Ungdomsbrottslighet m.m. (Betänkande 1989/90:JuU14 Justitieutskottet)

Justitieutskottets betänkande
1989/90:JuU14

Ungdomsbrottslighet m.m.

1989/90
JuU 14

Motioner

1988/89:Ju637 av Hans Göran Franck, m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att fängelsestraffet för unga lagöverträdare i
åldern 15—17 år avskaffas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att fängelsestraff för unga lagöverträdare i åldern
18—21 år endast får utdömas om synnerliga skäl föreligger därtill,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att möjligheterna att anhålla och häkta unga
lagöverträdare i åldern 15—17 år avskaffas.

1988/89:Ju638 av Gunilla André (c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en utredning rörande försöksprojekt för rehabilitering
av unga lagöverträdare i enlighet med vad som anges i motionen.

1988/89:Ju804 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen beslutar om sådana ändringar av rättegångsbalken
och lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare att
reglerna om åtalsunderlåtelse och förundersökning skall återgå till den
lydelse de hade före den 1 april 1985.

1988/89:Ju805 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om åtgärder för att minska ungdomsbrottsligheten.

1988/89:Ju808 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en ökad informationsskyldighet för myndigheter na

till föräldrarna,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om konfrontation mellan offer och gärningsman,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om jourdomstolar för unga lagöverträdare,

30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lagstiftningen om skade lind rande arbete,

31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om faktainhämtande om gärningsmän under 15 år.

1 Riksdagen 1989/90. 7 sami. Nr 14

1988/89:Ju810 av Jerry Martinger m.fl. (m) vari yrkas

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
registrering av personer under 15 år sorn gjort sig skyldiga till brott på
sätt som anges i motionen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om statistik över brott som begåtts av personer under
15 år,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
snabbare utredning av brott som begåtts av unga personer på sätt som
anges i motionen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om rapporteftergift och åtalsunderlåtelse,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
jourdomstolar på sätt som anges i motionen.

1988/89:Ju816 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
snabbare utredning av brott begångna av unga personer på sätt som
anges i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
registrering av personer under 15 år som gjort sig skyldiga till brott på
sätt som anges i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om statistik över brott begångna av personer under
15 år,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
jourdomstolar på sätt som anges i motionen.

1988/89:Ju821 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

6. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag som innebär att
häktning och fängelsestraff för ungdomar under 18 år avskaffas.

Bakgrund

Sedan länge särbehandlas unga lagöverträdare under 18 år. Deras
brottslighet blir sålunda i betydligt mer begränsad utsträckning föremål
för domstolsprövning och åtgärder inom kriminalvårdens ram än när
det gäller vuxna lagöverträdare. Principen är i stället att de unga
lagöverträdarna skall uppmärksammas av de sociala myndigheterna
och att dessa på olika sätt skall ge råd och stöd eller ingripa med andra
åtgärder enligt sociallagstiftningen, i första hand socialtjänstlagen (SOL;
1980:620) och lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård
av unga (LVU). — Här bör genast nämnas att regeringen nyligen
framlagt ett förslag för riksdagen om att LVU skall ersättas med en ny
lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (prop. 1989/90:28).
Riksdagsbehandlingen pågår för närvarande.

Det åligger socialnämnden att i nära samarbete med hemmen sörja
för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det
skydd och stöd de behöver och, om hänsynen till den unges bästa

1989/90:JuU14

motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet. Socialnämndens
insatser enligt SOL bygger på frivillig medverkan av den unge
och hans vårdnadshavare.

Om frivilliga åtgärder inte är tillräckliga finns möjlighet för socialnämnden
att hos länsrätten ansöka om vård enligt LVU. Sådan vård
skall beredas den unge bl.a. om han utsätter sin hälsa eller utveckling
för allvarlig fara genom t.ex. brottslig verksamhet, om det kan antas att
behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem
som har vårdnaden om honom och, när den unge fyllt 15 år, honom
själv.

Vården kan innebära t.ex. att den unge placeras i familjehem eller
på institution. I mindre allvarliga fall av misskötsamhet kan han
åläggas att hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson
eller att delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten.

För vård av unga som behöver stå under särskilt noggrann tillsyn
finns särskilda hem enligt 12 § LVU som är anpassade för sådan
tillsyn. Ungdomar som vistas i ett sådant hem kan hindras att lämna
det och får i övrigt underkastas de begränsningar i rörelsefriheten som
är nödvändiga för att vården skall kunna genomföras. Deras rörelsefrihet
får också begränsas om det påkallas av övriga intagnas eller
personalens säkerhet.

Enligt regeringens nyssnämnda förslag till ny lag med särskilda
bestämmelser om vård av unga kan vård beslutas om den unge utsätter
sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom bl.a.
brottslig verksamhet (3 §). Enligt propositionen (s. 109) innebär begreppet
påtaglig risk en utvidgning av möjligheten att ingripa i dessa
fall jämfört med vad som nu gäller. I övrigt innebär lagförslaget inga
större förändringar i här berörda hänseenden.

Särskilda regler om barn och ungdomar som begår brott finns bl.a. i
brottsbalken (BrB) och i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare (LUL). Den sistnämnda lagen blev föremål för
ändringar i ett lagstiftningsärende förra året (prop. 1987/88:135, bet.
JuU 36, rskr. 403). Brottsförebyggande rådet (BRA) har på regeringens
uppdrag gjort en preliminär utvärdering av de nya reglerna. Resultaten
har publicerats i en rapport den 2 november 1989, Preliminär utvärdering
av den ändrade lagstiftningen rörande åtgärder mot unga lagöverträdare
samt försöksverksamheten med snabbare utredningar rörande
unga lagöverträdare. Den definitiva utvärderingen skall vara avslutad i
april 1990.

Sammanfattningsvis gäller följande beträffande unga lagöverträdare.

Om någon som inte fyllt 18 år är skäligen misstänkt för att ha begått
brott skall vårdnadshavaren normalt omedelbart underrättas.

För brott som ett barn begått innan det fyllt 15 år får inte dömas till
påföljd. Också möjligheterna att utreda sådana brott är begränsade.
Utredning får ske endast om det behövs för att avgöra behovet av
socialtjänstens insatser för barnet eller för att klarlägga om någon som
fyllt 15 år tagit del i brottet eller om det behövs för att efterforska gods

1989/90:JuU 14

som har åtkommits genom brottet eller om det annars är av särskild
vikt att utredning äger rum. Om barnet inte har fyllt 12 år får
utredning ske endast om det finns synnerliga skäl.

Brott som begåtts av barn under 15 år blir endast sällan föremål för
domstolsprövning. I de få fell det blir aktuellt är det heller inte fråga
om åtal för brott. I stället kan åklagaren i vissa fell föra s.k. bevistalan.
Genom bevistalan hänskjuts frågan om barnet begått brottslig gärning
till domstols prövning. En förutsättning är att barnet misstänks för
brottslig gärning av allvarlig beskaffenhet.

När det gäller de något äldre lagöverträdarna — ungdomar mellan
15 och 18 år — finns en rad särskilda bestämmelser, i första hand i
LUL.

Grundprincipen är som nämnts att dessa ungdomar i första hand
skall bli föremål för socialtjänstens uppmärksamhet. Några begränsningar
i möjligheten att utreda brott m.m. finns emellertid inte.
Tvärtom skall brott av ungdomar utredas i vanlig ordning men brottet
leder i allmänhet inte till åtal.

En förutsättning för åtalsunderlåtelse enligt LUL är i princip att det
kan förmodas att den det rör blir föremål för vård enligt SOL eller
LVU eller eljest får hjälp och stöd och att det med skäl kan antas att
därigenom vidtas vad som är lämpligast för den underårige. Innan
åklagaren fattar beslut om åtalsunderlåtelse skall han normalt inhämta
yttrande från socialnämnden. Vid bedömningen av om åtalsunderlåtelse
skall meddelas skall åklagaren också beakta den underåriges vilja att
ersätta målsäganden för skada som uppkommit eller att avhjälpa eller
begränsa skadan.

Ett beslut om åtalsunderlåtelse skall delges den unge, företrädesvis
vid ett personligt sammanträffande mellan den unge, vårdnadshavaren
och åklagaren. Den som får åtalsunderlåtelse skall iaktta skötsamhet.
Om den unge t.ex. återfaller i brott inom sex månader från beslutet
om åtalsunderlåtelse kan det återkallas.

Åtalsunderlåtelse får inte beslutas om något väsentligt allmänt eller
enskilt intresse därigenom åsidosätts.

Om åklagaren inte beslutar om åtalsunderlåtelse har han möjlighet
att besluta om strafföreläggande inom vidare ramar än vad som är
möjligt när det gäller vuxna lagöverträdare. När det gäller ungdomar
under 18 år får sålunda strafföreläggande utfärdas när det kan antas att
påföljden skulle ha stannat vid böter om åtal väckts. — För vuxna
lagöverträdare gäller den ytterligare begränsningen att maximistraffet
för brottet inte får överstiga fängelse sex månader.

Den som inte fyllt 18 år får inte häktas om det inte finns synnerliga
skäl. Samma begränsning råder när det gäller att döma någon till
fängelse för brott som han begått innan han fyllt 18 år. För brott som
någon begått efter det att han fyllt 18 år men innan han fyllt 21 år får
dömas till fängelse endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde
eller annars finns särskilda skäl för det.

Enligt LUL får en polisman uppmana den som kan antas ha fyllt 15
men inte 18 år att vidta åtgärder för att avhjälpa eller begränsa skada

1989/90:JuU14

på grund av brott som den unge gjort sig skyldig till. Med stöd av
reglerna i LUL är det alltså möjligt för en polisman att uppmana
ungdomar att t.ex. göra rent efter en skadegörelse som just inträffat.

Liknande bestämmelser finns också i BrB. Om domstolen som
påföljd överlämnar någon som inte fyllt 21 år till vård inom socialtjänsten
får rätten i samband med domen föreskriva att den unge skall
biträda den skadelidande med arbete som syftar till att t.ex. begränsa
eller reparera skadan. Detsamma gäller, oavsett den dömdes ålder, om
påföljden bestäms till villkorlig dom eller skyddstillsyn.

Härutöver finns i LUL särskilda bestämmelser om handläggningen
som syftar bl.a. till att socialnämnden snabbt skall få information om
underåriga som begått brott samt till att garantera att rätten har ett
fullständigt beslutsunderlag för påföljdsvalet om gärningen föranlett
åtal. Reglerna syftar också till att skapa förutsättningar för en snabb
handläggning av ärendet hos åklagaren resp. domstolen. I sammanhanget
bör nämnas att en särskild försöksverksamhet med snabbare
utredningar rörande unga lagöverträdare pågår (SFS 1988:217). Preliminära
resultat har redovisats i BRA:s ovannämnda utvärdering av
ändringarna i LUL m.m.

Utskottet

Åtalsunderlåtelse m.m.

I motionerna Ju804 och Ju810 begärs att riksdagen skall besluta om en
återgång till de bestämmelser om åtalsunderlåtelse m.m. som gällde
före den 1 april 1985. I motion Ju810 begärs också att möjligheten att
meddela rapporteftergift skall begränsas.

I det föregående har redovisats bestämmelserna om åtalsunderlåtelse
enligt 1 § LUL. Utskottet hänvisar till denna redogörelse och vill här
endast tillägga att — när det gäller unga lagöverträdare — bestämmelserna
om åtalsunderlåtelse i LUL har företräde framför motsvarande
bestämmelser i 20 kap. 7—7 b §§ rättegångsbalken (RB).

Möjligheterna till åtalsunderlåtelse enligt RB utvidgades år 1985.
Den gällande regleringen innebär sammanfattningsvis följande.

Åtalsunderlåtelse får beslutas om inte något väsentligt allmänt eller
enskilt intresse åsidosätts om det kan antas att påföljden, om åtal
väckts, skulle ha stannat vid böter eller, om det finns särskilda skäl,
vid villkorlig dom. Åtal får vidare underlåtas om den misstänkte begått
annat brott och det utöver påföljden för detta brott inte krävs påföljd
med anledning av det föreliggande brottet. Åtalsunderlåtelse får också
beslutas i vissa fall om brottet begåtts under inflytande av psykisk
abnormitet m.m. Åtal får också underlåtas om det av särskilda skäl är
uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla den misstänkte
från vidare brottslighet.

Bakom 1985 års beslut låg i första hand processekonomiska överväganden.
Utskottet, som tillstyrkte bifall till regeringens förslag om
vidgade möjligheter till åtalsunderlåtelse, anförde i sitt av riksdagen

1989/90:JuU 14

1* Riks dugen 1989190. 7 sami. Nr 14

godkända betänkande bl.a. att ett vidare tillämpningsområde för åtalsunderlåtelseinstitutet
skulle medföra vissa behövliga lättnader för domstolarna
och åklagarna samt, indirekt, också för polisen. Utskottet
ansåg alltså att reformen inte i sig utgjorde ett hot mot rättssäkerheten
och mot centrala straffrättsliga grundsatser. Utskottet såg det i stället
som en fördel i stort för rättsordningen att insatserna kanaliserades till
de problemområden där stora ansträngningar måste sättas in i kampen
mot den särskilt samhällsfarliga brottsligheten. Utskottet underströk
vidare bl.a. betydelsen av att allmänhetens tilltro till rättsväsendet
upprätthölls och betonade att det var av stor vikt att reglerna om
åtalsunderlåtelse tillämpades konsekvent och likformigt (prop.
1984/85:3, bet. JuU 10, rskr. 72).

Utskottet har därefter vid ett flertal tillfällen behandlat motionsyrkanden
om en återgång till de äldre bestämmelserna (se bet. JuU
1985/86:22 s.4 ff, JuU 1986/87:19 s. 5 ff, JuU 1987/88:28 s. 6 f samt
1987/88:36 s. 15). Utskottet har därvid inte funnit anledning ändra sitt
ställningstagande. Utskottet anser alltjämt att lagstiftningen om åtalsunderlåtelse
i sin nuvarande form får anses utgöra en rimlig avvägning
mellan de intressen av skilda slag som gör sig gällande inom brottsbekämpningen.

När det gäller de särskilda bestämmelserna för unga lagöverträdare
vill utskottet tillägga att vissa regeländringar genomfördes förra året i
syfte att på ett tydligare sätt gentemot den unge markera att hans
brottslighet inte tolereras.

I detta sammanhang bör också nämnas att justitieministern i en
interpellationsdebatt om ungdomsgängsbrottsligheten understrukit att
det är socialtjänsten som skall ha ett övergripande ansvar för ungdomars
uppväxtförhållanden. Den skall lämna vård och stöd när det
finns risker för en ogynnsam utveckling, och vid behov skall den svara
för vård och fostran utanför det egna hemmet. Socialtjänstens ansvar i
detta hänseende är, framhöll justitieministern, en grundläggande princip
som bör värnas och bevaras. Hon ansåg dock att det kan finnas
brister med det nuvarande regelsystemet. Därför ansåg hon att det
behövdes en översyn av hur socialtjänstens och rättsväsendets verksamheter
fungerar i förhållande till varandra och överväganden om hur
dessa verksamheter skall kunna samordnas bättre än vad som i dag
kanske är fallet (snabbprotokoll från riksdagsdebatterna 1988/89:75
s. 10).

Också socialministern har nyligen (prop. 1989/90:28 s. 55 0 framfört
liknande tankar, och på hans initiativ har under våren 1989 tillsatts en
arbetsgrupp med företrädare för social-, justitie- och civildepartementen.
Arbetsgruppens uppgift är att närmare studera hur socialtjänstens
och rättsväsendets insatser när det gäller unga lagöverträdare lämpligen
bör samordnas.

Enligt huvudregeln i 9 § polislagen (1984:387) skall en polisman,
när han får kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal, lämna
en rapport om det till sin förman så snart det kan ske. Rapporteftergift
får enligt 5 kap. 5 § polisförordningen (1984:730) meddelas av en

1989/90:JuU14

polisman om det är uppenbart att lagföring inte skulle leda till annan
påföljd än böter och brottet med hänsyn till omständigheterna är att
bedöma som obetydligt.

Möjligheten att lämna rapporteftergift utvidgades år 1984 (prop.
1983/84:111, bet. JuU 27, rskr. 331) till att omfatta även brott med
fängelse i straffskalan. Kravet på att överträdelsen med hänsyn till
omständigheterna skulle framstå som obetydlig förblev dock oförändrat.
Lagändringen tog särskilt sikte på sådana straffbara handlingar där
fängelse visserligen ingick i straffskalan men i praktiken endast bötesstraff
utdömdes.

Regeringen uppdrog år 1986 åt RPS att klarlägga hur de nya
reglerna om rapporteftergift fallit ut i den praktiska tillämpningen,
och en rapport har publicerats, Rapporteftergift i praktisk tillämpning
(RPS rapport 1988:2). I rapporten föreslås bl.a. att RPS skall utfärda
nya tillämpningsföreskrifter resp. allmänna råd om rapporteftergift.
Enligt vad utskottet inhämtat kommer RPS inom kort att utfärda nya
föreskifter m.m.

Utskottet vill för sin del understryka principen om socialtjänstens
ansvar för barn och ungdomar som begår brott. Den nuvarande
ordningen med en huvudregel om åtalsunderlåtelse är sålunda enligt
utskottets mening i allt väsentligt lämplig; låt vara att gränsdragningen
mellan socialtjänstens och rättsväsendets verksamhetsområden kan behöva
ses över. I detta sammanhang vill utskottet betona vikten av ett
nära samarbete mellan socialtjänsten och de rättsvårdande myndigheterna.
Utskottet vill också framhålla det väsentliga i en snabb handläggning
av ungdomsmålen.

Utskottet vill också peka på att en återgång till 1985 års regler för
ungdomarnas del skulle innebära att de förstärkningar av institutet
åtalsunderlåtelse som genomfördes förra året inte längre skulle gälla.
Detta skulle bl.a. få till följd att åklagaren inte skulle vara skyldig att
meddela beslutet om åtalsunderlåtelse vid ett personligt sammanträffande
med den unge och hans vårdnadshavare, en ordning som utskottet
anser väl ägnad att gentemot den unge markera att hans brottslighet
inte tolereras.

När det sedan gäller rapporteftergift konstaterar utskottet först att
utskottet i ett av riksdagen godkänt betänkande avstyrkte ett liknande
motionsyrkande förra året (bet. JuU 1987/88:28 s. 7). Utskottet hänvisade
då till sitt ställningstagande i 1984 års lagstiftningsärende, som
bl.a. innebar att institutet rapporteftergift är ett verksamt medel i
ansträngningarna att begränsa de brottsbeivrande myndigheternas bestyr
med mera bagatellartade förseelser och därigenom skapa ett ökat
utrymme för att koncentrera resurserna till den allvarligare brottsligheten.
Härutöver pekade utskottet på att en inskränkning i möjligheten
att lämna rapporteftergift även måste medföra ändringar bl.a. när
det gäller åtalsunderlåtelse. Detta var utskottet av resursskäl inte berett
att tillstyrka. Detta ställningstagande har enligt utskottets mening alltjämt
bärighet. Härtill kommer att nya tillämpningsföreskrifter m.m.
kan förväntas inom kort.

1989/90:JuU14

Med hänvisning till vad som ovan anförts avstyrker utskottet bifall
till här behandlade delar av motion Ju804 och motion Ju810.

Underrättelse till föräldrar

I motion Ju808 begärs att föräldrarna skall underrättas vid sociala
störningar hos barn eller ungdom om underrättelse inte på grund av
särskilda förhållanden bedöms som olämplig.

I lagstiftningsärendet förra året infördes en uttrycklig regel om
underrättelseskyldighet. Enligt 6 c § LUL skall sålunda vårdnadshavaren
omedelbart underrättas om någon som inte fyllt 18 år är skäligen
misstänkt för brott om det inte finns särskilda skäl däremot. Uppgiftsskyldigheten
åvilar polisen eller åklagaren. Undantagsregeln är enligt
propositionen (prop. 1987/88:135 s. 43) tänkt att tillämpas när det är
fråga om förseelser av mycket bagatellartad slag där det framstår som
självklart att rapporteftergift skall meddelas eller när det framstår som
direkt olämpligt att vårdnadshavaren underrättas, t.ex. om denne misstänks
för delaktighet i brottet. Att den unge inte vill att vårdnadshavaren
skall underrättas saknar däremot självständig betydelse framhålls
det i propositionen.

Utskottet kan alltså konstatera att den av motionärerna efterfrågade
ordningen redan gäller. Motionsyrkandet får anses tillgodosett, och
utskottet avstyrker bifall till det.

Handläggningstiderna m.m.

I motionerna Ju805, Ju810 och Ju816 framförs krav på åtgärder för att
förkorta handläggningstiderna i ungdomsmålen.

I LUL finns ett antal regler som syftar till att hålla handläggningstiderna
i ungdomsmålen så korta som möjligt. Härutöver pågår som
nämnts i det föregående en försöksverksamhet med kortare handläggningstider
i ungdomsmål. BRÅ:s preliminära utvärdering av försöksverksamheten
visar att det bör vara möjligt att väsentligt förkorta
handläggningstiderna genom organisatoriska förändringar. Utvärderingen
beräknas som tidigare sagts vara avslutad i april 1990.

Enligt utskottets mening bör den definitiva utvärderingen av försöksverksamheten
avvaktas innan ställning tas till de organisatoriska
m.fl. åtgärder som aktualiseras genom motionerna. I det beredningsläge
saken nu befinner sig i, erfordras ingen åtgärd från riksdagens sida,
och utskottet avstyrker bifall till här behandlade motionsyrkanden.

I syfte att korta ned handläggningstiderna framförs i motionerna
Ju805, Ju808, Ju810 och Ju816 krav på jourdomstolar för unga. Den
frågan har utskottet helt nyligen behandlat (se 1989/90:JuU10) och då
avstyrkt liknande motionsyrkanden. Anledning saknas att frångå detta
ställningstagande. Motionsyrkandena i saken avstyrks.

1989/90:JuU14

Konfrontation m.m.

1989/90: JuU 14

I motion Ju808 hävdas att regleringen av skadelindrande arbete i LUL
inte fungerar på ett tillfredsställande sätt. Motionärerna vill ha en
effektivare utformning av reglerna. I samma motion framförs förslag
om regler för konfrontation mellan den unge och målsäganden. Syftet
är att tydliggöra effekterna av brottet för den unge.

1 motion Ju638 begärs att regeringen skall ta initiativ för att la till
stånd ett försöksprojekt med nya påföljder för unga lagöverträdare.
Motionärens tanke är att ett sådant projekt skulle drivas i samhällsregi
men betalas av ett försäkringsbolag.

Enligt 6 b § LUL får en polisman anmoda den som har eller kan
antas ha fyllt 15 men inte 18 år att så snart som möjligt vidta åtgärder
för att avhjälpa eller begränsa skada på grund av brottet, om den
underårige erkänt brottet eller om det annars med hänsyn till omständigheterna
är uppenbart att han begått brottet. Anmodan får endast ske
om det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna, och målsägandens
samtycke skall inhämtas om det inte är uppenbart obehövligt.

I vissa fall kan i samband med dom föreskrivas att den dömde skall
biträda den skadelidande med visst arbete som syftar till att avhjälpa
eller begränsa skadan. Detta gäller bl.a. enligt 31 kap. 1 § tredje
stycket BrB om den ådömda påföljden är överlämnande till vård inom
socialtjänsten. Föreskrift får meddelas endast med den skadelidandes
samtycke.

Reglerna trädde i kraft den 1 juli 1988 och utvärderas nu av BRÅ.

Vid sakens behandling förra året anförde utskottet (JuU 1987/88:36
s. 17) bl.a. att förslaget om anmodan medförde nya uppgifter för
polisen. Utskottet ansåg det därför nödvändigt att de särskilda utbildningsinsatser
som rikspolisstyrelsen (RPS) aviserat i sitt remissvar på
den till grund för propositionen liggande promemorian verkligen kom
till stånd. Detta gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.

Frågan om polisanmodan och andra frågor om unga lagöverträdare
ingår i polisutbildningen, såväl i grundkursen som i vidareutbildningen.
När det gäller polismän ute på fältet har den lokala organisationen
ansvaret för vidareutbildning. Från polishögskolan har polischeferna
informerats om det utbildningsbehov som föranletts av ändringarna i
LUL, och polishögskolan kontrollerar att utbildning sker.

RPS har utfårdat allmänna råd om polisanmodan (FAP 101-1).

BRÅ:s preliminära utvärdering när det gäller anmodan av polisen
pekar på att de nya reglerna endast delvis slagit igenom och att
kännedomen om dem är begränsad.

Uppgifter saknas om hur ofta reglerna i 31 kap. 1 § BrB om arbete
åt den skadelidande kommit till användning. Att belysa denna fråga
ingår också i BRÅ:s utvärderingsuppdrag.

När utskottet förra året behandlade ett yrkande om konfrontation
fann utskottet (JuU 1987/88:36 s.19) yrkandet tillgodosett så till vida
att ett av syftena med regeringsförslaget var att få till stånd en direkt
konfrontation mellan den unge och den skada som har uppstått genom
brottet. Detta var enligt utskottets mening ägnat att hos den unge skapa

en medvetenhet om och förståelse för vad brottsligheten innebär för
den som drabbats. Utskottet ansåg att de möjligheter till konfrontation
som regeringsförslaget innebar var tillräckliga och avstyrkte bifall till
motionsyrkandet.

Här kan också nämnas att BRÅ nyligen publicerat en promemoria
(PM 1989:1) Alternativa brottspåföljder i ett internationellt och skandinaviskt
perspektiv. Enligt rapporten pågår försök med konfrontation
och gottgörelse i olika länder och under olika beteckningar. I Norge
pågår sålunda försöksverksamhet med konfliktråd, och i Finland drivs
en liknande verksamhet under beteckningen "Vi-förliks"-projektet. I
det finska projektet finns tankar om att förlikning skall kunna ligga
till grund för åtalsunderlåtelse eller strafflindring. I de norska konfliktråden
leder en överenskommelse mellan gärningsmannen och offret
till åtalsunderlåtelse under förutsättning att gärningsmannen fullföljer
avtalet och inte begår nya brott under en prövotid på sex månader. I
avvaktan på prövotidens utgång vilar ärendet. Majoriteten av konfliktråden
riktar in sin verksamhet mot gärningsmän i åldrarna 14—18 år.

Utskottet har stor förståelse för motionärernas syfte med yrkandena
om konfrontation och skadelindrande arbete. 1 likhet med motionärerna
vill utskottet också än en gång understryka både vikten av att den
unge får klart för sig att hans brottslighet inte accepteras och av att
han kommer till insikt om vad brottsligheten betyder för den som
drabbats. Tanken på ett medlingsförfarande finner utskottet i detta
sammanhang värd att överväga närmare. Utskottet förutsätter att frågan
aktualiseras i samband med den pågående utvärderingen av ändringarna
i LUL m.m. och något uttalande härom av riksdagen är således inte
erforderligt. Med dessa ord avstyrker utskottet bifall till motion Ju808 i
här behandlade delar.

När det gäller yrkandet i motion Ju638 om ett försöksprojekt i
samverkan med försäkringsbolag finns det i motionen onekligen tankar
som kan vara värda att vidareutvecklas. Ett sådant arbete ankommer
emellertid närmast på intresserade inom försäkringsbranschen och på
kriminalvården och andra organ. Utskottet är inte berett att förorda
något initiativ från riksdagens sida och avstyrker därför bifall till
motionen.

Registrering av brott av barn m.m.

I motionerna Ju808, Ju810 och Ju816 begärs att statistik skall börja
föras över brott som begåtts av barn under 15 år. Motionärerna pekar
på att effektiva åtgärder mot ungdomsbrottsligheten förutsätter kunskaper
om den. I motionerna Ju810 och Ju816 begärs vidare att barn
under 15 år som begått brott skall kunna registreras hos polisen i ett
sekretesskyddat register. Syftet är att underlätta polisens arbete och öka
möjligheterna till effektiv brottsbekämpning.

Statistik över brott som begåtts av barn förs för närvarande inte.
Orsaken är främst att sådan statistik bl.a. på grund av reglerna om
utredning av brott av barn riskerar att bli ofullständig — utskottet
återkommer nedan härtill.

1989/'90:JuU14

Polisregistret innehåller uppgifter som är nödvändiga för att polisen
skall kunna förebygga och uppdaga brott samt fullgöra sin verksamhet
i övrigt. Barn som begått brott registreras inte i det centrala polisregistret
om brottet begåtts innan barnet fyllt 15 år [se 2 § polisregisterkungörelsen
(1969:38)|. Barnet registreras inte heller i det lokala
polisregistret som förs med stöd av 13 § polisregisterkungörelsen (jfr
RPS anvisningar FAP 440-1 och 441-2). Dock föreligger enligt anvisningarna
inte något hinder mot att registrera barnet i de arbetsregister
som måste finnas hos polisen medan en utredning pågår. Hinder
föreligger inte heller mot att i sökbar form spara de sista utredningshandlingarna
om barnet; detta underlättar att barnet får behålla samma
förundersökningsledare vid misstanke om nya brott (FAP 403-1).

Enligt 3 § polislagen (1984:387) åligger det allmänt sett polisen att
fortlöpande samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten och
snarast underrätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon
åtgärd av dem. Vidare gäller, enligt 13 § LUL, att utredning får inledas
om brott som ett barn begått innan det fyllt 15 år om utredningen kan
antas ha betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser med
avseende på barnet. Socialtjänsten skall underrättas om utredningen.
Den brottslighet som ett enskilt barn misstänks för kommer alltså som
regel att registreras i barnets akt hos socialtjänsten.

Frågan om statistik när det gäller brott av barn behandlades år 1984
i riksdagen i ett lagstiftningsärende om ändringar i LUL. Departementschefen
anförde då bl.a. att han var medveten om att en tillförlitlig
statistik, särskilt om den innehåller uppgifter om återfall, skulle
öka kunskaperna om brottslighetens omfattning och karaktär hos barn
och unga. Om statistiken dessutom upplyste om vilka åtgärder som
vidtogs i fråga om unga lagöverträdare skulle den också bidra till
bättre kunskap om effekten av olika åtgärder. De centrala myndigheterna
kan också behöva statistik för att utöva sin tillsyn och för att
utveckla metoder för att förebygga ungdomskriminalitet. Sammanfattningsvis
ansåg departementschefen emellertid övervägande skäl tala för
att man avvaktade utfallet av den då föreslagna reformen innan ställning
togs till den från integritetssynpunkt känsliga frågan om registrering
av brottsmisstankar mot barn skulle få ske i personregister hos
polisen. Departementschefen ansåg att man då inte borde öppna någon
möjlighet till en sådan registrering (prop. 1983/84:187 s. 31).

Utskottet tog i ärendet avstånd från tanken att personregister med
uppgifter om brottsmisstankar mot barn skulle få föras hos polisen
(JuU 1984/85:6 s. 11).

Frågan om statistik över brott av barn behandlade utskottet också
förra året.

Utskottet anförde då (JuU 1987/88:36 s. 23 f) att det skulle vara av
värde att ha tillgång till tillförlitlig information om brott av barn
under 15 år. Emellertid skall sådana brott enligt 13 § LUL endast
undantagsvis utredas av polisen, och en konsekvens härav blir, framhöll
utskottet, att statistiken skulle bli bristfällig. Den skulle nämligen
komma att bygga på den bedömning av brottet som görs av den som
får reda på det, t.ex. en enskild polisman, och brottsmisstanken skulle

1989/90: JuU 14

inte ha prövats av åklagare eller domstol. Utskottet ansåg att behovet
av bakgrundsmaterial i stället får tillgodoses på sedvanligt sätt inom
ramen för den vetenskapliga forskningen på området.

Utskottet har inhämtat att frågor om statistik rörande brott av barn
kommer att belysas i den ovannämnda arbetsgruppen i social-, justitieoch
civildepartementen.

Utskottet vill liksom förra året understryka att det skulle vara av
stort värde att ha tillgång till tillförlitlig information om brott av barn
under 15 år. Med hänsyn till att frågan redan är aktualiserad krävs
dock ingen åtgärd från riksdagens sida. Utskottet är inte heller berett
att nu ompröva sitt ställningstagande till frågan om registrering av
barn som begår brott — också den frågan kommer för övrigt att
behandlas av den nyssnämnda arbetsgruppen. Utskottet avstyrker bifall
till motionerna Ju808, Ju810 och Ju816 i här behandlade delar.

Fängelse för unga

I motion Ju637 och motion Ju821 yrkas att möjligheten att döma
ungdomar under 18 år till fängelse skall avskaffas. I motion Ju637
yrkas också att möjligheten att döma ungdomar mellan 18 och 21 år
till fängelse skall ytterligare begränsas.

Förutsättningarna för att döma ungdomar till fängelse anges i 30
kap. 5 § BrB. När det gäller ungdomar under 18 år krävs synnerliga
skäl. Vid bedömningen tas hänsyn främst till brottets straffvärde. I
åldersgruppen 18 till 21 år krävs särskilda skäl. Förutom brottets
straffvärde skall hänsyn tas till tidigare lagföringar och till brottets art
(prop. 1987/88:120 s. 103).

Här kan nämnas att antalet ungdomar som börjat avtjäna fängelsestraff
innan de fyllt 18 år varierat mellan 16 och 37 under åren 1980
till 1987. År 1986 var antalet 30 och år 1987 var antalet 16.

När det gäller den äldre gruppen ungdomar mellan 18 och 21 år är
bilden annorlunda. Antalet ungdomar som börjat avtjäna fängelsestraff
när de fyllt 18 men inte 21 år varierar under samma tidsperiod mellan
957 och 1 107. År 1986 var antalet 957 och år 1987 var antalet 1 046.

Utskottet uttalade år 1984 (JuU 1983/84:20), då utskottet senast mer
utförligt behandlade frågan om till fängelse dömda ungdomar, bl.a. att
användningen av fängelsestraff borde begränsas så långt det är möjligt
när det gäller ungdomar under 18 år. Frågan var också föremål för
riksdagsbehandling år 1985 (prop. 1984/85:171, bet. SoU 31 s. 20, rskr.
356). Riksdagen intog då samma ståndpunkt.

När utskottet förra året (JuU 1987/88:36 s. 18) på nytt behandlade
frågan om fängelse för ungdomar under 18 år konstaterade utskottet
att det inte i alla situationer är möjligt att undvika fängelsestraff.
Utskottet underströk dock att fängelsestraff bör ses som en absolut sista
utväg när socialtjänstens möjligheter till hjälp och stöd är uttömda
eller när brottslighetens art kräver ett fängelsestraff. Utskottet har
alltjämt denna uppfattning.

När det sedan gäller de äldre ungdomarna gör sig nödvändigheten
att undvika fängelsestraff inte gällande med samma styrka, och det är

1989/90:JuU14

som departementschefen anför (prop. 1987/88:120 s. 103) naturligt att
ju närmare 21-årsgränsen man kommer, desto svagare blir skälen som
med hänsyn till gärningsmannens ungdom talar för en icke frihetsberövande
påföljd. Här bör också nämnas att en minskning av straffet
regelmässigt kan ske med stöd av strafflindringsbestämmelsen i 29 kap.
7 § BrB om fängelse utdöms. Utskottet vill också peka på att den nya
försöksverksamheten med samhällstjänst (prop. 1989/90:7, bet. JuUlO),
som utskottet nyligen tillstyrkt, är särskilt ägnad att ersätta fängelsestraff
för den här aktuella gruppen ungdomar. Försöksverksamheten
kommer, om den införs, att leda till att ett mindre antal ungdomar
döms till fängelse än vad som i dag är fallet. Detta är en utveckling
som utskottet välkomnar.

Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet bifall till motionerna
Ju637 och Ju821 i här behandlade delar.

Häktning av unga m.m.

I motion Ju636 och motion Ju821 yrkas att möjligheten att anhålla
och häkta ungdomar under 18 år skall tas bort.

Den som är misstänkt för ett brott för vilket är föreskrivet fängelse i
ett år eller däröver får enligt 24 kap. 1 § RB häktas om det med
hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållanden eller
någon annan omständighet finns risk för att han t.ex. avviker, försvårar
utredningen eller fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Enligt 7 § LUL krävs synnerliga skäl för häktning när den misstänkte
är under 18 år.

År 1981 var antalet häktade ungdomar under 18 år 118 stycken.
Antalet har därefter minskat eller varit i stort oförändrat varje år fram
till år 1987 då antalet uppgick till 52. År 1988 steg antalet häktade
ungdomar till 91. Prognosen för år 1989 talar om en fortsatt ökning.

Den 12 april 1988 trädde nya regler om anhållande och häktning i
kraft. De nya reglerna innebär bl.a. att tiden mellan anhållande och
häktningsförhandling har kortats ned. Förhandling får nu aldrig hållas
senare än fjärde dagen efter det att den misstänkte gripits eller ett
anhållningsbeslut verkställts.

Domstolsverket har gjort en utvärdering av de nya reglerna, Häktningsreformen
(DV-rapport 1989:9). Flera tänkbara skäl till utvecklingen
av antalet unga häktade redovisas i rapporten. Ökningen kan
sålunda bero på att de nuvarande kortare fristerna medför att tiden
inte räcker till för att finna en alternativ placering för den unge på ett
hem enligt 12 § LVU, något som var vanligt före häktningsreformen.
En annan förklaring kan vara att det är brist på platser på sådana hem.
En tredje förklaring är att utredningen numera inte hinner avslutas
under anhållningstiden eller att utredningen inte hinner framskrida så
långt att risken för kollusionsfaran är undanröjd, vilket medför att
åklagaren anser sig tvungen att ge in en häktningsframställning.

Enligt domstolsverket pekar vissa statistiska uppgifter på att det
totala straffprocessuella frihetsberövandet inte är långvarigare nu än
före reformen. Detta skulle, såvitt framgår av rapporten, bero på att

1989/90:JuU14

anhållandetiden enligt äldre regler bytts ut mot anhållande- och häktningstid
enligt de nya reglerna och att frihetsberövande! i vart fall
övergår i ett omhändertagande enligt LVU. Denna teori går för närvarande
inte att fa bekräftad beroende på att det statistiska underlaget är
för litet (se rapporten s. 32 f).

Utskottet vill först slå fast att de skärpta krav som enligt LUL gäller
för häktning av unga har föreskrivits av samma skäl som begränsningarna
i fråga om att döma unga till fängelse. Som utskottet anförde
förra året (JuU 1987/88:36 s. 23) har regleringen alltså goda skäl för
sig.

Utskottet vill härefter peka på att det inom ramen för en vistelse på
ett hem enligt 12 § LVU är möjligt att ålägga den unge sådana
restriktioner beträffande rörelsefrihet och kommunikation med omvärlden
som eljest tillgodoses genom häktning. En placering på ett
sådant hem får alltså i flertalet fall anses vara ett fullgott alternativ till
häktning — självklart är det också bättre för den unge att slippa vistas
i häktesmiljön.

I sammanhanget vill utskottet också konstatera att det är angeläget
att socialtjänsten ges möjlighet att överta ansvaret av vården av den
unge i omedelbar anslutning till att ett beslut om häktning hävs. Enligt
nuvarande regelsystem bryter häktning ett beslut om omedelbart omhändertagande
enligt LVU. Detta kan, som påpekas i den tidigare
omnämnda propositionen om vård i vissa fall av barn och ungdomar
(prop. 1989/90:28 s. 55), leda till att ungdomar som försätts på fri fot
vid en häktningsförhandling direkt kan återvända till en skadlig miljö
och där begå nya brott. Utskottet noterar att propositionen innefattar
ett förslag som gör att häktning inte längre upphäver ett beslut om
omedelbart omhändertagande enligt LVU och att ett sådant beslut kan
meddelas även om den unge är häktad.

Utskottet kan i och för sig ha förståelse för att en placering enligt
LVU inte alltid kan ordnas på den korta tid som står till buds före
häktningsförhandlingen. I den mån det ökade antalet häktade ungdomar
beror på platsbrist på LVU-hemmen måste detta dock ses som
djupt oroande. — I den nyssnämnda propositionen framgår att drygt
500 ansökningar om plats på hem enligt 12 § LVU avvisades under år
1988. Sammanlagt rörde det sig uppskattningsvis om 100—150 ungdomar.
Som skäl för avvisningarna angavs bl.a. att det var brist på platser
och/eller på personal.

Enligt utskottets mening är det oacceptabelt att de mest utsatta
ungdomarna inte kan beredas erforderlig vård, och utskottet utgår från
att frågan om tillgängliga platser på hem enligt 12 § LVU för här
aktuella ungdomar beaktas i samband med beredningen av det förslag
om nya statsbidrag till bl.a. ungdomsvården som aviseras i proposition
1989/90:28.

Vad som nu sagts innebär emellertid inte att utskottet anser att det
går att helt avstå från möjligheten till häktning. Dels har, som framgått,
de nya korta tidsfristerna medfört att en LVU-placering inte alltid
hinns med före häktningsförhandlingen, dels går det inte att bortse
från att situationen i vissa fall kan vara sådan att häktning inte går att

1989/90:JuL'14

undvika. En strävan måste dock alltid vara i första hand att helt
undvika straffprocessuella frihetsberövanden, i andra hand att göra
anhållnings- och häktningstiden så kort som möjligt.

Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet bifall till här behandlade
delar av motionerna Ju637 och Ju821.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande åtalsunderlåtelse m.m.

att riksdagen avstyrker bifall till motion 1988/89:Ju804 i denna
del (yrkande 2) och motion 1988/89:Ju810 i denna del (yrkande

7),

res. (m. fp, c)

2. beträffande underrättelse till föräldrar

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju808 i denna del (yrkande
18),

3. beträffande handläggningstiderna

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju805 i denna del (yrkande
15 delvis), motion 1988/89:Ju810 i denna del (yrkande 6) och
motion 1988/89:Ju816 i denna del (yrkande l),

res. (m. fp. c)

4. beträffande jourdomstolar

att riksdagen avslår motion ^8/89:Ju805 i denna del (yrkande
15 delvis), motion 1988/89:Ju808 i denna del (yrkande 20),
motion 1988/89:Ju810 i denna del (yrkande 8) och motion
1988/89:Ju816 i denna del (yrkande 4),

res. (m. fp, c)

5. beträffande konfrontation m.m.

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju808 i denna del (yrkandena
19 och 30),

res. (c, mp)

6. beträffande försöksprojekt

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju638,

7. beträffande registrering av brott av barn m.m.

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju808 i denna del (yrkande
31), motion 1988/89:Ju810 i denna del (yrkandena 4 och 5) samt
motion 1988/89:Ju816 i denna del (yrkandena 2 och 3),

res. (m. fp, c)

8. beträffande fängelse för unga

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju637 i denna del (yrkandena
1 och 2) samt motion 1988/89:Ju821 i denna del (yrkande 6
delvis),

res. (vpk)

9. beträffande häktning av unga m.m.

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju637 i denna del (yrkande
3) och motion 1988/89:Ju821 i denna del (yrkande 6 delvis).

res. (vpk)

1989/90:JuU14

Stockholm den 28 november 1989
På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

Närvarande: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lovden (s), Jerry Martinger
(m), Birthe Sörestedt (s), Ingbritt Irhammar (c), Bengt-Ola Ryttar (s),
Göthe Knutson (m), Eva Johansson (s), Björn Ericson (s), Göran
Ericsson (m), Lars Sundin (fp), Anders Svärd (c), Kent Lundgren
(mp), Sigrid Bolkéus (s), Barbro Andersson (s), Alf Eriksson (s) och
Ingrid Burman (vpk).

Reservationer

1. Åtalsunderlåtelse m.m. (mom. 1)

Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar (c), Göthe
Knutson (m), Göran Ericsson (m). Lars Sundin (fp) och Anders Svärd
(c) anser

dets att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med "Utskottet
vill för" och på s. 8 slutar med "motion Ju810" bort ha följande
lydelse:

Brottsligheten i samhället ökar på ett oroande sätt, och rättsväsendets
resurser är hårt ansträngda. Reglerna om åtalsunderlåtelse m.m.
ingår i ett regelsystem som syftar till en ändamålsenlig resursanvändning.
Häremot kan i princip inga invändningar riktas.

Utskottet anser emellertid att möjligheterna till åtalsunderlåtelse och
rapporteftergift m.m. har kommit att utvidgas alltför mycket. Det är
enligt utskottets mening befogat att nu hävda vissa centrala straffrättsliga
principer såsom likhet inför lagen och förutsebarhet i rättskipningen.
Dessa principer är satta i fara och tilltron till rättsväsendet kan
härigenom komma att skadas allvarligt. Aven rollfördelningen mellan
åklagare och domstolar har kommit att rubbas genom att åklagarna
tillförts alltmer av uppgifter som traditionellt uppfattats som renodlade
domstolsuppgifter.

Utskottet vill vidare peka på vikten av att överträdelser av straffrättsliga
bestämmelser leder till en reaktion från samhällets sida. Om
sanktionerna uteblir förlorar de uppställda reglerna sin trovärdighet,
och respekten för rättssamhället urholkas. I förlängningen ligger här
stora faror för upprätthållandet av den allmänna laglydnaden. En
sådan utveckling kan inte accepteras.

För unga människor är det nödvändigt att samhället ger klara
normer och konsekventa handlingsmönster. Ett system som innebär att
lagöverträdelser ofta inte beivras — eller beivras inkonsekvent och

ryckvis — får en destruktiv inverkan på ungdomars ofta ganska outvecklade
rättsbegrepp. Nu gällande generösa regler för åtalsunderlåtelse
kan närmast ge ett intryck av att samhället inte ser allvarligt på
ungdomars brottslighet.

Utskottet vill sålunda förorda att en återgång till tidigare regler för
åtalsunderlåtelse m.m. sker så snart som möjligt. Det sagda innebär
emellertid inte att utskottet anser att de skärpningar som gjordes förra
året i fråga om åtalsunderlåtelse för unga lagöverträdare bör tas bort.
Tvärtom bör de i fortsättningen alltjämt gälla i de fall åtalsunderlåtelse
kan komma i fråga.

Vad utskottet nu med anledning av motionerna Ju804 och Ju810
anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande åtalsunderlåtelse m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju804 i denna
del (yrkande 2) och motion 1988/89:Ju810 i denna del (yrkande
7) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Handläggningstiderna (mom. 3)

Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar (c), Göthe
Knutson (m), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp) och Anders Svärd
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "Enligt
utskottets" och slutar med "behandlade motionsyrkanden" bort ha
följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör den definitiva utvärderingen av försöksverksamheten
avvaktas innan ställning tas till de organisatoriska
m.fl. åtgärder som aktualiseras genom motionerna. Utskottet anser det
emellertid synnerligen angeläget att de organisatoriska och andra förändringar
som erfordras för att korta ned handläggningstiderna genomförs
så snart som möjligt. Det arbete som startar inom regeringskansliet
när utvärderingen avslutats bör sålunda bedrivas med största skyndsamhet
och med sikte på att nya bestämmelser skall kunna träda i
kraft under nästa år. Vad utskottet anfört med anledning av nu
behandlade motionsyrkanden bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande handläggningstiderna
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju805 i denna
del (yrkande 15 delvis), motion 1988/89:Ju810 i denna del
(yrkande 6) och motion 1988/89:Ju816 i denna del (yrkande 1)
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

1989/90: Ju lil 4

3. Jourdomstolar (mom. 4)

1989/90:JuU 14

Britta Bjelle (fp). Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar (c), Göthe
Knutson (m), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp) och Anders Svärd
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "I syfte"
och slutar med "saken avstyrks" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör därutöver, i linje med vad som föreslås
i motionerna Ju805, Ju808, Ju810 och Ju816, jourdomstolar för unga
införas på försök. Härigenom skulle också själva domstoisförfarandet
påskyndas och den unge skulle i omedelbar anslutning till brottet
erfara samhällets reaktion på hans brottslighet. Utskottet vill i sammanhanget
peka på att det finns möjlighet att utveckla jourdomstolar
ur den basorganisation som tillskapats i syfte att under jourtid handlägga
häktningsfrågor. Regeringen bör snarast lägga fram ett förslag för
riksdagen i linje med vad utskottet nu anfört.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande jourdomstolar
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju805 i denna
del (yrkande 15 delvis), motion 1988/89:Ju808 i denna del
(yrkande 20), motion 1988/89:Ju810 i denna del (yrkande 8)
samt motion 1988/89:Ju816 i denna del (yrkande 4) som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Konfrontation (mom. 5)

Ingbritt Irhammar (c), Anders Svärd (c) och Kent Lundgren (mp)
anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med
"Utskottet har" och slutar med "behandlade delar" bort ha följande
lydelse:

Utskottet har stor förståelse för motionärernas syfte med yrkandena
om konfrontation och skadelindrande arbete. I likhet med motionärerna
vill utskottet också än en gång understryka både vikten av att den
unge får klart för sig att hans beteende inte accepteras och av att han
kommer till insikt om vad brottsligheten betyder för den som drabbats.
Tanken på ett medlingsförfarande finner utskottet således värd att
överväga närmare. Enligt utskottets uppfattning är det lämpligt att
frågan om medling tas upp i samband med BRÅ:s utvärdering av
ändringarna i LUL m.m. Övervägandena bör ta sikte på en organiserad
försöksverksamhet som inleds så snart som möjligt. Detta bör ges
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande konfrontation m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju808 i denna
del (yrkandena 19 och 30) som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

5. Registrering av brott av barn m.m. (mom. 7)

Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar (c), Göthe
Knutson (m), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp) och Anders Svärd
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med
"Utskottet vill" och slutar med "behandlade delar" bort ha följande
lydelse:

Utskottet vill liksom förra året betona att det skulle vara av stort
värde att ha tillgång till tillförlitlig information om brott av unga
under 15 år. Detsamma gäller naturligtvis i fråga om unga under 15 år
som begår brott. Frågor om statistik rörande brott av unga under 15 år
är aktuella i den nyssnämnda interdepartementala arbetsgruppen. Då
en majoritet i utskottet t; ligare i olika sammanhang ställt sig avvisande
till tanken på införande av statistik av aktuellt slag, finns det anledning
för utskottet att här understryka att utskottet numera är berett att ställa
sig bakom inhämtande och registrering av sådana uppgifter som efterfrågas
i motionerna Ju808, Ju810 och Ju816. Vad utskottet nu anfört
bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande registrering av brott av barn m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju808 i denna
del (yrkande 31), motion 1988/89:Ju810 i denna del (yrkandena
4 och 5) samt motion 1988/89:Ju816 i denna del (yrkandena 2
och 3) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

6. Fängelse för unga (mom. 8)

Ingrid Burman (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med "När
utskottet" och på s. 13 slutar med "behandlade delar" bort ha följande
lydelse:

När utskottet förra året (JuU 1987/88:36 s. 18) behandlade frågan
om fängelse för ungdomar under 18 år konstaterade utskottet att det
inte i alla situationer är möjligt att undvika fängelsestraff. Utskottet
underströk dock att fängelsestraff bör ses som en absolut sista utväg
när socialtjänstens möjligheter till hjälp och stöd är uttömda eller när
brottslighetens art kräver ett fängelsestraff.

1989/90:JuU14

Utskottet anser att tiden nu är mogen att ompröva denna inställning.
Enligt utskottets uppfattning har fängelsestraff visat sig vara en
alltigenom olämplig påföljd för de unga lagöverträdare varom här är
fråga. Även dessa ungdomar bör således överlämnas för vård inom
socialtjänsten, och extra resurser bör tillföras de institutioner (hem
enligt 12 § LVU) som får den svåra uppgiften att stödja ungdomarna i
deras rehabilitering.

När det sedan gäller de äldre ungdomarna gör sig nödvändigheten
att undvika fängelsestraff gällande med i det närmaste samma styrka.

Utskottet vill i detta sammanhang peka på att den nya försöksverksamheten
med samhällstjänst (prop. 1989/90:7, JuUlO), som utskottet
nyligen tillstyrkt, är särskilt ägnad att ersätta fängelsestraff för den här
aktuella gruppen ungdomar. Försöksverksamheten kommer, om den
införs, att leda till att ett mindre antal ungdomar döms till fängelse än
vad som i dag är fallet. Detta är en utveckling som utskottet i och för
sig välkomnar.

Detta är emellertid inte tillräckligt. I linje med utskottets nyss gjorda
ställningstagande beträffande fängelsestraff för ungdomar under 18 år
bör möjligheterna ytterligare begränsas att döma ungdomar mellan 18
och 21 år till fängelse. Utskottet vill därför förorda att det i fortsättningen
skall krävas synnerliga skäl för fängelse i dessa fall. Detta
innebär att den praxis som tidigare gällt i fråga om fängelse för
ungdomar under 18 år i princip blir tillämplig när det gäller ungdomar
mellan 18 och 21 år. Ett fängelsestraff bör alltså ses som en sista
utväg som kan ifrågakomma först när socialtjänstens möjligheter uttömts
och samhällstjänst prövats eller när gärningen är sådan att ett
fängelsestraff är oundvikligt. Naturligtvis bör strafflindringsbestämmelsen
i 29 kap. 7 § BrB tillämpas i de få fall det blir aktuellt med en
dom på fängelse.

Regeringen bör snarast återkomma med förslag till lagstiftning som
tillgodoser utskottets synpunkter.

Vad utskottet med anledning av motionerna Ju637 och Ju821 här
anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande fängelse för unga
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju637 i denna
del (yrkandena 1 och 2) samt motion 1988/89:Ju821 i denna del
(yrkande 6 delvis) ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Häktning av unga m.m. (mom. 9)

Ingrid Burman (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med
"Utskottet vill först" och på s. 15 slutar med "och Ju821" bort ha
följande lydelse:

1989/90:JuU14

Enligt utskottets mening kan den ovan beskrivna utvecklingen mot
allt fler häktade ungdomar inte accepteras. Tvärtom bör möjligheten
att anhålla och häkta ungdomar under 18 år tas bort och socialtjänstens
möjligheter att i stället ta hand om dem förstärkas.

Utskottet vill här anmärka att i 6 § LVU öppnas möjlighet till
omedelbart omhändertagande bl.a. om den unge genom brottslig verksamhet
sätter sin utveckling i fara och länsrättens beslut om omhändertagande
inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges
utveckling. Utskottet vill också peka på att det inom ramen för en
vistelse på ett hem enligt 12 § LVU är möjligt att ålägga den unge
sådana restriktioner beträffande rörelsefrihet och kommunikation med
omvärlden som eljest tillgodoses genom häktning. En placering på ett
sådant hem är alltså enligt utskottets mening ett fullgott alternativ till
häktning. Regleringen i LVU är således enligt utskottets uppfattning
tillräcklig också när det gäller frihetsberövanden på grund av brott.
Det måste nämligen förutsättas att det föreligger ett akut vårdbehov i
här aktuella situationer.

I den tidigare nämnda propositionen om vård i vissa fall av barn
och ungdomar (prop. 1989/90:28) framgår att drygt 500 ansökningar
om plats på hem enligt 12 § LVU avvisades under år 1988. Sammanlagt
rörde det sig uppskattningsvis om 100—150 ungdomar. Som skäl
för avvisningarna angavs bl.a. att det var brist på platser och/eller på
personal.

Detta kan enligt utskottets mening inte accepteras. En självklarhet
måste vara att det finns tillräckliga resurser för att omhänderta de mest
utsatta ungdomarna och ge dem erforderlig vård.

Det nu sagda innebär att utskottet ställer sig bakom förslagen i
motionerna Ju637 och Ju821 om att avskaffa möjligheten att anhålla
och häkta ungdomar under 18 år. Regeringen bör fa i uppdrag att
snarast lägga fram ett förslag härom för riksdagen. Regeringen bör
vidare åläggas att senast i nästa års budgetproposition presentera de
åtgärder som krävs för att garantera berörda ungdomar ett gott omhändertagande
inom socialtjänsten. Vad utskottet här anfört bör ges regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande häktning av unga m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju637 i denna
del (yrkande 3) och motion 1988/89:Ju821 i denna del (yrkande
6 delvis) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

1989/90:JuU 14

Särskilt yttrande

1989/90:JuU14

Fängelse för unga (mom. 8)

Kent Lundgren (mp) anför:

Enligt min mening bör man i det allra längsta undvika att döma
ungdomar under 18 år till fängelse och stor restriktivitet bör gälla i
fråga om ungdomar mellan 18 och 21 år. Som framgår under rubriken
häktning av unga m.m. råder det sådan platsbrist på de institutioner
som har möjlighet att ta emot de ungdomar det här gäller (hem enligt
12 § LVU) att ett stort antal ungdomar måste avvisas varje år. Detta
kan enligt min mening inte accepteras. De mest utsatta ungdomarna
måste tillförsäkras den vård de behöver, oavsett om de begått brott
eller är i behov av vård av annan orsak.

■ .