Uppsägning av ILO-konventionen nr 96 angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer
Betänkande 1991/92:AU10
Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1991/92:AU10
Uppsägning av ILO-konvention nr 96 angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer
Innehåll
1991/92 AU10
Sammanfattning
I detta betänkande föreslår utskottet att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:89 godkänner att Sverige säger upp 1949 års ILO-konvention nr 96 angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer.
Socialdemokraterna reserverar sig och Vänsterpartiet avger en meningsyttring.
Propositionen
I proposition 1991/92:89 föreslår regeringen -- efter föredragning av statsrådet Börje Hörnlund --
att riksdagen med hänvisning till vad som anförts i propositionen godkänner att ILO-konventionen (nr 96) angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer sägs upp.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen
1991/92:A4 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen avslår regeringens förslag om uppsägning av ILO-konventionen (nr 96) angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer.
1991/92:A5 av Mona Sahlin m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen avslår proposition 1991/92:89.
Motion från allmänna motionstiden 1991/92
1991/92:A261 av Ian Wachtmeister och Bengt Dalström (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen senast den 1 mars 1992 bör säga upp ILO-konventionen för att upphäva det statliga monopolet för arbetsförmedling.
Utskottet
Bakgrund
Internationella arbetsorganisationen (ILO) antog år 1933 en konvention om avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer (nr 34). Konventionen ratificerades av Sverige år 1935. Vid ILO:s konferenssammanträde år 1949 antogs ett förslag till reviderad konvention (nr 96) angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer. Konventionen gav medlemmarna möjlighet att ratificera enligt ettdera av två olika alternativ. Sverige valde att ratificera enligt det alternativ II som innebär att avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte successivt avskaffas. Ratifikation skedde den 18 juli 1950, vilket innebär att konventionen för Sveriges del trädde i kraft ett år senare. Till den 1 mars 1990 har konventionen nr 96 ratificerats av 39 stater. Flertalet av dessa har valt att ratificera enligt samma alternativ som Sverige.
Konventionen nr 96 kan sägas upp inom en ettårsperiod vid utgången av varandra följande tioårsperioder, räknat från den tidpunkt då konventionen först trädde i kraft. Detta innebär att Sverige kan säga upp konventionen under perioden den 18 juli 1991--den 17 juli 1992. Om konventionen inte sägs upp under denna period är Sverige bundet för ytterligare en tioårsperiod. En uppsägning träder i kraft ett år efter det att den registrerats hos ILO.
1935 års arbetsförmedlingslag, som gällde fram till utgången av år 1991, grundade sig på 1933 års konvention. Från och med den 1 januari 1992 gäller en ny lag om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft (prop. 1990/91:124, AU20, rskr. 304). Det s.k. arbetsförmedlingsmonopolet bibehålls i den nya lagen men vissa lättnader görs när det gäller möjligheten att bedriva privat arbetsförmedling. Tillstånd kan beviljas för vinstsyftande förmedling för personer som skall ha företags- eller verksledande ställning. Privat arbetsförmedling utan förvärvssyfte får bedrivas efter tillstånd av arbetsmarknadsstyrelsen. I båda fallen är det en förutsättning för tillstånd att det finns ett behov av verksamheten från arbetsmarknadspolitisk synpunkt. Uthyrning av arbetskraft har skilts ut ur arbetsförmedlingsbegreppet och särreglerats.
I proposition 1991/92:51 om en ny småföretagspolitik som avlämnades hösten 1991 anmälde den nya regeringen att ett förslag förbereddes om avskaffande av arbetsförmedlingsmonopolet senast den 1 juli 1993. I anslutning till detta meddelade regeringen att den avsåg att ta initiativ till att säga upp konventionen nr 96. Arbetsmarknadsutskottet uttryckte i ett yttrande till näringsutskottet (1991/92:AU2y) sin uppskattning över regeringens avregleringsinitiativ men underströk samtidigt att ett ökat utrymme för fristående förmedlingar inte innebär en nedvärdering av den offentliga förmedlingens roll på arbetsmarknaden. Socialdemokraterna anmälde en avvikande mening.
Propositionen
Arbetsmarknadsministern hänvisar i propositionen till en inom departementet upprättad promemoria i vilken lämnas en redogörelse för gällande rätt och för de problem som är förknippade med nuvarande förhållanden när det gäller arbetsförmedlingsverksamhet. Enligt promemorian har det nuvarande systemet visat sig inte fungera. Den snabba utvecklingen av tjänsteföretag inom arbetsförmedlingsområdet har sin grund i att verksamheten uppfattas som både nyttig och önskvärd för såväl arbetstagare som för tjänsteföretagen och deras kunder.
I propositionen hänvisas också till ILO-kommitténs yttrande över promemorian av vilket framgår att även andra länder som ratificerat konventionen har haft liknande problem. En översyn som genomförts av internationella arbetsbyrån visar att tiden efter 1960-talet har präglats av avvikelser från principen om monopol. Den faktiska utvecklingen har gått i riktning mot en avtagande dominans för den offentliga förmedlingen och en gradvis utveckling av privata förmedlingar. Arbetsbyrån refererar också till en EG-dom enligt vilken det nationella arbetsförmedlingsmonopolet i Tyskland inte ansetts vara förenligt med Romfördragets konkurrensregler.
Enligt arbetsmarknadsministerns mening är det uppenbart att statligt monopol på arbetsförmedlingsområdet är något som spelat ut sin roll. Inte desto mindre är det enligt hans mening viktigt att Sverige har en heltäckande offentlig förmedling. Ingenting talar dock enligt propositionen för att arbetsförmedling drivs bäst och mest rationellt enbart i form av ett offentligt monopol.
Arbetsmarknadsministern anser det nödvändigt att Sverige säger upp konventionen för att arbetsförmedlingsmonopolet skall kunna avskaffas. Regeringen hemställer därför om riksdagens godkännande av att konventionen sägs upp.
Motionerna
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet yrkar avslag på propositionen.
I motion A5 av Mona Sahlin m.fl. (s) erinras om ILO:s roll och det trepartssamarbete mellan regering, arbetstagar- och arbetsgivarorganisation som är grunden för dess verksamhet. Motionärerna ser det som något ytterst anmärkningsvärt att en medlemsstat säger upp en konvention. En absolut förutsättning bör vara att det finns synnerligen starka skäl och att någon annan utväg inte står till buds. Det normala förfaringssättet är att verka för en ändring, om man finner en konvention svår att tillämpa. En uppsägning kommer att skada Sveriges internationella anseende, sägs det, så mycket mer som regeringen inte kan ange några tunga, sakliga skäl för uppsägningen. Det saknas en analys av behovet av privata vinstsyftande förmedlingar och av konsekvenserna för den svenska arbetsmarknaden. Inte heller avvaktar regeringen vad den nya arbetsförmedlingslagen -- som i enlighet med vad konventionen medger öppnar stora möjligheter att bedriva privat förmedling -- innebär för arbetsmarknadens anpassningsförmåga.
I motion A4 av Lars Werner m.fl. (v) framförs liknande synpunkter som i s-motionen. Motionärerna ser regeringens handlande som mycket märkligt. Privatiseringen sker i ett arbetsmarknadsläge när arbetsförmedlingens roll som arbetsvägledare och förmedlare av vidareutbildning blir akut och i en tid när andra länder kommit till insikt om värdet av en aktiv arbetsmarknadspolitik. Ingenting talar enligt motionen för att privat arbetsförmedling skulle fungera bättre. En uppsägning kommer att mötas med stor förundran och minska Sveriges trovärdighet i Europasamarbetet, anförs det i motionen.
I en motion väckt under den allmänna motionstiden, A261 av Ian Wachtmeister och Bengt Dalström (nyd), förordas en uppsägning av konventionen senast den 1 mars 1992.
Utskottets överväganden
De skäl som låg bakom förbudet i konventionen och enligt 1935 års arbetsförmedlingslag mot förvärvssyftande arbetsförmedling föreligger enligt utskottets mening inte längre. Starka fackliga organisationer samt arbetsrättslig och social skyddslagstiftning innebär garantier mot de missförhållanden som motiverade förbudet.
Utskottet vill understryka att en väl utbyggd offentlig förmedling blir än viktigare med ökande arbetslöshet. Det finns dock ingenting som talar för att arbetsförmedling bedrivs bäst och mest rationellt enbart i form av ett offentligt monopol -- något som de internationella erfarenheterna också tyder på. Privata eller andra fristående förmedlingar bör såsom framhålls i propositionen kunna innebära goda alternativ i många fall genom att servicen till både arbetssökande och arbetsgivare skulle kunna förbättras.
I sammanhanget noterar utskottet att regeringen den 30 januari i år antagit direktiv för en särskild utredare med uppgift att lägga fram förslag till en avreglering av arbetsförmedlingsmonopolet (dir. 1992:16). Syftet är enligt direktiven att åstadkomma en bättre fungerande arbetsmarknad. En utgångspunkt bör enligt direktiven vara att den offentliga arbetsförmedlingens uppgift även i framtiden skall vara att tillhandahålla en god och avgiftsfri förmedling av arbete på hela arbetsmarknaden. I utredningsuppdraget ingår också att undersöka vilka krav på de privata förmedlingarna som kan anses nödvändiga liksom att utarbeta regler som förhindrar att någon otillbörligt utnyttjar en individs arbetslöshet ekonomiskt.
Utskottet kan inte dela s- och v-motionernas farhågor för att Sveriges internationella anseende skulle skadas om konventionen sägs upp. Utskottet anser liksom regeringen att samhällsutvecklingen medfört att konventionens regler ter sig föråldrade. Trots att en översyn av konventionen nr 96 aktualiserats av internationella arbetsbyrån har ILO:s styrelse i valet mellan sju aktuella förslag beslutat att ta upp andra ämnen på dagordningen för internationella arbetskonferensen år 1993. Om konventionen inte sägs upp nu blir med andra ord Sverige bundet av konventionen för ytterligare en tioårsperiod. Som framgått av de nyss redovisade direktiven skall utredningen lämna förslag som syftar till att förhindra negativa effekter av en avreglering.
Sammanfattningsvis kommer utskottet fram till att konventionen bör sägas upp med utnyttjande av den uppsägningsklausul som finns. Motionerna A4 och A5 avstyrks således. Motion A261 får i motsvarande del anses tillgodosedd med utskottets ställningstagande.
Hemställan
Utskottet hemställer beträffande uppsägning av ILO-konvention nr 96 att riksdagen med bifall till propositionen, med anledning av motion 1991/92:A261 yrkande 1 samt med avslag på motionerna 1991/92:A4 och 1991/92:A5 godkänner att ILO-konvention (nr 96) angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer sägs upp. res. (s) men. (v)
Stockholm den 10 mars 1992
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Ingela Thalén
I beslutet har deltagit: Ingela Thalén (s), Elver Jonsson (fp), Anders G Högmark (m), Kjell Nilsson (s), Georg Andersson (s), Lahja Exner (s), Charlotte Cederschiöld (m), Sten Östlund (s), Harald Bergström (kds), Laila Strid-Jansson (nyd), Monica Öhman (s), Isa Halvarsson (fp), Johnny Ahlqvist (s), Kent Olsson (m) och Marianne Jönsson (c).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Karl-Erik Persson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservation
Uppsägning av ILO-konvention nr 96
Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman och Johnny Ahlqvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med "De skäl" och på s. 5 slutar med "utskottets ställningstagande" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill till en början erinra om den roll som ILO har. Grunden för dess verksamhet är ett trepartssamarbete mellan regeringar, arbetstagarorganisationer och arbetsgivarorganisationer. Konventioner utarbetas genom sådant trepartssamarbete. Uppsägningar är ytterst ovanliga. Det normala förfarandet är att verka för en ändring om en medlemsstat av något skäl finner en konvention svår att tillämpa. Sverige har inte vare sig nu eller tidigare begärt hos ILO att den aktuella konventionen skall tas upp för revidering. Än mindre har Sverige verkat för att få stöd för en sådan begäran. Såsom framhålls i Socialdemokraternas motion A5 kommer en uppsägning att väcka stor internationell uppmärksamhet. Uppsägningen skulle kunna legitimera andra länder att utan godtagbar anledning säga upp konventioner. Det finns en stor risk att Sverige får svårare att göra sin stämma hörd i ILO-sammanhang och att landets internationella anseende skadas.
Detta gäller så mycket mer som det inte finns några tunga, sakliga skäl för uppsägning. Det finns inte ens en utredning om varför den svenska lagstiftningen bör ändras.
Utskottet vill erinra om att den nya arbetsförmedlingslagen öppnar stora möjligheter att bedriva privat förmedling. Om parterna inom ett visst avtalsområde är överens om behovet av en privat förmedling, skall AMS bevilja tillstånd till sådan verksamhet. Vad lagen förbjuder, utom i vissa angivna fall, är privat vinstsyftande förmedling.
Enligt utskottets mening är det anmärkningsvärt att ta ställning för att fritt tillåta vinstsyftande förmedlingar utan att först analysera om något behov finns och vilka konsekvenserna skulle bli för den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Till detta kommer att det finns all anledning att avvakta vad den nya lagstiftningen kommer att innebära för arbetsmarknadens anpassningsförmåga.
Med hänvisning till det anförda anser utskottet, i enlighet med motion A5, att regeringens förslag om att säga upp ILO-konventionen nr 96 bör avslås av riksdagen. Detta innebär att även motion A261 avstyrks. Motion A4 får anses tillgodosedd med utskottets ställningstagande.
dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
beträffande uppsägning av ILO-konvention nr 96 att riksdagen med bifall till motion 1991/92:A5 och med anledning av motion 1991/92:A4 avslår dels propositionen, dels motion 1991/92:A261 yrkande 1.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Karl-Erik Persson (v) anför:
Enligt min mening skulle en uppsägning av ILO-konventionen innebära en försvagning av den offentliga arbetsförmedlingen och en försämring av möjligheterna att bedriva en effektiv arbetsmarknadspolitik. Regeringen kan inte ange något sakligt skäl. Man kan anta att det handlar om regeringens övertygelse att det enda sättet att lösa olika problem är att överlåta dem åt marknadskrafterna.
Förslaget om uppsägning förs fram i en tid när övriga länder äntligen börjar inse värdet av en aktiv arbetsmarknadspolitik. Uppsägningen skulle väcka stor förundran och minska Sveriges trovärdighet när det gäller den sociala dimensionen i Europasamarbetet.
Det är dessutom anmärkningsvärt att lägga fram förslag om privatisering i ett arbetsmarknadsläge när den offentliga förmedlingen får en allt viktigare roll. Det finns inte heller något som talar för att privat förmedling skulle fungera bättre än den offentliga.
Enligt min mening bör Sverige stå fast vid konventionen. Regeringens förslag om uppsägning bör alltså tillbakavisas.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet borde ha hemställt:
beträffande uppsägning av ILO-konvention nr 96 att riksdagen med bifall till motion 1991/92:A4 och med anledning av motion 1991/92:A5 avslår dels propositionen, dels motion 1991/92:A261 yrkande 1.