag frågade: Vart gick de 1,5 miljarderna som ni avsatte i budgeten för 2007? Kerstin Lundgrens svar måste ändå vara: Jag har ingen aning. Då kan man fråga sig: Varför går man vidare med ett projekt när man inte har en aning om vart pengarna ska gå? Jag tycker att det här är en fråga om kvalitet när det gäller biståndet. Här pytsar man ut 2 miljarder kronor utan att man på något sätt kan visa upp vart pengarna ska gå. Men det är också en demokratifråga. Om ett par dagar ska den här riksdagen rösta om en budget. Det finns 500 miljoner kronor som man inte har en aning om vart de ska gå. Jag ska sätta mig på min plats och trycka på knapparna, och jag vet inte vart pengarna kommer att gå inom budgeten, för ni kan inte redovisa dem. Kerstin Lundgren pratade i sitt inledningsanförande om att Sverige ska visa vägen. Jag hoppas verkligen på det här området att Sverige inte visar vägen, att man kan urholka budgeten och komma undan med det utan att redovisa siffror. Jag hoppas att resten av Europa och Nordamerika i stället låter Norge visa vägen, som har genomfört omfattande skuldavskrivningar utan att belasta biståndsbudgeten. Där är ett land som vi kan ta efter. Där är ett land som vi kan inspireras av. Det gäller inte den här regeringens hyckleri med skuldavskrivningarna.

Fru talman! Det var säkert fler än jag som hörde Hans Linde säga i sitt första inlägg att biståndsfrågorna var för viktiga för att de skulle offras för borgerligheten eller någonting liknande. När jag lyssnar på Hans Linde - du må förlåta - hör jag en ekonomisk politik som liknar den som vi har sett exempel på. Ingenstans har den ekonomiska politiken fått genomslag. Den politiken hade i ärlighetens namn inte heller ett genomslag när du regerade tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Den politiken leder nämligen inte bara till skattehöjningar för vanligt folk här i Sverige. Du står ju och säger att sjuksköterskor och andra, som nu ni säger nej till när det gäller skattesänkningar, är höginkomsttagare. Det leder också till att den biståndsökning som vi faktiskt kan se i den budget som vi nu har presenterat skulle dras ned. Det är i ärlighetens namn, fru talman, ett hot. Om vi lägger ut höga biståndsinsatser, långsiktiga uppgörelser med andra länder, och får en ekonomisk politik som skulle gå i motsatt riktning skulle ju per definition 1 procent av den bruttonationalinkomsten bli lägre. Det är den matematiken som Hans Linde inte ser och inte får att gå ihop. Till sist ska jag då gå över till skuldavskrivningarna, fru talman. Skuldavskrivningarna genomförs i enlighet med de beslut som träffas inom ramen för Dac och HIPC och hela den diskussionen. Min uppfattning är att det, när det gäller några av de länder som förutsågs föregående år, kommer att skrivas av under innevarande år. Men detta gäller inte alla därför att det bygger på att man har klarat ut en del av de här frågorna som inte var utklarade förra året. En del av dem är nu utklarade. Men för 2008 återstår det att se. Det finns några länder utpekade, men vi får se om det fullföljs.

Fru talman! På slutet tyckte jag att Kerstin Lundgren var på gång, får jag säga, att komma med någon form av svar. Så jag ska ge dig lite tid av min repliktid. Jag tycker att det här är intressant. Det gäller 1 500 miljoner. Det faktiska värdet - det handlar inte om de är avskrivna eller ej - är bara en bråkdel av de pengarna. Jag utgår från att ni från oppositionen också har haft kontakt och försökt bena ut det här. Det är inte så mycket pengar som man faktiskt skriver av. Det är likadant med årets 500 miljoner. Det är 287 miljoner som skulderna är värda, som man faktiskt skriver av. Frågan som jag tror att Hans Linde ställde var: Vart tar resterande pengar vägen? Även om skulderna faktiskt skrivs av när det gäller de ändamål som de är riktade mot tar de inte upp alla 1 500 miljoner. Vart tar de andra hundratals miljonerna vägen? Jag har en liten idé om det, men den tänkte jag spara till biståndsministern. Men jag skulle vilja höra vad Kerstin Lundgren har att säga i det avseendet. Kerstin Lundgren sade att vi bara talade om stödet till Ryssland. Det var precis tvärtom. Det var det uteblivna stödet till Ryssland och den oroväckande utvecklingen i Ryssland. Den oron tror jag att allt fler delar. Slutligen skulle jag vilja fråga Kerstin Lundgren om hur hon ser på att vi ska använda fattigdomsbekämpande biståndsmedel till Turkiet och Serbien. Är det en rimlig destination för svenskt fattigdomsbekämpande bistånd?

Fru talman! Då tar vi ett varv till om skuldavskrivningarna. 2008 väljer Kent Härstedt och Socialdemokraterna att skriva av 287 miljoner i sin budgetmotion. De vet säkert vilka länder som man resonerar om, för det har säkert Kent också undersökt från Exportkreditnämnden. Utgångspunkten är naturligtvis att ni väljer en lägre avskrivning krona för krona. Det är inte någon tvekan om att vi har en högre nivå. Det baserar sig på de regelverk som finns. Vi följer de regelverk som finns när det gäller avskrivningar. Om Kent Härstedt och vi inte får avskrivningarna under 2008 som beräknat kommer Kent Härstedts 287 miljoner att finnas som en avräkningspost i hela budgeten och finnas på Finansdepartementet precis som våra 500 miljoner. Det skiljer inte så mycket, men det skiljer en del, ska jag säga. Vi väljer att följa den modell som är överenskommen internationellt. När det gäller det uteblivna stödet till Ryssland, låt oss vänta och se! Vi har från vår sida som parti gått in och stöttat Fojo och satsat så att man ska kunna jobba med att stärka journalister och journalistutbildning. Det är möjligt för flera. Vem vet vad som händer i nästa skede? Jag var själv i Ryssland under valövervakningsperioden. Jag har samma bild av läget. Jag tror att det finns skäl för oss som partier att fundera på hur vi kan jobba med de stödresurser som ändå finns partinära för demokrati och annat.

Fru talman! Det här var första gången som jag har hört det så tydligt - det ska Kerstin Lundgren ha heder av - att man tar upp ett belopp och medger att det är ett belopp som är betydligt större än vad man faktiskt skriver av. Jag vill ända ställa en följdfråga. Vart tar då de pengarna vägen, om där är en sådan stor skillnad mellan det faktiska belopp som skrivs av och det belopp som ni tar upp i budgeten? Vart tar pengarna vägen? Den frågan vill jag ha svar på innan vi skiljs åt i dag och gärna till protokollet. Jag önskar att Kerstin Lundgren fortsätter att vara lika tydlig som hon var i sin första replik, för detta är oerhört intressant. Jag tror att det är intressant för många människor utanför den här kammaren. Berätta vart de pengarna tar vägen! För det måste ni väl rimligen också ha suttit och diskuterat i alliansöverenskommelserna här. Nu är det svart på vitt i protokollet. Ni tar upp ett belopp som är betydligt större än det som ni faktiskt skriver av, och ni är medvetna om det. Vart tar pengarna vägen? Och vad används de till?

Fru talman! Måhända ska jag börja med Serbien och Turkiet. Det är klart att det finns fattiga människor i Serbien och Turkiet. Det är klart att det finns behov av insatser där precis som i Ryssland som Kent Härstedt talar om, för demokrati, mänskliga rättigheter, för att stärka rättsstaten och för att hantera de frågor som jag tror att vi är överens om att vi vill se på plats. Det är klart att om Sverige kan vara med och göra skillnad ska vi göra det. Det är vår uppfattning. När det gäller skuldavskrivningarna är det inte bilden att det är en skuldavskrivning som är höftad. Det är inte rätt om Kent Härstedt fick den uppfattningen. Det bygger på att det är en skuld som från början ligger på den nivån som gör att det är möjligt att skriva av. Vi skriver av hela den skuld som Sverige en gång iklätt sig. Det är enligt de regelverk som finns internationellt. Vi gör det som nästan alla andra länder gör - inte riktigt alla, ska det sägas. Men vi väljer att göra det helt enligt internationella regelverk. Annars skulle det inte kunna vara Dacfähigt och kunna avräknas från biståndsramen. Det har vi också andra som granskar.

Fru talman! Jag vill börja med att konstatera att i de meningsutbyten som har varit nu mellan Christian Holm och oss och mellan Kerstin Lundgren och oss blir det väldigt luddiga svar på frågorna. Vi har ställt samma frågor i utskottet ett antal gånger: Vart tar pengarna vägen, etcetera? Och vi får inga svar. Så förmodligen är det bästa att vi helt enkelt väntar med våra frågor tills ministern kommer. Men nu står jag redan här. Därför ska jag i alla fall ställa två kortare frågor. Du talade om biståndet till Östeuropa. Vi har den nya posten reformsamarbete. Min fråga är: Varför ska det finnas i en egen post och inte inrymmas i den vanliga biståndsbudgeten enligt samma kriterier som den vanliga biståndsbudgeten, alltså 8:1? Jag vill också ta upp UNDP:s besök i utskottet. Det är precis som du säger. De säger att det ena inte utesluter det andra, att man måste göra båda sakerna. Det är också därför som vi under väldigt lång tid drivit att man måste ha klimatanpassningsåtgärder och klimatbistånd. Man måste göra båda sakerna. I det läge som vi är nu när G 77-länderna av oss i den rika delen av världen kräver att vi ska lägga klimatanpassningspengarna utanför biståndsbudgeten för att man är rädd för att det ska ta för mycket av biståndet måste man fundera på hur vi ska göra i framtiden. Det är oerhört viktigt att vi har klimatanpassningen. Precis som du säger och precis som UNDP sade kan de pengar som vi lägger på biståndet vara slängda i sjön om vi inte samtidigt ser till att ge människor förutsättningar för att leva i de här områdena. Hur ska vi lösa den ekvationen? Det skulle jag vilja höra.

Fru talman! Jag hade uppfattningen att Miljöpartiet och Bodil Ceballos liksom vi gärna ser helheter. Jag hörde i inledningsanförandet att hon gärna talade utifrån helhetsperspektiv. Då är det naturligtvis intressant att se att biståndet och den del som vi arbetar med måste vi klimatsäkra, som vi har hört tidigare, men det handlar också om att kunna göra mera. Vi är ett av de länder som har de högsta biståndsvolymerna. Då är det viktigt att vi också visar på den möjligheten. När vi får världens rika länder att ligga på enprocentsnivån har vi kommit långt. Då har vi resurser att klara många av de problem som vi nu står inför. För mig, fru talman, är det mer centralt att säkra att man får insatser på plats än att diskutera exakt om det finansieras via Unep och det då har gått via Miljödepartementets budget. Vi ska komma ihåg att utöver de pengar som vi har pratat om ligger det en rätt stor pott, 1,7 miljarder ytterligare, som vi satsar i internationella åtgärder som inte är Dacfähigt plus handel och plus en rad andra saker. Det är det som det handlar om, fru talman, att se helheten och att se att det samverkar för utveckling, fattigdomsbekämpning och en klimatriktig framtid.

Fru talman! Det är precis så som du säger, Kerstin. Jag vill gärna se helheter. Det är därför jag tar upp hur vi ska lösa ekvationen med fattigdomsbekämpning som det riskerar att bli mindre medel till om man ser det globalt sett samtidigt som vi ska lösa det gigantiska problem vi har med klimatpåverkan och att anpassa de länder som är allra mest drabbade till det. Vi behöver mer pengar. Det sades också från UNDP. Han sade att vi behöver 86 miljarder mer. Det var dollar, antar jag. Jag kommer inte ihåg, men det var i alla fall 86 någonting, miljoner eller miljarder. Vi tillhör de rika länderna. Jag tycker inte att vi ska behöva vänta på att de andra kommer i kapp. Vi ska föregå med gott exempel och driva de andra framför oss så att de kommer upp i samma nivåer som vi. När jag var i FN de två veckorna och besökte alla de olika organen, bland annat Unep och UNDP, fick jag höra att det är UNDP som är det organ som finns ute i länderna, som är mycket mer operativt. Unep jobbar mer på en central nivå. Dessutom har de inte ansvar för energi och klimat, enligt informationschefen som vi talade med. Det gäller att vi riktar pengarna dit där de gör mest nytta, precis som du också säger här. Vi måste se efter var vi ska kanalisera medlen. Men UNDP som var hos oss menade att vi behöver x miljoner utanför ländernas biståndsbudgetar. Jag vill se och försöka förmedla helheten. Jag vet inte om du hörde att jag i mitt anförande sade att det var positivt att klimatanpassningsåtgärder och miljö har en framträdande plats i ert budgetförslag.

Fru talman! Det är precis så, Bodil Ceballos, att vi måste titta på effekten ute. Men i den här debatten låter det som om vi mer tittar på effekten i budgettabellen. Från min utgångspunkt är det centralt att vi kan få våra resurser som vi satsar på utvecklingspolitik för att komma till rätta med klimathotet att samverka på ett så effektivt sätt som möjligt ute. För vår del är det centralt att försöka jobba med den inriktningen. Det bistånd som går ut ska klimatsäkras. G 77 och andra ger nämligen tydliga signaler att de inte klarar att göra dessa insatser, utan de vill vara klimatosmarta. Men varför ska de behöva vara klimatosmarta? Ska vi säga att de inte får använda dessa pengar, för då blir det fel i vår bokföring? Fru talman! Det tycker jag är en osmart politik, både för klimatet och för fattiga människor världen över.

Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till betänkandets förslag i sin helhet. I morse var jag nog inte den enda som när jag vaknade och satte på morgon-tv faktiskt möttes av ett glädjande inslag om det vi ska debattera ungefär en timme till. Det var ett inslag från den senaste Human Development Report från FN:s utvecklingsorgan UNDP som vi alla fick höra om härom veckan i utrikesutskottet. Rapporten bekräftade att globalisering och frihandel kombinerat med en kraftfull politik för demokrati och en biståndspolitik som är tydlig värderingsmässigt, modig i handling och aktivistisk i fält faktiskt skapar bättre förutsättningar för utveckling för världens fattiga och förtryckta. Den visade något som liberaler har påpekat i decennier: Det var inte bättre förr! Varje dag på detta jordklot är bättre att leva på än den förra, för man som kvinna. Rapporten tog tydligt upp att antalet lågt utvecklade länder minskar. Den tog upp att i samtliga tolv länder där Sverige bedriver långsiktigt biståndsarbete är den uppmätta utvecklingsnivån högre i år än förra året. Antalet länder i kategorin låg utveckling har halverats sedan 1990, från 44 till 22 år 2007. Bland de länder som har tagit historiska kliv framåt i att bekämpa fattigdomen finns många långvariga svenska biståndsländer, till exempel Kambodja, Namibia och Indien. Rapporten tog upp att vi i det hårt utsatta Afrika ser färre krig, fler demokratiskt valda regeringar, fler ekonomiska reformer, förbättrade sociala indikatorer och en utveckling som trots alla problem går i rätt riktning. Rapporten nämnde att antalet dödsfall i Afrika i mässling har minskat från 2000 till 2006 med hela 91 procent. År 2000 dog ungefär 396 000 barn i mässling; sex år senare var årssiffran nedpressad till 36 000. Det är alldeles för mycket, vi ska ha en nollvision, men det är ändå en otrolig framgång. Rapporten nämnde att andelen barn i Tanzania som får gå i skolan har ökat från 60 procent år 2000 till 97 procent år 2007, vilket förstås har skett efter idoga satsningar på biståndsfronten från bland annat Sverige. Vi kan konstatera att de senaste tio åren har flera av Sveriges stora samarbetsländer i Afrika haft en tillväxttakt på 5 procent eller mer, vilket faktiskt är mer än vad Sverige hade 1870-1970. Framgångar sker alltså runt om i världen. Vi kan också konstatera att antalet allvarliga väpnade konflikter i Afrika, alltså konflikter med fler än 1 000 dödsfall varje år, har minskat från tolv för tio år sedan till tre i dag. Samtidigt präglar det akuta men också långvariga lidandet och ofriheten dessvärre miljarder människor. Jag tycker att vi denna kväll kan ägna en tanke åt 20-åriga Makwan Moloudzadeh som hängdes i staden Kermanshah i går och då blev den 280:e personen som avrättades detta år i Iran. Vi kan tänka på de tusentals offer som har dödats av cyklonen Sidr i Bangladesh bara denna månad. Vi kan tänka på hur folkmordet i Darfur har pågått i snart fem år med 300 000 döda, eller på hur Zimbabwes diktator Robert Mugabe fortsätter att tortera och svälta ut sitt folk. Vi kan tänka på de kvinnor, etniska minoriteter, homo-, bi- och transpersoner som fortfarande ses som andra klassens medborgare i alldeles för många länder världen över. Man kan konstatera att uppgifter för att skapa en mer rättfärdig, solidarisk och liberal värld sannerligen inte saknas. Men problemet är inte globaliseringen i sig. Vi behöver mer globalisering, mer framtidstro. För att uttrycka det med den amerikanske presidenten John F Kennedys ord: Om det fria samhället inte kan hjälpa de många som är fattiga kan det aldrig rädda de få som är rika. Det tycker jag är en sanning. Men framför allt ska solidariteten inte begränsas till nationella gränser. Solidariteten måste globaliseras. Vi vet alla att bistånd aldrig ensamt kan utrota världsfattigdom. Till detta behöver vi mer frihandel, avskaffade tullar och handelsmurar och skrotande av Europeiska unionens jordbrukssubventioner. Vi vet att även om flera biståndsprojekt genom historien har varit misslyckade, till exempel storskaliga dammbyggen och företagsprojekt som mest gått ut på att gynna svensk industri samtidigt som det har funnits en genomgående flathet mot diktaturer, vet vi att det också har fungerat. Även om brist på riktlinjer, krav och tydligt politiskt ledarskap inom biståndet ofta varit ett faktum genom många decennier av socialdemokratiskt styre i detta land vet vi att bistånd faktiskt kan påverka. Det har funnits problem med biståndet. Det kan ingen i denna sal förneka, men det innebär inte att enprocentsmålet för den sakens skull har spelat ut sin roll. Vi behöver bättre bistånd; vi behöver inte mindre bistånd. Bistånd har hjälpt, och det hjälper fortfarande som ett effektivt smörjmedel för att få i gång processer som demokrati. Vi har exempel som kampen mot apartheid i Sydafrika eller kampen för demokrati i Zambia. Det har stimulerat företagande. Ett exempel är Sidas tidiga stöd till Nobelpristagaren Muhammad Yunus Grameen Bank med mikrolån till fattiga kvinnor i Asien. Sida var den första kraft i världen som stöttade Muhammad Yunus projekt. Jag träffade en bangladeshisk företagare häromveckan, en sann kapitalist och entreprenör, och han sade att om inte svenskt bistånd hade funnits på plats och trott på idén hade aldrig dessa mikrolån förverkligats. Lägg det på minnet! Vi har alla de miljoner barn som fått gå i skolan, blivit vaccinerade och faktiskt överlevt genom stöd från länder som Sverige. Tre perspektiv i den nya alliansregeringens biståndspolitik gör mig extra stolt som liberal. För det första vågar vi nu en för alla tala om värderingar. När regeringen klokt har valt att minska antalet mottagarländer bilateralt har vi också prioriterat effektivitetsmässigt. Vi har valt att lyfta fram värderingsmässigt och också hänga ut förtryckarregimer. Det har vi i Folkpartiet liberalerna kämpat för länge - att man faktiskt konsekvent måste fasa ut biståndet till länder som vägrar att genomföra diverse politiska reformer. Jämte demokrati är också kvinnors rättigheter och miljö de två nya spåren i biståndet. Detta är jag mycket nöjd över. För det andra är det viktigt att regeringen har valt ett Afrikafokus. Problemen är störst där vad gäller fattigdom i dag. Många av oss i utskottet präglas av de resor vi gör till den afrikanska kontinenten, och det lidande som jag personligen har sett i Zimbabwe denna höst eller som jag upplevde i folkmordets Darfur för några år sedan kommer jag aldrig att glömma. För det tredje har vi valt att betona antikorruption, transparens, utvärdering och effektivitet i biståndet. Varje biståndskrona ska nyttjas väl. Parisdeklarationen förpliktar. Jag nämnde i den förra diskussionen vi hade för några timmar sedan om internationell samverkan den före detta socialministern Gustav Möllers citat, och jag känner mig nödgad att upprepa det igen. Han sade mycket klokt: Varje fel använd skattekrona är en stöld av folket. Detta gäller oavsett om vi diskuterar bistånd, socialförsäkringar, försvar eller annat. Man ska sträva efter så mycket effektivitet som möjligt. Den föreslagna biståndsramen för 2008 uppgår till 32 miljarder kronor, vilket motsvarar 1 procent av bni. Om man räknar bort alla avräkningar från biståndsramen, det vill säga skuldavskrivningar, flyktingmottagande, EU-bistånd och administration, ökar ändå biståndsanslaget med 2 miljarder kronor från 2007 till 2008. Jag kan nämna att ökningen totalt blir 7 miljarder under mandatperioden, vilket är en höjning med 25 procent jämfört med Socialdemokraternas sista budget. Jag tycker att vi alla ska ha det i minne. Det är viktigt med ett generöst bistånd. Jag tycker att man ska slå vakt om enprocentsmålet. Det handlar om en princip att faktiskt avsätta en hundradel av inkomsten till de människor som lider allra mest i världen. Det är en lögn att säga att Sverige inte har ett generöst bistånd. Sverige är ett unikum bland världens länder att hålla fast vid denna fina princip om ett enprocentsmål. Många väldigt rika länder ligger kring 0,2 procent av sin bni i bistånd, och dessa måste vi också pressa. Det är en moralisk skyldighet. Avslutningsvis skulle jag nämna att utmaningarna inom biståndet kvarstår på många punkter också inom alliansregeringen. Vi i Folkpartiet liberalerna vill att man ska driva vidare kravet på en yttrandefrihetsmiljard, att öronmärka 1 miljard till yttrandefrihet. Vi tycker att det är viktigt att stödja frihetskämpar i arabvärlden och Mellanöstern. Här har vi en halv miljard människor som lever i områden där man inte får tycka, tänka och tro fritt, i länder där kvinnor inte ens får rösta eller köra bil. Dessa människorättsaktivister måste stödjas. Sist men inte minst: Som feminist tycker jag att det är viktigt att vi också skärper kvinnoperspektivet i biståndet. Det är väldigt viktigt, och jag är glad över att vi fick in skrivningar i betänkandet om att man ska jobba mer med könsuppdelad statistik. I dag vet vi inte riktigt hur mycket pengar på olika fronter som går till kvinnor respektive män, och detta måste bli mycket tydligare.

Fru talman! För att inte helt slita ut oppositionen tänker jag berätta hur det är med skuldavskrivningarna innan vi går vidare, så slipper ni att begära ordet för det. De pengar som skrivs av minskar biståndsbudgeten och går in i den vanliga budgeten igen. Jag hade själv önskat att man skulle kunna skriva av den på den nivå som man har värderat skulden till, den lägre nivån. Men man har valt att inte göra det. Som ekonom tycker jag att det hade varit mer juste att göra det, för man har redan värderat bort de pengarna. Då ska man inte göra det en gång till. Samtidigt ska man säga att man kanske inte ska göra sig alldeles så vit som Härstedt tidigare gjorde. Han har behagat att gå ut nu. Under den socialdemokratiska regeringen fick Sida varje år veta att de måste avstå att betala ut pengar. Det kunde vara 1,8 miljarder, 1,9 eller 2 miljarder. Biståndet var en regulator för budgettaket. För att taket inte skulle slås igenom använde man biståndet som regulator. Sida fick hela tiden besked att de inte fick leverera ut pengarna. Sedan gick de i ny räkning och försvann in i budgeten. Det ska man minnas när man diskuterar detta. Samtidigt är det viktigt, som Birgitta Ohlsson nyss sade, att den politik som alliansregeringen nu bedriver innebär att vi har en betydligt större biståndsram i dag än vi haft någonsin tidigare. Det handlar om åtminstone ett par miljarder kronor. Man ska se det som en helhet, som sades tidigare. Fru talman! Riksdagen har för något år sedan antagit en ny politik för global utveckling, det vi kallar för PGU. Dessförinnan agerade svenskt ekonomiskt bistånd i alltför många länder och inte sällan på rent politiska grunder. Den stora spridningen blev problematisk, och måluppfyllelsen av ett bra bistånd blev väldigt svår. Genom ett omfattande utredningsarbete genomlystes biståndspolitiken, och en ny inriktning med nya mål stakades ut. En förnyad svensk biståndspolitik kunde antas. Den nya politiken, politik för global utveckling, antogs av riksdagen i mycket stor enighet under den socialdemokratiska regeringen. Fru talman! Nu verkställer den nya alliansregeringen PGU, och inriktningen är att undvika den gamla spretigheten och den slentrian som hade gått i biståndspolitiken. Det viktiga målet blir nu att göra skillnad hos mottagarländerna genom att vi har färre mottagare men större och fördjupat engagemang i varje respektive land. Brådskan att ställa om politiken direkt efter regeringsskiftet har kanske lett till att inte fullt så många har getts möjlighet att delta i processen som skulle ha varit önskvärt egentligen. Många svenska institutioner har en långvarig och värdefull erfarenhet av bistånd som vi egentligen skulle ha tagit vara på. Fru talman! Landfokuseringen har blivit den nödvändiga åtgärden för att genomföra den här politiken. Att förändra antalet mottagarländer från över 100 till ca 40 länder har varit ett mycket grannlaga och omfattande arbete för regeringen. Det är ett förändringsarbete som kanske måste genomföras av en någorlunda begränsad grupp eller organisation för att över huvud taget kunna göras. Det är naturligtvis mycket viktigt att välja ut rätt mottagarländer för att kunna förverkliga riksdagens nya biståndspolitik, PGU. Jag vill också understryka vikten av att avveckla mottagarländer på ett sätt som minimerar besvikelse och som bibehåller svenskt anseende internationellt. Fru talman! Det handlar också om en breddning av biståndsutförandet från svensk sida. Enligt PGU ska inte enbart de traditionella biståndsorganisationerna stå för verkställandet av svenskt bistånd. Breddningen innebär att fler myndigheter och institutioner än i dag ska engageras. Här har jag en fråga till biståndsministern som jag hoppas få svar på: Hur kommer denna breddning att initieras, främjas och följas upp av regeringen? Fler departement än Utrikesdepartementet ska engageras. Exempelvis ska handels- och säkerhetspolitiska insatser komplettera traditionellt ekonomiskt bistånd för både humanitärt och utvecklingsstöd. Jag skulle vilja fråga biståndsministern: Är handelsministern och försvarsministern reellt involverade och engagerade i dessa sina delar av svensk biståndspolitik? Jag hoppas att få svar på mina frågor. Fru talman! Vi har flera svenska missioner som just nu bistår världen med militära säkerhetsfrämjande insatser. För oss Kristdemokrater är de svenska militära missionerna under FN-flagg viktiga biståndspolitiska insatser, som är oundgängliga för att skapa fred och stabilitet för genomförande av både humanitärt bistånd och utvecklingsbistånd. Det är insatser för människors överlevnad och basala mänskliga rättigheter, som måste räknas då vi tar ställning till biståndspolitikens kvalitet. Fru talman! Sverige är det land som tar emot det största antalet asylflyktingar från krigets Irak och från andra krigshärdar. Detta är i högsta grad en humanitär biståndsverksamhet som är avsedd att hjälpa människor ur en fullständig livskrissituation. Fru talman! Vi har anledning att i denna kammare slå vakt om biståndsnivåer, det vill säga hur mycket pengar vi vill avsätta för våra medmänniskor i nöd. Vi har också anledning att diskutera hur dessa pengar används på bästa sätt. För oss kristdemokrater är det viktigt att Sverige håller en anständig nivå på biståndet, det vill säga att vi vill se en kraftfull hjälpande hand till människor i nöd. Ingen kan bevisa att just 1 procent av bnp är den enda rätta nivån, men vi anser att det är en bra nivå för ett traditionellt humanitärt bistånd och utvecklingsbistånd. Minst lika viktigt är det att vi ständigt anstränger oss för ett effektivt bistånd. Det måste vara resultatet för människorna på marken som räknas, inte enbart beloppet som står angivet i budgeten. Vägen från skattebetalarna och statsbudgeten till den som tar emot hjälpen får inte vara alltför lång och framför allt inte alltför kostsam. Självklart kan vi aldrig acceptera svinn eller korruption i någon form. Fru talman! För att bekämpa svinn och korruption i alla former behöver vi både egna och internationella analytiker och revisorer som granskar hur vi administrerar och verkställer olika typer av bistånd. Vi måste arbeta helt öppet och genomlyst för att nå högt förtroende för svenskt bistånd. Det gäller inte minst i korruptionsbenägna miljöer som ofta är oundvikliga, därför att där nöden är som störst är ofta hjälpbehovet som allra störst. Fru talman! Internationellt har Sverige två alldeles speciella signum som ger identifikation till vårt folk och vårt land. Det är Nobelpriserna, som i dessa dagar lyfter fram geniala insatser som har gjorts för mänskligheten. Det är också svenska folkets vilja att ge internationellt bistånd till de människor i världen som har det allra svårast och har det största behovet av hjälp. Låt oss vara stolta över båda dessa signum! Fru talman! Efter dessa kommentarer och frågor yrkar jag till sist bifall till utrikesutskottets förslag till beslut i betänkande UU2.

Fru talman! Jag vill rikta ett stort tack till Holger Gustafsson. Tänk att den fråga som vi har ställt så många gånger kunde besvaras så snabbt och så enkelt! Tänk vilken tid vi hade sparat till att diskutera andra saker om andra kunde ha följt Holger Gustafssons goda exempel. Men jag blir ändå lite förfärad när jag hör Holger Gustafsson, för här handlar det inte om småpotatis. Skulden till Demokratiska republiken Kongo, som diskuterats i sammanhanget, uppgår enligt regeringen till 1,2 miljarder. Enligt Exportkreditnämnden uppgår den bara till 60 miljoner. Då pratar vi alltså om 1,14 miljarder svenska skattekronor ur biståndsbudgeten som går tillbaka till budgeten. Det är enormt mycket pengar. Det oroar, för svenskt bistånd ska trots allt gå till fattigdomsbekämpning, till demokrati och mänskliga rättigheter, inte till Anders Borg. Jag vet inte om Holger Gustafsson hade hoppats på att han inte skulle få någon replik. Men tyvärr finns det ju andra saker i den här budgeten som man kan diskutera. En av de saker som jag skulle vilja lyfta fram och diskutera är de av regeringen mer än fördubblade avräkningarna för flyktingmottagande i Sverige. Regeringen avsätter mer än 2,5 miljarder kronor till flyktingmottagande i Sverige. Holger Gustafsson kallar det humanitärt bistånd till flyktingar i Sverige. Jag har väldigt svårt att se logiken i att det kan vara bistånd att bedriva verksamhet i Sverige. Det brukar i de här sammanhangen hänvisas till OECD/Dacs regler som tillåter flyktingmottagande. Men vår biståndspolitik regleras inte framför allt i OECD/Dac. Den regleras av en politik för global utveckling, och vi slår fast väldigt tydligt att svenskt utvecklingsarbete ska utgå från de fattigas perspektiv och ett rättighetsperspektiv. Det skulle vara intressant att höra Holger Gustafsson tala om hur dessa 2,5 miljarder som ni avräknar för flyktingmottagande här i Sverige ligger i linje med en politik för global utveckling, som Holger Gustafsson tidigare lyfte fram att vi är så eniga om.

Fru talman! Den första kommentaren kanske inte kräver något mer svar. Jag har ju redogjort för hur avskrivningarna hanteras. Jag vill bara att man ska minnas i sammanhanget att det också finns saker att glädja sig åt. Vi ska komma ihåg att även den förra regeringen gjorde sådana här avskrivningar, så ni är inte helt vita ni heller när ni kritiserar regeringen i det här sammanhanget. När det gäller flyktingmottagningen använder vi pengarna på ett korrekt sätt och definierat i Dacreglerna. Jag tycker personligen att man ska ha en bred syn när det gäller var man hjälper människor i en livskris. Om det är innanför svenska gränsen eller utanför är inte det viktigaste, utan det viktigaste är att människor får hjälp och att vi också använder delar av biståndsbudgeten till det. Sedan ska du veta att det är väldigt mycket av det här biståndet som betalas av svenska kommuner och av staten i övrigt, så biståndet hjälper bara till med en liten del i sammanhanget. Det är knappast värt en stor oenighet mellan oppositionen och majoriteten i den frågan.

Fru talman! Jag är fullt medveten om, även om jag inte satt i riksdagen då, att den förra regeringen också avräknade pengar från biståndsramen för skuldavskrivningar. Man räknade också av pengar från biståndsramen till flyktingmottagande i Sverige. Vi var då emot det lika kraftigt och starkt som vi är emot det här i dag i riksdagen. Jag blir ändå lite konfunderad, och jag måste också säga lite besviken, på Holger Gustafssons svar, för jag minns att Kristdemokraterna var ett av de partier som stod upp för en human flyktingpolitik. Hemma i Göteborg stod kristdemokrater och vänsterpartister tillsammans sida vid sida och drev krav på allmän amnesti. Jag minns många kristdemokrater som då pratade om att det här inte handlar om att vi ska vara snälla, utan att det är vårt lands plikt att ställa upp för människor som är på flykt undan krig och förföljelse. Det är inte bara fråga om vacker retorik. Sverige är enligt FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna, enligt Genèvekonventionen och så vidare förpliktat att behandla asylsökande och deras ansökningar när de kommer till Sverige och skydda människor som är på flykt undan krig och förföljelse. Då blir frågan: Varför är det befolkningen i Sudan - vi har hört om Darfur här tidigare - i Afghanistan och i Somalia som ska betala för våra åtaganden? Vi har förbundit oss här i Sverige att ta emot flyktingar. Varför är det då människor i krigshärjade länder, några av världens fattigaste människor, som ska betala för våra åtaganden? Så blir det trots allt. Hade regeringen valt att ansluta sig till Vänsterpartiets linje hade de 2,5 miljarderna i stället använts till utvecklingssamarbete, mänskliga rättigheter, demokrati och humanitär hjälp och stöd till alla de flyktingar som aldrig kommer till Sverige utan är fast i flyktingläger i Afrika, Asien och Latinamerika. Den möjligheten hade regeringen, men den har ni tackat nej till. Det skulle vara intressant att höra Holger Gustafsson förklara för mig, för jag förstår inte logiken här, varför det är människor i Afghanistan, i Sudan, i Irak och i Somalia som ska betala för våra egna åtaganden, för de flyktingar som vi tar emot här i Sverige. Det blir de facto effekten av den här budgeten.

Fru talman! Den kristdemokratiska politiken som Hans Linde har mött i Göteborg stöder jag fullständigt. Jag har ingen annan uppfattning än att vi har en plikt och en skyldighet att hjälpa människor i nöd. Den uppfattningen delar jag här i riksdagen också. Om Vänsterpartiet har den uppfattningen så delar jag den. När det gäller den andra matematiken kan jag inte se det på det sättet. Du kan inte göra Sverige skyldigt för allt elände som finns i världen och säga att vi har en så enorm skuld att oavsett vad vi gör kan vi aldrig betala tillbaka den. Det är sant i en mening, men det är knappast realistiskt att göra oss betalningsskyldiga för detta. Vi får anstränga oss så mycket vi kan. Och just nu gäller 1 procent. Kristdemokraterna har ingenting emot att vi ökar den andelen, och vi arbetar i alliansen för att nå längre än så. Men låt oss inte begrava oss i den här skyldigheten så att vi inte orkar arbeta, för då kanske det blir ännu besvärligare för biståndsverksamheten.

Fru talman! Jag hade tänkt sitta still här en stund och vänta på biståndsministern, men Holger Gustafsson sade något här som jag blev tvungen att fråga honom om. Det lät nästan som att han menade att också militära insatser skulle kunna betalas via biståndsbudgeten. Det har vi inte talat om tidigare här, så jag skulle vilja veta om det är det han menar. Jag vill också ha ett litet förtydligande. Hans pratade om flyktingmottagandet och de 2,5 miljarderna. Vänstern och vi har ju tidigare gått med på att en del av biståndsbudgeten avräknas för flyktingmottagande, men det har aldrig varit den höga summan. Nu är det väldigt mycket mer än tidigare. I vårt budgetförslag har vi tagit 1 ½ miljard av dessa och återfört till biståndet. Vi tycker att det kan vara mer rimligt. Ska man ha det inom biståndsramen kan det vara rimligt med 1 miljard men inte 2,5 miljarder. Det är på tok för högt. Nu när du kunde ge svar på var skuldavskrivningspengarna tar vägen kan du kanske också ge ett svar på var dessa 2,5 miljarder hamnar någonstans. Hamnar de på utgiftsområde 8, eller hamnar de på något helt annat ställe i budgeten? Det borde vara på utgiftsområde 8. Du sade något annat som jag bara vill hålla med om. Du pratade kanske lite om att inte förlora ansiktet. När vi nu fasar ut vårt bistånd från vissa länder är det viktigt att vi bibehåller en god relation till dessa länder och kanske skapar nya relationer. Hur ska våra relationer se ut efter biståndet? Det är viktigt så att vi inte förlorar det goda rykte som vi har i världen.

Fru talman! Tack så mycket för frågorna, Bodil Ceballos! Min partikamrat Lars Lindén var också rädd att det skulle låta som att jag ville betala militären med biståndspengarna. Det var inte min avsikt. Jag ville bara visa ett bredare anslag, för jag tycker att när vi hjälper till med militär är det också ett sätt att bistå människor i nöd. Det är därför vi gör det. Jag är den förste att tycka att vi ska ta de pengarna från vår försvarsbudget - så att det inte råder någon tvekan på det området. När de gäller de 2 ½ miljarder kronorna tar Sverige emot förfärligt många asylflyktingar just nu från Irak och från andra krigshärdar. Jag lärde mig att Malmö stad tar emot fler flyktingar än Tyskland, England, Danmark, Norge och Irland tillsammans. Det är klart att det kostar pengar. Jag kan tyvärr inte svara på om dessa pengar hamnar på utgiftsområde 8 men att det kostar Sverige råder det ingen tvekan om. Jag tycker inte att man ska ägna sig åt kineseri om vilket utgiftsområde de hamnar på, utan vi får inse att det kostar pengar. Vi ska hjälpa dessa människor, och det får kosta vad det vill, för det är humanitära insatser. Jag säger som jag sade till förre frågeställaren att om det görs inom eller utanför den svenska gränsen bör inte ha någon större betydelse humanitärt. Den sista frågan gällde våra relationer där vi avvecklar. Jag delar den uppfattningen fullständigt. Det är oerhört viktigt att vi inte förlorar i anseende. Biståndet har gett Sverige en bild i utlandet som vi ska vara mycket rädda om.

Fru talman! Jag tackar för förtydligandet om de militära insatserna. Det innebär att vi fortfarande har en bred enighet i riksdagen om att militära insatser inte ska ligga under biståndsbudgeten utan under försvarsbudgeten. Jag vill göra ett litet förtydligande när det gäller flyktingmottagningen. Vi tar emot många asylsökande från Irak. Enligt UNHCR:s definitioner är man flykting när man har fått besked och har asylstatus. Innan dess är man asylsökande. Många av de asylsökande skickas hem igen, så det är inte så att alla kommer hit och sedan stannar. Men man är asylsökande tills man får ett beslut, och sedan får man antingen stanna eller inte. Andra länder i Europa och världen tar emot många andra migranter och har också stora kostnader. Det är viktigt att vi inte tror att vi är de enda som tar emot så många människor. Det gör de andra länderna också, men det är många gånger olika kategorier av migranter. När man ser statistiken ser det ut som att det bara är vi som tar emot, för man räknar bara asylsökande. Det är viktigt att ha en uppfattning om vilka det är som kommer. När det gäller Irakflyktingarna kommer Sverige att få en pott pengar på 64 miljoner av EU-kommissionen just för att vi har tagit emot många irakiska asylsökande. 64 miljoner är inte mycket pengar. Det behövs mycket mer. När vi utökar avräkningarna för flyktingmottagande med hänvisning till den stora mängden irakier som kommer får man ta det lite grann i relation till vad varje asylsökande kostar.

Fru talman! Jag kan inte kalkylen för vad varje asylsökande kostar, men det är klart att de som kommer till Sverige, finns här några månader och vänder tillbaka också kostar pengar. Jag tycker inte att vi ska diskutera detta i pengar, utan det är en humanitär insats som får kosta det den kostar, för det är människor som behöver hjälp. Mitt exempel med Malmö stad och de andra länderna ska närmast uppfattas på det sättet att jag vill att det ska bli jämnare och att fler länder ska hjälpa till i arbetet så att Sverige inte står för ensamt med för många och att de andra länderna inom EU också gör sin insats. Jag vet att alliansregeringen arbetar mycket för att få det dithän.

Fru talman! Jag vill ta upp tre frågor med Holger Gustafsson, två som uppföljning. Den första handlar om flyktingkostnader och avräkning på biståndet. Vi har också ställt upp på detta. Det är inte okomplicerat. Jag vill därför efterhöra hur Kristdemokraterna resonerar i detta sammanhang. Avskrivningen för flyktingkostnaderna har vuxit mycket. Någonstans finns det ändå en problematik när vi har en biståndsbudget som är x kronor och vi ser att mer och mer räknas av för andra saker, väl så behjärtansvärda och viktiga. Vi har som sagt också ställt upp på detta. Men någonstans finns det en gräns för hur stor den delen kan vara. Vi håller själva på att diskutera den frågeställningen internt. Det är inte så att kostnaden inte ska tas någonstans, men biståndsbudgeten har egentligen ett helt annat syfte, nämligen att vara fattigdomsbekämpande och göra skillnader i andra länder. Min andra fråga gäller att vi drar oss tillbaka från vissa länder. Du, Holger Gustafsson, sade att det är viktigt att vi inte förlorar i anseende. Vad betyder det konkret? Ta till exempel Nicaragua. Vi drar oss tillbaka och avvecklar biståndet. Sedan kommer beskedet från UD att vi lägger ned ambassaden. På vilket sätt menar Holger Gustafsson att vi fortsatt ska ta till vara svenska intressen och bygga vidare på det stora och omfattande samarbete och de goda relationer vi har haft när allt klipps av inom relativt kort tid? Hur kan vi då ta till vara och se till att inte förlora i anseende?

Fru talman! Flyktingkostnader är komplicerat. När man gör budgeten vet man självklart inte hur stora kostnaderna blir. Det kan vara en uppgift både för Kent Härstedt och för mig att följa upp hur mycket det blir löpande så att vi kan ha synpunkter på regeringens kommande budget så småningom. Vi vet inte i dag om pengarna behövs eller inte. Jag kan inte ge ett jättebra svar på frågan om hur det blir när vi drar oss tillbaka. Frågan kanske ska ställas till biståndsministern. Jag har själv skickat en signal till henne tidigare om att denna fråga är oerhört viktig. Det är viktigt att vi hittar former för att dra oss ur länder med hedern i behåll och med gott anseende. Jag kan föreställa mig att vi försöker behålla politiska kontakter och att vi kan bygga upp affärsmässiga kontakter och personliga relationer. Det handlar om andra former, annan gemenskap och andra relationer än de budgetpengar som vi drar tillbaka från landet. Det är möjligt att man också ska förhandla sig fram till en trappstegsmodell när man drar sig ur. Man måste hitta en bra modell för detta. Jag kan tyvärr inte redogöra för hur den ser ut där jag står just nu, för det har inte varit min uppgift att göra det.

Fru talman! Det finns anledning att följa upp detta med flyktingkostnaderna. Det kan vi gärna diskutera framgent. Men i ett sådant här sammanhang som till exempel Nicaragua betyder det verkligen rullgardinen ned. Det är inte bara en avveckling av biståndet, utan det är verkligen pang bom, flaggan halas och vi stänger. Det blir väl kvar något konsulat eller så. Jag vill ta upp en annan fråga. Det handlar om informationsanslaget. Holger Gustafsson har också varit med och diskuterat behovet och vikten av att vi förankrar det svenska biståndet. Biståndet har växt och mer skattepengar går till just bistånd. Det är viktigt att vi också jobbar med förankring och återkoppling till medborgarna om hur vi använder de här pengarna. En viktig del är Sidas informationsanslag. Jag tror att Holger Gustafsson kan erinra sig att vi hade en diskussion i Sidas styrelse kring de stora förväntningar vi har på Sidas arbete med att förankra biståndet i Sverige genom en återkoppling till medborgarna om hur pengar används och att de används på ett bra och ändamålsenligt sätt. Samtidigt drar regeringen tillbaka pengar från informationsanslaget. Man minskar det ordentligt. Det kommer ju att få effekter. Jag undrar hur Holger Gustafsson ser på denna motsägelse. Å ena sidan är det ett bistånd som växer och blir mer omfattande och som ska bli tydligare och spetsigare. Å andra sidan drar man ned anslaget för att förankra hos svenska medborgare hur pengarna används. Det borde ju inte vara så att informationsanslaget minskar i utvecklingstider då omfattningen på biståndet ökar. Det borde vara mer.

Fru talman! Det är komplicerat när vi drar oss tillbaka och lämnar ett land som har varit ett stort biståndsland. Jag vill säga till Kent Härstedt att vi är glada för oppositionens hjälp här också. Det finns många goda personliga kontakter som vi ska behålla. Låt oss hjälpas åt med detta. Jag tror att det har stor betydelse på den personliga sidan, hur vi uppträder och hur vi möter dem som blir utan svenskt bistånd. Det kommer att bli tufft, och vi behöver hjälpas åt. Jag sitter ju med i Sidas styrelse - det gör vi båda två - så vi kanske får prata om Sida här av den anledningen. Sida står inför en jättestor förändring. Det är inte rimligt att tänka sig att Sida ska se ut som i dag och bara plussa på pengar därför att biståndet växer. Vi kan konstatera att vi går från över 100 länder till 40 länder. Det måste också förändra Sidas uppgift. Vi vet inte just nu hur den organisationen ska se ut. Det är säkert en uppgift för den nya generaldirektör som kommer, och naturligtvis för styrelsen. Det går inte att svara på. När det gäller informationsstödet skulle man möjligen kunna säga att man vill ha mer eller mindre. Min och Kristdemokraternas uppfattning är nog att vi inte tycker att myndigheterna ska bedriva alltför mycket informationsverksamhet. Jag tycker exempelvis att det är riksdagsledamöters uppgift att förankra svenskt bistånd hos medborgarna. Där kan vi vara väldigt aktiva. Självklart ska myndigheten stå för sakinformation om arbetet som vi kan föra vidare. Just att sälja sig själv är inte en bra modell. Vi bör hitta bättre former för det. Jag ser den arenan som politikernas arena i högre grad än i dag. Vi är medborgarnas företrädare och vi kan svara för deras räkning.

Fru talman! De grundläggande drivkrafterna är desamma hos alla människor oavsett var de föds. En mamma i Mjölby och en mamma i Mukabo vill båda att deras barn ska få så bra utbildning som möjligt. Insikten om att ingen utveckling är möjlig utan att varje individs potential tas till vara ska vägleda oss i vårt arbete för ett bättre Sverige och när det gäller hur Sverige bäst bidrar till att skapa en bättre värld. Det är en förutsättning för effektiv fattigdomsbekämpning och mot utanförskap. Det är samtidigt ledstjärnan för det omfattande förändringsarbete som alliansregeringen har inlett i syfte att skapa en ny utvecklingspolitik kännetecknad av kvalitet, effektivitet och resultat. Det övergripande målet kvarstår, att bidra till att så många fattiga kvinnor, män och barn som möjligt kan förbättra sina levnadsvillkor. Världsfattigdomen är tveklöst en av vår tids största utmaningar. Trots att världsekonomin vuxit mer än åtta gånger sedan andra världskrigets slut lever fortfarande två miljarder människor på mindre än 2 dollar om dagen. Det är en stor utmaning. Hög kvalitet och effektivitet i biståndet är också avgörande för hur Sverige kan bidra till att FN:s millenniemål uppnås och hur vi fortsatt kan vara ett föregångsland i utvecklingssamarbetet. År 2008 uppgår biståndsramen till 32 miljarder kronor, varav anslaget till internationellt utvecklingssamarbete är 26,5 miljarder och anslaget för reformsamarbete i Östeuropa 1,2 miljarder. Det är, enkelt uttryckt, väldigt mycket pengar. Vi som arbetar med bistånd får aldrig glömma att det förpliktar, givetvis mot de svenska skattebetalarna, men framför allt mot kvinnorna och männen i våra samarbetsländer. Svenskt bistånd ska göra skillnad. Behoven i världen är enorma. Sverige kan inte göra allt, men när vi gör gott ska vi kunna se resultat och inse att biståndet är en del för utveckling. I vårt arbete med det nya biståndet är därför prioritering ett ledord. Nu, fru talman, sätts biståndsresultat och innehåll i centrum både när det gäller vad vi ska göra, vilket tar sig uttryck i tydliga tematiska prioriteringar, och var vi ska engagera oss, vilket tydliggörs genom landfokuseringen. De förändringar som regeringen genomför är i linje med ambitionerna i den så kallade Parisdeklarationen. Utvecklingssamarbetet inriktas nu geografiskt och tematiskt på de länder och områden där svenska insatser kan göra så stor nytta som möjligt. Vi förbättrar också metoderna för att styra utvecklingssamarbetet och mäta dess effekt. Låt mig först säga några ord om de tematiska prioriteringarna. I budgetpropositionen identifieras tre prioriteringar för det svenska utvecklingssamarbetet under mandatperioden: demokrati och mänskliga rättigheter, miljö och klimat samt jämställdhet och kvinnors roll i utvecklingen. Demokrati och mänskliga rättigheter är både mål och medel i det svenska utvecklingssamarbetet. De förstärker varandra. Demokratisk samhällsutveckling och respekt för mänskliga rättigheter är värden i sig och grundläggande för varaktig och uthållig fattigdomsbekämpning. Jag vill att Sverige ska bidra till en tydligare och mer aktiv svensk profil när det gäller demokratifrämjandet inom biståndet och avser att återkomma till riksdagen med en skrivelse under våren. Fokus på miljö och klimat utgör också en tematisk prioritering. Skälen är uppenbara för oss alla. Klimatförändringarna får följder för användningen av naturresurser, tillgången till vatten och för livsmedelsförsörjningen. De utgör ett hot mot utvecklingsansträngningar och ett hinder för att nå FN:s millenniemål. Bistånd för att möta klimat- och miljöutmaningar är därför en av de viktigaste insatserna i det nya utvecklingssamarbetet. Därför beslutade regeringen också nyligen att upprätta en kommission för klimatsäkring av biståndet. Jag är stolt över att leda kommissionen vars slutrapport våren 2009 bland annat blir ett viktigt bidrag till det svenska ordförandeskapet i EU. Den tredje tematiska prioriteringen är främjande av jämställdhet och kvinnors roll i utveckling. Jämställdhet är en fråga om mänskliga rättigheter, demokrati och rättvisa. Det är också nära kopplat till frågan om biståndets effektivitet och hållbar utveckling. I dag är kvinnor och flickor överrepresenterade bland de allra fattigaste. De drabbas särskilt hårt av bristfällig demokratisk utveckling, dålig samhällsstyrning och låg ekonomisk tillväxt. Mäns och pojkars roller får naturligtvis inte glömmas bort i detta sammanhang. De tre tematiska prioriteringarna innebär att policy- och metodutveckling på respektive område förstärks. Det är samtidigt en utgångspunkt för den pågående dialogen med samarbetsländerna kring deras nationella strategi inför fattigdomsbekämpning och utveckling. Landfokusering är en central del av vårt fokus på kvalitet och effektivitet. Det är därför vi nu går från drygt ett 70-tal till ett 30-tal regelrätta samarbetsländer. Det handlar om fyra kategorier. Den första kategorin är länder med vilka Sverige ska bedriva långsiktigt utvecklingssamarbete. Flertalet av dessa länder ligger i Afrika. Där är behovet av stöd till fattigdomsbekämpning störst och vägen att nå millenniemålen längst, jämfört med andra regioner. Den andra kategorin är länder och områden i konflikt- eller postkonfliktsituationer. Vi stärker vårt fokus på fred och säkerhet genom utvecklingssamarbetet med länder i denna kategori. Den tredje kategorin är länder i Östeuropa med vilka vi ska bedriva reformsamarbete. Genom att underlätta ett fortsatt närmande av forna Sovjetstater och länder i sydöstra Europa till Europeiska gemenskapen stärks fattigdomsbekämpningen i vårt närområde. Detta är ett led i vår samlade politik för ett demokratiskt och stabilt Europa samtidigt som vi ökar fattigdomsbekämpningsresultaten i länder som Moldavien och Albanien men också bidrar till människorättsreformer och demokratistärkande i Turkiet och EU-närmande i Serbien, för att nämna något. Den fjärde kategorin utgörs av fyra länder, Zimbabwe, Burma, Vitryssland och Kuba, där Sverige kommer att arbeta med demokrati och MR-främjande insatser i vad vi kallar alternativa former. Demokrati och mänskliga rättigheter är, som jag konstaterat tidigare, en genomgående prioritering i det nya utvecklingssamarbetet, men i vissa stater måste demokratifrämjande insatser anpassas särskilt till landets specifika situation. Sverige är och ska vara starkt engagerat för en demokratisk samhällsutveckling i stater med stora demokratiunderskott. Fru talman! Sverige är en stor givare till flera multilaterala organisationer och hör i flera fall till de allra största enskilda givarna. En viktig del av det pågående reformarbetet är därför att säkra kvaliteten och effektiviteten i det svenska engagemanget i exempelvis FN-organisationer, Världsbanken och andra utvecklingsbanker. Regeringen har antagit en strategi för Sveriges multilaterala utvecklingssamarbete som ligger till grund för ett mer strategiskt och resultatinriktat bistånd. Nu ska organisationernas relevans och effektivitet kopplas till hur det svenska stödet fördelas. Följaktligen kommer det svenska engagemanget att ses över om en organisation inte i tillräckligt hög grad når resultat. Så ser alliansregeringen till att Sverige får möjlighet att ta en mer framträdande roll i det internationella utvecklingssamarbetet, och det ligger helt i linje med det utrikesutskottet förra mandatperioden efterfrågade. Jag är övertygad om att den nya inriktningen på det bilaterala och multilaterala utvecklingssamarbetet skapar förutsättningar för ett effektivt utvecklingssamarbete som blir en aktiv del av utrikespolitiken, ett utvecklingssamarbete som vi alla kan känna stolthet över. Som biståndsgivare kan Sverige bidra på olika sätt genom ökad ekonomisk tillväxt och minskad fattigdom i samarbetsländerna. Men samtidigt är det inte mer bistånd utan mer välstånd som kommer att vara avgörande för hur framgångsrik fattigdomsbekämpningen i världen kommer att vara. Uthållig ekonomisk tillväxt på marknadsekonomins grund är helt avgörande för att människor och nationer ska kunna lyftas ur fattigdom. Av detta följer att bistånd är en komponent bland flera i vår strävan att bidra till en effektiv fattigdomsbekämpning. Ett effektivt utvecklingssamarbete måste omfatta relevanta delar av samtliga politikområden. Mot den bakgrunden var det därför ett stort framsteg när riksdagen år 2003 antog politiken för global utveckling, PGU. Samtidigt har tyvärr genomförandet av PGU:n brustit, och det är helt enkelt dags för en nystart. Jag ser därför fram emot att återkomma till riksdagen i mars med en ny PGU-skrivelse. Fru talman! Det har varit en väldigt intressant debatt, och jag tänkte därför använda lite av tiden också i mitt huvudanförande till att svara på en del frågor och ta upp en del trådar som har kommit fram. Jag vill inleda med att tacka riksdagen för det stöd som det nya biståndet får i och med att detta betänkande justeras och också när jag tittar på de reservationer och de inlägg som nu har gjorts. Kent Härstedt var lite bekymrad för min track record , skulle vi kunna kalla det, under förra mandatperioden. Jag hade inte reserverat mig så mycket mot det arbete vi då bedrev i utrikesutskottet. Jag vill ändå hävda att vi hade en passiv biståndspolitik under en passiv biståndsminister förra mandatperioden, men att vi i utrikesutskottet lade grunden för den nya utvecklingspolitiken, att vi där efterfrågade landfokuseringen, att vi där gjorde studier som visade att vi måste ha bättre styrning av det multilaterala samarbetet och att vi där hade väldigt bra diskussioner om hur utveckling och säkerhet hänger ihop. Oppositionen stöttade den socialdemokratiska regeringen när man gick till högnivåmöten i OECD och Dac för att just diskutera hur utveckling och säkerhet hänger ihop i en föränderlig tid. Vi vet att när människor lever i osäkra situationer eller i situationer av postkonflikt och annat måste vi se till att jobba med utveckling och säkerhet. I allt detta formade vi en gemensam politik över blockgränserna, en politik som vi nu genomför. De förändringar som gjordes i OECD:s och Dacs kriterier vid den tiden var genomgripande, och några nya förändringar i dagsläget är inte aktuella. Men jag tror att vi alla här inser att med de globala utmaningar vi nu står inför ska vi ha en viss ödmjukhet inför vad vi kallar för bistånd och hur vi använder 32 miljarder kronor av den svenska statsbudgeten. Det ni har diskuterat i dag har varit rätt signifikant, för det har bara handlat om tabeller och avräkningar - väldigt lite om innehåll. Någon har talat lite om informationssatsningar här. 35 miljoner har diskuterats i en budget på 32 miljarder. Väldigt lite har sagts om den nya inriktningen. I och för sig har naturligtvis mina goda alliansvänner understrukit det gemensamma arbete som vi gör, men jag hoppas att vi kan få en innehållsdiskussion om biståndet, för vi behöver alla ha ett starkt engagemang i en värld som kräver en viss form av ödmjukhet inför gemensamma utmaningar. Därför hoppas jag på fortsatt god diskussion i riksdagen. Låt mig därför svara på Holger Gustafssons kloka fråga om breddning av biståndet! Hur jobbar regeringen med det här? Ja, för det första är det viktigt att vi är trovärdiga i Sverige med en samstämmighetspolitik. Det är därför den här regeringen jobbar stenhårt inom EU. Vi måste kräva mer av EU så att EU inte ger med den ena handen och slår med den andra. Det är därför vi ser till att vi använder EU som en av våra plattformar för att förverkliga en gemensam politik. Vi är en majoritetsregering som jobbar ihop, som reser ihop, som har gemensamma möten och som skriver ihop. Och vi gör detta för att möta det svenska utanförskapet, men också för att anta de här utmaningarna som globaliseringen, klimatförändringarna och demografin ställer oss inför. Alla statsråd har ett väldigt starkt internationellt engagemang. När vi nu jobbar med politik för global utveckling men också en demokratiskrivelse och en Afrikaskrivelse behöver vi ta in intryck från andra departement, men mycket av arbetet för att förverkliga breddningen av biståndet kommer att ligga på mig som samordnande minister. För utrikesutskottet gäller det att under våren fylla på mycket av tänkandet, och det ser jag fram emot. Jag vill alltså att vi ska gå bort från detta med volymtänkande och tabelltricksande. De som kanske har diskuterat och lyssnat på debatten utifrån i dag har undrat: Men vad är innehållet då? Vad handlar det här om egentligen? Alla dessa avräkningar: Vad är problemet? Det har ändå blivit visst fokus på volymen, eller hur? Visst spelar storleken roll, men den är inte avgörande. Jag tror att det också visar sig, när vi diskuterar hur Sverige ska kunna göra nytta, att vi också ska diskutera detta med Ryssland. Jag tycker att det är väldigt klädsamt av oppositionsledaren i utskottet, Kent Härstedt, att medge att det socialdemokratiska beslutet om att fasa ut Rysslandsstödet kanske inte, sett i dagsljuset, var helt begåvat. Vi har fullföljt det beslutet, dessutom i något snabbare takt, och samtidigt försökt bevara centrala MR- och demokratiinsatser. Men jag tror att hela frågeställningen om hur vi ska kunna jobba med demokratifrämjande i Ryssland handlar om vad vi betraktar som ODA och icke ODA. Jag ser nämligen inga friska pengar i Kent Härstedts alternativbudget för ökade demokrati- och MR-insatser i Ryssland. Jag ser bara ett klagande på regeringen - inga skarpa förslag om pengar. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi först pratar om hur biståndet kan göra nytta. Vilka pengar har vi tillgängliga på vilka konton? Vilket ansvar har Sverige, vare sig det gäller demokratiutveckling i Zimbabwe eller i Ryssland? Jag tror att Sverige många gånger har en särställning när det gäller att kunna göra väldigt goda insatser. Då är det synd om pengarna så att säga finns på fel konton. Jag tror som sagt var att vi under våren, när vi återkommer i riksdagen, behöver diskutera de här frågorna mer genomgripande. Det är viktigt att vi kan vara en långsiktig partner att räkna med i den här delen. Jag vill också bara, fru talman, ta tillfället i akt och ta upp en annan viktig fråga, som jag tror kommer att möta oss ännu mer i utvecklingsdebatten framöver, och jag vill ta upp den med anledning av att flyktingavräkningsbeloppen har ifrågasatts. Jag konstaterar att Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som tidigare har stött Socialdemokraterna när man jobbade med flyktingavräkningar, nu väljer att justera delar av beloppet i sina alternativbudgetar. För regeringen är detta ingen siffra som vi tar fram lite på en höft. Den ökning som vi nu ser är en tragisk följd av en mycket olycklig situation som gör att flyktingströmmarna, inte minst mot vårt land, ökar. Kring detta krävs starkare internationellt samarbete och en bättre bördefördelning i EU men också framför allt att vi gör mer nytta i regioner och länder där problemen är som allra störst. Det här är ju en rännil som lyckas ta sig hela vägen fram till Sverige. Därför har jag sett till att när vi tillträdde i alliansregeringen såg vi till att öka Sveriges kvalitetssäkring men också volymen i det humanitära biståndet. Ungefär 4 miljarder lägger vi på humanitära insatser, och mycket av det kommer flyktingarna i världen till del genom UNHCR, genom Internationella Röda Korset, genom Unrwa och så vidare. Det sägs till mig att flyktingarna i världen i dag skulle utgöra världens femte största land om vi räknade ihop dem. Många av dessa är också internflyktingar i sina egna länder. Det här ställer också krav på en utvecklingspolitik när det gäller hur vi ska hantera detta. Vi kan inte se den isolerad som en migrationspolitik, utan den ska också handla om demokrati, MR, kvinnors ställning, klimatpåverkan och annat. Därför vill jag bara vädja om att man fortsätter att se till att vi har ett generöst flyktingmottagande i vårt land. Detta är en del av ett aktivt utvecklingsengagemang, skulle jag vilja säga. Människor som kommer till vårt land för att söka sig en fristad ska kunna känna att de får en sjyst hantering. Men jag tror också att det är viktigt att se att detta ibland är en tillgång i vår globala värld. Själv har jag nu sett till att inom ramen för utvecklingssamarbete också i handelspolitiken använda nya svenska människor i diasporan som både idégivare och genomförare för bättre kvalitet i en del av de insatser som vi försöker bedriva. Jag tror också att vi behöver återkomma till diskussioner om hur vi kan få migrantpengarna att göra bättre nytta. Vi ska inte bara ta upp frågan om brain drain utan även den om brain circulation eftersom vi delar en och samma jord.

Fru talman! Man pratar om tricksande, om pengar och om tabeller. Det var väl precis det som biståndsministern gjorde i hela talet. Om biståndsministern läser sitt eget tal när hon kommer hem kommer hon nog att se att det var just det som det handlade om. Vår debatt här har handlat om många andra frågor än så. Vi har pratat om bristen på mänskliga rättigheter och den oroväckande utvecklingen i Ryssland. Det är inte bara en tabellfråga, utan det är oroväckande utvecklingstendenser som såväl Carl Bildt som Göran Lennmarker har rapporterat om i svenska medier och annat den senaste veckan. Vad jag har sagt om de bedömningar som har gjorts för några år sedan är att de inte kan vara en karta för framtiden. Vi måste göra nya bedömningar allteftersom utvecklingen förändras. Biståndsministern säger att det kanske inte var särskilt begåvat. Jo, det kanske var begåvat då. Men det kanske inte är begåvat nu. Man måste vara ödmjuk inför utvecklingen. Biståndet måste känna av utvecklingstendenser och kunna vara reaktivt på det som händer. Därför bekymrar det mig mycket att vi snabbavvecklar stödet till Ryssland. Om biståndsministern betecknar det som en obegåvad bedömning då - varför snabbgenomför då biståndsministern den i dag? Det är en märklig motsägelse. Vi har fått klarlägganden här i dag rörande skuldavskrivningarna och de pengar som har skrivits av men som inte har använts för ändamålen. Säkert har biståndsministern bra koll på exakt vart pengarna har gått. Det vore intressant att få även den sista lilla pusselbiten här i dag. Det gäller även de 500 miljoner som skrivs av i årets budget till skuldavskrivningar. Enligt Exportkreditnämnden kommer bara 287 miljoner att användas för ändamålet. Vad går de övriga 213 miljoner kronorna till?

Fru talman! Jag tror att vi både bör och ska föra långa diskussioner om utvecklingen i Ryssland framöver, liksom vi redan tidigare har gjort. Men saken är den att Ryssland inte längre är ett biståndsberättigat land. Egentligen borde den här diskussionen inte föras med oss som jobbar med biståndsfrågor. Men det är en del i hela utvecklingspolitiken som handlar om demokrati och mänskliga rättigheter. Därför är det ett bekymmer för Kent Härstedt att han inte själv har några egna skarpa förslag som avspeglar sig i hans budgetalternativ för en annan inriktning av demokratistödet till Ryssland. Jag får inte det här att hänga ihop riktigt. Samtidigt blir regeringen kritiserad för att vi ökar vårt stöd i närområdet. Vad är då Ryssland, om inte närområde? Jag skulle önska att vi fick en bra diskussion om hur vi ska bidra till demokrati och mänskliga rättigheter vare sig det är i vårt närområde eller långt borta. Vi ska också se till att vi fullföljer den politik som även Socialdemokraterna tidigare har stått bakom. Vi kan göra mycket för att hjälpa albaner, moldavier, serber och kosovoalbaner att få en bättre framtid i vårt gemensamma Europa. Det handlar naturligtvis då också om att ha en bra, fungerande Rysslandspolitik. En del av detta är ett MR- och demokratistöd som tidigare har legat på biståndsbudgeten men som Socialdemokraterna började städa bort därför att det inte var ODA-mässigt. Här är det stora problemet med hur vi definierar vad som får vara demokratibistånd och inte. Det är helt okej att ge demokratibistånd enligt alla beräkningar och Dacregler exempelvis till Vietnam, men inte till Ryssland. Båda sakerna är lika viktiga och relevanta utifrån en svensk utgångspunkt. Kanske är det till och med ännu mer egennytta om vi fokuserade och gjorde mer i Ryssland. Men se det ligger inte på biståndsbudgeten! Detta är problemet när vi fastnar i tabellverket och enprocentsmålet. Då kommer vi inte in till substansen. Vad vill Kent Härstedt att vi ska göra i Ryssland?

Fru talman! Jag vill att vi ger ökat stöd till mänskliga rättigheter och demokrati. Jag vill att vi fortsätter med stödet till journalisterna i Ryssland, som ni snabbavvecklar i förtid. Det är sådana insatser jag vill se. Jag vill erinra biståndsministern om att vår biståndsram är större än er. Jag har också pekat på att det finns platser som bistånd nu ska gå till som vi inte tycker att bistånd ska gå till, till exempel Serbien eller Turkiet. Däremot är det väl skickat med stöd till journalister, yttrandefrihet och annat i Ryssland. Jag vill återigen ställa frågan: Vart tar pengarna vägen? Det är ett klassiskt knep att prata så mycket att man inte har mer tid över att svara på de frågor som ställs. Nu är det biståndsministern som sitter vid makten och i regeringen, och nu är det jag som står här och ställer frågor i ett oppositionsperspektiv. Jag är intresserad av att höra vad biståndsministern har att säga. Det var ett ganska bra svar rörande Dac, men inte riktigt ändå. Jag ställde en fråga tidigare. Kommer biståndsministern igen att verka för att biståndsreglerna inom Dac ska förändras och kunna användas till säkerhetsinsatser? Er företrädare åkte ned till mötet i mars, enligt protokollet som företrädare för den enda regeringen i Europa som röstade för en förändring och för att öppna upp biståndet för säkerhetsinsatser. Jag vill ha ett bra svar på den frågan. Ett ja eller ett nej duger alldeles utmärkt. Men säg inte bara allmänt att biståndet ska förändras och att vi kan jobba med förändringar! Det är vi nog alla öppna för. Det gäller säkerhetsinsatser. Jag tror att det är någonting som intresserar fler partier än dem som sitter här runt mig på vänsterkanten. Det finns fler partier som har ett stort intresse i den frågan. Biståndsministern gav ett besked tidigare i år, men det blev ett helt annat besked när vi fick ut protokollet från Dackommittén. Därför är jag intresserad av ett klarläggande på den punkten. Hur ser det ut i framtiden?

Fru talman! Det aprilmöte som det refererades till var en uppföljning på det högnivåmöte som Socialdemokraterna deltog i 2004 och 2005. Då sade man att man skulle följa upp det hela och se om man skulle göra ytterligare förändringar vad gäller utveckling och säkerhet. Sverige drev då en linje där vi sade: Vi tycker nog att det är rimligt att man ska kunna titta på hur vi till exempel ska kunna utveckla möjligheterna att ge genderrådgivning via svenska militära officerare. Men här har vi nu fört en diskussion, och jag inser att riksdagen inte tycker att vi ska gå vidare med frågan. Jag tror ändå att vi inom de ramar som finns och självfallet med de regelverk som OECD/Dac har både inom EU och i Sverige ska fundera på hur vi gör ett bra arbete i konflikt- och postkonfliktländer. Jag vädjar med viss ödmjukhet. Det är förfärligt ibland att sitta och försöka hjälpa den lidande somaliska befolkningen när afrikanska soldater från Afrikanska unionen säger: Ge oss utrustning och ge oss möjligheter att försöka stävja våldet! Samtidigt måste vi då säga: Nej, det finns inte pengar på EU-kontot för just detta. Men vi kan göra någonting annat; vi kan bygga en väg. Då svarar de: Vi vill inte ha en väg just nu. Vi vill ha fred och säkerhet! Detta är ett bekymmer eftersom så många av världens mest fattiga lever i osäkra situationer med våld och konflikter. Denna fråga måste vi adressera om vi ska vara tillräckligt trovärdiga i fattigdomsbekämpningen. Vart tar pengarna vägen? Jag tycker att Holger Gustafsson beskrev detta väldigt bra. Det finns inte mycket mer att tillägga. Jag tycker också att det var viktigt att han påminde om det tricksande ni höll på med. Vi är åtminstone förutsägbara och berättar vad som är ramarna och vad som är den långsiktiga inriktningen för Sida, medan ni höll på och budgettricksade i slutet av året gång på gång. Det är intressanta nyheter i dag att Socialdemokraterna anser att vi ska avbryta vårt demokrati- och reformsträvande i Turkiet. Detta är dagens nyhet. Tack, Kent Härstedt!

Fru talman! Statsrådet efterlyste i sitt inlägg att vi i oppositionen skulle prata mer om den nya inriktningen av landfokuseringen och koncentrationen av biståndsinsatser. Det är kanske inte så konstigt att vi i oppositionen inte har fokuserat på det eftersom de frågorna aldrig har lagts på riksdagens bord. Vi har fått presenterat i efterhand resultatet efter att besluten har fattats i en process där vi bara bristfälligt har varit delaktiga. Om statsrådet hade varit intresserad av en bred debatt i kammaren om inriktningen på den nya biståndspolitiken, på landfokuseringen, hade regeringen kunnat lägga fram en proposition. Det har man inte gjort. Jag tänkte faktiskt utnyttja mitt inlägg och det här replikskiftet till att lyfta fram en fråga som jag tycker är oerhört viktig och som faktiskt ligger på riksdagens bord i samband med betänkandet men som jag misstänker att statsrådet anser är en mindre fråga i denna gigantiska biståndsbudget. Det handlar om frivilligorganisationernas arbete i Sverige. Vänsterpartiet är tydligt. Vi tycker att frivilligorganisationerna har spelat och spelar en helt avgörande roll inte minst i att bredda och skapa en folklig förankring för det svenska biståndet. En viktig del i detta, även om det biståndsbudgetmässigt är en liten del, är arbetet inom folkrörelserna och informationsarbetet. Vi i Vänsterpartiet är därför oerhört oroade över att den borgerliga regeringen har infört en egeninsats på 10 procent för de enskilda organisationerna för att få stöd till sitt informationsarbete. Jag har förståelse för att ha en egeninsats för att finansiera verksamheten - men för informationsarbetet? Jag förstår faktiskt inte logiken. Vem vill stoppa pengarna i en bössa där pengarna sedan går till tryckning av flygblad? Logiken haltar. Statsrådet har redan pratat om den enorma budgeten. Ibland beskriver statsrådet att man har så mycket pengar på Sida att man inte riktigt vet vad man ska göra av dem. Ändå väljer regeringen att dra in på en oerhört liten budgetpost. Jag har svårt att förstå den logiken. Mot bakgrund av ökningen, varför genomför regeringen neddragningen? Sist har jag en liten faktahänvisning till statsrådet. Det är inte så att oppositionen har valt någon ledare.

Fru talman! Ursäkta! Förlåt. Kent Härstedt är naturligtvis Socialdemokraternas talesman i dessa frågor. Ni har inget organiserat samarbete och också olika budgetförslag. Det hedrar både Miljöpartiet och Vänsterpartiet att de både kritiserar regeringen och också lägger fram skarpa förslag i sina budgetalternativ. Jag vänder mig mot beskrivningen av att landfokuseringen inte har diskuterats tillräckligt väl. Jag tror att de flesta ändå förstår att de överväganden vi var tvungna att göra i det sista skedet om enskilda länder inte kunde gå ut på remiss. Det handlade om känsliga överväganden och annat. Därför valde vi den hanteringsordning vi hade med en mängd möten med enskilda organisationer och föredragningar i riksdagens utrikesutskott om processen. Slutresultatet är en del av regeringens egen exklusiva beslutskompetens. Frivilligorganisationerna utgör alls icke någon liten del i budgeten, 1,3 miljarder på anslaget för enskilda organisationer. Totalt sett är det kanske ytterligare 4 miljarder som frivilligorganisationerna, stora som små, gemensamt tar del av biståndsbudgeten eftersom de många gånger är duktiga underleverantörer till inte minst Sida i olika utvecklingsprojekt. Därmed bidrar de till kompetens, breddning och engagemang. Hur ska man då göra med 130 miljoner kronor för informationsanslag? Först och främst kan jag konstatera att få andra politikområden kan unna sig den lyxen att över huvud taget ha ett så stort informationsanslag för den egna verksamheten. För alliansregeringen var det viktigt att ha samma regler och en likvärdighet eftersom vi sätter fattigdomsbekämpningen högt. Om vi har krav på en tioprocentig egeninsats, eller vilken egeninsats vi väljer att ha, tycker vi att det är rimligt att ha egeninsatskrav hemma i Sverige. Det är för att ha likvärdigheten men också för att se till att det mesta av pengarna som tas från de svenska skattebetalarna kommer ut till de människor som behöver dem mest. Det är många gånger inte reklambyråer i Stockholm utan det är de fattiga människorna i utvecklingsländerna.

Fru talman! Nu var det inte en allmän remissomgång som vi i Vänsterpartiet efterfrågade utan att frågorna - om statsrådet var intresserad av en debatt - skulle ha lagts på riksdagens bord. Ni hade lagt fram en proposition, vi hade haft möjlighet att väcka motioner och det hade blivit en stor allmän debatt om frågorna. Det valde statsrådet att inte göra. Hon ställde oss inför fullbordat faktum, och sedan efterlyste hon debatt. Det är en märklig gång. Informationsarbetet för de svenska frivilligorganisationerna är viktigt. Vi har en stark biståndsvilja i Sverige. Det är en biståndsvilja som ökar. Det kom en opinionsmätning i september som visade att stödet för det svenska biståndet ökar. Till och med bland statsrådets egna väljare, moderaterna, var det bara 33 procent som stödde partilinjen om att sänka biståndet. Jag skulle gärna se ett starkare svenskt stöd för biståndet. Frågan är om statsrådet skulle vilja se detsamma. Statsrådet säger här att det är bra om frivilligorganisationerna kan gå in och sköta det här med en egeninsats. Jag undrar vilken bild statsrådet har av frivilligorganisationernas arbete? Visst finns det enskilda stora frivilligorganisationer som utan problem kan gå in med en egeninsats från det egna kapitalet. Men just de små frivilligorganisationerna, de som kanske står för de kontroversiella åsikterna, som breddar och utvecklar debatten om utvecklingssamarbetet, har inte de resurserna. Hur ska de få resurser? I den här debatten hänvisar statsrådet dem till att gå ut på gator och torg med bössor för att samla in pengar till flygblad, informationsblanketter och informationsmöten. Jag tror att många svenskar är beredda att i julruschen stoppa pengar i en bössa där pengarna går till verksamhet. Men vilka svenskar är beredda att stoppa pengar i en bössa där pengarna ska gå till just flygbladsutdelning eller informationsmöten? Så fungerar det inte. Det kommer att innebära att den bredd vi har i debatten om utvecklingsarbetet kommer att minska. Jag är inte beredd att lämna över de helt avgörande frågorna om vilken värld vi ska leva i och hur utvecklingsarbetet ska se ut till en liten klick rika organisationer och Svenskt Näringsliv.

Fru talman! Jag hoppas att vi alla är överens om att det är i Sveriges riksdag som vi slutgiltigt bestämmer och beslutar hur den svenska utvecklingspolitiken ska se ut. Jag har gott hopp om att näringslivet i viss mån kan bidra med inspel, men det är framför allt i riksdagens utrikesutskott som jag har märkt det största och mest kunniga engagemanget. Det där var ändå att ta i lite grann. Det finns ingen risk att någon annan kommer att ta över den agendan, inte minst nu med en alliansregering som vet vad man vill i utvecklingsfrågorna och som försöker länka ihop olika politikområden för att få bättre resultat. Det är fantastiskt med denna biståndsvilja i Sverige. Jag tror att det har sin grund i att vi är ett internationellt folk, att vi har haft nytta av att människor har kommit hit, att vi reser, att vi handlar över gränser, att vi har en stor öppenhet och att vi har en lång demokratisk tradition. Här finns mycket att slå vakt om. En del i detta är att vi har en förmåga att bry oss och att vilja göra skillnad för människor i utvecklingsländerna. Jag är inte alls orolig för frivilligorganisationernas förmåga. När någon står med bössan i hand vet de allra flesta att en del av den peng de lägger där också tillåts gå till administrationskostnader. Vissa organisationer har något högre, och några har något lägre. Men det finns en acceptans för att man får ha en viss avbränning för att också informera. Denna risk ser inte jag. Däremot tror jag att det är viktigt att vi har en stark politisk diskussion om utvecklingsfrågor. Det är därför som jag har bidragit till att vi drar ned på Sidaanslagen. Jag vill se att riksdagens partier, riksdagen och det svenska samhället har en bredare diskussion hellre än att det finns självupptagna människor med stora tunga kassor bakom sig som ibland har vänt biståndsdebatten på ett diskutabelt sätt. Jag hoppas att vi kan återföra en bredare och livligare debatt till riksdagen. Därför tycker jag att informationsanslagen har tagits ned till något mer rimliga nivåer.

Fru talman! Jag vill säga ungefär som Hans Linde, nämligen att vi diskuterar tabeller, kronor och ören därför att vi faktiskt diskuterar budgetpropositionen. Vi har ett antal olika uppfattningar om just frågan om avräkningar i propositionen. Det är där den stora skiljelinjen mellan oss går. I övrigt har vi inte haft några stora synpunkter på innehållet i själva propositionstexten, på landfokusering och sådana saker. Vi tycker naturligtvis en massa saker, men det här är alldeles nytt. Vi fick dessutom allra först i tidningarna veta vilka länder som skulle finnas kvar. Vi hade haft en viss diskussion i utskottet mer på det filosofiska planet om vad som kunde vänta framöver men inte alls fått några klara besked. Det är inte konstigt att vi inte har en innehållsdiskussion i dag, utan vi diskuterar naturligtvis budgeten. Där är avräkningarna en viktig del. En fråga som jag inte har fått svar på under hela denna eftermiddag är reformsamarbetet i Östeuropa. När det gäller Georgien ska det gå till EU-handlingsplanen. Jag ifrågasätter varför inte bistånd till Östeuropa skulle kunna inrymmas under de andra fokusområdena i budgeten. Varför ska det vara en egen budgetpost? Det har jag inte fått något svar på. När det gäller de fortsatta relationerna till andra länder vore det bra att få reda på vem som tar över i de länder vi lämnar. Vi har ju pratat om att var och en ska fokusera på sitt, men finns det någon samordning mellan länderna så att man ser till att ett annat tar land över om vi lämnar Nicaragua?

Fru talman! Jag vill påminna om att vi i budgetpropositionen för 2008 naturligtvis diskuterar budgetramarna. Men vi diskuterar också väldigt mycket politikens inriktning. Det är här som vi väljer att presentera resultatet av landfokuseringsarbetet. Jag vill påminna riksdagen om att varje gång tidigare regeringar har inlett ett långsiktigt utvecklingssamarbete har man absolut inte gått till riksdagen och haft några synpunkter. Det vi däremot gör nu är att vara mycket tydligare med strategier som vi antar på regeringens bord och som det ska vara möjligt för riksdagen att följa upp i stor öppenhet. Men jag hoppas också att vi med de kommande landstrategierna, eftersom vi är mycket mer tydliga, ska få det ökade engagemanget inte bara från frivilligorganisationerna utan också från riksdagen. Det är möjligtvis i den delen jag tänker ge Kent Härstedt rätt, att jag inte använde min tid de senaste fyra åren som del i oppositionen genom att jag så pass lite tittade på de samarbetsstrategier som den socialdemokratiska regeringen lade fram. De var många gånger väldigt tunna, och de hade tjänat på att riksdagen lite mer tydligt, kanske till och med på landnivå, hade gått in och diskuterat det. Det är regeringen som inleder den här relationen, och det är därför som vi nu presenterar landfokusarbetet i den här budgetpropositionen, som också handlar om innehåll. Jag ber om ursäkt, fru talman, om jag har förnärmat några ledamöter. Man pratar naturligtvis om volymmålet och totalsumman när man diskuterar biståndet, eller alla andra budgetområden. Men på andra budgetområden brukar man också diskutera fördelningen inom områdena och diskutera inriktningen och prioriteringarna. Men jag kände att det i dag blev väldigt mycket diskussion om bara just avräkningarna. Där kan jag väl ändå få lite rätt om problemet när man jobbar med ett enprocentsmål. Jag hoppas att vi alla nu ska kunna jobba med innehållet och naturligtvis se till att Sverige har ett långsiktigt starkt engagemang, med ett bra och uthålligt bistånd som verkligen gör skillnad och som spelar roll. Det är ingen tvekan om att det behöver vara omfattande, eftersom vi har stora förväntningar på oss. Vad gäller Georgien tittar vi naturligtvis på vilka behov och önskemål Georgien har. Där ser vi att våra pengar gör bäst nytta om vi samverkar med de EU-strategier som finns.

Fru talman! Statsrådet svarar ändå inte på frågan varför det inte kan inrymmas under den andra budgetposten. När det gäller avräkningarna är det just där de stora skiljelinjerna oss emellan finns. Jag har inte hört att någon har stått här och sagt att ert förslag är jättedåligt och att vi tycker att man absolut inte kan genomföra det. Då hade det nog varit mycket större protester. Jag har bland annat sagt att jag tycker att det är bra att man tar upp klimatanpassningsåtgärder och att miljö och klimat är en väldigt viktig del. Jag blev väldigt glad när jag läste propositionen och såg att det fanns med. Det är inte så att jag sågar ert förslag jäms med fotknölarna. Däremot har vi olika uppfattning om avräkningarna, och det vill jag framhäva. Jag tyckte också att det var för lite fokus på fattigdomsbekämpning, att det försvann i propositionstexten. Jag undrar om det var meningen eller inte. Du tog i ett av inläggen upp lite grann om militära insatser. Då vill jag ställa samma fråga till dig som jag ställde till Holger: Menar du att vi ska använda biståndsmedel till militära insatser? Eller menar du helt enkelt att de här olika frågorna hänger ihop men inom sina egna budgetposter?

Fru talman! Det är helt rätt tolkat av Bodil Ceballos. Det är naturligtvis viktigt när vi diskuterar till exempel det svenska engagemanget i Afghanistan att se till att vi samverkar så mycket som möjligt. Det jag tycker är trist är att den svenska styrkan syns, på rättmätiga grunder, men att allt det andra bra som vi gör vad gäller utbildning och hälsoinsatser, inte minst inom Svenska Afghanistankommittén, inte uppmärksammas lika mycket. Jag tror att det här ska sammanvävas. Bistånd ska naturligtvis inte användas för militära insatser. Det är det inte någon som har hävdat. Att vi nu lägger stödet till bland annat Georgien i ett särskilt politikområde beror på att vi just vill betona att vi gör bättre nytta genom att jobba tillsammans med EU:s olika instrument. Det blir ett lite annat sätt att förhålla sig till hur vi jobbar med fattigdomsbekämpning. Detta vill vi tydliggöra. Jag tror att det är väldigt viktigt, just för att vi på ett bra sätt ska kunna diskutera politikens inriktning, att vi är tydliga med att vi har lite olika typer av verktyg för att uppnå fattigdomsbekämpningen på bästa sätt. Jag vill, fru talman, passa på att tacka inte bara Bodil Ceballos utan också Kent Härstedt och Hans Linde för det som hon säger. Det kanske är så att det inte finns så stora skiljelinjer i innehållet. Vi har inte haft det tidigare. Vi har märkt under de diskussioner vi har haft i riksdagen under det här året att det nu finns ett stort intresse och engagemang kring det nya biståndet. Det kanske är därför som vi fastnar i diskussionen om volymen och inte innehållet. Därmed känner vi från alliansregeringen en stor glädje, inte minst mot alliansvännerna här i riksdagen som har tagit en stor del av ansvaret för att den här budgetpropositionen blev så bra. Jag tackar för det förtroendet.

Fru talman! Jag vill ta upp fem områden inom det internationella biståndet. Det första är mikrokrediter och rättvis handel. Sverige bör satsa mer på mikrokrediter i vårt utvecklingssamarbete, enligt min synpunkt, och ta fram en valutasäkringsmodell i denna verksamhet. Svensk kapitalmarknad skulle då genast bli mer intresserad av att satsa ett ökat kapital i mikrokrediter i många fler utvecklingsländer. De flesta mikrokreditprojekt har visat sig vara mycket framgångsrika, och de har bidragit till att många miljoner människor i utvecklingsländer har tagit sig ur fattigdom. Människor har gått från att vara bidragstagare till att bli företagare. Dessa insatser borde följas av att dessa småproducenter också ges möjligheter att införa rättvisehandelsrörelsens kriterier för rättvis handel i sin produktion och att sedan ansöka om att bli medlem i The International Fair Trade Association eller i Fairtrade Labeling Organizations. Detta skulle innebära att en exportmarknad helt plötsligt öppnades upp för dessa producenter i ett tjugotal länder i västvärlden. När man då ges möjlighet till export blir helt plötsligt inkomsterna betydligt större än om man säljer varorna på en köpsvag hemmamarknad. Redan har över 7 miljoner människor fått betydligt högre levnadsstandard genom fair trade -rörelsen, och skaran har de senaste fem åren kraftigt ökat år för år. I Sverige ser importen av dessa varor ut att öka med ca 130 procent i år. Med hjälp av svenska biståndsresurser skulle denna relativt nya fair trade -rörelse väsentligt kunna öka sina insatser för att möjliggöra att många fler höjde sin levnadsstandard via export. From aid to trade är en arbetsmetod som ligger i linje med vad vår regering numera säger sig vilja jobba för. Fru talman! Regeringen bör utreda om mikrokrediter och rättvis handel ska få en större plats i svenskt internationellt utvecklingsarbete. Utredningen kan förslagsvis göras av myndigheten Sadev i Karlstad, allt i syfte att utröna om dessa framgångsrika verktyg för fattigdomsbekämpning är något Sverige i högre grad ska stödja i framtiden. Så tänkte jag nämna någonting om näringslivets roll i fattigdomsbekämpningen. I många fattiga länder har svenskt näringsliv etablerat sig eller skaffat sig underleverantörer. Ett sextiotal av dessa svenska företag tar i dessa länder ett större och större etiskt och socialt ansvar, bland annat beroende på att konsumenterna i västvärlden ställer ökade krav på att produkter som man köper ska ha tillverkats under acceptabla etiska och sociala villkor. Lönerna höjs till sjysta nivåer, barnarbete förbjuds, arbetstider regleras, fackföreningar tillåts och arbetsmiljön förbättras. Inhemska företag, i samma områden som dessa svenska företag finns i, påverkas att följa efter om de över huvud taget ska få arbetare att vilja arbeta för dem. De inhemska företagen bildar tillsammans med svenska och andra utländska företag CSR-nätverk. I dessa nätverk växer det fram en förståelse för att ett etiskt och socialt ansvar är viktigt, något som är en självklarhet i väst. Dessa etikhöjande insatser är många gånger mer framgångsrika för landets utveckling än vad det traditionella biståndet är. Det är viktigt att biståndet blir ett komplement till vad näringslivet här åstadkommer. Biståndet kan i dessa områden då mer inrikta sig på förslagsvis demokratiutveckling, MR-frågor, hälsovård och utbildning. När näringslivet agerar utifrån CSR-kriterierna eller de liknande kriterier som FN:s Globalt ansvar fastställt gör man utan tvekan en viktig insats för att utrota fattigdomen i världen. UD måste nu ta ett större ansvar för att uppmuntra fler svenska företag att agera mer etiskt i utvecklingsländerna, då resultatet av detta är så påtagligt gott. Detta sker inte i dag. Snarare minskar man resurserna på UD:s avdelning för Globalt ansvar. Globalt ansvar och även CSR-nätverken borde kunna stödjas av svenska biståndsmedel. Kanske Globalt ansvar borde flyttas över från UD till Sida? Det är viktigt att vi framöver på alla sätt försöker att genomföra effektiva och bra projekt med Sveriges 32 biståndsmiljarder. Biståndet ska nu framöver i mycket högre grad utvärderas av alliansregeringen, och effektiviteten och kvaliteten ska stå i fokus. Men detta ska då inte stå i motsats till kvantiteten. Det borde vara oetiskt att över huvud taget tänka tanken att sätta kvalitet mot kvantitet i dagens trasiga värld. Den verkliga utmaningen är att både hålla fast vid enprocentsmålet och höja effektivitet och kvalitet. Till sist vill jag ta upp något om biståndsviljan. Fru talman! Riksrevisionen har nyligen granskat Sida och det bistånd på 1,3 miljarder som kanaliseras via enskilda organisationer. Det är en viktig och bra revision för att öka kvaliteten i biståndet. Men fler än vi kristdemokrater blev nog mycket upprörda över hur helt plötsligt Riksrevisionen trodde sig vara en kampanjorganisation för att ifrågasätta det höga svenska biståndet. Det fanns ingen statistisk grund för kritiken mot enskilda organisationer i den aktuella revisionen. Ändå var det detta som var huvudnumret på Riksrevisionens presskonferenser och på deras hemsida. Förklara detta, Riksrevisionen! Vi kan konstatera att svenska folket under många år inte bara har gett pengar till bistånd via skattsedeln, utan dessutom skänker man mer och mer pengar frivilligt till olika enskilda biståndsorganisationer. Förra året skänkte man ca 4 ½ miljard kronor. 80 000 svenskar ställer dessutom upp som faddrar för barn i olika utvecklingsländer. Den svenska höga biståndsviljan har genom Riksrevisionens agerande nu skadats. Det är inte bra. Fru talman! Jag gläder mig åt att vi nu i biståndspolitiken framöver ska satsa mer på handels- och näringslivsfrågor. Men nu måste vi gå från ord till handling utifrån vad jag nämnt här i mitt anförande. Skapande av fler fungerande småföretag är den enda grunden för tillväxt och välfärd i såväl Sverige som i Burkina Faso. Behoven är naturligtvis som störst i fattiga länder. Så länge som västvärldens konsumenter fortsätter att kräva billiga varor men inte rättvisa arbetsförhållanden och löner i utvecklingsländerna - så länge kommer slaveriet och fattigdomen att fortsätta. Vi rika länder avgör med vår handelspolitik och WTO-politik när fattigdomen i världen ska vara utplånad.