Utgiftsområde 16 Utbildning ochuniversitetsforskning

Fru talman! Regeringen har, som den brukar, ägnat hösten åt att diskutera allt annat än skolans resultat och uppgift. Kunskapsmålen, vad eleverna lär sig har förts undan, och i stället har skolpolitiska skenmål satts ut likt vättar på vattnet. Skolminister Baylan har gjort utspel efter utspel om skolans huvudmannaskap. Vem ska få äga och driva skolor? Stopplagar aviseras liksom nya bolagsformer, efterfrågade av ingen. Ska man få göra vinst på skolans verksamhet och inte bara på verksamhet i skolan? Det är skolministerns skolpolitik i ett nötskal. Ska kristna friskolor få finnas, eller kan man lyckas att förbjuda dem, oavsett Europakonventioner? Ska betyg kunna överklagas innan de sätts i stället för efter - en nästan George Orwellsk omskrivning av begreppet överklagans betydelse - när betygen faktiskt har satts? Dialog och samtal i förväg likställs nu av Baylan med överklagan av myndighetsbeslut. Sista terminens arbete föregrips och förlorar i betydelse. Vad säger det till den som kämpar in i det sista under skoltiden? Baylan lånar förslag av de borgerliga, som tvåspråkig undervisning, eller föregriper Skollagskommittén, och vips ser det ut som att regeringen har nya egna förslag. Vi har väntat för länge på att dessa skolpolitiska skenmål ska följas av diskussion om kunskapsmål och sakfrågor. Men Baylans vättar på vattnet skymmer de verkliga målen. Det är också det enda syftet - att leda människors blickar från huvudsak till bisak. Inte ett enda barn kommer att lära sig någonting mer på grund av skolminister Ibrahim Baylans olika organisatoriska utspel. Vad är då Baylans program för att ge svenska elever mer och bättre kunskaper? Var anser han att skolpolitiken har gått fel? Eller är han nöjd med att vart fjärde barn inte når kunskapsmålen och att vart tionde inte får gymnasiebehörighet. Vad mer än detta krävs för en omprövning av den socialdemokratiska skolpolitiken? Fru talman! Bilden av den svenska skolan är inte entydig. Höstens undersökningar ger en viktig statistisk överblick som säger att svensk skola är bra på mycket men inte internationellt framstående på något särskilt. En rad problem belyses där skolpolitiken bär ansvar när man ger skolan för svaga förutsättningar. PISA-undersökningen har till syfte att få länder att upptäcka sin skolas starka och svaga sidor. Så vilka slutsatser drar Baylan av att Sverige tappat en placering i matte, naturkunskap och läsfärdighet och att Finland vinner allt? Vilken slutsats drar han av att hälften så många elever i Finland hamnar under nivå 1 i läsförståelse som i Sverige? Vilken slutsats drar han av att 12 % i Sverige inte klarar att lösa ens de mest banala problemen? 13 länder lyckas bättre i 2003 års undersökning genomfört med den tidigare. 5, däribland Sverige, klarar sig sämre. Avgörande är dock att PISA-undersökningen bidrar till att avfärda två socialdemokratiska myter. Den första är att höga krav på baskunskaper skulle stå i motsats till krav på problemlösning, förståelse och kritiskt tänkande. Precis tvärtom hänger de ihop, vilket Koreas och Finlands exempel visar. Den andra myt som avfärdas är att Sverige skulle vara särskilt bra på att kompensera elever för sociala skillnader. År 2000 spelade social bakgrund mindre roll i Sverige än i andra länder, men nu ligger vi lika. Skolan förmår alltså inte kompensera för social bakgrund, vilket är ett underbetyg för den socialdemokratiska skolpolitiken. Skillnader mellan elever, skolor och kommuner är växande. Skolverket uttrycker det så att "variationen mellan elever, skolor och grupper kan vara på väg att öka, vilket påverkar likvärdigheten negativt". Undersökningar visa också i övrigt på ökande skillnader mellan elever och en tendens till växande spännvidd mellan hög- och lågpresterande och ett ökat antal lågpresterande elever, särskilt i naturämnen. Det går också allt sämre för utlandsfödda elever när OECD-genomsnittet för dessa samtidigt stärks. Skolverket säger att det är "alarmerande att resultaten för dem som befinner sig på den nedre delen av skalan har försämrats så drastiskt på bara tre år". Fru talman! I den aktuella debatten om skolan för en vecka sedan berättade jag om framgångsrika skolor som driver på skolutvecklingen, om skolor som återupprättats efter allvarliga problem, om skolor med undermåliga resultat och som är kvar i uppgivenhet. Goda skolor har någonting gemensamt: en känsla av ansvar. Framgångsrika skolor tror, liksom framgångsrika lärare, på eleverna, på att alla kan och ska lära. Man betonar inte ursäkter utan möjligheter. Det finns en passion för kunskap och kunskapens makt, ofta eldsjälar som tongivande lärare och ledare. Många skolor vill ha möjlighet att ta egna beslut och göra egna prioriteringar, slippa trassla sig in i detaljstyrningar och regler som hindrar individualisering, undervisning och kunskapsfokus. De nämner själva möjligheten att arbeta utan nationell timplan, som ger mycket goda effekter på kunskapsresultaten. Men många fruktar att de ska tvingas gå tillbaka till timplanens styrning när försöksperioden är över. Men regeringen passar. Framgångsrika skolor har system för varje elevs utveckling och kontakt med föräldrar, som individuella kunskapsplaner och portfoliemodeller. Där finns uppföljning av elever och krav på föräldrar. För oss är de individuella kunskapsplanerna ett verktyg där elevens kunskapsläge och vad som krävs för fortsatt lärande klargörs. Men det är också ett verktyg för att skapa balans mellan och tydliggöra skolans, elevens och föräldrarnas respektive ansvar. Här är skillnaden mellan oss och skolminister Baylan som aldrig nämner föräldrarnas roll, varken i samband med kunskapsplaner eller annars. Regeringen gör ingenting för att lätta på regelbördan, för att öka professionens möjlighet att fatta vardagsbeslut eller för att ta bort någon av de åtta-tio beslutsnivåer som finns ovanför en vanlig lärare. Lärarförbundet lyfter numera liksom vi fram behovet av självstyrande kommunala skolor. Fru talman! Sverige är ett av de länder som spenderar mest på skolan, men svenska 15-åringar presterar som bäst medelmåttigt. Skolkvalitet är mer än bara en resursfråga. Men Socialdemokraterna har inte klarat att värna skolans huvuduppgift, det vill säga undervisningen. Mindre än varannan krona når i dag fram till undervisningen, och mer än hälften går till någonting annat. Vi lägger därför mest i västvärlden på skola, men kring snittet bara på undervisning. Svenska skolan lägger ca 2 500 kr per elev på läromedel, drygt det dubbla, 5 500 kr på skolmat och cirka tre gånger så mycket på lokaler. Varför skulle undervisningen värnas när regeringen aldrig talar om den? Om regeringen ständigt lyfter fram och prioriterar allt annat som lika viktigt som undervisningen kommer också skolans resurser att styras snett. Men detta andra, hur viktigt det än må vara, är knappast avgörande för unga människors liv på det vis som undervisningskvaliteten kan vara. Det råder en total obalans i regeringens intresse för undervisning respektive kringverksamhet. Hur stora resurser skolan har är viktigt, men det avgörande är hur resurserna används. Vi moderater satsar mer än regeringen på skolan, och vi ser också till att pengarna verkligen når fram till undervisningen. Låt mig ge några exempel. Vi vill införa full valfrihet för alla elever att välja skola. Vi vill ha etableringsfrihet för skolor. Vi vill ha ett finansieringssystem där pengarna bildligt och bokstavligt följer eleven ända in i klassrummet. Vi vill ha nationell målstyrning av skolan och tydliga kvalitetskrav på skolan. Vi vill ha frihet för skolans medarbetare att avgöra hur de nationella målen ska nås, hur resurser ska prioriteras och skolan profileras. Vi vill ha en avreglering av skollagen och ökad individanpassning av skolan. Vi vill ha tydligare ansvarsfördelning mellan skola, elev och föräldrar, bland annat med hjälp av individuella kunskapsplaner och kontrakt. Vi vill ha nationell kvalitetsutvärdering, där alla skolor mäts med samma måttstock, oavsett vem som är huvudman. Vi vill ha en stärkt lärarutbildning och fortbildning med ökad vetenskaplig anknytning. Detta ger tillsammans en kraftfull vitamininjektion till skolan, och därutöver kommer vi att anslå ca 2,3 miljarder kronor mer till skolan än regeringen. Socialdemokraterna i finansutskottet har tvingats acceptera att vi moderater lägger 5 miljarder mer till kommunerna än regeringen gör på tre år. När den nationella skolpengen införs tillför vi en extra miljard till skolan. Vi satsar 300 miljoner kronor mer än majoriteten på valfrihet för barn med funktionshinder. Vi satsar 650 miljoner kronor mer på pedagogisk barnskola för de små barnen. Regeringen, vars skolpolitik egentligen endast har bestått av rabblande av en ramsa om miljarder till kommunerna, står där förbisprungen med tomma händer och tomma blickar. För oss är ökad finansiering av skolan endast en del av skolpolitiken och för regeringen allt, men ändå ger den alltså mindre. Fru talman! Framgångsrika skolor har tydliga regler, och de vågar upprätthålla dem. Enligt PISA är svenska elever dock de som är sämst på att komma i tid. Det är dubbelt så vanligt med brister i detta som jämfört med andra länder. Störningar får naturligtvis också inverkan på skolklimatet, och alltfler går i skolor med oro och störande ljudnivåer. Vi presenterar i dag från moderat sida en rapport omfattande 75 sidor om vad forskningen säger om vad som kan göras för att stoppa mobbning och oro i skolan, och därutöver en åtgärdslista med 17 konkreta förslag. Vi kräver bland annat utbildning i forskningsbaserade åtgärdsprogram för Sveriges alla skolor, precis som i Norge och på Island. Vi kräver att alla skolor ska åläggas att arbeta med bevisat effektiva åtgärdsprogram, inte som i dag kunna göra insatser som till och med de facto bidrar till att öka mobbningen enligt undersökningar. Vi kräver att kunskap om mobbning förs in i lärar- och skolledarutbildningen genom att man inför ett nytt konkret examensmål. Vi kräver att skollagen skärps så att våldsbrott som begås i skolan verkligen anmäls av skolan. Vi kräver löpande utvärderingar av insatsernas effekt, inte bara av hur nöjda de vuxna som arbetar i skolan är. Hittills har regeringen inte varit beredd att vidta några som helst åtgärder mot mobbning och skolvåld som har forskningsstöd, trots att de bevisligen kan åstadkomma stor skillnad. Här, liksom vad gäller kunskapskraven, bär regeringen skygglappar.

Fru talman! Ämnet som vi debatterar i dag är det väldigt många som är engagerade i, både i riksdagen och utanför. Utbildningsfrågor är verkligen framtidsfrågor, och skola, utbildning och forskning är bland de viktigaste frågor vi över huvud taget debatterar här i riksdagen. För en ung människa är det livsavgörande vilken utbildning han eller hon har att gå vidare med, och en misslyckad skoltid är väldigt svår att reparera. Även för tillväxten och välfärden är kunskap och forskning av oerhört stor betydelse. Flera rapporter under den här hösten har visat att den svenska skolan fortsätter att halka efter. Skolverkets egen rapport visade att läsförmågan har försämrats för elever på motsvarande före detta mellanstadiet jämfört med några år sedan. Sedan har vi den internationella PISA-rapporten som jämför internationellt och visar att svenska elever inte alls går ut grundskolan med så goda kunskaper som man ibland vill påstå. Rent statistiskt slås Sverige konsekvent av Finland, som ligger i topp i Europa, men också mestadels av länder som Sydkorea och Japan. Nu är det här ju ingen tävling för skojs skull, utan det handlar om ungdomar som får en dålig start i livet, och det ska vi ta på allvar. I dag diskuterar vi ju regeringens förslag till budget. Vi från Folkpartiets sida säger ja till de resursinsatser för skolan som regeringen gör. Vi säger ja till pengarna, men vi säger nej till hur regeringen använder pengarna. Vår utgångspunkt är att en bra skola kostar mycket pengar, men en dålig skola kostar ännu mera pengar, och det är det vi ser i Sverige i dag. Sverige är det land i Europa som satsar mest på skolan, men vår skola är i bästa fall medelmåttig, vilket man ser om man tittar på jämförbara länder. Min direkta fråga till skolministern är: Ska vi nöja oss med att vara medelmåttiga fast vi satsar mest pengar på skolan? Fru talman! Innan jag kommer in på rena budgetfrågor ska jag ge några korta exempel på hur vi tycker att regeringen använder pengarna fel och borde kunna använda dem på ett annat sätt. Vi vill sätta in stöd eller extra tid så tidigt som möjligt i grundskolan. Låt inte eleverna gå vidare utan förkunskaper! Det är inte snällt att göra det - det är grymt att göra det. Det kan vara bättre med ett extra år i grundskolan än att misslyckas i gymnasiet. Låt en rejäl och riktig skolinspektion utvärdera skolan. Ha fler nationella prov så att ingen blir lurad på sin rätt till stöd. Inför nationella prov i svenska senast årskurs 3. Byt ut hobbykurserna i gymnasiet mot språk, kemi och fysik. Låt både praktiska och teoretiska kunskaper komma till sin rätt i gymnasieskolan. Inför en lärlingsutbildning värd namnet. Alla ska inte behöva läsa samma teoretiska kurser i matte, engelska och svenska. Alla ska inte behöva plugga för att komma in på högskolan. Skapa arbetsro i skolan! PISA-undersökningen visade att i Sverige var det varannan elev i åldern 10-12 år som upplevde bristande arbetsro i klassrummet. Ge skolorna befogenheter att flytta elever när det behövs och befogenheter att bekämpa skolk, mobbning och bristande respekt. Satsa också på välutbildade lärare. Gör om lärarutbildningen så att ämneslärarna blir ämnesspecialister och att lärarna för de mindre barnen blir experter på barnens tidiga utveckling. Lämna idén om en enhetlig lärarexamen. Slutligen, skolministern: Erkänn att ungdomar är olika och att inte alla kan läsa samma sak på samma tid! Fru talman! Regeringen talar om att det behövs fler vuxna i skolan. Folkpartiet talar om att det behövs fler lärare och andra med särskild utbildning. De öronmärkta pengar som regeringen delar ut till personalförstärkningar har hittills förfelat sitt syfte. I verkligheten har de lett till att vi har fått outbildade lärare som har blivit kvar eftersom reglerna inte tillåter att man byter ut outbildade lärare mot utbildade lärare. Vi i Folkpartiet föreslår att personalpengarna uttryckligen ska gå till att anställa personal med lämplig utbildning: lärare, förskollärare, fritidspedagog och så vidare. Det är många undersökningar som visar att det inte är antalet vuxna i ett klassrum som är viktigast utan vilken lärarkompetens de vuxna har. Det här är ett exempel på hur Socialdemokraterna använder pengar på fel sätt i skolan. Ett annat exempel är det individuella programmet i gymnasieskolan som ska repetera grundskolan. Om dessa resurser i stället hade använts till att sätta in stöd tidigt i skolan skulle de göra mycket mer nytta. Det är både mänskligare och billigare att lära barnen att läsa när de är små än när de är tonåringar. Gymnasieskolans yrkesutbildningar har kommit i strykklass. Och skolans övergripande mål är att 50 % ska läsa på högskolan. Men Socialdemokraterna säger väldigt lite om yrkesutbildning. Begreppet lärlingsutbildning är fortfarande ett tomt begrepp i Socialdemokraternas skola. Vi i Folkpartiet föreslår i vår budgetmotion en lärlingsutbildning utanför dagens 17 gymnasieprogram, en riktig lärlingsutbildning där företagen tar ett ansvar. Förutom att skolministern borde besöka Finland borde han också besöka Danmark där många ungdomar får en yrkeskompetens genom att gå som lärling ute i hantverk eller industri. Det är dags att inte bara prata om och utreda lärlingsutbildning utan faktiskt börja agera. I vårt budgetförslag anslår vi medel så att varje kommun som startar försöksverksamhet med lärlingsutbildning får 20 000 kr per elev under ett år. Vi anslår också medel för att förstärka den kvalificerade yrkesutbildningen. Det är väldigt roligt att skolministern deltar i debatten. Vi uppskattar att den ansvariga för en del av området är med. Men det är tråkigt att inte också utbildningsministern med ansvar för högre utbildning och forskning är här i dag. Det är synd därför att större delen av denna budget handlar om det eftersom skolans och förskolans budget ligger under kommunerna. Jag vill ställa några frågor till skolministern och till övriga socialdemokrater här i kammaren. Varför envisas ni med att tala om satsningar på forskning, när nästa års forskningsbudget i verkligheten innebär en minskning av resurserna? Varför envisas ni med att tala om en satsning på studenternas utbildning, när resurserna till undervisning och lektioner är ungefär 20 % mindre per student än för tio år sedan? Universitet och högskolor har under en följd av år fått minskade resurser, och man har byggt ut utan att ta hänsyn till utbyggnaden. För att kompensera detta föreslår Folkpartiet en ökning av forskningsmedlen nästa år med 700 miljoner kronor jämfört med tidigare år. Då blir det en ökning. Regeringens lilla ökning med 100 miljoner kompenserar inte kostnads- och löneutvecklingen. Det är fel att just för forskningsområdet och högskoleområdet räkna med en prisutveckling på bara 1 % som regeringen gör. Regeringens 100 miljoner till forskning innebär i verkligheten att våra universitet förlorar ungefär 200-300 miljoner totalt till forskning. Samma sak gäller grundutbildningen. Detta är alltså en fråga som jag ville ställa bland annat till Majléne Westerlund Panke som ofta debatterar högskolepolitik och forskningspolitik. Det måste finnas en trovärdig relation mellan de visionära målen för svensk forskning som man har å ena sidan och de statliga satsningar som man anser sig ha råd att göra å andra sidan. Att som regeringen tala om att antalet doktorander ska fördubblas men ge medel till bara hälften håller inte. Sedan tror vi liberaler också att starka och självständiga universitet och högskolor är en förutsättning för framgångsrik forskning. Framgångsrika universitet har i historien inte varit politiskt detaljstyrda. Därför vill vi öka anslagen till fri forskning direkt till forskarna, till de så kallade fakultetsanslagen. Socialdemokraternas politik har gått i rakt motsatt riktning. De vill i stället öka de anslag som ska sökas utifrån, och det skapar en osäker och stressad situation för forskarna och sätter dem i beroendeställning. Vi tycker också att studenterna är värda fler undervisningstimmar och mer handledning av välutbildade lärare. Därför anslår vi ett par hundra miljoner kronor för att höja kvaliteten i utbildningen. Fru talman! De svenska skolresultaten försämras, och högskolorna får allt svårare att klara sin uppgift. Därför är det dags att skapa en tydlig vision för utbildningspolitiken, en vision som inte utgår från verklighetsfrämmande skrivbordsprodukter och som inte håller i verkligheten. Det är dags att finna en vision som sätter eleven, studenten eller forskaren i centrum för utbildningspolitiken. Vi har många bra reservationer här som vi på olika sätt kommer att fortsätta att arbeta för. Men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation 15 under punkt 13.

Fru talman! Det går aldrig att skapa en bra inlärningsmiljö i en skola där en stor del av eleverna är rädda, känner sig kränkta och blir störda av ständiga orosmoment. Om inte målet att skapa en varm och positiv atmosfär både i och utanför klassrummet uppnås går det inte att uppnå några andra mål heller. Och det kanske är därför som den svenska skolan ligger dåligt till i dag när det gäller kunskapsmålen. Den bästa mätaren på hur skolorna klarar att leva upp till läroplanens tydliga etiska målsättningar är hur de lyckas hantera mobbning, våld och skadegörelse. Därför borde det också vara en uppgift att högsta prioritet för regeringen är att kartlägga hur olika skolor klarar den uppgiften. I Skolverkets senaste attitydundersökning kan man se att eleverna inte tycker att värdegrundsarbetet har satt sig ordentligt i skolans vardag men också att elever, föräldrar och lärare anser att det är en av skolans viktigaste uppgifter. För elevernas skull är det dags att ge lärare och skolledare det moraliska stöd och de verktyg som de själva anser sig behöva för att komma till rätta med oordning, skolk, mobbning och skadegörelse som tyvärr är alltför vanligt i många skolor. Kristdemokraterna har tagit fram ett sjupunktsprogram för att förbättra ordningen i skolan, och det vill jag presentera. För det första: Arbetet med att omsätta de etiska målsättningarna i läroplanen i praktisk handling måste intensifieras. Etiska samtal ska ingå som en naturlig del i arbetet i varje ämne. Och det ska vara obligatoriskt med utbildning i konflikthantering och arbete mot mobbning i lärarutbildningen. Det är inte det i dag - hör och häpna. För det andra: Tydliga regler och sanktioner mot den som bryter mot dem måste införas. Den som kränker eller våldför sig på sina kamrater och lärare eller som bryter mot skolans regler måste få tydliga besked om att det inte accepteras. Och det kräver att lärare och skolledare får möjlighet att tillgripa sanktioner i någon form - självklart inte i fysisk form. Det kan handla om att städa upp efter sig, att laga en punktering som man har förorsakat eller att under en dag få lämna ifrån sig en mobiltelefon som man har missbrukat under lektionstid. Det här är ju självklarheter, kan man tycka. Men det är just sådant som har klandrats av s-märkta politiker och som fått tummen ned av skolmyndigheterna. För det tredje: Inför ett skriftligt omdöme om elevens uppförande och ordning i betyget. Omdömet ska handla om det år som betyget gäller. Eleverna ska alltså ha chans att förbättra omdömet till slutbetyget. Det är en viktig poäng i det hela, och det tror vi kommer att öka effektiviteten. För det fjärde: Uppge även skolk och olovlig frånvaro i betyget. Skolket är på väg att bli ett av skolans största ordningsproblem, speciellt på gymnasiet men också på högstadiet. Tusentals elever kommer för sent till eller uteblir utan giltig anledning från lektionerna. Det behöver förstås åtgärdas på många olika sätt. Och orsakerna som ligger bakom ska självklart utredas. Men det får aldrig nonchaleras. Det är en självklarhet att elevens föräldrar omedelbart ska informeras. Men dessutom anser vi att skolket också ska skrivas in i elevens betyg. Det har Socialdemokraterna förbjudit när flera skolor har velat pröva det. Skolministern borde se till att det inte bara blir tillåtet utan obligatoriskt för alla skolor. Och precis som när det gäller ordning och uppförande ska bara det senaste årets frånvaro anges, så att eleverna får möjlighet att komma igen till slutbetyget. För det femte: Inför ansvarskontrakt mellan hem och skola. Föräldrar och skola måste dra åt samma håll om det ska gå bra för barnen. Därför vill Kristdemokraterna införa ett ansvarskontrakt som preciserar elevens, föräldrarnas och lärarens åtaganden. Det är ett sätt att hjälpa eleverna att uppnå kunskapsmålen och att ta ansvar både för sitt arbete och för sitt uppförande i skolan. För det sjätte: Det behövs fler vuxna i skolan. För att skapa en trygg miljö i och utanför klassrummen krävs det resurser i form av fler vuxna - lärare, elevvårdspersonal och ideellt engagerade, till exempel en klassmorfar. Att en vuxen finns i närheten och kan ingripa är det bästa förebyggande arbetet mot mobbning och kränkningar. Rektorerna måste också få hinna ägna tid åt att tillsammans med övrig personal skapa en god skolanda i stället för att tvingas gräva ned sig i administrativa sysslor som det ofta är i dag. För det sjunde: Det gäller också att förbättra skolmiljön. Den fysiska miljön måste vara utformad som i vilken annan betydelsefull verksamhet som helst. Nedslitna och ostädade skollokaler där toaletterna är låsta på grund av att det inte går att garantera att de hålls snygga får aldrig accepteras som ett normaltillstånd. En dålig fysisk arbetsmiljö inbjuder till oordning och förstörelse eftersom den visar att varken de som befinner sig där eller verksamheten är av vikt. Ett upprustningsprogram för varenda nedsliten skola är en första nödvändig åtgärd. Fru talman! Alla diskussioner om olika pedagogiska metoder blir meningslösa om inte en grundläggande respekt för varandra får råda i klassrummet. Den gamla gyllene regeln att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad borde putsas upp och sättas som devis över varenda svensk skola. Några undantag från den regeln får inte finnas. Med en nationell politik som fokuserar på trygghet, kunskap och arbetsro tillsammans med en stor frihet för varje skola att utforma sin egen verksamhet kommer långt fler elever än i dag att lyckas med sina studier. Tyvärr får vi nog vänta till år 2006 och en ny regering på att få se den politiken genomförd. Men det vore intressant att så småningom få reaktioner på mina förslag här i dag från skolministern.

Fru talman! I ett internationellt perspektiv är Sveriges finanser starka. Medan ett flertal av EU-länderna redovisar stora underskott kan Sverige fortsätta att uppvisa överskott. Men överskotten är små, budgetmarginalerna likaså. Utrymmet för reformer, vare sig det gäller ökade utgifter eller det gäller skattesänkningar, är därför mycket begränsat. Budetpolitiken har därför inriktats på att säkerställa de uppsatta saldomålen, på att se till att utgiftstaken hålls, på att stärka den långsiktiga tillväxten och på att nå sysselsättningsmålen. Som ett alternativ till denna ansvarsfulla politik har Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern långtgående krav på skattesänkningar som finansieras genom försämringar i grundläggande trygghetssystem och genom vaga antaganden om möjligheter till besparingar. Inget av partierna har egentligen förmått att prestera och redovisa en budgetpolitik som är tillräckligt stram för att man ska uppnå de egna målen. Det inger inte någon trovärdighet när de egna budgetmålen och effekterna av de egna förslagen inte hänger ihop utan är enbart oförenliga. För samarbetspartierna innebär tillväxten en fortsatt utbyggnad av välfärden. Människors välfärd är den mest avgörande tillväxtfrågan. Trygghet och tillväxt går hand i hand. Men tillväxtklimatet måste ständigt förbättras. Den fortgående globaliseringen och de nya EU-länderna skärper konkurrensen ytterligare. Utbildning och forskning ska därför förstärkas ännu mer. I budgetpropositionen anger regeringen att resurserna till forskning ska höjas stegvis under de närmaste åren så att nivån år 2008 höjs med 2,3 miljarder kronor jämfört med dagens nivå. Vidare pågår arbetet med att utveckla en innovationsstrategi i syfte att stärka Sveriges förmåga att skapa kunskap och omsätta den i tillväxt och nya jobb. Forsknings- och utvecklingsresultat måste i mycket större omfattning än i dagsläget omsättas i nya produkter och tjänster. Den så kallade svenska paradoxen måste motverkas. Därför blir jag så förvånad när jag tittar på de borgerliga partiernas budgetförslag - jag tänker då på Moderaternas och Folkpartiets - när det gäller forskningen. Moderaterna säger att de satsar 1,5 miljarder mer än regeringen och samarbetspartierna. Det är lögn. Det är nämligen endast fakultetsanslagen man talar om. Man låtsas inte om den höjning av anslagen till forskning som ännu inte fördelats men som kommer att fördelas i den forskningspolitiska propositionen. Dessutom avser Moderaterna den totala summan. I sin motion anger man också att man vill anslå extra medel till Vetenskapsrådet, men det finns inte med en enda krona till detta i partiets budgetförslag. Folkpartiet påstår också att det inte satsas pengar på forskning i budgetpropositionen. Deras förslag till en förstärkning av forskningen är 600 miljoner kronor till fakultetsanslagen och 40 miljoner kronor till Formas. Samtidigt ska vi komma ihåg att man vill lägga ned Arbetslivsinstitutet och föra över forskningsmedel till högskolan, vilket beräknas motsvara ca 100 miljoner kronor per år. Dessutom - och detta är det verkligt märkliga - vill man minska anslagen till Vinnova med 310 miljoner årligen med start redan år 2005. Det motsvarar ungefär 30 % av Vinnovas totala budget. Man vet inte särskilt mycket om forskarsamhällets villkor om man gör på det sättet. Det är alltså ett bedövande slag mot den behovsmotiverade industrinära forskningen, som är så viktig för vår framtida tillväxt och för vår framtida välfärd. Man kan också titta på Folkpartiets nettotillskott och då inte bara år 2005. År 2005 har de ett nettotillskott på 231 miljoner. Det kan jag säga ligger högre än regeringens nettotillskott på 100 miljoner. Men redan år 2006 ligger Folkpartiets nettoöverskott på 236 miljoner, att jämföra med regeringens 600 miljoner. År 2007 blir det riktigt illa. Då handlar det om 236 miljoner mot 1,1 miljarder. Det var några ord om forskningspolitiken och Folkpartiets utspel här. Vi är väldigt glada över att en majoritet i utskottet, bland annat med anledning av vår motion, beslutat att frågan om reglering i lag av avgiftsfriheten för studenter från Sverige och det övriga EES-området bör tillföras direktiven till den planerade utredning som ska utreda om det ska bli möjligt att erbjuda studenter utanför EES-området utbildning mot betalning. För Vänsterpartiets del är rätten till avgiftsfria studier en grundläggande princip. Ett öppet utbildningssystem som är tillgängligt för alla är ett viktigt verktyg för att minska klasskillnaderna, öka jämställdheten och minska segregationen. Att garantera avgiftsfrihet är viktigt både i ett rättvise- och i ett kvalitetsperspektiv. Vi menar att utbildning inte får vara en handelsvara vars värde endast mäts utifrån dess ekonomiska nytta. Rätten till kunskap är en nödvändig beståndsdel i en demokrati. Universitet och högskolor har därför ett demokratiskt ansvar att erbjuda en miljö som uppmuntrar till kritiskt tänkande och där kunskap har ett egenvärde. Därför vill Vänsterpartiet gå ännu längre än utskottsmajoriteten. Vi menar att Sverige kan och bör ta ett ansvar för att minska de globala orättvisorna genom att erbjuda utländska studenter utbildning på samma villkor som de som gäller för de svenska studenterna. Det finns en analys gjord i Uppsala när det gäller den internationella rörligheten bland studenter. Där konstateras att den svenska avgiftsfriheten är en av de absolut viktigaste orsakerna till att utländska studenter väljer att komma till Sverige. Genomförs förslaget riskerar man alltså att antalet utländska studenter i Sverige minskar. Dessutom menar också Högskoleverket att avgifter inom högre utbildning kan innebära ökade kostnader, inte minskade. Det kommer att krävas fler stipendier för studenter med otillräcklig ekonomi. De flesta kommer ju från länder som Kina, Indien, Sydafrika och så vidare. Administrationskostnaderna kommer att öka, och om man ska marknadsföra svensk utbildning utanför Europa kommer det att krävas ganska stora resurser. Om detta har vi ett särskilt yttrande. Efter tio års erfarenhet av det nuvarande resurstilldelningssystemet avseende universitet och högskolor anser vi att det nu är dags för en översyn. Den översynen bör, tycker vi, ge svar på frågor som följande: Vad grundar sig skillnaderna mellan prislapparna för olika utbildningsområden på? Grundar de sig på aktuella antaganden om de olika utbildningarnas innehåll och uppläggning, eller finns det skäl att förmoda att utbildningarna förändrats till sin karaktär och att fördelningen nu bör se annorlunda ut? Kan frågor om rättvisa och jämställdhet utifrån kön, etnicitet, klass, geografiskt läge etcetera tillföra något i det här sammanhanget? Med detta yrkar jag bifall till reservation 30. Vi har ett antal särskilda yttranden. Jag vill särskilt ta upp vikten av att permanenta landets lärcenter. Ofta bedrivs lärcentren som tidsbegränsade projekt, vilket skapar otrygghet och osäkerhet när det gäller den framtida finansieringen. Vi menar att regeringen framöver måste ta ett större ansvar för både lärartjänsternas utbyggnad och deras utveckling. Vi har också skrivit ett särskilt yttrande om University of the Arctic, som är ett nätverk för samarbete inom utbildning och forskning i det cirkumpolära området. Målet för det samarbetet är att stärka regionens identitet just genom utbildning. Det är Mitthögskolan, Luleå tekniska universitet och Umeå universitet som deltar i det här. Man har än så länge kunnat finansiera det inom de ordinarie anslagen, men vi menar att regeringen nu bör gå in och garantera mer långsiktig finansiering. Det vore en verkligt snygg gest om regeringen gjorde det inför det internationella polaråret 2007-2008 och i likhet med de andra nordiska länderna bidrog till de här sakerna.

Fru talman! Eftersom Britt-Marie Danestig uppgav en massa siffror vill jag bara kort säga att när det gäller vår forskningsbudget från Folkpartiets sida föreslår vi 600 miljoner mer än regeringen till forskning och forskarutbildning varje år de närmaste tre åren. De pengarna är bland annat avsedda att gå till det som det är en oerhörd brist på i dag, nämligen doktorandtjänster. De som doktorerar i dag lever under alltmer eländiga villkor, på stipendier som inte ger några pensionspoäng, utan någon försäkring och så vidare. Samtidigt talar både regeringen och Vänsterpartiet om att man ska fördubbla antalet doktorer, fast man inte har pengar att finansiera med. Det behövs alltså mer pengar till forskare och forskarutbildning. Framöver är alla budgetar osäkra. Den säkra budget vi har när det gäller hårda pengar är nästa års, och där står Vänsterpartiet bakom en budget som ligger på 100 miljoner. Jag vill då fråga Britt-Marie Danestig: Är det fel att säga att ni i verkligheten urholkar forskningsbudgeten med ett par hundra miljoner? Tycker Britt-Marie Danestig att jag har fel när jag säger det som bland andra Högskoleverket och andra visar i sina rapporter, att det blir en rejäl minskning av forskningspengarna i nästa års budget? Jag skulle vara tacksam att få svar på den frågan. Är det en felaktig uppgift att det blir mindre resurser till forskning nästa år med er politik?

Fru talman! Jag vill påminna Ulf Nilsson om att vi diskuterar budget just nu, och då är det inte så konstigt att vi plockar fram siffror. Om vi tittar på de sifferuppgifterna långsiktigt de närmaste åren ser vi att Folkpartiets forskningssatsning är väldigt svag jämfört med regeringens. Jag sade att det finns en viss skillnad nästa år. Jag skulle vilja att Ulf Nilsson svarade på min fråga: Hur kan Folkpartiet föreslå att man från ett år till ett annat ska minska Vinnovas anslag med 30 %? Inser Ulf Nilsson och Folkpartiet vad det innebär? En stor forskningsmyndighet som Vinnova har naturligtvis bundit sig - de här forskningsprogrammen är ofta långsiktiga och binds upp för fyra fem år, ibland upp till tio år. Det är en katastrof att minska deras anslag - det är fullständigt ogenomförbart. Kan jag få svar på den frågan?

Fru talman! Vi har tillräckligt mycket att debattera inom utbildningsutskottets budget, så debatten när det gäller Vinnova kanske vi ska återkomma till när näringsutskottet debatterar sin budget, som behandlar de frågorna. Jag tycker att den aktuella frågan om urholkning av forskningsresurserna nästa år är väldigt intressant och viktig. Jag tycker att man ska tala ärligt och öppet: Om man inte anser att det går att få mer pengar till forskning får man säga det. Man ska inte, som Vänsterpartiet tillsammans med regeringen gör, tala om satsningar på forskning när man inte satsar. Därför upprepar jag den enkla frågan: Håller Britt-Marie Danestig med om eller anser hon att det är fel att säga att 2005 års forskningsbudget innebär en resursminskning i verkligheten med ett par tre hundra miljoner för svensk forskning?

Fru talman! När det gäller Vinnova måste man ta hänsyn till dem. Vinnova är ett av de stora forskningsråden, tillsammans med Vetenskapsrådet, och de står för en betydande del av den forskningsfinansiering som sker här i landet. Man kan inte bara räkna bort dem, utan man måste försöka bedöma helheten. Det går inte att skjuta över det här och säga att det inte hör ihop. Pratar vi om forskning pratar vi om helheten. Det vill jag kraftigt markera. Det är mycket möjligt att det här också kommer upp i näringsutskottets debatt. Jag hoppas verkligen att mina kamrater där kan få ett bättre svar än vad jag lyckas få av Ulf Nilsson här i dag. Ulf Nilsson nämnde också doktorandtjänsterna och de dåliga villkoren. Jag delar den uppfattningen. Vi har inte fördelat de här pengarna, och regeringen har inte presenterat sin forskningspolitiska proposition. Regeringen kommer inte att göra det förrän någon gång i slutet av januari nästa år. Då får vi se hur mycket pengar som kommer att fördelas, bland annat till en utbyggnad av doktorandtjänsterna men också till det som jag tycker är mycket viktigt, nämligen de postdoktorala tjänsterna. Det är inte bara det att vi ska producera doktorander, utan de måste också ha möjligheter till meriterings- och karriärtjänster. Jag har redan svarat på Ulf Nilssons fråga. Jag sade att Folkpartiets budget ligger något över regeringsförslaget 2005, men däremot är det väldigt tunt både 2006 och 2007. Men ni har möjlighet att komma på bättre tankar.

Fru talman! Vi vet att läget i skolan är sådant att ungefär var femte 16-åring inte klarar av att läsa en vanlig dagstidning ordentligt. Det är en katastrof. Vi vet också att närmare var femte högstadieelev inte kan räkna ut ett av de mest grundläggande matematiska problemen och att hälften av grundskolans elever inte känner arbetsro i skolan. Det här är läget i dagens svenska skola. Man skulle då kunna tänka sig att den högste ansvarige, ansvarig minister, var bestört och aktivt arbetade med att ta tag i de här problemen och att ge förutsättningar för en bättre skola och för Sveriges elever. Men tyvärr är så inte fallet. I den här stunden har den nye skolministern valt att prata om dels hur dåligt det skulle vara för Sveriges elever om den borgerliga alliansens politik fick råda, dels vilken skada landets friskolor gör. Vad ska man säga? Det är inte så konstigt att skolan är på väg utför, med en sådan styrning som vi ser i dag. Vi håller på att få en ny delning av Sverige, en kunskapsdelning mellan dem som har kunskapen och dem som inte har den, en kunskapssegregation som är oerhört skrämmande. Fortsätter det så här kommer det att bli ett av de största hoten mot dagens unga. Vi håller alltså på att förlora en hel generation, en generation som varken kommer att få vetskapen eller möjligheten att vara en del av vårt samhälle, en del av vår demokratiska utveckling, och som inte kommer att ha chansen att försörja sig eller att komma in på arbetsmarknaden. Vad blir det för samhälle egentligen? Det är inte så att det har varit dåligt med tid för Socialdemokraterna att lägga grunden för en bra skola i vårt land, eftersom man kommer att ha haft makten 65 av de senaste 74 åren. Man har också från Socialdemokraternas sida vid de senaste valen dyrt och heligt lovat en bättre skola bara man röstar på dem. Så har det låtit. Tyvärr har regeringen inte klarat av sina löften efter något av de val som har varit. Den senaste tiden har det duggat tätt med rapporter som visar på krisläget i den svenska skolan. Rapporterna visar att våra elever blir allt sämre på matematik och på att läsa och skriva. De visar också att fler och fler elever inte ens nått de mest grundläggande kunskaperna när de slutar nian. Jag har haft en undran här i kammaren tidigare till riksdagens socialdemokrater och till skolministern varför de inte frågar sig hur det kommer sig att så många elever lämnar grundskolan utan tillräckliga kunskaper och varför man inte frågar sig varför alltfler elever blir allt sämre på att läsa, räkna och skriva. Och varför börjar man inte ifrågasätta sin egen politik, när man ser läget i skolan, en politik som förnekar alla elever en ärlig chans? Grunden för Centerpartiets skolpolitik är att alla elever ska få lära utifrån sina egna unika egenskaper, att elever ska få ordentligt med stöd och hjälp från början. Vi vet ju vad eleverna kan uppnå när de verkligen får möjligheten och chansen. Vi har satt upp tre delar för en bättre grundskola. Den första är att grundskolan ska satsa på kunskap i stället för tid. I dag är det ju antalet år som eleven är i grundskolan som är viktigare än själva kunskapen eleven får med sig. Vi vill att det som vi kallar för en kunskapsrätt ska införas, rätten till kunskap. Hjälpmedel för det här är till exempel individuella studieplaner eller ett kunskapskontrakt, ett kontrakt som finns mellan skolan, eleven och föräldrarna. Det ska finnas ett samspel mellan dem. Den andra är att vi bör förbättra arbetsmiljön i skolan. Alla blir ju vinnare på att vi tar hand om ordningsproblemen från början. Den tredje är att vi behöver en mer elevanpassad skola. Vi vill införa en flexibel skolstart helt enkelt för att vi vill att den individuella synen på eleven ska väga tyngre än den statiska, fyrkantiga som systemet skolan bygger sin verksamhet på. Då blir elevens kunskaps- och mognadsnivå det styrande och inte själva åldern på eleven. De här tre punkterna, kunskap i stället för tid, bättre arbetsmiljö och en elevanpassad skola - plus, som vi har, en satsning på läs-, skriv- och matematikinlärning på 1,2 miljarder kronor som ska sättas in under elevernas första år i skolan - anser vi kommer att ge en mycket bättre start för Sveriges elever än den man får i dag. Vi vill ge alla en chans från början. Fru talman! Elever på landets skolor, alla duktiga lärare som finns och många engagerade föräldrar ropar efter förändring och vill ha en bättre skola. Många lärare är ju slitna och börjar tröttna på sin arbetssituation med lite resurser, mer eller mindre obefintlig fortbildning, en arbetsmiljö som är under all kritik och att det över huvud taget finns så få lärare och så få inom skolpersonalen anställda. Vi vet ju att det behövs tiotusentals nya lärare framöver, och det är dags att ta tag i de här problemen så att skolan blir en aktiv arbetsplats så att vi får de lärare vi behöver framöver. Hur tänker skolministern agera för att vi ska få de här lärarna? Hur tänker han agera så att han inte hamnar i samma pinsamma situation som sin kollega förskoleministern, som måste sätta in en ganska halvdan akutåtgärd som inte funkar i ett väldigt sent läge? Lärarutbildningen vet vi också inte funkar helt riktigt. Senast i dag kunde vi läsa i en av dagstidningarna att just den här verksamhetsförlagda utbildningen, VFU:n, bara kommer till en liten del. Den är nästan obefintlig vid vissa lärosäten. Föräldrarna är också upprörda över att deras barn inte får det stöd och den hjälp de har rätt till, att det inte är lugn och ro, att det inte är en bra arbetsmiljö i skolan och att deras barn helt enkelt inte lär sig det de ska lära sig. Eleverna är också trötta på slitna lokaler, att de inte får hjälp när de behöver det och att det fortfarande tillåts att de själva eller klasskamrater kan mobbas eller behandlas utan respekt utan att någon egentligen tar notis om det eller att något händer. De har tröttnat på att de inte får en ärlig chans att utvecklas. Fru talman! Gymnasieskolan diskuterades för inte så länge sedan här i kammaren, och den proposition som regeringen lade fram hade inga massiva förändringsförslag. Det mesta konkreta som kom fram var att det individuella programmet ska stärkas. Det kan ju vara viktigt i sig, och det är viktigt för de elever som befinner sig i den situationen just nu. Men att föra en politik där man accepterar sådana grova misslyckanden från grundskolan är inte acceptabelt. Regeringen har valt väg. Man satsar mer och hellre på det individuella programmet och efterhandslösningar än på att förebygga och stärka grundskolan. Vår lösning från Centerpartiet är, som jag har beskrivit, att satsa och ge eleverna en chans att lyckas från början i grundskolan. Elever ska ha med sig grundläggande kunskaper när de börjar gymnasiet. Gymnasiet ska ju inte bli en typ av uppsamlingsheat för en misslyckad grundskola. Vi vill också öppna fler vägar för en godkänd gymnasieutbildning, en lärlingsutbildning där det praktiska lärandet kommer till sin rätt, där eleverna får utbildning som förenar teori och praktik i både skolmiljö och arbetsliv. Kärnämnen kan också anpassas efter utbildningens inriktning. Fru talman! Det är inte acceptabelt att vi har en skola som tidigt sorterar ut människor, som vi har i dag. Skolan är ju till för att ge elever en bra start och en rättvis chans i livet. Alla elever har rätt att gå ut grundskolan med tillräckliga kunskaper och med ett bra självförtroende. Något annat är ju helt enkelt oacceptabelt. En skola som skickar ut elever oförberedda på fortsatt lärande, otillräckliga för det moderna yrkeslivet och utan kunskaper för att kunna delta i samhället runtomkring gör sig skyldig till ett livslångt svek. Den bidrar till en social klyvning i samhället och till den kunskapssegregering som vi ser öka markant. Denna segregering är dagens socialdemokratiska regering ansvarig för, och det är mer än någonsin tydligt att det behövs en ny skolpolitik. Centerpartiet har lagt fram många förslag för en bättre skola. Det gäller både resurser till kommuner, insatser för skolan, och konkreta förslag som vi har lagt fram här i kammaren. Därmed vill jag avsluta, fru talman, med att yrka bifall till reservation 14 under punkt 12.

Fru talman! Vi ska i dag ta ställning till budgeten för utgiftsområde 16. Vi har i den 121-punktsöverenskommelse som vi gjorde med regeringen och Vänsterpartiet efter valet sagt att barnen ska stå i centrum för politiken. Det är otroligt viktigt att vi också låter våra beslut här i riksdagen genomsyras av ett barnperspektiv. Vi är överens med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet om att en av de viktigaste åtgärderna framöver är att det blir fler lärare och mindre barngrupper både i skolan och i förskolorna. Skolan måste alltid möta eleverna där de befinner sig. För att förverkliga det behövs det kompetent personal som ger stöd och fler vuxna som ger en trygg miljö. Miljöpartiet har i samverkan med regeringen och Vänsterpartiet medverkat till ökade statsbidrag till kommunernas skolverksamhet. Denna satsning fortsätter nu enligt planerna. Dessutom tillförs ett bidrag för att öka personaltätheten och därmed minska barngrupperna i förskolan. Det här får vi anledning att återkomma till i detalj i en senare debatt i dag. Miljöpartiets grundläggande inställning är att det borde vara mer fria medel i stället och att det här borde ingå i det generella statsbidraget. Här har vi dock gemensamt gjort bedömningen att riktade bidrag behövs. Då är det viktigt att vi försöker jobba för att de blir så flexibla som möjligt och att de inte blir styrda i ännu högre grad. För att stärka skolan i Sverige krävs ett aktivt arbete med åtgärder på flera fronter, en fortsatt decentralisering av skolan med stor pedagogisk frihet och variation och en positiv metodutveckling som utgår från elever och elevers intressen. Mångfald är bra. Ett större antal friskolor och mer profilering av kommunala skolor är nödvändigt för en skola med mer mångfald. En avskaffad timplan, flexibel skolstart och mindre centralstyrning, en mer aktiv elev- och föräldramedverkan och en bättre arbetsmiljö i skolan är några viktiga områden. Många av dessa förslag kommer vi att få anledning att återkomma till när vi behandlar den kommande skollagspropositionen. En ökad individualisering av undervisningen är nödvändig som vi ser det. Det handlar om att i än högre grad utgå från varje individs behov och förutsättningar, ett elevaktivt arbetssätt där man engagerar sig i sin egen inlärning och inte bara är passiv mottagare av kunskap. För att stärka kunskaperna och resultaten i Sverige behövs ett starkt fokus på kunskap och en förbättrad metodutveckling. I det arbetet anser vi att det är viktigt att man särskilt uppmärksammar pojkar och det faktum att de fortfarande har lägre resultat än flickor i skolan. Varför är det så att killar klarar sig sämre än tjejer i den svenska skolan? Det behöver man titta ytterligare på i framtiden. Alla människor måste ges möjlighet att lyckas och få nödvändiga kunskaper. Därför är det positivt att det i den här budgeten föreslås en satsning på barn som behöver extra mycket stöd. Det görs genom ett extra resurstillskott till skolor i områden med svaga resultat. Jag tror emellertid, och skulle ändå vilja tillföra, att det är viktigt att de här extra resurserna följer individen, att individen väljer skola, och inte är geografiskt begränsande. Storstadssatsningen har visat på en del problem med att låsa pengar till geografiska områden när det egentligen i praktiken är så att barn och ungdomar rör sig över en hel kommun, eller flera kommuner, och kanske väljer andra skolor än den närmaste. Jag tänkte ta upp en sak som inte någon har nämnt. Det är en liten men faktiskt ganska viktig förändring som föreslås i det här betänkandet. Det är en förändring vad gäller ersättningssystemet till fristående gymnasieskolor. Det är en viktig och efterlängtad åtgärd. Det finns stora problem i dagens ersättningssystem. Friskolorna har i dag alltför dåliga förutsättningar att kunna planera sin verksamhet i tid och veta förutsättningarna för den. Rapporteringen av uppgifter från kommunerna har bristande kvalitet. Nu vidtas flera åtgärder. Skolverket ska se över kommunernas rapportering och förbättra underlaget. Skolverket får ett uppdrag att reagera om det finns för stora skillnader över år eller mellan budget och utfall. Kommunerna måste rapportera i god tid och ge rimliga förutsättningar för friskolorna så att de vet vilken ersättningsnivå som gäller. Det som nu föreslås i betänkandet är att ta bort steget att mottagarkommunens kostnad ska styra ersättningen. I dag är det ju som bekant så att det i första hand är motsvarande kostnad för samma program i elevens hemkommun som ska styra ersättningen, i andra hand kostnaden i mottagarkommunen och först i tredje hand den så kallade riksprislistan. Nu tas det andra steget bort, och det blir hemkommunen och därefter riksprislistan som styr. Detta ger ett enklare och renare system, det blir mindre rörigt och bättre både för de fristående skolorna och för kommunerna. Fru talman! Avgiftsfriheten för studenter vid våra högskolor och universitet är viktig, och det är oroande att det nu diskuteras att den ska luckras upp. Den högre utbildningen är i Sverige i dag avgiftsfri. Det är en av grundprinciperna för utbildningspolitiken. Rätten till utbildning ska inte styras av den egna plånbokens tjocklek. Socialdemokraterna har visat sig vara beredda att börja luckra upp denna princip genom att öppna för möjligheten att ta ut avgifter för elever som kommer från länder utanför EES-området. En sådan förändring vore, som vi ser det från Miljöpartiet, mycket olycklig. Den mest omedelbara effekten skulle bli att rekryteringen av icke-europeiska studenter minskar, vilket går stick i stäv med regeringens ambitioner om en internationaliserad högskola. Hur man kan se detta som ett sätt att öka det internationella utbytet är för mig fullständigt obegripligt. Intäkterna från dessa studenter är inte heller så stora att de i sig skulle berättiga till en förändring för att ta ut avgifter. På sikt finns en uppenbar risk för att avgifter kommer att införas även för svenska studenter. Erfarenheter från andra länder visar att avgifter för utländska studenter kan vara ett första steg på vägen mot avgifter även för studenter från det egna landet. Det finns flera skäl till detta. Det blir svårt att ta ut avgifter av vissa studentgrupper men inte av andra. Samtidigt får staten genom de utländska studenternas avgifter upp ögonen för studenterna som en potentiell inkomstkälla. I tider av ekonomisk åtstramning finns en uppenbar risk för att även inhemska studenter tvingas betala avgifter för att fylla igen hål i statsbudgeten. Detta är en utveckling som vi anser måste motarbetas. Därför bör riksdagen besluta att i högskolelagen slå fast att utbildningen i Sverige ska vara avgiftsfri. Genom att flytta bestämmelsen från högskoleförordningen till högskolelagen får den en starkare ställning. Undantag från denna regel ska inte göras för utländska studenter. Alla ska kunna studera på lika villkor i den svenska högskolan. Jag yrkar därmed bifall till reservation 20. Utskottets tillkännagivande om att stärka avgiftsfriheten för svenska studenter och för dem inom EES-området är bra, och vi stöder det. Men det får inte uppfattas som att vi stöder översynen för att försämra villkoren för studenter utanför EES-området. Också Britt-Marie Danestig talade väl om denna fråga, och hon är välkommen att rösta på vår reservation. Skolan har en viktig roll att vara åsiktsmässigt neutral och låta elever utvecklas utan ideologisk påverkan. Vi anser därför från Miljöpartiet att Skolverket bör utvärdera läromedlen ur ett genus- och HBT-perspektiv. Det är ett alarmerande resultat som RFSL redovisar i sin undersökning av hur gruppen HBT speglas i skolans biologiböcker för barn och ungdomar. Jag anser inte att vi från statens sida ska styra läromedlens innehåll, men det är väl värt att uppmärksamma problemet och visa på skevheter för att skapa ökad medvetenhet och förändring.

Fru talman! I sin bok om skolan, Kunskap och kärlek , säger Göran Persson att "skolan ska vara en barnens värld präglad av trygghet, solidaritet och jämlikhet. En värld, som stimulerar nyfikenhet och upptäckarglädje." Det som är Sveriges styrka är vårt lands förmåga att förena rättvisa och utveckling. Det finns ett direkt samband mellan ett lands förmåga att ta vara på kunskap och arbetsvilja hos hela sin befolkning och dess möjlighet till tillväxt och utveckling. Därför sviktar socialdemokratin aldrig på att vi ska ha en skola där barn med olika begåvningar, bakgrunder och förutsättningar möts. Föräldrarna ska kunna lita på närmaste skola. Vi säger bestämt nej till Moderaternas och Folkpartiets förslag om att rasera skolväsendet och införa skolpeng i stället för att satsa på skolorna i närsamhället. Inledningen av dagens debatt har svartmålat den svenska skolan. Det är farligt. Den som inte ser de fina insatser som görs i svensk skola, eller den inneboende styrkan i den gemensamma skolan, riskerar att riva ned i stället för att förbättra, att experimentera sönder i stället för att utveckla. Vi socialdemokrater tar resultaten från både NU-03 och PISA-undersökningen på stort allvar. Vi oroas över att resultaten i läsförståelse försämrats, och vi ska vända den negativa utvecklingen i matematik. Vi ser ökade klyftor och skillnader mellan barn och skolor som en av de allra viktigaste utmaningarna. Vi gläds över det som kan inge stolthet - en skola som sammantaget tillhör de bättre i OECD, med väldigt fina resultat i framtidsämnen som engelska, samt elevernas goda förmåga att samarbeta och kritiskt granska det som de läser. 2005 års budget innehåller kraftfulla satsningar på skolan. Socialdemokraterna och samarbetspartierna har strävat efter att föra en budgetpolitik som medger en kraftig ökning av statsbidragen till kommunsektorn. De 6 miljarder i sysselsättningsstöd, som tillförs kommuner och landsting, kommer att få stor betydelse för att säkra en god kvalitet och stabilitet i verksamheter som vård, skola och omsorg. Men vi behöver också rikta pengar direkt till skolan, och därför fortsätter satsningen på det som kommit att kallas Wärnerssonpengarna. Det är viktiga pengar. De barn som studerats både i NU-03 och i PISA-undersökningar är barn som drabbades av 90-talets besparingar. De uppföljningar av besparingarna som genomförts visar att det var de barn som hade de största behoven som drabbades hårdast. Det låg säkert inte några onda tankar bakom, men vissa behov i skolan prioriterar sig själva. När pengarna tryter blir det skolans extrainsatser som drabbas. I 2005 års budget satsas ytterligare 1 miljard på lärare och annan personal i skolan. Liksom tidigare villkoras pengarna med att personaltätheten verkligen ökar. Vi har sett att den metoden varit effektiv. Personaltätheten har ökat i skolan och är nu åtta lärare per hundra elever i grundskolan. Och lärartätheten fortsätter att öka. När satsningen på mer personal i skolan började var regeringen och samarbetspartierna ganska ensamma om att vilja genomföra satsningen. I dag finns det en uppslutning från i princip alla partier utom Centerpartiet. Det är bra. Men det skulle vara bättre om också Centern tog sitt ansvar för att driva på utvecklingen i skolan. Det är anmärkningsvärt att Centern riktar 7 miljarder mindre till skolan än Socialdemokraterna och samarbetspartierna, att Centern som talar så mycket om förebyggande arbete inte är berett att tydligt rikta pengar till skolan. Wärnerssonpengarna har sin motsvarighet på förskoleområdet. Till de mest efterlängtade insatserna i budgeten hör satsningen på 1 miljard i nya pengar för att öka personaltätheten i förskolan. Den följs av ytterligare 1 miljard 2006. Pengarna behövs. 6 000 nya förskollärare och barnskötare ger förutsättningar för både mindre dagisgrupper och mer personal inom de områden där barnen har det jobbigast. Så ser det ut när vallöften blir praktisk verklighet. Men det är inte bara besparingar som har varit jobbiga för resultaten i den svenska skolan. Jag är glad över att regeringen nu gör en kraftfull satsning på nya resurser för att stärka utvecklingen i segregerade bostadsområden. Behovet av insatser bekräftas av Skolverkets uppföljning av elever med utländsk bakgrund. När över 91 % av de elever som hade svensk bakgrund var behöriga till gymnasieskolans nationella program var samma andel 65 % bland de elever som invandrat efter 1993. Bland de barn som kommit sent till Sverige och brottas med bristfälliga språkkunskaper finns framtidens begåvningsreserv. I samspel med hemmet måste den svenska skolan hitta metoder för att möta de barnen på deras villkor. Det kräver ett gediget pedagogiskt utvecklingsarbete och insatser för att stärka språkets betydelse. Men det kräver också ett tydligt fokus på familjernas livsvillkor. Det är en prioriterad uppgift för Myndigheten för skolutveckling att stärka utvecklingen i segregerade bostadsområden. Jag är glad att regeringen följer upp detta med 225 miljoner i nya pengar för 2006-2007. Det finns därför skäl att vara väldigt orolig över de borgerliga partiernas syn på utvecklingsarbetet. Det är allvarligt att samtliga fyra borgerliga partier tar så lätt på behovet av utvecklingsarbete att de med ett penndrag vill avveckla Myndigheten för skolutveckling. Myndigheten för skolutveckling är viktig. Den ska bidra till utvecklingen i segregerade bostadsområden. Men den ska också ansvara för rektorsutbildning, stärka matematiken och naturvetenskapen, bidra till att utveckla jämställdhetsarbetet och den didaktiska utvecklingen i bred mening. Alla dessa uppgifter för myndigheten säger borgerligheten nej till. Thomas Östros tog med sin utvecklingsplan för skolan initiativ till Matematikdelegationen. De försämrade resultaten i matematik visar att det var alldeles rätt. Det är fantastiskt att se Matematikdelegationens rapport. Det är ett gediget förslag om breda kompetensutvecklingsinsatser och insatser för att skapa engagemang för matematiken i hela samhället. Delegationens många förslag kommer att remissbehandlas. I avvaktan på en bredare satsning på kompetensutveckling gör redan nu Myndigheten för skolutveckling riktade insatser bland annat till det nationella centrum för matematik vid Göteborgs universitet som är en spjutspets i arbetet att stärka och modernisera svensk matematikutveckling. Fru talman! Vi måste arbeta inom breda fält för att stärka den svenska skolan. Vi ska använda de riktade resurser som regering och riksdag ger. Vi ska bryta växande orättvisor. Vi ska använda Skolverket som en stark och kompetent tillsynsorganisation. Vi ska bidra med forskning, utveckling och samverkan med en spännande och viktig lärarutbildning. Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i UbU1 och avslag på samtliga reservationer i betänkandet.

Fru talman! Vi har gång efter annan den här hösten fått se svart på vitt hur läget ser ut i den svenska skolan. Varje gång det har kommit en rapport har Socialdemokraterna sagt som Inger Lundberg nu i talarstolen: Vi tar resultaten på allvar, och vi genomför kraftfulla insatser. Det har varit svaret på varenda rapport under varje år, i varje debatt och varje gång det kommit en ny rapport om krisläget i skolan. Är det inte dags för Socialdemokraterna att inse att det just är Socialdemokraterna som är ansvariga? De är ytterst ansvariga för skolan i landet. De är också de som ytterst har möjligheten att förändra. I det läget säger Inger Lundberg att hon är mer orolig för Centerpartiets och den borgerliga alliansens politik än orolig för den kunskapssegregering vi ser öka så markant. Hon är mer orolig för det än för hela den generation som är på väg ut som inte kommer att få möjlighet att vara delaktig i samhällets utveckling. Min fråga blir: Hur tänker Socialdemokraterna framöver ta tag i problematiken? Vad finns det mer för substans än att bara säga att vi ser resultaten och tar dem på allvar?

Fru talman! Det finns en stark substans i socialdemokratisk skolpolitik. Det har markerats genom den kraftiga satsning som har gjorts med Wärnerssonpengarna. Det innebär att vi har ökat bemanningen i skolorna till åtta lärare per 100 elever, och vi fortsätter att öka bemanningen. Vi vet att det behövs för de barn som har det jobbigast. Vi har tagit initiativ till ett av världens kanske mest framstående system för uppföljning av studier och verksamheten i skolorna. Det är en granskning som görs av Skolverket. Vi har gett Myndigheten för skolutveckling dess uppgifter att särskilt rikta insatser mot utveckling i skolorna. Vi har genomfört en ny lärarutbildning med en mycket kraftfull satsning på didaktisk forskning med ett speciellt organ som ska arbeta riktat mot kommunerna för att förankra lärarutbildningen i den praktiska verkligheten ute i kommunerna. Vi har gjort kraftfulla satsningar på förskolan för att barnen ska ha möjlighet att tidigt bland annat få en stark språkutveckling. Allt detta har vi gjort för att vi har oroats av att många barn har det jobbigt i skolan. Samtidigt har vi sagt ifrån när borgerligheten har velat rasera den svenska skolan. Vi har varit väldigt bekymrade över att Centern som talar så väldigt mycket om skolan och i en så aggressiv ton slår ned på bristerna i skolan saknar varje instrument för att förbättra verksamheten i skolan. Nog är det väl lite konstigt, Sofia Larsen, att ni har 7 miljarder mindre i riktade pengar till skolan än vad samarbetspartierna har? Ändå säger ni att det är så viktigt med förebyggande verksamhet för ungdomarna i skolan.

Fru talman! Inger Lundberg är orolig för att den borgerliga alliansen kommer att rasera skolan. Det behöver hon inte vara. Socialdemokraterna har klarat det så bra själva. Skolan har ju raserats. Hon rabblar också upp en massa saker som vi vet inte har gett de resultat som krävs. Det har inte hjälpt eleverna och har inte gett eleverna den ärliga chans från början som de så väl behöver. Inger Lundberg talar också sig varm för Wärnerssonpengarna, som om det skulle vara svaret på allt. Det vi har sett är att det har slagit väldigt snett. Vi från Centerpartiet har föreslagit att ge pengarna direkt till kommunerna till dem som berörs och dem som sitter på makten lokalt. Vi har föreslagit lika mycket pengar som Socialdemokraterna har gett i riktade bidrag. Det har vi föreslagit ska gå direkt till kommunerna plus en ytterligare satsning på 1,2 miljarder för läs-, skriv- och matematikprogram. Vi har föreslagit stora insatser för skolan. Vi ger också möjligheten och besluten till dem som sitter på ansvaret lokalt, vilket jag tycker är oerhört viktigt. Svaret från Inger Lundberg om hur man ska rädda och hjälpa de elever som befinner sig i kris försvinner någonstans i luften. Det är Wärnerssonpengarna som är det absolut viktigaste. Vi har sett att det inte har lyckats. Vi har flera förslag. Bland annat vill vi satsa på kunskap i stället för tid. Vi vill satsa på arbetsmiljön i skolan. Vi behöver en mer elevanpassad och flexibel skola. Men till och med de sakerna säger man nej till. Man vill inte har mer elevanpassning och flexibilitet. Det är farligt, eftersom det missgynnar. Förskoleministern var ute för några veckor sedan och sade att försöken med flexibilitet inte ens får fortsätta. Hur kommer det sig att Socialdemokraterna är så rädda att det ska bli en mer individanpassad och elevanpassad skola? I ställer säger man härifrån att Wärnerssonpengarna är det enda som är det bästa för alla runtomkring.

Fru talman! Vi är rädda om barnen. Just för att vi är rädda om barnen vill vi inte experimentera med en flexibel skolstart utan att ha hela bilden av hur barnens skolgång ska fungera. Det gäller inte bara när de börjar skolan utan också hela vägen genom den svenska skolan. Detta har förskoleministern gjort väldigt klart. Vi är också så rädda om barnen att vi vill ha ett system för att stärka personaltätheten ute på skolorna och verkligen kunna följa upp det. Den uppfattningen delas av samtliga partier utom Centerpartiet. Centerpartiet, som är det parti som svartmålar den svenska skolan mest, är kanske trots allt det parti som står allra mest tomhänt när det gäller direkta och riktade insatser för att stärka skolan.

Fru talman! Jag har en inledande fråga till Inger Lundberg. Vi har hört en uppräkning av en väldig mängd insatser, en väldig mängd program, en väldig mängd delegationer och en väldig mängd utredningar. Det har gjorts så många insatser utan resultat. De undersökningar och rapporter som kommer visar att resultaten blir sämre. Det är bara drygt hälften som till exempel når upp till gymnasieskolans mål, om vi ska ta det som slutpunkt för ungdomsskolan. Är det inte dags att fråga sig vad det är för fel på insatserna om de insatser man hela tiden gör inte bryter den negativa trend som finns? Jag svartmålar inte. Det finns många som klarar sig jättebra i skolan, och vi har många duktiga lärare där. Men de som drabbas i den svenska skolan är de barn och de elever som kanske inte har tillräckligt stöd hemifrån och de som har lite jobbigt med att komma i gång med inlärningen de första åren i skolan. De drabbas, och det är de som Socialdemokraterna glömmer bort trots alla vackra ord. För att välja en konkret fråga tänkte jag fråga om de extra pengarna till personalförstärkningar. Inger Lundberg säger att vi nu har åtta lärare på 100 elever. Tidigare talade ni om vuxna i skolan. I verkligheten är det 30 % av de lärare som finns i skolan som inte har rätt utbildning för det stadium, de elever eller det ämne som de undervisar i. Det är därför vi om och om igen ställer frågan: Varför inte använda de pengar som vi och jag också tycker behövs till att se till att vi får utbildad personal i skolan? Mer än hälften av förskollärarna finns ju inte och 30 % av lärarna är obehöriga. Varför då inte använda personalpengarna för att få utbildad personal i förskola, skola och fritidshem?

Fru talman! Vi här helt eniga om värdet av utbildad personal i både skola, förskola och fritidshem. När det gäller förskolan handlar utbildad personal både om förskollärare och barnskötare. Det tycker jag är viktigt att slå fast i den här kammaren. Jag tycker att det är oerhört angeläget att stärka och skapa skarpare förutsättningar för att kommunerna anställer behörig personal. Därför är det ett så värdefullt initiativ som Skolverket nu tar för att analysera vad som händer ute hos skolhuvudmännen, både kommunerna och inte minst de privata huvudmännen, när det gäller anställning av behöriga lärare eller inte. Men jag tror att det vore olyckligt om vi villkorade Wärnerssonpengarna med detta. Jag tycker att det är kul att höra Ulf Nilsson ser att det händer mycket bra i den svenska skolan. Det finns många duktiga elever och engagerade lärare, och det finns mycket gott att bygga på i den svenska skolan. Folkpartiet har gjort sig till tolk för skolan som det parti som kanske pratar allra mest om skolan. Därför tycker jag att det är lite sorgligt att se att Folkpartiet samtidigt är det parti som vill rasera mest på skolområdet. Ni plockar till exempel bort Myndigheten för skolutveckling helt och hållet. Med ett penndrag avvecklas den utvecklingsverksamheten. Ni tar bort en tredjedel av utvecklingsanslaget för skolan; enkelt gör ni den förändringen. Folkpartiet är det enda parti här i kammaren som säger nej till den riktade satsning på drygt 100 miljoner kronor i utbildningsvetenskaplig forskning som har en sådan oerhört stor betydelse för att vi ska komma vidare och verkligen stärka och utveckla den svenska skolan. Är inte det lite torftigt av ett parti som pratar så mycket skola?

Fru talman! Vi tycker att utvärderingen och uppföljningen av skolan måste bli bättre. Det måste bli fler skolinspektörer från en skolinspektion ute på skolorna, fler nationella prov så att man inte kommer efter och så att man ser när man behöver göra extra insatser - senast i årskurs 3. Därför drar vi in Myndigheten för skolutveckling. När det gäller att diskutera skolutveckling så gör skolorna det bra lokalt, och vi har även högskolor och universitet till det. Vi lägger de pengarna på en ny skolinspektion för att vi ska få in hårda fakta som visar var vi behöver sätta in insatserna. Vi säger inte nej till några pengar till forskning, men vi vill låta forskare använda pengarna friare än att vi ska sitta och öronmärka dem politiskt. Det handlar verkligen om att satsa på en skola där vi vet någonting, för innan vi vet någonting om hur det går för eleverna kan vi inte sätta in den riktiga hjälpen. Det finns mycket som är bra i skolan. Men mitt engagemang handlar om alla de barn som glöms bort och alla de elever som går vidare upp till gymnasieskolan och först när de är 16-17 år får reda på att de inte har fått med sig de kunskaper de skulle ha fått redan i 4:an och 5:an i grundskolan. Det beror på att ni har en tradition att sopa allt under mattan och tycka att det kommer att ordna sig på slutet. Återigen ställer jag den konkreta frågan om lärare, för utbildade lärare behövs i förskola och skola. Vi hade förra året ett antal exempel på detta. I Staffanstorps kommun, till exempel, hade man inte möjlighet att anställa utbildade lärare eftersom de inte samtidigt fick säga upp sådana som vikarierade och inte alls hade lärarutbildning. Jag har en konkret fråga för att de här pengarna verkligen ska användas till att stimulera kommunerna att anställa utbildad personal: Är det inte dags att ändra reglerna på det här området? Nu driver det hela fortfarande fram tänkandet om att det gör detsamma vem som är i ett klassrum bara det är en vuxen. Det är en förödande inställning för barnen.

Fru talman! Det gör sannerligen inte detsamma om det är en utbildad lärare eller en inte utbildad lärare. Vi socialdemokrater kommer att göra allt vi kan för att stärka och öka andelen behöriga lärare. Här har Skolverket en oerhört viktig uppgift. Vi har lite problem med matematikundervisningen, Ulf Nilsson. Det gäller tydligen också i Ulf Nilssons och min generation. Det är ju inte så att Ulf Nilsson tar pengarna från Myndigheten för skolutveckling och lägger dem på ett nationellt kvalitetsinstitut, utan han sparar 200 miljoner på Skolverket. De pengarna lägger Ulf Nilsson på ett nationellt kvalitetsinstitut. Dessutom spar han 96,2 miljoner - hela anslaget till Myndigheten för skolutveckling. Han tar också bort 60 miljoner - nästan en tredjedel av utvecklingsanslaget för skolan. Det här är allvarligt. Vi har behov av att driva utvecklingsarbete, och ett exempel är just matematikundervisningen. Här har regeringen tydligt sagt att det måste göras en kraftsamling och tillsatt Matematikdelegationen för att få de många goda idéerna om hur vi ska driva kompetensutveckling och på annat sätt sprida engagemanget för matematiken på bredden. Då måste vi ha instrument för det; då kan vi inte bara stå i de här talarstolarna och prata, Ulf Nilsson! Det socialdemokratin gör är att se behoven ute i skolan och vidta åtgärder för att stärka och utveckla den svenska skolan, och inte bara prata.

Fru talman! Föräldrarna ska kunna lita på närmaste skola. Kan de det i dag?

Fru talman! Nej, jag tror inte att föräldrar kan känna sig riktigt trygga med närmaste skola. Det är därför vi lägger så stor tyngd på den kvalitetsuppföljning som ska finnas i alla kommuner och där kommunerna har ett starkt ansvar. De enskilda huvudmännen har också ansvar för det. Det gäller alltså att kvalitetssäkra och följa upp sin verksamhet. Det är också därför socialdemokratin tog initiativ till det som kanske är världens mest gedigna skolinspektion - Skolverkets genomgångar av samtliga kommuner. Men det behövs naturligtvis mycket mer. Det behövs en vital debatt om utvecklingen i skolan. Vi behöver stärka föräldrarnas inflytande. Det är en av de frågor som spelar en viktig roll i arbetet med den kommande skollagen. Vi ska ta delaktigheten från eleverna på allvar. Det är också en viktig kvalitetsfaktor för att utveckla och stärka den svenska skolan. Det finns mycket i det som Kristdemokraterna talar om när det gäller lugn och ro och trivsel i skolan som ligger nära socialdemokratisk politik. Jag tror också att det var därför det var så lätt för oss att samarbeta med er när vi diskuterade värdegrundsfrågorna. Vi är långt ifrån framme när det gäller värdegrundsarbetet, men det jag vet är att Ingegerd Wärnersson planterade en mycket fin planta som är på väg att utvecklas på många skolor, om än det är en lång bit kvar på en del av dem.

Fru talman! Jag fick det svar som jag egentligen ville ha, och som är det självklara: Föräldrarna kan i dag inte lita på närmaste skola. Jag har egen erfarenhet av detta. Jag har många i min bekantskapskrets som har egen erfarenhet av detta. Det går inte att stå här och förneka det här inför Sveriges folk. Det finns problem på så många svenska skolor i dag. Frågan är vad det beror på efter 65 år med Socialdemokraterna i ledningen för det här landet. Kan det ha någonting att göra med att ordet fostran byttes ut mot utveckling? Det togs bort ur läroplanerna. Plötsligt skulle man fostra sig själv som barn. Det fungerar inte. Därför är jag också glad att värdegrundsarbetet kommit i gång. Det var ett initiativ från Kristdemokraterna från början. Ingegerd Wärnersson och jag stod här diskuterade ett antal gånger, och sedan kom det. Det var ju ni som hade regeringsmakten och hade möjlighet att lägga fram det konkreta förslaget. Detta med skolinspektörer var inte heller ett s-initiativ från början. Det kom från de borgerliga partierna. Vi har alltså hela tiden fått fösa er framför oss för att få tillbaka ordning och reda i den svenska skolan. Jag är glad om Inger Lundberg nu är inne på den linjen. Det är här det måste hända någonting. Det kan inte vara så att elever hoppar ut och in genom fönstret under lektionstid, som det var i mina barns skola för några år sedan. Jag kan ta hur många exempel som helst på att det har varit så. Lärarna har stått handfallna och inte fått något moraliskt stöd. Det handlar alltså inte bara om pengar, utan det handlar också om moraliskt stöd och om lagstiftning för att vi ska komma till rätta med det här.

Fru talman! Ingegerd Wärnersson får tala för sig, men jag tror att det är få politiker - där ber jag Inger Davidson om ursäkt - som har betytt så oerhört mycket för att uppmärksamma och beakta frågan om värdegrundsarbetet. Den insats hon gjorde där ska inte förringas genom att man säger att hon föstes dit. Den gjorde hon med ett mycket stort engagemang. Hon blev väldigt ofta hånad, inte av Kristdemokraterna men av andra partier, för att hon lade detta väldigt starka fokus på värdegrundsarbetet. Det vore kanske bättre att Inger Davidson läxade upp sina borgerliga kolleger i stället för att läxa upp socialdemokratin som under hela skolutvecklingen har stått för de här benen i skolan, kunskap och kärlek, kunskap och fostran och kunskap och utveckling.

Fru talman! Det är tråkigt att den borgerliga maktalliansen nästan unisont ägnar sina inlägg åt att prata om vad Socialdemokraterna vill eller inte vill och åt en mycket onyanserad svartmålning av den svenska skolan. Det enda undantaget från detta har varit Kristdemokraterna. Jag håller visserligen inte med dem om att det bästa sättet för den svenska skolan att möta framtiden är att backa in i den, men de ska ändå ha beröm för att de har försökt lägga fram förslag till en egen politik i stället för att bara svartmåla och prata om vad Socialdemokraterna vill eller inte vill. Målet för den svenska utbildningspolitiken är att Sverige ska vara en ledande kunskapsnation där utbildningen präglas av hög kvalitet och ett livslångt lärande för tillväxt och rättvisa. Det innebär att den i särklass viktigaste uppgiften för det svenska skol- och utbildningsväsendet är att ge alla elever en mycket stark kunskapsbas att stå på inför fortsatta studier och framtida yrkeskarriär. För ett land som Sverige, där kunskap och kompetens är en av de mest centrala konkurrensfördelarna, är ett väl fungerande utbildningssystem avgörande för framgång. Därför är det viktigt att fortsätta de omfattande satsningar som görs på skolan. Utmaningarna för svensk utbildning är stora. Samhällets utveckling har stor påverkan där befolkningsutveckling, internationalisering och det alltmer kunskapsintensiva arbetslivet ställer stora krav på våra skolor. Under 90-talet genomfördes kraftfulla besparingar inom den svenska skolan, och resultatet kan vi nu se i olika utvärderingar. Det är viktigt att sätta in dessa utvärderingar i sitt rätta sammanhang. Ett 90-tal som var oerhört tufft och ansträngande för väldigt många skolor ser jag som en av de stora anledningarna till det resultat vi ser för våra 15-åringar i dag. 15-åringarna är 90-talets grundskolebarn. Resultaten visar på behov av kraftfulla satsningar. Regeringen avser därför att fortsätta de stora satsningar som har skett på skolområdet de senaste åren. Det viktigaste för mig är att ge alla skolor tydliga verktyg som de kan använda i det dagliga arbetet för att ge alla elever nödvändiga kunskaper. För att lyckas tror jag att vi behöver en kunskapsskola med höga ambitioner och tydliga mål för alla. Regeringens politik är tydlig. Vi vill att alla skolor ska vara bra skolor. Kvalitetsarbetet i skolorna ska utgå från att ge alla elever förutsättningar att nå kunskapsmålen. Genom en enhetlig struktur och tydliga nationella kvalitetsindikatorer blir kvalitetsredovisningar det grundläggande verktyget för att i varje kommun och varje skola analysera styrkor och svagheter och därifrån formulera effektiva strategier och kraftfulla åtgärder för att nå målen. Alla skolor har ett ansvar för att ge eleverna nödvändiga baskunskaper, och jag kommer att under de närmaste åren skärpa kraven på vad som ska finnas med i alla skolors kvalitetsredovisningar. Framåtsyftande individuella utvecklingsplaner ska införas i grundskolan. För att utveckla kvaliteten ytterligare ska framåtsyftande individuella utvecklingsplaner vara införda vid samtliga grundskolor redan hösten 2005. De individuella utvecklingsplanerna ska fungera som ett kontrakt mellan skolan och föräldrarna där det beskrivs vilka insatser som behövs för att eleven ska nå målen och även i övrigt utvecklas så långt som möjligt inom ramen för läroplanen och kursplanerna. Det ska finnas trygghet och studiero. Skolan ska vara en trygg plats för alla elever. Barn och ungdomar som inte har möjlighet att få stöd och hjälp hemifrån, barn som lever under tuffa sociala förhållanden och barn som bor i förorterna runt våra storstäder drabbas hårdast när det är stökigt i klassrummet. Alla barn och ungdomar ska känna sig trygga, och alla elever ska kunna jobba ostört i skolan. Regeringen kommer nästa år att lägga fram ett förslag om den nya skollagen och ett förslag till en särskild lag som ytterligare stärker elevernas skydd mot mobbning, sexuella trakasserier och diskriminering. Likabehandling ska främjas och diskriminering ska stoppas. Vår skola ska erbjuda flickor och pojkar lika förutsättningar. Insatser ska ske för att främja otraditionella yrkesval både för pojkar och flickor. Regeringens mening är att fler insatser och åtgärder inom grundskolan och gymnasieskolan behöver fokusera på pojkar och män för att bryta traditionella könsbundna studieval och framför allt också förbättra pojkars numera sämre studieresultat. En av de viktigaste framtidsfrågorna handlar om den alltmer segregerade skolan. Segregationen måste brytas. I många kommuner i Sverige finns utsatta områden som är präglade av social och etnisk segregation. I dessa områden finns en kraftig överrepresentation av elever som har svårigheter att nå utbildningens mål. Arbetet med att bryta segregationens negativa effekter kräver samordnade insatser från många olika håll och många olika sektorer i samhället. Det är väl känt att skolresultaten för elever i dessa områden inte enbart beror på förhållanden i skolan. Vistelsetiden i Sverige, föräldrarnas utbildningsbakgrund och deras anknytning till arbetsmarknaden har också stor betydelse. Skolan är emellertid den arena där alla barn och ungdomar vistas en stor del av sin tid, och skolornas roll i sammanhanget måste betraktas som central. Regeringen satsar nu ytterligare resurser för att stärka insatserna i skolor i segregerade områden och har föreslagit riksdagen att för detta ändamål avsätta 70 miljoner respektive 155 miljoner under åren 2006 och 2007. Regeringen har också gett klartecken för försöksverksamhet med ämnesundervisning på modersmålet. Att nå skolans mål kan innebära stora problem och utmaningar för de elever som kommer till Sverige under grundskoletiden. Skolorna måste därför aktivt arbeta för att ge dessa elever bättre möjligheter att nå skolans mål. Vi kan inte låta dessa elever vänta med ämnesundervisningen tills de har fått tillräckliga kunskaper i svenska. Därför görs satsningar på försöksverksamhet där upp till hälften av ämnesundervisningen i grundskolan kan bedrivas på elevens modersmål. Regeringen har också tagit initiativ till öronmärkta statsbidrag avsedda för personalförstärkningar i skolan. Genom ett tillskott från staten på 5 miljarder kronor över fem år anställs 15 000 fler lärare och andra specialister i landets skolor. Hittills har satsningen gått över förväntan. Över 12 000 fler personer har anställts i skolan, och lärartätheten ökar nu för varje år. Men det räcker inte. Vi måste också gå vidare med utvecklingen av skolan. Jag skulle vilja se en mer individualiserad gymnasieskola. De senaste tio åren har en fördubbling skett av andelen ungdomar som slutför treåriga gymnasieutbildningar. De senaste åren har resurserna ökat och antalet lärare höjts från sju till drygt åtta per 100 gymnasieelever, men det räcker inte. Det krävs fortsatta satsningar på att förbättra möjligheten för alla elever att nå en fullständig gymnasieutbildning. Alla elever ska utifrån sina individuella behov och önskemål mötas i en gymnasieskola för alla. De yrkesförberedande gymnasieprogrammen måste förbättras genom ett ökat samarbete mellan skola och arbetsliv. Kommunernas samarbete måste också öka, så att elever ska kunna få en utbildning som passar för deras behov. Alla elever ska ges möjlighet till arbetsplatsförlagt lärande av hög kvalitet som relaterar till den utbildning eleven har valt. Den ökade globaliseringen innebär att eleven i större utsträckning ska ges möjlighet till utlandsförlagd praktik. Regeringen avser också att inrätta en ny gymnasial lärlingsutbildning, vilken är ett attraktivt alternativ inom gymnasieskolans nationella yrkesinriktade program. Regeringen har nyligen givit en yrkesutbildningsdelegation i uppdrag att utveckla yrkesutbildningarna. Men det är också viktigt att kvaliteten på de individuella programmen höjs för att garantera att alla elever får de kunskaper de behöver för att fortsätta på ett nationellt program. I propositionen Kunskap och kvalitet - elva steg för utvecklingen av gymnasieskolan uttalar regeringen som sin mening att alla elever på de individuella programmen ska ha rätt till utbildning på heltid. Detta slås nu också fast i budgeten. Regeringen satsar därmed 450 miljoner kronor från och med den 1 juli 2006. Den svenska skolan är på många sätt väldigt bra, men den kan bli mycket bättre, och det sker genom satsningar, bättre uppföljning och bättre utveckling av skolan. Det är det som vi socialdemokrater står för - en skola som präglas av lärande, trygghet och studiero.

Fru talman! Ja, det behövs en hel del förändringar i dagens skolpolitik för att bryta den negativa trend som vi ser med den ökande kunskapssegregationen. Vi kunde höra hur Ibrahim Baylan i sitt anförande sade att han är beredd att ge förutsättningar för att alla ska nå kunskapsmålen i skolan, och det tycker jag är oerhört bra. Men sedan sade han: Det ska vi göra genom en enhetlig struktur i skolan, och då kommer jag till min fråga. På vilka sätt anser skolministern att en enhetlig skola är bättre för den enskilda eleven än en mer individuellt anpassad skola?

Fru talman! Till skillnad från Sofia Larsen tror jag på en skola där elever med olika bakgrund och förutsättningar och från både rika och mindre bemedlade hem kan mötas, en skola som håller samman och som kan fungera som en bro mellan olika religioner och klasser och mellan elever som har olika förutsättningar. Jag ser inget större hinder för att en enhetlig skola skulle kunna vara individuellt anpassad. Det är väldigt viktigt att den svenska skolan anpassar sig efter elevernas individuella förutsättningar. Vi vet att det är en väg för framgång, och det är också en viktig del av regeringens politik.

Fru talman! Nu blir jag något förbryllad. Hur kommer det sig att Ibrahim Baylan å ena sidan säger att mer av samma sak, mer av samma faktiskt misslyckade socialdemokratiska politik, är bättre än att satsa på den enskilda eleven? I nästa andetag säger han å andra sidan att det är viktigt att den enskilda elevens utveckling är individuellt anpassad, och samtidigt vill han ha kvar den enhetliga strukturen. Vi från Centerpartiet förespråkar ju en mer individuellt anpassad skola, för vi är helt övertygade om att om varje enskild elev får en riktig chans från start, så får man mycket bättre möjligheter. Får vi en skola som är mer inriktad på kunskap i stället för på tid och där man satsar på arbetsmiljön och på mer av elevanpassning och flexibilitet, kan eleverna klara sig och lyckas mycket bättre i samhället än vad man gör i dag. Vi vill också införa en flexibel skolstart eftersom vi är helt övertygade om att elevens mognads- och kunskapsnivå är viktigare än elevens ålder. Hur kommer det sig att Socialdemokraterna än en gång säger: Nej, vi vill inte satsa på en mer individuellt anpassad skola - vi ska i stället sitta här på Rosenbad och bestämma precis hur skolgången ska vara för varje enskild elev?

Fru talman! Det är en mycket märklig argumentation som Centerns Sofia Larsen för. Å ena sidan säger hon att man skulle vilja ha mindre av detaljstyrning, å andra sidan samarbetar man gärna med ett moderat parti som vill ha en mer central styrning. Det här går inte ihop för min del. En individualiserad skola finns på många ställen redan i dag. Gör som jag! Åk ut och besök skolor. Min ambition är att vara ute på minst en skola per vecka och se det enorma utvecklingsarbete som där bedrivs. För att stötta detta ytterligare har regeringen den ambitionen att från och med höstterminen 2005 införa individuella skriftliga framåtsyftande utvecklingsplaner för alla landets elever från och med det första året. Det är en del av vårt arbete för att se till att alla elever klarar skolgången bra. De här planerna ska bygga på en överenskommelse mellan elever i högre och i lägre åldrar och mellan skolans personal och föräldrarna, där man punkt för punkt går igenom vad som behövs - vilket stöd man behöver för att eleverna ska kunna nå upp till de mål som är uppsatta för skolan vad gäller läsutveckling och möjligheter att lära sig att skriva och räkna ordentligt. Det här är väldigt viktigt, och om nu Centern på allvar vill ha en mer individualiserad och decentraliserad skola, borde man hellre ansluta sig till den politik som Socialdemokraterna för och inte ta ett moderat parti i svansen och följa efter det, för Moderaterna vill ju bara ha mer av centralstyrning och vill inte ge skolans personal rejäla möjligheter att lyckas med sitt arbete.

Fru talman! Statsrådet karakteriserade Kristdemokraternas förslag, som jag här i dag lade fram, som att backa in i framtiden. Får jag då påminna om att en hel del av de saker som statsrådet nu beskriver som framåtsyftande och som satsningar på skolan från början kommit från Kristdemokraterna eller från andra borgerliga partier. Det kan till exempel gälla kvalitetsredovisning, utvecklingssamtal och skriftlig dokumentation av dessa. Allt detta har vi stått här och debatterat om i riksdagen och fått mothugg mot för att det har varit bakåtsyftande. Det gäller inte minst kravet på att man ska skriva upp vad man vill att eleverna ska åstadkomma och sedan hjälpas åt med detta. Ansvarskontrakt är ytterligare ett sådant exempel. Men det är ju bra att ni tar till er vissa delar, och jag är ganska säker på att om vi står här om ett par år eller så igen, kommer även de förslag som jag lyfte fram i dag att ligga på Socialdemokraternas bord, om inte de borgerliga har tagit makten innan dess. Det är bara synd att eleverna måste vänta på detta.

Fru talman! Jag har varit statsråd bara i ungefär sex veckor, men jag har ändå kunnat se en väldigt tydlig trend i denna kammare. Det görs oftast en onyanserad svartmålning av skolan. När så inte sker lägger den borgerliga maktalliansen ned väldigt mycket tid på att tala om vad Socialdemokraterna vill eller inte vill. När vi då någon gång, som de tycker, kommer fram med ett bra förslag är trenden väldigt tydlig: då har vi naturligtvis stulit det från den borgerliga maktalliansen. Det här är inte trovärdigt, Inger Davidson. Jag vet att Kristdemokraterna har ett gediget engagemang när det gäller tryggheten och studieron i skolan. Jag välkomnar Kristdemokraterna till ett fortsatt samarbete kring de här frågorna. Vi kommer under våren att lägga fram flera förslag som just syftar till att öka tryggheten och säkerställa studieron i klassrummen. Ni är välkomna att stötta de förslagen om ni verkligen menar allvar och detta inte bara är ännu en del i den borgerliga maktalliansens strävan att ta över makten. Det är ju bara det ni är överens om. Jag har inte hört någonting annat här som ni varit särskilt överens om, förutom då naturligtvis det faktum att ni tycker att den socialdemokratiska politiken inte duger. Ett samarbete måste väl ändå bygga på mer än så. Fram med era gemensamma förslag! Låt oss se dem! I annat fall är ni hjärtligt välkomna till ett samarbete som ökar tryggheten och säkerställer studieron i klassrummen.

Fru talman! Låt mig då föreslå att statsrådet börjar med att läsa direktiven till arbetsgrupperna och även att han läser på namnet - det är alltså inte "maktalliansen" utan någonting helt annat. Det kan ju vara bra att börja med det. Jag har också märkt en tendens de gånger vi har debatterat: Statsrådet upprepar precis det han sade nu, nämligen att vi antingen svartmålar eller säger att ni har tagit över våra förslag. När det gäller det senare går det ju att gå tillbaka och titta i protokollen. Sätt någon tjänsteman på att titta tillbaka på hur debatterna såg ut i början av 90-talet när alla de här olika förslagen fördes fram! När det gäller sanktioner är Socialdemokraterna väldigt rädda. Det är ett otäckt ord. Det kan låta som den här gamla filmen Hets med Stig Järrel, som någon lärare som har kadaverdisciplin på eleverna. Det är inte alls det som någon här i kammaren är ute efter. Det som dock förvånar mig är att när statsrådet kommer med ett förslag handlar det sanktioner mot skolan. De vuxna kan alltså utsättas för sanktioner om de inte lyckas med det de borde lyckas med. Jag tar inte avstånd från det förslaget; det kan hända att det måste till om man inte kommer till rätta med mobbning. Men det jag skulle vilja ha en förklaring på är varför man inte i stället börjar i andra ändan och ger lärare och skolledare verktyg för förebyggande insatser så att vi den vägen kan minska den mobbning och de kränkningar och trakasserier som förekommer i dag. Något av de förslag som jag har fört fram i dag kanske skulle gå att pröva.

Fru talman! Jag är beredd att i arbetet med den nya skollagen ge skolans personal de befogenheter man behöver för att säkerställa studieron och tryggheten i skolan. Det är viktigt. När det inte är tryggt och när inte studieron infinner sig är det nämligen alltid de barn och ungdomar som mest behöver undervisningen som far mest illa. Vi vet också vilka barn det är. Det är ofta barn som inte kan få denna hjälp på hemmaplan. Det är ofta barn som har speciella behov och speciella förutsättningar som skulle behöva undervisningen mest. Därför är jag beredd att göra vad som krävs för att vi ska kunna garantera tryggheten och säkerställa studieron i klassrummen. Jag har gått igenom de oerhört många reservationer som den borgerliga oppositionen har avgivit. Mitt bestående intryck är det inte är mycket ni är överens om. Låt mig ta ett konkret exempel. En av de mest centrala delarna i den budget som vi tillsammans med v och mp lägger fram är satsningen på fler lärare och andra specialister i skolan. Där vill ett parti, Folkpartiet, gå ännu längre än vad regeringen har gjort och inte bara öronmärka pengar till skolan utan också öronmärka dem efter behörighet medan ett annat parti, Centern, inte alls vill öronmärka dem. Jag tycker att det vore hedervärt av er, också inför Sveriges väljare och Sveriges folk, att presentera en gemensam utbildningspolitik i stället för att bara klanka på den socialdemokratiska politiken. Vi lägger fram våra förslag, och jag hoppas innerligt att ni kommer fram med gemensamma förslag ni också.

Fru talman! Jag ska försöka hinna med att ställa två frågor till skolministern. Ordning och trygghet i skolan har Folkpartiet talat om i flera år, och vi har blivit väldigt kritiserade av tidigare skolministrar. Nu har det kommit en undersökning som visar att varannan tioåring känner stor oro och inte trivs med arbetsron i skolan. Många är rädda för mobbning, och många känner sig stressade. Vi har haft ett antal förslag, till exempel att man ska ha rätt att flytta mobbare. Rätt att beslagta mobiltelefoner var en klassisk valdebatt. Andra förslag har varit att behålla möjligheten till kvarsittning, möjlighet att stänga av elever tillfälligt, fortlöpande rapporter om ordningen till föräldrarna och så vidare. Hela tiden har vi fått höra från ledande socialdemokratiska politiker att vi är konservativa när vi talar om att vi vill öka skolans befogenheter. Nu ser vi en mycket bred samsyn, bland annat i dag i olika utspel från olika partier i den borgerliga alliansen, när det gäller att satsa på ordning och trygghet i skolan. Ministern har flera gånger här talat om trygghet i skolan. Vilka befogenheter är ministern beredd att acceptera och införa i skolan för att fler elever ska känna trygghet? Det är den första frågan. Den andra frågan handlar om en grupp som Socialdemokraterna har glömt bort, nämligen de som är inriktade på ett praktiskt yrke. I vår kommer 25 000 elever, om statistiken från förra året håller, att hoppa av gymnasieskolan. Det är elever som går yrkesprogram. Vi från Folkpartiet tycker inte att alla behöver plugga för att komma in på högskolan. Alla vill inte bli akademiker, men det är många som vill skaffa sig en yrkesskicklighet. Vi har pekat på lärlingsutbildning som den i Danmark som ett exempel, men regeringen har sagt nej till försöksverksamhet i bland annat Skåne med lärlingsanställning på företag. Regeringen har också sagt nej till yrkeslinjer med andra kursprogram än de nationella. Vilka åtgärder vill skolministern vidta för att vi ska få en bra yrkesutbildning?

Fru talman! Jag börjar med den sista frågan. Jag tycker att det är märkligt att Folkpartiet, ett parti som förr i tiden hade ett väldigt stort socialliberalt medvetande, har gått så långt åt höger, så pass långt att man i dag föreslår att vissa elever inte ska få den nödvändiga utbildning de behöver ute i yrkeslivet. Man föreslår att vi ska korta ned utbildningen för dem som antagligen behöver utbildningen mest, dra ned den från tre till två år och därmed beröva de här eleverna möjlighet att få en bra grund att stå på. Det är, fru talman, högst märkligt och framför allt oförlåtligt. Vilket arbete man än söker i dag krävs det goda kunskaper när det gäller att läsa, skriva och räkna ordentligt. På dagens och morgondagens arbetsmarknad är det vitalt att man har en bra kunskapsbas att stå på. Möjlighet och förmåga att kommunicera på andra språk och att kunna läsa och förstå en text ordentligt är nödvändigt oavsett om man går vidare till högskolan eller väljer att försöka gå ut på arbetsmarknaden. Därför blir det oerhört märkligt när Folkpartiet blir det parti som mest gör sig känt för sin sorteringsskola, en skola som vill lämna vissa efter, i sticket, därför att de minsann inte behöver ha samma utbildning som alla andra. Det finns en stor skillnad mellan de förslag och den politik Socialdemokraterna vill föra för trygghet och studiero i skolan och den politik som Folkpartiet föreslår. Vi vill också ta oss an orsakerna till att barn och ungdomar inte är trygga och att barn och ungdomar också kan tänka sig att mobba andra. Det finns alltid individuella orsaker till detta, och vi måste också ta oss an dem. Vi kan inte bara säga: De där skickar vi till en annan skola så blir allting lugnt och bra. Även på den andra skolan behöver man ta itu med dessa problem.

Fru talman! Om vi börjar med att titta på historien, som skolministern gjorde när han jämförde ideal förr och nu, vill jag säga att jag tycker att det är väldigt märkligt att ett parti som i namn har ordet "arbetarepartiet" nedvärderar handens arbete på det sätt som Socialdemokraterna gör. Jag tycker att det är sorgligt att de 30 % som nu hoppar av gymnasieskolan för att de inte klarar kärnämnena ska känna sig misslyckade fast de skulle kunna klara sig alldeles utmärkt på en praktiskt inriktad utbildning. Jag tycker att det är bättre att ungdomar får en bra tvåårig utbildning med allmänbildning i viktiga ämnen samt en tydlig yrkesinriktad utbildning än att de hoppar av och lämnar skolan utan en färdig utbildning. Dessutom är fördelen om man går två år att man kan komplettera, antingen för att läsa upp till högskolebehörighet eller för att gå en lärlingsutbildning. Ni har glömt den här gruppen. Det är till och med så att de som ska gå kvalificerad yrkesutbildning, som är en mycket bra utbildning, inte kommer in på den om de inte har högskolebehörighet. Det här är feltänkt, och det får människor att känna sig misslyckade. När det gäller ordning och reda, fru talman, är skolministern och jag överens om att det är väldigt viktigt att vi hela tiden diskuterar orsaken. Men vi är tydligen inte överens om att man också måste diskutera vilka möjligheter till åtgärder, vilka befogenheter skolorna ska ha. Och de är väldigt små. Skollagskommittén talade bland annat om att avskaffa en av de sista befogenheterna, nämligen kvarsittning. Vi vet att till och med rektorer som i väntan på utredning tillfälligt har stängt av gymnasieelever som har hotat kamrater med kniv har fått varningar och reprimander från Skolverket. Jag ger skolministern chansen att svara en gång till: Tänker skolministern i något avseende öka skolans befogenheter att bekämpa skolk, mobbning och respektlöshet?

Fru talman! Låt mig återigen få upprepa att jag i arbetet med den nya skollagen tillsammans med dem som vi diskuterar med, framför allt v och mp, kommer att ta initiativ till att kolla vilka befogenheter som behövs för att säkerställa studieron i klassrummen och öka tryggheten i skolan. På många skolor i vårt land bedrivs ett jättebra, väl fungerande arbete. Vi ser också i många av de undersökningar som har kommit nyligen, även de internationella, att alltfler elever trivs bättre i skolan, att dialogen mellan elever och lärare fungerar allt bättre. Det här är någonting som vi kan bygga på. Där det behövs att skolan får mer befogenheter är jag inte främmande för det. Men, fru talman, för att återgå till Folkpartiets förslag om att införa tvååriga yrkeslinjer vill jag säga att det intressanta när detta förslag kom på Dagens Nyheters debattsida var att de första att gå ut var Svenskt Näringsliv. Man gick ut med ett pressmeddelande: Det här är helt fel väg. Lärarorganisationer, elevorganisationer och fackliga organisationer har också motsatt sig detta. Dagens samhälle, med allt större globalisering och teknisk utveckling kräver snarare mer utbildning än mindre. Vad är det som gör att Folkpartiet anser att eleverna på yrkesutbildningarna inte behöver nödvändiga baskunskaper i dagens skola? Gymnasieskolans kärnämnen är inte bara till för att rusta dem som går till högre studier. Vi kan vara överens om att de som vill gå vidare och läsa på högskola ska få göra det. Vi är också överens om att det varken är önskvärt eller nödvändigt att alla gör det. Men vi vet också att både dagens och morgondagens yrkesliv kräver nödvändiga baskunskaper. Man ska ha ordentliga kunskaper i att läsa, skriva och räkna och även kunna gör sig förstådd på främmande språk.

Fru talman! Jag vill först och främst yrka bifall till den moderata reservationen nr 1 samt säga att jag för tids vinnande avstår från att yrka bifall till våra övriga reservationer även om jag givetvis står bakom innehållet i samtliga. Fru talman! Kunskapsjobb har för vissa politiker blivit ett mantra för arbeten som någonstans mirakulöst bringar folk högre lön och jobb som inte är lätta att flytta på. Problemet är bara att säger man kunskapsjobb faller med automatik ett antal andra parametrar ut. Det är precis som ett dominospel. Petar man på brickan "vi vill och vi måste leva på kunskap" måste också med automatik andra saker följa för att spelet ska gå ut och för att vi ska få ett välfärdssamhälle i andra ändan. Ska man kunna leva på kunskap måste den vara bättre än andras, bättre i meningen mer djup, mer specialiserad, mer marknadsrelevant, och det kräver en tydlig spets. Och det i sin tur kräver omtänk i de institutioner som förmedlar och bygger kunskap, nämligen skolor och universitet. Vi i Moderaterna vill därför skapa förutsättningar för en högkvalitativ högre utbildning, mer mångfald, mer valfrihet och mer kvalitet. Utbildningen ska locka så många som möjligt att studera och avlägga examen vid svenskt universitet eller högskola. Målet är att alla som vill och har de grundläggande kunskaperna ska kunna välja den utbildning som han eller hon bäst anser tillfredsställer vederbörandes uppfattning om sitt livsprojekt. Detta kräver att den högre utbildningen internationaliseras och att svenska universitet och högskolor erbjuder utbildningar som står sig i det globala utbildningssamarbetet. Flera alternativ, både inom och utom vårt lands gränser gör att var och en får ökade möjligheter att ta vara på sin begåvning och göra det mesta av sin egen potential. Det är grundläggande att varje student får möjlighet att själv välja vilken sorts universitet eller högskola han eller hon vill läsa vid. Det måste vara upp till studenten att själv avgöra om det som passar bäst är en bred högskola med massföreläsningar eller ett smalt spjutspetsuniversitet med mycket forskningsbaserad undervisning. En logisk följd av studenternas fria val, den ökade institutionella konkurrensen och lärosätenas strävan att profilera sig är att avskaffa det centrala antagningssystemet. Varje lärosäte måste själv få lov att bestämma hur antagningarna ska gå till. Med syfte att ytterligare bidra till ökad profilering och mångfald vill vi fortsätta den utveckling av högskolorna i stiftelseform som Chalmers tekniska högskola och Högskolan i Jönköping varit föregångare för. Utvecklingen där har varit utomordentligt positiv. Den fria formen har stimulerat den kreativa förmågan och förnyelsen. Vi vill komplettera och utöka möjligheterna för fler stiftelsehögskolor. Statens uppgift inom forskning och utveckling är att komplettera alla forskningsfinansiärer. Det innebär att tyngdpunkten läggs på grundforskning samt forskarutbildning. Riksdag och regering ska inte detaljstyra forskaranslagen. Starka och självständiga universitet och högskolor är en förutsättning för forskningens frihet. Men de senaste sex sju åren har anslagen till grundutbildningen urholkats. De tidiga fakultetsanslagen har urholkats. Och anslagen till forskningsråden har skurits ned. Den här utvecklingen måste vi nu vända. Det blir särskilt nödvändigt i ljuset av en från regeringen alltmer centralstyrd forskning och en ny struktur som har direkt centralistiska drag. Vi vill påbörja en successiv återuppbyggnad av grundutbildnings- och forskningsanslagen genom att tillföra universitet och högskolor ökade resurser. Jag är övertygad om att Britt-Marie Danestig och jag när jag har avslutat mitt anförande kommer att ha en mycket intressant diskussion om vad som egentligen står i vår budget. En oerhört viktig punkt rör också ansökningsraseriet, det vill säga kraven på landets forskare att ständigt behöva söka mer medel. Effekten av detta blir tidsförluster när fem-tio ansökningar per år och forskare måste lämnas in till Vetenskapsrådet och motsvarande organisationer. Väl att märka är att många av de här ansökningarna inte alls avser att ordna pengar till nya spännande projekt utan att upprätthålla elementär infrastruktur, laboratorieutrustning, lokaler, men framför allt tjänster. Doktorand- och laboratorieassistenter, handläggare och till och med sekreterartjänster finansieras ibland från månad till månad med de här pengarna. Det leder till otrygghet och till att den vetenskapliga kvaliteten blir lidande. I regleringsbrevet från regeringen för 2004 står också att Vetenskapsrådet ska öka sina insatser för att ge unga och nydisputerade forskare goda förutsättningar att fortsätta sin forskarkarriär och att tiden mellan disputationen och en eventuell fast universitetstjänst är en lika viktig som kritisk period för den fortsatta karriären. Det är väl känt. Men i dag rådet det brist på så kallade mellantjänster. Det är betydligt många fler som söker en anställning som forskarassistent hos Vetenskapsrådet än de har möjlighet att finansiera. Under de senaste två åren har Vetenskapsrådet finansierat ett antal internationella postdoktorsstipendier. Men dessa har nackdelen att när stipendiaten efter två år kommer tillbaka till Sverige har denne hamnat utanför det svenska socialförsäkringssystemet. Det tar till exempel i dag 240 dagar att kvalificera sig för föräldraförsäkring. I Doktorandspegeln från 2003 framgår att mer än hälften av doktoranderna vill arbeta vid ett annat universitet än sitt nuvarande efter doktorsexamen. Det är just bristen på mellantjänster och intresset för att byta universitet som indikerar att nya nationella postdoktorstjänster fyller ett behov som också skulle stimulera en ökad rörlighet inom Sverige. Frågan är naturligtvis vad regeringen tänker hitta på i det avseendet. Någon forskningsproposition har vi ännu inte sett röken av i den här kammaren. Avknoppningen av innovationsföretag från högskolor och universitet är i dag ytterst betydelsefull för näringslivets utveckling. För att stimulera kommersialiseringen bör regeringen se över hur staten kan gynna de högskolor och universitet som erbjuder sina forskare belöningar i form av olika slags vinstdelningspaket i vilka forskarna erbjuds royaltyn, delägarskap och optioner i ett eller flera företag. Det är också viktigt att komma ihåg och tänka på verkligheten för dem som jobbar på universiteten och högskolorna. De jobbar i dag alltmer övertid, ibland obetalda, för att studenterna ska få en högkvalitativ utbildning. Men gränsen för välviljan är snart nådd. Yrkesstolthet och filantropisk verksamhet kan aldrig i längden täcka över de brister som urholkningen av anslagen inneburit. Risken för utbrändhet och hopplöshet närmar sig för alltfler - dock inte för mig tack vare det här vattenglaset! All offentlig universitetsutbildning på grundnivån i Sverige ska vara avgiftsfri. Om detta tror jag inte att det råder några delade meningar i kammaren. Men med det skattesystem som råder och den mycket sammanpressade lönestrukturen finns det ingen möjlighet för studenter att själva finansiera hela eller delar av sin utbildning. Det gäller också de mycket stora studielån som många studenter i dag drar på sig. De är så betungande att de är mycket svåra att betala av, även för individer med mycket avancerade akademiska arbeten. Med tanke på att kunskapsinhämtning inte längre har några gränser och att utbytet med utlandet bör öka framöver leder modellen till vissa problem. Vi menar att det är fel att utländska studenter i dag inte betalar några kursavgifter när den svenska staten finansierar svenska studenters kursavgifter vid utländska universitet. I dag har vi en global kunskapsmarknad. Utlandsstudier blir allt vanligare, och då måste svenska studenter kunna utnyttja expanderande marknader. Sverige måste bli ett land dit utländska studenter söker sig för att skaffa sig en högkvalitativ utbildning. Det är hög tid för Sverige att aktivt arbeta för att dra till sig begåvade personer och inte släppa dem ifrån sig. Därför måste svenska universitet och högskolor arbeta för att bli globala, attraktiva studiemiljöer. Vi vill därför att högskoleförordningen ändras så att lärosätena får möjlighet och skyldighet att ta ut avgifter för högskoleutbildning av studenter och doktorander från länder utanför EES som ej omfattas av utbytesavtal i särskild ordning. Lärosätenas möjligheter att ta ut avgifter samt vilka skyldigheter det innebär bör man reglera i ett särskilt brev. Dimensioneringen däremot ska vara lärosätets ensak. Lärosätet ska också få lov att behålla intäkterna. Vi föreslår en översyn av högskoleförordningen för att möjliggöra försäljning av utbildning till studenter utanför EES. Fru talman! Basen av kompetenta unga forskare i Sverige behöver breddas. Det är av stor vikt att unga forskare ges tillfälle att efter examen vidga sina vyer och komma bort från sina egna handledare och universitet under en period för att skapa självständighet för blivande forskare. En postdoktorstjänst, gärna utomlands, skapar möjligheter att bredda utbildningen och samtidigt sprida svensk forskningskompetens. Det är också ett sätt att få fram verkligt goda forskningsämnen. Vi ser fram emot att höra vad regeringen har för idéer när forskningspropositionen väl kommer fram på bordet i den här delen. Fler nyligen disputerade och större möjligheter att rekrytera utländska postdoktorander är det bästa sättet att förbereda för det generationsskifte som kommer att komma här liksom på så många andra områden i vårt samhälle. Om nyantagna doktorander riskerar att hinna fram för sent och deras äldre kolleger att ha lämnat i förtid kommer inte generationsskiftesinsatsen att få någon balanserad utformning. Därför måste vi satsa på postdoktorala insatser för att bredda och utveckla forskarhandläggningskompetensen. Vi tycker att det är viktigt att koncentrera resurserna till de regioner och forskningsområden där svenska forskare och forskarlag i dag håller mycket hög klass. Vi vill se fler och breddade stipendier i det avseendet, och vi hoppas att vi kommer att uppnå enighet om det i kammaren. Sverige har i dag kunskapskluster på många områden, till exempel Stockholm-Uppsala och Malmö-Lund. Där finns en kritisk massa av universitetsforskning, storföretag, utvecklingsföretag och en infrastruktur vad gäller riskkapital, patent och så vidare. Vi menar att klustren måste stärkas. Det är lite annorlunda i mindre utbildningscentrum. Där är bilden mer splittrad. Vi menar att det är viktigt med specialiseringen och profileringen. Sverige har även ett antal andra kunskapskluster som håller mycket hög internationell klass inom skilda områden. Vår politik syftar däremot till att särskilt stimulera forskare, forskningsområden och regioner som håller högsta kvalitet.

Fru talman! Jag har några frågor till Tobias Billström. När det gäller forskningen säger ni visserligen - och det sade jag också i mitt anförande - att ni satsar en halv miljard mer än regeringen. Det är bara fakultetsanslagen. Ni räknar inte med den höjning för forskning som faktiskt finns med i BP:n och som kommer att fördelas i den forskningspolitiska propositionen. Ni tycks i era motioner mena den totala summan. Man vill höja fakultetsanslagen med totalt 1,6 miljarder över tre år. Den totala summan i budgetpropositionen för motsvarande period är 1,8. För övrigt har ni inte några ytterligare satsningar på forskning. Det är ingenting när det gäller råden, förutom - förlåt mig - 1 miljon till så kallad konkurrensforskning. Tobias Billström kanske kan beskriva för mig vad det är. Det är faktiskt ett helt nytt begrepp för mig. En annan sak som är bekymmersam i ert budgetförslag är faktiskt vuxenutbildning. Den nämnde inte Tobias Billström i sitt anförande. Jag kan förstå det. Ni slår ihop alla anslagen. Bidrag till vissa organisationer 50 miljoner. Statligt stöd för utbildning av vuxna 1,9 miljarder. Kvalificerad yrkesutbildning 793 miljoner. Folkbildning, det vill säga folkhögskolorna, 1,2 miljarder. Summa drygt 3,9 miljarder. Men i ert förslag när det gäller vuxnas utbildning ligger bara 3,6 miljarder, det vill säga en minskning av anslagen till utbildning för vuxna med 350 miljoner kronor - och det är redan 2005. Det innebär att folkhögskolorna får spara 25 % från det ena året till det andra. Folkhögskolorna är små enheter och har redan nu ganska svår ekonomi. De är oerhört betydelsefulla för att motverka den sociala snedrekryteringen till högre studier. Det här visar på Moderaternas elitistiska syn på människor.

Fru talman! Britt-Marie Danestig använde stora ord i sitt anförande och anklagade oss för lögn, som det kommer att framgå av protokollet. Det är ett mycket allvarligt ord. Vi ljuger inte. Man frestas att använda ordspråket tomma tunnor skramlar mest. Det är faktiskt så att våra höjningar är väsentligt mer påtagliga än de som regeringen gör. För 2005 höjer vi fakultetsanslagen med 621 miljoner kronor, för 2006 höjer vi med 480 miljoner kronor och för 2007 höjer vi med 500 miljoner kronor. Allt detta är tydliga och klara siffror som går att utläsa av vår budgetmotion, och vi har inte gjort några som helst förändringar sedan denna inlämnades till riksdagen. Sedan var det frågan om folkhögskolorna. Vi är folkhögskolornas bästa vänner i den här kammaren. Vi tycker att de är alldeles utmärkta. De förverkligar verkligen vår tanke på hur skolpengssystemet ska fungera, det vill säga att man själv får välja vem som ska vara uppdragsgivare och utförare av de utbildningsuppdrag som man får. Vad vi däremot inte tycker om är den flora av olika studiestödsformer som finns. Därför valde vi redan förra året i budgeten att samla dessa i ett särskilt konto som vi kallar för vuxnas utbildning. Det innebär inte några neddragningar. Britt-Marie Danestig försökte med samma knep förra året, och det kommer att misslyckas i år igen. Det här handlar om en budgetteknisk justering. Det är inte fråga om någon neddragning. Däremot flyttar vi pengarna från det ena kontot till det andra, från utbildning till kultur. Det ser naturligtvis ut som en neddragning, men i verkligheten blir det inte det - utom vid en punkt, naturligtvis, Kunskapslyftet, som är på väg att fasas ut. I och med att det är på väg ut innebär det också en neddragning i faktiska pengar. Sedan vill Britt-Marie Danestigs parti behålla Kunskapslyftet intakt med lika många platser och till och med, när man lyssnar på vissa företrädare i kammaren, en utökning av dem. Det vill inte vi. Där är vi helt ärliga i våra texter. Man måste naturligtvis räkna utifrån verkligheten, Britt-Marie Danestig, och inte efter vad man tror eller tycker att det ska se ut.

Fru talman! Jag tror att Tobias Billström får ta en kurs i enkel matematik. Det är faktiskt 350 miljoner redan under 2005. Tittar man på 2006 och 2007 är det riktigt att det statliga stödet för utbildning av vuxna ska föras över till det generella statsbidraget till kommunerna. Det framgår inte riktigt av Moderaternas motioner om det är fallet även med deras förslag. Men deras förslag till anslag för vuxnas utbildning jämfört med 2005 minskas 2006 och 2007 med ca 1 miljard kronor. Då ska man komma ihåg att samtidigt som ni gör det här vill ni kraftigt utöka antalet platser inom KY, det vill säga mer än fördubbla platserna. Det räknar ni med blir en ökad kostnad på ca 800 miljoner. Där har ni också räknat fel. Det blir 900 miljoner kronor, om man går på snittalet 55 000 kr. 800 plus 900 miljoner kronor är i varje fall 1,7 miljard av det som ska gå till KY. Det här är alltså en fruktansvärd åderlåtning av övrig vuxenutbildning. Sedan framgår det inte av era motioner om det är folkhögskolan som ska dra ned eller om ni nästan totalt ska utplåna komvux. Men jag ska påminna Tobias Billström om att det faktiskt står i ert niopunktsprogram när det gäller studiestödet att det ska motverka social snedrekrytering. Med tanke på det blir det här nästan absurt. Det är inte bara egendomligt, utan det är också faktiskt ganska oärligt att leka med siffrorna på det här sättet.

Fru talman! Jag noterar i varje fall att Britt-Marie Danestig avstod från att använda ordet lögn som ju förekom tidigare i debatten. Jag vet inte om det beror på en insikt om att det kanske inte riktigt ser ut på det viset som Britt-Marie Danestig trodde när hon stod uppe i talarstolen. Vi har ju klarat ut att det här handlar om en budgetteknisk justering. Gör man på det vis som vi har gjort framstår det naturligtvis som en neddragning, men det är inte det i verkligheten. Det går alldeles utmärkt att titta på siffrorna. Sedan är det helt riktigt att vi inte ser komvux som ett självändamål. Vi har vid flera tillfällen här i kammaren deklarerat uppfattningen att vi vill ha ett minskat antal studenter som går direkt från gymnasieskolan till komvux. Därför är det ganska naturligt att vi minskar anslaget till den sektorn. Det är fullständigt självklart. Däremot omfördelar vi naturligtvis inom budgeten så att vi ser till att på gymnasieskolan och grundskolan göra sådana förstärkningar som gör att eleverna faktiskt när de kommer till, låt oss kalla det för vägs ände, har med sig de kunskaperna som är nödvändiga. Jag förstår att det är väldigt svårt för Britt-Marie Danestig att inse det här och hantera det med tanke på att hon inom vänsterkartellen representerar en politik som går i rakt motsatt riktning och som inte innebär att man tar tag i problemen när de uppstår utan att man skjuter dem framför sig. Då är det också naturligt att man behåller komvux på en så hög nivå som det är rimligt, men det tycker inte vi. Vi har också rett ut frågan om folkhögskolorna, upplever jag, eftersom Britt-Marie Danestig avstod från att kommentera den i sitt andra inlägg. Vi behåller alltså nivån intakt, men vi ser till att lägga pengarna på ett annat konto. Så var det med den saken.

Fru talman! Låt mig börja med att yrka bifall till reservation 33 under punkt 32. Vi diskuterar utbildningspolitik i dag - skola, forskning, högskola, universitet. Och jag tycker nästan synd om motståndarna. De måste i dag försvara en kunskapspolitik som nästan varje dag utsätts för obarmhärtig kritik i rapporter, undersökningar och vanliga journalistiska reportage. Låt mig ta ett exempel som har med högskolan att göra. Det gäller lärarutbildningen. Den nya lärarutbildningen kördes igenom med applåder och hurrarop från den röda sidan. Nu läser vi i tidningar och hör på radio att de nya lärarna inte vet hur de ska lära barn att läsa, skriva och räkna, att de nya lärarna inte har lärt sig att tänka på hur man sätter betyg och att de nya lärarna inte får praktikplatser, som var den stora paradidén med den nya lärarutbildningen. Då kan man undra: Vad är det man har åstadkommit med den här reformen, som man har blåst upp så mycket i retoriken men som i praktiken visar så många stora hål? När vår utbildningsminister, oavsett vad han heter, åker utomlands slår han sig för bröstet och säger att Sverige satsar mest av alla länder på forskning och utbildning på högskole- och universitetsnivå. Men då berättar han inte att han inte har tagit hänsyn till den egentliga kostnads- och prisökningen i Sverige som ligger på 3-4 %, medan de ökningar som det egna departementet har räknat med ligger på 1 %. Vad är detta om inte en minskning av kunskapens ekonomi? Man talar inte om den situation som de stackars doktoranderna och de nyblivna doktorerna utsätts för. Man talar inte om alla dessa doktorander och doktorer som under en lång tid av sina studier har levt på stipendier och utbildningsbidrag och alltså inte fått försäkringar och inte fått räkna någonting av studierna som grund för den kommande pensionen. Och sedan talar man inte om alla dessa nyblivna doktorer som dagen efter framgångsrik disputation faller rakt ned i arbetslöshet därför att vi har för få postdoktorsplatser. Jag tycker synd om socialdemokrater, om vänsterpartister och om miljöpartister. Jag tycker synd om dem för att de måste försöka, med så stora retoriska ansträngningar, täcka över alla dessa fel och misstag som de själva har åstadkommit. Sättet att bedriva den här propagandakampanjen om att vi är så bra på kunskap i Sverige påminner mig om mycket mörka minnen som jag har. Under hela den tid som jag levde i en atmosfär som präglades av ett enda parti med totalmakt fick jag höra att det fanns brister men att allting var så bra. Kan vi inte börja diskussionen om kunskapen i Sverige med en realistisk syn på det som händer i verkligheten? Kan vi inte börja med att erkänna att vi har väldigt mycket att göra för att rätta till långvariga ideologiska brister och fel? En av de här långvariga synderna består i en masstanke. Allt ska lösas i grupp och genom kvantitet. Det var därför man satsade så oerhört mycket på en expansion av högskolorna. Det är sant. Man har låtit väldigt många människor komma in i högskole- och universitetsutbildning. Men just det här masstänkandet, bristen på förståelse för kunskapens mycket särskilda art, bristen på förståelse för variation och nyanser i den oändliga värld som kunskapens värld är, har lett till det faktum att vi har en stigande arbetslöshet bland akademiker. Jag är väldigt glad för det arbete som vi nu gör i Folkpartiet. Vi försöker ta bort en del av de dimmiga retoriska ridåerna kring situationen i kunskapens värld i Sverige och försöker etablera en realistisk syn på arbetet med kunskap i Sverige. Jag vill också påminna om att det finns långvariga brister när det gäller integrationen av kunskap från andra delar av världen i den svenska kunskapsvärlden. Jag vet inte om jag har berättat hur det var när jag kom till Sverige. Jag hade undervisat på högskolenivå. Mina elever var redan berömda teatermänniskor. De hade varit mina elever som studenter. Men jag placerades bland nybörjare i Sverige. Visserligen kunde jag väldigt mycket om italiensk film, rysk film, skådespelarpedagogik i modern tid, textanalys, Shakespeare och grekisk tragedi, men jag kände inte till pilsnerfilmens historia. Alltså visste jag ingenting. Det var slutsatsen, eftersom mina kunskaper inte fanns på schemat för utbildningen för teater- och filmvetare i Sverige. Jag har hört mycket mer upprörande historier av samma slag. Jag har till exempel träffat en civilingenjör från Eritrea. Han kunde sitt eget modersmål, arabiska, italienska, engelska och svenska. Han hade också studerat i England och hade praktisk kunskap om hur man jobbar med byggarbete i mycket svåra ökenförhållanden. Men den mannen fick aldrig komma fram till någon anställningsintervju när det gällde stora biståndsprojekt. När det gäller sådana saker tittar man först och främst på meriter från föreningslivet i Sverige. Det här sättet att se på kunskap måste ändras. Det måste ändras i grunden. Sverige måste lära sig att ta emot kunskap som kommer utifrån. Det är därför vi satsar 70 miljoner i vår budget på speciella kurser för akademiker från andra länder. Det finns i dag alldeles för lite av det här. Vi lyfter också fram frågan om respekt för den andra kunskapen, den kunskap som inte just nu finns på plats i Sverige.

Fru talman! Törsten efter kunskap är ett av de mest framträdande dragen hos människan. Den har resulterat i att människan under historiens lopp har skaffat sig alltmer kunskap om tillvaron, kunskap som ska utvecklas inom ramen för de värderingar som garanterar människovärdet och den etiska bas som samhället vilar på. Därför är det bra att fler under senare år har fått tillgång till högre utbildning. Däremot är det inte bra att kvaliteten har blivit lidande, att var och varannan i högskolan kan berätta att grundutbildningens kritiska och utvecklande inslag har ersatts av en utbildningsfabrik som på löpande band ska klara av student efter student. Undersökningar visar att lärosätena sett sig tvingade att dra ned på lärartid. I nuläget finns inga garantier för att studenterna ska få adekvat stöd och handledning. Vi kristdemokrater menar att det är viktigt att en sådan garanti införs och att en miniminivå läggs fast för vilket stöd som studenterna har rätt till. Vi anslår därför i vårt budgetförslag medel för att öka andelen disputerade lärare i högskolan. De förändringar som vi kristdemokrater vill göra i högskolan har utgångspunkt i kunskap, valfrihet och trygghet. Högskoleutbildning ska inte bara ge studenterna specifika ämneskunskaper för ett framtida yrke. Den måste också leda till personlig utveckling, samhällsengagemang och kritiskt tänkande. Det nuvarande resurstilldelningssystemet motverkar den bredare bildningen. De strängare regler som infördes 2001 inom studiemedelssystemet minskar också möjligheterna för studenter att skaffa sig en bred allmänbildning. Den utredning som tillsatts för att se över resurstilldelningssystemet bör därför se över hur bildning kan stimuleras bättre. En långsiktig grundfinansieringsmodell bör införas som tar hänsyn till kursernas svårighetsgrad. Ett nytt resurstilldelningssystem bör också innehålla en komponent för vetenskaplig anknytning. När ett nytt system utformas bör rekrytering från underrepresenterade grupper och pedagogisk mångfald tas med. Vi vill också lyfta fram olika sorters kunskap, kunskap som under alltför många år har fått vara dold i det svenska utbildningsväsendet. Därför lägger vi extra pengar på att stimulera lärlingsutbildning i gymnasieskolan och på att bygga upp en ny yrkeshögskola. Dessa satsningar finns i vårt budgetförslag. Fru talman! Man förkastar varje god idé för att sedan göra den till sin egen. Det är en tes som har anammats av både utbildningsutskottet och den socialdemokratiska regeringen. Vi kristdemokrater kan bjuda på det. Det handlar om avgiftsfriheten för svenska studenter och möjligheten att sälja utbildning till länder utanför EES. Kristdemokraterna har i flera år krävt möjlighet för högskolorna att ta ut avgifter för studenter utanför EES-området. Det går inte att motivera att svenska studenter betalar utomlands medan utländska studenter får läsa gratis i Sverige. Utredningen Advantage Sweden föreslog 2000 att högskolor skulle få möjlighet att ta ut avgift för högskoleutbildning av studenter och doktorander från länder utanför EES. Utredningsförslaget har väckt stor oro bland studentföreträdare som sett det som det första steget mot att införa avgifter fullt ut för studenter i högskolan, en inriktning som vi kristdemokrater tar mycket starkt avstånd ifrån. Inte minst har den tidigare socialdemokratiske utbildningsministern öst fotogen på brasan genom att agera vindflöjel. Efter ett hårdnackat motstånd hette det plötsligt att "för att rekrytera fler utländska studenter bör universitet och högskolor kunna erbjuda studenter från länderna utanför EES utbildning mot betalning". Det är en total omvändning. Makten är trött. Det är bra att Socialdemokraterna har ändrat sig, även om det som vanligt tog alltför lång tid. Vi förstår också den oro som detta skapat. Lösningen är i stället att se över resurstilldelningssystemet som helhet för att kunna återställa och höja högskolans nivåer till rimliga belopp så att utbildning och bildning kan vara av hög kvalitet. Det största hotet mot avgiftsfriheten i högskolan är att den inte är lagreglerad. Det är därför viktigt att avgiftsfriheten för svenska studenter säkras innan avgifter kan tas ut av utomeuropeiska studenter. Vi kristdemokrater är nöjda med att utskottet i dagens betänkande går oss till mötes och ger regeringen till känna att avgiftsfriheten för svenska studenter ska ligga fast. Det är ett steg framåt. Fru talman! Det finns en risk att regeringen vid beslut om universitetsstatus eller nya vetenskapsområden tar alltför stora hänsyn till andra skäl än kvaliteten. Vi har tyvärr sett hur andra hänsyn än de rent kvalitativa inte alltför sällan spelat in i Socialdemokraternas bedömningar. Det är ju val snart. Högskoleverket gör en ambitiös och strukturerad granskning av ansökningarna. Principen som vi vill slå vakt om bör därför bli att regeringen ska ge universitetsstatus eller vetenskapsområde till ansökande högskolor i fall där Högskoleverket har undersökt kvaliteten och tillstyrkt ansökan. En regering ska inte kunna köpa röster genom att dela ut universitetsskyltar tvärs emot de kvalitetskriterier som finns. Fru talman! Enligt många undersökningar är den allra viktigaste faktorn för om en elev lyckas i skolan lärarens kompetens. Därför är lärarutbildningen viktig. Ju större behov eleven har av hjälp i sitt lärande, desto större är betydelsen av att hjälpen är kvalificerad. Vi vill därför stärka ämneskunskaperna i hela lärarutbildningen och till exempel även göra det obligatoriskt med kunskaper om skriv- och läsinlärning för de lärare som ska arbeta med yngre barn. Väsentligt är också att utbildningsvetenskapen stärks. Som vi kristdemokrater så många gånger påtalat i denna kammare måste den verksamhetsförlagda utbildningen, VFU, fungera. Senast i morse kom nya uppgifter om den välkända problematiken att finna VFU-platser i Stockholm. Det duger inte. Det visar sig också att den nya lärarutbildningen har haft stora svårigheter att få studenter att välja vissa inriktningar. För att klara den framtida lärarförsörjningen vill vi att staten i fortsättningen centralt dimensionerar platstillgången på lärarutbildningen och dess olika inriktningar, så att studenterna får den utbildning de behöver och barnen de lärare de behöver. Högskoleplatser måste kunna omfördelas för att kunna svara mot söktrycket. Fru talman! Forskning är en investering för framtiden, och kunskap är Sveriges framtida "basindustri" - vår mest bärkraftiga bro till framtida välstånd. Utbildning och forskning påverkar framtiden mer än något annat samhällsområde. Samhället och medborgarna har stora förväntningar på denna sektor, med all rätt, kanske i dag framför allt som en motor för fortsatt välfärd. Trots detta dröjer den utlovade forskningspropositionen. Vi får se när den kommer. Kristdemokraterna satsar 325 miljoner mer än vänsterkartellen under perioden 2005-2007 för att markera forskningens betydelse för samhällets framtida välstånd. Sverige behöver en framtidsinriktad forskningspolitik som ger vårt land de bästa förutsättningarna för kunskapsutveckling och välfärd. Då är det inte minst viktigt att ta vara på den kompetens som finns i dag i Forskarsverige, att se till att forskare efter avlagd forskarexamen kan få möjlighet att forska vidare och meriteras ytterligare för en framtida vetenskaplig karriär. Det handlar om forskarassistenttjänster, det handlar om olika insatser för att ta vara på dem som har doktorerat och har en kunskap som behövs för framtiden. Fru talman! Under senare år har antalet myndigheter på utbildningsområdet vuxit. Så fort det kommer in en ny socialdemokratisk minister på scenen ska vederbörande visa sin handlingskraft genom att inrätta någon liten myndighet, någon liten delegation, ett råd eller någonting annat. Det här är förstås en både dyr och ineffektiv utveckling, dyr för skattebetalarna, ineffektiv i bemärkelsen att olika myndigheter i sina regleringsbrev faktiskt kan ha till uppgift att göra ungefär samma saker. Så här ska vi inte ha det. Det har vi inte råd med. Vi slösar tid, vi slösar pengar på detta. Därför vill vi kristdemokrater se en översyn av antalet myndigheter på utbildningsområdet - det gäller hela Myndighetssverige förvisso, men i all synnerhet på utbildningsområdet - så att det går att samordna de olika arbetsuppgifterna. Med detta sagt vill jag yrka bifall till reservationerna nr 4 och nr 7, även om jag givetvis står bakom Kristdemokraternas samtliga reservationer i betänkandet. Fru talman! Makten är trött. Vänsterkartellens lösningar räcker inte. Vi kristdemokrater vill se kunskap, valfrihet och trygghet som tråden i högskolepolitiken. Utmaningen att bygga en högkvalitativ högskola med bildning och kunskap för framtiden är nyckeln till framtiden och till kunskapssamhället med hög välfärd och ett gott liv.

Fru talman! I lördags följde jag den stora konserten som hölls i Oslo med anledning av Nobels fredspris. Det var en hyllning till årets fredspristagare Wangari Maathai från Kenya, som inte bara är känd för att leda en organisation som har planterat 30 miljoner träd i Afrika. Denna fantastiska kvinna gör också en massa andra stora insatser, bland annat för att ge människor möjlighet till utbildning. Detta poängterades som en stor fredsinsats. Utbildning är ett viktigt redskap för att skapa utveckling, välstånd och frihet. Detta gäller i Kenya men självfallet också i Sverige. Utbildning är den bästa och mest långsiktiga vägen till social och regional utjämning. Samtidigt ger utbildning människor redskap för att kunna infria sina framtidsdrömmar. Kunskap innebär makt att förändra och påverka i samhället men också makt att kunna göra egna personliga val. Därför måste politiken bygga på en grund som erbjuder alla lika möjligheter till god utbildning. Från Centerpartiets sida ser vi mot den här bakgrunden positivt på att vi i dag har en förhållandevis väl utbyggd högre utbildning över hela vårt land. Detta gör att fler människor får möjlighet att studera vid en högskola eller ett universitet. Utbyggnaden av distansutbildningen via nätuniversitet och via olika lärcentrum ökar möjligheterna och tillgängligheten ytterligare. Människor som av familje- eller arbetsmarknadsskäl inte har möjlighet att flytta för att få tillgång till högre studier har fått en ny möjlighet, en ny chans. Genom den utbyggda högre utbildningen tar vi bättre vara på landets begåvningsreserv. De nya högskolorna och universiteten som har tillkommit de senaste decennierna är alltså ett viktigt redskap för framtiden. Ännu är det dock en bit kvar till målsättningen att hälften av en årskurs ska ha påbörjat högskoleutbildning vid 25 års ålder. Det verkar råda stor enighet om att det nuvarande tilldelningssystemet bör ses över. Något är fel när allt större resurser måste satsas på att marknadsföra olika utbildningar för att rekrytera studenter. Mindre högskolor med små resurser har självfallet svårt att konkurrera med de större lärosätenas PR-kampanjer, även om utbildningskvaliteten ofta är lika bra. För den enskilde blivande studenten kan det också vara svårt att hitta rätt i de olika lärosätenas allt större informationsdjungel. Därför är det viktigt att ett nytt tilldelningssystem stärker lärosätenas självständighet och långsiktiga kvalitetsarbete. När det nu finns en förhållandevis väl utbyggd högre utbildning är det viktigt att prioritera stärkt kvalitet på utbildning och forskning. Det kommer signaler, som vi har hört här tidigare, om att det är problem med både kvaliteten i utbildningen, som Lärarhögskolans problem som vi hörde om här, och med att man har en besvärlig ekonomisk situation. Då är det särskilt viktigt att utarbeta en långsiktig strategi, som vi har efterlyst länge, för hur rekryteringen av såväl vetenskapligt som pedagogiskt väl kvalificerade lärare ska ske till våra högskolor och universitet. Vi befinner oss nu i en ganska avvaktande situation i väntan på regeringens forskningsproposition, som lär komma någon gång på nyåret. Då blir det förmodligen och förhoppningsvis fart på den diskussionen. Jag tror dock inte att situationen är så lysande i Forskarsverige som den ansvarige ministern Leif Pagrotsky vill framställa den i sitt inlägg på Svenska Dagbladets Brännpunkt i dag. Som jag underströk i en tidigare debatt här i kammaren i höstas anser Centerpartiet att det är viktigt att satsa offensivt på forskning. Det är därför som vi anslår ytterligare resurser i vår budget. Det är viktigt att agera nu om Sverige ska kunna behålla sin position som ledande forskningsnation. Hur vi lyckas med denna utmaning får i förlängningen stor betydelse för utvecklingen och tillväxten i vårt samhälle. Det handlar inte minst om att ge våra doktorander och forskningsstuderande bättre förutsättningar att studera och gå vidare på forskarbanan. En viktig uppgift blir också att stimulera framväxten av goda och starka forskningsmiljöer, och då inte bara vid de stora traditionella universiteten utan även vid de nya lärosätena landet runt. Alla högskolor och universitet bör ges förutsättningar att utveckla sin forskning. Det är inte storleken som avgör om en stark forskningsmiljö kan utvecklas. Däremot är det viktigt att varje lärosäte prioriterar och utvecklar sina specifika profiler på de områden där de har förutsättningar att bli framgångsrika. Alla kan inte vara bäst på allt. Vi diskuterade tidigare under hösten vikten av att förstärka och fördjupa samarbetet mellan högskolor och näringsliv, mellan forskning och näringsliv. Det handlar om att kommersialisera forskningsresultat och på det viset medverka till att skapa sysselsättning och utveckling ute i regionerna. Här har Sverige mycket att lära av andra länder, och här finns mycket att göra. I betänkandet diskuteras även frågan om avgifter inom högskoleutbildningen. Från Centerpartiets sida anser vi att det är viktigt att slå vakt om avgiftsfriheten för svenska studenter, och det är bra om den blir fastlagd i lag. Vi är också tveksamma till att införa avgifter för studenter utanför EES-området. Risken är att om principen bryts för vissa studenter från länder utanför EES kan det vara lättare att i ett senare skede införa terminsavgifter också för svenska studenter. Vi menar emellertid att i det här läget är det viktigt att detta diskuteras och vill avvakta med ett definitivt ställningstagande tills den utredning som planeras har presenterat sina slutsatser. Vi tar den diskussionen då.

Fru talman! Budgetpropositionen för 2005 visar när det gäller utgiftsområde 16, utbildning och forskning, på väldigt tydliga prioriteringar. Efter flera år av kraftig expansion går nu högskolans grundutbildningsdel in i en tid av lugnare tempo. Vi kan kalla det en tid för konsolidering och andhämtning, om vi vill. Samtidigt sker en rejäl satsning på forskning och forskarutbildning för att möta det ökande antal studenter som planerar för en forskarutbildning. Men denna satsning möter också det omgivande samhällets ökade krav på fler forskarutbildade, samtidigt som generationsskiftet genom 40-talisternas uttåg från högskolan skapar många luckor som måste fyllas. Detta är onekligen en utmaning för oss att anta, och vi gör det. Hur ser då läget ut inför framtiden? Jag delar naturligtvis inte den svarta bild som vi har fått höra från talarstolen här i dag. Jag vill snarare beteckna läget inför framtiden som ganska gott. Genom det rejäla tillskottet av pengar och en helt fantastisk arbetsinsats som högskolans personal har gjort har vi faktiskt under de senaste åren kunnat erbjuda 100 000 fler personer en plats på högskolan. Vi har dessutom skjutit till de pengar som behövts för att göra det praktiskt möjligt för alla dessa nya studerande att finansiera sina studier. Målet att 50 % av en årskull ska ha påbörjat en högskoleutbildning före 25 års ålder ligger fast. Vi närmar oss en måluppfyllelse i ganska rask takt. Av dem som fyllde 25 år förra året hade drygt 42 % börjat läsa på högskolan. Andelen av en årskull som avlägger en forskarexamen var 2002 nästan 3 %. Det kanske kan låta som en löjligt låg siffra, men det är den högsta andelen av en årskull inom hela OECD-området. Precis som en nioårig grundutbildning under 60-talet blev alla ungdomars utbildningsnivå, efter ett århundrade av uppdelning i folkskola och realskoleutbildning, har den treåriga gymnasieskolan i dag satt ribban för vad man allmänt anser vara samhällets krav på grundutbildning. Men jag är övertygad om att inom en mycket nära framtid kommer den eftergymnasiala utbildningen att vara en grundutbildningsnivå för flertalet av våra ungdomar. Då kommer vi till den situationen att en högskola, som är en naturlig del av flertalets utbildning, måste precis som grundskolan och gymnasieskolan vara avgiftsfri. Denna avgiftsfrihet är viktig att slå vakt om när nu högskolans nya roll markeras tydligare och tydligare. Därför anser vi att det är dags att reglera frågan om avgiftsfrihet i lag. För oss socialdemokrater är det viktigt att det är riksdagen som ska äga denna fråga om avgiftsfrihet. Det är därför vi i dag ger regeringen till känna att vi vill tillföra denna del till den utredning om avgifter i högskolan som planeras. Fru talman! Som sagt avlägger redan i dag nästan 3 % av en årskull forskarexamen. Vi kan också förvänta oss att denna siffra kommer att stiga, eftersom samhällets olika delar, precis som flera talare före mig har sagt, både offentlig sektor och näringsliv, i dag formulerar sina krav på kunskapstillförsel. Vi lever redan i dag i ett mycket kunskapsintensivt samhälle, med snabb utveckling av nya teknologiska system, som påverkar samhället i dess allra innersta delar, som påverkar varje individs vardag. Man kan ställa sig frågan om det är någon av oss som egentligen tror att den här utvecklingstakten kommer att minska. Vi socialdemokrater vill därför under perioden 2005-2008 tillföra ytterligare 2,3 miljarder kronor till forskning. Kring frågan om hur dessa pengar ska fördelas ges vi tillfälle att diskutera under våren, då regeringens forskningsproposition ska behandlas här i kammaren. Men redan i dag vet vi var tyngdpunkterna kommer att ligga. Vi måste, som jag sade, möta generationsskiftet. Vi måste utöka pengatillförseln till grundforskningen. Vi måste bygga starka forskarmiljöer. Vi måste underlätta utvecklingen av grundforskningens rön till konkreta produkter - kalla det kommersialisering, om ni vill. Jag ser med spänning fram mot maktalliansens samlade motförslag. Det börjar väl bli dags nu att presentera ett sådant för väljarna. Kommer man att koncentrera forskningspengarna till ett mindre antal lärosäten, som Folkpartiet föreslår, eller kommer man att gynna de små högskolorna, som Centern förespråkar? Kommer man att permanenta den utbildningsvetenskapliga kommittén, som Kristdemokraterna kräver, eller kommer man att följa Folkpartiets uppmaning att slopa den kommittén helt? Vi har i dag 40 reservationer som ligger på detta område till följd av årets budgetproposition, till stor del beroende på att man knappast vid något tillfälle har lyckats skriva ihop sig om gemensamma reservationer. Därför tycker jag att det är viktigt att vi redan här och nu, kanske i dag, kan få lite signaler om var man har de gemensamma nämnarna när det gäller det motförslag som ska presenteras. Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkande UbU1 och avslag på samtliga motioner.

Fru talman! Budgetpropositionen för 2005 visar när det gäller utgiftsområde 16, utbildning och forskning, på väldigt tydliga prioriteringar. Efter flera år av kraftig expansion går nu högskolans grundutbildningsdel in i en tid av lugnare tempo. Vi kan kalla det en tid för konsolidering och andhämtning, om vi vill. Samtidigt sker en rejäl satsning på forskning och forskarutbildning för att möta det ökande antal studenter som planerar för en forskarutbildning. Men denna satsning möter också det omgivande samhällets ökade krav på fler forskarutbildade, samtidigt som generationsskiftet genom 40-talisternas uttåg från högskolan skapar många luckor som måste fyllas. Detta är onekligen en utmaning för oss att anta, och vi gör det. Hur ser då läget ut inför framtiden? Jag delar naturligtvis inte den svarta bild som vi har fått höra från talarstolen här i dag. Jag vill snarare beteckna läget inför framtiden som ganska gott. Genom det rejäla tillskottet av pengar och en helt fantastisk arbetsinsats som högskolans personal har gjort har vi faktiskt under de senaste åren kunnat erbjuda 100 000 fler personer en plats på högskolan. Vi har dessutom skjutit till de pengar som behövts för att göra det praktiskt möjligt för alla dessa nya studerande att finansiera sina studier. Målet att 50 % av en årskull ska ha påbörjat en högskoleutbildning före 25 års ålder ligger fast. Vi närmar oss en måluppfyllelse i ganska rask takt. Av dem som fyllde 25 år förra året hade drygt 42 % börjat läsa på högskolan. Andelen av en årskull som avlägger en forskarexamen var 2002 nästan 3 %. Det kanske kan låta som en löjligt låg siffra, men det är den högsta andelen av en årskull inom hela OECD-området. Precis som en nioårig grundutbildning under 60-talet blev alla ungdomars utbildningsnivå, efter ett århundrade av uppdelning i folkskola och realskoleutbildning, har den treåriga gymnasieskolan i dag satt ribban för vad man allmänt anser vara samhällets krav på grundutbildning. Men jag är övertygad om att inom en mycket nära framtid kommer den eftergymnasiala utbildningen att vara en grundutbildningsnivå för flertalet av våra ungdomar. Då kommer vi till den situationen att en högskola, som är en naturlig del av flertalets utbildning, måste precis som grundskolan och gymnasieskolan vara avgiftsfri. Denna avgiftsfrihet är viktig att slå vakt om när nu högskolans nya roll markeras tydligare och tydligare. Därför anser vi att det är dags att reglera frågan om avgiftsfrihet i lag. För oss socialdemokrater är det viktigt att det är riksdagen som ska äga denna fråga om avgiftsfrihet. Det är därför vi i dag ger regeringen till känna att vi vill tillföra denna del till den utredning om avgifter i högskolan som planeras. Fru talman! Som sagt avlägger redan i dag nästan 3 % av en årskull forskarexamen. Vi kan också förvänta oss att denna siffra kommer att stiga, eftersom samhällets olika delar, precis som flera talare före mig har sagt, både offentlig sektor och näringsliv, i dag formulerar sina krav på kunskapstillförsel. Vi lever redan i dag i ett mycket kunskapsintensivt samhälle, med snabb utveckling av nya teknologiska system, som påverkar samhället i dess allra innersta delar, som påverkar varje individs vardag. Man kan ställa sig frågan om det är någon av oss som egentligen tror att den här utvecklingstakten kommer att minska. Vi socialdemokrater vill därför under perioden 2005-2008 tillföra ytterligare 2,3 miljarder kronor till forskning. Kring frågan om hur dessa pengar ska fördelas ges vi tillfälle att diskutera under våren, då regeringens forskningsproposition ska behandlas här i kammaren. Men redan i dag vet vi var tyngdpunkterna kommer att ligga. Vi måste, som jag sade, möta generationsskiftet. Vi måste utöka pengatillförseln till grundforskningen. Vi måste bygga starka forskarmiljöer. Vi måste underlätta utvecklingen av grundforskningens rön till konkreta produkter - kalla det kommersialisering, om ni vill. Jag ser med spänning fram mot maktalliansens samlade motförslag. Det börjar väl bli dags nu att presentera ett sådant för väljarna. Kommer man att koncentrera forskningspengarna till ett mindre antal lärosäten, som Folkpartiet föreslår, eller kommer man att gynna de små högskolorna, som Centern förespråkar? Kommer man att permanenta den utbildningsvetenskapliga kommittén, som Kristdemokraterna kräver, eller kommer man att följa Folkpartiets uppmaning att slopa den kommittén helt? Vi har i dag 40 reservationer som ligger på detta område till följd av årets budgetproposition, till stor del beroende på att man knappast vid något tillfälle har lyckats skriva ihop sig om gemensamma reservationer. Därför tycker jag att det är viktigt att vi redan här och nu, kanske i dag, kan få lite signaler om var man har de gemensamma nämnarna när det gäller det motförslag som ska presenteras. Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkande UbU1 och avslag på samtliga motioner.

Fru talman! Majléne Westerlund Panke talar sig varm för forskningens villkor här uppe i talarstolen, men jag hör inte lika mycket om den enskilde forskarens villkor. Det är ju så att i hennes anförande speglas gång på gång den uppfattning som Socialdemokraterna har: Det är kvantitet som betyder någonting och inte någonting annat, i synnerhet inte kvalitet. I dag är ju situationen för många doktorander sådan att de saknar väsentliga komponenter, till exempel resurser för forskning och inte minst resurser för den egna försörjningen. Ännu värre är det för doktorander som har barn. Vad händer, Majléne Westerlund Panke, med de doktorander som i dag blir färdiga och har fått hatten eller lagerkransen och sedan ska ut på marknaden? Vilken verklighet väntar då? Faktum är att vi i dag utbildar mångdubbelt fler doktorander än vad vi i dag har tjänster för, och vad tänker man från vänsterkartellens sida göra åt den här saken? Majléne Westerlund Panke påminner mest om handledaren som bjuder på disputationsmiddag med vita linneservetter och kandelabrar för att sedan sätta fram en uppvärmd burk vita bönor. Det är ett faktum att i dag måste ett alldeles för stort antal forskarstuderande och disputerade dela på för små resurser. Säger man "fler doktorander", vilket Majléne Westerlund Panke har gjort här i talarstolen vid ett antal tillfällen, både under hösten och i tidigare debatter, så måste man också säga någonting om de resurser som kommer att följa dem åt. Så vad blir nu svaret?

Fru talman! Tänk, när man lyssnar till Tobias Billström så verkar det som om vi aldrig har haft en forskarutbildningsreform i det här landet. Vi har faktiskt haft det, Tobias. Vi drev igenom den under väldigt hårt motstånd. Grundtanken i den reformen var att varje enskilt lärosäte skulle ta ansvaret för samtliga doktoranders finansiering av sina studier. Varför genomförde vi denna reform? Jo, vi gjorde det därför att vi hade kunskapen om alla dessa doktorander som inte hade någon finansiering alls, som knappast hade handledning på grund av att man hade släppt in så många doktorander i verksamheten, speciellt inom humaniora och samhällsvetenskap, att man inte hade möjlighet att handleda och ännu mindre möjlighet att finansiera. Kravet blev att man skulle presentera finansieringsförslag för samtliga doktorander, och vad skedde? Jo, det skedde inte, kan man säga, en kritik mot att vi skulle släppa in för många doktorander utan snarare att de skulle vara för få. Så lät det då. Nu är vi plötsligt i en diskussion som är precis tvärtom: Vi får stå till svars för att vi har för många doktorander i systemet. Det finns en viss ologik i det här sättet att resonera. Man lagar på något sätt efter läge från Moderaternas sida i det här fallet. Det är faktiskt så att vi i dag har betydligt fler doktorander som arbetar med en säker långsiktig finansiering än vi hade innan forskarutbildningsreformen genomfördes.

Fru talman! Tänk, när man lyssnar till Tobias Billström så verkar det som om vi aldrig har haft en forskarutbildningsreform i det här landet. Vi har faktiskt haft det, Tobias. Vi drev igenom den under väldigt hårt motstånd. Grundtanken i den reformen var att varje enskilt lärosäte skulle ta ansvaret för samtliga doktoranders finansiering av sina studier. Varför genomförde vi denna reform? Jo, vi gjorde det därför att vi hade kunskapen om alla dessa doktorander som inte hade någon finansiering alls, som knappast hade handledning på grund av att man hade släppt in så många doktorander i verksamheten, speciellt inom humaniora och samhällsvetenskap, att man inte hade möjlighet att handleda och ännu mindre möjlighet att finansiera. Kravet blev att man skulle presentera finansieringsförslag för samtliga doktorander, och vad skedde? Jo, det skedde inte, kan man säga, en kritik mot att vi skulle släppa in för många doktorander utan snarare att de skulle vara för få. Så lät det då. Nu är vi plötsligt i en diskussion som är precis tvärtom: Vi får stå till svars för att vi har för många doktorander i systemet. Det finns en viss ologik i det här sättet att resonera. Man lagar på något sätt efter läge från Moderaternas sida i det här fallet. Det är faktiskt så att vi i dag har betydligt fler doktorander som arbetar med en säker långsiktig finansiering än vi hade innan forskarutbildningsreformen genomfördes.

Fru talman! Det där var ju inget svar på min fråga - det var ju bara en problembeskrivning, och sådana har vi haft gott om under senare år, inte minst 2003 när vi fick den studiesociala utredningen på bordet, som tydligt och klart listade alla de problem som jag tog upp tidigare i mitt anförande och som Majléne Westerlund Panke nu i sin svarsreplik till mig inte ens en gång bevärdigas lyfta. Ett exempel är frågan om vad som händer för de post doc som åker utomlands och sedan kommer tillbaka och är ute ur socialförsäkringssystemet, där det tar 240 dagar att kvala in. Vad har ni för förslag? Vad har ni för idéer för att lösa det problemet? Vi vill från vår sida få fler stipendier och fler och förbättrade finansieringssystem för att hantera de excellenta doktorander som i dag inte får möjlighet att utvecklas därför att pengarna inte räcker till. Det innebär att vi måste koncentrera oss på post doc -sidan. Det ni koncentrerar er på är att diskutera antalet doktorander som kommer in i systemet. Vi har vid den forskarutbildningsreform som Majléne Westerlund Panke tidigare berörde tagit upp den här frågan. Vi fick inget svar då, och vi får uppenbarligen inget svar nu heller. Kommer det att komma någonting i forskningspropositionen om post doc -situationen, eller kommer det på nytt att bli en fråga som man begraver lite vid sidan av? Vad svarar Majléne Westerlund Panke på vår utmaning i den här frågan? Vi har ju mer pengar i forskningsbudgeten än vad ni har. Vilka omfördelningar i budgeten är ni i så fall beredda att göra för att lösa post doc -situationen? Vad har ni för idéer inom vänsterkartellen? Vi vill ju se en ny studiesocial utredning som ska få i uppgift att just titta på post doc -situationen. Vi vill också se en ny studiesocial utredning som tar ett kraftfullt grepp om de doktorander som faktiskt har skaffat barn innan de började utbildningen eller under utbildningen. Men även här är det fullständigt tomt. Det är tomt i utskottets bedömning av våra motioner, det är tomt i utskottets bedömning av forskningspolitikens betydelse på det här område, och efter vad jag uppfattade var det väldigt tomt i Majléne Westerlund Pankes anförande också.

Fru talman! Mitt anförande innehöll också uppgiften om att en av tyngdpunkterna i den kommande forskningspropositionen kommer att ligga på generationsskiftet i forskarvärlden. Detaljerna i den tyngdpunkten kommer vi naturligtvis att få diskutera. När det gäller post doc -villkoren har man för att göra finansieringen mer överskådlig nu koncentrerat väldigt mycket av denna finansiering till Vetenskapsrådet. Tidigare fanns även finansiering från STINT, Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning, men detta upplevdes så att hade man det på två håll så blev det till viss del mer svåröverskådligt för den enskilde post doc än det skulle vara om man hade det samlat på en och samma myndighet. I det här fallet är det alltså Vetenskapsrådet som i dag har hand om pengarna och även ansökningarna. Att det är problem när det gäller kopplingen till det svenska försäkringssystemet är vi medvetna om - jag var faktiskt själv en av dem som motionerade i ärendet för ett antal år sedan - men det här är ju en koppling till våra ordinarie socialförsäkringssystem, så det kan vi inte ta fatt i och börja arbeta med på utbildningsutskottets sida. Men det är klart att även den här gruppen personer finns med när man nu ska göra en stor översyn av våra socialförsäkringssystem. Jag tror att det är där man hör hemma även som post doc . Särlösningar brukar inte vara några bra lösningar, utan kan man väva in det i den totala översynen av socialförsäkringssystemen tror jag att det är det bästa.

Fru talman! Mitt anförande innehöll också uppgiften om att en av tyngdpunkterna i den kommande forskningspropositionen kommer att ligga på generationsskiftet i forskarvärlden. Detaljerna i den tyngdpunkten kommer vi naturligtvis att få diskutera. När det gäller post doc -villkoren har man för att göra finansieringen mer överskådlig nu koncentrerat väldigt mycket av denna finansiering till Vetenskapsrådet. Tidigare fanns även finansiering från STINT, Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning, men detta upplevdes så att hade man det på två håll så blev det till viss del mer svåröverskådligt för den enskilde post doc än det skulle vara om man hade det samlat på en och samma myndighet. I det här fallet är det alltså Vetenskapsrådet som i dag har hand om pengarna och även ansökningarna. Att det är problem när det gäller kopplingen till det svenska försäkringssystemet är vi medvetna om - jag var faktiskt själv en av dem som motionerade i ärendet för ett antal år sedan - men det här är ju en koppling till våra ordinarie socialförsäkringssystem, så det kan vi inte ta fatt i och börja arbeta med på utbildningsutskottets sida. Men det är klart att även den här gruppen personer finns med när man nu ska göra en stor översyn av våra socialförsäkringssystem. Jag tror att det är där man hör hemma även som post doc . Särlösningar brukar inte vara några bra lösningar, utan kan man väva in det i den totala översynen av socialförsäkringssystemen tror jag att det är det bästa.

Fru talman! I Dagens Nyheter i dag fanns det en artikel som beskrev den problematik som finns vid Lärarhögskolan i Stockholm när det gäller att få fram platser till verksamhetsförlagd utbildning, i dagligt tal praktik. Det här är en problematik som vi kristdemokrater har uppmärksammat flera gånger till knapp och ingen nytta i den här kammaren. Nu visar det sig alltså att studenterna själva får gå ut med mössan i hand och tigga fram praktikplatser, just därför att systemet är utformat på det sätt det är utformat så att det inte finns tillräckligt med morötter för att få fram VFU-platser. Min fråga till Majléne Westerlund Panke är kort och gott: Vad har Majléne Westerlund Panke för besked till de lärarstudenter i Stockholm, men också på en hel del andra håll i Sverige som undrar vad som hände med deras utbildning?

Fru talman! Förutsättningen för en god lärarutbildning i dag i det nya lärarutbildningssystemet är att man har goda relationer till kommunerna. När vi genomförde den nya lärarutbildningsreformen gjorde vi det under starkt motstånd - som vanligt - från de partier som nu ska ingå i den borgerliga maktalliansen. Ett av de hårdaste motståndsnästena upplevde vi att vi hade i Stockholms kommun. Jag kan inte beskriva Stockholms dåvarande borgerliga styrelse som positiv till att inleda ett samarbete för att göra den nya lärarutbildningsreformen så lyckosam som möjligt. Jag skulle snarare vilja beskriva situationen, som jag upplevde den, tvärtom. Det sorgliga är dock att våra medier finns koncentrerade till Stockholm. Allt som händer i Stockholm översätter man därför till en generell situation för hela landet. Jag vill å det kraftigaste dementera att vi generellt i landet har dessa stora problem att hitta praktikplatser. Jag föreslår därför att Torsten Lindström lite grann läser den lokalpress som finns kring andra högskolor som bedriver lärarutbildning med alla trevliga reportage om nya lärarkandidater som är ute i skolan, trevliga bilder med glada barn och nöjda studenter. Då får han lite mer perspektiv på och balans i tillvaron.

Fru talman! Förutsättningen för en god lärarutbildning i dag i det nya lärarutbildningssystemet är att man har goda relationer till kommunerna. När vi genomförde den nya lärarutbildningsreformen gjorde vi det under starkt motstånd - som vanligt - från de partier som nu ska ingå i den borgerliga maktalliansen. Ett av de hårdaste motståndsnästena upplevde vi att vi hade i Stockholms kommun. Jag kan inte beskriva Stockholms dåvarande borgerliga styrelse som positiv till att inleda ett samarbete för att göra den nya lärarutbildningsreformen så lyckosam som möjligt. Jag skulle snarare vilja beskriva situationen, som jag upplevde den, tvärtom. Det sorgliga är dock att våra medier finns koncentrerade till Stockholm. Allt som händer i Stockholm översätter man därför till en generell situation för hela landet. Jag vill å det kraftigaste dementera att vi generellt i landet har dessa stora problem att hitta praktikplatser. Jag föreslår därför att Torsten Lindström lite grann läser den lokalpress som finns kring andra högskolor som bedriver lärarutbildning med alla trevliga reportage om nya lärarkandidater som är ute i skolan, trevliga bilder med glada barn och nöjda studenter. Då får han lite mer perspektiv på och balans i tillvaron.

Fru talman! Jag hoppas att jag inte ska uppfatta Majléne Westerlund Panke som att hon uppriktigt beklagar att medierna är koncentrerade till Stockholm. Det skulle leda till tanken att medierna på något sätt ska decentraliseras ut i landet bara därför att Majléne Westerlund Panke ska få sin vilja igenom. Det vore en ny typ av socialisering som jag inte tror låg riktigt bakom det som hon sade, lika lite som det går att ta talet om borgerlig maktallians som särskilt seriöst. Vad vi har här är en mycket tydlig skillnad, en tydlig kontrast, mellan den vänsterkartell som sitter och rullar tummarna och låtsas som om det inte finns några problem och oss som vill lösa problemen. När vi tittar på genomförandet av den nya lärarutbildningen, som vi kristdemokrater i stora delar var väldigt positiva till, har det varit och finns problem med VFU:n just därför att den socialdemokratiska regeringen lät det gå så lång tid innan frågan om reglering mellan kommunerna och staten blev löst. Det tog år in och år ut och så vidare, och priset för detta betalas av de lärarstudenter som faktiskt känner sig lurade på sin utbildning därför att socialdemokratiska skolministrar förnekat problemet och underlåtit att se till att det har funnits goda förutsättningar för att bygga upp bra relationer mellan skolorna och högskolan. Jag måste ställa också en helt annan fråga till Majléne Westerlund Panke för att se om hon kan reda ut den. Under senare år har vi kunnat se hur antalet byråkrater, på ren svenska, på utbildningsområdet har blivit alltfler. Det har kommit till fler och fler myndigheter. Senast var det Valideringsdelegationen. En stor del av den budgeten går till just byråkrati och administration. Finns det någon förståelse hos Majléne Westerlund Panke för att se över myndighetsstrukturen så att vi kanske kan satsa mer energi och resurser på verksamhet och lite mindre på administration?

Fru talman! När det gäller den diskussion som gled in på medierna var det inte en kritik mot att medierna är koncentrerade till Stockholm. Det var kanske mer kritik riktad mot att man som läsare koncentrerar sig endast till de medier som finns i Stockholm och då bygger upp sin världsbild generellt om Sverige med utgångspunkt i det. Så förhåller det sig inte riktigt. När det gäller lärarutbildningen år efter år måste jag säga att den första nyutexaminerade läraren från den nya lärarutbildningen har faktiskt inte lämnat lärarhögskolan än. Det kanske är viktigt att tänka på det i samband med att man kritiserar dessa nya lärare för allt som de inte kan. De har inte ens kommit ut från lärarhögskolan än. Vi kan väl i alla fall vänta tills de har lämnat den för att kunna göra bedömningen. Annars tycker jag att det är lite orättfärdigt och orättvist gentemot alla på lärarutbildningarna som har lagt ned ett fantastiskt arbete på att få en bra struktur på denna utbildning och som ute i landet också har väldigt goda relationer med avnämarna, det vill säga kommunerna som ska ta emot de nya lärarna när de kommer ut från lärarutbildningen. Jag tycker att vi lite grann måste lyfta fram dem och inte bara de negativa resultat och problem som man har svårt att tackla här i Storstockholm.

Fru talman! När det gäller den diskussion som gled in på medierna var det inte en kritik mot att medierna är koncentrerade till Stockholm. Det var kanske mer kritik riktad mot att man som läsare koncentrerar sig endast till de medier som finns i Stockholm och då bygger upp sin världsbild generellt om Sverige med utgångspunkt i det. Så förhåller det sig inte riktigt. När det gäller lärarutbildningen år efter år måste jag säga att den första nyutexaminerade läraren från den nya lärarutbildningen har faktiskt inte lämnat lärarhögskolan än. Det kanske är viktigt att tänka på det i samband med att man kritiserar dessa nya lärare för allt som de inte kan. De har inte ens kommit ut från lärarhögskolan än. Vi kan väl i alla fall vänta tills de har lämnat den för att kunna göra bedömningen. Annars tycker jag att det är lite orättfärdigt och orättvist gentemot alla på lärarutbildningarna som har lagt ned ett fantastiskt arbete på att få en bra struktur på denna utbildning och som ute i landet också har väldigt goda relationer med avnämarna, det vill säga kommunerna som ska ta emot de nya lärarna när de kommer ut från lärarutbildningen. Jag tycker att vi lite grann måste lyfta fram dem och inte bara de negativa resultat och problem som man har svårt att tackla här i Storstockholm.

Fru talman! Jag ska börja med att korrigera en uppgift inte från Majléne Westerlund Panke utan från Britt-Marie Danestig tidigare. Jag har hos mig Folkpartiets budget också för 2006 och 2007. Våra 600 miljoner finns med också för dessa år. Vi tar inte bort dem.

Repliken gäller Majléne Westerlund Panke.

Repliken gäller Majléne Westerlund Panke.

Fru talman! Jag ser vår forskningssatsning som den satsning den är. Det är 2,3 miljarder fram till 2008. Under det första året utfaller 100 miljoner, under det andra året 500 miljoner och det tredje året 500 miljoner och så vidare. Det är väl så som vi ska resonera när det gäller den här satsningen, inte avgränsa det första året där det är väldigt tydligt profilerat var någonstans de 100 miljonerna så småningom kommer att hamna. De övriga miljarder som sedan utfaller får vi möjlighet att diskutera här i kammaren när forskningspropositionen i detalj är klar och kan värderas. Det är i det sammanhanget som jag och de allra flesta, tror jag, gärna skulle vilja se ett samlat borgerligt motförslag så att man vet vad det är som finns i stället för det förslag som vi tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet lägger fram.

Fru talman! Tack för svaret. Vi ska alla med passion diskutera den nya forskningspropositionen när den kommer. Det kommer att bli väldigt intressant. Den stora frågan då är inte hur mycket vi kommer överens om inom de olika grupperna, utan det är framför allt vilket resultat vårt arbete här ger ute i verkligheten. Och just i samband med det vill jag informera om att klagomål om praktik för lärare inte enbart handlar om Stockholm. Våra kamrater som kommer från Malmö har mycket ofta berättat för oss om situationen i Malmö. Jag minns från den tid då vi gjorde ett utskottsbesök i Umeå att det också där var ett stort problem att hitta praktikplatser för de nya studenterna på den nya lärarutbildningen. Jag tror därför inte att det är en storstadssvårighet. Jag tror att det är en strukturell brist i den nya lärarutbildningen som har lett till dessa komplikationer.

Fru talman! Tack för svaret. Vi ska alla med passion diskutera den nya forskningspropositionen när den kommer. Det kommer att bli väldigt intressant. Den stora frågan då är inte hur mycket vi kommer överens om inom de olika grupperna, utan det är framför allt vilket resultat vårt arbete här ger ute i verkligheten. Och just i samband med det vill jag informera om att klagomål om praktik för lärare inte enbart handlar om Stockholm. Våra kamrater som kommer från Malmö har mycket ofta berättat för oss om situationen i Malmö. Jag minns från den tid då vi gjorde ett utskottsbesök i Umeå att det också där var ett stort problem att hitta praktikplatser för de nya studenterna på den nya lärarutbildningen. Jag tror därför inte att det är en storstadssvårighet. Jag tror att det är en strukturell brist i den nya lärarutbildningen som har lett till dessa komplikationer.

Fru talman! Det är klart att det finns utmaningar i kommunerna i dag. Men jag vill inte utmåla det så svart som det görs i diskussionen. Och det enda exempel som man gång efter gång lyfter fram är situationen på Lärarhögskolan i Stockholm. Sedan blir hela lärarutbildningen svartmålad på grund av detta specifika problem. Det är den svartmålningen som jag vänder mig mot. I sammanhanget måste jag nu när Ana Maria Narti står här mittemot mig säga att jag tycker att svartmålningen i Ana Maria Nartis anförande definitivt passerade gränsen, alltså att hon jämförde demokratin Sverige med enpartistaten Rumänien under kommunisttiden. Då tycker jag faktiskt, Ana Maria Narti, att man har passerat anständighetens gräns när det gäller att beskriva sin egen politiska demokratiska verklighet i det här landet!

Fru talman! Det börjar bli ont om förskollärare i Sverige. Alltfler kommuner saknar nu behöriga lärare till sina lediga platser. Hoppet står naturligtvis till de 6 000 nya förskollärare som regeringen har utlovat alltsedan valrörelsen 2002. I två år har vi hört om dem om och om igen i partiledardebatter, vid frågestunder och i vårbudgeten, men hela tiden har samma satsning presenterats som om det vore nya pengar. Crescendot kom när statsrådet Lena Hallengren den 22 september uttalade sig i Expressen och sade: Jag har en glad nyhet. Kommunerna får 1 miljard till barnomsorgen år 2005 och ytterligare 2 miljarder år 2006. År 2007 får de också 2 miljarder. Expressen undrade om det var en nyhet. Man hade ju hört det flera gånger. Men statsrådet vidhöll att om man uppfyller ett vallöfte är det en nyhet. Nåja, fru talman, nyhet eller inte nyhet, tjänsterna behövs. Frågan är bara om de blir verklighet. Under de senaste fyra åren har ca 1 200 förskollärare per år utexaminerats. Men Högskoleverket sade förra veckan att antalet kommer att sjunka de närmaste åren. Andelen lärarexamina har visserligen ökat rätt så kraftigt. Men inom den gruppen är det nu färre förskollärare än tidigare. Den förlängda studietiden med ökade studiekostnader borde ha följts av högre löner. När det inte skett minskar antalet studerande. Dessutom har man inte när man räknat tagit hänsyn till att många kommer att gå i pension. En del kommer att sluta av andra orsaker. Vidare sägs det att alla 6 000 inte behöver vara förskollärare, utan de kan till exempel vara grundskollärare. Men hur många grundskollärare tror ni kommer att jobba långsiktigt i förskolan när de får 4 000-5 000 kr mindre i lön varje månad än de skulle ha fått om de var anställda i grundskolan? Lena Hallengren tror också på anställning av dietister och genuspedagoger. Det skulle säkert vara bra, men inte lär den gruppen personal uppgå till ca 1 000 per år. Att syftet är gott räcker inte. Också konsekvenserna måste vara goda. Sedan har vi den stora personalgruppen barnskötare som vi tycker oförskyllt har blivit diskriminerad i förskolan. Vi moderater tycker att de har en given plats. Det är ju mycket omsorg i förskolan. Barn ska matas, kläs på, kläs av, tröstas och bytas blöjor på. För det behövs inte alltid tre och ett halvt års högskoleutbildning. Under en ganska lång tid har det snarast varit skottpengar på barnskötare. Många kommuner, däribland min hemkommun, har med socialdemokratisk majoritet fattat beslut om att det inte ska anställas några barnskötare utan endast förskollärare. Därför har barnskötarutbildningen nästan försvunnit. Men tack vare kritik från Kommunal har Socialdemokraterna nu tagit in dem i värmen igen. Det tycker jag är bra. Jag har hela tiden haft synpunkter på den nya lärarutbildningen. Det hade Moderaterna redan när den beslutades här i kammaren. Dels har jag synpunkter på innehållet, för det saknas en del grundläggande bitar. Dels har jag synpunkter på utbildningens längd relaterad till den ingångslön som nya lärare får. Mellan en förskollärare och en grundskollärare för de tidigare åren skiljer det, som tidigare sagts, 4 000-5 000 kr. Människor är inte dumma. De väljer naturligtvis det yrke som betalas så mycket bättre, det vill säga: Antingen måste alltså förskollärarnas lön upp eller också måste deras utbildningstid ned. Vi moderater vill ha en barnskola för barn i åldrarna 3-6 år. Dit riktar vi i stället de här miljarderna, alltså 1+2+2 miljarder. Vår tanke är att tillvarata barnens förmåga till inlärning när de är som mest receptiva. Tänk vad många elever som skulle ha kommit ut från grundskolan med bättre kunskaper i läsning, skrivning och räkning om de hade fått förskoleåren på sig för att grundlägga färdigheterna på ett metodiskt och lekfullt sätt! Dessutom anslår vi mer pengar till förskolan, totalt 700 miljoner mer än regeringen under perioden. Det kan bli mycket av de pengarna. Att pengar behövs i verksamheten är tydligt. Tydligt är också att kvaliteten skiljer väldigt mellan olika kommuner. Inte minst i personaltäthet skiljer det väsentligt, från 6,7 barn till 3,9 barn per årsarbetare. Detta speglar väl skillnaden i prioritering och ekonomi mellan Sveriges kommuner. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1 men står givetvis också bakom alla de andra moderata reservationerna.

Fru talman! Först vill jag be Margareta Pålsson titta i budgeten. Den kraftiga satsning på förskolan som Socialdemokraterna gör tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet avser år 2005. Det är alltså fråga om nya pengar för år 2005, 1 miljard, och sedan ytterligare en miljard för år 2006. Sålunda kan vi räkna med att få ytterligare 3 000 förskollärare, barnskötare och annan personal i förskolan under år 2005, och sedan blir det en ökning med ytterligare 3 000 för år 2006. Detta är, som sagt, nya pengar. Det är ingen hemlighet att det här är ett av Socialdemokraternas vallöften. Före ett val går ju vi i de politiska partierna ut och talar om vad vi har för ambitioner. Jag antar att också Moderata samlingspartiet före ett val brukar gå ut och tala om vad man har för ambitioner inför valet. Jag har ett par frågor till Margareta Pålsson. Först gäller det förskollärarnas löner. Jag blev väldigt förvånad över påståendet om att vi i riksdagen ska slå fast att lönerna för förskollärare ska ligga 3 000-4 000 kr under grundskollärarnas löner. Det är väl ingenting som vi ska lagstifta om. Ska inte lönebildningen ske på marknaden? Och är inte vi som kvinnor, Margareta Pålsson, väldigt angelägna om att det sker en positiv löneutveckling på de områden där det finns många kvinnor? Sedan undrar jag om Margareta Pålsson skulle vilja tala lite grann med Folkpartiet om värdet av barnskötare och förskollärare. Ni ska ju samarbeta med Folkpartiet som i andra sammanhang mer eller mindre tar avstånd från barnskötare i förskolan.

Fru talman! Jag är väl medveten om att det är fråga om nya pengar. Det tycker jag är jättebra. Vi ställer oss helt och fullt bakom de här pengarna. Vad jag ville debattera är detta med att risken föreligger att det finns pengar men inga utbildade lärare. Sedan har jag aldrig sagt att vi här i riksdagen ska besluta om löner. Men jag är väl fri att kommentera och ifrågasätta det som jag tycker är felaktigt i er politik, och det är just att utbildningen görs längre och att personalen sedan ändå får samma löner som tidigare. Därför kommer det att bli problem med att få fram detta. Jag tänker inte föreslå lagstiftning om det här. Jag kan tala om för Socialdemokraterna att mina manliga kolleger är också angelägna om att de som jobbar inom de angelägna områdena vård och utbildning ska ha bra betalt. Slutligen vill jag säga att jag pratar mycket och gärna med Folkpartiet. Vi har tillsatt en arbetsgrupp som ska ta fram en plan för hur vi ska kunna regera ihop och hur vi ska sköta utbildningen. Var inte oroliga för om vi ska kunna prata oss samman. Det kommer vi att klara alldeles utmärkt.

Fru talman! Det är som Majléne Westerlund Panke sade 40 olika reservationer i det här betänkandet som spretar åt de mest olika håll. Så nog kommer det att finnas utrymme för samtal och ganska långa samtal. Hoppas att ni kommer fram i frågan om värdet av att det finns både barnskötare och förskollärare. Där finns också en stark uppslutning från socialdemokratin. Det känns väldigt fint att från Moderata samlingspartiet nu höra hur värdefulla förskollärare är. Jag tror inte att det är så där förfärligt länge sedan som de grupper som fanns i den gemensamma sektorn betecknades som tärande grupper från Moderaternas sida. Men det är ett annat tonläge i dag, och det är bra. Det är bara synd att det har tagit lång tid.

Fru talman! Det är 40 olika reservationer, och visst finns det lite olika inriktningar. Det är inte heller vårt mål att vi ska utplåna de särarter som finns i de fyra olika partierna. Jag kan inte se att regeringspartiet har gjort det med sina kamrater i vänsterkartellen. När ni uppmanar oss att prata skulle jag vilja säga att vi hade varit glada om ni hade pratat lite mer. Det är ni som har regeringsinnehavet. Det är ni som ska besluta om de svåra frågorna, till exempel om försvaret på onsdag. Samtalen borde hasta snarare hos er än hos oss.