Tvåpartsprocess m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna
Betänkande 1995/96:JuU7
Justitieutskottets betänkande
1995/96:JUU07
Tvåpartsprocess m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna
Innehåll
1995/96 JuU7
Sammanfattning
I detta betänkande tillstyrker utskottet ett regeringsförslag som bl.a. innebär att det införs en obligatorisk tvåpartsprocess i förvaltningsdomstolarna, där det allmänna företräds av den myndighet som först beslutade i saken. Förslaget innebär att en förvaltningsmyndighet vars beslut ändras av en förvaltningsdomstol skall kunna överklaga domstolens dom. Förvaltningsmyndigheten skall vidare vara motpart om en enskild överklagar myndighetens beslut till domstol. Den ändrade ordningen kombineras bl.a. med utvidgade möjligheter för domstolen att avgöra ett mål utan att kommunicera överklagandet med företrädare för det allmänna. Genom ett initiativ föreslår utskottet att även socialförsäkringsmålen skall omfattas av reformen. I denna del lägger utskottet därför fram ett förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring. Utskottet anser dock att flera frågeställningar är olösta när det gäller de närmare konsekvenserna av reformen för socialförsäkringsmålens del. Utskottet, som konstaterar att dessa frågor ligger utanför utskottets beredningsområde, föreslår ett tillkännagivande av innebörd dels att överväganden i dessa frågor skall ske inom regeringskansliet, dels att eventuella lagförslag läggs fram för riksdagen i så god tid att de kan träda i kraft samtidigt som reformen i övrigt. Ikraftträdandet senareläggs till den 1 maj 1996. Till betänkandet har fogats en reservation (v).
Propositionen
I proposition 1995/96:22 har regeringen (Justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till 1. lag om ändring i äktenskapsbalken, 2. lag om ändring i lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled, 3. lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar, 4. lag om ändring i lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter, 5. lag om ändring i lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, 6. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring, 7. lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822), 8. lag om ändring i lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse, 9. lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m., 10. lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387), 11. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar, 12. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291), 13. lag om ändring i rennäringslagen (1971:437), 14. lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511), 15. lag om ändring i väglagen (1971:948), 16. lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring, 17. lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd, 18. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m., 19. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, 20. lag om ändring i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m., 21. lag om ändring utsädeslagen (1976:298), 22. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl., 23. lag om ändring i passlagen (1978:302), 24. lag om ändring i lagen (1979:357) om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg, 25. lag om ändring i renhållningslagen (1979:596), 26. lag om ändring i epizootilagen (1980:369), 27. lag om ändring i lagen (1980:578) om ordningsvakter, 28. lag om ändring i lagen (1980:894) om jaktvårdsområden, 29. lag om ändring i lagen (1981:533) om fiskevårdsområden, 30. lag om ändring i lagen (1982:636) om anordnande av visst automatspel, 31. lag om ändring i hälsoskyddslagen (1982:1080), 32. lag om ändring i lagen (1983:1097) med vissa bestämmelser om larmanläggningar m.m., 33. lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102), 34. lag om ändring i djurskyddslagen (1988:534), 35. lag om ändring i produktsäkerhetslagen (1988:1604), 36. lag om ändring i lagen (1989:41) om TV- avgift, 37. lag om ändring i lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion, 38. lag om ändring i begravningslagen (1990:1144), 39. lag om ändring i lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning, 40. lag om ändring i lagen (1992:1231) om märkning av textilier, 41. lag om ändring i lagen (1992:1232) om märkning av hushållsapparater, 42. lag om ändring i lagen (1992:1326) om personlig skyddsutrustning för privat bruk, 43. lag om ändring i lagen (1992:1327) om leksakers säkerhet, 44. lag om ändring i lagen (1992:1402) om undanförsel och förstöring, 45. lag om ändring i lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet, 46. lag om ändring i lagen (1992:1514) om måttenheter, mätningar och mätdon, 47. lag om ändring i lagen (1992:1683) om provtagning på djur m.m., 48. lag om ändring i lagen (1992:1684) om EEG- handelsgödsel, 49. lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl., 50. lag om ändring i lagen (1994:451) om försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll, 51. lag om ändring i stiftelselagen (1994:1220), 52. lag om ändring i lagen (1995:000) om ändring i plan- och bygglagen (1987:10), Propositionens huvudsakliga innehåll redovisas på s. 7. I samband med propositionen behandlar utskottet en med anledning av propositionen väckt motion. Motionsyrkandet redovisas nedan. Lagförslagen (med undantag för förslagen 2.5 och 2.6), som granskats av Lagrådet, har fogats till betänkandet, se bilaga 1.
Motionen
1995/96:Ju5 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen avslår regeringens proposition 1995/96:22 Tvåpartsprocess m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna.
Utskottet
Inledning Domstolsutredningen avlämnade i januari 1992 betänkandet (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000- talet - Arbetsuppgifter och förfaranderegler. Förslagen i betänkandet tar sikte på arbetsfördelningen mellan domstolar och förvaltningsmyndigheter och mellan de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna. Utredningen tar också upp frågor om omprövning, överklagande och instansordningen samt vissa andra processrättsliga frågor. Betänkandet har remissbehandlats (se Ds 1993:5). En stor del av Domstolsutredningens förslag har lett till lagstiftning medan andra förslag ännu bereds i Justitiedepartementet. Till de sistnämnda frågorna hör bl.a. en allmän översyn av förvaltningsprocessen. I den nu aktuella propositionen behandlas Domstolsutredningens förslag om införande av en tvåpartsprocess i de allmänna förvaltningsdomstolarna och vissa därmed sammanhängande processrättsliga frågor. Vidare behandlas, med några undantag, utredningens återstående förslag om nedflyttning av mål från kammarrätt till länsrätt och, i samband därmed, om det skall krävas prövningstillstånd i kammarrätt för aktuella måltyper.
Bakgrund
Partsställningen i förvaltningsprocessen m.m. De tre centrala lagarna på förvaltningsrättens område är lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar (AFDL), förvaltningsprocesslagen (1971:291; FPL) och förvaltningslagen (1986:223). I AFDL finns grundläggande bestämmelser om de allmänna förvaltningsdomstolarna, dvs. Regeringsrätten, kammarrätterna och länsrätterna. FPL innehåller förfaranderegler för rättskipningen i dessa domstolar. Förvaltningslagen behandlar främst förfarandet hos förvaltningsmyndigheterna. Verksamheten vid de allmänna domstolarna regleras i första hand av rättegångsbalken, medan de allmänna förvaltningsdomstolarna, som nyss framgått, tillämpar FPL. Förfarandereglerna skiljer sig åt på framför allt det sättet att ett mål som handläggs enligt rättegångsbalken i regel skall avgöras på grundval av vad som kommer fram vid en muntlig, koncentrerad huvudförhandling medan förvaltningsprocesslagen har skriftlig handläggning som huvudregel. Vidare gäller officialprincipen vid handläggningen av mål hos förvaltningsdomstol, enligt vad som uttalades vid lagens tillkomst. Denna princip innebär att det ytterst är domstolen som har ansvaret för utredningen i målet. Principen om domstolens utredningsansvar har slagits fast i 8 § FPL. Där föreskrivs att rätten skall se till att mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Vidare sägs att rätten vid behov anvisar hur utredningen bör kompletteras. I bestämmelsen finns också en föreskrift av innebörd att överflödig utredning får avvisas. I en process i förvaltningsdomstol står i de allra flesta fall någon enskilds intressen mot allmänna intressen. I en del måltyper företräds de allmänna intressena av ett allmänt organ såsom part. Därmed har processen i dessa mål tvåpartskaraktär och betecknas som kontradiktorisk. I vissa måltyper kan det även finnas fler än två parter. I de flesta måltyper där enskilda intressen står mot allmänna är de senare inte partsrepresenterade. Det är inom förvaltningsprocessen brukligt att benämna dessa mål enpartsmål. I sådana mål ankommer det uteslutande på domstolen att tillvarata de allmänna intressena. En statlig myndighet anses inte utan författningsstöd kunna överklaga ett beslut av en annan förvaltningsmyndighet, om inte myndigheten i beslutsinstansen intagit partsställning. En statlig myndighet saknar i regel också rätt att utan författningsstöd överklaga ett domstolsavgörande genom vilket myndighetens beslut ändrats. Exempel på tvåpartsmål i de allmänna förvaltningsdomstolarna är taxeringsmål och mål om administrativa frihetsberövanden. Beslut i taxeringsärenden fattas av skattemyndighet och beslutet får överklagas hos länsrätten av den skattskyldige, Riksskatteverket - och i fråga om beslut om taxering till kommunal inkomstskatt - kommunen. När det gäller de administrativa frihetsberövandena enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall och lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga skall länsrätten besluta om vård enligt respektive lag efter ansökan av socialnämnden. Nämnden företräder sedan de allmänna intressena under hela processen om sådan vård. Även på socialförsäkringslagstiftningens område finns ett tvåpartssystem som dock är annorlunda utformat. Till detta återkommer utskottet i det följande. FPL ger utrymme för flexibla lösningar när det gäller tvåpartsprocess. Domstolen kan i många fall med stöd av 10 § andra stycket FPL avgöra ett mål utan hörande av motparten. Möjligheterna att underlåta kommunikation utvidgades genom en lagändring år 1987 (prop. 1986/87:113, JuU29, rskr. 243). I de mål som har enpartskaraktär kan beslutsmyndigheten genom att till domstolen ge in sitt omprövningsbeslut faktiskt gå i svaromål på en enskilds överklagande. Domstolen kan även med stöd av 13 § FPL i mål som formellt har enpartskaraktär fordra in yttrande från en förvaltningsmyndighet som tidigare beslutat i saken. Frågan om rättegångskostnader i förvaltningsmål har under lång tid varit föremål för diskussion. Här gäller inte någon huvudregel om ersättningsskyldighet för förlorande part och rätt till ersättning för vinnande part som i allmän domstol, även om det förekommer sådana ålägganden i speciella fall i mål mellan enskilda. FPL bygger i stället på tanken att parterna i regel skall kunna få den hjälp de behöver utan att det uppstår några kostnader för den enskilde. Efter initiativ från utskottet (se t.ex. JuU 1984/85;14, rskr. 161 och 1988/89:JuU19 s. 23) fick Domstolsutredningen i uppdrag att belysa frågan om rättegångskostnader i förvaltningsprocessen. Denna fråga behandlas utförligt av utredningen. I sitt betänkande (del A s. 619) konstaterar utredningen att det i en förvaltningsprocess endast sällan uppstår kostnader för enskilda parter även om det finns undantagsfall. Med nu gällande regler får den enskilde därvid nästan alltid stå för sin egna kostnader, även om han vinner processen. För en del fall är den ordningen enligt utredningens mening stötande och det bör, anser utredningen, finnas en reglering avseende rättegångskostnader i förvaltningsprocesser som är heltäckande. Någon generell möjlighet för vinnande part att få ersättning bör enligt Domstolsutredningen inte införas. Utredningen föreslår att domstolen skall få besluta att det allmänna skall svara för enskild parts kostnader i målet om det - efter en helhetsbedömning - med hänsyn till omständigheterna framstår som oskäligt att han själv skall bära dessa. Domstolsutredningens betänkande har, som framgått ovan, remissbehandlats. Den nu nämnda frågan är ännu inte färdigbehandlad i Justitiedepartementet. Det kan tilläggas att rättegångskostnader i viss begränsad utsträckning kan ersättas enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) vid fel eller försummelse vid myndighetsutövning och i skatteärenden enligt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt m.m. Möjligheterna att erhålla ersättning enligt sistnämnda lag utvidgades förra året (prop. 1993/94:151, SkU31, rskr. 335). Allmän rättshjälp kan utgå i rättslig angelägenhet, vare sig det gäller ett ärende som behandlas av domstol eller av förvaltningsmyndighet eller fråga är om rådgivning eller biträde i övrigt. I praxis har man varit restriktiv med att bevilja allmän rättshjälp i förvaltningsärenden och mål vid förvaltningsdomstol. Detta hänger samman med domstolens utredningsskyldighet i förvaltningsmål. Som framgår av Domstolsutredningens ovannämnda betänkande (del A s. 622) utgör undantagen framför allt mål om verkställighet enligt föräldrabalken. Allmän rättshjälp förekommer vidare i enstaka körkortsmål och mål om socialt bistånd. När allmän rättshjälp beviljas för ett mål i förvaltningsdomstol har detta inte sällan samband med att parten har språksvårigheter. Rättshjälp genom offentligt biträde lämnas i vissa förvaltningsmål eller ärenden som rör enskildas personliga rörelsefrihet eller kroppsliga integritet, dvs. ärenden som kan vara av synnerligen ingripande betydelse för den enskilde (jfr 41 § rättshjälpslagen [1972:429]). Utskottet har under senare år vid flera tillfällen behandlat frågan om utvidgad rättshjälp i förvaltningsprocessen (se bl.a. 1990/91:JuU27 s. 4). Utskottet har avstyrkt bifall till motionerna och hänvisat till att Domstolsutredningens överväganden rörande utredningsskyldigheten och ersättning för rättegångskostnader i förvaltningsmål borde avvaktas. Riksdagen har följt utskottet. Den av regeringen utsedde särskilde utredare som sett över rättshjälpslagen har i sitt betänkande (1995:81) Ny rättshjälpslag (s. 209 f) utvecklat sina tankar om vad en tvåpartsprocess inom förvaltningsprocessen skulle kunna leda till när det gäller behovet av rättshjälp. Han konstaterar att i takt med en sådan utveckling torde den utredningsskyldighet som i dag präglar förvaltningsprocessen tunnas ut, och det kan bli svårare för den enskilde att själv ta till vara sin rätt. Om utvecklingen fortsätter i denna riktning kan det, anför han, ifrågasättas om inte ett behov av rättshjälp kan uppstå i ökad omfattning. Det finns också de, anför han vidare, som anser att tvåpartsprocessen underlättar den enskildes möjligheter att urskilja de relevanta frågorna och därmed ökar hans förmåga att ta till vara sin rätt. Han anser att det vore förmätet av honom att redan nu redovisa någon mer bestämd uppfattning i denna fråga. Det finns, anför han, skäl att avvakta regeringens förslag om ändringar i förvaltningsprocesslagen och effekterna av detta innan man tar ställning.
Allmänt om instansordningen i de allmänna förvaltningsdomstolarna Principen att tyngdpunkten i rättskipningen skall ligga i första instans samt att talan skall väckas där är praktiskt taget helt genomförd vid de allmänna domstolarna. Så har däremot inte varit fallet när det gäller de allmänna förvaltningsdomstolarna. Någon enhetlig instansordning har inte förekommit inom denna domstolsorganisation. Den största delen av antalet mål har visserligen prövats av länsrätt som första domstolsinstans men merparten av de måltyper som prövats av kammarrätt har fått sin första domstolsprövning där. Domstolsutredningen anförde i sitt ovannämnda betänkande att en principiell utgångspunkt för den fortsatta utvecklingen när det gäller denna instansordning borde vara att den första domstolsprövningen av ett förvaltningsärende alltid borde ske i länsrätt. I betänkandet lämnades förslag om nedflyttning från kammarrätt till länsrätt av ett stort antal måltyper. Regeringen tog i 1993 års budgetproposition ställning för principen om att den första domstolsprövningen skall ligga i länsrätt, och riksdagen godkände de i propositionen angivna riktlinjerna härom (prop. 1992/93:100 bil. 3, s. 24 f och s. 93, JuU24, rskr. 289). Reformarbetet har skett etappvis och en första etapp trädde i kraft den 1 oktober 1994 (prop. 1993/94:133, JuU24, rskr. 319). En andra etapp i genomförandet av förslagen om nedflyttning av mål i instanskedjan beslutades av riksdagen den 20 december 1994 och trädde i kraft den 1 april 1995 (prop. 1994/95:27, JuU6, rskr. 165).
Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att det införs en obligatorisk tvåpartsprocess i förvaltningsprocessen, där det allmänna företräds av den myndighet som först beslutade i saken. En förvaltningsmyndighet vars beslut ändras av en förvaltningsdomstol skall som huvudregel kunna överklaga domstolens dom. Förvaltningsmyndigheten skall vara motpart om en enskild överklagar myndighetens beslut till domstol. Generella regler om detta tas enligt förslagen in i FPL. När det för särskilda måltyper finns behov av en avvikande ordning regleras detta i den aktuella materiella lagstiftningen. Den ändrade ordningen kombineras enligt förslaget med utvidgade möjligheter för domstolen att avgöra ett mål utan att kommunicera överklagandet med företrädare för det allmänna. Reglerna om kallelse till muntlig förhandling justeras så att beslutsmyndigheten får föreläggas att inställa sig vid påföljd att dess utevaro inte utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande. I propositionen föreslås också att de flesta kvarvarande mål som överklagas direkt till kammarrätt flyttas ner till länsrätt som första domstolsinstans. Det gäller bl.a. mål enligt plan- och bygglagen, hälsoskyddslagen och djurskyddslagen. Prövningstillstånd skall krävas för dessa måltyper i ledet länsrätt-kammarrätt. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 februari 1996.
Överväganden
Avslag på propositionen I motion Ju5 (v) begärs att propositionen avslås av riksdagen. Till stöd för detta anför motionärerna att den nu föreslagna reformen om tvåpartsprocess i förvaltningsprocessen förutsätter att möjligheterna för erhållande av rättshjälp i förvaltningsmål utökas. Den föreslagna reformen måste, anförs det, balanseras genom en utvidgning av möjligheterna till rättshjälp. I avvaktan på ett förslag om utökade sådana möjligheter bör, enligt motionärerna, regeringsförslaget inte genomföras. Vid ställningstagande till propositionen vill utskottet erinra om att frågan om behovet av ett tvåpartsförfarande i förvaltningsprocessen fanns med redan i 1950-talets rättssäkerhetsdebatt men att någon samlad bedömning inte kommit till stånd före Domstolsutredningens arbete. Mot den bakgrunden är det nu angeläget att frågan får en lösning. För ett tvåpartssystem talar flera skäl och som Lagrådet anför har den föreslagna ordningen betydande fördelar. Genom förslaget öppnas en möjlighet för en förvaltningsmyndighet att överklaga ett domstolsavgörande genom vilket myndighetens beslut har ändrats. Denna ordning ger ett vidgat utrymme för prejudikatbildning och möjligheter öppnas för myndigheterna att få en ändring till stånd när ett domstolsavgörande materiellt sett har blivit oriktigt. Som framförs i propositionen får det anses vara ett allmänt intresse att materiellt oriktiga avgöranden inte blir bestående trots att det i sådana fall genomgående blir fråga om ändringar till nackdel för den enskilde. Det är vidare, anser utskottet, angeläget att skapa goda förutsättningar för prejudikatbildning på förvaltningsprocessens område. Det innebär bl.a. att man uppnår en mer likformig rättstillämpning och att samhällsekonomiska vinster kan göras genom en överklaganderätt för beslutsmyndigheten, eftersom de domstolsavgöranden det gäller av naturliga skäl måste avvika från myndighetens beslut. Den föreslagna ordningen gäller också redan i vissa måltyper och kan innebära fördelar i flera andra hänseenden. Bl.a. kan utredningsmaterialet bli fylligare i en tvåpartsprocess genom parternas dialog. Den enskilde kan vinna fördelar genom att de allmänna intressena blir partsföreträdda i målen. Framför allt kan den enskildes förståelse för sakomständigheterna öka i och med att beslutsmyndigheten bemöter hans överklaganden. I och med motpartens agerande kan den enskilde också få bättre kunskap om vad som krävs av honom för att han skall kunna vinna processen. Utskottet är mot bakgrund av vad som anförts ovan i princip berett att ställa sig bakom förslagen i propositionen. Frågan är då om vad som anförs i motion Ju5 har sådan tyngd att man nu ändå bör avvakta. Härom vill utskottet anföra följande. Utskottet vill för sin del understryka att den utredningsskyldighet som domstolen åläggs jämlikt 8 § FPL inte påverkas av reformen. Domstolens materiella processledning och utredningsansvar enligt FPL, som i viss utsträckning ersätter behovet av juridisk biträdeshjälp och därmed också behovet av rättshjälp, kvarstår även efter ett genomförande av förslaget. Ytterst har domstolen alltjämt alltså ansvaret för utredningen i ärendet eller målet. Denna utredningsskyldighet kan vara av stor betydelse för den enskilde i en process där han som motpart får en myndighet med tillgång till helt andra utredningsmöjligheter och resurser än vad en enskild part normalt kan åstadkomma - här bör dock noteras att en förvaltningsmyndighet enligt regeringsformen är skyldig att agera objektivt och opartiskt. Utskottet utgår således från att domstolen, när så erfordras, ger parten besked om att hans talan behöver kompletteras, något som uttalades redan i förarbetena till den nu gällande bestämmelsen (prop. 1971:30 s. 529 f). Lagrådet har anfört (prop. s. 162) att övergången från enparts- till tvåpartsmål i ett mycket stort antal måltyper kommer att medföra viss förskjutning i de praktiska handläggningsformerna mot tillämpning av en förhandlingsprincip, till skillnad från den nu gällande officialprincipen, trots att någon lagändring beträffande handlingsformerna inte föreslås. I propositionen anförs också att genom att parterna i en tvåpartsprocess sörjer för ett bättre utredningsmaterial kan domstolen avlastas en del arbete för att sakfrågorna i målet blir tillräckligt utredda och behovet av aktivitet från domstolens sida minskar. Utskottet vill i anledning av sistnämnda uttalande understryka att detta bör ses utifrån ett praktiskt perspektiv och att domstolen alltjämt har det yttersta utredningsansvaret i förvaltningsprocessen. Sammantaget ger regelsystemet således goda möjligheter för den enskilde att av domstolen få erforderlig hjälp vid utformandet av sin talan. Utskottet anser dock att frågan om domstolens utredningsansvar är så betydelsefull att den bör ägnas särskild uppmärksamhet vid den i propositionen aviserade utvärderingen av reformen. Resultatet härav bör tas till vara i de fortsatta överväganden rörande förvaltningsprocessen som alltjämt pågår i regeringskansliet till följd av Domstolsutredningens förslag. Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion Ju5. Till frågan om socialförsäkringsmålen skall omfattas av reformen samt till vissa lagtekniska frågor återkommer utskottet strax.
Socialförsäkringsmålen Socialförsäkringsmålen har i propositionen undantagits från den nu föreslagna reformen med en tvåpartsprocess. Regeringen anför i propositionen att den har för avsikt att återkomma när det gäller dessa mål. Enligt vad utskottet erfarit är skälet till att denna målgrupp undantagits från förslaget att reformens ekonomiska konsekvenser för de allmänna försäkringskassornas del ännu inte slutberäknats. Socialförsäkringarna består av den allmänna försäkringen, delpensionsförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen. Den allmänna försäkringen omfattar sjukförsäkring, föräldraförsäkring, folkpension och tilläggspension. Till folkpensioneringen hör också olika tilläggsförmåner såsom pensionstillskott, särskilt pensionstillägg, handikappersättning, vårdbidrag och kommunala bostadstillägg (jfr 1993/94:SfU12, s. 10). Riksförsäkringsverket (RFV) och de allmänna försäkringskassorna svarar för administrationen av socialförsäkringarna och vissa andra sociala förmåner. När det gäller socialförsäkringsmålen finns redan i dag ett fakultativt utformat tvåpartssystem (se 20 kap. 12 § lagen [1962:381] om allmän försäkring; AFL). Beslutsmyndighet är i första hand allmän försäkringskassa, och överklagande kan ske till länsrätt, kammarrätt och därefter till Regeringsrätten. RFV kan överklaga såsom företrädare för det allmänna intresset. I mål där en enskild part överklagar hos domstol bestämmer RFV om verket skall vara part i målet. Även om RFV beslutar att inte vara part, får domstolen förelägga verket att svara i målet, om det finns särskilda skäl. Den omständigheten att verket inte varit part i lägre domstolsinstans hindrar inte att verket överklagar domstolens beslut. Om en enskild part överklagar kammarrättens beslut är verket alltid motpart. Utskottet kan när det gäller socialförsäkringsmålen konstatera att de utgör en betydande del av länsrätternas och kammarrätternas totala antal mål. Budgetåret 1994/95 inkom 18 877 socialförsäkringsmål till länsrätterna. Detta utgjorde ca 16 % av det totala antalet inkomna mål till länsrätterna. Antalet avgjorda mål ökade under detta budgetår och uppgick till 20 353 vilket utgjorde ca 15 % av det totala antalet avgjorda mål. Balansen av socialförsäkringsmål uppgick vid budgetårets slut till 16 487 mål vilket utgjorde 25 % av den totala balansen i länsrätterna. Överklagandefrekvensen på socialförsäkringsmålen från länsrätt till kammarrätt utgjorde 39 %. Antalet inkomna socialförsäkringsmål till kammarrätterna var under nämnda budgetår 7 898 vilket var 24 % av det totala antalet inkomna mål. Antalet avgjorda socialförsäkringsmål uppgick till 5 985 vilket var ca 17 % av kammarrätternas totala antal avgjorda mål. Balansen socialförsäkringsmål uppgick till 8 380 och utgjorde 39 % av den totala balansen i kammarrätterna. Utskottet har erfarit att Domstolsverket, på uppdrag av Justitiedepartementet, inhämtat länsrätternas ståndpunkt till frågan om socialförsäkringsmålen bör omfattas av den föreslagna reformen. Samtliga länsrätter framförde att så bör bli fallet och flera pekade särskilt på vikten av en effektiv prejudikatbildning. Enligt utskottets mening finns det inga sakliga skäl för att nu undanta socialförsäkringsmålen från den föreslagna reformen med en obligatorisk tvåpartsprocess. Tvärtom bryter man därigenom den föreslagna principen för en mycket stor målgrupp. De skäl som utskottet tidigare anfört för reformen talar också med styrka för att reformen görs generell. Det bör således krävas mycket starka skäl för undantag. Utskottet kan för sin del inte se att de fördelar som införandet av en obligatorisk tvåpartsprocess för med sig med förbättrad prejudikatbildning och möjligheter till ändring av oriktiga avgöranden inte skulle gälla även för socialförsäkringsmålens del. Vid sina överväganden har utskottet beaktat att en modell där beslutsmyndigheten automatiskt är part, vilket är fallet vid en obligatorisk tvåpartsprocess, ter sig betydligt enklare än den fakultativa ordning som nu gäller. Det är praktiskt och mer rättssäkert för alla inblandade att redan från början veta vilka som är parter i målet. RFV bör dock alltjämt ha kvar sin rätt att inträda i processen. Utskottet förordar alltså, med avslag på propositionens lagförslag i denna del, att även socialförsäkringsmålen skall omfattas av den nu föreslagna reformen. Utskottets nu gjorda ställningstagande kräver en ändring i 20 kap. 12 § AFL. När det gäller lagförslagets närmare utformning i denna del vill utskottet nedan göra vissa kommentarer. Först behandlar utskottet emellertid frågan om någon ytterligare lagreglering är nödvändig med anledning av utskottets ställningstagande. Utskottet tänker här på huruvida beslutsgången inom en allmän försäkringskassa kräver en särskild reglering av frågan vem som skall företräda försäkringskassan i ett socialförsäkringsmål i de allmänna förvaltningsdomstolarna och om denna reglering måste ske i lag. Beslut i ett socialförsäkringsärende inom försäkringskassan sker i kassans namn och kan fattas av en tjänsteman eller av en socialförsäkringsnämnd. Av 18 kap. 21 § AFL framgår vilka frågor en socialförsäkringsnämnd skall avgöra. Det gäller ärenden om förtidspension, särskild efterlevandepension, handikappersättning och vårdbidrag samt även rätt till förmåner enligt vad som föreskrivs i flera andra författningar, t.ex. vissa arbetsskademål. En socialförsäkringsnämnd skall vidare enligt 20 kap. 10 § AFL ompröva vissa beslut som fattats av en tjänsteman i ärenden enligt lagen. Denna omprövningsskyldighet föreligger också enligt flera andra författningar. Frågan om vem som skall företräda försäkringskassan i ett mål i länsrätten om en enskild part överklagat kassans beslut kan ses från olika håll. En utgångspunkt kan vara att socialförsäkringsnämnd alltid företräder försäkringskassan både i de ärenden där nämnden fattat det första beslutet och i de ärenden där nämnden omprövat en tjänstemans beslut. Av allmänna processrättsliga principer bör följa att nämnden kan uppdra åt t.ex. en tjänsteman vid kassan att utföra talan. Ett annat synsätt kan vara att nämnden inte behöver agera ytterligare i ett överklagat mål utan att behörigheten då kan ges åt en tjänsteman, en modell som används i skattemålen. I sådant fall bör också bestämmas vilken tjänsteman på försäkringskassan som skall få denna behörighet. Vidare bör ställning tas till vem som skall fatta beslut om huruvida försäkringskassan skall överklaga en dom från länsrätten som gått kassan emot. Ställning bör också tas till om de aktuella frågorna skall regleras genom lag eller om det är tillräckligt att det sker i förordningsform eller genom föreskrifter. Dessa spörsmål, som ligger utanför utskottets beredningsområde, kräver ytterligare överväganden som bör göras inom regeringskansliet. Utskottet utgår från att de eventuella lagförslag som kan anses erforderliga föreläggs riksdagen i så god tid att de kan träda i kraft den 1 maj 1996 samtidigt som reformen i övrigt. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna. När det så gäller reformens ekonomiska konsekvenser delar utskottet den i propositionen framförda uppfattningen att införandet av tvåpartsprocessen övergångsvis kan innebära ökade kostnader för såväl domstolarna som beslutsmyndigheterna. Såvitt gäller förvaltningsmyndigheterna kan dessa behöva en viss kompetensförstärkning för att klara processföringen. Här skall dock erinras om att myndigheternas aktiva medverkan endast kommer att krävas i vissa fall när det skall hållas muntlig förhandling och i övrigt i de fall när domstolen överväger att ändra ett beslut till den enskildes förmån. Innan en utvärdering skett är det dock inte möjligt att göra någon närmare beräkning av de ekonomiska konsekvenserna av tvåpartsprocessen. Som framförs i propositionen talar dock en sammanfattande bedömning för att förslaget på sikt kommer att leda till inte oväsentliga kostnadsminskningar för det allmänna. När det gäller utskottets förslag till ändring i lagen om allmän försäkring vill utskottet lämna följande kommentar. Som framgår av lagförslaget (20 kap. 12 § AFL, bilaga 2) har RFV enligt paragrafens första stycke att verka för att bestämmelserna om den allmänna försäkringen tillämpas likformigt och rättvist. Paragrafens andra stycke har justerats så att det bättre överensstämmer med den nya tvåpartsprocessen. Bestämmelsen i andra stycket första meningen ger RFV rätt att föra det allmännas talan i socialförsäkringsmål även om behörigheten primärt i länsrätt och kammarrätt, när enskild har överklagat till länsrätt, ligger hos försäkringskassan. Att försäkringskassan är att betrakta som en förvaltningsmyndighet i detta sammanhang framgår av förarbetena till den gamla förvaltningslagen (prop. 1971:30 s. 317). Om en försäkringskassa, med stöd av förvaltningsprocesslagen, överklagar en domstols beslut kan verket välja om det önskar överta partsrollen eller inte. Verket har därigenom också möjlighet att överklaga i försäkringskassans ställe. Verket har i likhet med vad som gäller för övriga centralmyndigheter möjlighet att genom råd och anvisningar vägleda de lokala myndigheterna i fråga om vilka mål som bör föras vidare. I Regeringsrätten skall verket alltid föra det allmännas talan. I och med att det alltid kommer att finnas en motpart finns det inte längre något behov av att särskilt reglera att domstolen skall kunna förelägga RFV att svara. Vill domstolen inhämta ett yttrande över viss fråga i ett mål där RFV inte är part kan det göras med stöd av 24 § FPL. Paragrafens tredje stycke motsvarar första styckets andra mening i paragrafens tidigare lydelse och är endast en redaktionell förändring.
Övrigt Under detta avsnitt tar utskottet upp några frågor som bör beaktas när det gäller de framlagda lagförslagen. I propositionens lagförslag 2.3 föreslås en ändring i bl.a. 93 § lagen (1939:608) om enskilda vägar. För att bestämmelsen skall överensstämma med den nu gällande ordalydelsen bör en språklig justering ske vid genomförandet på sätt som framgår av utskottets hemställan nedan. I lagförslag 2.7 föreslås en ändring i 40 § naturvårdslagen (1964:822). Vid genomförandet av ändringen bör beaktas att lagrummet från den 1 juli i år givits ny lydelse (SFS 1995:829). Detta bör ske på sätt som framgår av bilaga 3 till utskottets betänkande. Lagförslag 2.12 innehåller förslag till ändring i bl.a. 14 § förvaltningsprocesslagen (1971:291). En mindre språklig justering bör vidtas vid genomförandet på sätt som framgår av utskottets hemställan nedan. I lagförslag 2.47 föreslås en ändring i 11 § lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m. Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1995 har den nu föreslagna ändringen redan vidtagits (prop. 1994/95:175, JoU19, rskr. 335, SFS 1995:552). Lagförslaget bör därför avslås. I lagförslag 2.51 föreslås en ändring i 9 kap. 11 § stiftelselagen (1994:1220). En motsvarande ändring bör ske i 10 kap. 13 § denna lag på sätt framgår av bilaga 2 till utskottets betänkande. Stiftelselagen skall enligt lagen (1994:1221) om ikraftträdande av stiftelselagen träda i kraft den 1 januari 1996. De nu föreslagna lagändringarna bör träda i kraft vid samma tidpunkt. Skäl för övergångsbestämmelser saknas då enligt utskottets mening. Beträffande lagförslag 2.52 vill utskottet anföra följande. Den bestämmelse i plan- och bygglagen (1987:10) som ändringen avser (13 kap. 4 §) erhåller ny lydelse från den 1 januari 1996 (prop. 1994/95:230, 1995/96:BoU1). Med hänsyn till utskottets ställningstagande angående ikraftträdande för den nu aktuella reformen bör den nu föreslagna ändringen inte ske i ändringslagen utan i plan- och bygglagen på sätt framgår av bilaga 2 till utskottets betänkande. Med hänsyn till den tid som krävs för myndigheternas arbete med föreskrifter m.m. på grund av den nya lagstiftningen bör ikraftträdandet för den senareläggas till den 1 maj 1996. I övrigt har utskottet inte något att anföra i anledning av propositionen eller motionen.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande avslag på propositionen att riksdagen avslår motion 1995/96:Ju5 res.1 (v) 2. beträffande socialförsäkringsmålen att riksdagen med avslag på det i proposition 1995/96:22 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring dels antar av utskottet i bilaga 2 upprättat förslag till lag om ändring i nämnda lag, dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, 3. beträffande lagförslag 2.3 att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar, dock med de ändringarna dels att i 93 § fjärde stycket ordet "skrivit" byts ut mot "föreskrivit", dels att ikraftträdandetidpunkten bestäms till den 1 maj 1996, 4. beträffande lagförslag 2.7 att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i 40 § naturvårdslagen (1964:822) dels med den ändringen att lagrummet erhåller i bilaga 3 såsom Utskottets förslag betecknade lydelse, dels att ikraftträdandetidpunkten bestäms till den 1 maj 1996, 5. beträffande lagförslag 2.12 att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291), dock med de ändringarna dels att i 14 § orden "för målet" byts ut mot "för målets", dels att ikraftträdandetidpunkten bestäms till den 1 maj 1996, 6. beträffande lagförslag 2.47 att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m., 7. beträffande lagförslag 2.51 att riksdagen dels antar regeringens förslag till lag om ändring i 9 kap. 11 § stiftelselagen (1994:1220) utom såvitt avser ikraftträdande- och övergångsbestämmelsen, dels antar av utskottet i bilaga 2 framlagt förslag till lag om ändring i nämnda lag, 8. beträffande lagförslag 2.52 att riksdagen dels avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1995:000) om ändring i plan- och bygglagen (1987:10), dels antar av utskottet i bilaga 2 upprättat förslag till lag om ändring i sistnämnda lag, 9. beträffande övriga lagförslag att riksdagen, med den ändringen att ikraftträdandet bestäms till den 1 maj 1996, antar följande i propositionen framlagda förslag till 1. lag om ändring i äktenskapsbalken, 2. lag om ändring i lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled, 3. lag om ändring i lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter, 4. lag om ändring i lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, 5. lag om ändring i lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse, 6. lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m., 7. lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387), 8. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar, 9. lag om ändring i rennäringslagen (1971:437), 10. lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511), 11. lag om ändring i väglagen (1971:948), 12. lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring, 13. lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd, 14. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m., 15. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, 16. lag om ändring i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m., 17. lag om ändring utsädeslagen (1976:298), 18. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl., 19. lag om ändring i passlagen (1978:302), 20. lag om ändring i lagen (1979:357) om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg, 21. lag om ändring i renhållningslagen (1979:596), 22. lag om ändring i epizootilagen (1980:369), 23. lag om ändring i lagen (1980:578) om ordningsvakter, 24. lag om ändring i lagen (1980:894) om jaktvårdsområden, 25. lag om ändring i lagen (1981:533) om fiskevårdsområden, 26. lag om ändring i lagen (1982:636) om anordnande av visst automatspel, 27. lag om ändring i hälsoskyddslagen (1982:1080), 28. lag om ändring i lagen (1983:1097) med vissa bestämmelser om larmanläggningar m.m., 29. lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102), 30. lag om ändring i djurskyddslagen (1988:534), 31. lag om ändring i produktsäkerhetslagen (1988:1604), 32. lag om ändring i lagen (1989:41) om TV- avgift, 33. lag om ändring i lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion, 34. lag om ändring i begravningslagen (1990:1144), 35. lag om ändring i lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning, 36. lag om ändring i lagen (1992:1231) om märkning av textilier, 37. lag om ändring i lagen (1992:1232) om märkning av hushållsapparater, 38. lag om ändring i lagen (1992:1326) om personlig skyddsutrustning för privat bruk, 39. lag om ändring i lagen (1992:1327) om leksakers säkerhet, 40. lag om ändring i lagen (1992:1402) om undanförsel och förstöring, 41. lag om ändring i lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet, 42. lag om ändring i lagen (1992:1514) om måttenheter, mätningar och mätdon, 43. lag om ändring i lagen (1992:1684) om EEG- handelsgödsel, 44. lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl., 45. lag om ändring i lagen (1994:451) om försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll.
Stockholm den 21 november 1995
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars- Erik Lövdén (s), Birthe Sörestedt (s), Göran Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m), Märta Johansson (s), Ingbritt Irhammar (c), Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Pär Nuder (s), Maud Ekendahl (m) och Kia Andreasson (mp).
Reservation
Avslag på propositionen (mom. 1) Alice Åström (v) anser dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "Utskottet är" och på s. 9 slutar med "utskottet strax" bort ha följande lydelse: Utskottet kan för sin del mot bakgrund av det ovanstående se att förslaget i propositionen har fördelar och stöder därför i princip detta. I likhet med vad som framförs i motion Ju5 anser utskottet emellertid att reformen måste balanseras med ökade möjligheter till rättshjälp i förvaltningsmålen. Bakgrunden härtill är följande. Domstolens utredningsansvar enligt förvaltningsprocesslagen kan i viss utsträckning ersätta behovet av juridisk biträdeshjälp och därmed också behovet av rättshjälp. Rättshjälp beviljas också restriktivt i förvaltningsmålen med hänvisning till denna utredningsskyldighet. Urholkas utredningsskyldigheten uppstår givetvis ett ökat behov av biträde och rättshjälp. Den nu föreslagna ordningen kommer, enligt utskottets mening, helt klart att medföra detta vilket också framkommit i ärendet. Den särskilde utredare som sett över rättshjälpslagen har uttryckt, som redovisats ovan, att en tvåpartsprocess kan tunna ut domstolens utredningsskyldighet i förvaltningsmålen. Vidare har Lagrådet i ärendet uttryckt farhågor om att ett tvåpartssystem inom förvaltningsprocessen kommer att leda till en förskjutning i de praktiska handläggningsformerna mot tillämpning av en förhandlingsprincip till skillnad från den nu gällande officialprincipen, trots att några lagändringar härvidlag inte föreslagits i propositionen. Det anförda visar sammantaget att den nu föreslagna reformen med nödvändighet måste balanseras genom utvidgade möjligheter till rättshjälp så att inte principen om allas likhet inför lagen begränsas. En enskild, som till motpart får en myndighet med helt andra utredningsmöjligheter och resurser än vad en enskild part normalt har tillgång till, är i stort behov av ett rättsligt biträde. Utskottet är därför för närvarande inte berett att ställa sig bakom förslagen i propositionen. Utskottet utgår från att regeringen genast överväger vad utskottet nu uttalat och återkommer med de lagförslag som kan anses erforderliga. Vad utskottet här med anledning av motion Ju5 uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande avslag på propositionen att riksdagen med bifall till motion 1995/96:Ju5 dels avslår proposition 1995/96:22, dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4
Utskottets lagförslag
1. Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
Härigenom föreskrivs att 20 kap. 12 § lagen (1962:381) om allmän försäkring skall ha följande lydelse.
------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse ------------------------------------------------- ------------------------------------------------- 20 kap. 12 §[1] ------------------------------------------------- Riksförsäkringsverket Riksförsäkringsverket har att verka för att har att verka för att bestämmelserna om den bestämmelserna om den allmänna försäkringen allmänna försäkringen tillämpas likformigt tillämpas likformigt och rättvist. Verket och rättvist. får, även till förmån för enskild part, överklaga domstols och allmän försäkringskassas beslut samt begära ändring enligt 10 a §. ------------------------------------------------- I mål, där en enskild Riksförsäkringsverket part hos länsrätten får överta allmän överklagar en allmän försäkringskassas försäkringskassas uppgift att i beslut, bestämmer länsrätten och Riksförsäkringsverket kammarrätten föra det om verket skall vara allmännas talan. part i målet. Detsamma Riksförsäkringsverket gäller i mål i för det allmännas talan kammarrätten, där en i Regeringsrätten. enskild part överklagat länsrättens beslut. Även om Riksförsäkringsverket beslutat att inte vara part, får domstolen förelägga verket att svara i målet, om det finns särskilda skäl. ------------------------------------------------- Den omständigheten att Riksförsäkringsverket inte varit part i domstolen hindrar inte verket att överklaga domstolens beslut. Om en enskild part överklagar kammarrättens beslut, är verket alltid motpart. ------------------------------------------------- Riksförsäkringsverket får, även till förmån för enskild part, överklaga domstols och försäkringskassas beslut samt begära ändring enligt 10 a §. ------------------------------------------------- ------------------------------------------------- ------------------------------------------------- Denna lag träder i kraft den 1 maj 1996. För beslut som har meddelats av försäkringskassan före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser. -------------------------------------------------
**FOOTNOTES**
[1]: Senaste lydelse 1991:215.
5
2. Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)
Härigenom föreskrivs att 13 kap. 4 § i plan- och bygglagen (1987:10) skall ha följande lydelse.
------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse ------------------------------------------------- ------------------------------------------------- 13 kap. 4 §[2]1 ------------------------------------------------- Länsstyrelsens beslut enligt 12 kap. 2 § huruvida prövning skall ske eller ej och länsstyrelsens förordnande enligt 12 kap. 4 § första stycket samt länsstyrelsens beslut enligt 12 kap. 4 § andra stycket att lov eller förhandsbesked inte skall gälla får inte överklagas. ------------------------------------------------- Andra beslut av Andra beslut av länsstyrelsen enligt länsstyrelsen enligt denna lag än de som denna lag än de som anges i första stycket anges i första stycket får överklagas hos får överklagas hos kammarrätten om allmän beslutet avser förvaltningsdomstol om beslutet avser ------------------------------------------------- 1. bygglov eller förhandsbesked inom område med detaljplan, ------------------------------------------------- 2. bygglov eller förhandsbesked inom område som inte omfattas av detaljplan och överklagandet avser frågan om åtgärderna utgör kompletteringsåtgärder enligt 8 kap. 13 §, uppfyller kraven i 3 kap. eller strider mot områdesbestämmelser, ------------------------------------------------- 3. rivningslov eller marklov och överklagandet avser frågan om åtgärderna strider mot en detaljplan eller områdesbestämmelser, ------------------------------------------------- 4. förordnanden enligt 6 kap. 19 § att avstå eller upplåta mark eller enligt 6 kap. 22 § om skyldighet att bekosta anläggande av gator och vägar samt anordningar för vattenförsörjning och avlopp, ------------------------------------------------- 5. fråga enligt 9 kap., ------------------------------------------------- 6. påföljder och ingripanden enligt 10 kap., ------------------------------------------------- 7. debitering av avgifter som anges i 11 kap. 5 §, ------------------------------------------------- hos regeringen i övriga fall. ------------------------------------------------- Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. -------------------------------------------------
______________ Denna lag träder i kraft den 1 maj 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
**FOOTNOTES**
[2]:1 Lydelse enligt bet. 1995/96:BoU1.
6
3. Förslag till lag om ändring i stiftelselagen (1994:1220)
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 13 § stiftelselagen (1994:1220) skall ha följande lydelse.
------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse ------------------------------------------------- ------------------------------------------------- 10 kap. 13 § ------------------------------------------------- Registreringsmyndighetens Registreringsmyndighetens beslut enligt denna lag beslut enligt denna lag får överklagas till får överklagas hos kammarrätten. allmän förvaltningsdomstol. ------------------------------------------------- Om Om registreringsmyndighetens registreringsmyndighetens beslut överklagas skall beslut överklagas skall registreringsmyndigheten registreringsmyndigheten föra talan för det föra talan för det allmänna. Överklagas allmänna. Överklagas kammarrättens beslut av domstolens beslut av registreringsmyndigheten, registreringsmyndigheten, skall överklagandet ha skall överklagandet ha kommit in inom tre kommit in inom tre veckor från den dag då veckor från den dag då det överklagade det överklagade beslutet meddelades. beslutet meddelades. ------------------------------------------------- Vad som sägs i första och andra styckena om registreringsmyndigheten och dess beslut gäller länsstyrelsen i Stockholms län och dess beslut när det är fråga om beslut enligt 12 §. ------------------------------------------------- Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. -------------------------------------------------
Utskottets förslag till ändring i regeringens förslag
Lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)
------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Utskottets förslag ------------------------------------------------- ------------------------------------------------- 40 § [3]1 ------------------------------------------------- En kommunal myndighets beslut enligt denna lag får överklagas hos länsstyrelsen. ------------------------------------------------- Beslut av annan statlig Beslut av annan statlig myndighet än regeringen myndighet än regeringen i ärende enligt 13 §, i ärende enligt 13 §, 14 b §, 17 §, 20 § 14 b §, 17 §, 20 § andra stycket, 21 §, 22 andra stycket, 21 §, 22 §, 24 §, 24 a §, 39 § §, 24 §, 24 a §, 39 § såvitt avser annat än såvitt avser annat än handräckning eller 47 § handräckning eller 47 § får överklagas hos får överklagas hos kammarrätten. Beslut i allmän övrigt enligt denna lag förvaltningsdomstol. av annan statlig Beslut i övrigt enligt myndighet än regeringen denna lag av annan får överklagas hos statlig myndighet än regeringen. regeringen får överklagas hos regeringen. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. ------------------------------------------------- Statens naturvårdsverk får överklaga beslut enligt denna lag eller enligt bestämmelser som meddelats med stöd av lagen. Finner en myndighet att den inte kan helt bifalla en framställning från Fortifikationsverket eller Vägverket om dispens som avses i 16 a § första stycket, skall ärendet hänskjutas till regeringens prövning. ------------------------------------------------- ------------------------------------------------- ------------------------------------------------- ------------------------------------------------- -------------------------------------------------
**FOOTNOTES**
[3]:1 Senaste lydelse 1995:829.
Innehållsförteckning
Sammanfattning...................................1 Propositionen....................................1 Motionen.........................................3 Utskottet........................................3 Inledning......................................3 Bakgrund.......................................4 Partsställningen i förvaltningsprocessen m.m.4 Allmänt om instansordningen i de allmänna förvaltningsdomstolarna 6 Propositionens huvudsakliga innehåll...........7 Överväganden...................................7 Avslag på propositionen......................7 Socialförsäkringsmålen.......................9 Övrigt......................................12 Hemställan....................................13 Reservation.....................................15 Bilaga 1 Regeringens lagförslag.................17 Bilaga 2 Utskottets lagförslag..................77 Bilaga 3 Utskottets förslag till ändring i regeringens förslag.............................80