Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning, byggande samt konsumentpolitik

Fru talman! I dag ska vi debattera civilutskottets betänkande nr 1, som berör utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning, byggande samt konsumentpolitik. Jag kommer att beröra de första delarna, och senare kommer Eva Sonidsson att gå in på konsumentpolitiken. I det här betänkandet finns många delar som jag skulle vilja debattera och diskutera, men jag tänker inrikta mig i huvudsak på en del, den absolut viktigaste, nämligen att vi i dag har bostadsbrist i många av landets kommuner. Antalet lediga lägenheter har inte varit så lågt som det är i dag sedan 1992. Det är framför allt ungdomarna som drabbas. I nästan hälften av de undersökta kommunerna är det i dag brist på bostäder för ungdomar. Det här tillsammans med den skenande arbetslösheten gör att situationen blir katastrofal. Hand i hand med bostadsbristen går också det låga och i stort sett obefintliga bostadsbyggandet och den borgerliga regeringens ovilja att lösa dessa problem. Jag vill med de orden börja med att yrka bifall till reservationerna 2 och 3. Vi socialdemokrater står även bakom de andra socialdemokratiska reservationerna i betänkandet, men för tids vinnande yrkar vi bifall till bara dessa två. Fru talman! Bostadsbyggandet har nästan halverats jämfört med 2006. Det fortsätter att sjunka, även om det senaste halvåret har börjat stiga igen. Byggandet av hyresrätter har mer än halverats om man jämför med de genomsnittliga byggsiffrorna för hyresrätter under förra mandatperioden. Man kan konstatera att under det första halvåret 2009 byggdes det knappt 7 000 lägenheter. Det är drygt 10 000 färre lägenheter än under motsvarande period 2006. Vi har oerhörda problem vad gäller bostadsbyggandet i det här landet. Tillgången till bostäder är oerhört viktig för både den enskilde och samhället i stort. Därför är en aktiv bostadspolitik det verktyg som vi politiker kan använda oss av för att underlätta och utveckla bostadsbyggandet och motverka bostadsbrist och andra problem som uppstår på bostadsmarknaden. Bostaden är inte som vilken annan vara som helst och måste behandlas annorlunda. Det krävs politiskt mod både för att det ska byggas bostäder och för att alla individer i samhället ska ha rätt och möjlighet till en bra bostad. Sverige befinner sig nu i en lågkonjunktur. Det har självklart påverkat bostadsbyggandet. Vi socialdemokrater menar att man skulle ha använt denna lågkonjunktur för att utveckla snarare än att skära ned. Om man hade satt in stimulansåtgärder för att få byggindustrin på fötter kanske denna lågkonjunktur hade kunnat användas för att både bygga bort en del av bostadsbristen och skapa arbetstillfällen. Ingenting händer. Vi har en regering som är passiv och sitter och väntar på att marknaden och konjunkturen ska vända. Vi socialdemokrater är angelägna om att öka trycket i debatten om bostadsfrågorna. Vi anser att det skulle man ha gjort i dessa kristider. Bostadsbyggandet har sedan 2006 fallit som en sten. Det berodde inledningsvis enbart på att regeringen avvecklade de stimulanssystem som fanns men har förvärrats av den lågkonjunktur vi nu har gått in i. Man skulle ha utnyttjat den ekonomiska krisen, inte bara suttit och väntat. Vad är egentligen den borgerliga regeringens ambitioner på området? Finns det några sådana? Vad är då tankarna? Vi har inte hört eller sett någonting. Om vi socialdemokrater hade haft makten hade vi vidtagit ett gäng åtgärder. Vi hade infört ett investeringsstöd så att hyresrätter hade byggts och mer klimatsmarta boendeformer hade utvecklats. Vi hade sett till att det fanns ett ROT-avdrag som hade gjort att vi kunnat rusta såväl offentliga lokaler som flerbostadshus. Det handlar om inställning. Det handlar om att vi ska investera oss ur krisen, inte vänta och se vad som händer när de svåra åren är över. Fru talman! Avslutningsvis vill jag stanna där jag började, det vill säga bostadsbristen. En del tidningar har skrivit om bland annat Hyresgästföreningen. Man har haft en stor kampanj om staplandet av flyttkartonger. Jag välkomnar kampanjerna. Vi måste få i gång en debatt i Sverige om hur vi ska lösa bostadsbristen och få i gång bostadsbyggandet. Då måste vi ha många goda idéer och konkreta förslag. Fru talman! Jag har kortat mitt inlägg för att vi ska hinna en bit under kvällningen. Jag avslutar med att återigen yrka bifall till reservationerna 2 och 3.

Fru talman! En god bostad till en rimlig kostnad är en social rättighet och grundläggande för ett välfärdssamhälle. Årtionden av en aktiv statlig bostadspolitik har lett till att Sverige i dag har en relativt hög boendestandard och liten trångboddhet. Grupper som haft det svårt att hävda sig på bostadsmarknaden har historiskt sett fått ett starkt stöd. Fru talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till reservationerna 3, 5 och 19. En hållbar utveckling omfattar inte bara ekonomiska och ekologiska aspekter utan även sociala. Alla ska ha rätt till en bra bostad utan krav på en ekonomisk insats. Vänsterpartiet arbetar för en rättvis och ansvarsfull bostadspolitik som sätter de mänskliga behoven före kraven på kortsiktig vinning. Trots att bostadsbristen fortsätter att öka har regeringen valt att i princip avveckla bostadspolitiken. Vi har i dag en lägre takt på byggnationen av hyresrätter trots stor efterfrågan och den tidigare högkonjunkturen. I dag bor ca 70 procent av Sveriges befolkning i någon av de 123 kommuner som uppger att de har bostadsbrist. Enligt kommunerna är unga och äldre de värst drabbade grupperna. Bara till de unga som efterfrågar en egen bostad behövs det 128 000 nya lägenheter. Den stora bostadsbristen leder naturligtvis även till att hemlösheten ökar i dag i Sveriges kommuner till stora umbäranden för de drabbade. Vänsterpartiets övergripande bostadspolitiska mål är att utveckla en flexibel bostadsmarknad med olika upplåtelseformer som skapar socialt hållbara boendemiljöer där alla får plats. Allmännyttan med dess viktiga hyresnormerande roll ska inte minst garantera att även människor utan kapital får tillgång till alla bostadsområden. För oss är det därför av största vikt att stärka allmännyttan och stoppa utförsäljningar av våra gemensamma tillgångar. För en social bostadspolitik är det fundamentalt att hyrorna hålls på en låg nivå, så att de kan efterfrågas även av hushåll med de lägsta inkomsterna. För detta krävs bland annat att hyrestaket garanteras men också att det finns produktionsstöd som främjar byggandet av hyresrätter med rimliga hyror. En del av den statliga bostadspolitiken bör därför vara att säkerställa och utveckla allmännyttans ställning. Det gemensamma syftet är att garantera en god boendestandard och hyror till självkostnad i hela landet. Den försvagning av allmännyttan som i dag pågår kommer att leda till en försämring av möjligheterna att föra en social bostadspolitik i framtiden. Allmännyttan är kommunernas viktigaste verktyg för att låta ett rättviseperspektiv genomsyra bostadspolitiken i enlighet med Vänsterpartiets mål för bostadspolitiken. Ett argument som regeringen har använt sig av för att motivera utförsäljningen av allmännyttan är integration. Nu vet vi, som vi har sagt, att det är i välbärgade, attraktiva och ofta centrala områden som ombildningarna har skett. Det är därifrån som förfrågningarna kommer och inte från höghusens ytterområden där stora renoveringar är att vänta under de närmaste åren. Vänsterpartiet tycker att det är omoraliskt att lyfta över ansvaret för renoveringen av miljonprogrammet till hyresgästerna själva. I Stockholmsregionen har mer än 30 000 hyresrätter omvandlats till bostadsrätter eller är på väg att omvandlas. Dessa utförsäljningar har gjort att skattebetalarna förlorat ca 30 miljarder kronor av den kommunala förmögenheten. Det är helt orimligt att gemensamma tillgångar ska användas för att berika enskilda privatpersoner på det sätt som nu sker. Vänsterpartiet vill och har under flera år medverkat till att främja ett ökat byggande av hyresrätter. För att tydliggöra att både nyproduktionen och ombyggnationen av bostäder måste fortsätta krävs tydliga produktionsmål. Under den närmaste tioårsperioden bör det tillkomma minst 40 000 bostäder per år, av vilka hälften måste vara hyresrätter. Dessutom bör 65 000 bostäder per år renoveras och miljöanpassas under samma period. Staten har en självklar uppgift i att garantera alla invånare en god bostad och ska således även medverka till att produktionsmålen uppnås. Vilket ansvar är då regeringen beredd att ta för nyproduktionen av hyresrätter? Eftersom bostadsminister Mats Odell inte är här och svarar vill jag bjuda in honom till civilutskottet för att berätta om regeringens planer för byggandet av hyresrätter i våra kommuner. Jag var och lyssnade på Dan Ericsson, Mats Odells statssekreterare, på Sabos förtroendekonferens. För en gångs skull var Dan Ericsson pratglad men när det kom till ansvaret för nyproduktionen av hyresrätter skyllde han på att det är kommunernas ansvar. Kom till utskottet, Mats Odell och Dan Ericsson, och berätta hur kommunerna ska klara sitt bostadsförsörjningsansvar om de inte får stöd av den nationella nivån i form av någon sorts produktionsstöd för att pressa ned kostnaderna på byggkalkylerna! Vänsterpartiet var drivande då de tidigare produktionsstöden för hyresrätter infördes och även när de förlängdes till 2008. Tanken med avvecklingen av stöden år 2008 var att systemet skulle komma att ersättas med ett jämförbart permanent system som skulle garantera en fortsatt produktion av billiga hyresrätter. Tvärtemot detta har den borgerliga regeringen på kort tid hunnit avskaffa de produktionsstöd som, samtidigt som avtrappningen av räntebidraget, startade redan vid årsskiftet 2006/07. Detta gjordes utan att något nytt bostadsfinansieringssystem presenterats. Vänsterpartiet vill tvärtemot regeringen satsa på nyproduktion av billiga, energisnåla bostäder. Vi vill införa ett reformerat investeringsstöd från 2011 och låta investeringsstimulansen bli startraketen i ett nytt produktionsstöd med syfte att stödja nyproduktion av hyresrätter och nödvändiga ombyggnationer i det befintliga beståndet. Även bostadsbidraget har en viktig roll att fylla för att möjliggöra en social bostadspolitik. I dag har bostadsbidraget både en familjepolitisk och en bostadspolitisk målsättning. Vänsterpartiet anser att målet ska förtydligas så att bidragen förhåller sig till de bostadspolitiska målen. Trångboddheten i Sverige ökar igen, och bidragens uppgift ska vara att ge ekonomiskt utsatta hushåll möjlighet att efterfråga goda och tillräckligt rymliga bostäder. På sikt vill vi att fler grupper ska omfattas av bidraget än vad dagens regler medger. Vi har därför förslag på att ta bort den regel som i dag hindrar barnlösa personer över 28 år att söka bostadsbidrag. I framtiden måste systemet dessutom ta större hänsyn till inkomst- och boendekostnadsutvecklingen än i dag. Vänsterpartiet ser att regeringen för en bostadspolitik som saknar alla sociala ambitioner. Vårt hem har förvandlats till ännu en kapitalvara. Ledorden för regeringen är att vi ska konsumera vår bostad. För den som har möjligheten att göra detta hägrar valfriheten. Men valfrihet för de besuttna är varken en nyhet eller en framtid. Vad marknaden aldrig kan garantera är allas rätt till en god bostad. Men detta är inte ett huvudbry för regeringen. Borta är målet att tillfredställa allas behov av en god bostad. Regeringen har med all önskvärd tydlighet klargjort att det är en politik för vissa utvalda som man för. Detta visas tydligt genom att regeringen i budgetpropositionen den här mandatperioden föreslår att de bostadspolitiska målen ändras till följande: "Målet för området Bostadsmarknad är långsiktigt väl fungerande bostadsmarknader där konsumenternas efterfrågan möter ett utbud av bostäder som svarar mot behoven." Vänsterpartiet vill att målet, vilket vi inom den rödgröna oppositionen är eniga om, för bostadspolitiken ska vara att alla ska ges förutsättningar att leva i goda bostäder till rimliga kostnader och i en stimulerande och trygg miljö inom långsiktigt hållbara ramar. Boende- och bebyggelsemiljön ska utgå från människors behov och bidra till jämlika och värdiga levnadsförhållanden och särskilt främja en god uppväxt för barn och ungdomar. Vid planering, byggande och förvaltning ska en ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar utveckling vara grund för verksamheten. Sett i perspektivet av regeringens brist på bostadspolitik är det naturligtvis ingen överraskning att regeringen valt att omformulera det tidigare målet för bostadspolitiken. När "alla" byts ut mot "vissa" cementeras segregationen och utanförskapet ytterligare. Vänsterpartiet värnar hyresrätten, hyresgästen och medborgarskapet. Fru talman! Vänsterpartiet står naturligtvis bakom alla sina reservationer i betänkandet, särskilt de konsumentpolitiska reservationerna, även om jag här har pratat om bostadspolitiken. Jag yrkar, som jag sade tidigare, bifall till reservationerna 3, 5 och 19. I betänkandet finns också vårt särskilda yttrande angående anslagsfördelningen inom utgiftsområde 18. Regeringens budgetramar gick igenom, och vi kan nu enbart genom detta särskilda yttrande berätta hur Vänsterpartiets budgetmotion med en välfärdsoffensiv och en satsning på bland annat bostadspolitiken står som ett alternativ till regeringens skattesänkningar och kapitalöverföringar till välbärgade. Läs budgetmotionen och ha en god jul i slott och koja, hyresrätt till alla kommer jag att fortsätta att stoja!

Fru talman! I Miljöpartiets budgetmotion konstaterar vi att världen och även Sverige befinner sig i en konjunktursvacka och samtidigt i en global klimat- och miljökris. De flesta har troligen inte insett vidden av dessa problem. Amerikanska myndigheter beräknar att brytvärda tillgångar av bauxit, koppar, zink och ytterligare några så kallade nyckelmetaller kommer att vara slut inom 20-30 år. Järnfyndigheterna, beräknar samma myndighet, kommer att räcka i 60-70 år, allt under förutsättning av en global efterfrågeökning på i snitt 2-3 procent. Då ska vi komma ihåg att efterfrågeökningen av mineraler i länder som Kina, Indien och ytterligare några snabbväxande ekonomier mycket väl kan ligga runt 10 procent. Redan i dag dammsuger kinesiska företag världen efter återvinningsbara metaller i sopbergen. Ni vet säkert alla att de flytande sopbergen i Stilla havet motsvarar två gånger USA:s totala yta och att 90 procent av världshavens fiskbestånd redan är så hårt fiskade att de inte klarar sin reproduktion. Även om vi helt stoppade alla koldioxidutsläpp på hela jorden skulle medeltemperaturen fortsätta att stiga i ungefär 20 år innan effekten av alla de utsläpp som redan har skett klingade av. För att förkorta mitt anförande, fru talman, hoppar jag över ytterligare fyra exempel som jag hade tänkt nämna, men jag hoppas att alla ändå ska inse att miljökrisen, klimatkrisen och den ekonomiska krisen hänger intimt samman. Rovdriften och överutnyttjandet har ansträngt de livsuppehållande systemen, hur man än väljer att definiera dem, till den grad att de riskerar att sluta fungera. Många av våra så kallade råvaror måste ersättas med någonting nytt. Med nya känsligare mättekniker har det blivit svårt att hitta rent vatten och ren luft. Civilisationens avfall i form av nanometerstora partiklar finns spridda i stort sett över hela planeten. Plastpartikelfritt dricksvatten, ja, det kan man kanske bara få från smältande glaciärer. Det blir allt svårare att blåsa upp de ekonomiska luftslotten när de grundläggande villkoren för produktion är så allvarligt skadade. Så länge världens ledare inte förstår att ständig expansion på en begränsad planet inte är möjlig kommer kriserna att återkomma allt oftare. Fru talman! Trots alla dessa svårigheter anser Miljöpartiet att regeringen har misslyckats med att hantera den svenska delen av konjunkturkrisen. Den irrationella ekonomiska politik som regeringen fört de senaste åren har allvarligt skadat svensk ekonomi. Fler än nödvändigt har därför kastats ut i arbetslöshet och ovisshet. Regeringens tydliga signaler om att det gäller att spara sig ur krisen har anammats av såväl hushåll som företag och myndigheter, vilket lett till att produktions- och sysselsättningsfallet blivit större än nödvändigt. Vägen tillbaka är därför längre än den skulle behövt vara. Samtidigt som allt fler inser att det inte är möjligt att spara sig ur krisen vet vi att den nya ekonomin måste bygga på andra grunder än den gamla. Den nya ekonomin måste lämna ett betydligt mindre fotavtryck i de livsuppehållande systemen. Många giftiga ämnen måste helt plockas bort från produktionen och från konsumentprodukterna. Utsläppen från verksamheterna måste ned och resursbehoven minskas genom smart teknik, kanske till en tiondel av vad vi vant oss vid i det överdådiga slöseriets epok som vi nu måste lämna bakom oss. För att möta de stora utmaningar som Sverige och hela vår värld står inför föreslår Miljöpartiet, till skillnad från regeringen, omfattande investeringar i jobb, utbildning, välfärd, klimat och miljö. Samtidigt avvisar vi bestämt ofinansierade skattesänkningar som långsiktigt undergräver de offentliga finanserna. Miljöpartiet tar stort ansvar för den offentliga ekonomin. Ordning och reda i de offentliga finanserna är en förutsättning för en aktiv krispolitik. Vi väljer att till skillnad från regeringen satsa på sådant som även kan utvecklas i en globaliserad värld med krympande resurser som ändliga råvaror, ansträngda ekosystem och alla de övriga restriktioner som ett nytt klimat innebär. Med investeringar i klimatsmart infrastruktur förbereder vi landet för en omställning som minskar klimatutsläppen samtidigt som framkomligheten förbättras och tillgängligheten ökar för alla. (ANDRE VICE TALMANNEN: Jag vill påminna om att debatten gäller samhällsplanering och bostadsförsörjning.) Vartenda ord jag hittills sagt har handlat om samhällsplanering. Vi anvisar breda energieffektiviseringsprogram som underlättar övergången till hållbar teknik och sänker kostnaderna för konsumenternas energibudgetar. Den stora skillnaden mellan Miljöpartiets och den moderatledda högerregeringens bedömningar och budgetförslag ligger, fru talman, inte inom utgiftsområde 18, men jag ska självklart säga något om de punkter inom detta utgiftsområde där vi gör olika prioriteringar. Regeringen har uppenbarligen inte för avsikt att sjösätta det kunskapsutvecklingsprogram som Miljörådet föreslagit. Miljöpartiet anser att det är högprioriterat och att arbetet med att nå de av riksdagen fastställda miljömålen är viktigt. Miljörådets förslag om ett särskilt kunskapsutvecklingsprogram för att öka kompetensen och förståelsen för kopplingen mellan miljö och planeringsfrågor hos alla inblandade är viktigt om det ska bli möjligt att nå de uppsatta målen för en god bebyggd miljö. Att miljöhänsynen måste få ökat inflytande i planeringsprocessen tror jag att de flesta inser när klimatförändringarnas mer konkreta konsekvenser blir påtagligare. De senaste åren har vi sett gott om exempel på dagvattensystem som inte klarar av att svälja ökande vattenvolymer vid snabba korta skyfall. Vi har sett trummor under vägar och järnvägar som är underdimensionerade, hus som underminerats på grund av tidigare helt otänkbara erosioner och hela byggnadsverk som glidit i väg när markvattennivåerna gjort marken instabilare än man i kalkylerna räknat med när man projekterat, planerat och byggt. Miljöpartiet de gröna vill genomföra Miljörådets förslag så fort som möjligt och lägger därför för detta ändamål 200 miljoner kronor utöver regeringens förslag för vardera år 2010, 2011 och 2012. Den moderatledda högerregeringens politik har kännetecknats av att man slår systematiskt på de svaga grupperna i samhället. Mest arbete har man lagt ned på att förstöra solidaritetstänkandet mellan medborgarna. De senaste veckorna har a-kassan varit det tydligaste exemplet på hur man exkluderar människor från samhällsgemenskapen. Hissbidraget var, liksom angreppet på a-kassan, ett av de första områdena där högerregeringen gick in och förstörde. I den första budgeten man lade, hösten 2006, strök man hissbidraget. Äldre människor och andra med svårigheter att gå i trappor hänvisades till att bo på markplanet. Unga friska högerpolitiker kanske tycker att det är en obetydlig fråga, men för dem som berörs är det ännu ett exempel på hur alliansen systematiskt slår ut människor. Det fria val man så ofta talar om på den sidan i politiken är föga värt när det ena efter det andra av de solidariska system vi byggt upp i vårt välfärdssamhälle raseras enbart för att möjliggöra kraftiga skattesänkningar för de mest välbärgade. Att högerregeringen dessutom lånar till skattesänkningar är förmodligen en del i den plan man har att kommande år kunna motivera ytterligare nedskärningar i välfärden med kapitalkostnader för redan intecknade skattesänkningar som argument. Miljöpartiet de gröna föreslår ett nytt hissbidrag med början 2011 med 100 miljoner, som vi sedan fördubblar 2012. För oss är det viktigt att det befintliga bostadsbeståndet utvecklas för att möta de krav som en åldrande befolkning innebär. Miljöpartiet anser att det är en överkomlig investering för att göra det möjligt för fler att bo kvar längre i sina bostäder. Regeringen lägger enorma summor på att öka bullret, inte minst i våra städer. Genom stora satsningar på nya vägar, inte minst så kallade förbifarter, ökar man trafiken i städernas kärnor, men även i bostadsområdena. Forskningen är entydig: Förbifarter ökar biltrafiken även i de områden man avser att avlasta. Resultatet blir mer buller. Miljöpartiet har en helt annan syn på stadsförnyelse, nybebyggelse och infrastruktur. Den bygger på att vi ska göra staden människovänligare. Miljöpartiet föreslår en särskild satsning för att minska problemen med buller genom ett riktat stöd till den högskola eller det universitet som vill ta på sig ansvaret för kunskapsutveckling på bullerområdet. Vi kan även tänka oss att ett bullerinstitut inrättas vid Boverket eller vid det nya Trafikverket med stöd av dessa pengar. Vi anvisar ett årligt anslag om 10 miljoner för ett bullerinstitut. Ett annat exempel, fru talman, på hur den moderatledda högerregeringen systematiskt slår mot de svaga grupperna är fonden för fukt- och mögelskador. Den lade högerregeringen ned med motiveringen att problemet inte längre fanns. I dag presenterade Villaägarnas riksförbund en rapport som visar att 98 procent av alla hus med enstegstätade fasader har problem med fukt. Enligt Anticimex rapporter har 30 procent av alla hus byggda med krypgrund allvarliga fukt- och mögelproblem, liksom många av de hus som på 1970-talet byggdes på betongplattor. 3H-studien, med över 10 000 hushåll här i Stockholmsområdet som underlag, pekar på att 40 procent upplever olägenheter av dålig inomhusmiljö. Boverkets och Energimyndighetens egna studier visar att 40 procent av alla skolor i vårt land har allvarliga fuktproblem. 80 procent är så dåliga att de antingen har fuktproblem eller riskerar att få dem, bedömer man. Det är alltså bara 20 procent av skolorna som är av sådan kvalitet att de varken riskerar att få dessa problem eller redan har dem. Det kan inte ha undgått regeringen att problemen existerar. Allt fler blir sjuka på grund av det som i folkmun kallas för sjuka hus. Ofta har de drabbade förlorat en så stor del av sin arbetsförmåga att de har svårt att ta strid för sina rättigheter. Ibland sitter de drabbade familjerna fast med stora lån för ett hus de inte kan bo i, och hela familjen tvingas bo i en liten lägenhet, samtidigt som en stor del av ekonomin går åt till lån för ett obeboeligt hus som inte går att sälja. Långtidsstudier visar att många aldrig återgår till full arbetsförmåga. Detta faktum struntar den moderatledda högerregeringen fullständigt i. Tala om att utesluta människor från samhällsgemenskapen! Det är den här regeringens signum: att trampa på dem som redan ligger. Miljöpartiet anser att ansvaret självklart ligger hos byggindustrin, men att regeringen snarast måste ta initiativ till en överenskommelse med branschen om ett nytt avtal som grund för en ny fond för fukt- och mögelskadade hus. Till att börja med lägger Miljöpartiet i sitt budgetförslag 10 miljoner årligen, vilket naturligtvis bara ska ses som ett stöd för regeringens förhandlingar med byggindustrin, som naturligtvis är de som ska stå för de stora ekonomiska delarna när det gäller ansvaret för inomhusmiljön. Boverket har i sitt äskande till regeringen begärt ett mindre anslag för att fortsätta bearbetandet av den information som man har samlat in i Betsiprojektet, som har kartlagt inomhusmiljön i Sverige. Att regeringen inte beviljar dessa i sammanhanget mycket små summor visar hur den moderatledda högerregeringen systematiskt prioriterar bort de svagaste i samhället. Man skulle även kunna fråga sig om det är så illa att regeringen är rädd för mer kunskaper om inomhusmiljön och dess betydelse för folkhälsan. Högerregeringen är på många andra områden direkt kunskapsfientlig, så det vore kanske inte så förvånande om den är ovillig att bygga bostadspolitiken på kunskap och det är det som ligger bakom att man gör vad man kan för att förhindra kunskapsutveckling vad gäller inomhusmiljö, bostäder och planering. Fru talman! Miljöpartiet föreslår alltså ökade anslag för kunskap och åtgärder för att de som drabbats av okunskapen inom byggsektorn ska få rimligt stöd och hjälp samt för att misslyckanden inom byggsektorn inte ska behöva ske i framtiden. Regeringen, å sin sida, satsar på att blunda och hålla för öronen och vägrar avsätta medel för ökad kunskap inom byggsektorn. Miljöpartiet de gröna föreslår även en satsning för att anpassa bostadsbestånden till en åldrande befolkning. Vi ser behoven och blundar inte för gamla misstag. Miljöpartiet de gröna har en politik som förebygger och därför på sikt sänker kostnaderna och ger högre välfärd, men som också innebär att politiken just nu måste ta ansvar och våga satsa. Fru talman! Jag skulle kunna fortsätta att prata länge om skandalen att regeringen helt avskaffat de bostadspolitiska målen och ersatt dem med ett konstaterande att den som söker bostad ska mötas av ett utbud som överensstämmer med den efterfrågan som den sökande kan visa. Det är ännu ett exempel på hur regeringen slår mot de svaga. Regeringens bostadspolitiska mål är inget annat än ett hån mot dem som saknar ekonomiska möjligheter till efterfrågan på den marknad som regeringen helt förlitar sig på. Det är uppenbart att regeringen inte har förstått att politikens uppgift är att gå in och stötta där marknaden inte tar ansvar. Men jag väljer att avstå från att prata om det, eftersom jag gjort det så många gånger förut. Jag mår bara så illa, fru talman, varje gång jag ser hur regeringen systematiskt trampar på dem som redan ligger ned. Det finns mycket mer som borde sägas om de förslag som den moderatledda högerregeringen avspisar med detta betänkande, förslag som handlar om att värna den enskilde och skydda de svaga. Men tiden rusar, och jag ser, fru talman, att jag för länge sedan överskridit min tid. Med detta som bakgrund skulle jag naturligtvis kunna yrka bifall till flera saker. Jag står självklart bakom samtliga Miljöpartiets reservationer, men nöjer mig med att yrka bifall till reservationerna 1, 3 och 18. Jag vill avsluta med att önska alla kolleger, särskilt fru talmannen, en god jul och ett gott nytt år. (ANDRE VICE TALMANNEN: Jag försökte läsa i betänkandet så mycket jag hann under tiden. Det var inte mycket av anförandet som verkade höra till det område som skulle debatteras i dag. Vi hade också vädjat att man skulle försöka hålla nere anförandena, men Jan Lindholms anförande översteg tiden med 25 procent.)

Fru talman! I Moderaternas Sverige vill vi ha balans på bostadsmarknaden. Det finns miljö- och klimatsmarta bostäder av olika slag för olika människor som befinner sig i olika skeden av livet. När människans behov förändras är det möjligt att snabbt hitta den bostad man behöver. Dagens politiska mål för bostadspolitiken ligger väl i linje med våra åsikter och är fastslagna av riksdagen. De lyder: Målet för bostadsmarknaden är långsiktigt väl fungerande bostadsmarknader där konsumenternas efterfrågan möter ett utbud av bostäder som svarar mot behoven. Målen för hållbart samhällsbyggande är att fysisk planering, byggande och lantmäteriverksamhet ska vara ändamålsenliga. Syftet är att ge alla människor en från social synpunkt god livsmiljö där långsiktigt god hushållning med mark, vatten, naturresurser och energi samt ekonomisk tillväxt och utveckling främjas. Hållbart samhällsbyggande ska bidra till en minskad påverkan på klimatet. Jag kan konstatera att vänstersidan förfasar sig över att människor ska kunna bo som de vill. De vill enligt sin reservation om målet för bostadspolitiken att det politiska etablissemanget ska bestämma. Det vill inte vi. Vi vill främja människors enskilda val. Självklart är de övergripande målen nedbrutna i delmål. Några få av resultaten tänker jag lyfta fram här i kväll. För att öka valfriheten har alliansen för det första infört en ny boendeform, ägarlägenheter. För det andra bereder alliansregeringen för närvarande tillval och frånval för hyreslägenheter för att de boende ska ha möjlighet att välja vilken standard och utrustning de vill ha i sin lägenhet och att detta ska få genomslag på hyran. För det tredje har vi tagit bort stopplagen för kommunerna när det gäller möjligheten att sälja fastigheter i det kommunala bostadsbolaget, vilket innebär att de boende som vill kan få köpa sitt hus för att bilda bostadsrätt. När det gäller etablering på bostadsmarknaden kan vi konstatera att det fortfarande råder bostadsbrist, något vi har haft under mycket lång tid. År 2008 bedömde 142 kommuner att de hade bostadsbrist. År 2009 är motsvarande siffra 139 - en mycket marginell skillnad, men siffran går åtminstone något lite åt rätt håll. Däremot kan vi konstatera att med de stora ungdomsgenerationer som kommande år ska ut på bostadsmarknaden är situationen besvärlig, framför allt i storstadsregionerna och på högskoleorterna. För att även göra det möjligt för dem med sämre betalningsförmåga, bland annat ungdomar eller personer med betalningsanmärkningar, att etablera sig på bostadsmarknaden kan sedan 2007 kommuner med visst statligt stöd ge hyresgarantier. För perioden den 1 december 2008 till den 30 november 2009 har det beviljats 520 garantier i 19 kommuner. Tyvärr kan vi konstatera att efterfrågan på garantierna inte är så stor som vi hade trott att den skulle bli, men för hushåll som fått garantin är naturligtvis skillnaden stor. De har fått ett förstahandskontrakt. Fru talman! Sveriges bostadsbestånd består av knappt fyra och en halv miljoner permanentbostäder. Av beståndet är 45 procent småhus och 55 procent flerbostadshus. Totalt sett upplåts ungefär 44 procent av bostäderna med hyresrätt. Hyresrätten är därför klart den vanligaste bostadsformen. Det är något att ha med sig när vi diskuterar upplåtelseformer, eftersom emellanåt när vänstersidan diskuterar det låter som om hyresrätten är på väg att försvinna. Men det stämmer inte. Bostadsbyggandet i Sverige har under halva 1990-talet och hela 2000-talet varit alldeles för lågt. Tyvärr har bostadsbyggandet under det senaste året minskat än mer. Det är olyckligt och hänger framför allt ihop med finanskrisen och därefter med den pågående lågkonjunkturen. Under 2009 beräknar Boverket att antalet påbörjade bostäder kommer att uppgå till ca 16 500. Framför allt är det byggandet av ägda bostäder som har sett den största minskningen. Människor har inte velat eller kunnat köpa en bostad, vilket omedelbart gör att byggbranschen slår till alla bromsar, trots att vi kan se att det finns en stor efterfrågan på hyresrätter. Byggprognosen för 2010 ser lite ljusare ut, ca 20 500 bostäder. Det är inte på långa vägar en tillräcklig uppgång, men det är en ökning. Här vill jag sända en uppmaning till kommunerna. Det är viktigt att ha en genomtänkt markpolitik och att ha planberedskap, för när det vänder är det bra om det går att bygga. Oroväckande är emellertid att byggkostnaderna i princip inte har sjunkit, trots lågkonjunkturen, utan möjligen avstannande priser är åter på väg upp. Detta är som jag ser det ett resultat av dålig konkurrens inom byggmaterialindustrin i kombination med dålig effektivitets- och produktivitetsutveckling i byggsektorn. Här vilar ett stort ansvar på byggsektorns aktörer. Från alliansens sida strävar vi efter att förbättra bostadsmarknadens funktionssätt genom att skapa långsiktiga och stabila villkor för ägande och byggande av bostäder i alla upplåtelseformer. Viktigast i detta sammanhang är en fungerande finansmarknad för nyproduktion, men även regelförenklingar är en viktig del. De nya reglerna för strandskyddet och den kommande plan- och bygglagen tror vi i alliansen kommer att ge resultat. Sedan måste jag framhäva att byggsektorn själv har ett stort ansvar för att öka sin effektivitet. Det görs en del, men positiva erfarenheter tas inte om hand på ett bra sätt och förmedlas vidare. Detta framkommer bland annat av Statskontorets rapport Sega gubbar . Det måste byggsektorn ta till sig. Fru talman! Jag ska göra något ytterligare nedslag i dagens betänkande. Den punkt där det råder mest oenighet mellan parterna gäller om skattebetalarnas pengar ska betalas ut till byggföretagen för att de ska bygga hyresrätter eller inte. Från alliansens sida är vi mycket tydliga: Svaret är nej. Om det behövs stöd till bostadssektorn ska det gå till de boende, inte till byggsektorn. Vi vill inte stoppa skattebetalarnas pengar i byggsektorns fickor - en byggsektor där de stora aktörerna fortfarande gör bra vinster. Jag kan konstatera att vänsterpartierna heller inte är samstämmiga när det gäller hur mycket av skattebetalarnas pengar som ska betalas till byggsektorn. Buden är olika. Socialdemokraterna vill tillskjuta 400 miljoner kronor, Vänsterpartiet 550 miljoner kronor, och Miljöpartiet tillför inga medel alls för detta. Frågan är vad som gäller. Fru talman! Bostadsmarknaden behöver normaliseras. Regeringen arbetar vidare för att uppnå en långsiktig och funktionell bostadsmarknad. Flera steg har tagits, men naturligtvis kan man inte ta alla steg samtidigt, utan olika delar faller på plats successivt. Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

Fru talman! Det är inte min sak att recensera upplägget av debatterna, men när trycket på ett utskott blir så stort och vi får starkare krav på oss om vad man får prata om under sin debattid än vad tidigare utskott har fått vill jag markera och till protokollet anföra att jag inte tycker att det är rätt att det blir på det sättet. Begreppet samhällsplanering innefattar i alla fall 95 procent av det anförande som Jan Lindholm höll. Det är en viktig del av grunden också för bostadsbyggandet. (ANDRE VICE TALMANNEN: Egon Frid ska ställa frågan till Ewa Thalén Finné.) Ewa Thalén Finné odlar myten om att skattepengar går till byggföretagen om vi har bostadssubventioner. Det är en myt som bostadsminister Mats Odell också har varit bra på att sprida i stället för att skapa förutsättningar för att det ska byggas fler hyresrätter. Denna myt måste vi hjälpas åt att ändra på. Ewa Thalén Finné vädjade till kommunerna om att bygga fler hyresrätter och ha planer klara när marknaden vänder. Hur ska de allmännyttiga bostadsföretagen i Sveriges kommuner kunna bygga om man inte får stöd för att bygga hyresrätter som människor kan efterfråga? Det går att kanalisera bostadssubventionerna till byggherren, alltså till det allmännyttiga bostadsföretaget i kommunen eller till en privat byggherre som kan bygga hyresrätter. Det kommer då inte byggföretaget till godo utan hyresgästen, genom lägre hyra. Ser inte Ewa Thalén Finné denna möjlighet?

Fru talman! Myten om att subventioner går till byggföretagen, säger Egon Frid. Jag ska säga: Det är ingen myt. Det viktigaste skälet för detta är att man inte behöver anstränga sig inom byggsektorn. Vi ser i rapport efter rapport att man har oerhört dålig produktivitet och effektivitetsutveckling. I den utredning som den förra regeringen gjorde 2005 konstaterades till och med att subventionerna med all sannolikhet inte hade pressat byggkostnaderna. Det som man måste göra är att få sektorn att fungera bättre och bygga billigare. Det är stort ansvar på byggherren när man upphandlar sitt byggande. Sedan är det de facto så att kommuner som vågar - vi fick exemplet Gällivare - bygga några få hyresrätter, som man egentligen inte trodde att man skulle kunna hyra ut, för hyresnivån blev dubbelt så hög mot vad man hade tidigare, har lyckats hyra ut varenda hyresrätt. Det visar ju att det finns en efterfrågan. Av det skälet ska man naturligtvis bygga. Man behöver inte göra stora projekt. Här spelar också dagens hyressättningssystem in. Om det allmännyttiga företaget har väldigt låga hyresnivåer vågar heller inte privata aktörer bygga, för man vet inte vad som händer, om det blir överklagan i Hyresnämnden. Självklart går det att bygga, men man får jobba för saken. Hela den här sektorn måste ändå skärpa till sig, och det gör man inte om man får skattebetalarnas pengar.

Fru talman! Jag håller med om att hela den här sektorn behöver skärpa till sig, inklusive regeringen med sitt bostadspolitiska ansvar. Ewa Thalén Finné sade själv att byggkostnaderna fortsätter att öka. Det finns inget belägg för att det är bostadssubventionerna som har drivit upp kostnaderna. Det går att kanalisera. Detta är en sak som vi studerade mycket när vi skrev vår motion om ökad produktion av hyresrätter. Det går att styra bostadssubventionerna till byggherren, den som är beställaren av hyresrätter, för att kanalisera kostnaden till avsett ändamål, alltså till hyresgästens lägre hyra. Det är bara retorik som den borgerliga regeringen och även Ewa Thalén Finné använder, att det är skattebetalarnas pengar som stoppas i byggbolagens fickor. Det är att misskreditera en social bostadspolitik med nödvändiga produktionsstöd för att öka byggnationen. Hur kan Ewa Thalén Finné vara med och ta ansvar för att det bara igångsattes 5 800 hyresrätter 2008? Vi behöver bygga minst 10 000 hyresrätter till i Sverige. Det gör vi inte genom efterfrågan, Ewa, utan det måste vi göra med produktionsstöd för att de kommunala och allmännyttiga bostadsföretagen och andra ska bygga. Vi kan uppnå det kommunala bostadsförsörjningsansvar som Mats Odell och Dan Ericsson säger att det är kommunernas ansvar att göra. Men hur, Ewa, ska kommunerna kunna ta sitt bostadsförsörjningsansvar om de inte får de ekonomiska redskapen till att bygga hyresrätter som människor kan betala hyrorna för?

Fru talman! Egentligen skulle vi börja med att ha en liten diskussion om efterfrågan och om efterfrågan över huvud taget kan styra byggandet. Om man tittar på väldigt många andra sektorer kan man se att branscher brukar titta på hur efterfrågan ser ut. När de har konstaterat vad det finns för efterfrågan försöker de också möta den efterfrågan. Av någon obegriplig anledning sker inte detta inom bostadssektorn. Egentligen är det inte obegripligt eftersom den här sektorn aldrig har fått vara anpassad efter efterfrågan på grund av att det mer eller mindre alltid har funnits olika politiska styrmedel. Det var ändå så att den andra sidans politiker även styrde var hatthyllor skulle sitta, hur långa diskbänkarna skulle vara och så vidare. Det här har vi tagit bort, men det har naturligtvis skapat en sektor som inte är van att titta på vad de som ska bo vill ha. Det är det vi vill eftersträva för att normalisera bostadssektorn. Jag är tvärsäker på att det kommer att gå, men självklart är det en process. Den här sektorn måste lära sig att utveckla produkter som folk efterfrågar. De har en lång väg kvar. Det ska jag villigt erkänna. Sedan måste jag tillägga att om inte kommuner plockar fram detaljplaner och är beredda att skapa förutsättningar för byggande blir det heller ingenting byggt. Det är det som är väsentligt.

Fru talman! Jag vill börja där Ewa Thalén Finné slutade sitt anförande, nämligen med detta att subventionerna enbart har inneburit att man har skänkt bort pengar till byggsektorn. Jag tror inte alls att det är så. Under de perioder som vi har haft subventioner och stimulanser har detta genererat väldigt många bostäder. Sedan kan man föra en diskussion om hur de här pengarna används, men det finns åtminstone svart på vitt att de har genererat bostäder. Det tror jag har varit det primära. Ewa Thalén Finné borde kanske i stället ta sina borgerliga kommunföreträdare runt om i landet i örat. Där rear man ut olika offentliga institutioner som sedan dräneras på pengar. Där kan man lugnt snacka om att man tar skattepengar och ger dem rakt i handen på privata aktörer. Där tror jag att Ewa Thalén Finné tillsammans med sina borgerliga kolleger kanske skulle skrika lite högre. Låt mig gå över till min fråga. I sitt anförande beskrev Ewa Thalén Finné ganska målande de oerhört dystra siffror för bostadsbyggande som vi har i det här landet just nu. I mångt och mycket håller jag med om den beskrivning hon gör. Det handlar om problem med konkurrens och ett antal andra problem. Kommunerna är inte tillräckligt aktiva och så vidare. Vad är då Ewa Thalén Finnés och den borgerliga alliansens lösningar? Är det bara att sitta med armarna i kors och vänta på att marknaden ska lösa detta? Det har uppenbarligen gått åt helt fel håll under de senaste åren. Ska det vara så att varje gång det är en högkonjunktur ska det byggas massor, och konjunkturen blir överhettad, och varje gång det är en lågkonjunktur ska bostadsbyggandet i stort sett krascha ned till noll?

Fru talman! Man kan göra väldigt många olika saker med en historieskrivning. Om det är någonting jag kan tycka är intressant är det när Johan Löfstrand säger att subventionerna har genererat ett högt byggande. Vi kan titta på bostadsbyggandet under 2000-talet. Jag tror att det var ett lägre bostadsbyggande 2002. Jag är inte tvärsäker på hur det var 2001. Det var marginellt högre övriga år under 2000-talet med ett undantag, nämligen 2006. Självfallet kan man leva på ett års byggande under väldigt lång tid, åtminstone i opposition. I en marknadsekonomi är det ganska självklart att det spelar roll om det är högkonjunktur eller lågkonjunktur. En av de väsentligaste delarna är att när det blir lågkonjunktur minskar efterfrågan. Jag hörde till exempel från några kommuner i Sverige - de hör i och för sig inte till bostadsbristkommunerna - att de hade fått ett ökande problem med tomma bostäder. Det här gör naturligtvis att en och annan drar öronen åt sig. Det kommer alltid att variera mellan hög- och lågkonjunktur. Ett av skälen till det är det vi har sett i den här lågkonjunkturen, och som framför allt blev tydligt när vi fick en finanskris, nämligen att det är väldigt svårt att finansiera och få lån. Johan Löfstrand! Du kan inte tro att ert marginella stöd skulle ha löst finansieringsfrågan. Det är inte ens rimligt att tro det.

Fru talman! Nej, jag tror inte att de pengar som vi har i budgeten i dag skulle lösa alla världsproblemen, men om vi hade styrt under den här mandatperioden hade vi inte sänkt skatten med 80 miljarder. Då hade nog vårt investeringsstöd kunnat vara en aning större. Jag tror däremot på politiskt mod och politisk vilja. Jag tror nämligen att om det är någonting man ska göra som politisk företrädare är det att försöka påverka marknaden. Något som åtminstone jag tror väldigt starkt på är att man ska försöka motverka stora konjunktursvängningar. Det gör man genom att i lågkonjunktur gasa lite extra, det vill säga stimulera marknaden lite grann så att det byggs, så att det när efterfrågan sedan kommer ska finnas hus och andra byggnader som är byggda och kan nyttjas. Så tycker jag att politiken ska fungera. Då finns det en politisk vilja och ett politiskt mod. Om man anser att bara marknaden ska sköta allting behöver vi knappt ha några sammanträden här i riksdagen. Då kan vi väl träffas lite då och då och stifta ett ramregelverk, och sedan får det vara bra. Men jag tror på politiskt mod och politisk vilja, och då handlar det om att hela tiden vidta åtgärder. Om vi nu konstaterar att det är marknaden som ska lösa detta, eller uppenbarligen inte ska lösa det, vill jag ställa en fråga till Ewa Thalén Finné. Hyresgästföreningen har en kampanj eller sajt där man konstaterar att det är 216 000 unga människor som är utan bostad. Jag har inte kontrollerat siffran, men jag vet att nästan 50 procent av kommunerna uppger att de har bostadsbrist bland ungdomar. Min fråga är: Om vi inte kan styra bostadsbyggandet, hur ska vi då göra för att lösa bostadsbristen i landet? Det måste väl ändå vara ett bostadspolitiskt problem.

Fru talman! Självklart är bostadsbristen ett bostadspolitiskt problem. Också de låga bostadsbyggnadssiffrorna är ett problem. Det har vi aldrig stuckit under stol med. Och vi har under hela mandatperioden, med bostadsminister Mats Odell i spetsen, framhärdat att bostadsbyggandet i det här landet måste öka. Man gör väldigt mycket från regeringens håll. Man har en hel del överläggningar med sektorns olika aktörer där man försöker diskutera igenom vad som behövs och vad som kan göras bättre och där man också försöker följa upp tidigare rapport Skärpning gubbar . Det är Johan Löfstrand medveten om. Egentligen handlar den här debatten om att Socialdemokraterna anser att en subvention skulle lösa de här problemen. Det är inte trovärdigt, för vi har ju inte byggt det som behövdes ens när vi hade högkonjunktur och ett investeringsstöd. Att investeringsbidraget skulle ha varit större om vi inte hade sänkt skatter - så kanske det hade varit. Men det hade förvärrat den här krisen, därför att då hade människor haft mindre pengar i plånboken och att konsumera för. Det är en av de viktiga aspekterna på frågan om att hålla samhällsekonomin i gång.

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag inte är särskilt bekväm med den form av politisk censur som jag tycker att fru talmannen delvis ägnar sig åt. Vi har nu hört Ewa Thalén Finné hålla ett anförande som också rimligtvis skulle handla om utgiftsområde 18. Det var inte lätt att hitta några kopplingar mellan utgiftsområde 18 och det som Ewa Thalén Finné talade om. Däremot kunde fru talmannen från rad 3 på s. 94 i betänkandet läsa mitt anförande nästan ordagrant. Jag har i och för sig stuckit in några ilskna små kilar mot den moderatledda högerregeringen, men det hör ju till politiken så att säga. Jag tycker att det är obekvämt att vara utsatt för sådant här. Jag begärde replik därför att jag ville ställa en fråga till Ewa Thalén Finné. Den handlar naturligtvis om budgetområdet och om de förslag som vi från Miljöpartiet de gröna har. Det som jag är mest intresserad av är den kunskapsfientlighet som jag tycker mig skåda när man inte är intresserad av de förslag som finns när det gäller att se till att vi får bättre kvalitet i den byggda miljön. Vi har fattat beslut här i riksdagen om att vi ska arbeta med något som kallas för miljömålsanknuten kunskapsutveckling. Vi har ett miljöråd som har arbetat med detta och tagit fram förslag till satsningar på totalt 17 olika områden, varav ett berör utgiftsområde 18. Det väljer majoritetssidan att lägga i någon sorts papperskorg. Jag skulle vilja veta varför.

Fru talman! Boverket har fått i uppdrag att titta på kvalitet i byggande och kvalitet i vårt nuvarande bestånd. Något som man har gjort är rapporten Betsi om inomhusmiljön. Vartefter frågorna kommer som rapporter till regeringen bereds de av Regeringskansliet. Jag skulle vilja lyfta fram en annan fråga som Jan Lindholm tog upp i sitt anförande. Det gäller hissbidraget. Jan Lindholm sade flera saker som inte stämmer med verkligheten. Hissbidraget fanns under knappt ett år, 2004. Det var från början begränsat av den socialdemokratiska regeringen ihop med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Man kunde konstatera att varje hiss kostade ungefär 1 miljon kronor. Det förslag på 100 miljoner som Miljöpartiet lägger kommer att ge ungefär 100 hissar. Hur mycket mer pengar vill Miljöpartiet i framtiden lägga på hissbidrag?

Fru talman! Jag blir något förvånad över svaret som jag får när det gäller den miljömålsanknutna kunskapsutvecklingen. Ewa Thalén Finné hänvisar till Betsi och Boverkets arbete. Ni har inte beviljat Boverket de pengar de behöver. De har inte fått de 5 miljoner de vill ha för nästkommande år, de 3 miljoner de vill ha för 2011 och den miljon de vill ha för 2012 för att kunna utvärdera det material som de har samlat in under de senaste åren. Det blir inga rapporter med den finansiering som ni har gett Boverket. Ni kan ju inte säga att ni är intresserade när ni samtidigt stryker de punkterna i Boverkets budget. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att ni inte försöker fullfölja det projekt som ni har startat. Jag uppfattar det som att ni är rädda för att plocka ut den information som finns där. Redan i den första sammanställningen ser det rätt illa ut. Det skulle behövas rätt stora insatser. Jag vill kommentera det andra som Ewa Thalén Finné nämnde i sitt anförande, att det skulle vara så stora skillnader mellan de tre oppositionspartiernas sätt att finansiera åtgärder på byggsektorn. Det beror på att vi har valt att lägga pengarna på olika sätt. Miljöpartiet har valt att tydligt säga att vårt stöd till byggsektorn ska vara knutet till klara och tydliga klimatmål. När det gäller byggsektorn handlar det om energieffektiviseringar. Vi har ungefär samma pengar som Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har i sin budget, men vi har lagt dem som ett stöd som är villkorat till energieffektiviseringar. Vi tror att vi kommer dit i de rödgröna förhandlingarna om det program som vi ska genomdriva under nästa mandatperiod.

Fru talman! Jag ska först kommentera frågan om Boverket. Boverkets verksamhet har genomgått en utredning. Jag är säker på att Jan Lindholm är medveten om det. Boverkets nya generaldirektör som jag och en annan ledamot i bostadsutskottet har den stora äran att samverka med i insynsrådet gör ett fantastiskt jobb med Boverket. Hon har en ordentlig genomgång av Boverkets samtliga verksamheter. De signaler jag uppfattar i insynsrådet är att generaldirektören är inne på att man kommer att kunna få ut mycket mer av Boverkets budget i framtiden. Det får vi ju se. Hon verkar göra ett fantastiskt jobb. Jan Lindholm konstaterar att ni satsar ungefär samma nivå som de andra två partierna på er planhalva. Nu skiljer det i och för sig lite pengar mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Exakt vad ni satsar vet inte jag. Men det hamnade då under ett annat utskottsområde. Frågan är om man kan använda detta på samma sätt. Men, som sagt, vi får se till våren om ni i ert förslag får ihop någonting så att det blir ett samstämmigt förslag. Det har vi inte sett än så länge.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på reservationerna. Oppositionen är väldigt kritisk till de bostadspolitiska mål som alliansregeringen har satt upp. Ska jag vara riktigt ärlig förstår jag inte varför. Jag vågar påstå att de stora skillnader i bostadspolitiken som finns enligt oppositionen inte finns i verkligheten. Deras synpunkter och avvikelser från innehållet i propositionen är i huvudsak ett spel för galleriet. Hur kan jag då påstå detta? Jo, om jag tittar på de bostadspolitiska målen skriver vi så här: Vi vill ha långsiktigt väl fungerande bostadsmarknader där konsumenternas efterfrågan möter ett utbud av bostäder som svarar mot behoven. Oppositionen skriver: Boende- och bebyggelsemiljön ska utgå ifrån människors efterfrågan och behov. Vad är skillnaden? Vi skriver: Syftet är att ge alla människor en från social synpunkt god livsmiljö. Ni skriver: Socialt hållbar utveckling ska vara grund för verksamheten. Vad är skillnaden? Vi skriver: En långsiktigt god hushållning med mark, vatten, naturresurser och energi ska främjas. Hållbart samhällsbyggande ska bidra till en minskad påverkan på klimatet. Ni skriver om långsiktigt hållbara ramar: Vid planering, byggande och förvaltning ska en ekologisk utveckling vara grund för verksamheten. Vad är skillnaden? Vi skriver att ekonomisk tillväxt ska främjas. Ni skriver att en ekonomisk utveckling ska vara grund för verksamheten. Vad är skillnaden? Jag ser fram emot en förklaring till hur ni i tämligen hårda ordalag kan kritisera oss för våra mål medan ni själva har nästan exakt samma mål. Ni använder till och med samma ord och ändå är det helt plötsligt inga problem längre. Fru talman! Jag går över till mer ekonomiska frågor. Socialdemokraterna föreslår i en motion ett investeringsstöd på 400 miljoner för byggande av hyresrätter och studentlägenheter. Vänsterpartiet föreslår att det ska byggas 40 000 nya bostäder per år. Låt oss spekulera i att 75 procent av dem är hyresrätter och studentlägenheter. Har ni räknat på hur mycket det blir per lägenhet? Det blir 13 300 kronor. De senaste uppgifterna jag har fått är att det kostar ca 1,4 miljoner att bygga en tvåa på 50 kvadratmeter och nästan 2 miljoner att bygga en trea på 70 kvadratmeter. Med bibehållen respekt för varje krona och om vi nu ska vara riktigt ärliga: Det stödet gör varken från eller till. Det krävs andra åtgärder för att få ned boendekostnaderna. Vänsterpartiet vill, inte helt oväntat, införa en massa statliga bidrag till bostadssektorn igen, trots att alla vet att det inte fungerar. För att använda ett välkänt begrepp inom konsumentpolitiken är det bara att konstatera att den gamla socialistmodellen har passerat bästföredatum för länge sedan. Vi får aldrig en fungerande marknad inom bygg- och fastighetsbranschen om den inte kan stå på egna ben. Dessutom vill Vänsterpartiet ensidigt satsa massor av pengar i städerna. Det är investeringsbidrag i orter med bostadsbrist. Det är investeringsstimulans i tillväxtorter med bostadsbrist. Det är satsningar på högskoleorter. Vänsterpartiet vill också ha en statlig bostadsbank. Däremot får landsbygden nöja sig med kreditgarantier från Bostadskreditnämnden. Tala om orättvisa! Där marknaden kan lösa problemen vill Vänsterpartiet gå in med skattepengar, men där den inte fungerar blir det bara garantier. En fråga till Socialdemokraterna och Miljöpartiet är om ni står bakom Vänsterpartiets förslag. Fru talman! Så här till jul ska vi väl vara lite extra snälla. Därför tänkte jag peka på några frågor som vi verkar vara överens om. Det är bland annat att det byggs för få bostäder i Sverige och i synnerhet hyresrätter. Det kommer emellertid signaler nu från Boverket i deras senaste prognos att det kommer att byggas mer nästa år, och det är glädjande. När jag möter byggbranschen brukar jag jämföra bostadssituationen i Sverige med den i de gamla kommunistiska östländerna. Människorna där fick vänta månader och år för att kunna köpa en tv eller en bil. Det är precis samma sak i stora delar av Sverige när det gäller att få tag i en bostad. Ändå har vi en väl fungerande demokrati sedan många år tillbaka. Det finns stora brister som framför allt branscherna själva bör se över. Upplever de problem med regelverken är jag beredd att se över berörda lagar inklusive skattelagstiftningen. Det kan till exempel vara skattefria underhållsfonder för fastighetsbolag. Det kan vara skatteneutralitet mellan olika upplåtelseformer. Vi är också ganska överens när det gäller tillgängligheten och eventuellt hissbidrag. Vi är inte på långt när i hamn när det gäller att nå målen för 2010 om tillgängligheten. Detta är ett område som tämligen snabbt skulle få effekt både på sysselsättningen och en ökad tillgänglighet i samhället. Jag vill också, fru talman, ge några kommentarer till de konsumentpolitiska målen. Vi säger att konsumenterna har makt och möjlighet att göra aktiva val. Ni talar om trygga konsumenter som handlar hållbart. Jag menar att om konsumenten själv kan välja blir han eller hon också trygg. När det gäller ordet "hållbart" är det mer en näringslivs- och producentfråga i mina ögon. Med rätt krav på tillverkningen av olika produkter löser det sig med viss automatik för konsumenten. Det är bättre att angripa källan, och det gör vi genom att ställa krav på näringslivet. Sedan ska konsumenterna få välja det som passar dem bäst. Konsumentpolitik har väl egentligen funnits sedan urminnes tider eller så länge som människor har handlat med varandra. Redan för många år sedan förstod man risken med att vara konsument. Jag har hittat några gamla ordspråk, bland annat ett från Italien som säger: Köparen bör granska hundra gånger. Säljaren kan nöja sig med ett ögonkast. Från Spanien kommer detta: Den som köper vad han inte har råd till tvingas sälja vad han med nöd och näppe kan vara utan. Ett från Norden säger: Blundar man när man köper får man glo när man betalar. Till sist, fru talman vill jag, om jag får, önska alla en god jul och ett gott nytt år!

Fru talman! Det känns som en lite märklig debatt som slutar en natt och fortsätter en annan kväll, men vi hade i alla fall en intressant interpellationsdebatt i går som knöt ihop debatten. Det får vi tacka Johan Löfstrand för. Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner. Jag vill instämma i mycket i det som Lennart Pettersson var inne på, och jag tänkte också tala lite om det bostadspolitiska målet. Från Folkpartiets sida välkomnar vi naturligtvis att man har kompletterat målet med att föra in något i texten om människors efterfrågan och behov och att även oppositionen äntligen har insett att bostadsbyggandet måste utgå från detta. Att det är det som är grunden för allt bostadsbyggande är något som vi i Folkpartiet har hävdat konsekvent i alla fall så länge jag har suttit i riksdagen. Vilken typ av upplåtelseformer som byggs är egentligen inte politik, utan det bygger på enskilda människors efterfrågan. Fru talman! Vi kan naturligtvis gå in på detaljer i budgetbetänkandet. Det finns några yrkanden från oppositionen, även om de inte är så många. Det är ändå viktigt i sammanhanget att inte tappa bort helheten i regeringens bostadspolitik och den strategi som den präglas av. Sedan alliansen tillträdde 2006 har vi konsekvent arbetat för att skapa förutsättningar för en bygg- och bostadsmarknad med långsiktiga spelregler som fungerar utan subventioner eller statsstyrning. Ibland kan man få en känsla av att subventioner nästan är ett självändamål, men det vill jag inte tro att någon tycker. Jag tror att alla här kan tycka att det vore väldigt bra om vi hade en bostadsmarknad i balans där man inte behövde statliga subventioner. Det har visat sig över tid att de subventioner vi har haft har varit snedvridande när det gäller produktionen och även kostnadsdrivande. Vi var inne på det lite i går. Nu föreslår ändå Socialdemokraterna och Vänsterpartiet nya subventioner. Det är en helt felaktig signal att ge i dagsläget. Lågkonjunkturer, finanskriser och högkonjunkturer kommer vi att ha i framtiden också, men bostadspolitiken måste fungera över tid. Vi kan inte ha en ad hoc-politik, utan det måste finnas en grundläggande strategi som man håller fast vid. Det står lite grann även i Miljöpartiets budgetäskande att man stöttar bostadsbyggandet, fast på ett annat sätt och via andra utgiftsområden. Det är alltså främst Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som i detta sammanhang återgår till samma system som vi hade förut. Det är märkligt, för det är ingenting som ens efterfrågas. Detta är nästan politiska pengar. Vad både byggbranschen och bostadsbranschen efterfrågar är långsiktiga spelregler och den politik som alliansregeringen och vi för. I det sammanhanget kan det kännas lite märkligt att man ändå driver att återinförda subventioner skulle göra något positivt för svensk bostadsmarknad. Fru talman! När det gäller själva ansvaret för bostadspolitiken i stort är det viktigt att vi hela tiden har med oss att det är ett delat ansvar mellan staten och kommunerna, det vill säga att kommunerna står för ansvar för bostadsförsörjningen genom den fysiska planeringen och att staten står för att vi har väl fungerade regel- och ramverk kring detta. Om jag kommer ihåg rätt från replikskiftet i måndags tyckte i och för sig Johan Löfstrand att om det bara var ramverk det gällde var det inte mycket politik att tala om, men jag vill nog påstå att det är lite motsatsen. Med en väl fungerande politik kanske vi inte behöver fatta så många beslut, utan då har vi de långsiktiga spelregler som jag talade om tidigare. Det är bara att konstatera att det har varit mycket diskussion kring allmännyttans roll. Den berörs också i det här betänkandet. I många kommuner är allmännyttan ett väldigt centralt instrument för att upprätthålla bostadsförsörjningen. Vi kan egentligen inte från statligt håll bedöma hur viktigt det ska vara i enskilda kommuner, utan det är upp till dem utifrån det kommunala självstyret att ta ställning till hur man arbetar med kommunala bolag. En av de åtgärder som har vidtagits i linje med detta är att vi 2007 tog bort tillståndsprövningen vid försäljning av hela eller delar av bolagen. Vi är nu inne i en process där vi ser över allmännyttans villkor igen. Man får ge parterna på bostadsmarknaden en eloge för att de deltagit aktivt i en dialog kring detta. Det som har varit regeringens syn är att man eftersträvar väldigt stor samsyn för att kunna gå vidare och att alla parter ska känna att detta är något som man kan arbeta vidare med. Det har utmynnat i den departementsskrivelse som nu ligger ute för remissbehandlande. Oppositionen säger att de avstår från att direkt ta ställning till den, och det är oppositionens privilegium att göra detta. Det känns ändå som att vi kommer att landa väl i den här frågan, så jag tror att även oppositionen med tiden kommer att tycka att det här är ett ganska bra förslag. Fru talman! Man ska vara snäll till jul, och jag kanske skulle ha tigit ihjäl det jag nu tänker ta upp, men jag kan inte låta bli. Jag har full respekt för att man tycker olika och att olika partier har olika målsättningar. Det kan man ha av rent pragmatiska eller ideologiska skäl. Men jag höjer lite på ögonbrynen när jag läser inledningsfrasen i Socialdemokraternas särskilda yttrande: "Våra förslag står i skarp kontrast till den borgerliga regeringen vars syfte är att göra Sverige till ett europeiskt genomsnittsland, med samma höga arbetslöshet, samma brister i välfärden, samma underskott i de offentliga finanserna och samma ekonomiska klyftor." Lägg märke till att man skriver "vars syfte". Jag är kanske naiv, fru talman, men jag har den inställningen att jag tror att varje parti utifrån sina utgångspunkter faktiskt vill göra någonting bra här i världen. Jag tror inte att något partis syfte är att göra någonting dåligt, så därför är det lite märkligt att ni skriver på det viset. Ni har kanske era bevekelsegrunder för detta, eller så har ni helt enkelt använt fel ord. Jag har i alla fall funderat på hur man kan tänka på det viset. Med detta vill jag tacka för ordet, och jag önskar naturligtvis alla deltagare här en riktigt god jul och ett gott nytt år.

Fru talman! Boendet är centralt för alla människor. Det har vi sagt många gånger. Det utgör en bra plattform både för den egna privata sfären och sociala aktiviteter och i många fall också yrkesmässiga sådana. Därför är valfriheten på bostadsmarknaden väldigt viktig. Olika människor har olika behov. Ungdomars önskemål måste tillgodoses, liksom de äldres, familjers och de ensamståendes önskemål. Vi har helt enkelt olika behov. De problem som vi i dag ser på bostadsmarknaden har faktiskt skapats tidigare. Omfattande regleringar och stöd inom svensk bostadssektor, som Socialdemokraterna införde under sin regeringsperiod, har enligt en undersökning av Eurostat, presenterad för några år sedan, skapat världens mest komplexa och statsstyrda bostadsmarknad. Byggpriserna 2005 var de högsta i Europa, 55 procent över EU-genomsnittet. Det berodde enligt den utredningen på kostnadsdrivande subventioner, låga importnivåer och omfattande regleringar. Dessutom ansåg man att den svenska bostadsmarknadsmodellen har lett till ett system där de som redan är inne på marknaden gynnas på bekostnad av dem som ännu inte har kommit in, alltså står utanför. Det här har lett till långa bostadsköer och omfattande svarthandel. Man konstaterar att eftersom bostadshyrorna inte har stigit i samma takt som efterfrågan har stigit blir investeringar i nya hyresbostäder olönsamma generellt sett. Herr talman! Kristdemokraternas målsättning, liksom alliansens naturligtvis, är att skapa långsiktiga och stabila villkor för ägande och byggande av bostäder. Det innebär att vi har tagit bort snedvridande subventioner och detaljregleringar. Det förbättrar möjligheterna för bostadsbyggande oavsett upplåtelseform och ägarkategori. Problemet är att vi i Sverige har så mycket lägre bostadsproduktion än de har i våra grannländer. Här vill vi åstadkomma en förändring. Glädjande nog visar flera prognoser att bostadsbyggandet ökar något nästa år. Den aktuella byggprognosen som Boverket har kommit med under oktober 2009 visar att 16 500 bostäder ska byggas under detta år. Det är försiktigt, men det innebär att en stor del nybyggnation trots allt kommer. Det är viktigt att bostadspolitiken skapar förutsättningar för ett ökat bostadsbyggande. Vi står inför stora ungdomskullar och då behövs det bostäder. Den 1 maj 2009, detta år alltså, infördes ägarlägenheter vid sidan av hyresrätten och bostadsrätten. Ägarlägenheterna innebär en större mångfald och valfrihet i boendet och ökar bostadsbyggandet. Tyvärr vill oppositionen inte ha ägarlägenheter. Det tycker vi är märkligt med tanke på de ökade möjligheter som finns på bostadsmarknaden med något sådant. Erfarenheterna från andra länder visar nämligen att man får betydligt fler småskaliga uthyrare av bostäder. Norge är ett bra exempel. Där utgörs 80 procent av hyreslägenheterna av ägarlägenheter, och de har också en annan bostadsmarknad i dag. Herr talman! Samtidigt som vi satsar på ägarlägenheter får vi inte glömma hyresrätten. Hyresrättens ställning har försvagats under en lång rad av år. Det vill vi åtgärda. Det ska bli attraktivt att investera i hyresrätter. Det krävs nya, gynnsamma villkor för detta. Ungdomar, herr talman, är en särskilt utsatt grupp på bostadsmarknaden. Ett hot mot många ungdomars möjligheter att skaffa en egen bostad är betalningsanmärkningar. Att dra på sig en betalningsanmärkning i unga år kan vara förödande för möjligheterna att i framtiden hyra eller köpa en bostad. Därför har också alliansregeringen gjort vad den har kunnat för att till exempel se till att inte ungdomar skulle få överta föräldrars överskuldsättning. Det har man fått viss bukt med, även om det finns mer att göra. Nu måste vi också angripa sms-lånen. De har blivit populära de senaste åren, inte minst bland ungdomar. Det enda man behöver göra är att skicka ett sms. Sedan finns pengarna på kontot. För många blir sms-lånen kanske den enda chansen att få låna pengar. Men det blir en bitter eftersmak. Lånen måste betalas med hög ränta, kanske inom en månad. Det som tar en minut att skriva ett sms om kan resultera i flera års ekonomiska problem. Lånen behöver i sig inte vara något negativt. Det handlar om att man ska handskas med detta. Det handlar om att man måste ha vetskap och information om realiteterna. Ett sätt, herr talman, att minska antalet personer som får problem till följd av sms-lån kan vara att begränsa utlåningen av ett mindre belopp till personer som redan har ett betalningsföreläggande. Företag som erbjuder sms-lån och andra snabba låneprodukter skulle därmed vara tvungna att kontrollera med kronofogden att det inte finns ett pågående ärende innan kredit beviljas. Ett annat alternativ är att införa ångerrätt. Och ett tredje skulle kunna vara en kreditprövning innan. Vi borde kanske också införa preskriberingstid för sms-lån liknande det som finns i Finland. Herr talman! Grunden för många problem med betalningsanmärkningar är just bristande kunskaper. De privatekonomiska besluten har blivit allt fler och fått komplexa följder de senaste åren. Tyvärr släpar den privatekonomiska kunskapsnivån efter och därför tycker vi att det är väldigt viktigt att vi satsar på en privatekonomisk fortbildning som riktas till konsumenter i alla åldrar. Vi vill redan i skolan införa privatekonomi på schemat. Det är jätteviktigt att vi hela tiden förebygger att ungdomar hamnar i problem som sedermera försvårar det ytterligare för dem på bostadsmarknaden. Med detta vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

Herr talman! Vi ska nu fortsätta behandla civilutskottets betänkande CU1 och området Konsumentpolitik. Vi står naturligtvis bakom de reservationer vi har lämnat men yrkar bifall till reservationerna 18 och 19 som behandlar dels konsumentpolitikens mål, dels konsumentvägledning. Regeringen och den borgerliga majoriteten i riksdagen avskaffade det konsumentpolitiska målet Trygga konsumenter som handlar hållbart, med dess delmål och fokus på hushållning med egna och gemensamma resurser. Det ersattes med målet Konsumenterna har makt och möjlighet att göra aktiva val. Vi socialdemokrater, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har under åren som den borgerliga regeringen innehaft regeringsmakten kritiserat den omsvängningen och delar inte regeringens syn på konsumentpolitikens nuvarande mål. För vår del är det uppenbart att våra konsumtionsmönster också påverkar vår miljö och att medvetenheten om detta bör realiseras i målsättningar även på konsumentpolitikens område. Den diskussion som pågår i dag om miljön är ett tecken på att fler och fler anser att det är viktigt att man bland annat vet hur en vara tillverkas, var den tillverkas och av vad den tillverkas. I dag är det viktigt att veta vad man ställer fram på middagsbordet, vilka kläder man bär och hur man reser. Listan kan bli lång på vad som påverkar miljön. Allt fler vill vara med och påverka miljön, och fler och fler tycker att det är viktigt att bidra i arbetet mot klimatpåverkan. Regeringens avsaknad av miljö- och hållbarhetsaspekt i konsumentpolitikens mål anser vi är att inte ta ansvar för miljön. Vi socialdemokrater anser att målet för konsumentpolitiken måste utvecklas. Ett konsumentpolitiskt mål måste ha tydliga ambitioner som klargör den politiska viljeinriktningen, som preciserar behovet av insatser, lagstiftning eller andra åtgärder. Ett tydligt mål bidrar också till att de politiska ambitionerna vinner större genomslag då det uppmuntrar och vägleder övriga samhällsaktörer att vidta åtgärder i samma riktning. Herr talman! Under högkonjunkturen var konsumtionen hög i Sverige. Nu när vi befinner oss i en lågkonjunktur behöver många hjälp och stöd för att klara av sin vardag. Oron för att mista jobbet, inte veta om jag kan bo kvar i huset, får många att ligga vakna om nätterna. Många behöver stöd för att klara detta. Konsumentverket har tagit fram ett material som hjälp och stöd till varslade ute på arbetsmarknaden. Konsumentvägledaren har med hjälp av detta material i god tid kunnat hjälpa och stödja personer ute i samhället som drabbats av varsel och uppsägningar. Det kan vara hjälp med att till exempel göra en budget, titta på räntor, placera lån med mera. Alla människor behöver ha tillgång till en korrekt och saklig information för att göra aktiva val. Sådan information behövs också som motvikt till den kommersiella reklamen. Vi vill att alla ska vara konsumenter på lika villkor. Ambitionen för konsumentpolitiken är att underlätta för alla konsumenter att få en tydlig, korrekt och tillgänglig information och rådgivning. Det gäller inte minst i en tid då en mängd verksamheter och tjänster ska väljas av konsumenterna själva. Konsumentvägledaren kan förhindra att konsumenttvister uppstår och bidra till att missförstånd undanröjs. Råkar man som konsument illa ut kan konsumentvägledaren finnas där och ge viktiga råd så att man kan hävda sin rätt. Tyvärr kan vi nu se att antalet konsumentvägledare minskar i kommunerna, vilket innebär att allt färre får tillgång till vägledning i den utsträckning som behövs. I stället för att detta sker borde regeringen omgående vidta åtgärder för att trygga behovet av en god kommunal konsumentvägledning till alla invånare. Vi kan konstatera att den kommunala konsumentvägledningen är samhällsekonomiskt lönsam, men tyvärr väljer en del kommuner bort den verksamheten när ekonomin tryter. Nu hänvisas konsumenter till Konsumentverkets webbplats för att söka information. Webbplatsen är visserligen en mycket bra och populär webbsida, men den är ändå inte tillgänglig för alla eftersom inte alla har möjlighet att använda nätet. De kommunala konsumentvägledarna liksom konsumentorganisationerna har en viktig roll i arbetet med att stärka konsumenternas makt både lokalt och regionalt. Vi anser att konsumentorganisationerna har en viktig uppgift att fylla i konsumentskyddsarbetet, och deras arbete bör uppmuntras. Sverige ska också vara en kraftfull röst och ta täten för konsumenternas intressen inom EU. Vår konsumentlagstiftning bygger till stora delar på regelverk som beslutas inom ramen för EU-samarbetet. Den frivilliga konsumentrörelsen, till exempel Sveriges Konsumenter, är viktig i arbetet på EU-nivå. Herr talman! Vår konsumentpolitik har tidigare handlat om på vilket sätt samhället ska stötta svaga och utsatta konsumenter. Nu har vi en stor grupp som befinner sig i detta utanförskap. Den gruppen är 70 000 fler nu än när den borgerliga regeringen tillträdde 2006. Krisen kommer på hushållsnivå inte att visa sig förrän 2012-2013. Det är en lång eftersläpning för den gruppen. Det kan man utläsa utifrån vad som hände under 90-talets kris. Den borgerliga regeringen anser fortfarande att konsumenterna på egen hand alltid kan göra egna och aktiva val. Så är det inte. Ni tar ingen hänsyn till människors olika förutsättningar. Alla människor har inte makt och möjlighet att göra egna aktiva val. Det har blivit allt svårare och mer tidskrävande för konsumenterna att agera medvetet på både varu- och tjänstemarknaden. Det ställs allt större krav på kunskap hos konsumenten. Den som inte har tiden, resursen, kunskapen eller erfarenheten blir mer utsatt och hamnar i en sämre ställning än många andra. Vi befinner oss mitt i den hektiska julhandeln, och detaljhandeln kommer att slå försäljningsrekord även i år trots att det är ekonomisk kris i landet. Vårt sätt att göra inköp har förändrats, och en stor del av handeln sker i dag över Internet. Det är marknadens spelregler som gäller, och konsumenten drar oftast det kortaste strået. Allt fler snabba krediter, lån via sms eller ansökan via nätet frestar många att handla trots att det inte finns pengar i plånboken. Oppositionen, Konsumentverket och kronofogden - många - har varit kritiska till att regeringen inte har vidtagit åtgärder för att stoppa utvecklingen. Regeringen har lovat att det ska komma ett förslag före jul, men jag förstår inte varför det ska ta så lång tid. Vad är det i detta förslag som kommer att vara så kontroversiellt att det inte har kunnat presenteras tidigare och bespara dessa tusentals människor regeringens handfallenhet på detta område? Vi socialdemokrater har föreslagit en mängd åtgärder för att komma till rätta med detta problem. Vi ser med spänning framemot vad det kommande förslaget innehåller. Jag yrkar bifall till reservationerna 18 och 19, och jag önskar talmannen och övriga en god jul och ett gott nytt år.

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer och motioner. Vi diskuterar nu budgetpropositionen och betänkande CU1, och jag fokuserar på avsnittet om konsumentpolitiken. Jag har tagit min utgångspunkt i de reservationer och särskilda yttranden som oppositionen har lagt fram inom området. Det var en intressant läsning! Först gäller det målet för konsumentpolitiken. Sedan några år finns målet: Konsumenter har makt och möjlighet att göra aktiva val. Regeringen har lagt till två underliggande mål: Ett brett konsumentskydd på en hög nivå, och den information konsumenterna behöver ska vara lättillgänglig och tillförlitlig. Målen kritiseras av alla tre oppositionspartierna, och de menar att det gamla målet bör återinföras. Men då tror jag att man inte riktigt har förstått målens innebörd. Det här är tydliga mål som sätter konsumenten i centrum. Det fina är att de också sätter press på dem som verkar inom området, det vill säga Konsumentverket, Marknadsdomstolen, Allmänna reklamationsnämnden och andra. Regeringen har beslutat om en översyn av konsumentskyddet med förslag att detta också ska omfatta tjänster i offentlig regi. Regeringen har också aktivt verkat för en hög säkerhetsnivå i de EU-direktiv som har varit aktuella. Konsumentverket har nu fortsatt att renodla sin verksamhet och fokuserar allt tydligare på det som är kärnan i uppdraget. Sammantaget har detta medfört mer resurser till det som just Konsumentverket ska göra. Man har gjort en rad förbättringar på sin webbsida, till exempel med en bättre anpassning till funktionshindrade. Man har tagit fram undervisningsmaterial till skolundervisning och utvecklat en alldeles särskild webbplats för unga konsumenter, ungkonsument.se. Konsumentverket har också fått i uppdrag av regeringen att lite djupare undersöka hur den kommunala konsumentvägledningen sker. Man kunde konstatera att hela 269 av landets 290 kommuner erbjuder konsumentvägledning. Det var 100 000 klagomålsärenden i fjol. Det är ingen dålig siffra alls. Detta visar att det finns ingen anledning att lagstifta om obligatorisk kommunal konsumentvägledning. När det gäller den kommunala konsumentvägledningen har Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet enats i en reservation. Där vill man att regeringen ska se till att det finns kommunal konsumentvägledning till alla invånare. Detta sker redan i dag men på frivillig basis och ibland i samarbete mellan kommuner eftersom småkommuner kan ha svårt att ordna detta själva. Det märkliga är att man inte alls är överens inom oppositionen om hur denna obligatoriska konsumentvägledning ska genomföras eller betalas. Socialdemokraterna vill i sitt budgetförslag tillföra 3 miljoner extra till Konsumentverket, men detta endast för att utöka informationen till ungdomar. Miljöpartiet tillför inga extrapengar alls. Vänsterpartiet däremot tar i från tårna och drar till med en extrasatsning på 45 miljoner till Konsumentverket utöver de 107 miljoner som utskottet föreslår att vi ska fatta beslut om. Vänsterpartiet påstår att konsumenterna förlorar ca 20 miljarder årligen till följd av bristande information och upplysning samt dåliga köp, och detta ska avhjälpas av Konsumentverket. Hur man har kommit fram till denna siffra anges inte. Man vill ha en lagändring och ett riktat stöd till kommunerna för obligatorisk konsumentvägledning, men sedan backar man på kravet om lag - men tillför ändå 45 miljoner för ändamålet. Detta är ett tydligt exempel på att oppositionen inte alls har ett gemensamt mål med sin politik kring konsumentvägledning, som ju ändå får anses vara den viktigaste delen i konsumentpolitiken för just oppositionen. Nej, herr talman, oppositionen upprepar samma argument och skrivningar som i fjol och förrförra året. Man vill inte se de förbättringar som faktiskt skett. När det gäller miljömål och hållbar konsumtion har vi sett till att dessa mål omfattar hela budgeten - det är ju inte bara något som rör konsumentområdet, som oppositionen vill. Inom EU pågår ett intensivt arbete med att komma fram med ett nytt konsumentdirektiv. Här har Sverige spelat en aktiv roll och kommer att göra det även framöver. Överenskommelser om att förbjuda farliga leksaker och farliga kemikalier är exempel på det som Sverige har varit aktivt i. Sverige har varit mest pådrivande när det gäller magneter i leksaker. Här ville vi ha ett totalförbud, vilket fortfarande är vårt mål, men från i somras är det i alla fall ett förbud mot att sälja dessa leksaker med magneter utan kraftiga och korrekta varningstexter. Miljömärkning är ett viktigt verktyg för hållbar konsumtion. Märkningen bidrar till att minska miljöpåverkan och gör konsumenter mer medvetna om livscykelperspektivet från råvara till avfall. Det finns en spärr mot höga telefonräkningar numera, och det finns pristak på mobilabonnemang vid samtal över gränserna. Likaså finns nu betydligt bättre konsumentskydd för resenärer, som snart blir verklighet inom alla reseslag. Herr talman! Det händer mycket inom konsumentområdet, och jag och hela alliansen är stolta över det som vi hittills har åstadkommit. Äntligen har Konsumentverket fått sin ekonomi i balans efter det stora underskott som flytten till Karlstad var upphov till för ett antal år sedan - något som den förra regeringen beslutade om. 2010 års budget på konsumentområdet har ökat från 171 till 182 miljoner, och det visar att alliansen tar konsumentpolitiken på stort allvar. Jag vill passa på att önska samtliga en riktigt god jul och ett gott nytt år.