Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och socialomsorg

Betänkande 2003/04:SOU1

  1. 1, Förslag, Genomförd
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
4 december 2003

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

Hela betänkandet

Beslut

Anslag till hälsovård, sjukvård och social omsorg (SoU1)

Riksdagen sa ja till regeringens förslag om anslag till hälsovård, sjukvård och social omsorg för 2004. Totalt fördelas 37,7 miljarder kronor. Riksdagen gav också regeringen två uppdrag: Regeringen bör bedöma verksamheten vid Rett Center och återkomma till riksdagen med förslag på hur den kan finansieras på lång sikt. Rett Center är ett nationellt centrum för medicinsk specialistvård, forskning och information om Rett syndrom. Det är landets enda i sitt slag. Regeringen bör också snabbt återkomma till riksdagen och berätta vad man har gjort för de mest utsatta i samhället, som hemlösa och tunga missbrukare, och vad det givit för resultat. Man bör också tala om vad man planerar att göra för dem inom den närmaste framtiden.
Utskottets förslag till beslut
Bifall till propositionen. Bifall till motion om Rett Centers långsiktiga finansiering. Delvis bifall till motioner om insatser för hemlösa. Avslag på övriga motioner.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottet.

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner: 135
Propositioner: 1

Från regeringen

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2003-10-28
Justering: 2003-11-25
Trycklov: 2003-12-02
Trycklov till Gotab och webb: 2003-12-04
Reservationer: 24
Betänkande 2003/04:SOU1

Alla beredningar i utskottet

2003-10-28

Anslag till hälsovård, sjukvård och social omsorg (SoU1)

Socialutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag om anslag till hälsovård, sjukvård och social omsorg för 2004. Totalt fördelas 37,7 miljarder kronor. Utskottet föreslår också att riksdagen ger regeringen två uppdrag: Regeringen bör bedöma verksamheten vid Rett Center och återkomma till riksdagen med förslag på hur den kan finansieras på lång sikt. Rett Center är ett nationellt centrum för medicinsk specialistvård, forskning och information om Rett syndrom. Det är landets enda i sitt slag. Regeringen bör också snabbt återkomma till riksdagen och berätta vad man har gjort för de mest utsatta i samhället, som hemlösa och tunga missbrukare, och vad det givit för resultat. Man bör också tala om vad man planerar att göra för dem inom den närmaste framtiden.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2003-12-04
Stillbild från Debatt om förslag 2003/04:SOU1, Utgiftsområde  9  Hälsovård,  sjukvård  och socialomsorg

Debatt om förslag 2003/04:SOU1

Webb-tv: Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och socialomsorg

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 1 Conny Öhman (S)
Herr talman! I socialutskottets betänkande nr 1 för detta riksdagsår behandlas regeringens förslag beträffande anslagen under utgiftsområde 9. Betänkandet tar också upp fem motionsyrkanden från allmänna motionstiden föregående år och drygt 270 motionsyrkanden från innevarande riksdagsår. De anslagsområden som riksdagen nu ska debattera och besluta om gäller verksamheter kopplade till det som kan betecknas som välfärdens kärna. De utgörs av hälso- och sjukvårdspolitik, folkhälsa, barnpolitik, handikappolitik, äldrepolitik, tandvård, läkemedel, socialtjänstpolitik med mera. Merparten av kostnaderna för dessa verksamhetsområden finansieras ju via kommunal- och landstingsskatt, men på viktiga områden har staten ett finansieringsansvar. Bland annat gäller detta självfallet de statliga myndigheter som är verksamma på detta område. Den 19 november innevarande år fastställdes utgiftsramen för utgiftsområdet till drygt 37 miljarder kronor. Utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisningar, begärda bemyndiganden och lagförslag. Samtliga motionsyrkanden avstyrks. Utskottet föreslår dock, med anledning av motioner, två tillkännagivanden. Det ena tillkännagivandet innebär att utskottet delar uppfattningen att det vore önskvärt med en mer stabil statlig finansiering av Rett Center, ett nationellt centrum för medicinsk specialistvård, forskning och information om Rett syndrom. Detta centrum är det enda av sitt slag i landet och beläget i Östersund. Utskottet menar att regeringen snarast bör göra en bedömning av verksamheten vid Rett Center och därefter återkomma till riksdagen med förslag till hur finansieringsfrågan kan lösas på lång sikt. Det andra tillkännagivandet rör åtgärder för hemlösa. Utskottet menar att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med en redovisning av vilka åtgärder som hittills har vidtagits, vilket resultat insatserna har fått samt vilka åtgärder som regeringen planerar att vidta inom den närmaste framtiden i syfte att förbättra situationen för de mest utsatta i samhället. Utskottet gör vidare ett uttalande angående spelberoende, där det betonas att utskottet noga kommer att följa problemet och att utskottets bedömning är att detta kommer att ges en betydande uppmärksamhet i framtiden. Ett stort antal av motionerna handlar om den psykiatriska vården. Efter den inledande rundan i den debatt som nu följer kommer därför att följa en runda omkring den psykiatriska vården. Till betänkandet har fogats 24 reservationer och ytterligare sju särskilda yttranden. Herr talman! De politiska motiven för såväl majoritetens förslag som reservationerna och de särskilda yttrandena kommer att framgå av den debatt som nu följer med anledning av socialutskottets betänkande.

Anf. 2 Ingrid Burman (V)
Herr talman! Det här betänkandet behandlar vida områden precis som Conny Öhman har redovisat. Det handlar om sjukvård, hälsovård, social omsorg, äldreomsorg. Det är väldigt många områden som utgiftsområdet hanterar. Man hinner inte beröra alla. Jag tänkte tala lite grann om sjukvården och sjukvårdens utveckling. När jag tittar bakåt på de senaste åren kan jag konstatera att anslagen till sjukvården har ökat. Det har varit en viktig och nödvändig förstärkning. Det behövs resurser för att möta de behov som ökar i takt med att befolkningen blir äldre och i takt med att den medicinska vetenskapen gör alltfler framsteg. Sjukvården kan numera göra alltmer för alltfler. Sjukvården och hälsovården har fått förstärkning. Också årets budget innehåller vissa förstärkningar, även om det inte märks i det här utgiftsområdet men inom utgiftsområde 25. Det handlar om tillgänglighetsmedel, och det handlar om att det så kallade sysselsättningsstödet förlängs och kommer att permanentas för 2005. Trots det uppvisar alltfler landsting underskott. Vården utsätts återigen för besparingar. Ett exempel är landstinget i Stockholms län, där den nuvarande majoriteten ärvt ett gigantiskt underskott från den tidigare borgerliga majoriteten vilket man nu tvingas hantera. Den sammantagna bilden blir alltså att sjukvården behöver mer resurser. Det finns också en överenskommelse mellan de nuvarande samarbetspartierna i 121-punktsprogrammet att vi ska tillföra mer resurser. Jag tycker själv att det är glädjande att socialministern i senaste Dagens Medicin gick ut och sade att det är absolut nödvändigt. Det är också Vänsterpartiets åsikt att detta måste till. I årets budget handlar det om att vi förlänger anslagen till sjukvården på ungefär 4,7 miljarder. Det här är nödvändigt, och det krävs mer resurser. I dag finns det ett stort behov av att öka tillgängligheten i sjukvården. Det gäller också att säkra en god sjukvård i hela landet. Men vad vi inte behöver - det vill jag betona - är fler vinstintressen i vården så att de som har stora tjocka plånböcker kan köpa extra tjänster och skaffa sig förtur medan de som har behov men inte en tillräckligt tjock plånbok får vänta. För Vänsterpartiets del är det viktigt att markera att vinstintressen inte är något som vi ska ha in i sjukvården. Det är bra att vi förlänger de tillfälliga stöden på 4,7 miljarder till kommun- och landstingssektorn och att de permanentas från 2005. Det är nödvändigt att vi från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet tar ansvar och uppfyller vår överenskommelse i 121-punktsprogrammet att vi ska tillföra ytterligare resurser till sjukvården. Jag vill övergå till att lyfta fram några andra förslag inom det här utgiftsområdet som leder framåt när det gäller att utveckla välfärden. Rikskvinnocentrums anslag ökas till 9,2 miljoner kronor. Anslaget permanentas nu. Rikskvinnocentrum ska också bli ett nationellt institut. Det är en bra och nödvändig utveckling för att vi ska kunna vårda och behandla de kvinnor som utsatts för grovt våld och också kunna utveckla och sprida kunskap om behandlingsmetoder och forskning kring detta. Det avsätts ytterligare 9 miljoner till kvinno- och mansjourernas verksamhet. Det är bra, tycker vi. Tandvårdsförmånen får ytterligare medel. Det är för att klara högkostnadsskyddet för personer över 65 år. Det avsätts medel för ersättning till talidomidskadade. Folkhälsoinstitutet disponerar 30 miljoner för förebyggande insatser mot tobak. Det tillförs ytterligare 10 miljoner 2004 för att förebygga och motverka den negativa sociala konsekvensen av spelande. För att fortsätta arbetet med att genomföra alkoholhandlingsplanen tillförs 75 miljoner för 2004. Det skapas ett nationellt kunskapscentrum vid Mo gård för samhällets stöd till personer med dövblindhet. Där avsätter vi 2 miljoner. Det här är ett axplock av nya och förlängda satsningar i budgeten inom utgiftsområdet som vi i Vänsterpartiet tycker är viktiga. Vi gör också två tillkännagivanden som hela utskottet står bakom. Det gläder mig. Det handlar om Rett Center som Conny Öhman redovisade. Det handlar också om de hemlösa. Jag tog fram ett gammalt anförande som handlade om det här utgiftsområdet, från 2001. Då konstaterade jag att det pågick en rad projekt ute i kommunerna när det gällde hemlösa men att det fortfarande fanns många människor som levde på parkbänkar, i tunnelbanan och i industriområden utan permanent boende. Detta var alltså för två år sedan. Jag är nu väldigt glad dels över att vi i budgeten har avsatt medel, dels över att utskottet säger att det nu är dags att redovisa vad som är gjort och vad man avser att göra. Det här är ett skammens märke som vi lever med i Sverige. Det är också något som finns i kommunerna oavsett majoritet; det vill jag gärna understryka. Jag tycker alltså att det är bra att utskottet nu tar ett samlat och gemensamt grepp i den här frågan. Herr talman! Betänkandet handlar också om motioner från allmänna motionstiden. Här har Vänsterpartiet reserverat sig på några punkter. Elina Linna kommer senare i debatten att beröra reservationerna som handlar om psykiatrin. Själv vill jag lyfta fram vår reservation nr 22 som jag härmed också yrkar bifall till. Den handlar om kvinnojourerna. I dag saknar flera kommuner kvinnojourer. Det vet vi. Ändå är detta en viktig verksamhet. Vi menar att kommunerna har ett ansvar för att skapa sådana villkor att kvinnor kan och orkar arbeta inom ramen för kvinnojourerna. Kommunernas ansvar kan handla om att erbjuda bra lokaler, driftsbidrag, kontakt med socialtjänsten med mera. På nationell nivå saknas det i dag en samlad kunskap om vilka kommuner som har kvinnojourer och vilket stöd dessa får av kommunerna. Jag har mött kvinnojourer som tvingas tigga kläder och leksaker och betala jourernas telefonräkning ur egen ficka. Vi anser att regeringen ska få i uppdrag att kartlägga tillgången på kvinnojourer i landet med målsättningen att säkra alla kvinnors rätt och möjlighet att uppsöka kvinnojourer när man behöver det. Det här ska man kunna göra antingen i den egna kommunen eller i grannkommunen. Tyvärr har en utskottsmajoritet avvisat detta, och man har gjort det utan att motivera avslaget i ställningstagandet. Därför ser jag fram emot att majoriteten redovisar sina skäl för att inte kunna ta ansvaret att i varje fall skaffa sig kunskap om hur det ser ut över landet och var bristerna finns. Det är ju också första steget till att kunna åtgärda den problematik som faktiskt är verklighet för alltför många kvinnor i det här landet. Med det, herr talman, tackar jag för mig.

Anf. 2 Ingrid Burman (V)
Herr talman! Det här betänkandet behandlar vida områden precis som Conny Öhman har redovisat. Det handlar om sjukvård, hälsovård, social omsorg, äldreomsorg. Det är väldigt många områden som utgiftsområdet hanterar. Man hinner inte beröra alla. Jag tänkte tala lite grann om sjukvården och sjukvårdens utveckling. När jag tittar bakåt på de senaste åren kan jag konstatera att anslagen till sjukvården har ökat. Det har varit en viktig och nödvändig förstärkning. Det behövs resurser för att möta de behov som ökar i takt med att befolkningen blir äldre och i takt med att den medicinska vetenskapen gör alltfler framsteg. Sjukvården kan numera göra alltmer för alltfler. Sjukvården och hälsovården har fått förstärkning. Också årets budget innehåller vissa förstärkningar, även om det inte märks i det här utgiftsområdet men inom utgiftsområde 25. Det handlar om tillgänglighetsmedel, och det handlar om att det så kallade sysselsättningsstödet förlängs och kommer att permanentas för 2005. Trots det uppvisar alltfler landsting underskott. Vården utsätts återigen för besparingar. Ett exempel är landstinget i Stockholms län, där den nuvarande majoriteten ärvt ett gigantiskt underskott från den tidigare borgerliga majoriteten vilket man nu tvingas hantera. Den sammantagna bilden blir alltså att sjukvården behöver mer resurser. Det finns också en överenskommelse mellan de nuvarande samarbetspartierna i 121-punktsprogrammet att vi ska tillföra mer resurser. Jag tycker själv att det är glädjande att socialministern i senaste Dagens Medicin gick ut och sade att det är absolut nödvändigt. Det är också Vänsterpartiets åsikt att detta måste till. I årets budget handlar det om att vi förlänger anslagen till sjukvården på ungefär 4,7 miljarder. Det här är nödvändigt, och det krävs mer resurser. I dag finns det ett stort behov av att öka tillgängligheten i sjukvården. Det gäller också att säkra en god sjukvård i hela landet. Men vad vi inte behöver - det vill jag betona - är fler vinstintressen i vården så att de som har stora tjocka plånböcker kan köpa extra tjänster och skaffa sig förtur medan de som har behov men inte en tillräckligt tjock plånbok får vänta. För Vänsterpartiets del är det viktigt att markera att vinstintressen inte är något som vi ska ha in i sjukvården. Det är bra att vi förlänger de tillfälliga stöden på 4,7 miljarder till kommun- och landstingssektorn och att de permanentas från 2005. Det är nödvändigt att vi från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet tar ansvar och uppfyller vår överenskommelse i 121-punktsprogrammet att vi ska tillföra ytterligare resurser till sjukvården. Jag vill övergå till att lyfta fram några andra förslag inom det här utgiftsområdet som leder framåt när det gäller att utveckla välfärden. Rikskvinnocentrums anslag ökas till 9,2 miljoner kronor. Anslaget permanentas nu. Rikskvinnocentrum ska också bli ett nationellt institut. Det är en bra och nödvändig utveckling för att vi ska kunna vårda och behandla de kvinnor som utsatts för grovt våld och också kunna utveckla och sprida kunskap om behandlingsmetoder och forskning kring detta. Det avsätts ytterligare 9 miljoner till kvinno- och mansjourernas verksamhet. Det är bra, tycker vi. Tandvårdsförmånen får ytterligare medel. Det är för att klara högkostnadsskyddet för personer över 65 år. Det avsätts medel för ersättning till talidomidskadade. Folkhälsoinstitutet disponerar 30 miljoner för förebyggande insatser mot tobak. Det tillförs ytterligare 10 miljoner 2004 för att förebygga och motverka den negativa sociala konsekvensen av spelande. För att fortsätta arbetet med att genomföra alkoholhandlingsplanen tillförs 75 miljoner för 2004. Det skapas ett nationellt kunskapscentrum vid Mo gård för samhällets stöd till personer med dövblindhet. Där avsätter vi 2 miljoner. Det här är ett axplock av nya och förlängda satsningar i budgeten inom utgiftsområdet som vi i Vänsterpartiet tycker är viktiga. Vi gör också två tillkännagivanden som hela utskottet står bakom. Det gläder mig. Det handlar om Rett Center som Conny Öhman redovisade. Det handlar också om de hemlösa. Jag tog fram ett gammalt anförande som handlade om det här utgiftsområdet, från 2001. Då konstaterade jag att det pågick en rad projekt ute i kommunerna när det gällde hemlösa men att det fortfarande fanns många människor som levde på parkbänkar, i tunnelbanan och i industriområden utan permanent boende. Detta var alltså för två år sedan. Jag är nu väldigt glad dels över att vi i budgeten har avsatt medel, dels över att utskottet säger att det nu är dags att redovisa vad som är gjort och vad man avser att göra. Det här är ett skammens märke som vi lever med i Sverige. Det är också något som finns i kommunerna oavsett majoritet; det vill jag gärna understryka. Jag tycker alltså att det är bra att utskottet nu tar ett samlat och gemensamt grepp i den här frågan. Herr talman! Betänkandet handlar också om motioner från allmänna motionstiden. Här har Vänsterpartiet reserverat sig på några punkter. Elina Linna kommer senare i debatten att beröra reservationerna som handlar om psykiatrin. Själv vill jag lyfta fram vår reservation nr 22 som jag härmed också yrkar bifall till. Den handlar om kvinnojourerna. I dag saknar flera kommuner kvinnojourer. Det vet vi. Ändå är detta en viktig verksamhet. Vi menar att kommunerna har ett ansvar för att skapa sådana villkor att kvinnor kan och orkar arbeta inom ramen för kvinnojourerna. Kommunernas ansvar kan handla om att erbjuda bra lokaler, driftsbidrag, kontakt med socialtjänsten med mera. På nationell nivå saknas det i dag en samlad kunskap om vilka kommuner som har kvinnojourer och vilket stöd dessa får av kommunerna. Jag har mött kvinnojourer som tvingas tigga kläder och leksaker och betala jourernas telefonräkning ur egen ficka. Vi anser att regeringen ska få i uppdrag att kartlägga tillgången på kvinnojourer i landet med målsättningen att säkra alla kvinnors rätt och möjlighet att uppsöka kvinnojourer när man behöver det. Det här ska man kunna göra antingen i den egna kommunen eller i grannkommunen. Tyvärr har en utskottsmajoritet avvisat detta, och man har gjort det utan att motivera avslaget i ställningstagandet. Därför ser jag fram emot att majoriteten redovisar sina skäl för att inte kunna ta ansvaret att i varje fall skaffa sig kunskap om hur det ser ut över landet och var bristerna finns. Det är ju också första steget till att kunna åtgärda den problematik som faktiskt är verklighet för alltför många kvinnor i det här landet. Med det, herr talman, tackar jag för mig.

Anf. 4 Ingrid Burman (V)
Herr talman! Jag begärde replik dels för att lugna Carl-Axel Johansson när det gäller vårdgarantin, dels för att ställa en fråga. Vänsterpartiet står bakom överenskommelsen med Socialdemokraterna och Miljöpartiet om att vi ska införa en vårdgaranti. För att detta ska vara möjligt behövs det pengar, och det behövs personal så att vi kan säkra prioriteringsordningen. Det pågår i dag, såvitt jag vet, samtal med Landstingsförbundet för att se över vilka medel som behövs för att vi ska kunna införa detta. Vi har också skrivit om detta tidigare i Dagmarskrivelsen och i budgeten. Så Carl-Axel Johansson kan vara väldigt lugn. Vad vi inte vill är att införa en vårdgaranti som renderar ökade underskott i landstingen. Såvitt jag förstår har vi ett resultat från Stockholms läns landsting, med en vårdgaranti, som visar ett underskott på, kanske 7 miljarder eller kanske 10 miljarder om vi samlar mandatperiodens underskott. Vi vill försäkra oss om att vi kan finansiera vårdgarantin. Men jag vill ställa några frågor till Carl-Axel Johansson. Om vi nu skulle titta på de borgerliga alternativen ser vi att Moderaterna avsätter 2 miljarder, Folkpartiet 750 miljoner, Centerpartiet 500 miljoner och Kristdemokraterna 1,85 miljarder. Hur skulle den borgerliga vårdgarantin se ut? Vad är det för nivåer landstingen skulle få om vi så att säga hade möjlighet att ta ställning till det gemensamma borgerliga yttrandet? Vilka är beräkningsgrunderna, och vad handlar det som era partier gemensamt avser att ta ansvar för egentligen om? Ni har ju ett gemensamt yttrande?

Anf. 3 Carl-Axel Johansson (M)
Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till våra reservationer 3 och 24 och nämna att vi vid dagens beslut om budgeten inte deltar i detta eftersom budgetramarna i sin helhet redan tidigare är tagna. Jag hänvisar till vårt särskilda yttrande i frågan. En fråga som är viktig för oss alla är sjukvården. Det är inte konstigt då vi alla förr eller senare kommer att behöva vård i någon form. Därför är budgetfrågorna viktiga, inte de absoluta siffrorna men väl hur satsningarna fördelas. Vår budget speglar på vilket sätt vi moderater vill ge förutsättningar för en fungerande sjukvård - en sjukvård där patienterna sätts i centrum, där personalen får förutsättningar att utöva sitt yrke, där kreativitet kan blomstra, där vårdköerna kan kapas, där misstroende och pekpinnar ersätts med erkännande och där vårdpersonalen inte längre förvandlas till pappersvändare. Utvecklingen inom sjukvården visar på Socialdemokraternas misslyckande trots flera år vid regeringsmakten. Överallt kommer signalerna om att vårdköerna ökar beroende på det sparbeting som nu föreligger inom landstingen. En del landsting lyfter fram frågan vilket slags vård man har rätt till för de skattemedel man erlagt för sjukvården. Det är bra att denna debatt nu kommer, för detta visar misslyckandet i all sin prakt. Det blir alltmer tydligt att den socialdemokratiska politiken leder fram till en sjukvård där olika försäkringar finner sin marknad. Trots Socialdemokraternas påstående att detta är man emot för man i verkligheten en politik där försäkringar alltmer blir en förutsättning för att få rätt vård i rätt tid. Detta, herr talman, är en mycket kraftfull signal om det socialdemokratiska misslyckandet i sjukvården. För ett år sedan sade socialministern att man skulle införa en vårdgaranti från den 1 januari 2004. Jag undrade då: Kan vi lita på Socialdemokraterna nu? Den som lever får se. Nu har vi fått se, och det vi ser är: Nej, det blir ingen vårdgaranti. Det blir inte ens en tummetott. Vi kan inte lita på regeringen. Hade Lars Engqvist varit här i dag hade jag frågat honom om han inte ser detta som ett svek mot dem som nu står i allt längre vårdköer. Herr talman! Vi vill införa en nationell vårdgaranti. Det skulle sätta patienterna i centrum. Men nej, nej och åter nej säger Socialdemokraterna, liksom tidigare då man vid ett flertal tillfällen avslagit vårdgarantin med hjälp av sina stödpartier. För år 2004 avsätter vi 2 miljarder och för år 2005 1 ½ miljard till detta. Sjukvården är en funktion och inte en indelning i olika politiska nivåer. Det krävs att patienten sätts i centrum genom samarbete och genom att nätverk mellan olika aktörer med olika kompetenser byggs upp. Vilka gör detta bäst? Ja, inte är det landstingen. Hade Lars Engqvist varit här i dag hade jag frågat honom om det inte vore dags att avveckla landstingen. Herr talman! Det finns stora problem med stigande läkemedelskostnader i Socialdemokraternas Sverige. Vi vill införa ett högkostnadsskydd för läkemedel som är annorlunda utformat än dagens. Med vårt högkostnadsskydd blir prisreglering av de flesta läkemedel överflödig. Vi anser också att en avreglering av det statliga apoteksmonopolet är grundläggande för en fungerande läkemedelsmarknad. Etableringsrätt och receptfria läkemedel till försäljning i licensierade dagligvarubutiker ger bättre tillgänglighet till läkemedel såväl i tätort som i glesbygd. Konkurrens ger bättre prisspridning och en prissättning som mer svarar mot kundens vilja att betala för service och tillgänglighet. Förutsättningarna för att läkemedel ska kunna användas optimalt, framför allt på egenvårdsområdet, förbättras vid en avreglering. Läkemedelskostnaderna måste också ses mot bakgrund av att nya mediciner, om än dyra, ökar livskvaliteten, minskar lidande och botar sjukdomar i allt större utsträckning samtidigt som man sparar vårddagar och operationer på sjukhus, exempelvis för de magsårssjuka. Det som kostar mer på ett ställe sparar man på andra. Detta belyses knappast alls i debatten. Därför måste sjukvårdsbudget och läkemedelsbudget hanteras som en helhet och inte som olika delar. Vår hälso- och sjukförsäkring är inget annat än denna helhet. Och - lyssna nu alla mycket noga - den finansieras gemensamt via skatten, solidariskt. Lägg det på minnet! Herr talman! Folkhälsoarbetet måste förändras. Institutioner måste träda tillbaka och arbetet förankras i mer lokala former där människor möts och där man samtalar. Då når informationen fram och känns viktig. Det är i sjukhusens väntrum, på mödravårdscentraler och barnavårdscentraler, på krogar och kasinon, inte genom storslagna nationella handlingsprogram utan i lokalt förankrade grupper som arbetar med problemen, som den största nyttan på sikt kan nås. Herr talman! Vi vill avskaffa Systembolagets försäljningsmonopol. Nuvarande politik har inte minskat alkoholkonsumtionen. Detta om något måste väl vara ett bevis på att den förda alkoholpolitiken har misslyckats och att annat måste till i folkhälsans namn. Vi har nått vägs ände. Det behövs en annan politik där attityder och ansvarskänsla förändras och där försäljningsmonopolet upphör. Den totala konsumtionen minskar inte trots vårt systembolagsmonopol, trots höga priser och trots alla försök att minska tillgängligheten. I stället får vi en ökad kriminalitet och en illegal marknad som inte känner åldersgränser eller öppettider. Men även inom den legala marknaden har den senaste tiden visat på misstänkta olagligheter med mutor och bestickningar. Vari ligger logiken att tillåta konkurrerande aktörer i importerande grossistled men bevara ett försäljningsmonopol när det gäller konsumenterna? Hade Morgan Johansson varit här hade jag kanske fått svar på frågan: Hur kan denna politik förbättra folkhälsan? Herr talman! Det är attityder och livsstil som behöver påverkas genom information. Fokus i debatten måste handla om detta, inte det snäva fokus som gäller nu med höga skatter och försök att bygga murar runt ett Sverige i ett fritt Europa med fri rörlighet. Flertalet människors förmåga att hantera sitt alkoholbruk måste respekteras. Tidigt förebyggande och attitydförändrande arbete måste vara lokalt förankrat. Personal inom primärvården måste utbildas för att tidigt kunna upptäcka alkoholrelaterade sjukdomssymtom. Missbrukarvården behöver förstärkas och psykiatrins och socialtjänstens ansvarsområde ses över. Herr talman! Vi tillför 20 miljoner mer än regeringen för informationsinsatser inom alkohol-, narkotika- och tobaksområdet och 25 miljoner mer till insatser mot hiv/aids. Avslutningsvis, herr talman, har jag ett par områden till som är viktiga. De två övriga områdena är tandvården och handikappolitiken. Vi föreslår en annan uppbyggnad av tandvårdsförsäkringen som gör att alla får bättre råd att gå till tandläkaren. Det är inte så att ett stort tandvårdsbehov endast föreligger hos de äldre. Även andra kan innan pensionsåldern ha detta behov. Vårt förslag till budget säkerställer detta. På det sista området, handikappolitiken, föreslår vi dels en statlig finansiering på 1,9 miljarder för personliga assistenter, dels en förändring av bilstödet som tillsammans med bidrag till utrustning för elektronisk kommunikation utgör grunden till en hjälpmedelsgaranti. Där ger vi 18 miljoner mer än regeringen sammanlagt. Vår politik för de psykiskt sjuka kommer att beröras i ett kommande anförande av Cristina Husmark Pehrsson. Härmed, herr talman, yrkar jag återigen bifall till reservationerna nr 3 och 24. Jag står bakom våra övriga reservationer men jag yrkar inte bifall till dessa.

Anf. 6 Ingrid Burman (V)
Herr talman! Det är alltid roligt när man kan vara överens om någonting. Jag och Carl-Axel Johansson är fullständigt överens om att det krävs en politik för tillväxt bland annat för att öka skatteintäkterna för landstingen, men också för staten. Där är vi fullständigt eniga. Jag ska ändå rekommendera Carl-Axel Johansson att ta del av ett antal dokument: Dagmarskrivelsen, där s, v och mp gemensamt skriver att vi ska införa en nationell vårdgaranti, förra årets budget, där detta utvecklades mer, och 121-punktsöverenskommelsen. Problemet som vi tre samverkande partier har är att vi också vill ha diskussioner med landstingen om vad detta kostar. Och de diskussionerna pågår just nu. Vi vill ha ganska säkra underlag för att vi inte ska rucka på den prioriteringsordning som faktiskt innebär att de som har akut svåra sjukdomar ska få vård först och inte behöva vänta tre månader, till exempel om man har en cancersjukdom. Vi får inte utplåna prioriteringsordningen. Det är då jag blir lite fundersam, om jag får uttrycka mig så, över vilket beräkningsunderlag de fyra borgerliga partierna har. Ni har ett gemensamt yttrande, men ni har helt olika beräkningsunderlag. Jag menar att när man ska genomföra en önskvärd och nödvändig reform gäller det också att ha siffror bakom detta. Här kan jag bara konstatera att de borgerliga partierna skiljer sig åt när det gäller beräkningarna. Jag är fortfarande nyfiken på underlaget bakom detta. Slutligen är det klart att det går att skylla på utjämningssystem eller annat när det gäller att ta ansvar för en budget. Det är väldigt lätt att driva verksamheter om man kan strunta i ramarna för dem och i stället övervältra ansvaret för underskottet på en ny majoritet. Det är precis det som har hänt i Stockholms läns landsting.

Anf. 7 Carl-Axel Johansson (M)
Herr talman! Skillnaden mellan vårt förslag och Ingrid Burmans förslag liksom majoritetens förslag i övrigt är att vår vårdgaranti och den sjukvård vi pratar om i vårdgarantin är en statlig finansiering. Ingrid Burman envisas med att säga att landstingen ska ha pengarna. Hur detta går ser vi ju. Vi ser hur landstingen faktiskt nu prioriterar bort sjukdomar. Är inte det att rucka på prioriteringsordningen? Man kanske till och med kan missa diagnoser därför att man säger att detta har den offentligt finansierade sjukvården inte längre med att göra. Det är ju det man diskuterar. Det visar väl i all sin tydlighet att pengarna hanteras fel och inte räcker till. Så måste det ändå vara, Ingrid Burman. Nu har Ingrid Burman inte rätt till ytterligare replik, men jag måste ändå ställa frågan. Jag kanske kan få svar på detta senare. Varför kan vi inte avskaffa landstingen, så kanske era pengar skulle räcka till bättre också? De räcker ju inte. Vi ser ju nu, trots Dagmarskrivelse och annat, hur sjukvårdsköerna ökar, hur man lägger ned avdelningar och hur svårt människor har att komma till sjukvården. Nog är det ändå så. Då är vårt förslag till vårdgaranti bättre. Och jag sade mycket noga i mitt anförande att det inte är de absoluta siffrorna som är intressanta utan att det är på det sätt man agerar och prioriterar. Vi måste ju börja någonstans för att bygga upp den här vårdgarantin, och då finner jag vårt förslag betydligt mer tilltalande och smakligt jämfört med majoritetens.

Anf. 8 Marita Aronson (Fp)
Herr talman! Våra förslag har ju fallit, så jag ska bara uppmärksamma en del frågor där vi skiljer oss från regeringens förslag. Vi har i dag att diskutera ett område som kräver väldigt stora ekonomiska resurser. Vi har i både parti- och kommittémotioner från Folkpartiet lagt fram förslag om inriktningen av den ekonomiska politiken, där vi slagit fast att ekonomiska framsteg och välfärd endast är möjliga om befolkningen i yrkesaktiv ålder är i stort sett frisk, arbetsför och i arbete - detta speciellt nu när de äldres andel av befolkningen ökar i förhållande till de yrkesverksammas. Det är viktigt att vi försöker få mer för våra pengar och att vi får en ekonomisk politik som inriktas på detta. Glädjande är det med de två tillkännagivandena om en mer stabil finansiering av Rett Center, en mycket viktig institution för de funktionshindrade med Retts syndrom. Jag har följt fler sådana ungdomar och även vuxna under årens lopp och sett vilket arbete man gör på Rett Center. Dessutom påpekas att regeringen bör återkomma med besked om vilka åtgärder som vidtagits för hemlösa och tunga missbrukare. Det är en grupp i samhället vars röst inte hörs så ofta. Jag har själv jobbat och jobbar fortfarande inom Räddningsmissionen i Göteborg och ser hur mycket som återstår att göra för dessa utsatta. Vi i Räddningsmissionen i Göteborg serverar i stort sett varje vardag 50-60 personer kaffe och smörgås, och man får lite hjälp med kläder och så vidare, därför att man har det väldigt bekymmersamt när man av olika anledningar inte har någon bostad. Så till våra förslag. Jag vill också komma in på den nationella vårdgarantin. Vi, Moderaterna, Kristdemokraterna och Centern är överens om att en nationell vårdgaranti ska införas. Den skulle innebära att alla får en uttalad rätt att få vård inom senast tre månader från det att behovet fastställs. Vi tror att det är speciellt viktigt i dag när sjukskrivningar och förtidspensioneringar ökar så enormt att möta denna utveckling med snabbare behandling och därmed snabbare rehabilitering. Det är bra att Vänstern är inne på samma linje, även om ni inte är det fullt ut, efter vad jag förstår. Jag tror säkert att vi borgerliga partier kan enas om hur vi ska lägga upp införandet av vårdgarantin. Vi har också Finsam som hjälp till finansieringen. Köerna kostar samhället stora summor, enligt Spri 20 000 kr per månad och patient, så det är inga små pengar. På anslaget för hälso- och sjukvård har vi 5 miljoner mer än regeringen för verksamheten vid Familjemedicinska institutet, som vi tycker är väldigt viktigt. Herr talman! Snarast möjligt bör systemet med personlig assistans, i den del det nu är kommunalt, överföras från kommunerna till staten. I en tidigare fyrpartimotion har vi begärt att det statliga kostnadsansvaret för LSS utreds, då detta är en så reglerad verksamhet utan påverkan i stort för kommunerna. Vi hoppas att dessa förändringar av finansieringsansvar och huvudmannaskap ska kunna vara genomförda 2006. Från 2004 och framåt föreslår vi en förstärkning med 300 miljoner för att återställa genomförda försämringar i rätten till personlig assistent. Det har skett klara försämringar ute i landet. Vi tillför också 70 miljoner för förbättringar av bilstödet. För de funktionshindrade önskar vi att en tillgänglighetsreform startar nästa år - det har vi talat om när vi debatterade handikapp för några dagar sedan - för att göra allmänna miljöer mer tillgängliga. Detta har det talats om år efter år, men Socialdemokraterna har gjort väldigt lite. Vi kan bara titta på detta hus som vi är i i dag som inte är särskilt handikappvänligt. Det behövs ett stimulansbidrag för att kommuner, fastighetsägare och andra ska komma i gång och jobba med de här frågorna. Jag tror att vi alla någon gång har testat att åka omkring i rullstol i våra hemkommuner och upplevt hur svårt det är. Det finns jättemycket att göra i den offentliga miljön. Mycket återstår att göra trots regeringens löften under många år. Vi har i vårt budgetalternativ avsatt 500 miljoner för 2004 och 1 miljard för vart och ett av åren 2005 och 2006 för att få i gång en rejäl upprustning på det här området. Det är en skam att det ska behöva ta så lång tid för en så viktig och självklar åtgärd för att underlätta för de funktionshindrade. För en fortsatt utveckling av anhörigstöd och förbättrade förhållanden när det gäller vård på andra språk än svenska har vi avsatt 70 miljoner extra till anslaget för stimulans och åtgärder inom äldrepolitiken. Anslaget bör också kunna användas till att underlätta införandet av kommunala omsorgsgarantier, äldreombudsmän och till exempel äldrevårdscentrum, där medicinska resurspersoner för äldre ska kunna samarbete och samlas. Ingrid Burman var inne på att kvinnojourerna behöver mer pengar. Det har vi också avsatt mer pengar för. Vi tycker att det behövs fungerande kvinnojourer i hela landet, därför att de är väldigt ojämnt fördelade ute i landet. Vi har också i en motion lagt fram förslag och riktlinjer för en tandvårdsreform som ska genomföras stegvis från 2006. Jag tror att Gabriel Romanus återkommer till den när han talar om en stund. En besparing har vi också gjort. Folkpartiet anvisar 300 miljoner mindre än regeringen för bidrag till läkemedelsförmåner genom nya bestämmelser för läkemedelsförskrivning. En sådan besparing bör kunna ske genom att reglerna ändras så att det normala ska vara att en läkare inte skriver ut ett visst företags preparat utan att ange den vetenskapliga beteckningen på receptet. Vi vill också tillsammans med m, kd och c konkurrensutsätta detaljhandeln med läkemedel och avskaffa apoteksmonopolet. Jag var häromdagen på apoteket, och jag fick vänta i över en och en halv timme innan det blev min tur - köerna är jättelånga. Vi tror att kostnaderna kommer att kunna sänkas om apoteket konkurrensutsattes. Områdena psykiatri och folkhälsa återkommer Kerstin Heinemann och Gabriel Romanus till. Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till reservation 20 under punkt 28. När det gäller våra förslag som har fallit deltar vi inte under punkt 1.

Anf. 9 Ingrid Burman (V)
Herr talman! Jag vill fråga Marita Aronson om detta med den nationella vårdgarantin, eftersom även Marita Aronsson lyfter fram den i sitt inlägg. Folkpartiet har avsatt 750 miljoner för nästa år. Ni skiljer er lite från de andra partierna, men ni står bakom ett gemensamt yttrande. Min första fråga är: Vilka beräkningsgrunder har Folkpartiet använt när det gäller att säkra just detta att prioriteringsordningen följs och att landstingen har en möjlighet att klara av de uppgifter som en vårdgaranti innebär? Min andra fråga är: Hur ska Folkpartiet kunna genomföra vårdgarantin tillsammans med Moderaterna? Delar Folkpartiet Moderaternas åsikt att det ska vara statliga pengar? Jag tolkade nämligen det Carl-Axel Johansson sade så, att de inte ska delas ut till landstingen. Eller är det landstingen som ska ha pengarna för att kunna genomföra vårdgarantin? Hur ser Folkpartiet på den delen? Jag blev också nyfiken när Marita Aronson sade att detta med vårdgaranti är viktigt för att minska förtidspensioneringarna. Jag kan delvis hålla med henne, för ibland blir det stopp i den så kallade vårdkedjan. Men samtidigt vet jag att Folkpartiet drar in 1,4 miljarder från Arbetsmarknadsverket, som också kan ha en uppgift när det gäller att se till att folk kan använda restarbetsförmåga och finnas på arbetsmarknaden och inte i förtidspensionering. Hur ser Marita Aronson på detta i förhållande till just problematiken med förtidspensionering?

Anf. 10 Marita Aronson (Fp)
Herr talman! Hur ska vi enas för att få ihop pengar till en nationell vårdgaranti? När den dagen kommer, och jag hoppas den kommer snart, då vi får ta över regeringsansvaret i det här landet tror jag inte att det kommer att vara några större bekymmer. Vi har sagt 750 miljoner, och tanken var då att vi ville införa den stegvis. Vi har tittat på ekonomin och tänkt att det kanske var bäst att införa den stegvis. Det är kanske det vi kommer att enas om. Om vi får genomföra Finsam kommer det att generera väldigt mycket pengar till sjukvården. På det sättet får vi resurser. Jag är inte alls orolig på samma sätt som Ingrid Burman. Jag tror inte heller att det ska vara något bekymmer att jobba tillsammans med Moderaterna. Vi kan säkert enas om förslag om hur vi ska fördela pengarna också. När det gäller det här med förtidspensioneringar vill jag gärna berätta att jag har en svägerska som just nu ska vara hemma i ett år innan hon kan få operera sitt knä. Hon är inte förtidspensionerad utan sjukskriven. Hon är lärare, och hon kan inte jobba på ett helt år utan måste ha en vikarie på jobbet. Det finns mängder med sådana fall som vi stöter på nästan varje dag, eftersom vi inte kan korta köerna. Köerna är ett jätteviktigt problem, och det kostar samhället väldigt mycket pengar i längden. Det skulle bli mycket bra både för patienten och för samhället om vi kunde ha en vårdgaranti.

Anf. 11 Ingrid Burman (V)
Herr talman! Det är alltid bra när man kan vara eniga om någonting. När det gäller att se till att människor får vård i tid pågår det nu ett arbete som jag hoppas mycket på, inom ramen för Ohälsogruppen. Det handlar om sjukskrivningsprocesser, försäkringskassans roll och samarbete mellan Riksförsäkringsverket och Arbetsmarknadsverket. Det handlar om diskussioner om vårdgarantier, och jag hoppas att vi där snart ska hitta sätt som är finansierade och som gör att de problemen kan minska. När jag lyssnar på Marita Aronson kan jag konstatera att det i dag inte finns något enat och samlat förslag från de borgerliga partierna när det gäller en nationell vårdgaranti. Man har olika nivåer på finansieringen. Det är okänt om garantin ska vara statlig eller om pengarna ska gå ut till landstingen. Det hör jag att Marita Aronson säger. Det finns inget samlat förslag om detta. Om vi i dag skulle ta ställning till de borgerliga partiernas förslag skulle medborgarna inte veta vad det innebar, för det varierar ju på det här sättet. Låt mig också konstatera att jag egentligen inte fick något svar på min fråga, som gällde att Folkpartiet vill dra in 1,4 miljarder från Arbetsmarknadsverket. Jag och Marita Aronson delar ju oron över det höga antalet förtidspensionärer. Finns det då inte anledning att fundera över om inte också Arbetsmarknadsverket har en roll när det gäller att se till att människor med restarbetsförmåga inte hamnar i förtidspension utan på arbetsmarknaden?

Anf. 12 Marita Aronson (Fp)
Herr talman! Jag börjar med frågan om arbetsmarknadspengarna. Som det har skötts har det kostat väldigt mycket. Vi tror att man kan göra det på ett helt annat sätt. Det handlar om strukturen och om hur man sköter den uppgiften. Därför har vi dragit av en del pengar. Vi menar att det inte har skötts bra. Vi vill till exempel lägga ned AMS och göra något annat i stället, för det fungerar inte bra i dag. Så till detta om samverkan. Ni ser själva att när ni samverkar med Socialdemokraterna har ni haft olika ingångar, men ni har fått försöka hitta en gemensam väg ut. Så kommer det också att bli i en borgerlig regering. Vi har lite olika ingångar, och så gör vi en bra kompromiss av det. Jag är inte alls orolig för det - det kommer inte att bli bekymmersamt vare sig när det gäller pengar, nivå eller hur det ska fungera. Vi kommer att enas om ett bra sätt. Det viktigaste är att vi vill ha en nationell vårdgaranti och att vi jobbar mot det målet ordentligt.

Anf. 13 Ulrik Lindgren (Kd)
Herr talman! Alla åhörare! Kristdemokraternas alla förslag i detta betänkande har mitt gillande, men jag begränsar mig till att yrka bifall till reservation 11, Vård i livets slutskede . Kristdemokraterna har insikten att för att långsiktigt säkra sjukvård av god kvalitet till alla på lika villkor fordras tillväxtskapande åtgärder. I väntan på denna nödvändiga tillväxtfrämjande politik, som ska ge de nödvändiga skatteinkomsterna till kommuner och landsting, har vi att hantera en allt tuffare ekonomi för kommunerna och landstingen. Av största vikt är att vi månar om kommunernas och landstingens möjligheter att vara välfärdens utförare inom sjukvård och social omsorg. Vi måste prioritera kommunerna ekonomiskt. I kampen om begränsade resurser ser vi att majoriteten inte orkar prioritera kommuners och landstings möjligheter att erbjuda god vård och omsorg. Kristdemokraterna lägger mer till kommuner och landsting än majoriteten i statsbidrag och på andra sätt. Kommunförbundet och Landstingsförbundet har upprepade gånger visat att statsbidragens värde urholkats. Om min kommun, Falun, hade fått värdemässigt oförändrat statsbidrag i år jämfört med 1994 skulle det ha blivit ett 80 miljoner kronor större statsbidrag än vi faktiskt får i år. Regering och riksdag följer inte finansieringsprincipen att reformer som har beslutats i riksdagen också ska finansieras av riksdagen. Notan ska inte skickas över till kommunerna. Regeringen ska inte vara god på kommunernas bekostnad. Likväl fortsätter Socialdemokraterna i regering och riksdag med den bedrägliga nysvenskan att regeringen "satsar" när det handlar om nominellt oförändrade belopp till nästa år i förhållande med i år - trots att kommuner och landsting fortsätter att netto värdemässigt få mindre pengar i förhållande till de behov de är skyldiga att tillfredsställa. Kristdemokraterna menar att vi måste anträda resan mot att använda 10 % av bruttonationalprodukten till sjukvården. Det finns förvisso mycket att göra av effektiviseringar, bättre styrning eller alternativa driftsformer för att pengarna bättre ska räcka till. Men det går inte att komma runt att det också måste ske övergripande nationella prioriteringar för att ge sjukvård och omsorg tillräckliga resurser. Finns det något i majoritetens politik som antyder att något myrsteg har tagits i riktning mot 10 %? Någon minister som kan ge besked har vi inte här i dag, utan det blir med oundviklighet socialutskottets majoritet som får svara - genom Kristina Zakrisson strax och kanske också genom Ingrid Burman. I ett par motioner under det gångna riksdagsåret begärde Kristdemokraterna att kommunernas socialtjänst skulle få en prioriteringsutredning som vägledningshjälp för hur ett allt större åtagande ska klaras av, samtidigt som kommunerna enligt lag ska visa upp ett balanserat ekonomiskt resultat. Liknande krav har upprepade gånger framförts från Föreningen Sveriges socialchefer. Nu senast har även Senior 2005, biskop Ytterbergs beredning, formulerat samma förslag. Ansvarig minister har avvisat kravet med motiveringen att svaga grupper inte ska ställas mot varandra. Precis som om inte det är just vad som sker ute i kommunerna i dag! Kristdemokraterna fortsätter att tillsammans med Moderaterna, Folkpartiet och Centern kräva införandet av en nationell vårdgaranti och lägger 1,85 miljarder mer än majoriteten för detta, medan Socialdemokraterna - trots att man sade ja till vårdgarantin när vi stod inför val 2002 - inte kommer till skott. Som det ser ut kommer de förmodligen inte heller att göra det 2004. Kristdemokraterna lägger också fram förslag om en rehabiliteringsförsäkring med finansiella muskler, som ska driva den enskildes sak mot rehabilitering och återinträde i arbetsgemenskapen. Herr talman! Det har talats mycket om prioriteringar på sistone. Medicinska behov ska enligt Kristdemokraterna styra hur sjukvården ska prioritera. Kristdemokraterna i Östergötland har sagt nej till Socialdemokraternas, Vänsterns och Miljöpartiets prioriteringsförslag. Det går inte att avvisa personer bara på grund av allmänna symtom. Alla patienter måste ha rätt att träffa läkare för att få en diagnos, inte minst våra äldre. Den demografiska utvecklingen kommer att ställa svensk välfärd på huvudet. Utskottsbetänkandet berör helt kort äldrefrågorna, men de kommer att fordra oerhört mycket uppmärksamhet under många år framöver. Vi har nu två stora utredningar: Senior 2005, och strax kommer Äldrevårdsutredningen, som man har lovat presentera i januari nästa år. Det är oerhört viktigt att riksdagen lägger mycket kraft och energi på att ta till vara förslagen och ägna mycket uppmärksamhet åt detta. Det blir en helt dominerande uppgift att ställa om välfärdssamhället för att inte ställa våra äldre vid sidan om. Herr talman! Kristdemokraterna har motionerat om att regeringen ska återkomma med en proposition om vård i livets slutskede. I januari 2001 - i dagarna tre år sedan - lämnade Kommittén om vård i livets slutskede sitt slutbetänkande Döden angår oss alla - värdig vård i livets slutskede . Kommittén lämnade många förslag till förbättringar av den palliativa vården, men sedan blev det tyst. Utskottet konstaterar att vård i livets slutskede tillhör prioritetsgrupp 1 men landar i att det inte behövs något särskilt initiativ från riksdagen för att driva på regeringen i dessa frågor. Majoriteten i utskottet lutar sig tillbaka. Tre år är tydligen inte särskilt lång tid för Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet i denna fråga. Hur länge är det i sin ordning att vänta - tre år? Jag hoppas få besked i någon mån om detta i dag från majoriteten. Herr talman! Utskottet har i stor enighet behandlat alkohol- och narkotikafrågan i så måtto att vi i EU-sammanhang ska verka för en restriktiv svensk drogpolitik. Det har naturligtvis stor betydelse hur vi lyckas påverka i ett EU-sammanhang. Men det avgörande är naturligtvis hur vi själva lyckas på hemmaplan. Nu när vi ser tio års förfärande utveckling i Sverige är naturligtvis den givna frågan: Har regering och riksdagsmajoritet intagit en så att säga europeisk passiv hållning till drogfrågorna, det vill säga att vi helt enkelt har gett upp ett antal medborgare? Larm på larm kommer om att det faktiska läget är att det sker färre tvångsingripanden, samtidigt som vi sett en dramatisk ökning av alkohol- och narkotikamissbruket. Det är en mycket dålig tillgång på avgiftningsplatser. LVM-utredningen som pågår pekar på att landstingen inte klarar av att tillhandahålla avgiftningsplatser. Och efter eventuell avgiftning saknas planerad efterbehandling. Och det allra viktigaste är att vi felar och sviktar på en mängd områden när det gäller det förebyggande arbetet för barn så att de inte behöver gå in i en missbrukarkarriär. Det har hittills varit mycket prat i narkotikafrågan. 1998 kom Narkotikakommissionen. Sedan har den avlösts av narkotikasamordnaren Björn Fries. Det enda förslag som vi hittills har sett med anledning av allt detta arbete sedan 1998 är att varje landsting ska få ansöka om ett sprututbytesprogram. Det förslaget torde komma till riksdagen nästa år. Sedan ska Socialstyrelsen avgöra om de ska få bedriva ett sådant program. Men resten då - var är hela narkomanvården i övrigt? På Malmömässan hölls i förra veckan, tror jag, mässan Sverige mot narkotika. Där berättade Björn Fries att regeringen kommer att avsätta ½ miljard till vård och behandling inom narkotikaområdet. Jag efterfrågar naturligtvis i den här diskussionen i dag: Kommer ni att kunna lämna något besked om dessa pengar och kunna bekräfta att det blir en sådan satsning, alltså verkligen något av en verkstad när det gäller narkomanvården i Sverige? Kan ni ge ett tidsbesked i fråga om detta?

Anf. 15 Ulrik Lindgren (Kd)
Herr talman! Jag välkomnar om Ingrid Burman tar avstånd från Östergötlands landstings förslag om prioriteringar. Det är bra om vi gemensamt har synen att en patient som söker vård faktiskt också måste få träffa en doktor och få en klar diagnos och inte bli avspisad på grund av att hon har allmänna symtom som pekar åt ett visst håll och att hon därmed inte ska få komma in i vården. Beträffande prioriteringar och 10 % till vården redovisar Ingrid Burman enligt min mening inte något egentligt steg mot att vi ska uppnå ett mål på 10 % av bruttonationalprodukten till vården. Jag har också hört socialminister Lars Engqvist tala om detta. Men vilket är det konkreta myrsteget på vägen dit? Vi anvisar större generella statsbidrag än vad majoriteten gör. Vi sätter lite finansiella muskler i vårdgarantin. Vi talar om avvisande av den tredje sjuklöneveckan för kommuner och landsting som kommer att belasta dem hårt, inte minst ekonomiskt. Det är snarare så att majoriteten verkar åt det andra hållet, nämligen att det blir tuffare och tuffare för kommuner och landsting, även ekonomiskt, att komma åt det håll som vi alla påstår att vi alla gemensamt vill, nämligen att 10 % av BNP ska gå till vården. Kristdemokraterna är inte heller rädda för att ange övergripande nationella prioriteringar. Vi står för det. Vi vet att vi har fått mycket kritik för det, till exempel den andra karensdagen. Men vi menar att partierna måste bli tydliga och våga ange att någonting måste väljas bort om man menar allvar med en sådan stor sak som att vi ska gå åt ett sådant håll att 10 % av bruttonationalprodukten ska gå till vården.

Anf. 16 Ingrid Burman (V)
Herr talman! Jag vill först avliva en myt. Listorna i Östergötland innebär inte att patienter inte får träffa en läkare. Man har alltid tillgång till primärvården. Däremot är jag själv kritisk till inslag i dessa listor, vilket jag också har förmedlat både i medierna och på andra ställen. Det behöver jag därför inte ta upp här. Men myten att patienterna inte skulle få en diagnos ställd är felaktig, och det hoppas jag att Ulrik Lindgren också vet. När det gäller vilka steg som är tagna i fråga om landstingen kan de heta försvarsmiljarder, tillgänglighetsmiljarder, 200-kronan, sysselsättningsstöd och så vidare. Låt mig säga att vi i årets budget permanentar tillfälliga stöd för 4,7 miljarder. Är det tillräckligt? Nej, det är det inte. Är steg tagna? Ja, man kan räkna från växlingen med ädel och psykädel och sedan se hur vi har byggt på detta. Det finns klara siffror på detta. Och jag tror att Ulrik Lindgren har tillgång till dem. Men den stora skillnaden mellan Vänsterpartiet och Kristdemokraterna är att vi vill finansiera våra förslag utan att det ska drabba dem som är sjuka och utan att det ska drabba dem som är arbetslösa. Därför har vi också valt att samarbeta just med de partier som i grunden har den inställningen. Vi vill också ha en budget som håller över tiden. Det är fullständigt orealistiskt att tro att man kan använda 4 miljarder genom att växla dem från sjukförsäkringen till trafikskadeförsäkringen och låta detta träda i kraft den 1 januari 2004. I dag är det den 4 december. Det är 26 dagar kvar till den 1 januari. Jag menar att det hela inte är seriöst. Ändå tycker jag att Kristdemokraterna har lovvärda ambitioner när det gäller att satsa på kommuner och landsting. Där skulle jag gärna se att vi kunde göra något gemensamt men finansieringen måste vara helt annorlunda.

Anf. 17 Ulrik Lindgren (Kd)
Herr talman! Jag tycker att det är värdefullt med Ingrid Burmans precisering angående hur prioriteringen är tänkt att hanteras i Östergötland. Men primärvården i Östergötland har just varnat för systemet, att det skulle kunna bli så att diagnoser missas när slutenvården avvisar lite för allmänt och lite för generellt med hänvisning till primärvården och primärvården inte - åtminstone inte som det nu ser ut och inte heller i förslagen när det gäller Östergötland - kommer att få resurser som gör att primärvården kan vara överallt och ställa diagnoser. Inte heller har den alltid specialistkunskaper så att den kan ställa diagnoser. I stället varnas det mycket tydligt för ett införande av det här systemet därför att somliga patienter faktiskt skulle kunna missas i det. Beträffande pengarna och prioriteringarna vill jag framhålla att Landstingsförbundet och Kommunförbundet upprepade gånger - det hjälps tydligen inte hur många gånger de än påvisar detta - visat att försvarsmiljarder, tillgänglighetspengar och så vidare netto inte kommer att tillföra landstinget mer än vad man faktiskt förlorar i statsbidragsvärdeminskning och på andra gungor och karuseller där man i det här systemet också förlorar i sina relationer till staten. Det är välgörande att Ingrid Burman i alla fall inte använder ordet "satsa". Jag tycker att det är så obehagligt att höra Socialdemokraterna gång på gång använda det ordet. Det låter ju som att landsting och kommuner tillförs nya medel, så där tycker jag att det är riktigt och rätt av Ingrid Burman att tala klarspråk och berätta hur det är: inte mer pengar utan samma pengar nominellt som förra året. Där skiljer vi oss från er, för vi anvisar mer pengar till kommuner och landsting än vad majoriteten gör.

Anf. 18 Kenneth Johansson (C)
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 7 och 24 men står självfallet bakom övriga reservationer där Centerpartiet förekommer. Frågorna om folkhälsa, psykiatri och hemlöshet kommer min kollega Annika Qarlsson att belysa. Frågor om spelberoende kommer att belysas av Lars-Ivar Ericson. Herr talman! Vi står inför stora utmaningar. Hur ska vi klara trygghetssystemen, vården och omsorgen då efterfrågan överstiger resurserna? Vi har en åldrande befolkning och står inför en kommande arbetskraftsbrist. Och hur ska vi ta till vara de medicinska framstegen, speciellt i en tid då en allt större del av samhällets resurser betalas ut i form av passiva bidrag, då rehabiliteringsresurser saknas och vården i många delar går på knäna, då larmrapporterna avlöser varandra och då kommunsektorn redovisar stora underskott trots rekordstora skattehöjningar? Det går inte att fortsätta som nu - alltså på skattehöjarvägen, som vänstermajoriteten brukar ta. Det fungerar inte lång tid till. Och inte löses alla problem om Moderaterna får bort landstingen, begränsar politiken och plockar bort förtroendevalda. Vi i Centerpartiet redovisar, herr talman, en annan politik - en politik som ger förutsättningar för att klara utmaningarna. Vi ser individens egen kraft och de sociala gemenskapernas betydelse som något som utgår från federalismens principer: att samhället, välfärden och företagsamheten ska växa underifrån. Vi behöver ökad tillväxt och ökade skatteintäkter, och det får vi genom ökat arbete och företagande. Centerpartiets inkomstskatteförslag innebär att vi ersätter nuvarande grundavdrag med en skatte- och förvärvsrabatt. Det gynnar låg- och medelinkomsttagare. Det ökar rättvisan, stimulerar till arbete, ökar det individuella självbestämmandet och ger kommunerna stabila skattebaser motsvarande 55 miljarder kronor. Behovet av statsbidrag minskar. Kommunsektorn ges reella möjligheter att bedriva sin verksamhet utan statliga pekpinnar, utan godtyckliga ingrepp från staten. Att lokala, kommunala och regionala beslut ska fattas nära dem som berörs av besluten är Centerpartiets uppfattning. Vi måste våga ta strukturella grepp. Statsministerns uppvaknande i fråga om socialförsäkringarna är nödvändigt. Centerpartiet anser att välfärdens kärnverksamhet - skolan, vården samt omsorgen om äldre, funktionshindrade, socialt utslagna och andra - måste prioriteras i förhållande till transfereringarna. Finansieringen av vården måste diskuteras, och passiviserande socialförsäkringar måste användas till rehabilitering och till att korta vårdköer. Vi måste satsa på förebyggande, på att ta tag i saker innan problem uppstår. Vi måste våga prioritera, som Centerpartiet gjorde när försvarsmiljarderna överfördes till vården och omsorgen. Vi måste våga stå för prioriteringar lokalt och för resursplanering och styrning men vi ska självfallet inte exkludera patienter och nyttig vård. En bättre samordning av IT kan spara miljarder åt sjukvården, samtidigt som service och vård förbättras. Läkemedelsåtgärder kan spara miljarder och förbättra vårdkvaliteten. En öppnare attityd till mångfald i driftsformer ökar valfriheten och stimulerar effektiviteten. Läkare och annan vårdpersonal ska självfallet huvudsakligen användas till att vårda patienter. När Komrev på Läkarstämman för inte så länge sedan redovisade att enbart 35 % av vårdpersonalen får ägna sig åt patienterna är någonting sjukt! Jag ser behovet av ett högkostnadsskydd för att värna utsatta grupper. Men jag lyssnar också på landstingsföreträdare runtom i Sverige som säger att man vill ha ökad frihet att använda avgiftssystemet. Jag tycker att det är rimligt att vi får en översyn av högkostnadsskyddet. Det handlar då inte om att ifrågasätta dess syfte. Men det har legat stilla nivåmässigt. Det gör att systemet behöver ses över. Herr talman! Centerpartiet har en alternativ ekonomisk inriktning för budgeten 2004. Därför deltar vi inte i budgetbeslutet avseende utgiftsområde 9, utan vi redovisar våra synpunkter via ett särskilt yttrande. Vi återkommer nu med ett preciserat och finansierat förslag när det gäller detta med en nationell vårdgaranti. Gemensamt, Ingrid Burman, mellan de fyra borgerliga partierna är att vi under en tvåårsperiod anslår 1 miljard kronor utöver vad regeringen anslagit. Det är ett klart besked, så det tycker jag inte behöver diskuteras särskilt mycket mer. Väntetiderna är på sina håll oacceptabelt långa, med värk och mänskligt lidande som följd. Ansvarskännande småföretagare ringer om att personal som man har behov av och som själv vill tillbaka till jobbet tvingas till långa sjukskrivningsperioder på grund av sjukvårdens väntetider. Så kan vi inte ha det! Regeringen sparar, med stöd av bland annat Vänsterpartiets Ingrid Burman, på tillgänglighetspengarna, avsatta för att korta köerna, och skjuter på utlovad vårdgaranti - en vårdgaranti som, bland annat från statsministern, utlovats till den 1 januari 2003. Det var det första utspelet. Man fuskar bort den finansiella samordningen - åtgärder som ska hjälpa sjuka människor så att de slipper värk och kan komma tillbaka till jobbet. Det här är en politik som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet står bakom. Jag tycker att detta är mycket avslöjande. Som en följd av den nationella handlingsplanen för utveckling av hälso- och sjukvården och en kraftsamling på bland annat primärvården bildades i början av 2002 ett familjemedicinskt institut - Fammi. Enligt vad jag förstår har Fammi kommit i gång bra med kunskapsutveckling och kunskapsspridning för att stärka och tydliggöra den svenska familjemedicinen. Inför socialutskottet har verksamheten presenterats på ett, enligt min mening, övertygande sätt. 20 miljoner kronor i tre år var satsningen. Det var anslaget, det var avtalet. Så vips plockar man bort 5 miljoner kronor utan förvarning. Handslaget är ingenting värt. Min raka fråga till Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet: Vad håller ni på med? Har ni förtroende för Fammi, eller har ni det inte? Jag tycker att inte minst Fammi behöver få besked av er. Från Centerpartiet säger vi: Träffar vi ett avtal, i det här fallet om 20 miljoner vartdera år under tre år, har vi för vana att stå för det. Det är ren skär ärlighet. Jag tycker att det är ynkedomligt att man inte gör det i det här fallet. Herr talman! Vi från Centerpartiet vill avmonopolisera Apoteksbolaget, utreda en statlig finansiering av assistansreformen, och regeringsförslag om vård i livets slutskede med mera. Det framgår av reservationerna. Jag nöjer mig för dagen med kommentaren att det hade varit bättre med tillkännagivanden än med reservationer.

Anf. 19 Ingrid Burman (V)
Herr talman! Jag vill göra några korta kommentarer. När det gäller den nationella vårdgarantin hänvisar Kenneth Johansson till en gemensam ekonomi i två år. Jag är nyfiken på beräkningsunderlaget och nyfiken på om detta ska vara en statlig garanti eller om pengarna ska gå ut till landstingen, som ju Moderaterna vill avveckla men som jag vet Kenneth Johansson vill ha kvar. Kenneth Johansson pratar väldigt mycket om kommuner och landsting och det regionala perspektivet, och det tycker jag är sympatiskt. Jag delar hans uppfattning där. Men jag får problem när jag tar del av Centerns motioner, där man spar 13 miljarder eller mer på arbetsmarknadspolitik och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Både Kenneth Johansson och jag vet hur mycket detta innebär för regionalpolitiken, hur mycket detta innebär för människors förutsättningar att leva ute i skogslön och på andra områden och hur mycket detta betyder för de kommunala skattebaserna. Jag får ändå bilden tills vidare att Centerpartiet ger med den ena handen och tar tillbaka mycket mer med den andra. Det vi kallar regionalpolitik är väldigt lite i det här landet. Det bärs upp av att vi ser till att människor har möjlighet att leva, bo och försörja sig. Där är arbetsmarknadspolitiken nyckeln. Såvitt jag förstår drar ni in 88 % av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Jag är väldigt nyfiken i den delen. Det finns prioriteringar och besparingar i den här budgeten, och en av dem gäller Fammi. Kenneth Johansson väljer att i stället dra in 50 miljoner på Socialstyrelsen och 8 miljoner på Folkhälsoinstitutet. Vi prioriterar folkhälsa. Så är det. Vi tycker att det är bra med Socialstyrelsens tillsyn. Smittskyddsinstitutet förlorar i Kenneths budget 6 miljoner.

Anf. 20 Kenneth Johansson (C)
Herr talman! Jag hörde inte ifrågasättandet av 1 miljard i två år till vårdgarantin utöver regeringens förslag. Jag hoppas att det nu är klart. Självfallet ska pengarna gå till landstingen. Vart skulle de annars? Skulle de gå till kommunerna eller privata företag eller någonting annat? De ska dit där de gör nytta. De ska till dem som har ansvaret för vården och omsorgen. De ska självfallet ut till landstingen, Ingrid Burman. Vi gör besparingar i administrativa system. Det gäller alla våra myndigheter runtom i landet. Vi vill ha pengar till vård och omsorg av enskilda människor i stället för att lägga dem i administrationer - därav våra besparingar på statliga myndigheter. Vi har en annan politik för arbetsmarknadsåtgärder. Vi satsar offensivt, Ingrid Burman. Vi satsar på att få folk i jobb, i naturliga ordinarie jobb. Vi har en annan syn på arbetsmarknadspolitiken i den delen. Jag ställde två frågor, men jag fick inget svar. Ni spar på tillgänglighetspengarna - många miljoner - vilket ökar köerna. Ni gör en halvmesyr när det gäller finansiell samordning. Dessutom har ni inga förslag för att ersätta dessa åtgärder med åtgärder för att korta vårdköerna. Jag tycker att det är ganska hårda åtgärder när vi behöver mjuka insatser. Har Vänsterpartiet och Ingrid Burman något förtroende för Fammi? Hur menar ni att det ska lösas när man med löften från statsmakterna har treåriga avtal, och så bara vips plockas pengarna av efter gjorda handslag? Är det ett sätt att jobba hederligt och sjyst, Ingrid Burman?

Anf. 21 Ingrid Burman (V)
Herr talman! Jag tackar för det tydliga beskedet från Kenneth Johansson att om en borgerlig nationell vårdgaranti sjösätts är det landstingen som ska hantera den. Det tycker jag personligen är bra. Jag uppmanar alla att läsa protokollet. Min uppfattning var att Moderaterna sade att detta skulle vara statliga medel och att det var staten som skulle hantera detta, för landstingen slösade bort pengarna. Jag ser fram emot den fortsatta diskussionen mellan Centerpartiet och Moderaterna. Kenneth Johansson har rätt - det dras in 150 miljoner av statsfinansiella skäl från tillgänglighetsmiljarderna. Jag beklagar detta, men så ser det ut. I stället fortsätter man med 200-kronan och sysselsättningsstödet - ungefär 3 miljarder. Där tillför man 400 miljoner. Man förlänger tillfälliga stöd, och man plussar på dem med 400 miljoner. Samtidigt drar vi bort 150 miljoner. Så ser den matematiken ut. Jag hade önskat att vi inte hade dragit bort 150 miljoner. Det är rätt läst i budgeten, och det är tydligt utskrivet. Jag kan konstatera att man från Centerpartiet drar in 88 % av anslagen till arbetsmarknadsutbildningar. Vi vet vad det betyder regionalt. Det är sant att Fammi åläggs en besparing. Man kan uttrycka det som ett brutet handslag. Jag kan ändå konstatera att Vänsterpartiet inte stod bakom dem som stödde inrättandet av Fammi. Det gjorde inte heller Moderaterna, utan det var en annan konstellation. Det är inte önskvärt att dra in anslag i någon verksamhet. Precis som det är med de 150 miljoner som av statsfinansiella skäl drogs in från tillgänglighetsmedel har andra verksamheter fått vidkänna detta - precis som Kenneth Johansson drar in från en rad myndigheter.

Anf. 22 Kenneth Johansson (C)
Herr talman! Jag börjar bakifrån med Fammi. Jag vet att Vänsterpartiet inte stod bakom handlingsplanen och uppgörelsen. Men jag har ändå uppfattat det så att när det tas majoritetsbeslut i riksdagen får man i demokratisk ordning finna sig i det. Om man träffar avtal, skriftliga sådana, i en handlingsplan och avsätter pengar och så vidare får man, även om man inte har fått sin vilja igenom, inte göra som barnet i sandlådan, utan man får finna sig i det och gilla läget. Jag tycker att man ska respektera besluten. Jag tycker att det är oförsvarligt att man bryter ingångna avtal på det flagranta sätt som man har gjort. Vi har en annan syn på arbetsmarknadspolitiken. Vi satsar offensivt, Ingrid Burman, från Centerpartiets sida. Vi satsar på att ge småföretagandet och entreprenörskapet en rejäl uppmuntran för att kunna få många, många in på den ordinarie arbetsmarknaden. Sammantaget och på längre sikt är jag övertygad om att det är en mer hållbar och en för alla parter bättre lösning. När det sedan gäller övriga delar om vårdgarantin och tillgängligheten konstaterar jag att när man plockar bort 150 miljoner utifrån vad man diskuterat ihop sig om med landstingsförbund och landsting så kommer det att få konsekvenser. Uppgjorda planer för att kapa vårdköer kommer inte att kunna förverkligas fullt ut. Jag tycker att det är ett passivt och ett osjyst sätt. Jag skulle vilja se mera av handlingskraft för att se till - och där är vi säkert fullständigt överens - att människor slipper värk, kan gå tillbaka till sina jobb och må bra.

Anf. 23 Kerstin-Maria Stalin (Mp)
Herr talman! Kära kamrater och åhörare! Jag har inte lyckan att ha en partikamrat som kan hjälpa mig i debatten, så jag måste prata om alltihop på en gång på åtta minuter, och det blir en pärs. Vi får se hur det går. Jag ska göra mitt bästa. För att inte flumma ut för mycket ska jag försöka att hålla mig till det som står i betänkandet. Det finns flera ljuspunkter i betänkandet. En ljuspunkt är att det ska anslås medel för upprättande av ett register i komplementärmedicin. Det är ett första steg. Registret ska visa vad det finns för utövare och branscher. Sedan kan man ta itu med momsbefrielse, legitimation, olika centrum och allt sådant där. Vi har också en motion om det här, men den ska inte behandlas förrän i höst. En annan glädjepunkt är naturligtvis att det förhoppningsvis löser sig för Rett Center, det unika centrumet för den säregna, svårdiagnostiserade sjukdomen som drabbar främst flickor. Det är bra att man nu snabbt ska se över den långsiktiga finansieringen, så att man år efter år slipper leva i osäkerhet om man får fortsätta. Förhoppningen nu är att det också ska bli en nordiskt centrum. Det finns små glädjepunkter på narkotika-, alkohol- och tobakssidan. Utskottet skriver att man vill ta itu med dessa frågor i EU-sammanhang. Jag är glad över att man ska ta itu med att försöka att få ned införselkvoterna för alkohol. Utskottet skriver att man inte vill stödja EU när det gäller tobaksodling, men det här är lite dubbelt, och inte så lite heller förresten. Det har till exempel gått väldigt långsamt att införa rökfritt i Sverige. En del tycker kanske att det har gått fort, men detta med rökfria restauranger verkar tyvärr att ha stannat av lite. Jag läste till min glädje att det finns pubar i England som har infört rökfrihet. Det var överraskande och bra. Utskottsinitiativet om spelberoende är också glädjande. Men här är det också dubbelt, tycker jag. Regeringen vill satsa mycket på att komma till rätta med spelberoende, på att kartlägga det och så vidare. Samtidigt uppmuntrar staten till spel på olika sätt. Utskottsinitiativet om hemlösa är också glädjande. De hemlösa är psykiatrireformens förlorare. Många av dem har inget eget boende. En del av dem har då på olika vägar och genom dålig uppföljning blivit hemlösa. Andra har placerats på olika ställen av kommunerna, på vårdhem, sjukhem och allt möjligt. Socialstyrelsen anser att detta är mycket allvarligt. Man talar om transinstitutionalisering i stället för avinstitutionalisering. Det är viktigt att regeringen följer denna uppmaning. Nu behövs det åtgärder snabbt. Ordningen är helt omvänd. Först ska man komma till rätta med sin psykiska hälsa och med sitt missbruk. Sedan får man kanske någonstans att bo. Men det är nästan omöjligt att komma till rätta med dessa problem om man inte har någonstans att bo. Jag vill reservera mig till förmån för reservation 9 om abort i Sverige för utländska kvinnor. Det har förekommit skrämskott om att man på kvinnoklinikerna inte kommer att få syssla med något annat än att göra aborter på utländska kvinnor. Men det är bara skrämskott. Det är hederligt av oss om vi kan bjuda på det. Nu övergår jag till psykiatrin. Vad är psykiatri? Jo, det är vetenskapen om psykiska sjukdomar och deras botande. Så står det om man slår upp det ordet i en ordbok. Det är alltså en medicinsk vetenskap. Jag antar att det beror på att den som upptäckte detta med psykologi, själen och sådant var Freud, och han var läkare. I dag innefattar vi mycket mera i psykiatri, och då handlar det framför allt om psykologi. Psykiatrireformen blev, som sagt, inte riktigt vad man hade tänkt sig. Det blev inte det smörgåsbord av valfrihet och välfärd som utlovades. Det är vällovligt att det har tillsatts en psykiatrisamordnare. Det är väldigt mycket som den personen nu ska komma till rätta med. Han - det blev en han, fast socialministern sade till mig att det lika gärna kunde bli en hon - har tid på sig fram till november 2006. Jag hoppas innerligt att det händer någonting även under tiden. En sak till apropå samordnaren: Det har talats om det länge, och vi i utskottet har fått uppgifter av socialministern, men det är faktiskt så att samordnaren ännu inte har börjat sitt arbete. Det finns inget kansli och inget kontor, och det är lite anmärkningsvärt och illavarslande, tycker jag. Jag hoppas verkligen att arbetet kommer i gång snart. Jag delar regeringens uppfattning att ett stort problem när det gäller psykiatrin är tillämpningen av psykiatrireformen. Men det är också en resursfråga, och framför allt handlar det om ett synsätt. Vården bör organiseras så som vi själva skulle vilja ha den, så som vi själva skulle vilja bli mottagna den dag tillvaron rämnar. Om en anhörig ringer och vill ha hjälp ska han eller hon inte behöva bli bemött med: Säg åt personen att han själv får höra av sig. Det behövs alltså mycket ändringar i sättet att bemöta människor. Ett sätt att kanske lite snabbare komma åt denna attityd är att förstärka rättighetslagstiftningen. Vi måste höja statusen i psykiatrin, om det nu ska fortsätta att kallas för psykiatri. Det finns till exempel olika status bland läkarkåren. Det är inte riktigt lika fint att vara psykiater som att vara kirurg. Den hierarkin har funnits länge och finns tyvärr fortfarande. Det här kanske vi kan hjälpa till med om vi också försöker att höja statusen. Statusen för psykiskt funktionshindrade måste höjas - det är en dold grupp bland de funktionshindrade - liksom att vi måste höja statusen för funktionshindrade över huvud taget. När det gäller psykiatrin måste man också arbeta förebyggande. Vårt samhälle tycks skapa psykisk ohälsa, verkar det som. För barn och ungdomar i Sverige är i dag psykiska problem den största orsaken till ohälsa. Sådant kan man se på barn redan från ett års ålder, säger Folkhälsoinstitutet. Jag vill yrka bifall till reservation 8 som handlar om psykiatri. Det är i stort sett hela vår psykiatrimotion. Det ställdes frågor här om vårdgarantin. Jag undrar: Varför i fridens namn ska vi gräla så om vårdgarantin när det verkar som att alla vill ha den? Alla förstår att det behövs pengar för att man ska kunna ha en sådan garanti. Det är ju ingen idé att införa en garanti om man inte har pengar för det. Jag tycker att det är onödigt att gräla om detta, för det borde vi kunna kom överens om. Någon här nämnde också tandvården. Där vill jag fortsätta strida för att tandvård ska gälla för alla, inte bara vi 65-plussare.

Anf. 23 Kerstin-Maria Stalin (Mp)
Herr talman! Kära kamrater och åhörare! Jag har inte lyckan att ha en partikamrat som kan hjälpa mig i debatten, så jag måste prata om alltihop på en gång på åtta minuter, och det blir en pärs. Vi får se hur det går. Jag ska göra mitt bästa. För att inte flumma ut för mycket ska jag försöka att hålla mig till det som står i betänkandet. Det finns flera ljuspunkter i betänkandet. En ljuspunkt är att det ska anslås medel för upprättande av ett register i komplementärmedicin. Det är ett första steg. Registret ska visa vad det finns för utövare och branscher. Sedan kan man ta itu med momsbefrielse, legitimation, olika centrum och allt sådant där. Vi har också en motion om det här, men den ska inte behandlas förrän i höst. En annan glädjepunkt är naturligtvis att det förhoppningsvis löser sig för Rett Center, det unika centrumet för den säregna, svårdiagnostiserade sjukdomen som drabbar främst flickor. Det är bra att man nu snabbt ska se över den långsiktiga finansieringen, så att man år efter år slipper leva i osäkerhet om man får fortsätta. Förhoppningen nu är att det också ska bli en nordiskt centrum. Det finns små glädjepunkter på narkotika-, alkohol- och tobakssidan. Utskottet skriver att man vill ta itu med dessa frågor i EU-sammanhang. Jag är glad över att man ska ta itu med att försöka att få ned införselkvoterna för alkohol. Utskottet skriver att man inte vill stödja EU när det gäller tobaksodling, men det här är lite dubbelt, och inte så lite heller förresten. Det har till exempel gått väldigt långsamt att införa rökfritt i Sverige. En del tycker kanske att det har gått fort, men detta med rökfria restauranger verkar tyvärr att ha stannat av lite. Jag läste till min glädje att det finns pubar i England som har infört rökfrihet. Det var överraskande och bra. Utskottsinitiativet om spelberoende är också glädjande. Men här är det också dubbelt, tycker jag. Regeringen vill satsa mycket på att komma till rätta med spelberoende, på att kartlägga det och så vidare. Samtidigt uppmuntrar staten till spel på olika sätt. Utskottsinitiativet om hemlösa är också glädjande. De hemlösa är psykiatrireformens förlorare. Många av dem har inget eget boende. En del av dem har då på olika vägar och genom dålig uppföljning blivit hemlösa. Andra har placerats på olika ställen av kommunerna, på vårdhem, sjukhem och allt möjligt. Socialstyrelsen anser att detta är mycket allvarligt. Man talar om transinstitutionalisering i stället för avinstitutionalisering. Det är viktigt att regeringen följer denna uppmaning. Nu behövs det åtgärder snabbt. Ordningen är helt omvänd. Först ska man komma till rätta med sin psykiska hälsa och med sitt missbruk. Sedan får man kanske någonstans att bo. Men det är nästan omöjligt att komma till rätta med dessa problem om man inte har någonstans att bo. Jag vill reservera mig till förmån för reservation 9 om abort i Sverige för utländska kvinnor. Det har förekommit skrämskott om att man på kvinnoklinikerna inte kommer att få syssla med något annat än att göra aborter på utländska kvinnor. Men det är bara skrämskott. Det är hederligt av oss om vi kan bjuda på det. Nu övergår jag till psykiatrin. Vad är psykiatri? Jo, det är vetenskapen om psykiska sjukdomar och deras botande. Så står det om man slår upp det ordet i en ordbok. Det är alltså en medicinsk vetenskap. Jag antar att det beror på att den som upptäckte detta med psykologi, själen och sådant var Freud, och han var läkare. I dag innefattar vi mycket mera i psykiatri, och då handlar det framför allt om psykologi. Psykiatrireformen blev, som sagt, inte riktigt vad man hade tänkt sig. Det blev inte det smörgåsbord av valfrihet och välfärd som utlovades. Det är vällovligt att det har tillsatts en psykiatrisamordnare. Det är väldigt mycket som den personen nu ska komma till rätta med. Han - det blev en han, fast socialministern sade till mig att det lika gärna kunde bli en hon - har tid på sig fram till november 2006. Jag hoppas innerligt att det händer någonting även under tiden. En sak till apropå samordnaren: Det har talats om det länge, och vi i utskottet har fått uppgifter av socialministern, men det är faktiskt så att samordnaren ännu inte har börjat sitt arbete. Det finns inget kansli och inget kontor, och det är lite anmärkningsvärt och illavarslande, tycker jag. Jag hoppas verkligen att arbetet kommer i gång snart. Jag delar regeringens uppfattning att ett stort problem när det gäller psykiatrin är tillämpningen av psykiatrireformen. Men det är också en resursfråga, och framför allt handlar det om ett synsätt. Vården bör organiseras så som vi själva skulle vilja ha den, så som vi själva skulle vilja bli mottagna den dag tillvaron rämnar. Om en anhörig ringer och vill ha hjälp ska han eller hon inte behöva bli bemött med: Säg åt personen att han själv får höra av sig. Det behövs alltså mycket ändringar i sättet att bemöta människor. Ett sätt att kanske lite snabbare komma åt denna attityd är att förstärka rättighetslagstiftningen. Vi måste höja statusen i psykiatrin, om det nu ska fortsätta att kallas för psykiatri. Det finns till exempel olika status bland läkarkåren. Det är inte riktigt lika fint att vara psykiater som att vara kirurg. Den hierarkin har funnits länge och finns tyvärr fortfarande. Det här kanske vi kan hjälpa till med om vi också försöker att höja statusen. Statusen för psykiskt funktionshindrade måste höjas - det är en dold grupp bland de funktionshindrade - liksom att vi måste höja statusen för funktionshindrade över huvud taget. När det gäller psykiatrin måste man också arbeta förebyggande. Vårt samhälle tycks skapa psykisk ohälsa, verkar det som. För barn och ungdomar i Sverige är i dag psykiska problem den största orsaken till ohälsa. Sådant kan man se på barn redan från ett års ålder, säger Folkhälsoinstitutet. Jag vill yrka bifall till reservation 8 som handlar om psykiatri. Det är i stort sett hela vår psykiatrimotion. Det ställdes frågor här om vårdgarantin. Jag undrar: Varför i fridens namn ska vi gräla så om vårdgarantin när det verkar som att alla vill ha den? Alla förstår att det behövs pengar för att man ska kunna ha en sådan garanti. Det är ju ingen idé att införa en garanti om man inte har pengar för det. Jag tycker att det är onödigt att gräla om detta, för det borde vi kunna kom överens om. Någon här nämnde också tandvården. Där vill jag fortsätta strida för att tandvård ska gälla för alla, inte bara vi 65-plussare.

Anf. 24 Kenneth Johansson (C)
Herr talman! Jag vill först göra en jättekort kommentar, och sedan har jag en fråga. Kommentaren är: Varför ska vi gräla om den nationella vårdgarantin? Den frågan ställer jag mig också. Vi har ett konkret förslag. Vi har anslagit pengar i budgeten, 1 miljard kronor under två år utöver vad Kerstin-Maria Stalin har gjort i sitt budgetförslag. Det är bara att ställa upp på det konkreta förslaget. Vi ser till att prioriteringsgrupp 1 inte på något sätt berörs - den går alltid först - men sedan kommer den nationella vårdgarantin. Så inte behöver vi gräla, utan stöd förslagen som finns så inför vi den! Det skulle väl vara en stor framgång. Den fråga jag vill ställa handlar om Familjemedicinska institutet. Jag utgår ifrån att Kerstin-Maria Stalin lyssnade på debatten mellan mig och Ingrid Burman. Vänsterpartiet var ju inte med om besluten, men det var faktiskt Miljöpartiet. Det är socialdemokrater, centerpartister, folkpartister och miljöpartister som faktiskt är föräldrar till Familjemedicinska institutet. Därför är det ännu mera anmärkningsvärt, tycker jag, att man mitt under pågående avtal - som Kerstin-Maria Stalin också har hört inför socialutskottet - som är bindande under tre år i framtiden, har haft förmågan att plocka bort pengar ur deras budget. Jag måste ställa samma fråga som jag har ställt tidigare under debatten: Har Miljöpartiet förtroende för Familjemedicinska institutet? Om ni har det, hur kan ni bete er på detta vis?

Anf. 25 Kerstin-Maria Stalin (Mp)
Fru talman! I ett sådant budgetläge som vi har är det lite svårt att ha förtroende för budgeten också, för det är en himla kamp. Jag vill svara ungefär likadant som Ingrid Burman: Måste vi gneta och spara så är det vissa saker som man kanske måste dra in på. Det är en väldig avvägning av var vi kan dra in och var vi absolut inte får dra in. Det är hela tiden ett givande och tagande. Kenneth Johansson börjar med att säga att vi inte ska gräla, och sedan börjar han så smått att gräla om vårdgarantin och säger: Bara du gör som vi tycker så blir det så bra, men gör som vi tycker! Det är det jag menar. Här skulle vi kanske kunna enas, faktiskt, för vi vill ju ha den allihopa. Fammi kan jag inte diskutera så hemskt mycket mer, annat än att jag kan säga att jag känner till det du säger. Vi har varit med. Det är mycket man har varit med och beslutat om en gång, och sedan kommer det besparingskrav och då är man tvungen att ändra sig. Jag vet att vi var med från början. Sådant här är tråkigt.

Anf. 26 Kenneth Johansson (C)
Fru talman! Vad gäller pengarna och förslagen till vårdgarantin är det inte att gräla, utan det handlar om att vi vill gå till handling. Vi vill komma till skott och se åtgärder. Vi vill inte att man ska minska pengarna i tillgänglighetsbudgetarna ute i landstingen, utan vi vill att man ska satsa resurser på att korta vårdköer. Men då räcker det inte att prata, utan då måste man också handla. Ja, det var ju ett svar, på sitt sätt, som jag fick när det gäller Familjemedicinska institutet. Ni har prioriterat det lägre än annat. I en budget med miljarder har ni varit inne och plottrat bort 5 miljoner kronor. För dem är det en ganska stor del av budgeten. Ni är till och med beredda att bryta uppgjorda avtal och handslag. Det är ett besked som jag och Centerpartiet verkligen beklagar, men det är ändå ett besked.

Anf. 27 Kerstin-Maria Stalin (Mp)
Fru talman! Vi vill också ha åtgärder vad beträffar vårdgarantin, så där tycker vi precis likadant. Vi vill jobba för vårdgarantin också.

Anf. 28 Kristina Zakrisson (S)
Fru talman! Vi lever i ett fantastiskt land. I norra Sverige, som jag kommer ifrån, har vi höga fjäll och orörda älvar. I södra Sverige har vi lummig växtlighet och vackert kustlandskap. Och så har vi sist men inte minst kanske världens vackraste huvudstad. Men det räcker inte med vackra vyer för att vi ska kunna säga att vi lever i ett välfärdssamhälle. Det räcker inte ens med ett aldrig så bra skatteutjämningssystem. Det fordras en sammanhållen välfärdspolitik som innebär att alla, oavsett bostadsort, privatekonomi eller etnisk bakgrund kan ta del av välfärden. Vi har en välfärd som håller en hög nivå och är jämlikt fördelad. Det kan vi fortfarande säga, trots att det finns vissa brister och trots att det på sina håll låter som om vi håller på att montera ned välfärdssamhället. I internationella jämförelser kommer vi ofta i en tätposition, speciellt när det gäller människornas levnadsvillkor och välfärdens kvalitet och fördelning. Det har handlat om barnens situation, om förhållandet för mammorna, om hälsa, utbildning och mycket annat. Det är resultatet av en välfärdspolitik för alla, demokratiskt styrd och gemensamt finansierad. Där har människors behov alltid varit utgångspunkten, där har vi inte accepterat att göra kommers av vård och omsorg, och där har vi sett till att hela landet har förutsättningar att bedriva en god välfärd. Samtidigt finns det många som känner oro i dagens Sverige. Det finns hos många en otrygghet inför framtiden. Ska pengarna räcka resten av månaden? Kommer mamma att få den bästa vården nu när hon har blivit sjuk? Får barnen det stöd de behöver i skolan, och hur blir det med alla som mår psykiskt dåligt? I dessa dagar, när skyltfönstren dignar av julklappstips är det många som upplever att pengarna inte räcker till. Det som ligger där och frestar barnen är inte möjligt att köpa åt dem. I det goda samhället ska man inte behöva leva med oro för brister i välfärden. Därför måste arbetet med att bygga välfärd ständigt bedrivas, inte minst inom vårt område, socialutskottets område. Där pågår också mycket arbete. Barnens bästa ska vägleda allt beslutsfattande. Barnens situation uppmärksammas. Nu handlar det särskilt om de mest utsatta barnen: barn som lever i hushåll med svag ekonomi, barn som far illa av olika skäl och om åtgärder mot sexuella övergrepp. I handlingsplanen för handikappolitiken, Från patient till medborgare , slår vi fast att handikappolitiken är allas vårt ansvar och att bemötandet av människor med funktionshinder måste bli bättre inom alla samhällsområden och i alla sammanhang. Äldrepolitiken, som några har varit inne på, är en av våra stora utmaningar. Fler än tidigare lever allt längre, ofta i högönsklig välmåga, efter sitt yrkesverksamma liv. Samtidigt som allt färre finns på arbetsmarknaden behöver fler och fler vård och omsorg. Hur ska vi klara välfärdens framtid? Hur ska vi klara det ekonomiskt och personalmässigt? Och hur tar vi vara på de äldres resurser och kompetens i stället för att se ett ökande antal äldre som ett problem? Narkotika, alkohol och tobak är också ett problem. Narkotikakommissionen och alkoholhandlingsplanen har att hantera två växande folkhälsoproblem: en ökad alkoholförtäring hos befolkningen och en oroande ökning av narkotikakonsumtionen, inte minst bland ungdomar. Här handlar det väldigt mycket om att förebygga och att begränsa tillgång och efterfrågan av narkotika. Vi har de nationella målen för folkhälsan som vi antog i våras och som nu ska genomföras med gemensamma krafter inom alla områden. Det handlar bland annat om att minska ohälsoklyftorna, dels mellan olika samhällsklasser, dels mellan kvinnor och män, svenskar och invandrare. Det finns som sagt många områden att fortsätta att jobba aktivt på. Fru talman! Att få vård när man är sjuk tillhör de centrala delarna i välfärdspolitiken. Vården ska ske på lika villkor efter behov. Den ska vara gemensamt betald och demokratiskt styrd. Det är viktiga principer. Det har också varit ett verktyg i uppbyggnaden av svensk sjukvård, som står sig väl i internationella jämförelser. I en brittisk forskarundersökning bedöms Sverige ha det bästa sjukvårdssystemet av 19 industriländer. Den rapporten stöds av åtskilliga andra. Samtidigt bekräftar mätningar där patienterna får ge sin syn på vården att det mesta fungerar, att de flesta är nöjda och att vården håller en hög kvalitet. Tillgängligheten i vården tillhör de viktigaste inslagen i sjukvårdshuvudmännens arbete. Det slås också fast i den nationella handlingsplanen för hälso- och sjukvården. Det sker mycket positivt på fältet. Köer kortas faktiskt, tillgängligheten förbättras och väntetiderna minskar på många områden, på vissa håll ganska rejält. Kökortningspengarna som tillfördes 2001 har medverkat till att väntetiderna har kortats betydligt, men vi kan naturligtvis inte slå oss till ro med att konstatera det. Så länge det finns patienter som lider i onödan för att de måste vänta på en operation som skulle ha gett dem smärtlindring eller rörligheten tillbaka måste arbetet för att förbättra förutsättningarna inom sjukvården fortsätta. Vi både är, och ska vara, inriktade på att angripa de brister som finns. Fru talman! Det var många av oss som uppmärksammade mannen som redde sig ett bo bakom pelarna vid Mynttorget. Han ställde upp kassarna som skydd mot vinden och drog upp sovsäcken över hela kroppen för att stänga ute kylan. Det var en väldigt konkret och nära påminnelse om att välfärden fortfarande inte når alla. Under de senaste åren har vi sett det mer öppet. Ändå visar flera olika kartläggningar att antalet hemlösa inte har ökat, åtminstone inte sedan 1993 trots krisåren. Antalet har alltså inte ökat, men det har kommit mer i dagen och blivit mer öppet. Vi kan inte acceptera det. Det sociala trygghetsnätet fångar upp de allra flesta, men det räcker inte med de allra flesta. Ingen ska behöva ha en tillvaro där man, när man stiger upp på morgonen, inte vet var man ska tillbringa natten utom att det förmodligen blir utomhus eller möjligen i en port om någon har glömt att låsa den. Det här kan vi inte acceptera. Socialstyrelsen har ett uppdrag att under åren 2002-2004 arbeta med att utveckla metoder som motverkar hemlöshet. De har fått 30 miljoner till det. Utskottet gör här ett av sina tillkännagivanden till regeringen genom att vi begär en redovisning av vad som har gjorts, vilka effekter det har fått och vad som planeras för framtiden. Vi måste kunna utveckla de metoder som finns i dag så att vi kan hjälpa även de här människorna. Det handlar nog framför allt om insatser inom psykiatrin och missbruksvården. Det är inte värdigt ett välfärdssamhälle att inte kunna erbjuda det vi alla andra betraktar som självklart, nämligen någonstans att bo. Fru talman! Om vi jämför oss internationellt är stödet för välfärdssamhället brett. I det här landet kan man vinna val på att lova att inte sänka skatter, som någon tidigare har konstaterat. Det är ett tydligt uttryck för ett stöd för välfärdspolitiken och ett folkligt motstånd mot att rycka bort grunden till finansieringen. Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till förslaget i socialutskottets betänkande och avslag på samtliga reservationer. Låt mig samtidigt konstatera att vi har en reservation beträffande utländska kvinnors rätt till abort som jag kan känna är lite överkurs. Det framgår i betänkandet att regeringen arbetar intensivt med den här frågan. Man kommer att återkomma med ett förslag till förändring som vi alla förhoppningsvis kommer att känna oss nöjda med. Dessutom vill jag påtala att det på s. 79 i betänkandet har insmugit sig ett litet fel i texten. Det är ett fel av den karaktären att det inte påverkar beslutet. Det handlar om anslaget till Demensförbundet. Det påverkar inte heller Demensförbundets anslag. I betänkandet har vi skrivit att det kommer från ett anslag som det inte kommer ifrån. Det kommer från ett annat anslag. Det påverkar alltså ingenting i sak. Vi ska bara ändra texten så att det också blir rätt.

Anf. 29 Kenneth Johansson (C)
Fru talman! Vi har pratat mycket om vårdgarantier och tillgänglighet tidigare. Jag tänkte att Kristina Zakrisson inte skulle slippa att vara med i den diskussionen. Jag delar den uppfattning som Kristina Zakrisson framförde i sitt anförande om att det är väldigt avgörande och viktigt att man får vård när man är sjuk. Vi har också en vård med hög kvalitet. Jag håller också med om att det görs saker när det gäller tillgänglighet, men fortfarande finns det mycket kvar att göra. På vissa områden finns det väldigt stora problem. Jag har uppfattat det så att regeringen, och ytterst statsministern, inför den 1 januari 2003 faktiskt har lovat en nationell vårdgaranti. Det har upprepats inför den 1 januari 2004. Nu vet man inte. Vi har hört att det pågår diskussioner med Landstingsförbundet. Min fråga är: När bedömer Kristina Zakrisson att ett skarpt konkret förslag kommer? Dessutom säger Kristina Zakrisson att tillgänglighetspengarna har gjort nytta. Ja, det har de, men varför drar då regeringen, med stöd av riksdagsmajoriteten, ned dem med 150 miljoner när de är så värdefulla i det arbetet? Sedan måste jag också få ett svar när det gäller Familjemedicinska institutet och det avtal som Kristina Zakrissons parti har varit med och träffat. Tycker Kristina Zakrisson att 5 miljoner kronor är ett så stort belopp i statens budget att man ska behöva bryta avtal och göra sig ovän med en verksamhet som faktiskt skapades för att gagna den nationella handlingsplanen och satsningen på primärvården?

Anf. 30 Kristina Zakrisson (S)
Fru talman! 5 miljoner kan betraktas som väldigt lite pengar i den totala budgeten, men 5 miljoner betraktas säkert som väldigt stora pengar för Fammi. Men det handlar ju också om många bäckar små. När man ska göra förändringar och måste gneta ihop, som Kerstin-Maria Stalin sade tidigare, drabbar det alltid någon. Jag delar Kenneth Johanssons uppfattning att det är olyckligt att man tar bort dessa pengar. Man har konstaterat att de får ett visst anslag under ett antal år, och sedan förändrar man det i efterskott. Regeringen vet ju också vad Fammi gör och planerar att göra. Man tycker att de gör ett bra jobb. Det pågår diskussioner om hur man ska lösa Fammis problem så att de kan fortsätta sin verksamhet. Jag hoppas att man kommer fram till en lösning som alla kan vara nöjda med. Det har hänt rätt mycket när det gäller tillgängligheten. Men det är som med allt annat, att när man inte är nöjd är det det som hörs. När man inte kommer fram på telefon tar man upp det. Jag läste i tidningen Vårdfacket där man tog upp ett exempel - jag tror att det var från Härnösand - där personalen själv hade bestämt sig för att nu skulle man göra någonting åt det här med tillgängligheten och möjligheten att få den första kontakten med läkarna. Utan att det tillfördes mera pengar ställde man sig frågan vad som är det stora problemet och vad det är människor vill känna. Väldigt ofta är man orolig och behöver bara få svaret att man egentligen inte är så dålig och att man kommer att klara sig ganska bra. Ibland räcker det med det lilla. När de själva tog tag i detta förbättrade de tillgängligheten kraftigt. Det behövde alltså inte tillföras några pengar. Jag tror att det i väldigt många sammanhang handlar om att personalen ska få större inflytande.

Anf. 31 Kenneth Johansson (C)
Fru talman! I det sista är det lätt att instämma. Delaktighet ger god grund för ett bra jobb. Men min fråga gällde de skarpa förslagen när det gäller vårdgarantin. Diskussioner har förts, och det har diskuterats många gånger och varit uppe till beslut många gånger. Alla gånger har det blivit nej. Vi som vill ha en nationell vårdgaranti och som har anslagit pengar till en nationell vårdgaranti är naturligtvis måna om att det inte bara blir prat utan också skarpa förslag. Jag upprepar därför frågan: När bedömer Kristina Zakrisson att det skarpa förslaget kan ligga på vårt bord för ställningstagande? När det gäller Familjemedicinska institutet tycker jag att det är småttigt att ge fem miljoner i den stora budgeten. Jag tolkar Kristina Zakrisson som att diskussioner förs och att man nu jobbar aktivt för att finna en lösning så att de under treårsperioden kan få de förutsättningar som de faktiskt har blivit lovade. Jag har en sista fråga. Den handlar om högkostnadsskydd och avgifter. Som jag sade i mitt anförande vill man från landstinget diskutera avgifterna. Man tycker att det tak som har legat fast ganska många år måste diskuteras, liksom möjligheten att kanske ha en något lägre avgift när man har nått taket. Hur ser Kristina Zakrisson på det? Är Kristina Zakrisson beredd att ta initiativ till att se över högkostnadsskyddet i den delen?

Anf. 32 Kristina Zakrisson (S)
Fru talman! Vi hoppas att man vid diskussioner kommer fram till en lösning när det gäller Fammi och att man närmare resonerar om inriktningen. Det har inte funnits något skarpt förslag när det gäller högkostnadsskyddet, men det kanske kommer. Jag har också noterat att Landstingsförbundet diskuterat det. Personligen, utan att vi har tagit partipolitisk ställning, anser jag också att det är värt att diskutera. Alla frågor måste kunna diskuteras. Inte när det gäller något av det vi en gång har beslutat kan vi säga: Detta beslutade vi 1997 och det ska för alltid vara så. Det måste naturligtvis gå att diskutera. Grundprincipen måste fortfarande vara att ingen ska behöva avstå från vård eller behandling för att man inte har råd. Det måste vara grunden. Att diskutera frågan anser jag inte orimligt. När det gäller vårdgarantin och skarpa förslag och mer verkstad än prat tycker jag också att det är viktigast att det fungerar i praktiken. Ingrid Burman var inne på att det har avsatts pengar och att det också händer en hel del på det området. Vi har så kallade genombrottsprojekt. Landstingsförbundets egen undersökning visar att alltfler får sin behandling inom tre månader. Det går faktiskt framåt i praktiken. Det är det som är det viktiga för patienten. Det spelar ingen roll vad vi skriver och vilka förslag vi kommer med om de inte omsätts. Det viktiga är ju att det fungerar. Om det här börjar fungera innan det skarpa förslaget har lagts har jag ingenting emot det. Jag tycker att det är bra att det går framåt på rätt område.

Anf. 33 Ulrik Lindgren (Kd)
Fru talman! Jag vill inledningsvis korrigera mig och yrka bifall till reservation 2, Vård i livets slutskede, och inte någon annan reservation. Fru talman! Kristdemokraterna och Socialdemokraterna är givetvis eniga om att vi bor i ett vackert land, som Kristina Zakrisson berättade, och att vi har en hygglig välfärd i många avseenden. Men vi har faktiskt ett antal sprickor som känns obehagliga och som kan komma att vidgas. I mitt inledningsanförande ställde jag ett antal frågor som jag behöver upprepa eftersom vi inte har fått besked. Hur går det med att avsätta 10 % av bruttonationalprodukten till sjukvården, Kristina Zakrisson? Kan du redovisa något myrsteg som visar att vi är på väg åt det hållet? Det kanske är tvärtom. Statsbidragens värde urholkas, som vi har hört, nya pålagor läggs på kommuner och landsting, vi har delvis ofinansierade reformer och så vidare. Kan Kristina Zakrisson redovisa att vi är på väg åt något annat håll i något avseende? Kristdemokraterna fick inte heller besked om propositionen om vård i livets slutskede. Vi har väntat i tre år. Enligt utskottets majoritet behövdes inga ytterligare initiativ i utskottet, utan vi ska bara vänta. Betyder det att något konkret är på väg från regeringen, eller slår socialutskottets majoritet sig till ro och väntar? Jag ställde också frågan om hur det blir med den ökade narkotikaanvändningen. Kommer det någon konkret satsning eller kommer vi att fortsätta att prata och prata om narkotikan, men ingenting göra. Det har vi gjort sedan 1998 i det senaste svepet. 500 miljoner kronor talades det om på Malmökonferensen. Är de på väg? När i så fall?

Anf. 34 Kristina Zakrisson (S)
Fru talman! 10 % av bruttonationalprodukten, sade Ulrik Lindgren. Vi har under de senaste åren hela tiden tillfört pengar till sjukvården. Vi är nog alla överens om att det behövs ännu mer. Någon av de tidigare talarna påpekade att det har hänt mycket inom sjukvården. Man kan göra mycket mer i dag än man kunde tidigare. Det finns alltså många fler behandlingar att tillgå. Då ökar naturligtvis också kraven från patienterna. Det som går att behandla och det som går att göra vill man naturligtvis ha gjort. Det är mycket teknik som också kostar pengar. Jag tror att vi alla delar uppfattningen att sjukvården behöver tillföras mer pengar. Från Socialdemokraternas partikongress har vi också ett beslut om att andelen av BNP måste ökas. Vi har samma uppfattning på de flesta håll. Däremot har vi väldigt olika uppfattningar om hur vi tycker att man ska tillföra pengarna och var de ska tas. Där tror jag att vi skiljer oss markant, även om någon - jag tror att det var Kenneth Johansson - sade att det skulle vara gemensamt och skattefinansierat. Vi verkar vara överens. Vi är nog också många som är överens om att det inte går att höja skatterna hur mycket som helst. Vi måste hitta en balans på det rimliga skatteuttaget och vilket område som ska stryka på foten. Jag tror att det är just där vi skiljer oss radikalt åt. Som jag sade i inledningsanförandet är det viktigt för oss socialdemokrater att ha en sammanhållen välfärdspolitik. Vi måste ha en välfärdspolitik som gäller på arbetsmarknadsområdet lika väl som på socialområdet, om man blir sjuk och behöver sjukersättning. Det är lätt att säga: Vi behöver 5 miljarder till. Vi tar det från arbetsmarknadspolitiken. Det tycker vi inte gagnar den svage i samhället.

Anf. 35 Ulrik Lindgren (Kd)
Fru talman! Vi är eniga om mer pengar, säger Kristina Zakrisson. Men det är vi egentligen inte. Det är skillnad inför nästa år. Kristdemokraterna ger mer till kommuner och landsting generellt i statsbidrag. Vi tillför mer i vårdgarantin. Vi försöker avlasta kommuner och landsting genom att exempelvis säga nej till tredje sjuklöneveckan. Kristina Zakrisson säger att man har tillfört pengar. Jag är glad att du i alla fall inte använder ordet satsning, som man annars så ofta hör i socialdemokratiska sammanhang. Kommunförbundet och Landstingsförbundet har i ett antal sammanhang sagt att det inte blir mer pengar till kommuner och landsting, utan det blir mindre år för år. Hur kan Socialdemokraterna samtidigt tala om 10 % av bruttonationalprodukten när inget steg i praktiken tas för att vi ska landa i 10 % av bruttonationalprodukten till sjukvården? Kristina Zakrisson sade att vi är oeniga om hur man ska göra. Det kan vi visst vara - om det ska vara genom skatt eller prioritering. Men kom åtminstone med ett förslag. Redovisa något litet steg mot 10 %. Ingenting av detta hörs. Jag upprepar frågorna om propositionen Vård i livets slutskede . Finns det något som helst besked eller någon vink om när arbetet kommer i gång och kan redovisas till riksdagen? Hur blir det med frågan om narkotikaanvändningen? Jag är naturligtvis också mycket tacksam om Kristina Zakrisson kan lämna något besked om prioriteringsmodellen i Östergötland. Vad har socialministern berättat för er? Vilket är ert slutliga besked om hur ni ställer er till hur prioriteringarna ska göras i exempelvis Östergötland? Vad gäller den tredje sjuklöneveckan har vi ibland hört en del röster säga att arbetsgivarna kanske ska kunna avlastas denna den 1 januari 2005. Är något sådant på gång inom det stora partiet?

Anf. 36 Kristina Zakrisson (S)
Fru talman! Ulrik Lindgren har ett intressant sätt att debattera. Jag noterar att Ulrik säger att det flera gånger har poängterats att statsbidragens värde har urholkats. Jag har i dag bara hört Ulrik Lindgren poängtera detta. Ulrik Lindgren säger också att Socialdemokraterna talar om 10 % av BNP. Jag sade inte ett ord om 10 %. Det var Ulrik Lindgren som sade att vi är överens om detta. Han har ett sätt att lägga ord i munnen på andra. Däremot delar vi uppfattningen att sjukvården behöver tillföras mer pengar. Socialministern har faktiskt i veckans nummer av Dagens Medicin talat om att han ser stora kostnadsökningar. Jag vill poängtera att jag inte tror att man ska skylla detta på att så många gamlingar behöver vård. Det är inte den stora kostnadsökningen i sjukvården. Väldigt mycket handlar om att det går att utföra saker väldigt mycket mer avancerat, vilket kostar pengar. Jag tror att det behövs mer pengar, men jag tror också att det går att göra rätt mycket mer inom den organisation som finns. Jag skulle vilja peka på ett exempel där personalen själv har fått vara med om att planera. Det kan verka som ett litet myrsteg, men man brukar ju tala om många bäckar små . På Faluns sjukhus hade man väldigt svåra problem med att få tag på nattsjuksköterskor. Man hade många vakanta tjänster, och man hade väldigt mycket dyr övertid. När personalen själv fick organisera arbetet kom man fram till en fantastiskt bra lösning. Man jobbar 75 % men har 100 % lön. Nu är alla de sju tjänsterna bemannade, och man har ingen kvalificerad övertid. Med sju personer, 75 % tjänst och 100 % lön har det blivit billigare än med den tidigare organisationen, därför att personalen själv har fått lägga upp arbetet. Jag tror att det är mycket mer sådant här som det går att göra. Personalen kan dels se vad som är bättre för den själv, dels se vad som är bättre för patienterna. Det är ju personalen som träffar patienterna.

Anf. 37 Carl-Axel Johansson (M)
Fru talman! När man hör Kristina Zakrisson tror man att vi har en riktigt fin idyll här i Sverige. Jag upplever oss nästan som tillbakaflyttade till det goda folkhemmet. Och det är inte utan att också jag i och för sig hellre hade sett ett gott folkhem än ett antal sådana icke fungerande folkinstitutioner som vi nu håller på att bygga upp här i landet. Jag måste här lite grann hänvisa till statistik. Med statistik kan man ju egentligen bevisa vad som helst. Jag har i min hand ett litet urklipp som bygger på Världshälsoorganisationens rapport från år 2000 om sjukvårdssystemen i världen. Sverige ligger på 23:e plats vad gäller sjukvårdens resultat rent allmänt. Jag vet inte om detta är speciellt bra, men man kan nu gå in och justera i den här undersökningen och lyfta upp Sverige lite grann. Resultatet blir framför allt bättre när till exempel dödligheten på grund av kranskärlssjukdomar inte räknas med, och då hamnar Sverige på första plats. Men det är väl märkligt om vi inte ska räkna med detta i statistiken. Man måste nog ta statistik med en stor nypa salt och inte dra för stora slutsatser av den. Jag menar att det räcker med att se hur det fungerar i verkligheten, Kristina Zakrisson. I Göteborgs-Posten i dag kan vi läsa följande: Lång väntan på vård på Östras akut. Trycket på akuten på Östra sjukhuset är hårt. Patienterna får vänta i över 20 timmar på behandling. Är det ett bra uttryck för välfärd att när man söker akut behöva vänta 20 timmar på en behandling? Nej, jag tycker nog, Kristina Zakrisson, att det välfärdssamhälle som du beskriver har kommit alltmer på marginalen. Visst visar den förda sjukvårdspolitiken att det mer och mer kommer att byggas upp ett försäkringssystem vid sidan om, som förhoppningsvis kommer att komplettera den offentligt finansierade sjukvården.

Anf. 38 Kristina Zakrisson (S)
Fru talman! Carl-Axel Johansson har helt rätt i att man med statistik kan belysa precis vad man vill. Det är alldeles riktigt. Nu tror jag väl inte att den brittiska forskarrapport som jag hänvisar till i första hand har till syfte att gynna Sverige. I pressmeddelandet står det så här: "I WHO:s mätning låg Sverige på 4:e plats." En liten förändring har alltså faktiskt skett. Det heter vidare: "Forskarna visar nu att när hälsoresultaten länkas till sjukdomar som mer direkt kan påverkas av hälso- och sjukvårdsinsatserna så förändras WHO:s ranking och Sverige hamnar på första plats." Om vi bortser från förändringen finner vi att Sverige ändå låg på fjärde plats enligt WHO:s mätning. Jag tror väl inte att det som de här brittiska forskarna säger är rent ljug. Jag väljer att fortfarande tycka att det faktiskt fungerar väldigt bra och att de flesta får behandling. Men det finns fortfarande väntetider och människor som måste gå omkring med värk fastän de skulle kunna få smärtlindring. Jag är övertygad om att vi skulle kunna få ned ohälsotalen och få tillbaka fler på arbetsmarknaden om vi inte hade några köer alls. Vi strävar naturligtvis ditåt. Det exempel som Carl-Axel Johansson gav om att man måste vänta 20 timmar om man kommer in akut sjuk är naturligtvis inte acceptabelt. Jag utgår från att man på sjukhuset i fråga kommer att titta på detta och göra något åt förhållandena. Även om de som kommer in inte är allvarligt sjuka eller döende är de oroliga och rädda, och den första kontakten är väldigt viktig för att man ska kunna känna trygghet. Det händer också att man kommer in med små barn, och då sprider sig oron till flera personer. Jag instämmer i att det inte är acceptabelt att behöva vänta i 20 timmar på en akutmottagning. Jag hoppas att man på sjukhuset kommer att ta itu med detta.

Anf. 39 Carl-Axel Johansson (M)
Fru talman! Jag hann tyvärr inte avsluta min replik och ställa min fråga. Det system som Socialdemokraterna nu bygger upp gör att det kommer att utvecklas större och större behov av försäkringar för att man ska få rätt vård i rätt tid. Min mycket konkreta fråga är: Är det inte bättre, Kristina Zakrisson, att vi kan enas om en nationellt finansierad vårdgaranti som stärker patientens rätt och möjlighet att få rätt vård i rätt tid utan att behöva sitta 20 timmar på akuten och vänta? Verkligheten visar ju att det system som ni nu diskuterar med era stödpartier, om tillgänglighet och så vidare, inte fungerar. Det måste vara bättre att man nationellt sätter av medel för att säkerställa en vårdgaranti som patienterna har nytta av. De behöver då inte teckna egna försäkringar för att få rätt vård i rätt tid. Det är detta som nu mer och mer håller på att utvecklas i Socialdemokraternas Sverige. Vi håller på att få en sjukvård som delas upp i offentligt finansierad och försäkringsfinansierad. Socialdemokraterna säger att de inte vill ha en sådan utveckling. Varför då inte nationellt finansiera en vårdgaranti som ett alternativ till detta?

Anf. 40 Kristina Zakrisson (S)
Fru talman! Jag delar Carl-Axel Johanssons uppfattning att det är viktigt att vi har en vård som kommer alla till del och som är gemensamt finansierad. Det gläder mig också att Moderaternas representant talar för att vi fortfarande ska ha det systemet och inte talar för enskilda försäkringar. Med den samstämmigheten i stora delar av utskottet hoppas jag att vi ska kunna fortsätta att bedriva en sjukvårdspolitik som gör att alla kan få del av vården. Jag är inte alls för att vi bygger upp ett system där enskilda ska teckna egna försäkringar, för det drabbar alltid låginkomsttagaren. Höginkomsttagare kan alltid få sina behov tillgodosedda på olika sätt. De har alltid pengar att betala med och kan fara någon annanstans om det behövs. Men den som har det trångt ekonomiskt och har flera barn klarar inte av att betala en försäkring vid sidan om och ska inte behöva göra det, om man betalar skatt på sin inkomst. Då ska man kunna ta del av välfärden. Vi kan trots vad statistiken säger på flera områden peka på att det går väldigt kraftigt framåt. Väntetiderna för behandling förkortas kraftigt, och vi har också infört ett fritt vårdval. Jag får väl erkänna med lite av skammens rodnad att mitt eget landsting var ett av dem som länge kämpade emot och inte ville införa det fria vårdvalet eftersom man såg att det påverkade landstingets ekonomi på ett som man tyckte negativt sätt. Men det påverkade också patienternas möjligheter på ett positivt sätt när det gällde att få en behandling snabbare om de inte kunde få den i sitt eget län. Jag tycker att många steg har tagits i riktning mot att klara det som vi alla vill ha - en behandling så snart som möjligt.

Anf. 41 Cristina Husmark Pehrsso (M)
Fru talman! Nu går vi över till avsnittet psykiatri. Jag kan börja med att slå fast att ingen vill vara sjuk. Ingen vill vara så sjuk att man skadar andra vare sig kroppsligt eller mentalt. Det gäller för psykiskt sjuka och det gäller för fysiskt sjuka. Regeringen har beslutat om en psykiatrisamordnare, men det är inte tillräckligt. Nu har vi ju också hört här att samordnaren inte ens har börjat. Vi menar att en utredning också måste tillsättas för att utvärdera psykiatrireformen i grunden. Låt oss inte behöva vänta på den utredningen lika länge som vi har fått vänta på utredningen om ädelreformen! Men i väntan på att en sådan utredning kommer till stånd måste någonting hända nu och genast. Vi kan inte sitta och vänta på att psykiatrisamordnaren flyttar in i sina lokaler. Det är avsaknaden av de snabba, skarpa förslagen som vi från Moderaternas sida kritiserar regeringen för. Fru talman! Moderaterna föreslår därför att fler vård- och boendeformer tillskapas. Antalet vårdplatser måste öka. De årslånga köerna till barn- och ungdomsspsykiatrin är inte acceptabla. Vi måste införa en vårdgaranti och ge barnen vård i tid. Inom psykiatrin är ibland tvångsvård den enda lösningen. Men oavsett om vård och omsorg sker frivilligt eller med tvång så måste en möjlighet till försöksutskrivningar införas. Enligt beräkningar finns i dag 150 000 äldre som har besvär med depression. Lika många har ångest eller psykotiska tillstånd. Flera undersökningar visar att primärvården inte kan ta hand om de äldre med de här tillstånden. Man hittar dem inte, och man förväxlar dem med demenssjukdomar. Därför har vi moderater hela tiden hävdat att vi måste få specialister till den öppna vården och ut till primärvården. Där behövs psykiatrikerna. Bland hemlösa finns mycket av psykiska problem, liksom inom missbrukarvården. Många är rädda för samhället. De upplever många gånger oss andra som översittare. Den husläkarmottagning som finns på Hållpunkt Maria, tillsammans med det uppsökarteam som också finns, är väldigt bra. Det är ett bra exempel på hur hemlösa kan få vård, omsorg, fotvård och mycket annat. Det är det här som vi måste satsa på nu. Det visar också att frivillighet och engagemang visar vägen till god vård och omsorg som ger resultat. Vi kan också se i dag att psykiskt sjuka får allt mindre av aktiva arbetsmarknadsåtgärder. I stället erbjuds de förtidspensioneringar. Varje år betalar staten ut ungefär 10 miljarder kronor i förtidspensioneringar till psykiskt funktionshindrade. Vi måste hitta lösningar som i stället ger en smalare väg in i förtidspensioneringar och en bredare väg ut till en arbetsmarknad också för dessa personer. För dem som inte orkar och kan måste det satsas mycket mer på en meningsfull sysselsättning. Fru talman! En av de mest lyckade reformerna under de senaste åren som har införts är personliga ombud. Verksamheten började som en försöksverksamhet 1995. Då den startade var tio kommuner med. Två av dessa finns i min valkrets - Helsingborg och Landskrona. Ett personligt ombud ska vara helt fri från alla myndigheter och i stället hjälpa klienterna att bevaka sina rättigheter främst när det gäller vård och omsorg. År 2004 har regeringen tilldelat personliga ombud 90 miljoner kronor. Den summan räcker för att finansiera ungefär 300 personliga ombud. Vi kan ställa det emot att det i dag finns mellan 50 000 och 100 000 personer som lider av schizofreni eller schizofrena psykoser. Det betyder alltså att behovet är mycket större än de här 300 personliga ombuden. I dag avlönar staten de personliga ombuden, men kommunerna själva får stå för kringkostnaderna. Vilka kringkostnader kan det då handla om? Det kan vara utbildning, resor, datorer och så vidare. Därför ser många kommuner det i dag som en ekonomisk omöjlighet att anta statens erbjudande om att avlöna personliga ombud, särskilt mot bakgrund av alla de neddragningar för och uppsägningar av vårdpersonal som i dag sker i kommunerna. Jag kan bara konstatera att regeringen återigen tar åt sig äran av att införa en reform - i det här fallet personliga ombud - medan det egentligen är kommunerna som står där med de stora kostnaderna. De får stå där med skammens rodnad för att de inte inför någonting som regeringen har tyckt att man ska göra. Summan av de pengar som regeringen tillför, alltså 90 miljoner kronor, tycker jag är skamligt låg, inte minst mot bakgrund av de stora behov som finns. Det finns flera kommuner som skulle vilja anställa personliga ombud och som nu har möjlighet att göra det men som inte kan på grund av kringkostnader. Därför har Moderaterna i sitt budgetalternativ avsatt 200 miljoner kronor för personliga ombud. Det skulle räcka till att ytterligare anställa många personliga ombud, och därtill skulle pengarna kunna gå till viss kompensation för de kringkostnader som är förenade med sådana anställningar. Jag ser kommuner - i min valkrets Örkelljunga, Bjuv och Åstorp - som har undersökt möjligheterna att anställa personliga ombud men som fått tacka nej därför att de ser att kringkostnaderna blir så höga. Mot bakgrund av hur situationen ser ut så avstår man. Jag och vi menar att om regeringen ska tillsätta personliga ombud för pengar så får man också se till att betala tjänsten och servicen fullt ut om man menar vad man har sagt. Avslutningsvis, fru talman, vill jag säga att psykisk sjukdom inte bara innebär stort lidande för den som är sjuk utan också för anhöriga. Men hela samhället drabbas också, inte minst kommunerna. Vi kan konstatera att psykiatrireformen till viss del har haft god effekt, men inte på alla plan. Det är inhumant och ovärdigt för Sverige att vi har människor som tvingas placeras på institutioner långt ifrån hemorten utan möjlighet att påverka och kontrollera sina liv och ibland med små möjligheter till vård och omsorg av god kvalitet. Jag tror att vi kan vara eniga om att med god vård kan personer få ett mycket bra och rikt liv. Men det är vårt ansvar att se till att så sker. Jag står, liksom Carl-Axel Johansson, bakom samtliga våra reservationer och särskilda yttranden och instämmer i bifall till reservation 3 och 24. Fru talman! Till detta anförande vill jag lägga en röstförklaring. När det gäller reservation 18, som handlar om bidrag till nationella anhörigorganisationer, avser jag att vid en eventuell votering avstå. Bakgrunden är denna: Jag stöder naturligtvis innehållet i reservationen till fullo, men som ordförande för Anhörigrådet i Sverige har jag ett jävsförhållande att beakta. Därför kommer jag att avstå, men jag står bakom detta och jag anser att anhörigorganisationerna som stöder vård och omsorg i hemmet också av dementa har rätt att kräva att bli klassade som handikapporganisationer.

Anf. 42 Kerstin Heinemann (Fp)
Fru talman! Den här viktiga debatten om hur vi ska komma till rätta med problemen inom psykiatrin har kombinerats med budgetdebatten, vilket jag tycker är olyckligt. De olika partiernas förslag i denna viktiga fråga kommer som en del av budgetdebatten. Regeringen har tillsatt en samordnare som har det mycket svåra uppdraget att se till att det som behöver göras också görs. Vi får väl hoppas att det i uppdraget även ingår att ta del av de förslag som de politiska partierna i riksdagen fört fram eftersom våra yrkanden i stor utsträckning anses tillgodosedda med hänvisning till detta mycket omfattande uppdrag. Det är egentligen en mycket märklig motivering att man kan anse yrkanden tillgodosedda när det inte finns någon som helst uppfattning om vad som kommer att hända och utredaren ännu inte börjat arbeta. Det gör att jag vill yrka bifall till vår reservation nr 4. Fru talman! Från Folkpartiet bedömer vi att det är nödvändigt att psykiatrin ges större resurser. På lång sikt måste de resurserna naturligtvis mobiliseras på det vanliga sättet genom landstingens skattefinansiering. Men med tanke på den ekonomiska situation som i dag råder i landstingen ser vi det som nödvändigt med ett tillfälligt statsbidrag de närmaste åren. I vår budgetmotion har vi föreslagit 500 miljoner för år 2004 och samma belopp för vardera år 2005 och 2006. Detta yrkande är nu avslaget. Hur dessa pengar mer exakt skulle ha använts tyckte vi bäst kunde bedömas närmare de dagliga verksamheterna. Låt mig dock ge några exempel. Ett behov av 2 000 nya slutenvårdsplatser har nämnts i debatten. Det är möjligt att det behövs så många platser, men vi anser att det behövs fler platser också på små vårdhem och gruppboenden i förening med vissa ökade tvångsmöjligheter i öppenvården. I Sverige har vi i princip avskaffat de stora mentalsjukhusen - det är bra - men det måste finnas andra alternativ så att de som behöver vård också får vård. När det gäller tvångsmöjligheter anser vi att sådana bör införas i den öppna vården. Det innebär att man kan vårdas i öppenvård på vissa villkor, exempelvis genom fortsatt regelbunden medicinering och regelbundna besök på en mottagning. Ett tvångsomhändertagande ska kunna ske om man inte följer dessa regler. Det är ungefär det som fanns tidigare och kallades försöksutskrivning. Fru talman! Psykiatrisk vård handlar inte bara om svårt sjuka människor som kan utgöra en fara för sig själva eller andra. Dessa är ett fåtal. Lundbyundersökningen, där man följt 3 000 personers psykiska hälsa genom intervjuer under ca 50 års tid, visar att risken att före 60 års ålder någon gång drabbas av psykisk sjukdom var 43 % för män och 73 % för kvinnor. Vid en given tidpunkt har ca 15 % av befolkningen en psykiatrisk diagnos, och förekomsten av psykisk ohälsa ökar med stigande ålder. Dessa siffror talar ett tydligt språk. Psykiatrin måste ha resurser för att kunna ge dessa människor den sjukvård de behöver. Tyvärr är det också så att många som lider av psykisk sjukdom eller psykiska besvär fortfarande tycker att det är besvärligt att erkänna detta och till och med att söka vård. Det är en tyst grupp, och därför är det vår plikt som politiker att föra dess talan. Fru talman! Även om en klar majoritet av patienter med psykiatriska diagnoser fortfarande får bra och adekvat hjälp är det Folkpartiets uppfattning att bristerna inom svensk mentalvård är mycket stora. En brist som både vi och många andra påpekat under många år är den som finns inom barn- och ungdomspsykiatrin. Väntetiderna är alltför långa, och nedskärningarna inom skolhälsovården har lett till att alltfler inte får hjälp i tid utan måste söka sig till barn- och ungdomspsykiatrin där köerna bara växer och växer. Vid i princip alla sjukdomstillstånd är det viktigt med en tidig insats för att sjukdomen inte ska förvärras, och det måste väl anses vara allra viktigast att barn och ungdomar får hjälp innan de utvecklar en allvarlig och kanske livslång sjukdom. Tusentals utskrivna patienter får inte den hjälp och det omhändertagande de behöver. Dödligheten bland människor med psykiska sjukdomar är hög. Andelen psykiskt sjuka bland de hemlösa har ökat påtagligt. Depressionssjukdomar anses starkt underdiagnostiserade, och det är tragiskt att dessa människor inte får den hjälp som de behöver. Trycket på slutenvårdsplatserna - de få som finns kvar - är ofta mycket starkt. Patienter som ber att få bli inlagda avvisas för att de som är ännu sjukare ska få vård. Det innebär att många människor far väldigt illa. Bland annat är självmord den fjärde vanligaste dödsorsaken bland människor med psykisk sjukdom. För åldersgruppen upp till 45 år utgör självmord den vanligaste enskilda dödsorsaken. Vi borde även där ha en nolltolerans. Fru talman! Folkpartiet beskriver i sin motion en rad åtgärder som behöver vidtas. Jag kan inte i detalj gå in på alla, men jag vill nämna några exempel. Det behövs förbättrade vård- och boendeformer, satsning på mobila resursteam, utveckling av telefonrådgivning och integrerade sluten- och öppenvårdsformer - allt detta för att snabbt kunna ge personerna stöd. Bristen på ordnade boendeformer, såsom gruppbostäder, är stor. Tidiga insatser har jag talat om tidigare, och sådana är viktiga i många olika sammanhang. Handläggningstiderna kan förkortas genom att rehabilitering sätts in tidigare. Kuratorsverksamhet i primärvården bidrar till att psykosociala problem kan upptäckas bakom den medicinska diagnosen. Psykosocial kompetens anser vi ska finnas inom alla enheter i primärvården. Det preventiva arbetet måste utvecklas. Högriskgrupper inom psykiatrin måste identifieras. Sådana grupper är barn till psykiskt sjuka, personer som gjort självmordsförsök, nyinsjuknade i psykoser med flera. Det är viktigt att det inom psykiatrin finns en beredskap för att ta hand om dessa grupper av patienter. Dessutom måste uppföljning och utvärdering av psykiatrivården bli bättre. Fru talman! Av psykiatrins patienter har mellan 30 % och 50 % någon form av missbruksproblem, och de psykiska problemen har ofta föregått missbruket. Dessa patienter faller ofta mellan stolarna. Här ser vi att samarbete, bildande av vårdteam med olika kompetenser och fortbildning av personalen är viktiga förbättringar. När ett brott begåtts kan enligt gällande lag den som lider av en allvarlig psykisk störning inte dömas till fängelsestraff. Efter en rättspsykiatrisk undersökning, som visar på en allvarlig psykisk störning, kan påföljden bli rättspsykiatrisk vård, det vill säga tvångsvård på en psykiatrisk klinik. Folkpartiet anser att det krävs en omfattande reformering av det gällande systemet. Vi ställer oss därför bakom Psykiatriansvarskommitténs förslag att överlämnande till rättspsykiatrisk vård bör avskaffas som särskild påföljd. De normala reglerna om påföljdsbestämning ska även gälla för psykiskt störda lagöverträdare, vilket innebär att de kan dömas till fängelse. Det i sin tur innebär att man avtjänar sitt utdömda fängelsestraff på psykiatriskt sjukhus. Folkpartiet anser också att staten ska ta ett större ansvar för den rättspsykiatriska vården och att resurserna ska fördelas annorlunda mot i dag. Det råder ingen tvekan om att den rättspsykiatriska vården i dag tränger ut annan sluten psykiatrisk vård. Det händer också att rättspsykiatrins patienter blandas med andra patienter på avdelningarna. Det har till och med hänt att brottsoffer och brottsling funnits på samma avdelning. Vården av äldre med psykiska sjukdomar behöver utvecklas. Det finns i dag en brist på psykogeriatriker som kan bedöma och diagnostisera äldre som lider av psykisk ohälsa. Det är en växande grupp, och kunskap och kompetens måste därför utvecklas inom detta område. Fru talman! Jag yrkar alltså bifall till reservation nr 4. Jag vill också uppmana regeringens samordnare för psykiatrin att ta del av de förslag som Folkpartiet, och även andra partier i riksdagen, lagt fram för att kanske snabbare kunna komma med förslag.

Anf. 43 Chatrine Pålsson (Kd)
Fru talman! Kära vänner! Under de senaste månaderna har en grupp människor som har det alldeles särskilt svårt i vårt land av olika skäl hamnat i fokus. Det är känsligt och svårt, och framför allt viktigt, att vi för den här debatten med värdighet och respekt. Samtidigt, fru talman, är det oerhört viktigt att vi människor någon gång stannar upp, speciellt när människor som oftast inte själva kan föra sin talan har det svårt. Vi tenderar ibland i vårt samhälle att bara lyssna på dem som är mest högröstade. Vi tenderar att ha ett särskilt öra för att lyssna på dem som tillfrågar och kräver vård, medan signalerna från dem som behöver vård, men inte själva kan efterfråga den, inte är så lätta att tolka. Därför är det bra att vi snabbt fick till stånd en debatt om psykiatrin samtidigt som vi också debatterar våra budgetförslag. Jag ska börja med, så att jag inte glömmer bort det, att yrka bifall till reservation nr 5. Kristdemokraterna anser att när man får larmsignaler om att något inte fungerar måste man göra något åt larmsignalerna. Det finns ingen mening med att utreda eller att sammanställa rapporter om man ändå inte gör någonting åt det. Vi vet att Socialstyrelsen har lagt fram en rapport om att speciellt människor som har dubbeldiagnoser - en psykisk sjukdom och också ett missbruk - är i en alldeles särskilt utsatt situation. Där måste vi ta vara på den rapporten. Vi behöver ha en översyn av huvudmannaskapet för psykiatrin, eller rättare sagt det dubbla huvudmannaskapet. Det finns väldigt många människor som inte passar någonstans eller där huvudmännen står och skyller på varandra att de har ansvar. Kära vänner! Det är inte värdig vård att känna att ingen vill ansvara för min vård när jag redan mår dåligt. Vi anser vidare att vi måste prioritera mer resurser till vård och omsorg. Jag skäms över att säga att vi ligger i bottenlistan över vad länder satsar på vård och omsorg. Vi satsar i dag 8,7 % medan USA satsar 13,6 %, tror jag det är. Vi ligger långt ned. Vi har kunnat stoltsera med att vårt land har satsat mycket på vård och omsorg. Tyvärr ligger vi i bottenläget. Det är bekymmersamt. Vill vi någonting med en god vård måste vi vara med och säga: God vård och omsorg måste få kosta, och det kostar. Det är trots allt det viktigaste för oss människor i våra privata liv. Det är ett krav att 10 % av BNP bör gå till vård och omsorg. Fru talman! Så till våra barn och ungdomar. Vi har anslutit oss till FN:s barnkonvention. Det är över tio år sedan. Trots det finns det många områden där våra barn och ungdomar står och väntar på vård och omsorg. Jag tänker på barnpsykiatrin ute i landstingen. Det är inte bara på ett ställe. Jag vet platser där det är två års väntetid för att få en plats på barn- och ungdomspsykiatrin för vård. Det är fruktansvärt. Jag har funderat mycket på hur de barnen kommer att hämmas i sin vanliga utveckling. De har fått en psykisk sjukdom och är också bedömda av en professionell person. Det är i varje fall mycket vanligt att det tar både ett halvår och ett år innan de får vård. Det måste vi göra någonting åt. Samtidigt tror vi kristdemokrater att man inte kan vara så fyrkantig att man säger att när personen har fyllt 18 år slängs den ut från verksamheten. Man behöver flexibilitet i övergången, kanske i åldern 18-25 år. Fru talman! En annan fråga som Kristdemokraterna har tagit upp i sin motion är vårdintygsinstrumentet. Det tycker vi inte längre fungerar som det borde. Om någon läkare på hemmaplan har sett en person som är så pass sjuk att den är farlig för sig själv eller sin omgivning skriver läkaren ett vårdintyg på att den personen behöver vård. Personen kanske är så sjuk att den inte förstår att den är farlig för sig själv eller någon annan. Nu händer det alltsomoftast att när patienten är förd till en psykiatrisk klinik rivs vårdintyget och patienten får åka hem igen. Det känns som ett nonchalant bemötande av i första hand patienten men kanske också den läkare som har skrivit vårdintyg och känner patienten så mycket bättre. Där tycker vi att det vore självklart att patienten skulle observeras under tre dygn innan man släpper ut vederbörande igen. Det finns många som kan skärpa sig under några timmar. Men att skärpa sig i tre dygn tror vi inte fungerar. Bristen på utbildad personal och psykiatriker är mycket stor i Sverige. En av utmaningarna är att vi som politiker ger goda förutsättningar. Vi kan inte bestämma vad människor ska utbilda sig till. Men vi kan skapa förutsättningarna och prioritera utbildningarna på detta område. Framför allt tror jag att det är viktigt, som jag tror att Cristina Husmark Pehrsson sade, att vi även har psykiatriker inom primärvården. Vi har som kristdemokrater under många år krävt psykiatrisk kompetens på alla vårdcentraler. Fångar man upp dessa personer i ett tidigt skede är det betydligt mycket enklare att klara ut det. Fru talman! Jag ska inte ta mer av kammarens viktiga tid. Jag vill påpeka att vi när det gäller vård och omsorg aldrig får glömma att vi särskilt ska beakta de personer som inte själva kan föra sin talan. Jag vill tillika med Ulrik Lindgren säga att det är beklämmande och väldigt jobbigt och att jag nästan blir arg över att vi inte får en proposition om vård i livets slutskede. Av den anledningen har de borgerliga företrädarna i socialutskottet skickat ett brev till Göran Persson i dag där vi än en gång uppmanar regeringen att komma med en proposition om vård i livets slutskede. Det är en grupp till som inte själva kan tala för sig. Låt oss föra deras talan.

Anf. 44 Elina Linna (V)
Fru talman! Jag vill inleda med en fråga. Har man någonsin här i riksdagen debatterat ämnet psykiatri så mycket som i höst? Jag tror inte det. Ett antal interpellationer, frågor, en aktuell debatt och nu över 40 motioner i betänkandet talar sitt tydliga språk. Det är inte enbart här i kammaren som psykiatrin har diskuterats. Tidningarnas insändarsidor, ledare, experter som uttalat sig, TV och radio har också flitigt deltagit i debatten. Fru talman! Jag arbetade inom psykiatrin på 70-talet. Då som nu diskuterades psykiatrin mycket i medier. Kanske gjorde man det också här i kammaren, vad vet jag. Men beträffande debatten i medierna och hos allmänheten finns det en stor skillnad mellan dagens och 70-talets debatt. Då utgick debatten nästan enbart från patientperspektivet. Människor med egna erfarenheter av psykisk ohälsa och sjukdom deltog livligt i debatter och vittnade om sina upplevelser. Jag vet att RSMH, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, har deltagit i diskussionerna nu också och försöker lyfta fram dess medlemmars åsikter. Men RSMH har svårt att överrösta dem som kräver hårdare tvångslagstiftning till skydd för samhället. Jag menar att det är olyckligt att psykisk sjukdom och grova våldsbrott har sammankopplats i debatten. Sanningen är att sambandet mellan farlighet och psykisk ohälsa är liten. Vänsterpartiet anser att lagstiftningen som finns i dag väl täcker behovet av tvångsvård. Där skiljer vi oss från tidigare talare. Från Kristdemokraterna har man talat om skärpning vad gäller vårdintyg, och från både Moderaterna och Folkpartiet har man talat om återinförande av försöksutskrivning. Vänsterpartiet menar att det är viktigt att fortsätta att humanisera psykiatrin och kämpa mot tabun och fördomar som ytterst drabbar den sjuke och dennes närstående. Fru talman! Det finns ett drygt hundratal motionsyrkanden om vård och omsorg om psykiskt sjuka och psykiskt funktionshandikappade i betänkandet. Samtliga motioner avstyrks med hänvisning till uppdraget som psykiatrisamordnaren har fått. Det är synd eftersom det är viktigt att nu fortsätta att arbeta för att förbättra situationen för människor med psykiska funktionshinder. Det finns en del som inte kan vänta på att psykiatrisamordnaren ska säga sitt. En sådan fråga som inte kan vänta är den om personliga ombud. År 2000 beslutade riksdagen att inrätta personliga ombud för människor med allvarliga psykiska sjukdomar och funktionshinder. Personliga ombud finansieras i dag i stor utsträckning med statsbidrag. Verksamheten drivs i projektform, och framtiden är därmed mycket osäker. En del kommuner saknar personliga ombud, och en del har redan aviserat nedläggning av verksamheten, trots de mycket goda erfarenheterna man hitintills fått. Vänsterpartiet anser att rätten till personligt ombud bör skrivas in i socialtjänstlagen. I denna fråga kan vi inte vänta på besked från psykiatrisamordnaren. I tider av ekonomisk knapphet i kommunerna finns det risk att denna verksamhet försvinner. Fru talman! Enligt Nationella folkhälsokommitténs rapport Hälsa på lika villkor har den psykiska ohälsan hos befolkningen ökat och utgör ett allvarligt hot mot folkhälsan. Det krävs omfattande förebyggande insatser för att minska ohälsan hos befolkningen. Det är viktigt att samverkansproblemen, som tyvärr fortfarande finns mellan kommuner och landsting, undanröjs. När vi talar om psykiatri och om psykisk ohälsa ska vi komma ihåg att det är mångtydig problematik vi talar om. Det finns vissa perspektiv som jag tycker är viktiga att hålla i minnet när vi diskuterar psykisk ohälsa. Dessa perspektiv är genus och etnicitet. Det finns forskning som visar att män i huvudsak vårdas inom slutenvård såväl inom psykiatrin som inom rättspsykiatrin. Fler kvinnor än män vänder sig till öppenvården. Det är viktigt att hålla i minnet när behovet av fler slutenvårdsplatser lyfts fram. Risken är då att resurser tas från öppenvården och att kvinnors möjlighet att få adekvat vård försvåras. Jag förutsätter att psykiatrisamordnaren självklart kommer att ha ett genusperspektiv när han analyserar behoven inom och presenterar lösningar för den psykiatriska vården. Egentligen hade jag hoppats att psykiatrisamordnaren skulle finnas här i dag och lyssna på vad vi säger. Fru talman! Jag ska säga några ord om etnicitet och psykiatri. Folkhälsoinstitutet utgav för drygt ett år sedan rapporten Födelselandets betydelse . Enligt undersökningen som rapporten bygger på upplever invandrare mer psykisk ohälsa än svenskfödda. Invandrare vårdas också oftare på psykiatriska avdelningar än svenskar. Vissa grupper av utlandsfödda löper också högre självmordsrisk i Sverige än i sina hemländer. Bland annat finländare och östeuropéer visar en ökad självmordsrisk jämfört med i ursprungslandet boende landsmän samt jämfört med svenskfödda. Enligt samma undersökning har invandrare från Sydeuropa lägre risk att begå självmord än svenskfödda. Med dessa exempel, fru talman, vill jag lyfta fram vikten av att i psykiatriskt arbete ta hänsyn till etnicitet och kulturell bakgrund. Fru talman! Vänsterpartiet välkomnar regeringens initiativ att tillsätta en psykiatrisamordnare för att skapa förutsättningar för en kraftsamling hos samtliga berörda aktörer för att utveckla kvaliteten i vården och omsorgen av människor med psykiska sjukdomar och psykiska funktionshinder. Det sista var taget ur direktiven. Samtidigt vill vi påpeka att det är viktigt att förslag till åtgärder för att förbättra psykiatrin kommer inom en snar framtid. I annat fall avser Vänsterpartiet att återkomma. Fru talman! Jag vill sluta med att säga att jag självklart står bakom Vänsterpartiets samtliga reservationer, men jag vill yrka bifall till reservation nr 15.

Anf. 44 Elina Linna (V)
Fru talman! Jag vill inleda med en fråga. Har man någonsin här i riksdagen debatterat ämnet psykiatri så mycket som i höst? Jag tror inte det. Ett antal interpellationer, frågor, en aktuell debatt och nu över 40 motioner i betänkandet talar sitt tydliga språk. Det är inte enbart här i kammaren som psykiatrin har diskuterats. Tidningarnas insändarsidor, ledare, experter som uttalat sig, TV och radio har också flitigt deltagit i debatten. Fru talman! Jag arbetade inom psykiatrin på 70-talet. Då som nu diskuterades psykiatrin mycket i medier. Kanske gjorde man det också här i kammaren, vad vet jag. Men beträffande debatten i medierna och hos allmänheten finns det en stor skillnad mellan dagens och 70-talets debatt. Då utgick debatten nästan enbart från patientperspektivet. Människor med egna erfarenheter av psykisk ohälsa och sjukdom deltog livligt i debatter och vittnade om sina upplevelser. Jag vet att RSMH, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, har deltagit i diskussionerna nu också och försöker lyfta fram dess medlemmars åsikter. Men RSMH har svårt att överrösta dem som kräver hårdare tvångslagstiftning till skydd för samhället. Jag menar att det är olyckligt att psykisk sjukdom och grova våldsbrott har sammankopplats i debatten. Sanningen är att sambandet mellan farlighet och psykisk ohälsa är liten. Vänsterpartiet anser att lagstiftningen som finns i dag väl täcker behovet av tvångsvård. Där skiljer vi oss från tidigare talare. Från Kristdemokraterna har man talat om skärpning vad gäller vårdintyg, och från både Moderaterna och Folkpartiet har man talat om återinförande av försöksutskrivning. Vänsterpartiet menar att det är viktigt att fortsätta att humanisera psykiatrin och kämpa mot tabun och fördomar som ytterst drabbar den sjuke och dennes närstående. Fru talman! Det finns ett drygt hundratal motionsyrkanden om vård och omsorg om psykiskt sjuka och psykiskt funktionshandikappade i betänkandet. Samtliga motioner avstyrks med hänvisning till uppdraget som psykiatrisamordnaren har fått. Det är synd eftersom det är viktigt att nu fortsätta att arbeta för att förbättra situationen för människor med psykiska funktionshinder. Det finns en del som inte kan vänta på att psykiatrisamordnaren ska säga sitt. En sådan fråga som inte kan vänta är den om personliga ombud. År 2000 beslutade riksdagen att inrätta personliga ombud för människor med allvarliga psykiska sjukdomar och funktionshinder. Personliga ombud finansieras i dag i stor utsträckning med statsbidrag. Verksamheten drivs i projektform, och framtiden är därmed mycket osäker. En del kommuner saknar personliga ombud, och en del har redan aviserat nedläggning av verksamheten, trots de mycket goda erfarenheterna man hitintills fått. Vänsterpartiet anser att rätten till personligt ombud bör skrivas in i socialtjänstlagen. I denna fråga kan vi inte vänta på besked från psykiatrisamordnaren. I tider av ekonomisk knapphet i kommunerna finns det risk att denna verksamhet försvinner. Fru talman! Enligt Nationella folkhälsokommitténs rapport Hälsa på lika villkor har den psykiska ohälsan hos befolkningen ökat och utgör ett allvarligt hot mot folkhälsan. Det krävs omfattande förebyggande insatser för att minska ohälsan hos befolkningen. Det är viktigt att samverkansproblemen, som tyvärr fortfarande finns mellan kommuner och landsting, undanröjs. När vi talar om psykiatri och om psykisk ohälsa ska vi komma ihåg att det är mångtydig problematik vi talar om. Det finns vissa perspektiv som jag tycker är viktiga att hålla i minnet när vi diskuterar psykisk ohälsa. Dessa perspektiv är genus och etnicitet. Det finns forskning som visar att män i huvudsak vårdas inom slutenvård såväl inom psykiatrin som inom rättspsykiatrin. Fler kvinnor än män vänder sig till öppenvården. Det är viktigt att hålla i minnet när behovet av fler slutenvårdsplatser lyfts fram. Risken är då att resurser tas från öppenvården och att kvinnors möjlighet att få adekvat vård försvåras. Jag förutsätter att psykiatrisamordnaren självklart kommer att ha ett genusperspektiv när han analyserar behoven inom och presenterar lösningar för den psykiatriska vården. Egentligen hade jag hoppats att psykiatrisamordnaren skulle finnas här i dag och lyssna på vad vi säger. Fru talman! Jag ska säga några ord om etnicitet och psykiatri. Folkhälsoinstitutet utgav för drygt ett år sedan rapporten Födelselandets betydelse . Enligt undersökningen som rapporten bygger på upplever invandrare mer psykisk ohälsa än svenskfödda. Invandrare vårdas också oftare på psykiatriska avdelningar än svenskar. Vissa grupper av utlandsfödda löper också högre självmordsrisk i Sverige än i sina hemländer. Bland annat finländare och östeuropéer visar en ökad självmordsrisk jämfört med i ursprungslandet boende landsmän samt jämfört med svenskfödda. Enligt samma undersökning har invandrare från Sydeuropa lägre risk att begå självmord än svenskfödda. Med dessa exempel, fru talman, vill jag lyfta fram vikten av att i psykiatriskt arbete ta hänsyn till etnicitet och kulturell bakgrund. Fru talman! Vänsterpartiet välkomnar regeringens initiativ att tillsätta en psykiatrisamordnare för att skapa förutsättningar för en kraftsamling hos samtliga berörda aktörer för att utveckla kvaliteten i vården och omsorgen av människor med psykiska sjukdomar och psykiska funktionshinder. Det sista var taget ur direktiven. Samtidigt vill vi påpeka att det är viktigt att förslag till åtgärder för att förbättra psykiatrin kommer inom en snar framtid. I annat fall avser Vänsterpartiet att återkomma. Fru talman! Jag vill sluta med att säga att jag självklart står bakom Vänsterpartiets samtliga reservationer, men jag vill yrka bifall till reservation nr 15.

Anf. 47 Kerstin Heinemann (Fp)
Fru talman! Vi är helt överens om att det viktigaste är att kunna slussa ut människor och att de får daglig sysselsättning. Där finns ingen motsättning. Men det finns vissa psykiskt sjuka som är ganska så svårt sjuka. Det är endast dem vi pratar om. I stället för att vårda dem på en sluten avdelning skulle de kunna få chansen till en nystart genom att ge dem möjligheterna till öppenvårdsbehandling, men med vissa restriktioner. Det ska naturligtvis vara där det finns en vårdcentral och andra enheter att besöka. Det kan vara värdefullt för just den personen att veta att man måste sköta sig annars går det åt skogen igen - som det kanske har gjort många gånger tidigare.

Anf. 49 Annika Qarlsson (C)
Fru talman! Centerpartiets politik utgår i sin helhet från ett hälsosamt Sverige, grundar sig på människans egen kraft och förmåga att ta ansvar och påverka sin egen situation, och hur betydelsefull den sociala gemenskapen är för att vi ska må bra och tycka att livet är värt att leva. Om de här sakerna fungerade, och om vi hade känt att livet var i balans, lovar jag att det skulle minska trycket på hälso- och sjukvården betydligt - i balans är vi definitivt inte i Sverige i dag. Vi ser en mängd varningslampor på flera områden. Det handlar om den ökande stressen bland både vuxna och barn, ökande alkoholkonsumtion, felaktiga kostvanor och så vidare. Under 90-talet såg vi ett trendbrott när det gäller ohälsan. Det är nya diagnoser - de psykosociala - som står för den största delen. Det som är mest skrämmande i det här är att ökningstakten är högst bland dem som är mellan 16 och 29 år. Fördelen med dessa prognoser är att de går att påverka och förebygga, och förebygga är enligt Centerpartiet hälso- och sjukvårdspolitikens viktigaste uppgift. Elina Linna tog upp att det i höst har varit ett enormt fokus på psykiatrins tillkortakommanden. Det har självfallet både för- och nackdelar. Det blir ett enormt tryck och en oro bland dem som känner sig utpekade. Men det är också en positiv del i det här, att det tydligt visar vilka brister som finns, speciellt för oss politiker, och att det finns ett ökat krav på att avgivna löften ska hållas och att mål ska levas upp till. I handlingsplanen som antogs 2000 lyftes psykiatrin upp som ett av de fyra prioriterade områdena. Kommuner och landsting har inte levt upp till sin del av avtalet, mycket beroende på att regeringen har omöjliggjort en långsiktig ekonomisk planering genom att man samtidigt har lagt ut ofinansierade reformer på samma enheter. Avtalet har således inte fullföljts. Självfallet måste det åtgärdas, och i det har regeringen ett stort ansvar. Det är självfallet ett första steg att det som är sagt ska göras. Men även andra steg måste till. Från Centerpartiet har vi pekat på vårdkedjan, som måste vändas och bli anpassad efter var och en, efter individen och individens behov, i stället för efter organisation och system, som i dag. Med en ny lagstiftning som nu är på gång ges kommuner och landsting förbättrade möjligheter att skapa sammanhängande vårdkedjor. Den möjligheten bör utnyttjas för att förstärka samordningen just kring denna grupp patienter, så att de möts av adekvata insatser när de skrivs ut. I arbetet med att förebygga våldsbrott och rehabilitera unga personer med allvarliga psykiska och sociala problem måste en bredare modell för samverkan arbetas fram. Där ska socialtjänst, barn- och ungdomspsykiatri, beroendevård, allmänpsykiatri, rättspsykiatri och frivilligorganisationer kunna ingå. Fru talman! Utöver det här finns det självfallet vissa områden som vi anser behöver kompletteras. Vi pratar bland annat om förbättrade möjligheter att använda sig av så kallat mellantvång. Det innebär att patienten efter utskrivning från tvångsvård måste följa vissa råd om behandling och medicinering för sitt eget välbefinnande, för sina anhöriga och för sin omgivning, för att inte återigen omhändertas. Psykiatrins förmåga att bedöma risken för utåtriktat våld måste också förstärkas och systematiseras, för att de som eventuellt kan bli farliga för sin omgivning eller för sig själva ska kunna identifieras tidigare. Olika modeller av vårdkedjor vid behandling av psykiskt sjuka och drog- och alkoholberoende behöver prövas. I vår reservation visar vi på till exempel trappstegsboende, men det finns säkerligen ett flertal andra modeller som man kan se över. För att komma tillbaka till de ökande talen bland de yngsta, gruppen mellan 16 och 29 år, ser vi i statistiken i dag också - talare före mig har tagit upp det - att väntetiderna inom barn- och ungdomspsykiatrin är alldeles för långa. Vi pratar om flickor som kanske anser att livet inte har någon mening över huvud taget. Ur både ett mänskligt perspektiv och ett samhällsansvarsperspektiv är det helt ohållbart. Vi lever inte ens upp till barnkonventionens krav på nödvändig sjuk- och hälsovård för alla barn på det här området. Fru talman! Vi har också ett tillkännagivande i betänkandet. Det är en del av det som vi har motionerat om som inte hamnat i reservationer i slutet av betänkandet, utan som står med på första sidan. Det handlar om åtgärder som rör hemlösa. Där begär vi att regeringen ska komma tillbaka till riksdagen för att visa på vad som har gjorts, vad som görs och vad som kommer att göras för att förbättra de hemlösas situation. Det är personliga katastrofer som gömmer sig bakom statistiken. Den sociala utslagningen har ett högt pris, både ekonomiskt och mänskligt. Tusentals psykiskt sjuka och alkohol- och drogberoende människor lever i en oacceptabel materiell och psykisk misär och får inte den hjälp de behöver eller har rätt till. Därför har vi från Centerpartiet krävt en kraftsamling för en human socialpolitik, som förbättrar de utslagnas villkor och ger fler chansen att komma tillbaka till ett ordnat liv i samhället. Jag hoppas att tillkännagivandet nu resulterar i en kraftfull handlingsplan med utgångspunkt i kartläggningen i betänkandet från Kommittén för hemlösa. Både vårdkedjorna och det andra arbetet kring de psykiskt sjuka och arbetet för de hemlösa hänger tätt samman. Många av dem som har hamnat utanför samhällets skyddsnät och tillhör de hemlösas skara är de som hamnat mellan stolarna och hamnat "som någon annans ansvar", vilket blir allt vanligare i dagens Sverige. Därför måste system brytas ned och vården och hela samhället byggas efter individer och individers behov. Min fråga är om majoriteten och regeringen också ser det behovet och om man är villig att ta i de verkligt grundläggande problemen. Jag står bakom Centerpartiets reservationer i betänkandet. Jag skulle vilja lyfta upp några bitar till, som inte rör just hemlösa eller de psykiskt funktionshindrades situation. Det handlar om rätten för utländska kvinnor att göra abort i Sverige. Överkurs, kallade Kristina det. Men när man lägger utredningar i stället för att komma med lagförslag tycker jag att det handlar om vilka man då är solidarisk med. Jag vill också peka på behovet av en översyn av det offentliga stödet till HBT-organisationer. I dag är deras funktion enbart ett smittskyddspolitiskt instrument, men deras verksamhet är så mycket angelägnare, av psykosociala och regionalpolitiska skäl.

Anf. 50 Ingrid Burman (V)
Fru talman! Jag kunde inte låta bli att begära replik när Annika Qarlsson tog upp frågan om utländska kvinnors rätt till abort i Sverige. Vänsterpartiet motionerade om detta förra riksdagsåret, och då fick vi inte gehör för det. Nu har regeringen tillsatt en utredning, och vi har nöjt oss med det. Vi tycker, bland annat av rättssäkerhetsskäl, att vi inte kan införa en lagstiftning utan att först veta till exempel om det finns straffbestämmelser i landet man kommer från. Finns det konventioner mellan Sverige och det landet? Hur ska lagstiftningen utformas för att säkra skyddet också där? Finns det betalningsansvar i hemlandet som man kan utnyttja, använda sig av, inom ramen för detta med EU och sjukvård? Det handlar om att vi ska få en lagstiftning som håller. Vi har faktiskt från Vänsterpartiets sida nöjt oss med det. Vi tycker att det här är jätteviktigt, men det handlar också om rättssäkerhet. Och när man utformar lagstiftning måste man ju först titta på vilka paragrafer som ska vara aktuella. Nu tillhör Annika Qarlsson en majoritet som säger: Nej, det behövs inte. Skriv lag! Utred inte först! Jag är lite nyfiken på hur ni har resonerat. Vi har ju faktiskt en tradition i Sveriges riksdag, nämligen att vi väljer att avvakta när en utredning är igångsatt och man har aviserat ett kommande lagförslag. Är det här en politisk markering, eller hur resonerar ni som står bakom reservationen?

Anf. 51 Annika Qarlsson (C)
Fru talman! Tack, Ingrid Burman, för att du tar upp den här diskussionen! Jag tror faktiskt att väldigt mycket handlar om vilken tilltro vi har till den sittande regeringen. Det kan vara en viss skillnad beroende på om man befinner sig i opposition eller om man är med i regeringsunderlaget och också är ansvarig för den politik som förs. Att oppositionen fortfarande driver den här frågan fast den utreds kan faktiskt ha att göra med att vi inte har de här kontakterna. Vi har inte vetskap om ifall det verkligen rör på sig. Jag vet inte hur många propositionslistor och lagförslag som vi väntar på i utskott efter utskott. Om det här är på gång, och ni verkligen känner att det är det, är det jättebra. Huvudsyftet är ju att det ska komma fram en bra lag som håller och som kan vara ett stöd och visa på en solidaritet med kvinnor även utanför vårt eget land. Men den här kontakten har inte jag.

Anf. 52 Ingrid Burman (V)
Fru talman! Jag tackar för det svaret. Jag ska av respekt för kammarens tid inte säga så mycket mer än att vi från Vänsterpartiets sida är väldigt glada över att den här utredningen nu sitter. Vi ser fram emot att vi snabbt får en lagstiftning som också är mycket bra och rättssäker. Det handlar inte minst om att den också ska skrivas utifrån skyddet för de kvinnor som jag hoppas väldigt snart ska få tillgång till abort i Sverige.

Anf. 53 Annika Qarlsson (C)
Fru talman! Då hoppas jag att den kommer snart.

Anf. 54 Jan Emanuel Johansson (S)
Fru talman! Patientens röst saknas i psykiatridebatten. Det är en rubrik i Psykologtidningens senaste nummer. Man refererar till en av våra många paneldebatter och seminarier som nu ordnas om psykiatrin runtom i landet. Rubriken uttrycker den känsla som många psykiskt funktionshindrade har i dag. Oftast är det människor som aldrig har varit i närheten av att vara farliga för någon annan. Ändå känner många av de människor som lider av psykisk ohälsa att de blir utpekade som tänkbara våldsverkare, som personer som borde ha straff snarare än vård och som personer som samhället över huvud taget inte borde låta gå lösa. Också vi riksdagsledamöter skriver om och debatterar frågan. Ett hundratal motionsyrkanden som rör psykiatrin har behandlats av utskottet i årets hantering av budgetbetänkandet. Att just psykiatrin har fått ett så stort utrymme är kanske naturligt. Det senaste året har utan tvekan varit de svarta rubrikernas tid när det gäller psykiskt sjuka. Krigsrubrikerna har gällt tragiska händelser som har fått en väldigt stor uppmärksamhet. Det finns en risk om den här mörka tonen, den här mörka bilden, får styra debatten. Det är kanske ännu värre om den här mörka bilden också får styra våra politiska beslut. Bilden av de psykiskt funktionshindrade får inte bli ännu mer skev. Vi har som politiker ett ansvar för att lyfta fram människan, inte hjälpa till att sprida mediebilden av "galningen". Visst har de tragiska händelserna som beskrivs i tidningarna hänt, men vi måste mer än andra vara väldigt varsamma med orden och väldigt varsamma när vi beskriver de här händelserna. Det är uppemot 1,3 miljoner människor i vårt land som upplever psykisk ohälsa. Det är en av våra stora folksjukdomar, och den bidrar till de höga sjukskrivningstalen. 250 000 människor är i kontakt med psykiatrin och får stöd och hjälp. 130 000-180 000 personer har någon gång varit i någon form av psykotiskt tillstånd. Antalet personer som behöver rättspsykiatrisk vård är 300-400 varje år. Fakta talar för att många av de människor som är psykiskt sjuka är en fara för sig själva men inte alls i samma utsträckning någon fara för någon annan. Självmordsrisken för människor med svår psykisk sjukdom är, som några andra talare har tagit upp, kraftigt högre än för den genomsnittliga befolkningen. Men visst finns det människor med så allvarliga psykiska sjukdomar att de är farliga för andra. De ska få vård och behandling, också i form av tvång, när det verkligen behövs. Det är viktigt att vår ingång i diskussionen om hur vi förbättrar psykiatrin präglas av att vi har en positiv människosyn. Oavsett graden av psykisk sjukdom är man en människa, en människa med samma behov som alla andra. Man har samma behov av bostad, sysselsättning, kultur och socialt umgänge. Men man har självklart också behov av vård och behandling. Om krigsrubrikerna får påverka politiken finns risken att lösningarna blir helt andra än de som krävs om man ser till de egentliga vårdbehoven. Vad gör vi då åt de problem som faktiskt finns? Först ska man kanske slå fast att det inte är de här tidningarnas löpsedlar som har väckt Sveriges riksdag. Redan i den nationella handlingsplanen för hälso- och sjukvården lyftes psykiatrin fram som ett område där förstärkningar verkligen behövs. Det stannade inte vid orden i den här handlingsplanen. Genom den viktiga försvarsöverenskommelsen kunde betydande resurser gå från kanoner till vård, och det är inga småslantar, utan det är 9 miljarder kronor i tillskott under åren 2001-2004. Här var och är psykiatrin en viktig del. Det är också nedtecknat i avtalet mellan regeringen och kommun- och landstingsförbunden. I motionsfloran här i riksdagen finns en rad krav på mer utredningar. Här finns också en rad motioner där det efterfrågas mera straff och mera tvång. Men det finns också en rad motioner som är riktigt bra. I många av de motionerna kan man nästan känna det som att inspirationen har hämtats direkt i direktiven till psykiatrisamordnaren. Jag tycker att man ska konstatera att vi i huvudsak har de lagar och de regelverk som behövs. Det är i tillämpningen som det brister. Det är där - på det praktiska och vardagliga planet - som mycket måste blir bättre. Det bekräftas också exempelvis av Socialstyrelsens kartläggningar och av många inom professionen. För att komma till rätta med psykiatrins brister har regeringen som bekant utsett Anders Milton som psykiatrisamordnare, och det är ett mycket omfattande uppdrag. Det handlar om hur landsting och kommuner äntligen ska kunna samverka i en vårdkedja där man ser den enskildes behov. Det är inte acceptabelt att detta inte fungerar. Redan 1999 pekade Socialstyrelsen på brister i samverkan. Nu är det hög tid att detta blir allvar. Det handlar om att se till att det finns en fungerande vårdplan för den enskilde. Kraven har skärpts i lagen om detta från den 1 juli i år. Nu gäller det att det också genomförs i verkligheten. Det handlar om att bedöma behovet av slutenvårdsplatser, om resursfrågor, om ifall nya vårdformer behövs och om hur socialtjänstens boendestöd kan utvecklas. Men det handlar också om att se över om det finns lagar som behöver förändras och om psykiatrins personalbehov och kompetens. Socialstyrelsen har lagt fram en utredning efter de tragiska händelserna i Åkeshov och i Gamla stan. I rapporten slås bland annat fast att det brister i den gemensamma vårdplaneringen mellan kommun och landsting. Fru talman! Som många har tagit upp tidigare är det många barn som far illa och som mår illa i vårt land. Det handlar inte minst om psykiska problem. Därför är det en viktig anmärkning som utskottet gör i betänkandet. När det särskilt gäller barn- och ungdomspsykiatrin konstaterar utskottet att psykiatrisamordnaren också ska redovisa effekterna av de medel som riksdagen har gett kommuner och landsting för insatser enligt den nationella handlingsplanen för utveckling av hälso- och sjukvården. Utskottet betonar att avsikten i handlingsplanen var att resurser bland annat skulle användas för att stärka stödet till barn och ungdomar med psykisk ohälsa. I betänkandet säger utskottet att man utgår från att Anders Milton i sitt arbete analyserar och ger förslag till åtgärder även när det gäller barn- och ungdomspsykiatrin. Fru talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 55 Cristina Husmark Pehrsso (M)
Fru talman! Jag tänker uppehålla mig vid personliga ombud. Regeringen har avsatt 90 miljoner kronor. Det räcker till 300 ombud. Samtidigt vältrar man över kostnaden på kommunen eftersom man inte betalar lönerna fullt ut utan säger att alla kringkostnader som har med personliga ombud att göra, som jag nämnde i mitt anförande, som utbildning, datorer, resor med mera får kommunerna stå för själva. Återigen ser vi att staten står för någon form av reform som låter bra men vältrar samtidigt över kostnaderna på kommunen. Jag har två frågor till Jan Emanuel. Vad kan Jan Emanuel Johansson säga till s-kommunalråden i Bjuv och Åstorp där hemma som har försökt att finna en lösning på att anställa personliga ombud, eftersom man behöver det, men inte har råd? Moderaterna föreslår 200 miljoner kronor för att också kunna täcka kringkostnaderna. Kommunerna Bjuv och Åstorp får lägga ned projektet fastän behovet finns. Staten lovar men ger inte tillräckligt med pengar.

Anf. 56 Jan Emanuel Johansson (S)
Fru talman! Personliga ombud är en permanent verksamhet. Det är först under 2003 som de här projekten verkligen har kommit i gång. Men det finns, som du tar upp, en rad frågetecken kring just etableringen. Det handlar om huruvida kommunerna ska vara huvudman. Det är en fråga som är aktuell. Ska verksamheten regleras i socialtjänstlagen, i LSS eller i egen lagstiftning? Det är något som vi har uppe till diskussion. Du frågade vad vi kan säga till de olika kommunalråden. Socialstyrelsen ska under 2004 och 2005 genomföra en omfattande utvärdering av verksamheten.

Anf. 57 Cristina Husmark Pehrsso (M)
Fru talman! Så jag kan åka hem till kommunerna Åstorp, Örkelljunga, Bjuv och de andra och säga: Vänta! Socialstyrelsen ska titta på det under 2004 och 2005. Det kanske blir en lösning på huvudmannaskapet 2006. Vilken tröst till de psykiskt sjuka och till kommunerna. Nu är det en permanent lösning och inte ett försöksprojekt. Därmed öppnar det för alla kommuner, inte bara de tio som var med, att vilja lösa det här. Hur ska 90 miljoner kronor kunna räcka till det? Det är min första fråga. Jan Emanuel Johansson hänvisade i sitt anförande till att man nu ger vård till psykiskt sjuka. Jan Emanuel sade: från kanoner till vård. Ändå ser vi ingen förbättring. Det är två års väntetider till BUP. Psykiatriläkarna saknas i primärvården. Psykiskt sjuka får inte vårdplatser. Ändå har ni lagt ned snart sagt alla regementen i Sverige. Det finns snart inga fler att lägga ned för att täcka underskottet i sjukvården. Hur ska ni kunna lösa fler vårdplatser, fler psykiatriker i vården och kortare vårdköer när ni inte har fler regementen att lägga ned?

Anf. 58 Jan Emanuel Johansson (S)
Fru talman! En av dina borgerliga kolleger hade ett väldigt klokt anslag här i debatten. Hon sade att det nog är bra om man har en viss ödmjukhet inför den problematik som finns. Om man ser till problemen kring psykiatrin så har socialdemokratin en del av ansvaret. Men jag tror att det är farligt att från din talarstol säga att det här är någonting som bara Socialdemokraterna har gjort när man har lagt ned alla regementen och skrotat kanonerna och att fråga vad som hände sedan. Jag tror att det är svårt att bara stå och blunda inför att det faktiskt har kommit satsningar till vården. Vi är inte nöjda. Det finns fortfarande behov. Det tror jag inte någon förnekar på något sätt. Men att pengarna behövdes bättre inom vården än bland kanonerna tror jag nog att vi åtminstone på min sida om blockgränsen är överens om.

Anf. 59 Kerstin Heinemann (Fp)
Fru talman! Jag tyckte att det var väldigt bra att Jan Emanuel Johansson i sitt anförande tog upp aspekten att det ändå är väldigt få människor som står för våldet som vi har läst om. Jag försökte också ta fram i mitt anförande att det stora inom psykiatrin är alla vi människor som kan råka ut för de olika sakerna. Men Jan Emanuel Johansson antydde också att det kan behövas vissa tvångsåtgärder. Jag skulle vilja fråga hur ni socialdemokrater ser på att man skulle kunna ha öppna vårdformer med vissa tvångsåtgärder som att man följer vissa regler, tar sina mediciner, får besök på öppenvårdsmottagningar och sådant. Jag har hört att Vänsterpartiet är emot det här. Jag kan konstatera att psykiatrin ser lite annorlunda ut nu än på 70-talet. Det finns betydligt mer. Hur ser Socialdemokraterna på att ha ett visst tvång i öppenvården för att snabbare kunna slussa ut människorna från slutenvården?

Anf. 60 Jan Emanuel Johansson (S)
Fru talman! Det har hänt en hel del sedan 70-talet. Det är alldeles säkert. Du ställde frågan om mellanvård. Det har också tagits upp i kommittédirektiven om hur vi ska kunna utvärdera om det här kan vara ett bra förslag. Jag personligen tycker att det är ett bra förslag. Ett exempel är att någon har kommit ut från slutenvård och blivit ålagd en viss form av medicinering, att man under kontrollerade former ska ta sin medicin. Om det inte fungerar med tanke på att medicineringen med största sannolikhet har en ganska kraftig påverkan på individen kanske man kan återgå till slutenvård. Det har tagits upp i kommittédirektiven. Jag ser det som en klok lösning.

Anf. 61 Kerstin Heinemann (Fp)
Fru talman! Det tackar jag för. Vi tror inte att det här är något som skulle skada patienterna. Vi tror snarare att det är någonting som skulle kunna gynna de här patienterna. Vissa människor kanske måste vara i slutenvård en väldigt lång tid, men målsättningen är att vi ska få ut så många människor som möjligt och att de i den öppna vården också får det stöd som de behöver för att kunna återgå till ett normalt liv.

Anf. 62 Jan Emanuel Johansson (S)
Fru talman! Det har också tagits upp. Det är av stor betydelse att se till att de här människorna i största möjliga mån också får möjlighet till ett arbete eller åtminstone någon form av sysselsättning. Det gläder mig att det ligger i en del av direktiven.

Anf. 63 Ulrik Lindgren (Kd)
Fru talman! Jag håller fullständigt med Jan Emanuel Emanuelsson om att det är viktigt att vara försiktig i psykiatridebatten. De allra flesta psykiskt sjuka har fullt upp med sin egen sjukdom och har inget behov av att få ytterligare pålagor på sig och skrämskott av olika slag om att de skulle vara så hemskt farliga. De allra flesta har inte någon som helst möjlighet att agera mot andra människor utan är oerhört begränsade och handikappade av sin egen sjukdom. Jan Emanuel säger att 9 miljarder kronor är mycket pengar. Jag håller fullständigt med om det. Men det är fortfarande inte en satsning. Som vi har konstaterat tidigare i debatten har Kommun- och Landstingsförbundet upprepade gånger visat att kommuner och landsting får mindre pengar netto att röra sig med för att klara av bland annat de viktiga uppgifterna inom psykiatrin. Kristdemokraterna har reagerat kraftigt på att direktiven är så kliniskt rena från skrivningar om barn- och ungdomspsykiatrin. Som Chatrine Pålsson tidigare redovisat är det upp till två års väntetid för att komma till skott inom barn- och ungdomspsykiatrin. Det är helt oacceptabelt. Socialutskottet har försökt förstärka lite med att det är viktigt att effekterna redovisas av de här tidigare så kallade kanonpengarna, de 9 miljarderna som bland annat skulle gå till förstärkningar av psykiatrin, för att se om det har haft någon betydelse för barn- och ungdomspsykiatrin. Varför har barn- och ungdomspsykiatrin blivit så bortglömd i direktiven? Vi vet alla hur grundläggande det är. Om vi inte kan ordna för barnen så kommer det inte att bli lättare sedan i tonår och vuxen ålder att klara av svåra psykiska problem.

Anf. 64 Jan Emanuel Johansson (S)
Fru talman! Ulrik Ulriksson har haft svårt med det här. (ULRIK LINDGREN (kd): Sorry .) När det gäller barnpsykiatrin tror jag återigen att vi är överens. Jag tillägnade ju sista delen av mitt anförande till barnpsykiatrin. Det är väldigt viktigt att man tar upp de satsningar som gäller i barn- och ungdomspsykiatrin och ser till att köerna minskar.

Anf. 65 Ulrik Lindgren (Kd)
Fru talman! Jag tänkte också på ett annat komplex i det här sammanhanget. Vi vet ju alla att hemlöshet, droger och psykisk sjukdom hör ihop som ler och långhalm i dag. Jag har tidigare i debatten med anledning av det här betänkandet ett antal gånger frågat hur det blir med satsningar på att verkligen ta tag i narkomanvårdsfrågorna i Sverige. Vi har pratat och pratat sedan 1998, vi pratar igen, och nu kommer det kanske något förslag från Björn Fries nästa år om sprututbytesprogram. Men det är också allt av förslag vi hittills sett efter flera års arbete. Nu läckte det dock ut från den här konferensen i Malmö i förra veckan att det kanske skulle komma ½ miljard i satsning från regeringen på narkomanvården. Kan du bekräfta eller antyda att det kommer någonting i den här vägen, eller är det så att vi ska fortsätta att prata och sedan prata igen om narkomanvården?

Anf. 66 Jan Emanuel Johansson (S)
Fru talman! Är det någonting vi gjort mer än att prata när det gäller just narkomanvården är det att vi faktiskt också har handlat. Vi kan titta på Stockholm och särskilt det du tog upp om dubbel- och trippeldiagnoser. De satsningar som har gjorts, både inom SiS verksamhet och inom öppenverksamheten här i Stockholm, har gått just till de här ungdomarna. Alla de aktualiseringar som görs, till exempel genom Svensk Sjukvårdsinformation, handlar om att man efterfrågar just dessa platser, och det är också dessa platser som både privata och offentliga vårdgivare satsar på. Där har det faktiskt hänt någonting. Man har också satsat på olika kognitiva medel för att kunna göra uppföljningar och se att det faktiskt händer någonting. Här tror jag alltså att din bild är lite mer negativ än vad verkligheten är.

Anf. 67 Annika Qarlsson (C)
Fru talman! Jag skulle vilja fråga lite grann utifrån det jag sade i mitt anförande om "nånannanismen". Jag kan ju börja med att fråga om du har märkt av den någon gång. "Nånannanism" är vad man möter var man än hamnar i Myndighets-Sverige. Man sitter på stolen framför sin handläggare som lägger huvudet på sned och säger: Tyvärr, det här är inte mitt bord, det här får du gå till nästa ställe med. Detta kan man möta på många ställen innan man har fått hjälp. I våras och nu i höst har det kommit en del förslag som börjar öppna för ett annat perspektiv i myndighetsutövning och liknande. Man börjar vända på perspektivet och försöker se till den som behöver hjälp och stöd i stället för att se till hur organisationerna är uppbyggda och ska fungera bäst. Här skulle jag dock vilja påstå att majoriteten fegar lite. Man vill inte vara med fullt ut och bygga de delarna. Det handlar dels om vilka aktörer som måste vara med, dels om hur mycket pengar man ska satsa i projekten. Från Centerpartiets sida har vi velat se betydligt öppnare former där man lokalt ska kunna utverka projekt som stämmer utifrån den problembild man har där. I det arbetet kan jag se att det finns många olika delar som måste till. Det handlar inte om en enkel diagnos på de personer som varken hamnar i psykiatrin eller blir hemlösa. Ofta finns det många olika delar som måste till. Här blir det ännu tydligare att det måste till en annan bild av vårdkedjan för att få det att fungera och för att man inte ska hamna i någon annans knä.

Anf. 69 Annika Qarlsson (C)
Fru talman! Det är ju en del. I andra förslag som vi lagt fram och jobbat med, vilka vi i och för sig inte har att ta ställning till i dag, har vi tittat just på vårdkedjan och möjligheten att samverka lokalt. Det som kommer att få lov att fungera är kommun, landsting, arbetsförmedling och försäkringskassa, men det kan finnas många olika lokala varianter. Här är Socialdemokraterna inte redo att gå fram. Har ni inte någon gång när ni tittat på den problematik som vi diskuterar i dag funderat på att detta måste öppnas, att det måste ges möjlighet för betydligt fler variationer och att vi kanske måste gå den vägen? Självklart behövs det någon som kommer och tittar på det hela ovanifrån och kan se vad som behövs, men det måste också finna utrymme och möjlighet för lokalt engagemang och lokala initiativ för att det inte ska bli bara ord utan också verkstad.

Anf. 70 Jan Emanuel Johansson (S)
Fru talman! För att verbalisera den breda dialog som verkligen förs tänkte jag bara kort gå igenom några av de institutioner som man har tagit upp just när det gäller att få det här samarbetet att funka. Då är man också nere på kommunal nivå och riktar sig till brukarorganisationer och frivilligorganisationer. Så här säger man om dialogen: Samordnaren ska genomföra arbetet i bred dialog med landsting, kommuner, Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet, berörda myndigheter, statliga kommittéer och brukarorganisationer. Samordnaren ska särskilt uppmärksamma frågor som rör arbetsformer, samverkan, samordning, resurser, personal och kompetens. Där tror jag att du har svaret på din fråga.

Anf. 71 Gabriel Romanus (Fp)
Fru talman! Med folkhälsoarbete brukar vi mena arbete som syftar till att förebygga ohälsa. Vi vet ju alla att det är både mer humant och mer ekonomiskt att förebygga än att behöva satsa stora resurser på att ta hand om sjukdomar, skador och andra problem. Trots det har vi bristande proportioner mellan vad vi satsar på folkhälsoarbete och vad som sedan måste satsas på vård i olika former. Ett exempel på bra förebyggande arbete har vi haft inom tandvården. Den svenska tandhälsan har kraftigt förbättrats sedan den allmänna tandvårdsförsäkringen infördes i mitten av 1970-talet. Nu ser vi dock hur den goda tandhälsa som byggts upp riskerar att urholkas i släptåg av de nedskärningar som gjorts. Enligt en undersökning nyligen hade motsvarande en miljon svenskar under ett år av ekonomiska skäl avstått från tandvård som de skulle behöva. Vi behöver en tandvårdsreform, en reform som bygger på försäkringsprincipen och som ger rätt incitament, det vill säga incitament att skydda tandhälsan i stället för att bara borra upp tänderna. Vi behöver en försäkring som inte har de orimliga självrisker som det nuvarande tandvårdsstödet innebär. Om man biter av en tand eller får varbildning i en tand kan det för en vanlig löntagare kosta 10 000 kr att få en brygga. Vill man ha ett implantat, alltså en stifttand som man sade förr, kan det kosta 15 000 kr eller mer. Det är självrisker som vi inte har ens i våra bilförsäkringar. Därmed är det också sagt att bristen på en allmän tandvårdsförsäkring med vettiga principer naturligtvis framför allt drabbar dem som har små ekonomiska marginaler. Vi har från Folkpartiet motionerat om att få en tandvårdsförsäkring med annan inriktning. Detta behandlas inte i det här betänkandet, men när det gäller hela tankegången hänvisar man till att det betänkande från Tandvårdsutredningen som kom för snart ett och ett halvt år sedan är under beredning. Jag skulle vilja fråga - jag hade helst velat fråga statsrådet, men han är inte här när hans budget behandlas så därför får jag fråga företrädarna för majoriteten: Hur länge ska vi vänta innan vi får en verklig tandvårdsförsäkring värd namnet? I det förebyggande folkhälsoarbetet har Folkhälsoinstitutet, som bildades i början av 1990-talet på initiativ av både Folkpartiet och Socialdemokraterna, en nyckelroll. Nu har man gjort en omorganisation som vi har haft uppe till diskussion, och för mig är det fortfarande en gåta vad motivet till den var. Vi föreslår från Folkpartiets sida att man återger Folkhälsoinstitutet de uppgifter och den roll man hade enligt den proposition som Socialdemokraterna en gång lade fram. Ett av de största folkhälsoproblemen vet vi är alkoholskadorna. Där vet vi också att vi står inför en hotande katastrof. Nu kommer detta att debatteras på tisdag i en särskild debatt, så jag ska inte utveckla det närmare. Men eftersom vi har ett särskilt yttrande i det här betänkandet och Carl-Axel Johansson tog upp frågorna vill jag ändå säga ett par ord. Carl-Axel Johansson sade att den nuvarande politiken inte har lett till minskad konsumtion, tvärtom ökar konsumtionen. Men det beror ju på att Moderaterna delvis har fått gehör för sin politik, nämligen att alkoholen har blivit billigare. All forskning visar att när alkoholen blir billigare ökar konsumtionen och då ökar också skadorna. Nu vill ni göra alkoholen ännu billigare. Men då kan ni inte kritisera den restriktiva alkoholpolitiken, utan kritiken bör ni ju rikta mot er själva som så länge har yrkat på billigare alkohol. Sedan frågar Carl-Axel Johansson vad det finns för logik i att ha kvar detaljhandelsmonopolet när man har luckrat upp och släppt in det privata alkoholkapitalet i partihandelsledet. Men det var ju inte för att Sverige och Sveriges riksdag önskade det utan det var för att vi tvingades av EU:s regler att i varje fall ge det privata alkoholkapitalet utrymme inom partihandels- och tillverkningsleden. Det har ju också bidragit till ökade skador. Nu börjar vi få ytterligare ett beroendeproblem som växer. Det är ett spelberoende. Det har delvis förorsakats av den statliga politiken. Vi har haft statliga bolag som intensivt har marknadsfört ökat spelande. Det här behandlas delvis i det betänkande vi har uppe nu, men det behandlas också på andra håll. För min del ser jag det som att huvudfrågan också här är att kunna arbeta förebyggande, det vill säga att vi inte ska ha spelformer som är särskilt beroendeskapande. Vi skulle behöva en statlig spelpolitik som utgick från hur vi ska undvika de spelformer som är särskilt beroendeskapande. Men det har vi inte fått. I stället har vi steg för steg fått ett ökat inslag av beroendeskapande spelformer. Jag vill avrundningsvis säga att det finns ett nordiskt samarbetet på beroendepolitikens område. Vid Nordiska rådets session i Oslo i höst antogs en rekommendation i stor enighet när det gäller alkohol- och drogpolitiken som innebär att man uppmanar de nordiska regeringarna att tillsammans med de baltiska staterna målmedvetet arbeta för en striktare och effektivare drogpolitik som omfattar både alkohol och narkotika i hela Europa. Med strikt narkotikapolitik menas där att all befattning med narkotika som inte är medicinskt motiverad bör vara olaglig. Det föreslås också att regeringarna ska lansera strategier för ett effektivt förebyggande av narkotikaanvändningen, för att säkerställa en god vård för missbrukare och att verka för att sänka medelkonsumtionen av alkohol genom en stringent pris- och tillgångspolitik samt en restriktiv marknadsföringspolitik. Och slutligen ska man vidta åtgärder för att kraftigt begränsa försäljningen av alkoläsk. Den här resolutionen antogs i ganska så stor enighet. Det var några markeringar från danskt håll, en när det gäller narkotikapolitiken och en när det gäller tillgänglighetspolitiken. Men i stort sett var det en stor enighet bland de nordiska parlamentarikerna om de här riktlinjerna. Det är någonting som jag hoppas att den svenska regeringen kan använda i dialogen med till exempel den danska regeringen, men också ute i Europa, för att skapa bättre förutsättningar för att förebygga alkohol- och narkotikaskador. Fru talman! Jag stöder givetvis alla reservationer där mitt namn finns med. Men av praktiska skäl har jag inget yrkande.

Anf. 72 Carl-Axel Johansson (M)
Fru talman! Förstod jag Gabriel Romanus rätt när han sade att det var vår politik som nu lett fram till detta folkhälsoproblem? Så är det ju inte. Det är inte vår politik. Det vi säger är att dessa höga alkoholskatter gör att billigare vin, öl och annan sprit väller in över gränserna därför att man bibehåller skenet av att en hög skattepolitik skulle främja folkhälsan. Det som i själva verket händer är ju att den sprit, det vin och den öl som väller in över gränserna går ut på en illegal marknad som inte känner åldersgränser och inte känner öppettider. Och det är ju inte vår politik. Vi vill ha åldersgränserna. Vi vill att man håller dessa öppettider. Så du kan inte anklaga oss för det som händer nu, utan det är en annan politik. Det är majoritetens förda politik. Men jag förstod det som att du tyckte att det var vår politik.

Anf. 73 Gabriel Romanus (Fp)
Fru talman! Ansvaret för att det här har hänt delar alla vi som var för att Sverige skulle gå in i EU, så jag skyller inte på er. Jag säger bara att ni har fått som ni har velat. Alkoholen har blivit 20 % billigare i Sverige. Men ni vill ju göra den ännu billigare. Det är inte så att det bara är resandeinförsel och illegal alkohol som orsakar skador. Systembolagets försäljning förra året låg 20 % över vad den var när vi kom med i EU, och den alkoholen är minst lika farlig, i varje fall nästan lika farlig som den alkohol som köps i Danmark eller i Tyskland. Jag kan bara konstatera att alkoholen har blivit billigare. Det är vi alla ansvariga för som har varit med om att föra in Sverige i Europa, och det har skapat stora problem. Men Moderaterna vill öka dessa problem genom att göra alkoholen ännu billigare.

Anf. 74 Carl-Axel Johansson (M)
Fru talman! Nej, vi vill inte öka dessa problem. Vi vill göra så att alkoholen hanteras helt lagligt på en marknad som känner öppettider och som känner åldersgränser. Försäljningsmonopolet har uppenbarligen misslyckats med detta. Vi har inte sagt att Systembolaget ska försvinna. Vi har sagt att försäljningsmonopolet ska försvinna. Andra borde kunna försälja alkoholhaltiga drycker på ett lagligt sätt där man känner ansvar för hur man säljer detta. Sedan vill jag åter framhålla att man måste ta all statistik med en nypa salt. Om nu Systembolagets försäljning har gått upp, i synnerhet som konkurrerande importörer uppenbarligen har återhandlat sina lager från Systembolaget, förmodar jag att det ger en viss ökning av statistiken över försäljningen. Vi har också norrmän som åker in till Strömstad och ökar försäljningen. Jag tror nog att man får ta all statistik med en nypa salt. Medge ändå, Gabriel Romanus, att vi måste tänka nytt. Vi måste inse att Sverige nu är en del i Europa, i EU, med fri rörlighet, där attityder och annat färdas mycket snabbare än förbud och höga alkoholskatter.

Anf. 75 Gabriel Romanus (Fp)
Fru talman! Det är klart att Sverige är en del i Europa, och det är klart att vårt medlemskap där gör att vi delvis måste överge vår politik. Därför är det angeläget att vi försöker få hela Europa att dra rätt slutsatser av de kunskaper som finns genom en omfattande internationell forskning. Den visar bland annat att när priset går ned med ungefär 20 %, som det har gjort i Sverige, ökar försäljningen. Det beror inte på några marginella företeelser som försäljning till norrmän i Strömstad och längs gränsen. Det beror inte heller på att vissa leverantörer har återköpt några kvantiteter utan det beror helt enkelt på att när priserna går ned ökar konsumtionen. Det är nationalekonomins regel 1 a. Jag tyckte jag hörde Carl-Axel Johansson nämna någonting om åldersgränsen. Jag har uppfattat att ni vill sänka åldersgränsen. Ni kan väl ändå inte tro att det minskar ungdomarnas drickande. Det enda man kan säga om Moderaternas alkoholpolitik är att den är konsekvent. Men om den skulle genomföras kommer den att öka alkoholskadorna. Den del av den som har genomförts, nämligen att alkoholen har blivit billigare, har redan bidragit till en ökning av alkoholkonsumtionen.

Anf. 77 Gabriel Romanus (Fp)
Fru talman! Det är riktigt att de flesta partier i utskottet och i riksdagen är eniga i långa stycken när det gäller drogpolitik och även alkoholpolitik. Det är en stor tillgång, tror jag, när vi nu ska gå ut och försöka övertyga andra i Europa om värdet av att ta de här problemen på stort allvar. När det gäller spelberoende har vi tyvärr byggt upp det hela baklänges. Vi har först startat statliga bolag som har givits tillåtelse att gå ut och marknadsföra. När de sedan har kommit och klagat och sagt att de behöver, som det heter, modernisera har riksdagen tillåtit olika spelformer. Jag tänker då inte bara på kasino utan framför allt på Jack Vegas, Miss Vegas och de spelautomater som såvitt jag kan förstå är maximalt beroendeframkallande genom sitt väldigt snabba svar på satsningar. Man har tillåtit detta i stället för att först bygga upp en spelpolitik och sedan ge de statliga bolagen direktiv att arbeta enligt den spelpolitiken. Man har faktiskt gett näring åt en gökunge som har bidragit till att öka problemen i stället för att minska dem. Jag är medveten om att det finns ett internationellt inflytande, men det gör det trots allt bara ännu mer angeläget att vi inte själva bidrar till att öka problemen. Där tror jag att spelpolitiken, eller frånvaron av spelpolitik, har varit en olycka. Frågan är om vi kan reparera det, och då är det inte första hand vård utan det förebyggande arbetet som är det viktiga.

Anf. 78 Kristina Zakrisson (S)
Fru talman! Jag ska bara fortsätta att instämma i att det är viktigt att vi gemensamt försöker se vad som går att göra åt spelandet, för jag tror också att det är något som kan leda väldigt många människor mot undergång. Men samtidigt tror jag, som regeringen, att det är klokt att hålla det så att vi kan lagreglera det, även om vi inte klarar att lagreglera allting. Jag är övertygad om att vi i socialutskottet kommer att få fortsätta jobba rejält aktivt under kommande år för att motverka spelberoende men också för att kunna hjälpa dem som har blivit spelberoende.

Anf. 79 Gabriel Romanus (Fp)
Fru talman! Jag borde ha använt förra repliken till att påminna om min fråga om när vi kan vänta oss en tandvårdsreform. Nu har inte Kristina Zakrisson rätt till fler repliker, men jag får hoppas att debattens fortsättning kan ge oss något besked om när vi kan vänta oss en tandvårdsreform. När det gäller spelandet är jag helt övertygad om att socialutskottet får lov att återvända till detta problem. Jag hoppas bara att vi så småningom får ett samlat förslag från regeringen om hur man ska förebygga spelskador. Då ska vi vara medvetna om att det grundläggande problemet är vilka spelformer som kommer ut i varenda svensk by. I dag har vi alltså automater som är, som jag uppfattar det, nästan maximalt beroendeskapande ute i varenda svensk by, på restauranger, i spelbutiker, tobaksbutiker och så vidare, och detta har drivits fram av statens eget bolag. Det är för mig en gåta att riksdagen har kunnat vara med på det.

Anf. 80 Lars-Ivar Ericson (C)
Fru talman! Totalt spelade vi i Sverige för ca 36 miljarder kronor under år 2002. Till denna siffra ska vi lägga ytterligare minst 1 miljard på Internetspel och uppskattningsvis 3 miljarder på illegalt spel. Drömmen om vinsten, spänningen driver oss att satsa på spel. De allra flesta klarar av att hantera sitt spelande, men för en del blir det problem. Forskare har beräknat att ca 2 % av Sveriges befolkning har eller har haft någon form av spelberoende. Ett spelberoende kan sluta i att spelaren tappar känslan för pengarnas värde. Många storspelare uppvisar samma beroendemönster som en narkoman. En del blir till slut kriminella för att komma över pengar, så att de inte bara kan betala sina skulder utan också ska kunna fortsätta att spela. Det finns flera exempel på personer som har spelat bort hus, företag och familj. Men innan detta händer, så händer mycket som får följder för människors psykiska hälsa, och då inte bara för spelmissbrukaren utan även för hans eller hennes omgivning. Ett problem i detta sammanhang är att spelmissbruk inte syns och märks på samma sätt som andra missbruk. Det luktar inte och syns inte som alkoholmissbruk. Hur tar vi då hand om de drabbade? Det är ett fåtal vårdinrättningar som ska vårda många. Behandlingsmetoderna bygger på kognitiv terapi och försök att ändra tankemönstret bakom spelaridentiteten. Metoderna måste användas länge för att få effekt. Den svåraste perioden följer direkt efter behandlingen, då spelmissbrukaren kanske behöver en ny vänkrets och hjälp till meningsfull fritidssysselsättning. En ofta förbisedd komplikation vid spelberoende är de anhörigas situation. Här behövs mer forskning och möjligheter för de anhöriga att bli involverade i vårdprocessen. Spelberoendes förening gör på många platser i landet en mycket viktig insats. I Malmö finns 40 betalande medlemmar, och föreningen hoppas kunna utöka sin verksamhet, men det behövs mer pengar för detta. Hemsidan www.slutaspela.nu har många besökare. Utskottet skriver i sitt betänkande att det framtida arbetet mot spelberoende förefaller tillräckligt och anser att tillräckliga medel avsätts för detta. Jag delar inte den uppfattningen. Mer pengar behövs, och nya behandlingsmetoder bör även utprovas. Vi i Centerpartiet välkomnar i vår kulturmotion att regeringen avsätter ytterligare 5 miljoner i budgeten för insatser mot spelmissbruk, men vi menar att det behövs mycket mer pengar för att kunna lösa de stora problem som finns. Spelbolagen satsar årligen 600 miljoner på reklamköp. Det är då inte svårt att förstå vikten av satsningar på positiva motkrafter. Svenskar spelar mest i världen. Låt det inte bli så att vi kommer att toppa listan på de mest spelberoende i världen. Därför ställer jag mig bakom reservation nr 13. Fru talman! För mig som ny ledamot sedan förra året känns det lite extra högtidligt att stå här i talarstolen i dag. Jag upplever nämligen att en motion som jag och några andra skrivit under har blivit välvilligt behandlad. Min uppgift är att som representant för Riksdagens handikappforum tacka för en välvillig behandling av vår motion om Rett Center. Retts syndrom är ett funktionshinder som nästan enbart förekommer hos flickor och kvinnor. Syndromet orsakar mycket svåra funktionsstörningar, rörelsehinder, epilepsi samt brist på kontroll och samverkan mellan andning, blodtryck och puls. Det betyder att de som drabbas behöver mycket stöd från sin omgivning. I Sverige finns det för närvarande ca 200 personer som har detta funktionshinder. För dessa betyder Rett Center i Östersund mycket. Genom Dagmaröverenskommelsen har under tre år bidrag getts till Rett Center. Nu är det önskvärt med en mera långsiktig och stabil statlig finansiering. Utskottet delar denna åsikt. Regeringen får nu tillfälle att återkomma till riksdagen med förslag om hur finansieringen på lång sikt ska lösas. Vi måste slå vakt om detta unika specialistcenter som betyder så oerhört mycket för människor med stora behov. Här möts tvärprofessionell kompetens och utsatta människor i ett sammanhang, något som bara just Rett Center kan ge.

Anf. 81 Viviann Gerdin (C)
Fru talman och övriga åhörare! Jag vill tala om svensk sjukvård, om den svenska sjukvården som inte mår bra. Det gör inte heller de patienter som i flera månader i någon kö får vänta på behandling. Ökad ohälsa hos befolkningen tillsammans med det faktum att alltfler äldre människor behöver sjukvård har ökat trycket på sjukvården ute i landstingen. Men även den snabba medicinska utvecklingen och modern teknik har medfört ökade kostnader - allt detta i ett läge där landstingen har stora ekonomiska bekymmer. Under de senaste åren har en hel del omorganisationer och reformer rörande sjukvården genomförts. Ambitionen har varit att effektivisera och att göra vården tillgänglig för fler men att göra detta med mindre resurser. Samtidigt har det skett en förändring av personalens arbetsuppgifter, främst läkarnas. I en jämförelse bland OECD-länderna anges att svenska läkare är de som har minst tid med patienterna. I genomsnitt tar de emot fyra patienter per dag. Att göra läkarna mer tillgängliga för patienterna anser jag vara en uppgift för oss alla i kampen för att minska ohälsan. Det är landstingen som ansvarar för vårdens finansiering och organisation, sade socialministern nyligen i en interpellationsdebatt. Men jag anser att även staten har ett stort ansvar för sjukvården och för att förebygga ohälsa. Det är i riksdagen som vi beslutar om hälso- och sjukvården, om hur den ska bedrivas. Därför tycker jag att det är självklart att staten också är med och finansierar sjukvården - detta för att vi ska ha möjligheter att ute i verksamheterna uppnå de mål som vi här fastställer. I dag ställs faktiskt krav på budgetbalans mot sjukvårdens huvudmål - till exempel att korta köerna och att kunna upprätthålla en hög kvalitet i vården. En nationell handlingsplan för utveckling av sjukvården och en kommande vårdgaranti kräver faktiskt mer insatser från staten för att vi ska kunna förverkliga det. För att vi ska kunna förverkliga detta - vi ser ju det ökade behovet av sjukvård - krävs det också att vi gör de rätta sakerna inom andra områden. Det krävs att vi för en sådan tillväxtpolitik att vi skapar en större kaka att fördela och att vi inte stirrar oss blinda på det vi i dag har. Då finns nämligen risken att det hela tiden kommer att vara en mindre andel som vi fördelar ut till verksamheter. Det är alltså viktigt att skapa och att ha tillväxtåtgärder som medför att en större kaka skapas. Avveckla landstingen! utropar någon när de ekonomiska problemen blir uppenbara. Jag anser att det inte löser de ekonomiska problemen. Avvecklingen av sjukhus är en annan lösning som många tycker borde göra sjukvården billigare. Men kostnaderna kvarstår ofta, särskilt där det finns gott om patienter. Eftersom patienterna fritt kan välja sjukvård någon annanstans kan man inte lösa det hela enbart genom att avveckla sjukhusen. Jag tycker att fler i stället måste fråga sig om inte sjukvården i dag är underfinansierad. Vi i Centerpartiet har tidigare visat att vi värnar om en god sjukvård. Genom försvarsuppgörelsen med Socialdemokraterna drev vi kravet på att överföra 8 miljarder extra från försvaret till sjukvården åren 2002-2004. Nu tar vi ytterligare ett steg och avsätter 1 miljard utöver vad regeringen gör för de kommande två åren. Som jag ser det framöver måste detta fortsätta. Att det kommer att krävas ytterligare pengar är helt klart. Att patientens ställning ska vara stark är vi nog alla överens om. Men det fungerar inte alltid i praktiken. Svårigheterna att nå en sköterska eller en läkare på en vårdcentral kan många vittna om. Många ringer dagligen i flera veckor utan att komma fram. För dem som är gamla och ensamma och som mår dåligt är det oacceptabelt att inte ens kunna få kontakt med någon i sjukvården. Stark kritik mot psykvården har förts fram efter den senaste tidens händelser. Många anhöriga har pekat på bristerna och svårigheterna för de sina att få vård. Psykiatrin var ett av de fyra områden som vi i Centerpartiet prioriterade när vi och Socialdemokraterna träffade överenskommelsen om försvarspengarna. Men möjligheterna för landstingen att utveckla verksamheter tycker jag har varit alltför begränsade på grund av de budgetkrav och de otillräckliga och sjunkande skatteintäkterna för många landsting. Människor som är allvarligt sjuka ska naturligtvis erhålla vård, utan väntetid. Vad säger man till ett barn som är psykiskt sjukt och som inte får den vård som barnet behöver? Det är inte heller acceptabelt att föräldrar ska vårda allvarligt sjuka barn. För både patienters och allmänhetens behov av säkerhet anser jag det vara mycket viktigt att allvarligt sjuka får den vård som de behöver. Det är professionens uppgift att göra bedömningar om behandlingstider och utskrivningar, och det är politikernas uppgift att skapa goda förutsättningar för att också psykiatrins verksamhet ska fungera väl. Sjukvården engagerar och berör oss alla. Målet för mig är att göra vården tillgänglig också för den som har ett medicinskt behov. De ekonomiska villkoren för sjukvården måste djupare analyseras därför att vi står inför stora uppgifter med tanke på befolkningsstrukturen. Alltfler äldre är en annan en grupp som behöver mer sjukvård. Naturligtvis ställer jag mig bakom Centerpartiets förslag och reservationer här.

Anf. 82 Anders Bengtsson (S)
Fru talman! Den 1 oktober i år sänkte Danmark sin spritskatt, vilket fått till följd att Systembolagets försäljning av sprit sedan dess har minskat med ungefär 10 % i landet och med nästan 20 % i Skåne. Men konsumtionen har inte minskat - tvärtom! Enligt institutet Sorad ökar i stället privatinförseln från utlandet och därmed också konsumtionen. Vi vet att den mängd som köps från utlandet också konsumeras snabbare, och jag vågar även påstå att den lättare når till exempel våra ungdomar. I motionen So576, som till en viss del behandlas här i dag, pekar jag och mina medmotionärer på att något måste göras för att inte våra ungdomar ska öka sin alkoholkonsumtion drastiskt när vi nu från årsskiftet får ta in i princip obegränsat med alkohol. 1. Förutom att vi vill ha en harmonisering av skatterna på alkoholområdet vill vi att Sverige ställer sig främst i ledet med fanan i topp för att driva alkohol- och folkhälsofrågan inom EU. Det är viktigt att det ska betraktas som just en folkhälsofråga även i övriga EU. 2. Vi vill att det ska tas ett samlat grepp i vårt land och att en nationell samling genomförs för att motverka att våra ungdomar börjar nyttja alkohol. Utskottet har tagit ad notam punkten 1, att verka för en harmonisering av alkoholpolitiken i EU, man jag saknar kommentarer om den nationella samlingen. Frågan om nivån på alkoholskatten behandlas inte här i dag, men den hänger samman med andra frågor. Som skåning ser jag att det är ett akut läge, bland annat efter Danmarks skattesänkning nu i oktober. Jag fasar för de ändrade införselreglerna efter nyår. Vi motionärer tycker därför att frågan ska tas på större allvar. Det handlar om våra ungdomars liv och hälsa. Det handlar om att försvara och stärka den svenska alkoholpolitiken, och det handlar om att försvara försäljningsmonopolet och Systembolagets ställning.

Anf. 83 Rolf Gunnarsson (M)
Fru talman! En av talarna i dagens debatt sade med barsk röst med riktning till de tre majoritetspartierna: Vad håller ni på med? Det var ett av de första inlägen i dag. Jag måste tyvärr utöka den till att gälla sex partier i utskottet och ställa frågan: Vad håller ni på med? Det gäller bilstödet till funktionshindrade och handikappade. Jag har väckt en motion i denna fråga som jag tycker är mycket viktig. I motion So206 ifrågasätter jag än en gång den åldersgräns på 50 år som finns. Vad ska den som är rullstolsburen eller handikappad i övrigt men som kan framföra en bil och är beroende av bilstöd göra sedan han fyllt 50? Ska han sjukpensioneras och kastas ut från arbetsmarknaden? Är det majoritetens uppfattning? Så måste det väl vara om jag förstår det hela rätt; gränsen 50 år ger det beskedet. Reservation 19 har i år tyvärr endast ett parti ställt sig bakom, nämligen Moderaterna. I fjol var tre partier med på en sådan reservation, men tydligen har några partier lämnat den inställning de hade i fjol. Det är tråkigt, och det är en väg som är fel. Jag vet att det talas om en utredning i handlingarna i socialutskottet. Den ska redovisas den 31 december 2004, om drygt ett år, så i bästa fall kanske vi har ett förslag 2005 med införande 2006 eller 2007. Men när det gäller utredningar i den här frågan har regeringen och stödpartierna inget förtroende. Jag ska förklara vad jag menar. Jag har drivit den här frågan i sju åtta år, eftersom det kom upp ett problem med åldersgränsen i min hemkommun. Det var en person - av kött och blod - svårt handikappad, som ville arbeta också efter 50. Han nekades bidrag av försäkringskassan just därför att han hade fyllt 50 år. Jag hjälpte den personen att överklaga till länsrätten, som också avslog hans begäran med hänvisning till riksdagens beslut om att det var 50 år som gällde. Punkt och slut. Åldersgränsen 50 år är naturligtvis ett sätt att spara pengar. Jag måste tro att det är anledningen. Det hedrar Kristina Zakrisson att hon är kvar i kammaren; de flesta partiers företrädare har ju lämnat den nu. Jag skulle vilja höra vad hon tycker om det här. Ingrid Burman har också varit uppe och pratat så mycket om välfärd. Vad tycker ni i majoritetspartierna i den här frågan? Ni har ju kört förbi den och sagt att ni tror att en utredning kan lösa det här. Den 13 mars 2002 svarade socialministern så här på en fråga från mig: "Frågan bereds för närvarande inom Regeringskansliet." Det är 21 månader sedan. Den 14 februari 2001 - för 34 månader sedan - skrev samme socialminister i ett brev: Bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Också hans företrädare på socialministerposten hänvisade till att frågan var på gång. Det har gått dagar, veckor, månader och år: Ingenting har hänt. Ingenting säger att det ska hända något nu heller. Men jag ser att Kristina Zakrisson har begärt replik, och det skulle vara intressant att få ett svar på detta. Jag skäms när jag kommer hem till Falun, där det fall som jag tog upp som exempel finns. Jag skäms att komma hem och säga att det nu har gått sju åtta år och ingenting har hänt. Säger man dessutom att det är en utredning på gång tror jag att politikerföraktet får sig en rejäl knuff uppåt. Jag skäms över detta. Kristina Zakrisson började så vackert i dag. Jag satt på rummet och lyssnade. Hon talade om lummiga delar av vårt land och en vacker huvudstad. Så långt kan vi vara helt eniga. Likaså sade hon om något att det inte var värdigt ett välfärdssamhälle. De orden kommer att finnas i protokollet efter Kristina Zakrisson. Det är ord, ord och ord. Jag säger precis som den talare jag nämnde i början av mitt anförande: Vad håller ni på med? Jag riktar frågan till socialutskottet. Jag har, fru talman, inget annat yrkande än det som Carl-Axel Johansson tidigare har framställt i debatten.

Anf. 84 Kristina Zakrisson (S)
Fru talman! Det gläder mig att jag lyckades börja mitt anförande med något som alla kunde hålla med om. Tyvärr tror jag inte att jag kommer att kunna glädja så många med just det här svaret. Jag har i dagsläget inget annat svar att ge än att vi har en utredning som tittar på det. Jag förstår att det finns vissa frågor som man kan tycka att vi borde kunna ta itu med snabbare. Samtidigt är det många av de frågor som man ska se på i utredningen som är otroligt viktiga. Bland annat ska utredaren titta på vilka personer som ska omfattas av stödet och om bilstöd ska ha någon koppling till förvärvsarbete eller inte. Jag anser nog fortfarande att det är viktigt att man gör en bred analys, och det finns många viktiga frågor. Ett annat akut problem med bilstödet är att pengarna faktiskt inte räcker i dagsläget. Även om vi har försökt få till mer pengar behövs det ännu mer, vilket gör att det blir en puckel i ansökningarna. Man ser till att försöka bifalla ansökningarna så fort som möjligt för att klara av att ge det stöd människor är berättigade till. Just nu kan jag inte säga att bilstödet hanteras på ett särskilt bra sätt. Det måste bli bättre. Men jag är också förtröstansfull. Regeringen är fullt medveten om problemet och arbetar för att vi, förhoppningsvis till nästa budget, ska lösa den ekonomiska frågan. Sedan ska utredaren titta både på åldersgränsen och på andra viktiga frågor som gäller bilstödet. Det är viktigt att de funktionshindrade inte ska vara begränsade av att de inte kan röra sig fritt om de skulle klara det med en egen bil.

Anf. 85 Rolf Gunnarsson (M)
Fru talman! Det är egentligen en förskräcklig gräns som borde anmälas och kontrolleras på något sätt. Det är diskriminerande att en person som har fyllt 50 vägras bilstöd. Jag vet det eftersom jag har ett fall framför ögonen nu. När man fyller 50 kan man plötsligt inte få något bidrag längre, och vad ska man göra då? Man kastas ut från arbetsmarknaden. Det är det jobb som man orkar med. Det är dramatiskt hur detta slår. Jag hjälpte till att skriva överklagandet till länsrätten. Man hänvisade helt till de beslut som fattas här i riksdagen. På slutet sade Kristina Zakrisson att det kanske kommer något i nästa budget. Det är ett bättre bud än vad som står i handlingarna, för där sägs att utredningen ska redovisas först den sista december. I så fall kommer inget förslag förrän året därpå. Det är väldigt lång tid. Det hjälper inte att komma hem till Falun och säga att det är socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister som styr i Sverige och att jag därför inte kan göra något åt det här. I folks ögon är det vi politiker i riksdagen som har fattat beslutet, och det går inte att komma och säga att det inte är mitt ansvar. Det har nu gått sju åtta år och vi står inte på något sätt närmare en lösning. Lars Engqvists två senaste svar på mina frågor tar jag som något av en lögn. Har det legat hos regeringen för bearbetning i 34 månader? Det kanske blir 34 månader till, Kristina Zakrisson. Jag vill inte ta någon gisslan här, men det skulle vara skönt om Kristina Zakrisson i den här debatten kunde lova att hon driver på den här frågan, kanske så att vi till och med kunde få med den i nästa års budget, för det är en förskräcklig åldersgräns som vi har i dag, och jag skäms.

Anf. 86 Kristina Zakrisson (S)
Fru talman! Jag tycker att det hedrar Rolf Gunnarsson att han inser att vi alla har ansvar och att man inte alltid kan säga: Det är majoritetens ansvar, och där sitter inte jag. Jag tycker att Rolf Gunnarsson kan åka tillbaka och säga att han har gjort det som gick att göra i det här läget. Jag kan tyvärr inte lova någonting annat än att jag ska driva på frågan. Jag är nämligen lika angelägen som Rolf Gunnarsson om att vi ska klara av frågan om bilstödet. Vi behöver mer pengar till bilstödet som regelverket ser ut i dag. Dessutom har vi en utredning som ska se över regelverket och kanske föreslå andra förändringar. Och vi vet inte vad det kommer att innebära i kostnader. Men vi vet redan i dag att vi behöver mer pengar till bilstödet.

Anf. 87 Rolf Gunnarsson (M)
Fru talman! Det var i och för sig tröstens ord. Men folk har lite svårt att förstå att det ska behöva ta sju åtta år för att ändra en åldersgräns. Fortfarandet tycker jag att gränsen är förskräcklig. Jag vet inte var den ska gå. Den kanske ska gå vid 65 år och kopplas ihop med om man har ett arbete. Dessutom sägs det att detta är en ekonomisk fråga, och det är det. Lars Engqvist sade också i svaret till mig att det var ekonomiska överväganden som låg bakom detta. Det är egentligen ännu hemskare att säga att man inte har pengar för människor från 50 år och uppåt. Jag kommer att fortsätta att skämmas. Det enklaste vore att säga: Det är de där hemska människorna som har gjort det här. Men så enkelt är det som sagt inte när man möter väljaren eller någon på gatan. Oavsett hur man har röstat ska man försvara detta. Och det här är svårt att försvara. Men man ska ju se allting positivt - det har jag fått lära mig på många olika kurser - och Kristina Zakrisson säger att hon ska driva på. Och vi får väl mötas igen nästa år när vi nästa gång ska ha den här debatten, om jag anmäler mig till den då. Och även om jag inte sitter i socialutskottet kommer jag inte att ge upp den här frågan. Jag tycker att det är en så viktig fråga.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2003-12-04
Förslagspunkter: 34, Acklamationer: 27, Voteringar: 7

Protokoll med beslut

Förslagspunkter och beslut i kammaren

  1. Anslag inom utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen bifaller proposition 2003/04:1 Utgiftsområde 9 punkt 8 och avslår motionerna 2002/03:So257, 2003/04:Fi240 yrkande 20, 2003/04:Ju450 yrkande 5, 2003/04:Ju479 yrkandena 7 och 37, 2003/04:Sf289 yrkande 6, 2003/04:Sf359 yrkande 1, 2003/04:Sf397 yrkande 13, 2003/04:Sf405 yrkande 8, 2003/04:So209, 2003/04:So307 yrkandena 1 och 4, 2003/04:So342 yrkande 5, 2003/04:So343 yrkande 39, 2003/04:So345 yrkandena 21, 22 och 24, 2003/04:So372 yrkande 1, 2003/04:So386 yrkandena 1-3, 6 och 7, 2003/04:So394 yrkande 5, 2003/04:So408 yrkande 1, 2003/04:So415 yrkandena 5, 10 och 12, 2003/04:So418 yrkande 6, 2003/04:So487 yrkandena 3 och 4, 2003/04:So498 yrkande 1, 2003/04:So502 yrkandena 1 och 2, 2003/04:So503 yrkandena 1 och 9, 2003/04:So512, 2003/04:So513 yrkandena 4-6 och 10, 2003/04:So572 yrkandena 5 och 6, 2003/04:So575 yrkandena 1-4, det senare i denna del, 2003/04:So586 yrkandena 1-26, 2003/04:So589 yrkandena 1 och 2 i denna del, 2003/04:So592 yrkandena 3 och 6, 2003/04:So599, 2003/04:So610, 2003/04:So623 yrkandena 1 och 2, 2003/04:So640 yrkandena 4, 24, 31 och 34 och 2003/04:Ub217.
  2. Bemyndigande angående ramanslag 13:6 Socialstyrelsen

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen bifaller proposition 2003/04:1 Utgiftsområde 9 punkt 2.
  3. Beyndigande angående ramanslag 14:4 Statens folkhälsoinstitut

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen bifaller proposition 2003/04:1 Utgiftsområde 9 punkt 3.
  4. Bemyndigande angående ramanslag 16:3 Statsbidrag till särskilt utbildningsstöd

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen bifaller proposition 2003/04:1 Utgiftsområde 9 punkt 4.
  5. Bemyndigande angående ramanslag 17:1 Stimulansbidrag och åtgärder inom äldrepolitiken

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen bifaller proposition 2003/04:1 Utgiftsområde 9 punkt 5.
  6. Bemyndigande angående ramanslag 18:2 Statens institutionsstyrelse

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen bifaller proposition 2003/04:1 Utgiftsområde 9 punkt 6.
  7. Bemyndigande angående ramanslag 26:3 Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap: Forskning

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen bifaller proposition 2003/04:1 Utgiftsområde 9 punkt 7.
  8. Propositionens lagförslag

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen bifaller proposition 2003/04:1 Utgiftsområde 9 punkt 1.
  9. Rett Centers långsiktiga finansiering

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2003/04:So383.
  10. Uppföljning av Läkemedelsförmånsnämndens uppdrag

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2003/04:So466.
    • Reservation 1 (kd)
  11. Vård i livets slutskede

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2003/04:So640 yrkande 23.
    • Reservation 2 (m, c, fp, kd)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 2 (m, c, fp, kd)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1270017
    m04609
    fp04206
    kd02508
    v24006
    c01705
    mp13004
    Totalt164130055
    Ledamöternas röster
  12. Psykiatri

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2002/03:So322, 2002/03:So342, 2002/03:So483, 2002/03:So507 yrkande 3, 2003/04:Ju292 yrkande 3, 2003/04:Ju449 yrkande 3, 2003/04:So211 yrkandena 1-3, 2003/04:So226, 2003/04:So262, 2003/04:So307 yrkandena 2 och 3, 2003/04:So312 yrkande 2, 2003/04:So325, 2003/04:So335, 2003/04:So342 yrkandena 2-4 och 6-9, 2003/04:So356, 2003/04:So370, 2003/04:So394 yrkandena 6 och 7, 2003/04:So395 yrkande 9, 2003/04:So407 yrkande 2, 2003/04:So412 yrkande 1, 2003/04:So415 yrkandena 1, 3, 4, 6-9, 11, 13 och 14, 2003/04:So434, 2003/04:So438 yrkandena 1 och 2, 2003/04:So502 yrkandena 3, 4, 6-9, 11-14 och 17, 2003/04:So517, 2003/04:So527, 2003/04:So528, 2003/04:So542, 2003/04:So547, 2003/04:So551, 2003/04:So555, 2003/04:So558, 2003/04:So560, 2003/04:So570 yrkande 1, 2003/04:So574 yrkandena 1-14, 16 och 17, 2003/04:So592 yrkandena 1, 2, 4, 5, 7-10 och 12, 2003/04:So594, 2003/04:So601, 2003/04:So637 yrkandena 6, 7, 9, 10 och 12-16, 2003/04:So643 yrkande 1, 2003/04:Ub271 yrkande 2 och 2003/04:Ub398 yrkande 11.
    • Reservation 3 (m)
    • Reservation 4 (fp)
    • Reservation 5 (kd)
    • Reservation 6 (v)
    • Reservation 7 (c)
    • Reservation 8 (mp)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 3 (m)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1270017
    m04609
    fp00417
    kd00267
    v10236
    c00166
    mp00134
    Totalt1284611956
    Ledamöternas röster
  13. Abort i Sverige för utländska kvinnor

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2003/04:U276 yrkande 5, 2003/04:So242 yrkande 2, 2003/04:So250, 2003/04:So437 och 2003/04:So455.
    • Reservation 9 (m, c, fp, mp)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 9 (m, c, fp, mp)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1270017
    m04519
    fp04116
    kd26007
    v23106
    c01705
    mp01304
    Totalt176117254
    Ledamöternas röster
  14. Stödet till HBT-organisationer

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K418 yrkande 25, 2003/04:L350 yrkande 15, 2003/04:So568 yrkande 23 och 2003/04:So624.
    • Reservation 10 (c, fp, mp)
  15. Statens folkhälsoinstituts arbetsuppgifter

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2003/04:Sf358 yrkandena 17 och 18.
    • Reservation 11 (fp)
  16. Relationen mellan kost, hälsa och miljö

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2003/04:MJ410 yrkande 12.
    • Reservation 12 (v, mp)
  17. Folkhälsofrågor för vuxna

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2003/04:So482.
  18. Spelberoende

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2003/04:So423 yrkandena 1 och 2, 2003/04:So424, 2003/04:So501 yrkandena 3, 12 och 13, 2003/04:So638 yrkande 1, 2003/04:Kr326 yrkandena 8 och 9, 2003/04:Kr331 yrkande 1 och 2003/04:Kr332 yrkande 4.
    • Reservation 13 (c, fp)
    • Reservation 14 (kd)
  19. Sveriges insatser inom EU mot narkotika

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K416 yrkande 25, 2003/04:K419 yrkande 14 i denna del, 2003/04:So343 yrkande 11 och 2003/04:So345 yrkande 2.
  20. Svensk alkoholpolitik inom EU

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K419 yrkande 14 i denna del, 2003/04:So343 yrkande 9, 2003/04:So357, 2003/04:So411 yrkande 3, 2003/04:So576 yrkande 1 och 2003/04:So645 yrkande 1.
  21. EU-stöd till tobaksodling

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K419 yrkande 14 i denna del, 2003/04:So472 och 2003/04:So577 yrkande 11.
  22. Barnombudsmannens organisation

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2003/04:So232.
  23. Rätt till personligt ombud enligt socialtjänstlagen

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2003/04:So394 yrkande 8.
    • Reservation 15 (v, mp)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 15 (v, mp)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1260018
    m46009
    fp42006
    kd25008
    v02406
    c17005
    mp01304
    Totalt25637056
    Ledamöternas röster
  24. Översyn av den specialiserade omsorgen

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2003/04:So315.
    • Reservation 16 (v, mp)
  25. Service och signalhundar m.m.

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2003/04:So328, 2003/04:So522, 2003/04:So567 och 2003/04:So615.
    • Reservation 17 (m)
  26. Bidrag till nationella anhörigorganisationer m.m.

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2003/04:So362, 2003/04:So572 yrkande 7, 2003/04:So616 och 2003/04:So641 yrkande 7.
    • Reservation 18 (m, c, fp, kd)
  27. Bilstödet

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2003/04:So206, 2003/04:So255, 2003/04:So347, 2003/04:So364, 2003/04:So475, 2003/04:So609, 2003/04:So622 och 2003/04:So642 yrkande 9.
    • Reservation 19 (m)
  28. Personlig assistans

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2003/04:So504 yrkande 31, 2003/04:So575 yrkande 4 i denna del, 2003/04:So614, 2003/04:So627 och 2003/04:Ub391 yrkande 20.
    • Reservation 20 (m, c, fp, kd)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 20 (m, c, fp, kd)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1270017
    m045010
    fp04206
    kd02607
    v24006
    c01606
    mp13004
    Totalt164129056
    Ledamöternas röster
  29. Stöd till kvinnojourer m.m.

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju443 yrkande 11, 2003/04:Sf402 yrkande 21, 2003/04:So330, 2003/04:So419 yrkande 9, 2003/04:So496 yrkandena 1 och 2, 2003/04:So589 yrkande 2 i denna del och 2003/04:Ub271 yrkande 7.
    • Reservation 21 (fp)
    • Reservation 22 (v, mp)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 21 (fp)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1270017
    m46009
    fp00426
    kd25017
    v02406
    c16015
    mp01304
    Totalt214374454
    Ledamöternas röster
  30. Rikskvinnocentrum

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju443 yrkande 10.
  31. Regler för bidrag till ideella organisationer på det sociala området

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2003/04:So243.
    • Reservation 23 (m, c, kd)
  32. Statens institutionsstyrelse

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2003/04:So643 yrkandena 9 och 10.
  33. Insatser för hemlösa m.fl.

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen bifaller delvis motionerna 2003/04:So381, 2003/04:So407 yrkande 3, 2003/04:So415 yrkande 2, 2003/04:So635 yrkande 8, 2003/04:So637 yrkande 1, 2003/04:Bo252 yrkandena 1-3, 11 och 12, 2003/04:Bo261 yrkandena 4 och 6 och 2003/04:Bo263 yrkande 18.
  34. Apoteksmonopolet

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2003/04:So343 yrkande 20, 2003/04:So386 yrkande 4, 2003/04:So444, 2003/04:So476, 2003/04:So640 yrkande 29 och 2003/04:N344 yrkande 4.
    • Reservation 24 (m, c, fp, kd)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 24 (m, c, fp, kd)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1270017
    m045010
    fp24006
    kd02508
    v24006
    c01705
    mp13004
    Totalt166127056
    Ledamöternas röster