Uppgift om fornminne i gravationsbevis
Betänkande 1991/92:LU16
Lagutskottets betänkande
1991/92:LU16
Uppgifter om fornminnen i gravationsbevis
Innehåll
1991/92 LU16
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet en motion vari föreslås ett tillkännagivande om att uppgifter om fornminnen skall redovisas i gravationsbevis.
Motionen har remissbehandlats, varvid yttranden avgetts av domstolsverket, riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, statens lantmäteriverk, centralnämnden för fastighetsdata, Gotlands tingsrätt samt Mäklarsamfundet. En sammanställning av remissyttrandena finns i bilaga 1.
Vidare har på lagutskottets begäran kulturutskottet avgett yttrande i ärendet. Yttrandet har fogats till betänkandet som bilaga 2.
Utskottet avstyrker bifall till motionen.
Motionen
1990/91:L501 av Gudrun Norberg (fp) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppgift i gravationsbevis om förekomst av fornminnen.
Utskottet
Allmän bakgrund
Bestämmelser om fornminnen finns i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (kulturminneslagen). Fasta fornlämningar såsom gravar, minnesvårdar, lämningar av bostäder, ruiner av borgar m.m. och det område som hör till resp. lämning (fornlämningsområde) får inte utan länsstyrelsens tillstånd rubbas, tas bort, grävas ut, täckas över eller genom bebyggelse eller på annat sätt ändras eller skadas. Länsstyrelsen får i ett tillståndsbeslut ställa upp villkor som syftar till undersökning och dokumentation av fornlämningen eller till att den bevaras. Undersökningskostnader och andra kostnader för att villkor uppfylls åläggs som regel den som vill utföra det arbetsföretag som tillstånd söks för.
Kulturminneslagen innehåller också bestämmelser om fornlämningar som nyupptäcks. Om en fornlämning påträffas under arbete skall detta omedelbart avbrytas i den del som berör lämningen och anmälan ske till länsstyrelsen. Om någon vägras tillstånd till ingrepp i en fornlämning, som när den påträffas var helt okänd och utan synligt märke ovan jord, är han berättigad till skälig ersättning av allmänna medel, om fornlämningen vållar honom betydande hinder eller olägenhet. Ersättningen bestäms av länsstyrelsen. Den som avser att utföra ett arbetsföretag, som innebär att ett större markområde tas i anspråk, kan i förväg åläggas av länsstyrelsen att bekosta en arkeologisk utredning för att ta reda på om en fast fornlämning kommer att beröras.
Gravationsbeviset är ett bevis som utfärdas av inskrivningsmyndigheten på grundval av innehållet i fastighetsboken eller tomträttsboken. Om regeringen föreskrivit att inskrivning skall ske i inskrivningsregister i stället för i fastighetsboken eller tomträttsboken lämnas gravationsbevis av centralnämnden för fastighetsdata (CFD) på grundval av uppgifter i fastighetsdatasystemet. Gravationsbeviset är framför allt avsett att lämna uppgifter om ägarförhållandena samt de belastningar (gravationer) i form av inteckningar och andra inskrivningar, t.ex. servitut, som vilar på en fastighet samt om deras förhållande till varandra. Därjämte innehåller gravationsbeviset vissa andra uppgifter från fastighetsboken, tomträttsboken eller från det i fastighetsdatasystemet ingående inskrivningsregistret, som kan vara av intresse för en långivare. Någon fullständig bild av alla de rättigheter och förfoganderättsliga begränsningar som berör en fastighet ges emellertid inte. Gravationsbeviset innehåller t.ex. inga uppgifter om kända fasta fornlämningar som kan finnas på en fastighet. Närmare bestämmelser om vad ett gravationsbevis skall innehålla finns i gravationsbeviskungörelsen (1971:710) och i 6 § kungörelsen (1974:1063) om fastighetsbevis m.m.
Fastighetsdatasystemet är ett ADB-system för lagring och presentation av fastighetsinformation. Förutom inskrivningsmyndigheternas uppgifter om ägarförhållanden, inteckningar och annat finns i systemet dels fastighetsregistreringsmyndigheternas uppgifter om fastigheter, samfälligheter och planer m.m., dels information från fastighetstaxeringslängderna. Fastighetsdatasystemet skall enligt nu gällande planer vara infört i hela landet år 1995. Systemet omfattar i dag omkring 75 % av landets fastigheter. Ansvaret för genomförandet av fastighetsdatareformen åvilar CFD som därvid samverkar med domstolsverket (DV) och statens lantmäteriverk (LMV).
För att kartlägga förekomsten av fasta fornlämningar har riksantikvarieämbetet och statens historiska museer (RAÄ) sedan lång tid tillbaka bedrivit en i stort sett riksomfattande inventeringsverksamhet. Inventeringen har bl.a. använts till att bygga upp det s.k. fornlämningsregistret, som förs av RAÄ centralt. För närvarande pågår arbete med att föra över fornlämningsregistret till ADB. I samband därmed tillförs fastighetsregistret i fastighetsdatasystemet uppgifter om fornlämningar samt lägesuppgifter för dessa i form av koordinatangivelser. Sedan år 1990 pågår en àjourföring av lägesuppgifterna i samband med att CFD inom ramen för fastighetsdatasystemet successivt bygger upp ett planregister med bl.a. olika markanvändningsbestämmelser. En aviseringsrutin har utarbetats i samråd mellan RAÄ och CFD, som bl.a. innebär att också uppgifter om resp. typ av fornlämning tillförs planregistret.
Skriftliga uppgifter om innehållet i fastighetsdatasystemet lämnas av CFD i form av fastighetsbevis. Närmare bestämmelser härom finns i kungörelsen (1974:1063) om fastighetsbevis m.m. All information i fastighetsregistret, således i förekommande fall även uppgifter om fornminnen, redovisas i fastighetsbeviset. Enligt 3 § tredje stycket kungörelsen gäller fastighetsbeviset som gravationsbevis.
Motionsmotivering
I motion 1990/91:L501 anför Gudrun Norberg (fp) att förekomsten av kulturminnen i vissa fall kan utgöra en belastning på fastigheten. När en fastighet byter ägare skall köparen upplysas om allt som belastar fastigheten. Även förekomsten av fornminne bör enligt motionären ingå i upplysningen. Om en planerad utbyggnad på fastigheten inte kan ske på grund av ett fornminne kan köparen känna sig lurad. För att undanröja misstag genom ofullständiga uppgifter föreslår motionären att förekomsten av fornminnen skall skrivas in i fastighetsregistret eller gravationsbeviset. En köpare som kontrollerar vilka lån och servitut som belastar fastigheten får då samtidigt upplysningar om förekomsten av eventuella fornminnen.
Utskottets överväganden
Utskottet delar motionärens uppfattning att det är värdefullt för en köpare att från annat håll än säljaren få information om fornminnen på fastigheten. Som redovisats ovan finns emellertid uppgifter om fornminnen tillgängliga i fastighetsdatasystemet. Den som vill ha uppgifter om fornlämningar eller annat som kan inskränka möjligheten att förfoga över en viss fastighet, t.ex. planbeslut av olika slag, har möjlighet att erhålla uppgift härom i form av fastighetsbevis. För fastigheter som ännu inte redovisas i fastighetsregistret finns motsvarande uppgifter att tillgå hos fastighetsregistermyndigheten. Mot den bakgrunden har kulturutskottet och så gott som samtliga remissinstanser avstyrkt bifall till motionen. Lagutskottet finner inte heller för sin del skäl att förorda författningsändringar som innebär att uppgifter om fornminnen skall lämnas i gravationsbevis. I linje med vad kulturutskottet uttalat anser lagutskottet att det kan vara lämpligt att den som beställer ett gravationsbevis informeras om att ytterligare uppgifter om den ifrågavarande fastigheten kan erhållas i ett fastighetsbevis eller, om fastigheten ännu inte omfattas av fastighetsdatasystemet, finns att tillgå hos fastighetsregistermyndigheten.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L501.
Hemställan
Utskottet hemställer
beträffande fornminnen i gravationsbevis att riksdagen avslår motion 1990/91:L501.
Stockholm den 4 februari 1992
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Lena Boström (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m), Hans Stenberg (s) och Stina Eliasson (c).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Remissyttranden över motion 1990/91:L501
Bilaga 1
På lagutskottets begäran har yttrande över motionen avgivits av domstolsverket, riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, statens lantmäteriverk, centralnämnden för fastighetsdata, Gotlands tingsrätt och Mäklarsamfundet. Remissinstanserna har därvid anfört följande.
Domstolsverket
Fastighetsdatasystemet är ett ADB-system för lagring och presentation av fastighetsinformation. I systemet finns fastighetsregistermyndigheternas uppgifter om fastigheter, samfälligheter, planer m m. Inskrivningsmyndigheternas uppgifter om ägarförhållanden, inteckningar och annat finns också i systemet, liksom information från fastighetstaxeringslängderna. Allt samlat och tillgängligt samtidigt.
Fastighetsdatareformen är ännu inte genomförd i hela landet. Den som önskar få motsvarande uppgifter om en fastighet, som ej omfattas av fastighetsdatasystemet, måste därför vända sig till dels fastighetsregistermyndigheten, dels inskrivningsmyndigheten och dels skattemyndigheten.
Uppgift om fast fornlämning och bestämmelse beträffande marks användning, som meddelats enligt bl a lagen (1988:950) om kulturminnen m m, redovisas inom ramen för fastighetsdatasystemet i fastighetsregistret. När det gäller fastigheter som ej omfattas av fastighetsdatasystemet finns uppgift härom att tillgå i jordregister eller motsvarande, dvs hos fastighetsregistermyndigheten.
Officiella bevis om innehållet i fastighetsdatasystemet lämnas bl a i form av fastighetsbevis. Fastighetsbevis innehåller uppgifter från bl a fastighetsregistrets huvudregister -- däribland den uppgift motionären efterfrågar -- och inskrivningsregistret. Fastighetsbevis gäller som gravationsbevis. Gravationsbevis utfärdas såväl i fastighetsdatasystemet som beträffande fastigheter som alltjämt förs i fastighetsbok. Gravationsbevis innehåller endast uppgifter från inskrivningsregister alternativt fastighetsbok och ger således inte en fullständig bild av de rättigheter och förfoganderättsliga begränsningar som berör en viss fastighet.
Den som vill få uppgift om officialrättigheter, planer och bestämmelser som berör en fastighet som omfattas av fastighetsdatasystemet har således möjlighet att erhålla uppgift härom i form av fastighetsbevis, direkt via terminaluppkoppling mot fastighetsdatasystemet eller efter förfrågan hos registermyndighet. När det gäller fastighet som ej omfattas av fastighetsdatasystemet finns uppgiften endast tillgänglig hos fastighetsregistermyndigheten. Anledning saknas enligt DVs mening att vid sidan härav redovisa uppgiften i gravationsbevis. Beträffande de fastigheter som förs i fastighetsbok skulle en sådan ordning medföra ett betydande merarbete för inskrivningsmyndigheten. Motsvarande sätt att redovisa uppgift om belastning på viss fastighet förekommer för övrigt när det gäller t ex officialservitut.
Fastighetsdatasystemet skall enligt nu gällande planer vara infört i hela landet 1995. Systemet omfattar idag cirka 75 procent av landets fastigheter. Enligt DVs mening tillgodoser fastighetsdatareformen i allt väsentligt de syften som motionären vill uppnå.
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer
Lagskyddet för fornlämningar
Lagskyddet för fasta fornlämningar grundar sig på bestämmelserna i 2 kap lagen (1988:950) om kulturminnen m m (KML). Bestämmelserna har i sammandrag följande innebörd.
Fasta fornlämningar är skyddade direkt på grund av lagen. Det krävs alltså inte något kompletterande förvaltningsbeslut. De lämningar som räknas upp i 2 kap 1 § KML samt det område (fornlämningsområde) som enligt 2 kap 2 § KML hör till resp lämning får enligt 2 kap 6 § KML inte utan tillstånd rubbas, tas bort, grävas ut, täckas över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändras eller skadas. Tillstånd till ingrepp i fornlämningsområdet får ges av länsstyrelsen, som i samband därmed också får ställa upp villkor som syftar till undersökning och dokumentation av fornlämningen eller till att den bevaras (2 kap 12 och 13 §§ KML). Undersökningskostnader och andra kostnader för att dessa villkor uppfylls åläggs som regel den som vill utföra det arbetsföretag som tillstånd söks för. Länsstyrelsen beslutar om kostnadsansvaret och det finns möjlighet för den som är missnöjd med ett sådant beslut att begära överprövning hos fastighetsdomstolen (2 kap 14 och 25 §§ KML).
KML innehåller också regler rörande fornlämningar som nyupptäcks. Om en fornlämning påträffas under arbete, skall detta omedelbart avbrytas i den del som berör lämningen och anmälan ske till länsstyrelsen (2 kap 10 § KML). Om någon vägras tillstånd till ingrepp i en fornlämning, som när den påträffas var helt okänd och utan synligt märke ovan jord, är han berättigad till skälig ersättning av allmänna medel, om fornlämningen vållar honom betydande hinder eller olägenhet. Ersättningen bestäms av länsstyrelsen (2 kap 15 § KML). Den som utför ett arbetsföretag som hänför sig till en fornlämning som inte förut varit känd, svarar inte heller för undersökningskostnader m m (2 kap 14 § KML). Däremot kan den som avser att utföra ett arbetsföretag, som innebär att ett större markområde tas i anspråk, i förväg åläggas av länsstyrelsen att bekosta en arkeologisk utredning för att ta reda på om en fast fornlämning kommer att beröras (2 kap 11 § KML).
Fornlämningsområdet
Fornlämningsområdets omfattning regleras normalt endast genom föreskriften i 2 kap 2 § KML, dvs är "ett så stort område på marken eller på sjöbotten som behövs för att bevara fornlämningen och ge den ett tillräckligt utrymme med hänsyn till dess art och betydelse". Det finns dock möjlighet för länsstyrelsen att fastställa gränserna för fasta fornlämningar, efter hörande av berörda fastighetsägare (s k gränsbestämning). När ett gränsbestämningsbeslut har vunnit laga kraft, skall fastighetsregistermyndigheten underrättas (5 § förordningen (1988:1188) om kulturminnen m m). Rättsverkan av ett gränsbestämningsbeslut är närmast den att därmed blir avgjort inom vilket område länsstyrelsens tillstånd fordras för olika markingrepp. Ett gränsbestämningsbeslut kan överklagas hos kammarrätten.
I den praktiska tillämpningen blir fasta fornlämningar sällan gränsbestämda genom självständiga beslut. Det finns endast ca 200 sådana fornlämningar i landet. I stället tillämpas bestämmelserna så att länsstyrelsen, när en fråga aktualiseras om tillstånd till ingrepp berörande en fornlämning, tar ställning till hur stort fornlämningsområdet är och vilka åtgärder som kräver tillstånd. Tillämpningen blir på detta sätt flytande. För att inte en företagare eller fastighetsägare ensidigt skall bedöma sådana gränsdragningsfrågor, har genom 2 kap 10 § KML ålagts den som vill utföra ett arbetsföretag som kan beröra en fast fornlämning att samråda med länsstyrelsen. Länsstyrelsens uppfattning i tillståndsärendet om områdets omfattning kan inte överklagas särskilt, men kan bli föremål för överprövning av regeringen genom att beslutet i tillståndsfrågan överklagas dit.
Såväl fastighetsägare som andra, bl a kommunala plan- och byggorgan, kan ibland uppfatta KML:s regler om lagskyddets omfattning som svävande och oprecisa. Genom att fornlämningsområdets utsträckning på marken endast undantagsvis är fastställt på förhand, kan det vara svårt att bilda sig en föreställning om vilka åtgärder som kräver länsstyrelsens tillstånd, om tillstånd över huvud taget kommer att beviljas och vilka kostnader i form av undersökning m m som kan bli aktuella för att tillståndet skall kunna utnyttjas. Det kan i sammanhanget erinras om att tillståndsproceduren i fornlämningsärenden inte lagmässigt samordnats med planeringsförfarandet och lovprövningen enligt plan- och bygglagen (1987:10). Det finns sålunda inget formellt hinder mot att en kommun antar en plan, som visar sig inte kunna genomföras därför att länsstyrelsen finner en fornlämning vara så betydelsefull att den inte bör tas bort. Under samrådsskedet av planförfarandet bör dock förekomsten av fornlämningar i anslutning till planområdet bli klarlagd genom länsstyrelsens medverkan.
Det ligger i sakens natur att fornlämningars utsträckning i vissa fall inte kan bestämmas med någon exakthet bara genom en okulär besiktning. En exakt bestämning fordrar arkeologiska undersökningar, som förutom kostnader medför att själva fornlämningen mer eller mindre förstörs. Det går alltså inte att en gång för alla avgöra vilka områden av landet som är skyddade som fornlämningsområden. Inte sällan påträffas fornlämningar, som inte har något synligt märke ovan jord. Det gäller särskilt förhistoriska boplatser, som ofta är belägna i närheten av tidigare kända gravfält.
Kunskapskällor rörande fornlämningar
För att så långt som möjligt klarlägga förekomsten av fasta fornlämningar har RAÄ sedan lång tid -- i nuvarande form sedan 1939 -- bedrivit en i stort sett riksomfattande inventeringsverksamhet. Omfattningen av inventeringen har bestämts av utgivningen och sedermera revideringsarbetet för lantmäteriverkets ekonomiska karta. På kartan redovisas fornlämningarnas ovan mark synliga delar med de avgränsningar som från fall till fall kan skönjas. Genom att kartan marknadsförs för överkomliga belopp, kan fastighetsägare, kommuner, andra markanvändare och allmänheten ta del av vilka registerfastigheter som berörs av synliga fasta fornlämningar.
Inventeringen har därutöver använts till att bygga upp det s k fornlämningsregistret, som förs av RAÄ centralt, men som också i duplikat är tillgängligt på varje länsstyrelse. Till skillnad från andra offentliga fastighetsregister förs fornlämningsregistret inte på grund av något författningsgivet åläggande för RAÄ. Det finns därför inte heller några föreskrifter som reglerar vad registret skall innehålla eller hur innehållet skall kommuniceras med enskilda eller myndigheter.
Fornlämningsregistret består av två delar. Den första är en arkivkarta (ortofoto) i skala 1:10 000, där samtliga i fält påträffade fornlämningar är markerade, dvs både de på kartan tryckta och R-markerade fornlämningarna och de presumtiva fornlämningar (s k svartmarkeringar), som också antecknats i fält men bedömts som något osäkra till sin karaktär och därför ej har aviserats till lantmäteriverket för tryckning på ekonomiska kartan. Den andra delen är en textdel där fornlämningarna beskrivs efter ett formaliserat system tillsammans med identifikations- och lägesuppgifter. Registret förs sockenvis med löpande numrering efter Antikvarisk-topografiska arkivets (ATA:s) sockenförtecknig.
Det av fastighetsregistermyndigheterna manuellt förda fastighetsregistret kan innehålla uppgifter om fasta fornlämningar, men gör det mera sällan. Fastighets- och tomträttsböckerna hos inskrivningsmyndigheterna innehåller inga uppgifter om fasta fornlämningar.
Fornlämningar i fastighetsdatasystemet
För närvarande pågår ett omfattande arbete med att föra över fornlämningsregistret till ADB-media, dels för att underlätta handläggningen av kulturmiljöfrågor centralt och regionalt, dels för att göra registeruppgifterna mer tillgängliga för forskare och allmänhet.
Överföringsarbetet medför också att fastighetsregistret i fastighetsdatasystemet tillförs en uppgift om att den aktuella fastigheten är belastad med fornlämning samt lägesuppgifter i form av koordinatangivelser för dessa. Uppgiften utgör för närvarande tilläggsinformation i registret och redovisas ej i gravationsbevis.
Sedan 1990 pågår en àjourföring av dessa uppgifter i samband med att centralnämnden för fastighetsdata (CFD) successivt bygger upp ett planregister, innehållande bl a olika markanvändningsbestämmelser, inom ramen för fastighetsdatasystemet. En aviseringsrutin har utarbetats i samråd mellan RAÄ och CFD. Rutinen innebär i korthet, att förutom de tidigare lägesuppgifterna tillförs planregistret också uppgifter om respektive fornlämnings nummer och typ, t ex gravfält, hällristning eller fornåkerområde. Utöver dessa uppgifter lägger RAÄ på försök också in textuppgifter om enstaka fornlämningars och fornlämningsområdens utsträckning (t ex 100x250 m). Därigenom byggs planregistrets uppgifter om fornlämningar successivt ut.
RAÄ:s àjourföring sker i direkt samarbete med länens fastighetsregistermyndigheter och har hittills genomförts i Jämtlands län. Den är i det närmaste avslutad i Gotlands län och pågår för närvarande i Kronobergs län.
Synpunkter på motionsyrkandet
I de manuellt förda fastighets- och tomträttsböckerna finns författningsenligt inga uppgifter om fasta fornlämningar. De inskrivningsmyndigheter som utfärdar gravationsbevis på grundval av innehållet i dessa böcker kan alltså inte för närvarande lämna de uppgifter motionären efterlyser. Ett tillgodoseende av motionärens önskemål kräver inte endast författningsändringar, utan också ett omfattande arbete med att manuellt föra över uppgifter från fornlämningsregistret.
I fastighetsdatasystemet är det sannolikt inte tekniskt särskilt svårt att i form av gravationsbevis lämna de uppgifter som redan finns i registren om fasta fornlämningar. RAÄ utgår dock från att de registertekniska förutsättningarna belyses av andra remissinstanser.
Frågan är om uppgifter rörande fasta fornlämningar är av den arten att de lämpligen kan lämnas i gravationsbevis med hänsyn till det syfte som motionären vill främja, nämligen att förbättra säkerheten vid fastighetsomsättningar.
Även beträffande redan registrerade fornlämningar råder det väsentligt olika förutsättningar att avgöra vilken betydelse fornlämningsförekomsten kan ha som en belastning på fastigheten beroende på vilken typ av fornlämning det rör sig om. Hällristningar, runstenar, mindre minnesvårdar och andra minnesmärken torde normalt inte utgöra någon belastning alls. Ägaren kan t ex inte åläggas att bekosta vården av dem och hindren för en alternativ markanvändning är knappast avsevärda, särskilt inte i relation till den positiva uppskattning av fornlämningar av detta slag som normalt finns hos både ägare och allmänhet. Möjligen kan någon gång allmänhetens intresse stå i konflikt med ägarintressena. Men även i de fall en fornlämning av detta slag utgör en belastning -- det kan t ex vara fallet om en väg skall dras över fastigheten -- torde en fastighetsspekulant inte kunna undgå att få kunskap om fornlämningar av denna typ på annat och bättre sätt än genom en uppgift i ett registerutdrag.
Ruiner av byggnadsverk kan utgöra en mer allvarlig belastning på fastighetsvärdet, eftersom en ägare här på grund av plan- och bygglagstiftningen och skadeståndslagstiftningen kan vara skyldig att vårda ruinen och tillse att besökare så långt möjligt inte utsätts för skaderisk. Inte heller denna typ av fornlämningar kan undgå att upptäckas av en normalt aktsam fastighetsspekulant.
De fornlämningstyper som från markanvändningssynpunkt kan innebära särskilda bekymmer är de som helt eller delvis inte syns ovan marknivån, t ex boplatser, kulturlager och andra lämningar av arbetsliv och näringsfång. Samtidigt är registeruppgifterna om dessa slags fornlämningar endast undantagsvis så precisa att de kan tjäna till någon direkt ledning för en fastighetsköpare. Det torde ofta vara svårt att avgöra vilka registerfastigheter som berörs fysiskt av sådana fornlämningar och än svårare att bedöma vilka som kan anses berörda av deras fornlämningsområden. Endast sällan skulle det vara möjligt att redovisa utsträckningen av fornlämning och fornlämningsområde på ett sådant sätt som en presumtiv köpare har anledning att förvänta sig av ett gravationsbevis, med dess i övrigt precisa uppgifter om inteckningar, servitut rörande rätt att ta väg eller vatten, att vidmakthålla ledningar samt andra belastningar i närmare angivna delar av fastigheten. Inte heller blir det möjligt för en köpare att med ledning av endast uppgiften om förekomsten av en fornlämning i ett gravationsbevis bedöma vilken belastning denna kan utgöra. För att göra en sådan bedömning är köparen ändå hänvisad att vända sig till länsstyrelsen för att få veta om tillstånd till ingrepp kan medges och vilka kostnader som kan vara förenade med detta.
Givetvis kan det sägas att endast uppgiften om förekomsten av en fornlämning, som kan utgöra en belastning på fastigheten är värdefull för en spekulant. Han får därigenom en signal om att ytterligare undersökningar kan vara nödvändiga. Värdet härav får vägas mot den nackdel som möjligheten att misstolka frånvaron av uppgifter i ett gravationsbevis kan medföra i de många fall där en fornlämning ändå visar sig finnas på fastigheten. Det kan inte bortses från att ett författningsåliggande för inskrivningsmyndigheterna att lämna uppgifter i gravationsbevis om fornlämningar, kan föranleda att mindre kunniga köpare övertolkar avsaknaden av fornlämningsuppgifter i ett gravationsbevis och försummar att göra de närmare undersökningar som är påkallade.
I vart fall innan planregistret är utbyggt över landet kommer det att finnas åtskilliga andra uppgifter om fastigheter som inte kommer att vara tillgängliga via inskrivnings- eller fastighetsregistren. Det kan gälla planförhållanden, vägprojekt eller ålägganden som beslutats av en kommunal nämnd. Mot den bakgrunden torde avsaknaden av uppgifter rörande fornlämningar i gravationsbevis inte ha någon avgörande betydelse för säkerheten vid fastighetsomsättningar.
Hur god registerinformationen än kan bli, kan man -- som nämndes tidigare -- inte bortse från att den aldrig kan bli fullständig och att fornlämningar även framdeles successivt kommer att nyupptäckas. Det kan nämnas att antalet i fornlämningsregistret intagna fornlämningar till följd av den år 1974 inledda revideringen av den ekonomiska kartan har ökat med 30--40 procent.
Här bör till slut påminnas om den information som den ekonomiska kartan ger. Visserligen skulle uppgifter i ett gravationsbevis kunna hållas aktuellare än kartan, som revideras mer sällan, men det är ändå svårt att föreställa sig att informationen i ett gravationsbevis skulle kunna göras bättre än kartan.
Statens lantmäteriverk
För områden inom vilket det nya fastighetsregistret förs redovisas i registret om en fastighet berörs av fast fornlämning. I fastighetsregistret redovisas även uppgifter om detaljplaner och andra markreglerande bestämmelser. Vidare redovisas belastningar i form av ledningsrätter, officialservitut och officialnyttjanderätter.
Allt detta är uppgifter som en presumtiv fastighetsköpare bör ha tillgång till inför ett förvärvsbeslut. Ingen av dessa uppgifter redovisas i gravationsbevis.
Gravationsbeviset är ursprungligen ett bevis om uppgifter i fastighets- och tomträttsböckerna som förs av inskrivningsmyndigheterna. Beviset används i första hand vid kreditgivning. I och med att fastighetsdatasystemet införs och fastighets- och inskrivningsregistren hanteras med hjälp av ett gemensamt ADB-system finns praktiska möjligheter att låta gravationsbeviset innehålla uppgifter från båda dessa register.
I samband med den översyn av innehåll och utformning av gravationsbeviset som nyligen genomförts (se SFS 1989:752) aktualiserade LMV frågan om inte upplysningar av den typ som nämnts i det föregående borde redovisas i beviset. De användargrupper som deltog i översynen uttalade dock entydigt att de inte har något intresse av att denna typ av uppgifter redovisas i beviset. Gravationsbeviset får därför nu anses ha ett ändamålsenligt innehåll för att i första hand tillgodose behoven i samband med kreditgivning.
Det mer allmänna informationsbehov som en presumtiv köpare av en fastighet har, kan mycket väl tillgodoses utan att dessa uppgifter tas in i gravationsbeviset. Gravationsbeviset är nämligen inte det enda officiella bevis som utfärdas från fastighets- och inskrivningsregistren. En fullständig redovisning av uppgifterna i fastighets- och inskrivningsregistret lämnas i ett fastighetsbevis. Fastighetsbeviset är alltså ett ändamålsenligt dokument för den som behöver komplett information om vilka uppgifter som finns redovisade om en fastighet. Fastighetsbeviset gäller även som gravationsbevis. Det kan beställas på samma sätt och till samma kostnad som ett gravationsbevis.
De fasta fornlämningarna redovisas även på den till fastighetsregistret hörande registerkartan samt på den tryckta allmänna karta som går under beteckningen "Gula kartan" (tidigare ekonomiska kartan).
Sammanfattningsvis anser LMV att det inte finns skäl att komplettera gravationsbeviset med uppgifter om fasta fornlämningar och avstyrker det väckta förslaget.
Centralnämnden för fastighetsdata
Skriftliga uppgifter om innehållet i fastighetsdatasystemet lämnas enligt fastighetsbeviskungörelsen (1974:1063) bland annat i form av gravationsbevis. Innehållet i detta officiella registerutdrag har fastställts och författningsreglerats efter samråd med olika användare av systemet. Syftet med gravationsbeviset är att det skall utgöra ett rationellt instrument för kreditgivning. Detta har nyligen resulterat i en omredigering och begränsning av informationen varvid bland annat uppgifter om belastande officialservitut enligt kreditinstitutens uttryckliga önskemål utmönstrats (se SFS 1989:752).
Mot denna bakgrund ter det sig mindre lämpligt att uppgift om fornminnen redovisas i gravationsbevis. Den undersökning av fastighetsförhållandena som en presumtiv köpare har anledning att göra bör ändå normalt föranleda begäran om åtskilligt fler uppgifter än vad gravationsbeviset innehåller. Bland annat kan detta gälla det närmare innehållet i servitut som belastar fastigheten samt ifråga om planer och bestämmelser.
Det bör också påpekas att all information i fastighetsregistret, således i förekommande fall även uppgifter om fornminnen, redovisas i fastighetsbeviset, som är ett annat författningsreglerat registerutdrag, samt att ett fastighetsbevis gäller som gravationsbevis. Informationsbehovet kan således redan nu tillgodoses på detta sätt.
Under hänvisning till det anförda avstyrker CFD det väckta förslaget.
Gotlands tingsrätt
Förslaget måste bedömas mot bakgrund av det fastighetsdatasystem som är under införande och uppbyggnad i landet. Detta system är avsett att vara rikstäckande först år 1995, samma år som det införs vid Gotlands tingsrätt som sista tingsrätt i landet.
Fastighetsdatasystemet kommer att bestå av ett huvudregister, fastighetsregistret, med olika delregister, varav ett är inskrivningsregistret. Visserligen kommer delregistren att föras av olika myndigheter, men samtliga register kommer att kunna användas av alla myndigheter och andra som är anslutna till systemet. Inskrivningsmyndigheten kommer således att mycket enkelt på sina terminaler kunna ta fram alla de uppgifter som myndigheten eller sökanden önskar om den aktuella fastigheten, även om dessa uppgifter finns i andra delregister.
I dagsläget finns för Gotlands län genom lantmäteriets försorg samtliga kända fornminnen registrerade och upptagna i ett av delregistren, planregistret. Motsvarande registrering torde pågå även i andra delar av landet. Avsikten är att i registret införa relativt detaljerade beskrivningar av det aktuella fornminnet och givetvis även uppgift om vilken fastighet fornminnet är beläget på. Uppdatering och àjourförande av uppgifter angående befintliga och nytillkomna fornminnen skall -- efter vad tingsrätten förstått -- vara ett kommunalt åliggande, skött av en kommunal fastighetsregistermyndighet. Genom att detta arbete på Gotland redan är utfört och med de möjligheter som datoriseringen erbjuder, torde det inte vara särskilt arbetskrävande att i inskrivningsregistret ta in de uppgifter om fornminnen som finns i det register som den àjourförande myndigheten arbetar med. Det tycks i mycket vara en fråga om i vilket register dessa uppgifter primärt skall intas. Även om detta spörsmål något faller utanför vad tingsrätten har att ta ställning till bör det anmärkas, att det inte är självklart att det är just i den situation som remissen avser, nämligen när en fastighet byter ägare, som behovet av kunskap om fornminnen är störst. Det kan finnas vägande skäl som talar för att dessa uppgifter om fornminnen primärt bör finnas i något annat delregister, fört av annan myndighet.
I likhet med motionställaren finner tingsrätten det värdefullt för en köpare, liksom för en långivare, att från annat håll än säljaren kunna erhålla information om eventuella fornminnen på fastigheten. Fornminnen är utan tvekan oftast en belastning på fastigheten som inskränker ägarens rätt att disponera över denna. De till typen närliggande byggnadsminnena skrivs sedan tidigare in i fastighetsböcker och inskrivningsregister. De finns således anmärkta på gravationsbevis liksom andra belastningar som inteckningar och servitut. Det är däremot inte självfallet att ett fornminne bara för att det utgör en belastning på fastigheten skall noteras i gravationsbeviset. Det finns en mängd belastningar som i hög grad inskränker äganderättens innehåll utan att de noteras i gravationsbevis, såsom officialservitut och naturskydd i olika former. Däremot torde regelmässigt finnas uppgift om dessa belastningar i fastighetsregistret eller i något av delregistren. Det bör även påpekas att vad ett gravationsbevis skulle kunna visa om fornminnen aldrig skulle bli en absolut garanti för att det inte skulle finnas ytterligare fornminnen på fastigheten. Tidigare okända fornminnen upptäcks ständigt, särskilt på Gotland. I detta hänseende skiljer sig fornminnen från andra typer av belastningar som nu finns upptagna i inskrivningsregistret.
Värdet för en köpare att känna till förekomsten av fornminnen är odiskutabelt. Genom datoriseringen och den redan existerande katalogiseringen av fornminnen på de belastade fastigheterna torde själva överförandet av dessa på inskrivningsregistret kräva en marginell arbetsinsats. Detta utgör ett allmänt stöd för förslaget.
Uppgifter om fornminnen och andra belastningar torde å andra sidan bli lätta att erhålla för en intresserad köpare alldeles oavsett om de intas i inskrivningsregistret eller inte. Under förutsättning att gravationsbeviset även i framtiden avser att vara en standardiserad handling, utgörande en direkt information om allt vad inteckningssidan upptar, kommer om motionen leder till lagstiftning en stor mängd ytterligare anteckningar att inflyta i beviset. På Gotland är det vanligt med ett flertal, ända upp till ett femtontal, fornminnen på en fastighet. Det är uppenbart att gravationsbevisen, som bland annat långivare handskas med, till en följd av förslaget skulle bli alltmer omfattande handlingar, åtminstone om det nuvarande systemet för anteckningar bibehålls. Gravationsbevisen skrivs i fastighetsdatasystemet ut centralt med användande av modern teknik, varför inte heller detta skulle innebära något merarbete för inskrivningsmyndigheten. En märkbart ökad arbetsbelastning skulle följa först med själva àjourförandet för det fall att inskrivningsregistret skulle bli det primära registret för uppgifter om fornminnen.
Tingsrätten kan sammantaget inte se några skäl som direkt talar mot det aktuella förslaget. Den enda egentliga invändningen rör snarare hur det låter sig förenas med fastighetsdatasystemets uppbyggnad och ansvarsområden. Därom är dock tingsrätten mindre väl skickad att uttala sig. Den funktion som gravationsbeviset har i juridiskt hänseende skulle kunna uppfyllas redan genom en förenklad markering i inskrivningsregistret om att fornminne belastar fastigheten. En sådan förenklad uppgift i inskrivningsregistret tillsammans med hänvisning till annat register menar tingsrätten vara ett alternativ möjligt att överväga.
Mäklarsamfundet
När en fastighet byter ägare anses säljaren ha skyldighet att upplysa om samtliga för honom kända belastningar på fastigheten. Känner ägaren till förekomst av fornminne skall redan nu information lämnas till köparen.
Att successivt införa uppgifter om fornminne i GB har stora fördelar eftersom det ofta i praktiken blir en indirekt ekonomisk belastning på fastigheten. För kreditgivare kan en sådan upplysning ha mycket stor betydelse särskilt när det gäller exploateringsfastigheter.
Inskrivningsuppgifter bör inskränkas till att endast ange att fornminne finns och inte omfatta några specifika uppgifter.
Mäklarsamfundet tillstyrker bifall till motionen.
Kulturutskottets yttrande
1991/92:KrU1y Bilaga 2 Uppgift om fornminne i gravationsbevis
Till lagutskottet
Lagutskottet har den 15 oktober 1991 beslutat bereda kulturutskottet tillfälle att yttra sig över motion 1990/91:L501 om uppgift om fornminne i gravationsbevis jämte remissyttranden över motionen.
Utskottet
Fornminnen på en fastighet kan enligt motion L501 utgöra en belastning på fastigheten då nyttjanderätten kan inskränkas om fornminnena t.ex. hindrar bebyggelse. Detta kan i sin tur medföra att fastigheten minskar i värde. En köpare bör enligt motionärens mening upplysas om allt som belastar fastigheten. Därför bör uppgift om förekomsten av fornminne införas i gravationsbevis.
I remissyttranden över motionen redovisas att fastighetsdatasystemet -- som omfattar fastighetsregistermyndigheternas uppgifter om fastigheter, samfälligheter, planer m.m., inskrivningsmyndigheternas uppgifter om ägarförhållanden, inteckningar m.m. samt information från fastighetstaxeringslängderna -- kommer att vara infört i hela landet år 1995. I dag omfattar systemet ca 75 % av landets fastigheter. Från fastighetsdatasystemet kan erhållas registerutdrag i form av dels fastighetsbevis med uppgifter från hela systemet, dels gravationsbevis med uppgifter från den del av systemet som härrör från inskrivningsmyndighet.
Fastighetsdatasystemet innehåller bl.a. uppgifter om fornlämningar. Dessa uppgifter tas in i fastighetsbevis. Sådant bevis gäller som gravationsbevis, eftersom det innehåller bl.a. de uppgifter som gravationsbevis skall omfatta.
För de fastigheter som ännu inte omfattas av fastighetsdatasystemet kan uppgifter om fornlämningar erhållas från fastighetsregistermyndigheten. Om dessa uppgifter även skulle kunna erhållas i gravationsbevis utfärdat av inskrivningsmyndighet som ännu inte är ansluten till fastighetsdatasystemet, skulle detta enligt flera av remissinstanserna medföra ett betydande merarbete för inskrivningsmyndigheterna. Med hänsyn härtill och då fastighetsdatasystemet om några år kommer att omfatta hela landet anser utskottet att det inte är motiverat att tillstyrka motionärens önskemål.
Enligt kulturutskottets mening är det emellertid motiverat att möjligheten övervägs att till den som får gravationsbevis -- från inskrivningsmyndighet eller från fastighetsdatasystemet -- skall överlämnas information om att uppgifter om förekomsten av fornlämningar finns i fastighetsbevis och att sådana uppgifter kan erhållas från fastighetsregistermyndighet i de fall fastigheten ännu inte omfattas av fastighetsdatasystemet. Vid dessa överväganden måste dock beaktas vad riksantikvarieämbetet påpekat, nämligen att om det i fastighetsregistret saknas uppgifter om fornlämningar, detta inte får ges den tolkningen att det inte finns fornminnen på fastigheten. Okända sådana kan finnas och upptäckas först i samband med att bebyggelse påbörjas.
Stockholm den 4 december 1991
På kulturutskottets vägnar
Åke Gustavsson
I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Elisabeth Fleetwood (m), Hugo Hegeland (m), Maja Bäckström (s), Berit Oscarsson (s), Stina Gustavsson (c), Anders Nilsson (s), Leo Persson (s), Rose-Marie Frebran (kds), Anne Sörensen (nyd), Ingegerd Sahlström (s), Björn Kaaling (s), Carl-Johan Wilson (fp), Alwa Wennerlund (kds) och Ronny Karlsson (fp).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Elisabeth Persson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.