Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning

Kära kolleger! Två ledamöter har valt att lämna riksdagen under hösten. Karla López valdes in i riksdagen 2006 för Miljöpartiet. Under sitt år i riksdagen satt hon som suppleant i försvarsutskottet och utrikesutskottet. Jag vill å riksdagens vägnar tacka Karla López för hennes insatser. Peter Althin valdes in i riksdagen vid valet 2002. Hans politiska engagemang har mycket kretsat kring barns och ungdomars uppväxtmiljö och det brottsförebyggande arbetet. I kammaren, i justitieutskottet och i diskussioner på tu man hand har Peter Althin gjort sig känd för sin tydlighet och sin rättframhet. Han är inte rädd för att bryta nya banor och omger gärna sina argument med en klädnad av skämt och humor. Peter Althin har valt att lämna riksdagen för att ägna sig åt sin advokatverksamhet på heltid. Jag kan dock säga att han inte lämnar den politiska arenan utan bland annat sitter kvar i Kristdemokraternas partistyrelse. Jag vill å riksdagens vägnar tacka Peter Althin för hans insatser. Jag vill även säga att det har varit en ovanligt lång riksdagshöst i år, bland annat för att vi började med interpellationsdebatter redan i mitten av augusti och fortsatte in i september. Vi slutar även riksdagsåret ganska sent i december. Vi har ju även några spännande interpellationsdebatter kvar efter den formella avslutningen och dessutom en särskild debatt om gasledningen i Östersjön under morgondagen. Jag vill också säga att det har varit ett stort tryck i kammaren. Antalet repliker har varit rekordartat. Det har också varit en god närvaro av statsråd i budgetdebatterna, vilket jag personligen är mycket tacksam för. Det är en kraftig ökning i förhållande till föregående mandatperiod. Även kammarens ledamöter har procentuellt förbättrat sin närvaro i kammaren med 20 procent. Hm, det innebär väl ungefär tre mer i genomsnitt per debatt . Jag tycker i varje fall själv att ombyggnaden av kammarfoajén och den nya kammaren har bidragit till ökad närvaroaktivitet runt kammaren. Jag är särskilt glad över att det nya pressrummet har kommit att utnyttjas frekvent och fått sina rejäla eldprov under den här hösten med mycket välbesökta presskonferenser, inte minst i samband med den så kallade Schenströmaffären men även när vi hade fredspristagarna här och vid ett antal andra tillfällen. Riksdagen har också genomfört sina första ledarskapsutbildningar för ledamöter med, som jag tror, betydande framgång. De ska utvärderas och förhoppningsvis mångfaldigas. Vi har kommit i gång med mångfaldssatsningarna, med att ha provanställningar, eller rättare sagt praktikplatser, för funktionshindrade inom förvaltningen. Det hoppas jag också ska kunna utökas under det kommande året. Riksdagsstyrelsen fattade i går ett principbeslut om att ta fram ett nytt pensionssystem för ledamöterna som ska stå i bättre samklang med omvärlden och, framför allt, ta bort de åldersdiskriminerande inslagen samt det som skapat svårigheter med att byta olika kollektivavtalsområden utan att man väsentligt förlorar i pensionshänseende. Vi fortsätter ombyggnaderna av säkerhet för bättre entréer. Det kommer även att presenteras utredningar om hur vi ytterligare kan stärka och få en mer jämförbar säkerhetsrutin i svensk riksdag jämfört med kringliggande parlament i omvärlden. Vi har startat EU-arbetet med planeringen för ordförandeskapsåret. Vi hoppas att vi även ska kunna se flera öppna publika EU-samråd under det kommande året för att ytterligare stimulera EU-debatten. Jag vill å talmanspresidiets vägnar tacka alla i kammaren, alla tjänstgörande ledamöter, tjänstemän och alla i husen runt om oss som stöder arbetet för det gångna året och för alla insatser som gjorts. Samtidigt tillönskar jag kammaren och alla andra tjänstemän runt om en riktigt god jul och ett gott nytt år. (Applåder)

Herr talman! Lena Olsson har frågat mig om vilka åtgärder jag avser att vidta för att programverksamheten och arbetslinjen inom kriminalvården ska kunna upprätthållas. Det är en angelägen samhällsfråga att vi förmår att återanpassa dem som verkställer straff genom kriminalvårdens försorg till ett liv i frihet. Vi måste se till att innehållet i verkställigheten aldrig urholkas. Regeringen har därför i år tilldelat kriminalvården ytterligare 370 miljoner kronor. Det är därefter kriminalvården som fördelar resurserna till anstalter, häkten och frivård. Lena Olsson och jag har debatterat yrkesutbildningarnas framtid i kriminalvården vid flera tillfällen i år. Som Lena Olsson väl känner till berör hennes frågeställningar ett högprioriterat område för regeringen: hur vi ska få människor i arbete. Som jag tidigare uttryckt omfattas naturligtvis kriminalvårdens klienter av denna ambition, och vi arbetar oförtrutet med att de framöver i allt större utsträckning ska kunna gå ut i arbete. Alla ska omfattas av regeringens arbetslinje. En viktig hörnsten i detta arbete är programverksamheten. Kriminalvården arbetar ambitiöst med att erbjuda dem som är i behov av stöd för någon form av missbruk ett behandlingsprogram. Regeringen har också nyligen beslutat om, inom ramen för handlingsplanen mot mäns våld mot kvinnor, att tillföra kriminalvården ytterligare 10 miljoner kronor per år i tre år. Satsningen är inriktad på sexualbrottsdömda samt män som dömts för våld i nära relationer. Sammantaget med de 20 miljoner kronor per år som redan tillförts kriminalvårdens budget för det ändamålet innebär satsningen att kriminalvården får stora möjligheter att öka insatserna för den gruppen. Regeringen har nyligen överlämnat en proposition till riksdagen som bland annat innehåller nya regler om innehav av egendom. Den föreslagna regleringen innebär att kriminalvårdens möjligheter att bedriva programverksamhet förbättras. Dessutom föreslås att det genom nya metoder ska bli enklare för kriminalvården att göra drogkontroller. Det kommer att innebära ett bättre resursutnyttjande av personalens tid. Min förhoppning är självklart att dessa insatser ska bidra till att minska risken för återfall i brott och att den enskilde individen ska få bättre förutsättningar att kunna delta i samhällslivet på samma sätt som vi andra. Lena Olsson och jag är överens om att det för kriminalvårdens klienter finns svårigheter att utan stöd återinträda på arbetsmarknaden. Enligt normaliseringsprincipen ska kriminalvårdens klienter använda sig av arbetsförmedlingens tjänster på samma sätt som övriga medborgare. Men för att stödja klienterna måste kriminalvården och de lokala arbetsförmedlingarna samverka för att ge dem bra förutsättningar. I år innebar denna samverkan bland annat att kriminalvården tillförts resurser för yrkesutbildningen i kriminalvård med motsvarande 43 miljoner kronor. Regeringen har också i budgetpropositionen för 2008 understrukit att kriminalvården måste fortsätta sitt arbete med att öka möjligheterna till sysselsättning under verkställigheten. Arbetsdrift och utbildning ska prioriteras och utvecklas. Regeringen har också tydligt angivit vikten av samverkan mellan kriminalvården och den nya myndigheten Arbetsförmedlingen. Samtidigt pågår ett arbete i Justitiedepartementet för att stödja kriminalvården i dess arbete. Vi samarbetar här nära med Arbetsmarknadsdepartementet.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret. Ministern säger att man i år tillför kriminalvården 370 miljoner. Men det är inte så mycket av tillförande för 2008. Man aviserar uppsägningar. Bara i Stockholmsregionen måste man spara 5 procent på personalen. Då inställer sig frågan: Hur ska man kunna upprätta en arbetslinje när man skär ned så hårt? Det handlar om kompensation för pris- och löneuppräkningar som man inte får tillräckligt med pengar för. Det är bra att man säger att arbetslinjen ska gälla även inom kriminalvården. Ministern säger också att man för ett väldigt nära samarbete med Arbetsmarknadsdepartementet. Jag kommer att ha en interpellationsdebatt också med Littorin om det här. Jag vill bara upplysa om att vi har begärt en utredning av utredningstjänsten när det gäller Kramiprojekt. Många uttrycker där en stor osäkerhet om ifall det kan fortsätta. Det är till och med så bedrövligt, måste jag säga, att Örebro Krami blev nedlagt i juni 2007. Pengarna till yrkesutbildningarna har stått still på 43 miljoner per år i, tror jag, tre år nu. Det är en sänkning av ambitionerna. Det är ingenting i dag som blir billigare; allting blir dyrare. Så är det ju. Ministern talar om att hon prioriterar den här frågan starkt och hävdar arbetslinjen väldigt hårt. Då måste ju hela kammen ses över, så att säga. Gäller arbetslinjen på det ena stället och regeringen är noga med att lyfta fram den, ska man också se till att den håller fullt ut, vilket jag inte anser att den gör när det gäller just kriminalvården. Och frågan är hur kriminalvården ska klara allt det här med mindre personal, vilket aviseras. Jag har varit i kontakt med kriminalvården och fått ett ganska grundligt material om hur de ser på den här saken. När det gäller behandlingsprogrammen och arbetslinjen har jag ställt frågan hur man ska kunna upprätthålla den med mycket mindre pengar. Nu har jag läst regleringsbrevet som kom i dag. Det står mycket vackert där, men när är det tänkt att det här ska sättas i sjön? Ska man återkomma till vårpropositionen 2008? Man kan ju inte hävda någon arbetslinje utan att se till att det finns medel för den.

Herr talman! Först vill jag erinra om att de 370 miljoner kronorna, som var en utökning förra året, naturligtvis ligger kvar detta år. Därför ökar vi med 27 miljoner kronor. Detta ska sättas in i sammanhanget att kriminalvården gör ett överskott med ungefär 250 miljoner kronor i år. Det är naturligtvis inte riktigt så illa som interpellanten framhåller att det är. Men det är så att verksamheterna alltid skulle kunna ha nytta av mer pengar. Jag kan inte säga att nu finns det diskussioner om uppsägningar eller förändringar i den ena eller den andra verksamheten, därför att myndigheterna måste inom ramen för sitt ansvar kunna göra förändringar. Ibland kan de vara motiverade av andra skäl än rent ekonomiska. Men jag är väl medveten om att kostnaderna ökar i kriminalvården och att det hela tiden ställs krav på ökad effektivitet och annat. Vi tillför extra medel utöver de som finns i budgeten för programverksamhet som rör mäns våld mot kvinnor och en del annat. Men vi ska inte underskatta vad vi kan åstadkomma i form av regelförändringar och annat. Kramiverksamheten är ett kapitel för sig, för de förändringar som har skett i arbetsmarknadspolitiken får konsekvenser på lite olika håll. Det är också ett skäl för mig att ha ett nära samarbete med Arbetsmarknadsdepartementet. Den huvudlinje som jag redovisat mycket tydligt - det får väl sägas att det är vackra ord, men det är verkligen min ambition - är att vi ska hålla på detta med arbetslinjen väldigt hårt och på olika sätt försöka öka insatserna så att den som är intagen i kriminalvården får bättre förutsättningar att skaffa sig ett arbete eller återinträda på arbetsmarknaden. Man ska ha klart för sig att ganska många av de här människorna aldrig har haft ett reguljärt arbete tidigare och alltså måste få utbildning och en del annat. Jag tror också att man behöver samarbetet med arbetsförmedlingar och andra för att kunna göra dessa insatser på ett bra sätt. Man kan inte göra dem enskilt utifrån kriminalvårdens perspektiv, utan man måste ta intryck av de förändringar och den utveckling som sker på arbetsmarknaden. Sammantaget menar jag, och det tycker jag framgår av regleringsbrev och annat, att vi har höga ambitioner här. Vi trycker tydligt på innehållet i verksamheten. Sedan kan man alltid önska mer resurser. Och det är väl möjligt att man när man arbetar vidare med detta kommer med äskanden och önskemål om det, men vi har inte några färdiga program här. Sammanfattningsvis menar jag att den ekonomi som kriminalvården har fått är rimligt bedömd och beräknad. Vi ser att man har ett överskott innevarande år, delvis beroende på att en del saker inte blir av eller skjuts fram, men vi försöker balansera upp detta. Tillhopa har faktiskt kriminalvården under senare år fått betydligt bättre resurser. Vi kan också se att för tillfället har beläggningstrycket minskat något, vilket är bra därför att det ger kvalitetsförbättringar och möjligheter. Som sagt är min bedömning att ekonomin och verksamheten är i ganska god balans. Vi har också höga ambitioner när det gäller utvecklingsarbetet, och det pågår insatser som kommer att leda framåt.

Herr talman! Ja, visst är det så att man innevarande år går med plus. Jag har kontaktat kriminalvården och frågat vad det beror på, och precis som ministern säger handlar det om byggnationer som har blivit framskjutna men att man får kostnaden till exempel på driftssidan för det nya som kommer i gång. Det kommer 2008 då det i stort sett inte finns några pengar. Kriminalvården säger själv att 2008 blir ett stort problemår. Jag vet också att kriminalvården har fått mycket resurser. Då har det handlat om säkerhetsåtgärder. Konsekvensen av de tidigare rymningarna blev att man fick åtgärda anstalterna så att de skulle bli i stort sett hermetiskt tillslutna. De här säkerhetsåtgärderna kostar mycket pengar. Enligt representanterna från facken har det inte resulterat i resurser till mer personal. De har ju dragits ned förut också. Jag tror säkert att justitieministern har en jättestor ambition när det gäller arbetslinjen. Eftersom ni nu har fått ett så bra samarbete med arbetsmarknadsministern, vill jag höra vad ni säger till varandra. Nu vet jag inte vad han har skrivit i sitt regleringsbrev i dag, men det borde finnas med i regleringsbrevet från Arbetsmarknadsdepartementet vilket ansvar man har i den här frågan. Det gäller både yrkesutbildningarna och Krami. De kallas för projekt. Men som det ser ut i dag har projekten en väldigt stor omfattning. Ministern kan gärna få materialet från utredningstjänsten så att hon ser hur man ligger till. Krami ger väldigt goda resultat. Vi kunde en helg se ett inslag på Aktuellt om yrkesutbildningarna på anstalt, och det visade att 90 procent av dem som deltagit får jobb. Från Vänsterpartiet hävdar vi arbetslinjen och det gör också den nuvarande regeringen. Det blir då liksom ett hål på den blå tråden eller knutar eller hur jag ska förklara det. Jag skulle gärna vilja ha reda på vilka resonemang som förs och vilken genomslagskraft justitieministern har hos Arbetsmarknadsdepartementet.

Herr talman! Jag förstår att interpellanten och många andra skulle vilja veta vad Sven Otto Littorin och jag pratar om. Det handlar naturligtvis om att öka insikten om de speciella förutsättningar som Kriminalvårdens intagna har när det gäller att komma ut på arbetsmarknaden. Det finns en hel del frågeställningar som är mycket besvärligare om man har suttit inne. Det ökar vi kunskapen om. Vi har också haft tjänstemän som kanske inte tidigare har besökt anstalter men som faktiskt har gjort det och bland annat tittat på yrkesutbildningen. Jag tror att det är väldigt viktigt att man ser de framgångar som vi gör med de ganska små resurser som finns till yrkesutbildningar i dag. De är verkligen glädjeämnen inom kriminalvården. Utifrån att vi bygger upp den kunskapen tror jag att vi kan ha väldigt bra diskussioner. Det är min ambition att vi ska fortsätta med det. Men när man måste bredda är det inte alltid lika enkelt att få det lika bra, men vi ska använda de erfarenheter vi har när det gäller just yrkesutbildningar och se vad vi kan göra. Jag tror att Lena Olsson och jag är rätt överens när det gäller de ekonomiska resonemangen. Jag har inte varit hos riksdagens utredningstjänst, men jag har andra källor. Jag vet hur prognoserna för Kriminalvården ser ut. År 2008 pekar de på rejäla underskott. När man tittar framåt har det alltid varit på det sättet. Den erfarenhet vi har från de senaste åren är att kostnaderna skjuts framåt, att det ger kostnader på andra ställen och att det är lite svårbedömt. Vi har försökt att arbeta tillsammans med Kriminalvården och Finansdepartementet för att titta på investeringsplaner och diskutera prognoser och annat. Jag tycker att vi försöker att hantera detta seriöst. Det är klart att vi inser att det kan dyka upp kostnader senare även om det visar ett överskott i år. Det jag kan svara på konkret är det som händer i närtid. Man måste alltid arbeta med prognoserna. Mycket av de pengar som har tillförts under senare år har handlat om säkerheten, en del nya platser och renoveringar som är nog så nödvändiga, men det har också handlat om en del programverksamhet. Det har funnits, och finns, en omfattande verksamhet mot till exempel drogmissbruk, vilket också är en väldigt central del av verksamheten. Jag vidhåller nog ändå att man alltid ska vara lite bekymrad när man ser minustecken i prognoserna, men det viktiga är inte att tro att nu går det åt pepparn utan att försöka analysera vad det består av och hur det ser ut. Då förstår jag att Lena Olsson är oerhört tacksam och glad över att vi har en alliansregering som ser de här problemen. Socialdemokraterna vill ju dra ned på anslagen till Kriminalvården, och det rätt rejält. I budgetdebatten fick vi en redovisning av hur mycket personal man skulle behöva avskeda inom Kriminalvården för att klara de besparingarna. Det hade varit väldigt illa. Där står alliansregeringen och Socialdemokraterna långt ifrån varandra, men uppenbarligen står vi lite närmare Lena Olsson i den här frågan. Senare i dag kommer det att vara en debatt där arbetsmarknadsministern får redovisa lite grann hur han ser på de här frågorna. Vi har ett gott samarbete och har sedan en tid inlett ett samarbete där vi försöker gå igenom fråga efter fråga som rör just tidigare dömda och arbetet på anstalt när gäller framtiden på arbetsmarknaden för de här människorna. Det är oerhört viktigt att de får ett jobb om de inte ska återfalla i brott.

Herr talman! Då har vi rett ut varför det blev ett plus. Det beror på att kostnaderna kommer lite senare. Men fortfarande kvarstår frågan om dessa 43 miljoner som man anslår till yrkesutbildningar. Den siffran har stått stilla i några år. Ambitionen måste ju vara att den ska öka eftersom resultatet är så lyckat. Det är den återstående frågan. Om man ska hävda arbetslinjen måste man vara noga med att hävda den fullt ut även för dem som står ganska långt från arbetsmarknaden. Jag skulle vilja ha svar på frågan om ambitionen nu är att höja detta framöver eftersom man vill utveckla detta, och det blir ju inte billigare utan dyrare.

Herr talman! Denna siffra på 43 miljoner har legat stilla, och det kommer inte att bli någon ökning. I det avtal som Kriminalvården och länsarbetsnämnderna har slutit nu ligger den på 40 miljoner kronor. Det är faktiskt en minskning, och det är bekymmersamt. Samtidigt får man nog, som det ser ut, vara glad över att det ligger någorlunda still. Min ambition är att vi ska förstärka det här arbetet, men det här är det avtal som är framtaget, såvitt jag har fått rätt information, för nästa år. Men det innebär i alla fall att de här varningsropen om att här blir det jättestora försämringar inte ska vara korrekta. Det är otroligt viktigt att det är på det sättet. Sedan har vi ett antal andra frågor som måste hanteras för att det ska fungera. Jag tror inte att vi kan klara det med mindre än ett ordentligt samarbete mellan arbetsmarknaden och Kriminalvården. Kriminalvården är oerhört beroende av ett bra samarbete med andra myndigheter och institutioner för att få kvalitet i de här verksamheterna. Vi ska göra vad vi kan för att underlätta det. Svaret på den fråga som ställdes är att det tyvärr inte är någon ökning. Det är en mindre neddragning, såvitt jag har rätt information, och det tror jag att jag har.

Herr talman! Börje Vestlund har frågat mig vad jag avser att göra för att Stockholmspolisen inte ska behöva skära i sin budget för 2008. Jag svarade på en riksdagsfråga för några veckor sedan med samma innehåll som den här interpellationen. Jag har inte ändrat uppfattning i frågan och lämnar därför samma svar nu som då. Rättsväsendet har fått ett tillskott på drygt 1,5 miljarder kronor för 2007. Från och med 2008 får polisen ytterligare 415 miljoner kronor. Det är den största enskilda satsningen på rättsväsendet någonsin, och den innebär även ett betydande resurstillskott för polisen. Resurstillskottet möjliggör ett stort antal fler poliser med målet att det 2010 ska finnas 20 000 poliser. När det gäller fördelningen av såväl personella som ekonomiska resurstillskott har regeringen delegerat det ansvaret till Rikspolisstyrelsen och ytterst till polismyndigheterna. Rikspolisstyrelsen fördelar pengarna mellan polismyndigheterna medan respektive polismyndighet beslutar i frågor som rör verksamheten lokalt. Den ordningen tycker jag är rimlig om vi ser till den styrningsmodell vi har i Sverige med myndigheter som agerar självständigt inom de ramar som riksdag och regering har satt upp.

Herr talman! Jag ska först tacka för svaret, och sedan ska jag också säga att jag hade läst frågan men inte svaret när jag lämnade in min interpellation. Om man ska tro Beatrice Ask när hon säger att det är den största enskilda satsningen - det är en ökning med 415 miljoner till polisen - måste man ändå tycka att det är lite underligt att en av de tyngst belastade polismyndigheterna måste skära ned sin budget med 50 miljoner kronor. Fördelningen av detta innebär 20 miljoner mindre till övertid, och jag kan inte se annat än att det slår väldigt hårt mot polisen, 20 miljoner till civilanställda och 10 miljoner mindre för driften. Detta har jag hämtat från pressen. När man hör kritiken utifrån handlar den om att man vill se fler poliser på gatorna. Jag tror att vi alla är överens om det. Det ska inte skäras ned på det antal polisaspiranter som skulle ha kommit till Stockholm enligt plan. Det kan möjligen vara positivt. Men problemet är att de här poliserna inte kommer ut på gatorna. De kommer inte att finnas där. Det handlar i stället om att de i så fall måste fylla en del av den administrativa roll som de civilanställda har i sammanhanget. Det tycker jag är en något underlig hantering från regeringens sida. Man har sagt att man vill satsa på polisen. Man vill satsa för att det ska bli fler poliser, underförstått att fler poliser finns ute i samhället, som utreder brott, som finns på gator och torg och som är medborgarna nära. Men i det här sammanhanget tas de här poliserna bort därför att de måste utföra en del av de civilanställdas uppgifter. Är inte det konstigt, Beatrice Ask? Vi har all respekt för den ordning som vi har haft ganska länge i Sverige, att myndigheterna ska fördela pengarna själva. Men är det inte konstigt, om man nu säger att man har satsat 415 miljoner, att det är länspolisorganisationen, som kanske har den tyngsta arbetsbördan när det gäller kriminell belastning, som måste skära ned sitt anslag med 50 miljoner. Det måste väl ändå vara en signal till regeringen. Vad är det regeringen ska göra? Vad vill man göra för att få ordning på detta? Det kan väl inte vara så att vi bara ska acceptera att det kommer några fler poliser men att de får arbeta med en del uppgifter som de kanske hade sluppit om man inte hade skurit ned utan hade kunnat ha civilanställda som hade skött de här uppgifterna i stället.

Herr talman! Börje Vestlund har helt rätt. Det är lite underligt när man gör den största enskilda satsningen någonsin på rättsväsendet och en väldigt stor satsning på polisen att våra storstadsmyndigheter aviserar att de kanske måste göra neddragningar därför att pengarna har kommit. Men vi har den ordningen att det är Rikspolisstyrelsen som ska fördela resurserna. Det som är ett bekymmer i det här sammanhanget är hur resursfördelningsmodellen ser ut. Det pågår alltså en diskussion i dag mellan storstadsmyndigheterna och Rikspolisstyrelsen centralt om hur man faktiskt beräknar behoven och hur verktygen ser ut. Det har pågått en sådan diskussion ganska länge. Rikspolisstyrelsen centralt beställde före sommaren från Stockholm en åtgärdsplan över hur man skulle komma till rätta med prognostiserade underskott utifrån de direktiv man hade haft om hur man skulle göra sina prognoser. Vi har tittat lite grann på det här, men det är inte departementet som ska göra detta. De här diskussionerna pågår. Och jag tror att det är otroligt viktigt att Rikspolisstyrelsen får en bra resursfördelningsmodell som alla kan vara någorlunda överens om. Där är man inte än. Det kanske i någon del kan rätta till de problem som finns. Man kan också tycka att det är underligt om vi säger att vi ska ha fler poliser i yttre tjänst och det finns myndigheter som pekar på att vi nu får dra ned på antalet civilanställda. Avsikten från regeringen är verkligen inte att antalet civilanställda ska minska. Gör man så får det ju den effekt som Börje Vestlund pekar på, nämligen att poliser måste göra en del administrativt arbete. Men det är så i personaltyngda verksamheter, att det är väldigt lätt att det så att säga drabbar verksamheten. Det fordras också ett ganska avancerat arbete för att undvika detta. Men det finns en sak som måste göras, och det är naturligtvis att se över administration och rutiner. Det är inte så att polisverksamheten i varje del är supereffektiv och obyråkratisk. Det är inte så att man kan känna att det i varje del är så att all administration är den mest fantastiska eller att man har de bästa verktygen i form av IT-stöd och annat. Här pågår ett utvecklingsarbete. Här pågår förbättringar. Det görs en hel del för att förändra och modernisera. Jag tror att man måste göra väldigt mycket mer. Jag tycker att de frågeställningar som Börje Vestlund tar upp är väldigt relevanta. Det är samma frågor som jag ställer mig hela tiden i arbetet. Men det blir ganska komplexa svar. Det vi nu väntar på mest i närtid tycker jag är att se hur de här diskussionerna mellan storstadsmyndigheterna och Rikspolisstyrelsen landar och vad de hittar för möjligheter. Jag tror också att det vore önskvärt att man även inom myndigheterna kunde arbeta lite mer över tid. Det blir väldigt låst i våra ettårsbudgetar fortfarande, tyvärr. Där är vi bundna av det statliga systemet också. Men det ställer till en hel del. Det finns bekymmer. Jag känner väl till de rapporter som kommer om svårigheter. Men jag utgår från, och det är min bestämda uppfattning, att Rikspolisstyrelsen centralt sköter dialogen och diskussionen i samförstånd med storstadsmyndigheterna så att man verkligen ser till att den satsning som regeringen har gjort på polisen också kommer alla delar av polisverksamheten till del på ett vettigt sätt.

Herr talman! Även om jag aldrig har sysslat med de här frågorna själv, kan jag väl säga att jag tror att jag kan föreställa mig gott och väl att det här är komplexa och inte helt lätta frågor. Om det kan jag gärna hålla med Beatrice Ask. Men det duger ju inte som förklaring till att man måste skära ned i ett så tungt belastat distrikt som Stockholm. Det duger inte som förklaring. Då måste man göra någonting. Jag kommer ihåg att när jag var ny i riksdagen träffade jag genom det utskott jag satt i då en av de generaldirektörer som var verksamma på det området. Då sade den generaldirektören så här: Ni får diskutera och säga vad ni vill, men ni har två sätt att styra oss. Det ena är genom att anslå pengar, det andra är att stifta lagar. I det här fallet säger Beatrice Ask att man har anslagit mer pengar till polisen. Ändå får polisen mindre pengar. Det håller inte. Jag kan möjligen förstå att avsikten inte är att minska antalet civilanställda, men när man nu gör så att de får mindre pengar att röra sig med ute i det stora polisdistriktet säger Beatrice Ask att hon avvaktar och ser. Det håller inte, Beatrice Ask. Man måste väl ändå kräva av en regering att den faktiskt agerar när just den här verksamheten får skära ned, en verksamhet som den här regeringen har varit väldigt tydlig med är en prioriterad verksamhet. Det är viktigt med polisverksamheten, ibland med understrykande av att den är viktigast i just storstäderna och de polisdistrikt som har den tyngsta kriminella belastningen. Ändå står Beatrice Ask och säger att hon vill avvakta och se. Det håller inte. Det måste ändå vara så att vi stockholmare får ett rimligt svar från justitieministern. Vad tänker justitieministern verkligen göra? Det kan väl ändå inte vara så att man måste få vänta ytterligare ett år för att sedan börja om från början. Det är inte rimligt. Justitieministern måste kunna svara på frågan: Vad är det man tänker göra för att åtgärda detta så att polisen inte ska behöva säga upp civilanställda och för att situationen för Stockholmspolisen ska kunna förbättras? Den andra saken är att man ska se över administrationen och administrativa rutiner. Det är självklart. Det tycker jag att varje verksamhet ska göra. Det ska man fortsätta med. Men risken är ju, det har vi också erfarenhet av, att man ser över de administrativa rutinerna så långt att det sedan i verkligheten blir de människor som behövs för själva verksamheten, i det här fallet poliserna - men vi kan se det på andra områden också - som får sitta och vända papper i stället för att syssla med den verksamhet som är viktigast, i det här sammanhanget polisverksamhet. Jag tycker att Beatrice Ask fortfarande är svaret skyldig. Vad är det man tänker göra? Det går inte att bara gömma sig bakom och säga att det är Rikspolisstyrelsen som fördelar de här pengarna. När sådant här händer måste man ha en justitieminister som törs säga ifrån. Vi kan inte ha det på det här sättet. Det är inte rimligt. Det är inte lämpligt. Det här måste man åtgärda.

Herr talman! När Beatrice Ask nu skyller ifrån sig på Rikspolisstyrelsen bekräftar det kanske den bild som gick genom landet för några veckor sedan i samband med en annan polisdebatt. Det var en debatt om hur polisen ska styras och ledas. Det var uppenbart för de flesta att från Justitiedepartementet och statsrådet fanns det ingen ledning att hämta. Det är väl likadant i det här fallet. Det finns ingen ledning att hämta här heller från justitieministern. Nu skyller man på underlydande, på myndigheterna. Kan justitieministern säga att det är en stor satsning? Det är inte sant. Det är inte en särskilt stor satsning. Den socialdemokratiska regeringen gjorde vid flera tillfällen mycket större budgetpåslag än det Beatrice Ask nu har åstadkommit. Dessutom är det så, vilket är viktigt i sammanhanget, att Beatrice Ask kan säga: Ni socialdemokrater kritiserar oss, men jag bryr mig inte så mycket om det. Men när Beatrice Asks egna allianskamrater uttalar samma kritik så kanske Beatrice Ask kan lyssna och fundera på att det kanske vore dags att göra någonting, även om förmågan inte är så stor. Låt mig citera ur Dagens Nyheter. Den 28 november står det: "Ledamoten Lennart Gabrielsson (fp)" - han är ledamot av polisstyrelsen i Stockholm - "är besviken över att regering och rikspolisstyrelse inte bättre beaktar Stockholmsregionens polisiära behov." Och så säger han: "Nu får vi svårare att möta vardagsbrott och utredningar riskerar att ta för lång tid." Jag fortsätter citera från artikeln: "Budgeten för 2008 uppgår till 4,3 miljarder kronor." Länspolismästaren föreslår besparingar i 50-miljonersklassen. 20 miljoner ska tas genom mindre övertid. Det ska bli färre poliser ute på gatorna, tvärtemot vad regeringen har lovat. 20 miljoner ska tas genom att det blir färre civilanställda. Tvärtemot vad Moderaterna lovade före valet blir det alltså färre civilanställda. Det blir neddragningar och uppsägningar. Driften ska också minskas med 10 miljoner. Precis som Börje Vestlund sade förut innebär det att merparten av de nya aspiranter som kommer att komma till Stockholm får ägna sig inte åt polisarbete utan åt civilanställdas arbetsuppgifter, som det står i artikeln "en yrkeskategori på väg ut ur myndigheten". Så illa är det i Beatrice Asks polisiära verksamhet att de civilanställda är på väg ut ur myndigheten. Polis efter polis ska alltså anställas för att ägna sig åt kontorsarbete, inte åt polisiärt arbete. Jag roade mig, Beatrice Ask - det är ju viktigt att hålla sig till sanningen i den här branschen - åt att ta fram Moderaternas valbudskap från september 2006. Där säger Moderaterna i en annons, dagen före valdagen: "Dessutom vill vi anställa civil personal, som ger poliserna möjlighet att öka tryggheten och lösa brott i stället för att fastna i onödigt kontorsarbete." Nu säger Beatrice Ask att hon tycker att det är bra om man kan behålla civil personal. Men konsekvensen, Beatrice Ask, är att du medverkar till att den civila personalen får sluta. Polisen får ägna sig åt icke polisiärt arbete och i stället bli kontorsarbetare. Ni lovade en sak i valrörelsen, men ni gör något helt annat när ni kommer till verkligheten. Och detta gör ni i en region där statsministern i går berättade att han möter person efter person som känner sig väldigt illa omhändertagen av samhället, och polisen gör ingenting. Det säger statsministern. Till och med statsministern står och klagar och tycker att det inte görs någonting av polisen. Och Beatrice Ask säger: Vi har en jättestor budget. Ja, vadå? Rikspolisstyrelsen och länspolismästaren tvingas säga upp personal. Det är ganska ynkligt, Beatrice Ask. Det är ingen styrning av polisen - hon bara skyller ifrån sig.

Herr talman! Jag är från Malmö, och jag har suttit i polisstyrelsen i Skåne. Jag måste säga att jag hade blivit ganska arg och frustrerad om dåvarande justitieministern hade detaljstyrt vad Polismyndigheten i Skåne skulle göra. Nu vet vi i och för sig via TT-meddelanden som har gått ut tidigare att den förra justitieministern använde halva sin arbetstid till att styra rikspolisen. Det är ju förvånansvärt. Hade jag suttit i riksdagen på den tiden så hade jag väl funderat på att om en minister använder halva sin tid till att styra en myndighet så är det ett gränsfall för om man ska KU-anmäla för ministerstyre. Nog talat om det. Jag tycker att det är ganska fantastiskt. Polisen har fått 415 miljoner kronor det här budgetåret 2008, och man har satsat 1,5 miljarder kronor på rättsväsendet. Rättsväsendet i Sverige har ungefär 32 miljarder kronor till sitt förfogande. Man kan göra enormt mycket av så mycket pengar. Som relativt ny i den här kammaren är jag något förvånad över synen att vi i riksdagen eller ministern skulle detaljstyra hur verksamheten ska se ut i Skåne, i Stockholm eller i Göteborg. Vi har ju haft en rikspolischef som såvitt jag vet anställdes av den socialdemokratiska regeringen. Det var väl hans ansvar att ha hand om organisationen, och det har varit hans ansvar att anställa de länspolischefer vi har. Jag förutsätter faktiskt, trots att rikspolischefen ska lämna sin post nu, att han har anställt kompetenta människor som har förmåga att styra den ytterst viktiga verksamhet som det är att styra en länspolismyndighet. Herr talman! Jag är fortfarande lika förvånad över att, för andra gången på mindre än en månad, sitta i kammaren och höra något som jag knappast kan uppfatta på något annat sätt än som att man förespråkar ministerstyre. Jag är hemskt tacksam över att ha en justitieminister som styr genom regleringsbrev och genom de bestämmelser som finns i våra grundlagar och i vår konstitution. Jag är väldigt glad att vi har en justitieminister som - förhoppningsvis - inte använder halva sin tid till att styra Rikspolisstyrelsen. Det finns nämligen väldigt mycket annat också på Justitiedepartementets bord, nämligen hela civillagstiftningen. Den hann man ju inte med när man använde halva tiden till att styra rikspolischefen.

Herr talman! Jag vill först vända mig till Börje Vestlund, som säger att det inte duger att Stockholm måste spara i polisbudgeten. Jag vill bara erinra om att det faktiskt är så att vi anslår väldigt stora resurser till polisen. Resurserna fördelas av Rikspolisstyrelsen. Det finns inte bara en myndighet inom svensk polis och inte heller bara tre storstadsmyndigheter, utan det finns i hela landet. Det är de tre storstadsmyndigheterna som har en fortsatt dialog, kan jag säga, om det är en rimlig fördelning som Rikspolisstyrelsen har gjort, och man har olika uppfattningar. Jag tycker att det är bra att den diskussionen förs. Jag har gett det beskedet till de inblandade att jag utgår ifrån att de löser uppgiften. Det problem som finns bygger på ett rätt hastigt påkommet resursfördelningssystem, som man använde med den förra regeringens goda minne därför att man totalt misslyckades med att ta fram en ny resursfördelningsmodell. Man har alltså ett kanske mindre genomtänkt sådant. Det slår ganska hårt mot storstäderna, och det är ett bekymmer. Jag tror att det är viktigt att man som minister inte går in och reder ut detta utan att man faktiskt ser till att myndigheterna i dialog med Rikspolisstyrelsen så att säga löser upp de knutar som finns. Det är inte heller så enkelt att man kan säga att om vi ska ha fler poliser i yttre tjänst och det finns administrativa uppgifter så är varje uppgift att vända papper. Jag vill bara varna för det synsättet. En del av de administrativa uppgifter som ändå måste finnas är polisiära. Jag tror att det är bra med förhör. Jag tror att det i viss utredningsverksamhet faktiskt behövs poliskompetens även om mer kan göras av civil personal. Det är alltså lite mer komplext än så. Problemet är när man drar ned på personalresurser som är centrala för medborgarna och den service som ska ges. Det är det som är så otroligt viktigt, nämligen att man kan lösa uppgiften att få verksamhet av kvalitet ute bland medborgarna. I Stockholmsmyndigheten har vi nu snart öppnat 13 nya poliskontor och alltså verkligen sett till att vi har fått verksamhet på plats. Det är också så att i en sådan myndighet som i Stockholm, som omfattar ungefär en tredjedel av svensk polis, är 50 miljoner kronor otroligt mycket pengar. Men det behövs väldigt lite - en demonstration i Salem, några rejäla derbyn eller någonting annat - för att det ska gå åt väldigt många miljoner. En procent hit eller dit slår väldigt hårt. Det gör att det i sammanhanget borde finnas möjligheter att hitta lösningar också på detta. Jag vill bara till Bosse Ringholm säga att det under den förra mandatperioden var så att anslagen till rättsväsendet ökade med 2 miljarder kronor totalt, under hela perioden. Det har vi redan klarat av i den här regeringen. Så kom inte och säg till mig att vi inte anslår betydligt mer resurser till detta. Det är inte heller så att antalet civilanställda minskar totalt sett inom svenskt polisväsende. Däremot är det så att man i den diskussion som förs mellan Polismyndigheten i Stockholm och Rikspolisstyrelsen centralt har pekat på att man kan vara tvingad att dra ned på civil personal, vilket var en olycka när det gjordes för ett antal år sedan då Socialdemokraterna tvingade fram det, och jag hoppas verkligen att man kan undvika det. Men totalt sett är det inte så, utan vi använder mer civil personal än tidigare i en del delar av verksamheten med väldigt goda resultat. Sammanfattningsvis är det så att diskussionen pågår. Det handlar inte om att jag inte vill styra, men det handlar lite grann om det Inge Garstedt talar om, nämligen att man ska ha viss respekt för att man kan se frågor ur olika perspektiv och viss respekt för att vi ska ha självständiga myndigheter i Sverige utan ministrar som går in i varje detalj hela tiden. Jag har dock varit tydlig med att jag utgår ifrån att man hanterar resurstillskottet på ett sätt som är bra för verksamheten och att det ska ge en verksamhet som medborgarna märker, det vill säga fler poliser i yttre tjänst.

Herr talman! Det där tycker jag låter som ett försök att säga någonting som är totalt obegripligt för de allra flesta. Det är väl ganska enkelt? Om man anslår mer pengar till en verksamhet borde det innebära att verksamheten växer och att man får fler anställda eller någonting annat som gör att man utvidgar verksamheten, i det här fallet polisen generellt sett. Men i stället innebär det att man minskar antalet anställda inom polisen i Stockholm. Det är inte acceptabelt. Beatrice Ask säger att man har öppnat 13 nya poliskontor. Ja, det är 13 nya lokaler som inte har så långt öppethållande. Jag tror att det är rätt väg att gå i och för sig, men det låter ungefär som att det var 13 nya polisstationer. Så är det inte. Det är just 13 nya poliskontor, som är bemannade vissa timmar per dag eller vissa timmar i veckan i något fall. Naturligtvis kom det jag har väntat på under hela debatten. Det kom till slut i alla fall. Det är naturligtvis Socialdemokraternas fel att regeringen inte får fram pengar till det de har nu. Den här regeringen borde väl egentligen kunna sluta att använda den argumentationen när man inte har fått ordning på det här. Nu börjar vi närma oss mitten av mandatperioden. Vi har snart hunnit dit. Ändå skyller man fortfarande på den förra regeringen när det gäller en så enkel sak som fördelning av medel. Det borde vara enkla beslut i regeringen. Det är lite ryggradslöst av justitieministern. Det borde väl ändå vara så att vi kunde få ett svar på frågan vad man har för avsikt att göra. Man kan inte bara vänta och se och invänta nya utredningar.

Herr talman! Det kan, Beatrice Ask, straffa sig att säga en sak före valet och göra någonting helt annat efter valet. Före valet, Beatrice Ask, sade Moderaterna att man skulle anställa fler poliser för att se till att de inte skulle behöva ägna sig så mycket åt kontorsarbete. De civilanställda skulle ägna sig åt det i stället. Nu, efter valet, tvingas polisen avskeda civilanställda. De där poliserna som skulle ägna sig åt polisarbete får i stället bli kontorsarbetare. Det kan straffa sig, Beatrice Ask, att säga en sak före valet och göra någonting helt annat efter valet. Till och med Folkpartiets representant i Polisstyrelsen i Stockholm har reagerat och tyckt att det inte är rätt. Men Beatrice Ask tycker inte att det är något bekymmer över huvud taget. Det är klart att det är så om man som justitieminister inte har någon ambition att ens styra den verksamhet man har ansvar för. Man fungerar som ett slags hejaklack på läktaren möjligtvis. I bästa fall skulle jag säga diskussionsledare, men jag tror inte ens att Beatrice Ask har ambitionen att vara diskussionsledare. Hon bara följer diskussionen och räknar med att någon annan ska sköta det här. Vi kommer att få höra fler sagor som statsministern berättar. I går hade statsministern en liten sagostund, där han berättade den ena händelsen efter den andra om sådant som han hade hört i det svenska samhället. Det var illavarslande uppgifter. Många medborgare kände sig kränkta, och polisen gjorde ingenting. Uppenbarligen har statsministern ingen som helst förväntan på att hans justitieminister ska hjälpa till med att lösa problemen. Han verkar uppgiven. Beatrice Ask och statsministern Reinfeldt har någonting gemensamt: De verkar båda rätt uppgivna. Det skulle jag också ha varit om jag haft de opinionssiffrorna.

Herr talman! Det finns en viss skillnad. Fredrik Reinfeldt står på torget och berättar vad han har lyssnat in i det svenska samhället. Han pratar inte i telefon och säger saker och ting om den svenska polisen. Jag tror att det är oerhört viktigt att man konstaterar att den svenska polisen har större resurser än man någonsin har haft och att det måste vara länspolischeferna som organiserar arbetet. Nu har man diskuterat Stockholm här. Jag tycker inte att man ska diskutera enskilda länspolisdistrikt i Stockholm. Men i Stockholm är det 0,25 procent av totalen i en budget på 4 miljarder, 4 000 miljoner kronor, när man förändrar organisationen. Såvitt jag vet brukar man alltid i budgettider i alla sammanhang klaga på att man har för lite pengar. Nu har justitieministern stått här och sagt att man kommer att se över resursfördelningsmodellen, som jag vet att man har diskuterat under många år, även om vi i Malmö och Skåne, som är hårt belastat, under den socialdemokratiska tiden tyckte att vi kanske hade för lite i förhållande till andra orter. Det här måste vara någonting som man ger Justitiedepartementet en chans att arbeta vidare med, så att man får en väl fungerande polis. Vi vet att polisen i dag gör ett jättebra arbete. Åtminstone tycker jag det som moderat. Vi ska låta dem fortsätta med det och också slå vakt om de duktiga civilanställda som gör ett bra arbete hos polisen.

Herr talman! Antalet poliser i Stockholm ökar och har ökat med 315 tjänster mellan 2005 och 2007. Jag har själv varit ordförande i City polisnämnd under ganska många år och vet ganska väl hur antalet poliser har ökat. Den ökningen fortsätter att finansieras genom budgeten. Att det finns en diskussion mellan RPS centralt och annat är ingenting som är nytt. Jag kan också till Bosse Ringholm säga att jag har haft många diskussioner med mina partikamrater i polisstyrelserna i Stockholm, Göteborg och Malmö och även i de andra länen. Jag vet vilka svårigheter de har. De är inte begripligt att vi skickar mer och mer pengar när man undrar var de hamnar. Vi har till exempel varit tvingade att försöka få någon ordning för att ta reda på hur mycket RPS centralt och administrationen där har ökat under socialdemokratiskt styre. Man har inte ens någon statistik så att det går att läsa ut hur det ser ut. Det finns en del att göra, och det finns frågor kring detta. Jag är väldigt glad över att det tas upp, för jag tror att medborgarna behöver veta det. Jag har inga problem med vad jag sade före valet och efter valet. Det kommer däremot att bli problem för Bosse Ringholm när han inser att vi menar allvar och tänker genomföra det vi har lovat. Jag blir väldigt upprörd när man raljerar om sagostunder. Statsministern redovisar hur två unga kvinnor med psykiska problem berättar om sina erfarenheter av en psykvård som inte fungerar, hur en dotter och en hustru på väldigt underliga sätt fick veta av myndigheterna att deras pappa och make hade blivit mördad och hur man misslyckas med bemötandefrågorna. Vi är helt överens, jag och Fredrik Reinfeldt. Vi har mycket kvar att göra på det området. Men säg inte att det är sagor när vi lyfter fram hur vanliga människor i olika delar av landet har det. Om man när man sitter i regeringsställning eller i opposition tror att det inte finns problem är man illa ute. Jag vet att vi har många tillkortakommanden, trots satsningar och annat. Det är därför jag är så entusiastisk över att få fortsätta.

Herr talman! Lena Olsson har frågat mig om jag avser att tillsätta en kommission för att undersöka om det förekom felaktigt agerande från myndigheter och regering i samband med den så kallade bordellhärvan. Jag vill först av allt säga att jag känner starkt med de kvinnor som utnyttjades i den så kallade bordellhärvan på 70-talet. Det är självklart att sådana upplevelser sätter djupa spår. När det gäller frågan om en fördjupad granskning av myndigheternas och den tidigare regeringens agerande i ärendet anser jag att ingående överväganden krävs. För att kunna fatta ett riktigt beslut i en så viktig fråga behövs ett fullgott underlag. Som de flesta känner till har två kvinnor, som vid tidpunkten för händelserna på 70-talet var minderåriga, begärt skadestånd av staten. Det ärendet handläggs för närvarande av Justitiekanslern. Om Justitiekanslern finner skäl för det har han möjlighet att gå vidare och granska myndigheternas agerande i ärendet. Jag vill avvakta Justitiekanslerns ställningstagande innan jag tar ställning till om ytterligare åtgärder kan krävas från regeringens sida.

Herr talman! Jag får tacka även för detta svar. Ministern säger att hon känner starkt med de kvinnor som utnyttjades i den så kallade bordellhärvan. Det är vi många som gör, inklusive mig själv. Jag känner likadant. Att det sätter djupa spår är det många som kan skriva under på. När jag läser ministern svar uppfattar jag att stora delar av det som har kommit fram faktiskt är sant. Ministern säger att hon vill invänta JK:s utredning om skadestånd. Men om han ska ta ställning till det måste han även komma in på hela historien. Det ryktas från säkra källor att ett flertal personer har varit hos honom på förhör, och flera som har varit inblandade i detta är på väg. Jag ser det som väldigt svårt att titta på skadeståndbilden utan att ha en helhet i frågan. Denna historia har 30 år på nacken. Ingen i denna riksdag i dag kan belastas för det. Däremot tycker jag att vi i riksdagen har ett väldigt stort ansvar för att ärendet granskas grundligt för att få klarhet en gång för alla hur någonting sådant kunde hända. Jag sade vid frågestunden för ungefär en vecka sedan att det har funnits misstanker och indicier om maktmissbruk och felaktig myndighetsutövning. Det är väldigt allvarligt. Därför anser jag och Vänsterpartiet att en bred granskningskommission är nödvändig. Vi kan se till en intervju med chefsåklagare Österberg. Där får han frågan: Enligt din bedömning, hade flickorna någon trovärdighet? Ja, det hade de säkert. De berättade saker som inte gärna kunde ha varit påhittat. Han berättade om hur många telefonsamtal han fick och hur många påtryckningar som utövades mot honom. Vi har inte råd att denna fråga inte utreds ordentligt. Jag befarar att tilltron till rättsväsendet försämras om vi inte en gång för alla går till botten med detta. Det sista vi vill är att misstroendet ska öka för vårt rättssamhälle. Det ska inte spela någon roll om man har blivit omhändertagen av samhället och växt upp på ett barnhem eller kanske varit fosterbarn. Man måste kunna lita på ett rättvist rättssamhälle som inte låter någon komma undan oavsett vad den personen har för titel, maktposition eller status. Jag skulle vilja fråga ministern: Är det helt uteslutet för ministern att tillsätta en granskningskommission? Justitiekanslern aviserar en utredning på några veckor. Hinner han titta grundligt på detta? Jag har väldigt svårt att tro det.

Herr talman! När vi diskuterade frågan i förra veckan sade jag att jag kände ett behov av att läsa mer om vad detta hade handlat om och vad som hade hänt. Det har jag också gjort. Men det finns mer att sätta sig in i. Det är viktigt att säga i diskussionen att man har gjort granskningar i olika avseenden under resans gång. Framför allt under slutet av 70-talet var Justitieombudsmannen inne i ärendet i ett par omgångar. Det har från dessa kvinnor nu ställts krav. Det är först ett ersättningsanspråk mot staten, och det är JK som prövar detta. Justitiekanslern är regeringens högsta ombudsman. Det är också han som bevakar statens rätt i olika frågor. Han går regeringen till handa med råd och utredningar i juridiska frågor. Han utövar också tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt sköter sina åligganden. Om man drar beskrivningen av vad Justitiekanslern har på sitt ansvarsområde är han oväldig och har ett tungt ansvar på detta område. Lena Olsson säger att man inte kan pröva ersättningsfrågan utan att sätta sig in i ärendet. Nej, det tror inte jag heller. Jag tror inte att det går utan att man gör åtminstone en bedömning av vad det finns för material och annat. Jag har fullt förtroende för att det också görs. När ett skadeståndsyrkande grundar sig på händelser som ligger mer än tio år tillbaka i tiden är Justitiekanslerns huvudregel enligt praxis att man avslår det direkt på grund av preskription. Den allmänna preskriptionen är tio år när det gäller skadestånd och andra fordringar. Finns det extraordinära skäl undersöker man fallet närmare innan Justitiekanslern tar ställning till preskriptionsfrågan. Så är fallet med dessa både kvinnors skadeståndsyrkande. JK kommer att inhämta upplysningar från en åklagare och polisutredare samt begära in akter innan han tar ställning till ersättningsfrågan. Man kan även tänka sig att JK inleder ett tillsynsärende avseende myndigheternas agerande med anledning av skadeståndsyrkandet mot staten. Det finns flera möjligheter för JK att agera i detta. Jag tror, eftersom man aldrig kan veta i den här branschen, att det är rimligt att låta Justitiekanslern hantera ärendet på det sätt som det nu hanteras innan man tar ställning till: Ska regeringen ta ett initiativ och göra någonting särskilt? Det som är besvärligt i fallet är givetvis att det är 30 år sedan. Prostitution var inte förbjudet vid den tidpunkten. Det bekymmersamma i sammanhanget är diskussioner eller misstankar om maktmissbruk och annat. Vad har varit sant och inte? Det är alldeles uppenbart i det här ärendet att det sades en del av politiker som inte var korrekt. Det är redan klarlagt. Det kan finnas frågor kring detta som man behöver väcka. Jag har hittills inte hittat någonting sådant. Men jag är å andra sidan inte utredare och har inte gått in i de detaljerna. Det andra som är bekymmersamt men ändå väldigt viktigt är att det var två minderåriga som utsattes för övergrepp. Det är någonting som vi i dag ser väldigt allvarligt på. Det gör också att preskriptionstiden känns mindre viktig än vad den annars skulle vara i ärendet. Jag har fullt förtroende för att man beaktar det. Det är svårt att utreda vad som har hänt och inte hänt. Vi vet att det är svårt när det är minderåriga inblandade även i ärenden som är färska och aktuella. Min bedömning är att vi ska avvakta och se vad Justitiekanslern kommer fram till, på vilket sätt han kommit fram till det och hur han redovisar sitt ärende innan vi tar ställning till om ytterligare saker ska göras. Det är mitt svar till interpellanten.

Herr talman! Jag tolkar ministerns svar som att det nästan är uteslutet. Svaret i dag är att det är uteslutet att tillsätta en bred granskningskommission. Jag vill ställa en ytterligare fråga som gäller JK:s aviserade tidsschema på några veckor. Jag tror att utredningen ska vara klar efter alla helgerna, om jag har fått rätt information. En historia som har rullats upp med jämna mellanrum i 30 år ska alltså ha några veckor på sig. Det tycker jag är fruktansvärt med tanke på alla indicier och alla starka misstankar. Jag tycker att ministern åtminstone skulle kunna säga så här: Det här är inte orimligt, utan vi öppnar dörren lite för att vi kan tillsätta en kommission redan i dag. Jag tror att ministern har så pass mycket information. Om man ska läsa tidningarna och tro allt som sägs där - vilket man inte alltid ska göra, men i vissa fall stämmer det ju - har ministern haft en träff med Justitiekanslern. Justitiekanslern har kallat till sig berörda personer. Nu är det många som är borta i dag, men det finns också människor som lever. Vi står ofta i den här kammaren och diskuterar hur vi ska skydda våra barn och hur vi ska skydda kvinnor från att bli misshandlade och våldtagna. Det är inte för mycket begärt att säga: Ja, jag tillsätter en kommission så att vi får den här frågan utredd en gång för alla. Då kan vi - de människor som finns i dag - känna en stor tilltro till att vi gjorde precis allt vi kunde. Kanske inte allting kom fram, men vi gjorde allt. Det tycker jag inte är för mycket begärt. Det är precis som ministern säger; det här var inte förbjudet på den tiden. Man får se till vad som gällde för 30 år sedan. Men hur det än var så var det otukt mot minderårig. Det är minderåriga som har blivit omhändertagna av samhället. Jag tycker att vi åtminstone kan göra de här tjejerna den tjänsten. Tillsätt en kommission så att de möjligtvis kan få upprättelse och tilltro till oss!

Herr talman! Jag tackar justitieministern för svaret. Jag håller med om mycket av det som Lena Olsson har tagit upp beträffande den här händelsen och att det är viktigt att gå till botten med den. Jag känner också stor tillförsikt när JK nu kommer att granska händelsen - framför allt om det var en mörkläggning och hur det gick till. Jag har stort förtroende för JK, som har både stor kunskap och integritet och ett riktigt rättspatos. Jag är övertygad om man att utifrån den utredningen och vad som framkommer där kommer att kunna gå vidare, om det finns behov. Men det är viktigt att vi lär oss av historien vad som hände på 70-talet för att undvika att det händer igen. Vi tar frågorna på allvar. Det var inte förbjudet att gå till prostituerade då, men det var oerhört skamfyllt. Om det hade kommit ut att viktiga personer med mycket makt hade gjort det hade det blivit en ännu större skandal. Om det har förekommit mörkläggning och annat är det viktigt att man får reda på det för att kunna lära sig av historien och undvika att den upprepas. Jag tycker att justitieministern ger ett välbalanserat och väl avvägt svar, och jag är övertygad om att JK kommer att gå till botten med det här.

Herr talman! Jag tycker egentligen att det är ett oskick att tolka hela tiden. Jag gav ett svar där jag talade om att jag tycker att man ska vänta på JK:s beslut och se hur han har arbetat innan man fattar ett beslut. Man kan tolka det på många sätt för att framkalla ytterligare synpunkter. Men det är min bestämda uppfattning att jag vill ha det svaret innan jag bestämmer mig. Det är inte samma sak som att sitta och vänta eller att inte leda. Den här frågan och det här ärendet har utretts ett antal gånger på lite olika sätt. Det finns en hel del underlag som man kan använda även om många personer är borta. Det som är svårt är naturligtvis att arbeta med en del av det som rör kvinnorna och det som händer under den tid de var minderåriga. Där kan materialet vara begränsat i de direkta polisutredningarna, och då kan det vara oerhört svårt. Men låt oss åtminstone ta reda på hur det ser ut! Om man ska tillsätta en kommission bör man åtminstone veta exakt vilka frågeställningar som finns. Exakt vad är det man vill veta? Och vad tror man går att få fram? Annars är det inte särskilt begåvat att tillsätta en grupp människor som ska möta varandra bara för att ha sammanträden. Då ska det kunna åstadkommas någonting, och man ska kunna definiera vad. För att kunna göra sådana saker behöver man ha ett gediget underlag. Det finns en sak som är bekymmersam i affären, vilket man också ser när man läser igenom vad som står i medierna. Medierna har ju ett återkommande intresse för det här. Men många uppgifter blandas ihop. Det gäller alltifrån personer där det enligt polisutredning finns en misstanke till personer som bara har blivit nämnda i något sammanhang. Detta har blivit listat i en blandning. Det är det som gör att det hela är så spekulativt hela tiden. Jag tror att det är oerhört viktigt att man gör de här sakerna seriöst. En del av det som faktiskt var illa i myndigheternas agerande och i politiskt agerande är redan vederlagt; det vet vi från de redovisningar som har gjorts. Det behöver man inte upprepa. Vad man behöver fundera över är om det kan finnas någonting nytt i detta som det finns anledning att hantera. Jag vill som sagt vänta tills justitiekanslern har gjort sitt arbete. Jag har redovisat något av det jag känner till om hur han arbetar. Lena Olsson var bekymrad över JK:s tidsplan. För det första brukar inte JK vila på hanen så länge i ärenden som han uppfattar som viktiga. För det andra underlättar det faktum att det finns ett antal utredningar och annat arbete. Men man måste plocka fram en del ur arkiv och annat och föra några samtal. Det utgår jag också från att man gör; det är inte min sak att lägga mig i hur arbetet läggs upp. Det är väl snarast bra om man inte dröjer för länge med att se om det finns något att göra. Det kan ju landa på två eller tre sätt. Man kan komma fram till att här finns ingenting att göra. Det kan bli slutsatsen. Man kan också komma fram till att här finns en del att göra. Man kan även komma fram till att här finns en del frågetecken som borde rätas ut. Detta vet vi faktiskt inte förrän JK har gjort sin prövning. Därför väntar vi på det innan vi fattar beslut. Så pass seriöst måste man ändå hantera viktiga ärenden och människor som är inblandade i dem.

Herr talman! Jag vill också passa på att säga att jag har stort förtroende för vår justitiekansler och för att han kommer att göra ett bra jobb. Jag är ändå bekymrad över tiden. När det gäller en del saker kan det vara bra att man kommer fram ganska fort. Men den här historien har ju så många år på nacken. Jag som lekman inbillar mig att man kanske bara kommer till ytan på vissa saker. Det är därför det är så viktigt att en granskningskommission tillsätts. Under kort tid kanske man inte hinner med allt som man ska, och det tycker jag att man ska göra den här gången. Jag hoppas att ministern åtminstone kan öppna en liten dörr. Det var inte omöjligt nu, så dörrarna är inte stängda. Men jag hoppas att ministern återkommer, och tillsätter en kommission. Det skulle kännas bra om vi i fortsättningen kan stå i den här kammaren och faktiskt står för det vi säger. Det här är viktiga saker. Jag vill också passa på att önska alla en god jul och ett gott nytt år. Överläggningen var därmed avslutad.

Herr talman! Eva-Lena Jansson har ställt följande frågor till mig. 1. Om jag avser att ta initiativ till att införa så kallad dödskallemärkning som kan användas på arbetsplatser som har en arbetsmiljö där sjukfrånvaron är hög och arbetsolyckor eller tillbud är ofta förekommande. 2. Om jag har för avsikt att vidta några åtgärder för att motverka en utveckling med exploatering av utländsk arbetskraft på det sätt som beskrivits i radioprogrammet Kaliber. Jag har i ett flertal tidigare interpellations- och frågesvar beskrivit bakgrunden till regeringens besparingar beträffande Arbetsmiljöverket och på arbetslivsområdet i övrigt. Jag tror inte jag behöver påminna om innehållet i de svar som tidigare getts. Låt mig bara konstatera att med de anslagsminskningar som föreslagits för Arbetsmiljöverkets del kommer anslagsnivån från och med 2009 att ligga på i stort sett samma reala nivå som den låg på i slutet av 1990-talet. Det kan läggas till att det statliga bidraget till regional skyddsombudsverksamhet ligger på en högre nivå i dag än vad det gjorde då. Vad gäller den första frågan vill jag hänvisa till den översyn som pågår av arbetsmiljöpolitiken där min avsikt är att vi ska ha en bred dialog med alla berörda parter, särskilt arbetsmarknadens parter. Vilka konkreta åtgärder som kommer ut av detta arbete är för tidigt att säga. Jag har inte tagit ställning till det danska systemet med så kallade smileys. Allmänt sett kan ändå sägas att det kan ligga ett värde i att uppmärksamma positiva exempel som kan vara en fördel i konkurrensen om arbetskraften. Det torde stå klart att vi aldrig kommer att kunna nå alla arbetsplatser med statliga tillsynsinsatser, och det vore inte heller ett effektivt användande av resurserna. Det är därför av vikt att den statliga tillsynen av lagstiftningen kompletteras med aktiva parter på arbetsmarknaden. Fackliga organisationer och skyddsombud har viktiga uppgifter i fråga om hur arbetsmiljöarbetet på arbetsplatserna ska organiseras och bedrivas. Skyddsombuden har också möjlighet att ingripa vid missförhållanden och uppmärksamma tillsynsmyndigheten på dessa förhållanden och eventuella lagbrott. Det är också viktigt att vi upprätthåller den svenska modellen med ansvarstagande parter som i kollektivavtal kommer överens om rimliga villkor och vakar över villkorens efterlevnad. Den enskilde kan behöva stöd från eller företrädas av den fackliga organisationen när missförhållanden uppstår och lagregler överträds. Vad gäller den andra frågan hänvisar Eva-Lena Jansson till radioprogrammet Kaliber där frågan om hur gästarbetare tvingats bo i Sverige togs upp. Det framgick i det nämnda radioprogrammet att arbetsgivare i vissa fall tillhandahåller en tillfällig bostad som en del av ersättningen för det tillfälliga arbetet. Jag vill först påpeka att det inte är acceptabelt att människor tvingas ha ett boende som kan medföra en hälsorisk oavsett var de kommer ifrån. Därefter vill jag nämna att det inte finns någon skyldighet för arbetsgivare att ordna bostäder enligt svensk lag. Däremot finns skyldighet enligt arbetsmiljölagen att i viss utsträckning tillhandahålla utrymmen för personlig hygien, förtäring och vila. Reglerna avser dock inte boende för längre eller kortare tid. I förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd finns regler med sanitära krav på bostäder. Tillsyn utövas av kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd. Det finns alltså ett regelverk för att komma till rätta med brister i boendet för tillfällig arbetskraft, förutsatt att detta kommer till kommunens kännedom.

Fru talman! Jag har ställt frågor till arbetsmarknadsministern med anledning av att det har kommit flera alarmerande rapporter om människor som jobbar på arbetsplatser med stora brister i arbetsmiljön. Precis som jag påpekar i interpellationen har det vid flera tillfällen varit arbetare - ofta utländska gästarbetare - som kombinerat med att de har varit anställda haft sitt boende genom arbetsgivarens försorg. Det har då varit ett undermåligt boende. Rädslan för att förlora jobbet i kombination med bristfällig kunskap om svensk arbetsmiljö och övrig lagstiftning har gjort att dessa arbetare ofta inte törs framföra sina klagomål till sin arbetsgivare. Flera av dessa arbetsgivare vägrar dessutom att teckna kollektivavtal med facken, vilket försvårar kontroll och förebyggande arbetsmiljöarbete. I mitt län stoppade Arbetsmiljöverket en renovering i Karlskoga som utfördes av polska gästarbetare. Arbetet utfördes utan säkerhetsställningar. När man besökte arbetsplatsen där Arbetsmiljöverket hade stoppat arbetet visste inte de anställda att arbetsplatsen belagts med arbetsförbud. De fortsatte att arbeta. De hade sin bostad i en lägenhet i huset. Där rann vattnet in och fönstren var trasiga. Men de var naturligtvis nöjda med sin situation. Något annat tordes de inte säga. Jag tycker faktiskt att det finns en poäng med min fråga om arbetsmarknadsministern avser att införa så kallad dödskallemärkning - särskilt eftersom dessa personer uppenbarligen inte visste att arbetsplatsen hade utsatts för blockad. Jag har inte uppfattat att arbetsmarknadsministern har svarat på frågan. Det kanske var ett svar när han sade att det finns "ett värde i att uppmärksamma positiva exempel". Är det då svar på att man inte tycker att det ska införas dödskallemärkning? Jag har också frågat arbetsmarknadsministern om han har för avsikt att vidta några åtgärder för att motverka en utveckling med exploatering. Men jag upplever att jag inte har fått något svar. Arbetsmarknadsministern påpekade att det inte är acceptabelt att människor tvingas ha ett boende som kan medföra hälsorisk, men jag upplever inte att jag fick ett svar på hur utnyttjandet ska motarbetas. Eftersom arbetsgivarna inte tecknar kollektivavtal finns det inte heller något skyddsombud som kan delta. Arbetsmiljöinspektionen har besökt arbetsplatsen i Karlskoga. Besöket skedde tack vare att Byggnadsarbetareförbundet hade uppmärksammat byggnadsställningen som var av dålig karaktär; den lutade ut och kunde falla ned på järnvägen där det går godstransporter. Om inte Byggnads hade uppmärksammat arbetsplatsen, trots att man inte har kollektivavtal på arbetsplatsen, hade Arbetsmiljöverket aldrig dykt upp. Det är det som är problemet i dag: Ju fler av den typen av arbetsgivare som inte tecknar kollektivavtal desto mindre insyn har vi. Arbetsmiljöverket kan göra inspektioner även om det inte finns något skyddsombud eller facket finns tillgängligt. Någon annan kan uppmärksamma situationen. Ministern svarade mig bland annat att det "vore inte heller ett effektivt användande av resurserna", det vill säga att man inte skulle nå alla arbetsplatser med statliga tillsynsinsatser. Hur tänker ministern då? Vad har ministern tänkt att vidta för åtgärder för att motverka utvecklingen av exploateringen av utländsk arbetskraft?