Tryckfrihets- och sekretessfrågor
Betänkande 1990/91:KU10
Konstitutionsutskottets betänkande
1990/91:KU10
Tryckfrihets- och sekretessfrågor
Innehåll
1990/91 KU10
Sammanfattning
I detta betänkande behandlas 15 motioner från den allmänna motionstiden 1990 om tryckfrihet och sekretess. I en av motionerna har begärts en ändring av sekretesslagen så att det blir möjligt att bibehålla sekretess för uppgifter i en anmälan till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Utskottet föreslår att regeringen tar upp denna fråga till övervägande. Utskottet har avstyrkt övriga motionsyrkanden. I ärendet föreligger sju reservationer och tre särskilda yttranden.
Motionerna
1989/90:K205 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förstärkt sekretess vid beslut om avvikelse från självdeklaration.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sk802.
1989/90:K244 av Per Gahrton m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen beslutar att bestämmelser om registrering hos SÄPO skall vara offentliga så att grunderna för sådan registrering klart framgår.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju231.
1989/90:K402 av Ingbritt Irhammar och Kjell Ericsson (båda c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring av 5 kap. 5 § sekretesslagen, som förordas i motionen.
1989/90:K404 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av tillägg till offentlighetsprincipen.
1989/90:K405 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen beslutar att 7 kap. 14 § första stycket sekretesslagen skall ha följande lydelse:
Sekretess gäller för uppgift som rör utlänning, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att det medför fara att någon utsätts för övergrepp eller annat allvarligt men som föranleds av förhållandet mellan utlänningen och utländsk stat eller myndighet eller organisation av utlänningar.
1989/90:K406 av Torsten Karlsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en ändring i sekretesslagstiftningen.
1989/90:K407 av Bo Hammar och Berith Eriksson (båda vpk) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lagstiftning att brevhemligheten hos tidningsredaktioner och andra massmedier får ett förstärkt skydd.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju710.
1989/90:K409 av Ingrid Hasselström Nyvall (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar om ändring av sekretessbestämmelserna avseende anmälan till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd i enlighet med intentionerna i denna motion.
1989/90:K410 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om besvärsmöjlighet i sekretesslagen.
1989/90:K418 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av åtgärder mot distribution av barnpornografi,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändring av tryckfrihetsförordningen i frågor om bl.a. barnpornografibrott.
1989/90:K422 av Björn Samuelson (vpk) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att sekretesslagens bestämmelser skyndsamt bör ses över i enlighet med vad som anförts i motionen.
1989/90:K426 av Ann-Cathrine Haglund och Birgitta Rydle (båda m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skyndsamma åtgärder för att ge ett effektivt och säkert sekretesskydd för kvinnor som behöver byta vistelseort, bostad, arbete och t.o.m. personnummer.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju819.
1989/90:K427 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sekretesslagen.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So517.
1989/90:K431 av Elisabeth Fleetwood och Karin Falkmer (båda m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om förstärkt sekretess i vapenregisterfrågor.
1989/90:K434 av Anders Björck m.fl. (m) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående informationsrutiner mellan socialstyrelsen och sjukvårdens olika enheter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående översyn av myndigheters tillämpning av sekretesslagstiftningen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående utgallring och sekretessbeläggning av uppgifter i register som inte nyttjas för myndighetsutövning,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående besvärsrätt vid utlämnande av uppgift.
Utskottet
1. Förstärkt skattesekretess
I motion 1989/90:K205 yrkande 1 av Bo Lundgren m.fl. (m) påtalas att motiveringarna i beslut om avvikelse från självdeklaration är offentliga. Enligt motionen kan sådana motiveringar innehålla för den enskilde känsliga uppgifter om vederbörandes ekonomi och personliga levnadsförhållanden. Motionsyrkandet går ut på att 9 kap. 1 § sekretesslagen ändras så att skattesekretessen görs absolut med undantag för den del av besluten som är föremål för s.k. längdföring. Motionärerna framhåller slutligen att rätt till meddelarfrihet i aktuellt hänseende inte heller bör föreligga.
Gällande rätt m.m.
I skatteärenden gäller som allmän princip absolut sekretess. Från sekretessen har som huvudregel undantagits beslut varigenom skatt eller pensionsgrundande inkomst bestäms eller underlag för bestämmande av skatt fastställs (9 kap. 1§ tredje stycket sekretesslagen). Till beslut räknas inte bara själva beslutet utan också de skäl som myndigheten anger i beslutet.
Enligt 1956 års taxeringslag (1956:623), som är tillämplig på ärenden och mål avseende 1990 och tidigare års taxeringar, gäller i fråga om motiveringar och beslut i taxeringsärenden bl.a. följande. Beslut i taxeringsärenden redovisas i skattelängd och i vissa fall även i den skattskyldiges självdeklaration. Enligt 68 § skall av taxeringsnämnd beslutade taxeringar för varje skattskyldig sålunda införas i skattelängd. Längden skall skrivas under av den lokala skattemyndigheten. Den skall därefter, såvitt avser den årliga taxeringen, anses innefatta taxeringsnämndens beslut. Om taxeringsnämnden inte följt självdeklarationen vid taxeringen skall enligt 69 § deklarationen förses med uppgift om avvikelsen och skälen därför. Sistnämnda föreskrift har i praktiken uppfyllts genom att en kopia av den underrättelse om avvikelse som skall tillställas den skattskyldige bilagts deklarationen. Enligt den förut berörda bestämmelsen i sekretesslagen är uppgifterna om avvikelsen och skälen för denna offentliga.
Riksdagen beslöt våren 1990 (prop. 1989/90:74, SkU32) om ny taxeringslag. Den nya lagen (1990:324) är tillämplig på ärenden och mål avseende 1991 och senare års taxeringar. Vad angår frågan om motiveringar och beslut i taxeringsärenden innebär den nya lagen inte någon saklig förändring i förhållande till tidigare. I denna del gäller enligt den nya lagen bl.a. följande.
Lagen innehåller inte någon motsvarighet till bestämmelserna i 69 § gamla taxeringslagen om beslutsmotivering m.m. Det har nämligen inte ansetts behövligt att i taxeringslagen ha en uttrycklig föreskrift om beslutsmotivering då 20 § förvaltningslagen (1986:223) är tillämplig på skattemyndigheternas verksamhet. Enligt sistnämnda bestämmelse skall beslut varigenom en myndighet avgör ett ärende -- med vissa speciella undantag som det inte är fråga om här -- innehålla de skäl som har bestämt utgången, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild. Skattemyndighets beslut i ett ärende skall framgå av deklarationen, beslut om avvikelse, omprövning och taxeringsåtgärder samt övriga handlingar. Enligt 4 kap. 1§ nya taxeringslagen skall den skattskyldige utan dröjsmål underrättas om innehållet i ett taxeringsbeslut, om det inte är uppenbart obehövligt. -- Beträffande skattelängden gäller följande. Skattelängden behålls med samma innehåll som för närvarande. Konstruktionen att skattelängden sedan den skrivits under av skattemyndigheten anses innefatta taxeringsbesluten har dock slopats. Skattelängden kommer därför i fortsättningen att enbart anses utgöra en förteckning över de beloppsmässiga resultaten av taxeringsbesluten. I propositionen framhålls (prop. 1989/90:74 s.299) att skattelängden fyller en praktisk funktion genom att den -- då den är begränsad till uppgifter som anses offentliga -- kan hållas allmänt tillgänglig. När en enskild begär att få ta del av något eller några taxeringsbeslut räcker det enligt propositionen i allmänhet att myndigheten hänvisar till skattelängden.
Utskottets bedömning
Utskottet har vid flera tidigare tillfällen (KU 1983/84:29, KU 1985/86:13, KU 1987/88:22 och 1989/90:KU5) avstyrkt motionsyrkanden av samma innebörd som det här aktuella. Utskottet har därvid bl.a. uttalat att uppgifterna i taxeringsnämnds beslut har ett offentlighetsintresse inte minst med hänsyn till allmänhetens möjligheter att granska beskattningsmyndigheternas verksamhet. Utskottet har vidare utgått ifrån att taxeringsnämnderna vid utformningen av sina beslut iakttar nödvändiga integritetshänsyn. Riksskatteverket har i yttrande till utskottet (se KU 1987/88:22 s.7f.) angående nu aktuella frågeställning ansett övervägande skäl tala för att bibehålla gällande ordning.
Utskottet anser inte att det nu framkommit något som givit utskottet anledning att frångå sin angivna ståndpunkt, som godtagits av riksdagen. Med det anförda avstyrker utskottet motion 1989/90:K205 yrkande 1.
2. Införande av offentliga föreskrifter för registrering i SÄPOs register
I motion 1989/90:K244 yrkar Per Gahrton m.fl. (mp) att riksdagen beslutar att bestämmelser om registrering hos SÄPO skall vara offentliga så att grunderna för sådan registrering klart framgår.
Motionärerna vänder sig mot att den förordning som reglerar hur registrering i det s.k. SÄPO-registret skall gå till är hemlig. I syfte att öka den demokratiska kontrollen av säkerhetspolisens arbete föreslås därför i motionen att bestämmelserna om i vilka fall registrering i SÄPO-registret får ske görs offentliga.
Bakgrund
Vid personalkontroll inhämtas uppgifter om den som skall kontrolleras från polisregister. Ett av de register som därvid är aktuellt är det s.k. SÄPO-registret. Detta förs hos rikspolisstyrelsen (RPS) -- med stöd av 2§ personalkontrollkungörelsen (PKK) och ett särskilt regeringsbeslut den 26 juni 1980 -- och utgör ett register för säkerhetspolisens särskilda polisverksamhet för hindrande och uppdagande av brott mot rikets säkerhet (SÄPO-registret). I registret får antecknas sådana uppgifter som behövs för den särskilda polisverksamheten. Bland de uppgifter som antecknas finns bl.a. spaningsuppgifter från SÄPOs verksamhet med kontraspionage och terrorismbekämpning.
Enligt 2 § andra stycket PKK får anteckning i SÄPOs register inte göras enbart av det skälet att någon genom tillhörighet till organisation eller på annat sätt har givit uttryck för politisk uppfattning. I lagen (1965:94) om polisregister m.m. föreskrivs (2§) att innehållet i polisregister skall begränsas till uppgifter som är nödvändiga för att polisen skall kunna förebygga och uppdaga brott samt fullgöra sin verksamhet i övrigt. I samband med att bestämmelsen fick denna lydelse år 1988 framhölls att en sådan återhållsamhet med registreringen av uppgifter som bestämmelsen ger uttryck för är särskilt påkallad när det gäller uppgifter som rör människors personliga förhållanden och som därför är särskilt integritetskänsliga (prop. 1987/88:122 s.25).
Närmare bestämmelser om tillämpningen av den ovan nämnda föreskriften i PKK har meddelats av regeringen, dels genom öppna föreskrifter den 22 september 1972, dels genom kvalificerat hemliga föreskrifter den 3 december 1981.
I de öppna föreskrifterna anförs bl.a. följande.
Vissa organisationer har i antaget program angivit att organisationen skall verka för att omvandla samhället med våld. En stor del av sådana organisationers medlemmar kan emellertid antas aldrig komma att medverka till att vad som sålunda uttalas i programmet förverkligas. Enbart tillhörighet till sådan organisation skall därför inte utgöra skäl att anteckna någon i säkerhetsavdelningens polisregister. Anteckning får dock ske, om någon medlem i eller sympatisör med sådan organisation genom sina åtgärder har givit anledning till misstanke att han kan vara beredd att delta i verksamhet som innebär fara för rikets säkerhet eller som syftar till att med våld förändra det demokratiska statsskicket eller påverka rikets ställning som oberoende stat.
Vidare finns organisationer och grupper som kan befaras här i riket eller i andra stater bedriva eller ha bedrivit politisk omstörtningsverksamhet vari ingår utnyttjande av våld, hot eller tvång som medel. Uppgift om medlem i eller sympatisör med sådan organisation eller grupp skall antecknas i säkerhetsavdelningens register.
I de hemliga föreskrifterna ges mer preciserade anvisningar för i vilka fall registrering får ske av medlemmar och sympatisörer i politiska extremistorganisationer.
Utredningsförslag
I det av särskild utredare (Carl Lidbom) avgivna betänkandet (SOU 1989:18) SÄPO--Säkerhetspolisens arbetsmetoder föreslogs att de hemliga föreskrifterna upphävs och att SÄPO själv från fall till fall får pröva registreringsfrågan mot bakgrund av offentliga författningsbestämmelser (angivna bet. s.105).
SÄPO-kommittén anslöt sig inte till detta förslag. I kommitténs slutbetänkande (SOU 1990:51) Säkerhetspolisens arbetsmetoder, personalkontroll och meddelarfrihet föreslås i stället att de hemliga föreskrifter som i dag finns för registrering i SÄPOs register ersätts av anvisningar som tas in i de riktlinjer som regeringen enligt beslut av riksdagen år 1989 skall utfärda för SÄPO. Enligt riksdagsbeslutet (prop. 1988/89:108, JuU21, rskr. 287) skall sådana riktlinjer beslutas av regeringen varje år efter samråd med ledarna för övriga partier i utrikesnämnden. Angående sekretessen rörande sådana riktlinjer anförs i angivna proposition bl.a. följande (s. 14):
Sekretessen torde i allmänhet hindra att närmare riktlinjer för säkerhetspolisen redovisas offentligt. Att, såsom sker i fråga om den öppna polisen, sådana frågor behandlas i samband med riksdagens budgetbehandling är därför inte lämpligt. Det är å andra sidan särskilt angeläget att beredningen av riktlinjer på ett område som detta sker på ett sådant sätt att de kan få så bred parlamentarisk bas som möjligt. Kommittén har föreslagit att regeringen innan riktlinjer för säkerhetspolisen utfärdas bör samråda i första hand med ledarna för de oppositionspartier som är företrädda i utrikesnämnden. Jag delar kommitténs uppfattning att detta är en lämplig ordning.
Kommittén anför i saken bl.a. följande (SOU 1990:51 s.258):
Som är nämnt har den särskilde utredaren föreslagit att de hemliga föreskrifterna för registrering i SÄPOs register bör upphävas. Detta är också kommitténs uppfattning, men som kommittén ser det skulle det vara olämpligt att helt överlåta på SÄPO att själv avgöra när registrering skall ske. Även om -- som utredaren har påpekat -- SÄPO måste följa de offentliga föreskrifter som finns, i t.ex. polisregisterlagen, så skapas enligt kommitténs mening inte därmed tillräckliga garantier för att omfattningen av SÄPOs registreringar kommer att hålla sig på en acceptabel nivå. Frågan om efter vilka grunder denna registrering skall ske är för övrigt -- som JK har uttalat -- av en sådan natur att ansvaret härför ytterst bör vila på regeringen.
Enligt kommitténs mening kan de hemliga föreskrifterna ersättas med anvisningar som tas in i de riktlinjer för säkerhetspolisen som regeringen numera årligen skall utfärda. En sådan ordning ligger i linje med vad som uttalades i den proposition som låg till grund för införandet av systemet med riktlinjer, och som lämnades utan erinran av riksdagen (prop. 1988/89:108, JuU21, rskr. 287). I likhet med vad JK har anfört i sitt yttrande till regeringen anser emellertid kommittén att det nuvarande regelsystemet bör göras klarare och enklare. Kommittén instämmer också i JKs uppfattning att det inte finns något direkt hinder mot en större öppenhet i fråga om redovisningen av de principer som skall tillämpas vid registreringen. Därigenom skulle som justitiekanslern har framhållit oriktiga påståenden och missförstånd verksamt kunna motverkas.
En fördel med att ta in registreringsanvisningarna i de årliga riktlinjerna är vidare att anvisningarna därmed kommer att utformas av regeringen efter samråd med företrädare för partierna i utrikesnämnden (se prop. 1988/89:108 s. 14 och JuU21 s. 7). Den parlamentariska insynen i denna känsliga del av SÄPOs verksamhet kommer därmed att bli betydligt större än för närvarande, något som har förordats från flera håll.
Bland de övriga förslag som kommittén för fram kan i sammanhanget nämnas följande. Den grundläggande regleringen av ett system för personalkontroll bör enligt kommitténs mening ske i lag (Lag om personalkontroll) och inte som för närvarande i en författning av lägre valör. Därmed blir det, framhåller kommittén, riksdagen som lägger fast ramarna för personalkontrollen, vilket är rimligt med hänsyn till dess betydelse från integritetssynpunkt. Också vissa bestämmelser om SÄPOs register bör enligt kommittén tas in i en särskild lag (Lag om säkerhetspolisens register).
Betänkandet bereds i civildepartementet. För närvarande pågår där en sammanställning av avgivna remissvar över betänkandet.
Utskottets bedömning
Den i motionen upptagna frågan har behandlats av SÄPO-kommittén vars betänkande (SOU 1990:51) Säkerhetspolisens arbetsmetoder, personalkontroll och meddelarfrihet för närvarande bereds i civildepartementet. Enligt utskottets mening bör detta beredningsarbete inte föregripas genom någon åtgärd från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför motion 1989/90:K244.
3. Skärpt sekretess för uppgifter i vapenregistret
I motionerna 1989/90:K402 av Ingbritt Irhammar och Kjell Ericsson (båda c) samt 1989/90:K431 av Elisabeth Fleetwood och Karin Falkmer (båda m) begärs skärpning av sekretessen för uppgifterna i polismyndigheternas vapenregister. I motionerna hävdas att den gällande sekretessbestämmelsen på området (5 kap. 5§ sekretesslagen), vilken varit i kraft sedan den 1 januari 1987, visat sig otillräcklig. Enligt motionärerna innebär sålunda den nuvarande lagstiftningen inte ett tillräckligt skydd mot att uppgifter om vapeninnehav kommer i orätta händer med åtföljande risk för vapenstölder. I motion 1989/90:K402 förordas att den nyssnämnda sekretessbestämmelsen, som för närvarande innehåller ett s.k. rakt skaderekvisit, i stället konstrueras med ett s.k. omvänt skaderekvisit innebärande en presumtion för sekretess.
I motion 1989/90:K406 delvis av Torsten Karlsson (s) erinras om att även det hos lokal skattemyndighet förda folkbokföringsregistret innehåller uppgifter som hänför sig till vapenregistret. Enligt motionen är det oklart om skattemyndighet med stöd av gällande sekretesslagstiftning kan vägra att bifalla en begäran hos skatteförvaltningen om massuttag beträffande de personer som förekommer eller förekommit i vapenregister. Motionären anser att sekretesslagen bör ändras så att utlämnande av uppgifter i ett sådant fall förhindras.
Gällande rätt m.m.
Enligt 5 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess hos polismyndighet i verksamhet, som avser förande av eller uttag ur vapenregister, för uppgift som har tillförts registret, om det kan antas att röjande av uppgiften skulle medföra fara för att vapen kommer till brottslig användning. Bestämmelsen trädde i kraft den 1 januari 1987 (prop. 1986/87:3, KU9). Dessförinnan gällde inte någon sekretess på förevarande område.
1987 års vapenutredning (Ju 1987:04) konstaterar i sitt avgivna slutbetänkande (SOU 1989:44) Översyn av vapenlagstiftningen att den så sent som den 1 januari 1987 ikraftträdda sekretessregeln för uppgifterna i vapenregistret inte helt löst problemen kring frågan. För att minska risken för att uppgifter om vapenregister används i brottsligt syfte föreslår utredningen en skärpning av sekretessregeln. Utredningen föreslår således att regeln ändras så att det s.k. raka skaderekvisit, som gäller i dag och som innebär en presumtion för offentlighet, ändras till ett omvänt skaderekvisit, som innebär presumtion för sekretess. Denna sekretess bör enligt utredningen i fortsättningen gälla om det inte står klart att registeruppgiften kan röjas utan fara för att vapen kommer till brottslig användning. Vidare föreslår utredningen att detsamma bör gälla i verksamhet som avser folkbokföring för uppgift som hänför sig till vapenregister. Här avses i folkbokföringsregistret intagna uppgifter om personer med s.k. vapenmarkering (V-markering). Vapenmarkeringen är till för att vapenregistret skall få en underrättelse om någon ändring förs in i folkbokföringsregistret beträffande den markerade personens bostadsort, namn etc. V-markeringen i folkbokföringsregistret får emellertid faktiskt den verkan att den offentliggör vilka personer som förekommer i vapenregistret. Gällande sekretesslagstiftning hindrar alltså inte utlämnande av sådana uppgifter.
Vapenutredningens betänkande, som har remissbehandlats, bereds i justitiedepartementet. Avsikten är att en lagrådsremiss skall avges i slutet av året.
Tidigare riksdagsbehandling
Utskottet behandlade under föregående riksmöte (1989/90:KU5) flera motioner av samma innebörd som de nu aktuella. Utskottet, som erinrade om den då pågående remissbehandlingen av vapenutredningens betänkande, utgick ifrån att förslag i saken så snart som möjligt skulle komma att föreläggas riksdagen. Mot bakgrund av det pågående beredningsarbetet ansåg utskottet inte att det fanns anledning för riksdagen att ta ställning till de i motionerna upptagna frågorna. Med det anförda avstyrkte utskottet motionerna. Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Den i motionerna upptagna frågan har behandlats av vapenutredningen. I betänkandet (SOU 1989:44) Översyn av vapenlagstiftningen har utredningen föreslagit en skärpning av sekretessen på förevarande område. Den fortsatta beredningen av frågan sker inom justitiedepartementet. Utskottet, som anser det angeläget att förslag i saken så snart som möjligt föreläggs riksdagen, finner inte att vad som anförts i motionerna ger anledning för riksdagen att för närvarande ta något särskilt initiativ. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 1989/90:K402, 1989/90:K431 och 1989/90:K406 såvitt nu är i fråga.
4. Anonymitet för sökande av offentlig anställning
I motion 1989/90:K404 av Charlotte Cederschiöld (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av tillägg till offentlighetsprincipen.
Enligt motionären bör offentlighetsprincipen begränsas i fråga om rekryteringsärenden inom den offentliga sektorn. I motionen framhålls att risken för att en ansökan om ett nytt arbete får offentlig spridning ibland har en hindrande effekt på viljan att söka nytt arbete. Motionären föreslår att offentlighetsprincipen inskränks så till vida att ett skydd av de sökandes identitet vid ansökan om nytt arbete möjliggörs.
Gällande bestämmelser m.m.
Till myndighet inkomna ansökningshandlingar gällande en utannonserad tjänst blir allmänna, så snart de har kommit in dit (2 kap. 6 § tryckfrihetsförordningen /TF/). Eftersom de ytterst sällan torde innehålla uppgifter för vilka sekretess gäller blir de även offentliga vid samma tidpunkt. En förutsättning för offentlighet är att handlingarna förvaras hos myndigheten (förvaringskriteriet; 2 kap. 3 § TF), vilket självfallet är det normala med ansökningshandlingar.
På senare tid har det förekommit att bl.a. kommuner och landsting genom förändringar i ordningen för rekrytering till chefstjänsterna sökt eliminera eller minska den på offentlighetsprincipen grundade allmänna insynen i förfarandet, framför allt under dess inledande skede. Den metod som använts för att söka undgå offentlighetsprincipens tillämpning på rekryteringsförfarandet eller delar därav har i vissa fall varit att samarbeta med ett i förhållande till kommunen fristående konsultföretag, som fått i uppgift att sondera marknaden och svara för åtminstone den inledande fasen i rekryteringen. Tanken har varit att så länge intresseanmälningar/ansökningar befunnit sig hos konsultföretaget och inte kommunen skulle offentlighetsprincipen inte gälla.
Regeringsrätten har emellertid i ett avgörande den 21 april 1989 (RÅ 1989 ref. 29) slagit fast att ansökningar till en kommunal chefsbefattning var att anse som allmänna handlingar, fastän de fanns hos ett enskilt företag som hade i uppdrag att medverka i rekryteringen. Som skäl anfördes att företaget hade mottagit ansökningarna i uppdragsgivarens ställe och att uppdragsgivaren -- en styrelse i kommunen -- hade haft tillgång till dem före dagen för beslutet om tillsättning. Därmed ansåg regeringsrätten att såväl kravet att handlingarna inkommit till myndighet som förvaringskriteriet var uppfyllda.
JO Ragnemalm har därefter avgjort klagomål gällande frågan om till konsultföretag ingivna handlingar (intresseanmälningar) bort anses som allmänna hos AMU-styrelsen med vilken konsultförtaget enligt avtal samarbetat rörande chefsrekrytering (JO:s ämbetsberättelse 1990/91 s.391). JO Ragnemalm, som i sitt beslut angav att han i och för sig inte funnit regeringsrättens ovannämnda avgörande övertygande, ansåg det tveksamt om de aktulla intresseanmälningarna var att anse som allmänna hos AMU-styrelsen. Ragnemalm framhöll därvid bl.a. att handlingarna var ingivna i inledningsskedet av ett rekryteringsärende innan själva tillsättningsärendet ens påbörjats genom tjänstens ledigkungörande.
Mot bakgrund av bl.a. ovannämnda båda beslut har nyligen inom civildepartementets rättssekretariet påbörjats en utredning rörande frågan om möjligheten att inom ramen för 2 kap. TF tillgodose behovet av minskad offentlighet i vissa rekryteringsärenden. Avsikten är att utredningen skall resultera i en departementspromemoria, som sedan skall remissbehandlas.
Utskottets överväganden
Den i motionen upptagna frågan är föremål för utredning inom regeringskansliet. Enligt utskottets mening bör utredningsarbetet inte föregripas genom någon åtgärd från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför motion 1989/90:K404.
5. Sekretessen i asylärenden
I motion 1989/90:K405 av Lars Werner m.fl. (vpk) diskuteras sekretesskyddet i asylärenden. Motionärerna anser att detta behöver förbättras. Enligt motionen är svenska utlandsmyndigheter ibland vårdslösa vid behandlingen av uppgifter i asylärenden i samband med utredningar utförda på uppdrag av invandrarverket. I motionen uppges vidare bl.a. att det förekommer ett utbyte om information om politiska flyktingar mellan den svenska säkerhetspolisen och motsvarande utländska organisationer.
Gällande bestämmelser m.m.
Gällande sekretessbestämmelse rörande uppgifter om enskilds personliga förhållanden i asylärenden återfinns i 7 kap. 14§ andra stycket sekretesslagen. Enligt denna bestämmelse gäller sekretess i verksamhet för kontroll över utlänningar för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Bestämmelsen är således konstruerad med ett omvänt skaderekvisit, dvs. presumtionen är för sekretess.
Utskottets bedömning
Utskottet vill med anledning av motionen framhålla att det på förevarande område redan föreligger ett starkt sekretesskydd. Mot denna bakgrund och då vad som framkommit i ärendet inte givit utskottet anledning föreslå någon ytterligare åtgärd avstyrks motion 1989/90:K405.
6. Skärpning av folkbokföringssekretessen m.m.
I motion 1989/90:K426 av Ann-Cathrine Haglund och Birgitta Rydle (båda m) begärs skyndsamma åtgärder för att ge ett effektivt och säkert sekretesskydd för kvinnor som behöver byta vistelseort, bostad, arbete och t.o.m. personnummer.
Enligt motionen har utvecklingen visat att det brådskar med åtgärder för att stärka sekretesskyddet för förföljda kvinnor så att deras bostad och arbete inte avslöjas. Motionärerna anser att det i dessa fall även måste vara möjligt att byta personnummer. Motionärerna begär att regeringen skyndsamt lägger fram förslag syftande till att dels ett säkert och effektivt sekretesskydd kan åstadkommas för kvinnor som utsätts för misshandel eller trakasserier, dels möjligheterna att byta personnummer underlättas.
I motion 1989/90:K406 delvis av Torsten Karlsson (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en ändring i sekretesslagstiftningen.
Enligt motionen är det oklart om skattemyndighet med stöd av gällande sekretesslagstiftning kan vägra att bifalla en begäran hos skatteförvaltningen om massuttag beträffande uppgifter om personnummer på personal anställd inom kriminalvårdsväsendet. Motionären anser att sekretesslagen bör ändras så att utlämnade av uppgifter i ett sådant fall förhindras.
a) Sekretessfrågan
Allmänt om 7 kap. 15 § sekretesslagen (den s.k. folkbokföringssekretessen)
Den sekretessbestämmelse som motionerna avser återfinns i 7kap. 15§ sekretesslagen. Enligt denna bestämmelse gäller sekretess i verksamhet som avser folkbokföringen för uppgift om enskilds förhållanden, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Presumtionen är således för offentlighet (s.k. rakt skaderekvisit).
Genom en ändring av lagrummet som trädde i kraft den 1 januari 1988 kan uppgifter om enskildas personliga förhållanden, t.ex. namn och hemadress, i vissa fall skyddas av sekretess motsvarande folkbokföringssekretessen också när de förekommer i myndighetsregister som endast omfattar ett begränsat urval av befolkningen. I sammanhanget övervägdes om det fanns tillräckliga skäl för att utsträcka folkbokföringssekretessen till samtliga personregister som förs av myndigheter, såväl statliga som kommunala (prop. 1987/88:41 s.12). Föredragande statsrådet uttalade emellertid att man borde rikta in sig på de register som innehåller ett förhållandevis stort urval av befolkningen. Sekretessen borde utvidgas beträffande sådana register men inte i fråga om alla myndighetsregister. Det borde dock klart framgå vilka myndighetsregister som skulle omfattas av den nya sekretessen, så att denna fråga inte skulle behöva bli föremål för osäkerhet och tolkningsspörsmål i praxis. Regeringen borde därför bemyndigas att meddela föreskrifter som närmare anger tillämpningsområdet för sekretessbestämmelsen. Riksdagen (KU 1987/88:22, rskr. 51) godtog propositionen i denna del.
Beträffande länsskattemyndighets folkbokföringsregister kan här nämnas följande. I de fall en persons adress bör hemlighållas på grund av befarad förföljelse förs en markering om särskild sekretessprövning in i länsskattemyndighetens folkbokföringsregister. Spärrmarkeringen aviseras till de andra register för vilka det finns ett sekretesskydd. Markeringen innebär i och för sig inte att uppgiften inte får lämnas ut, den är endast en varningssignal som anger att en prövning skall ske. Varje myndighet prövar självständigt frågan om utlämnande.
Med anledning av vad som anförts i motion 1989/90:K406 om hos skatteförvaltningen begärt massuttag av uppgifter om personnummer på personal inom kriminalvårdsväsendet bör i sammanhanget anmärkas följande. Varken folkbokföringsregistret eller något annat register hos skatteförvaltningen torde vara upplagt på sådant sätt att det finns möjlighet att med ledning av en framställning, som endast innehåller en begäran om att utfå personnummer m.m. beträffande personal hos viss myndighet -- utan att dessa personer individualiseras -- få fram några uppgifter över huvud taget om personalen.
Tidigare riksdagsbehandling
Utskottet har tidigare vid några tillfällen behandlat motioner vari begärts att folkbokföringssekretessen skall utvidgas i syfte att förbättra skyddet för vissa särskilt utsatta människor. I det ovannämnda lagstiftningsärendet gällande 7kap. 15§ sekretesslagen förelåg motioner av samma innebörd som den nu aktuella motionen 1989/90:K426. I betänkandet i ärendet (KU 1987/88:22) underströk utskottet, som avstyrkte motionerna, vikten av att man inom regeringskansliet fortlöpande ägnade frågan största uppmärksamhet, och enligt utskottet kunde det inte uteslutas att behov av ett ytterligare utvidgat sekretesskydd kunde uppkomma. Utskottet förutsatte att regeringen i så fall skulle vidta nödvändiga åtgärder. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1987/88:51). Under våren 1989 behandlade utskottet (1988/89:KU25) ytterligare motioner av samma innebörd. Utskottet uttalade att den nya lagstiftningen visserligen endast varit i kraft i drygt ett år men att den fortsatta utvecklingen klart syntes visa att det fanns ett behov av ökad sekretess på förevarande område. Utskottet förutsatte att frågan togs upp till förnyade överväganden och att regeringen i lämpligt sammanhang skulle återkomma till riksdagen med en redovisning av dessa överväganden. Motionerna föreslogs besvarade med vad utskottet sålunda anfört. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1988/89:208). I en reservation (m + fp + c + mp) begärdes ett tillkännagivande till regeringen om att den skyndsamt skulle ta upp till förnyade överväganden frågan om ökad sekretess på förevarande område och därefter återkomma till riksdagen med en redovisning av dessa överväganden och de förslag som dessa resulterar i.
b) Byte av personnummer
Tidigare riksdagsbehandling
I några av de motioner som utskottet behandlade i ovannämnda betänkande 1988/89:KU25 hade framställts begäran om införande av en möjlighet för förföljda personer att byta personnummer. Utskottet anförde i denna del följande (s.11):
Med anledning av den i några av motionerna framställda begäran om införande av en möjlighet för förföljda personer att byta personnummer får utskottet erinra om att gällande regler inte hindrar detta. I ett frågesvar i riksdagen den 4 februari 1988 (prot. 1987/88:62) uttalade finansminister Feldt bl.a. att han var beredd att medverka till att en enskild -- som utsatts för våld och förföljelse och som inte fått tillräcklig hjälp genom att uppgift om namn och adress har sekretessbelagts i olika myndighetsregister eller genom andra former av stöd -- skapar sig en ny identitet genom personnummer- och namnändring.
Utskottet, som instämde i finansministerns uttalande, föreslog att motionerna skulle förklaras besvarade med vad utskottet sålunda anfört. Riksdagen följde utskottet. I en reservation (m + fp + c + mp) begärdes ett tillkännagivande till regeringen om att den i det föregående förordade sekretessöversynen även skulle avse frågan om det fanns skäl att låta möjligheten att byta personnummer komma till ökad användning.
Utredningsförslag
I tilläggsdirektiv i december 1989 till 1983 års folkbokföringskommitté gavs kommittén i uppdrag att överväga och lämna förslag till åtgärder som förhindrar att någon med hjälp av personnummer kan leta rätt på en person i syfte att utöva våld, hot eller trakasserier.
I kommitténs slutbetänkande (SOU 1990:50) Ny folkbokföringslag föreslås att en en förföljd person i första hand skall erbjudas skydd genom att han eller hon efter ansökan hos skattemyndigheten får behålla sin tidigare folkbokföringsort där man lämnat en bostad på grund av förföljelse. Som adress i folkbokföringsregistren anges i dessa fall skattemyndighetens adress. Den verkliga bostadsadressen skall finnas endast manuellt antecknad hos skattemyndigheten som vidarebefordrar personens post. Beträffande en person som är utsatt för ett allvarligt hot föreslår kommittén att sådan person i undantagsfall efter ansökan hos rikspolisstyrelsen skall få möjlighet att byta personnummer och även i övrigt registreras med fingerade personuppgifter så länge hotet finns kvar (identitetsbyte).
Betänkandet bereds i finansdepartementet. Avsikten är att en lagrådsremiss skall avges i slutet av året.
Utskottets bedömning
I motionerna begärs olika åtgärder för att förbättra integritetsskyddet för vissa särskilt utsatta människor. Bl.a. förordas i motion 1989/90:K426 att möjligheterna att byta personnummer underlättas. Folkbokföringskommittén har haft i uppdrag att överväga och lämna förslag till åtgärder som förhindrar att någon med hjälp av personnummer kan leta rätt på en person i syfte att utöva våld, hot eller trakasserier. Utredningen har behandlat saken i sitt slutbetänkande (SOU 1990:50) Ny folkbokföringslag, vari bl.a. läggs fram förslag som vidgar möjligheterna för person som är utsatt för allvarligt hot att byta personnummer. Betänkandet bereds i finansdepartementet med sikte på att regeringen under våren 1991 skall avlämna en proposition i ämnet. Enligt utskottets mening bör inte riksdagen föregripa detta arbete genom att nu ta ställning till de frågor i motionerna som har samband härmed. Utskottet kan få anledning att i samband med riksdagens behandling av nyssnämnda proposition återkomma till dessa och övriga i motionerna upptagna frågor. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 1989/90:K406 såvitt nu är i fråga och 1989/90:K426.
7. Förstärkt skydd för meddelares anonymitet vid beslag m.m.
I motion 1989/90:K407 av Bo Hammar och Berith Eriksson (båda vpk) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lagstiftning att brevhemligheten hos tidningsredaktioner och andra massmedier får ett förstärkt skydd.
I motionen redogörs för ett förundersökningsärende, vari en tingsrätt beslutat om beslag av post till en tidningsredaktion. I motionen tas upp frågan om en sådan åtgärds överensstämmelse med tryckfrihetsförordningens bestämmelser om meddelarskydd m.m. Motionärerna ifrågasätter om inte skärpta regler behövs då det gäller möjligheten att bryta brevhemligheter hos tidningar och andra massmedier.
Gällande bestämmelser m.m.
a) Allmänt om beslag av brev m.m.
Föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller som har avhänts någon genom brott får tas i beslag (27 kap. 1 rättegångsbalken /RB/). Detsamma gäller föremål som kan komma att förverkas. Med föremål jämställs skriftlig handling. Hit hör bl.a. brev till tidningar och andra massmedier.
För beslag av skriftliga handlingar gäller vissa specialbestämmelser. Bl.a. föreskrivs i 27 kap. 2§ RB att beslag inte får läggas på skriftlig handling om dess innehåll kan antas vara sådant att befattningshavare eller annan som avses i 36 kap. 5§ RB inte får höras som vittne därom, och handlingen innehas av honom eller av den, till vars förmån tystnadsplikten gäller. Bl.a. åsyftas här den tystnadsplikt till förmån för författare och meddelare som enligt närmare bestämmelser i 3 kap. 3§ tryckfrihetsförordningen (TF) gäller inom mediavärlden. För beslag av brev eller telegram som befinner sig i post- eller televerkets vård krävs att det är föreskrivet minst ett års fängelse för brottet samt att försändelsen hos mottagaren skulle kunna vara underkastad beslag (27 kap. 3§ RB). Fråga om beslag avgörs av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten.
I lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål -- gällande vissa brott mot rikets säkerhet och andra grövre brott -- finns tilläggs- och undantagsbestämmelser till den grundläggande regleringen i RB i fråga om straffprocessuella tvångsmedel vid beivrande av brott. Lagen är tidsbegränsad och gäller efter den senaste förlängningen till utgången av år 1990.
b) Skyddet för meddelare m.fl.
Var och en har enligt 1 kap. 1 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen (TF) frihet att till bl.a. utgivare, redaktioner och nyhetsbyråer lämna meddelanden för offentliggörande i tidningen. Inga andra begränsningar i dessa rättigheter gäller än de som är tillåtna i TF (jfr dock 1kap. 9§3 TF). I 7kap. 3 och 11 kap. 1§§ TF finns angivet i vilka fall meddelare och anskaffare kan fällas till ansvar för att de har lämnat resp. anskaffat uppgifter för publicering.
Ytterligare ett grunddrag i skyddet av tryckfriheten är bestämmelserna i 3 kap. TF om rätt till anonymitet för författare till tryckta skrifter och för dem som lämnar uppgifter för publicering. Anomymitetsskyddet innebär också att en myndighet i princip inte får efterforska vem som har lämnat uppgifterna annat än när ett ingripande mot denne är tillåtet enligt TF. Avsikten med dessa bestämmelser är att ingen skall behöva avstå från att vidarebefordra information till bl.a. pressen på grund av rädsla för repressalier.
c) Lagfäst proportionalitetsprincip
Genom lagstiftning (prop. 1988/89:124, JuU25) som trädde i kraft den 1 september 1989 har i 27 kap. 1 § RB införts en särskild s.k. proportionalitetsprincip för all tvångsmedelsanvändning i brottmål. Regeln innebär att ett tvångsmedel får användas bara om de skäl som talar för att åtgärden vidtas uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.
I lagstiftningsärendet, som byggde på tvångsmedelskommitténs betänkande (SOU 1984:54) Tvångsmedel -- Anonymitet -- Integritet angav föredraganden (angivna prop. s. 23) att reglerna i RB om beslag och husrannsakan enligt vad som framkommit i lagstiftningsärendet i allt väsentligt var väl avvägda. På några punkter -- vilka i förevarande sammanhang är utan intresse -- föreslogs några justeringar av reglerna.
I propositionen diskuterades därefter bl.a. frågan om skyddet för anonymitetsintresset. Föredraganden angav att detta intresse -- i den mån det inte åtnjuter tillräckligt skydd enligt nu gällande regelsystem -- kan tillgodoses inom ramen för en lagfäst proportionalitetsregel. I denna del innehåller propositionen vidare bl.a. följande.
Föredraganden konstaterade inledningsvis -- efter att ha redovisat sin syn på tolkningen av vissa bestämmelser i TF -- att det skydd den enskilde har i dag mot direkt efterforskning av anonymitetsskyddade uppgifter vid tvångsmedelsanvändning fått en rimlig avgränsning, varför det inte fanns anledning att föreslå någon ytterligare lagstiftning i ämnet. Föredraganden behandlade därefter den konflikt med anonymitetsskyddet som kan uppkomma vid tvångsmedelsanvändning i andra situationer än då sådana uppgifter direkt efterforskas. Tvångsmedelskommittén hade där föreslagit en utvidgning av skyddet i situationer då det kan antas att integritetskänsliga uppgifter oavsiktligt kan komma att röjas genom tvångsmedelsanvändning, de s.k. bieffektsfallen. Föredraganden, som i likhet med de flesta remissinstanserna ansåg att det förslaget innebar en alltför stark begränsning av möjligheterna till tvångsmedelsanvändning, redovisade i saken bl.a. följande överväganden (angivna prop. s. 36):
Enligt mitt förmenande är det viktigaste skyddet mot att integritetskänsliga uppgifter röjs som en bieffekt av tvångsmedelsanvändningen regler som förhindrar att ett tvångsmedel avsiktligt används för andra ändamål än det formellt beslutats för. Som jag nämnt i det föregående -- -- -- ger vår tvångsmedelslagstiftning på straffprocessens område klart besked om att ett avsiktligt användande av ett tvångsmedel utöver det ändamål för vilket det har beslutats inte får ske.
Härtill kommer att proportionalitetsprincipen, som av sedvänja anses gälla vid all utövning av tvångsmedelsbefogenheter, givetvis också har betydelse i bieffektsfallen. När jag nu föreslår att den principen lagfästs för de straffprocessuella tvångsmedlen, ger detta enligt min uppfattning ett förhöjt och tillräckligt skydd mot obehörigt röjande av uppgifter, som inte är direkt efterforskade vid tvångsmedelsanvändningen.
Utskottets bedömning
I motionen begärs förslag till lagstiftning syftande till att bl.a. förstärka meddelares och författares anonymitet vid beslag av post till en tidningsredaktion.
Frågan om avvägningen mellan behovet av skydd för pressens informationskällor och samhällets intresse av att ha tillgång till effektiva medel för brottsbekämpningen har i olika sammanhang varit föremål för olika utredningsåtgärder. Senast har frågan behandlats i det lagstiftningsärende (prop. 1988/89:124 om vissa tvångsmedelsfrågor, JuU25) som ledde till att i RB infördes bestämmelser om en särskild s.k. proportionalitetsprincip. I ärendet ansågs därvid regleringen i TF bereda ett i princip tillräckligt skydd för anonymitetsintressena på området. I anslutning härtill diskuterades särskilt frågan om behov förelåg av särregler för att förhindra att integritetskänsliga uppgifter röjs som en bieffekt av tvångsmedelsanvändningen. Mot bakgrund av den s.k. ändamålsprincipen -- ett straffprocessuellt tvångsmedel får användas endast för det ändamål för vilket det har beslutats -- och den i ärendet föreslagna proportionalitetsprincipen ansågs sådana särregler dock obehövliga.
Den i motionen upptagna frågan har således ganska nyligen prövats av riksdagen. Utskottet finner inte att vad som nu anförts i motionen och i övrigt framkommit i ärendet ger anledning för riksdagen att nu initiera någon ändring av reglerna på området. Utskottet, som utgår från att man inom regeringskansliet fortlöpande följer frågan om skyddet för anonymitetsintressena är tillräckligt, avstyrker med det anförda motion 1989/90:K407.
8. Sekretesskydd för uppgifter i anmälan till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN)
Motionen
I motion 1989/90:K409 av Ingrid Hasselström Nyvall (fp) yrkas att riksdagen beslutar om ändring av sekretessbestämmelserna avseende anmälan till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd i enlighet med intentionerna i motionen.
Motionären anser att 7 kap. 2 § 4. sekretesslagen bör ändras så att det blir möjligt att bibehålla sekretess för uppgifter i en anmälan till HSAN om ansvar eller behörighet för personal inom hälso- och sjukvården. Motionären anser det angeläget med ett förstärkt sekretesskydd för anmälaren, som i allmänhet är den svagare parten.
Gällande bestämmelser m.m.
Frågor om disciplinansvar för personal inom hälso- och sjukvården skall tas upp av HSAN på skriftlig anmälan av socialstyrelsen eller av den patient som saken gäller eller, om patienten inte själv kan anmäla saken, en nära anhörig till honom eller -- om fråga är om befattningshavare som omfattas av JOs eller JKs tillsyn -- av JO eller JK (se 24 § lagen /1980:11/ om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.m.). I frågor om återkallande eller begränsning av legitimation är socialstyrelsen, den som saken gäller eller JO/JK exklusivt behöriga. I förevarande ärenden kan patienten således få ställning som part med rätt att verka för sakens utredande och att ta del av utredningsmaterialet.
HSANs verksamhet är att hänföra till den särskilda tillsynen över hälso- och sjukvården. Uppgifter om patienters sjukdomar m.m. omfattas därför av sekretess hos nämnden och fullföljdsinstanserna (7 kap. 1§ andra stycket sekretesslagen) och det oavsett om det aktuella ärendet rör den allmänna eller den enskilda sjukvården. Sekretesskyddet gäller inte personalens förhållanden utan bara patienters och jämställdas personliga förhållanden. I punkt 4 i 7 kap. 2 § sekretesslagen föreskrivs emellertid att denna sekretess inte gäller i fråga om en anmälan eller ett beslut i ett ärende om ansvar eller behörighet som nu sagts.
I förarbetena (prop. 1979/80:2 Del A s. 176) motiveras denna offentlighet med det inte oväsentliga offentlighetsintresse som knyter sig till de ifrågavarande ansvars- och behörighetsärendena.
Sekretesskyddet för uppgifter av enskilda till JO/JK
I detta sammanhang bör redovisas de överväganden som för några år sedan ledde till ökat sekretesskydd för uppgifter lämnade av enskilda i bl.a. anmälningar till JO/JK.
Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1988 (prop. 1986/87:160, KU 1987/88:6) vidgades således sekretessen hos JO och JK för uppgifter lämnade av enskilda. Den förut rådande ordningen innebar att sekretess för sådana uppgifter endast gällde i fråga om uppgifter som omfattades av s.k. utrikes- eller försvarssekretess. Som villkor för sekretess gällde dessutom att det kunde antas att riket skulle lida betydande men om uppgiften röjdes. Den nya lagstiftningen innebar att sekretessen hos JO och JK utvidgades beträffande sådana uppgifter om enskilds personliga förhållanden som lämnas till JO eller JK av enskilda personer. För sådana uppgifter gäller enligt den nya ordningen nämligen sekretess -- vid sidan av utrikes- och försvarssekretessen -- om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående skulle lida betydande men om uppgiften lämnas ut. En andra förutsättning är att uppgiften skulle ha varit hemlig hos den myndighet ärendet hos JO eller JK avser.
Utskottets bedömning
I motionen begärs en ändring av den bestämmelse i sekretesslagen som föreskriver att sekretess inte skall gälla i fråga om en anmälan -- och ett beslut -- i ärende hos hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Vid sekretesslagens tillkomst motiverades denna offentlighet med det inte oväsentliga offentlighetsintresse som knyter an till ansvarsnämndens ärenden. Motionären anser att behovet av skydd för integritetskänsliga uppgifter i en anmälan i vissa fall kan vara så stort att det bör ta över intresset av insyn.
Utskottet för sin del får anföra följande. Den sekretessavvägning som gjordes vid sekretesslagens tillkomst mellan de angivna båda motstående intressena resulterade således i att uppgifter av aktuellt slag alltid skall vara offentliga. Sekretessbestämmelsen i fråga har nu varit i kraft i omkring tio år. Enligt utskottets mening finns skäl som talar för att regeringen -- på grundval av den erfarenhet som numera vunnits om nämndens verksamhet i nu aktuellt hänseende -- på nytt tar upp frågan till övervägande. Detta bör ske i den form regeringen finner lämplig. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion 1989/90:K409 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
9. Besvärsrätt för den som berörs av sekretesskyddade uppgifter som har lämnats ut
I motion 1989/90:K410 yrkande 7 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om besvärsmöjlighet i sekretesslagen.
Motionärerna anser att regeringen bör utreda möjigheterna att stärka den enskildes ställning genom att införa en besvärsrätt för den som berörs av sekretesskyddade uppgifter som har lämnats ut.
I motion 1989/90:K434 yrkande 6 av Anders Björck m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående besvärsrätt vid utlämnande av uppgift.
Motionärerna anser att den enskildes rätt att själv bestämma över hur personliga uppgifter används och sprids måste bli större. Enligt motionen bör den enskilde t.ex. ha rätt att överklaga utlämnande av egna personuppgifter om de är sekretessbelagda eller om utlämnandet sker myndigheter emellan.
Data- och offentlighetskommittén
I data- och offentlighetskommitténs delbetänkande (SOU 1987:31) Integritetsskyddet i informationssamhället 4. Personregistrering och användning av personnummer tas den i motionerna berörda frågan upp. Kommittén anför i saken följande (angivna betänkande s.125):
När det gäller tillämpningen av sekretesslagen tycker vi oss, som nämnts, ha funnit en del brister. En allt för liberal sekretessbedömning leder automatiskt till risk för integritetsintrång. En effektivare tillsyn över sekretesslagen och en förbättrad garanti mot slapp tillämpning av densamma skulle eventuellt kunna åstadkommas om man inför besvärsrätt för den som berörs av de sekretessprövade uppgifter som har lämnats ut. Det skulle också kunna leda till en mera omsorgsfull menprövning och en vitalare debatt om utvidgad besvärsrätt enbart med utgångspunkt från de begränsade erfarenheter beträffande tillämpningen av sekretesslagen som vi har uppmärksammat. En förändring av besvärsrätten skulle äventyra möjligheten till en snabb prövning när offentlighetsuttag begärs. Även andra olägenheter finns i sammanhanget. Frågan bör enligt vår mening övervägas på nytt i samband med en framtida översyn av sekretesslagen.
I ett särskilt yttrande av tre av kommitténs ledamöter (riksdagsledamöterna Gunnar Hökmark, Birgit Friggebo och Bengt Kindbom) anförs i anslutning till nyssnämnda uttalande följande (s.172):
Detta klara och koncisa uttalande borde enligt vår mening föranleda en närmare utredning av möjligheterna att införa en besvärsmöjlighet. Enligt vår uppfattning borde denna viktiga fråga inte skjutas på en oviss framtid och avgöras i samband med en eventuell framtida översyn av sekretesslagen.
I datakommitténs därefter avgivna slutbetänkande (SOU 1988:64) Integritetsskyddet i informationssamhället -- Offentlighetsprincipens tillämpning på upptagningar för automatisk databehandling återkommer nyssnämnda tre ledamöter till saken i ett särskilt yttrande i vilket följande anförs (angivna betänkande s.144):
Det borde också ha varit möjligt för kommittén att lämna förslag till hur den enskildes ställning kunnat stärkas genom en besvärsrätt gentemot utlämning av sekretessprövade personuppgifter. Något utredningsarbete i denna del har tyvärr inte förekommit.
Tidigare riksdagsbehandling
Utskottet behandlade en motion av samma innebörd under 1987/88 års riksmöte. Utskottet avstyrkte motionen. Som skäl härför angav utskottet bl.a. följande (KU 1987/88:5 s.23):
De skäl för och emot den nuvarande ordningen, som endast ger den som har begärt utlämnandet rätt att överklaga ett beslut att vägra lämna ut uppgifter, har belysts ingående senast i samband med sekretesslagens tillkomst. Därvid befanns de i och för sig beaktansvärda fördelarna med en utvidgad rätt till överklagande inte kunna uppväga de nackdelar som skulle bli oundvikliga. Det betonades att en sådan utvidgning skulle äventyra vad som oftast har avgörande betydelse när offentlighetsprincipen skall tillämpas, nämligen att prövningen sker snabbt. DOK har i sitt senaste delbetänkande (s.125) uttalat att en effektivare tillsyn över sekretesslagstiftningen och en förbättrad garanti mot, som det uttrycks, slapp tillämpning av densamma eventuellt skulle kunna åstadkommas med en klagorätt för den registrerade. Utredningen anser emellertid att det knappast går att motivera krav på en utvidgad rätt att överklaga beslut enbart med utgångspunkt i de begränsade erfarenheter av sekretesslagens tillämpning som kommittén har gjort. Frågan bör emellertid enligt DOK:s majoritet övervägas på nytt i samband med en framtida översyn av sekretesslagen. Utskottet får för egen del ansluta sig till den bedömningen och avstyrker motionsyrkandet.
I en reservation (av Anders Björck och Hans Nyhage, båda m) förordades bifall till motionen.
Riksdagen följde utskottsmajoriteten.
Utskottets bedömning
Utskottet har som framgått ovan vid ett tidigare tillfälle (KU 1987/88:5) avstyrkt en motion av samma innebörd som de nu aktuella båda motionerna, varefter riksdagen har följt utskottet. Vad som nu anförts i de föreliggande motionerna och som i övrigt framkommit i ärendet ger inte utskottet anledning att föreslå riksdagen att frångå sitt tidigare ställningstagande. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 1989/90:K410 yrkande 7 och 1989/90:K434 yrkande 6.
10. Skärpt lagstiftning rörande barnpornografibrott
I motion 1989/90:K418 av Ulla Tillander m.fl. (c) yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av åtgärder mot distribution av barnpornografi,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändring av tryckfrihetsförordningen i frågor om bl.a. barnpornografibrott.
Motionärerna anser att lagstiftningen mot distribution av barnpornografi behöver skärpas. I motionen föreslås upphävande av den möjlighet till undantag från det straffbara området som finns i 7 kap. 4 § 12. tryckfrihetsförordningen (TF) och motsvarande stadgande i brottsbalken. Enligt motionen är det svårt att föreställa sig i vilket sammanhang den gällande undantagsregeln, dvs. "om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig" kan vara tillämplig.
Gällande rätt; tidigare riksdagsbehandling m.m.
Enligt 7 kap. 4 § 12. TF skall såsom tryckfrihetsbrott anses sådan enligt lag straffbar framställning som innefattar barnpornografibrott, varigenom någon skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig.
I brottsbalken finns motsvarigheten till detta stadgande i 16 kap. 10 § a brottsbalken (BrB), som har följande lydelse:
Den som skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprides eller som sprider sådan bild av barn dömes, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, för barnpornografibrott till böter eller fängelse i högst sex månader.
Lagstiftningen (prop. 1978/79:179, KU 33, rskr. 317 och KU 1979/80:1, rskr. 2) grundade sig på ett delbetänkande från yttrandefrihetsutredningen (YFU) (Ds Ju 1978:8) Barnpornografi. Enligt propositionen hänförs till det i bestämmelserna medgivna försvarlighetsrekvisitet bilder som har konstnärligt innehåll eller som används i vetenskapligt eller seriöst nyhetsförmedlande syfte.
Vid utskottets behandling av ärendet avgjordes en motion (Gunilla André m.fl. /c/) vari bl.a. hemställts att den i det föregående angivna möjligheten till undantag från det straffbara området skulle upphävas. Enligt vad som anfördes i motionen innebar de i propositionen föreslagna undantagen från det straffbara området att lagtexten fick en alltför vag utformning och att undantagsregeln skulle kunna användas som täckmantel för ej försvarbar barnpornografi. Gärningar som är försvarliga, t.ex. av konstnärliga eller vetenskapliga hänsyn, måste enligt motionärerna vara mycket sällsynta och borde, om det över huvud taget skulle bli aktuellt, inte föranleda några svårigheter i rättstillämpningen.
Utskottet uttalade (KU 1978/79:33 s. 4) bl.a. att barnpornografifrågan på nytt borde övervägas i samband med att ställning togs till vissa övriga frågor av denna art, t.ex. pornografi i allmänhet, som YFU behandlade. I avvaktan härpå fann utskottet inte skäl att frångå propositionens förslag som i det aktuella hänseendet överensstämde med vad YFU hade föreslagit. Utskottet avstyrkte därför motionen.
I YFUs därefter avgivna slutbetänkande (SOU 1983:70) Värna yttrandefriheten föreslogs inga nya särskilda lagstiftningsåtgärder mot pornografiska alster.
I en därefter avgiven proposition -- prop. 1984/85:116 om åtgärder mot våldsskildringar i videogram m.m. -- angav föredraganden att han i likhet med YFU inte ansåg att det i förevarande sammanhang fanns skäl att införa några nya bestämmelser mot pornografi (angivna prop. s.18).
I en år 1987 avgiven proposition -- prop. 1986/87:151 om ändringar i tryckfrihetsförordningen m.m. -- föreslogs att s.k. våldspornografi i tryckta skrifter skulle bli kriminaliserad. Förslaget antogs av riksdagen (KU 1987/88:36, rskr. 290). Enligt den nya lagstiftningen -- intagen i 7 kap. 4 § 13 TF och 16 kap. 10 b § BrB -- kriminaliserades, såvitt nu är i fråga, den som i stillbild skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden eller bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring. Bestämmelserna konstruerades med ett försvarlighetsrekvisit av samma slag som i fråga om barnpornografibrott. I frågan om innebörden av försvarlighetsrekvisitet hänvisades i propositionen till den i det föregående nämnda propositionen 1984/85:116. Den propositionen innehöll bl.a. skärpningar av den då gällande videovåldslagens bestämmelser om vilka filmer och videogram som inte enligt lagen fick spridas. Lagens 1§, gällande s.k. extremvåld, var konstruerad med ett försvarlighetsrekvisit av samma lydelse som nu är aktuellt. Föredraganden anförde i denna del bl.a. följande (prop. 1984/85:116 s.19):
En viktig begränsning av det nuvarande extremvåldsförbudets tillämplighet ligger i att det för straffbarhet krävs att spridandet av en skildring "med hänsyn till framställningens syfte och sammanhang samt omständigheterna i övrigt" skall vara "uppenbart oförsvarligt". Utformningen utsattes för kritik av lagrådet vid tillkomsten av videovåldslagen (se KU 1980/81:28 s. 45f.). Lagrådet menade att det kunde befaras att hela bestämmelsen genom detta rekvisit skulle bli så svårtolkad och svårtillämpad att den blev mer eller mindre verkningslös. Syftet med bestämmelsen skulle enligt lagrådet komma till ett klarare och mera adekvat uttryck om den utformades som ett principiellt förbud från vilket gällde undantag för de fall då spridningen med hänsyn till omständigheterna var försvarlig. Lagrådet anförde skäl för uppfattningen att en sådan utformning inte skulle innebära någon fara för alltför långtgående ingripanden. Riksdagen tryckte för sin del på att lagstiftningen var provisorisk, vilket borde föranleda försiktighet, och hänvisade till YFU:s fortsatta arbete.
YFU delar lagrådets uppfattning på den här punkten och föreslår att förbudet mot extremvåldsskildringar skall gälla "om inte gärningen är försvarlig med hänsyn till framställningens syfte och sammanhang". Bestämmelsen om barnpornografi är f.ö. utformad på motsvarande sätt.
Även jag ansluter mig till lagrådets uppfattning. Som utredningen påpekar bör man även med denna utformning av försvarlighetsrekvisitet kunna bevara det nödvändiga utrymmet för nyhets- och informationsförmedling, opinionsbildning och konstnärlig gestaltning och andra jämförbara intressen.
Några remissinstanser har menat att utredningen med den föreslagna formuleringen har kastat om bevisbördan så att det skulle vara den enskilde som har att styrka att gärningen är försvarlig. Detta är givetvis inte avsikten. Även med denna utformning av lagtexten är det i princip åklagarens sak att visa att en undantagssituation inte föreligger. Utskottet (KU 1985/86:11) godtog propositionens förslag.
Utskottets bedömning
I motionen begärs bl.a. att lagstiftningen rörande barnpornografibrott skärps. Motionären förordar att den möjlighet till undantag från det straffbara området som föreligger upphävs. Enligt 7 kap. 4§ 12. TF (och 16 kap. 10§a BrB) skall såsom tryckfrihetsbrott anses sådan enligt lag straffbar framställning som innefattar barnpornografibrott, varigenom någon skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids, "om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig".
Det försvarlighetsrekvisit som tas upp i motionen används inte bara i fråga om barnpornografibrott utan också i fråga om olaga våldsskildring (7 kap. 4§ 13. TF och 16 kap. 10b§ BrB) samt -- tidigare -- i fråga om s.k. extremvåld (1§ i den numera upphävda videovåldslagen). Vid behandlingen av dessa lagstiftningsärenden har utskottet inte haft något att erinra mot innebörden och utformningen av det åsyftade försvarlighetsrekvisitet. Vad som nu anförts i motionen och i övrigt framkommit i ärendet har inte givit utskottet anledning att frångå denna ståndpunkt. Inte heller i övrigt ger vad som anförts i motionen utskottet anledning att föreslå någon särskild åtgärd. Med det anförda avstyrker utskottet motion 1989/90:K418.
11. Minskad sekretess beträffande uppgifter om faderskap
I motion 1989/90:K422 av Björn Samuelson (vpk) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att sekretesslagens bestämmelser skyndsamt bör ses över i enlighet med vad som anförts i motionen.
Motionsyrkandet framställs mot bakgrund av en i motionen omnämnd dom av kammarrätten -- sedermera fastställd av regeringsrätten -- varigenom domstolen med stöd av 7 kap. 4 § sekretesslagen avslagit begäran av en vuxen person att få del av en i en s.k. barnavårdsakt rörande henne befintlig uppgift. Syftet med begäran var att genom uppgiften kunna få reda på vem hennes verkliga fader är. I det av underinstansen -- Stockholms läns landsting, förvaltningsutskottet -- meddelade och av överinstanserna ej ändrade beslutet angavs bl.a. att samtycke från den enskilde, som skulle kunna lida men genom ett utlämnande av uppgiften, inte förelåg samt att det inte stod klart att uppgiften kunde röjas utan men för den enskilde. Enligt motionären väger emellertid intresset av att få veta vem som är ens biologiske far eller mor alltid så tungt att andra intressen får vika. Motionären anser det därför angeläget att det görs en skyndsam översyn av sekretesslagens bestämmelser i syfte att göra rätten att få del av sådana uppgifter hos olika myndigheter ovillkorlig.
Socialnämnds skyldighet att medverka vid fastställande av faderskap m.m.
Bestämmelser om socialnämnds medverkan vid fastställande av faderskap finns i 2 kap. föräldrabalken (FB). Socialnämnden fungerar i viss utsträckning som representant -- ställföreträdare -- för barn. Finns det inte någon som är far enligt den legala faderskapspresumtionen i 1 kap. 1 § FB, skall nämnden försöka utreda vem som är far till barnet och se till att faderskapet fastställs. Nämnden skall vidare i det fall att det finns någon som är far enligt den legala faderskapspresumtionen utreda om en annan man kan vara far till barnet i fall då vårdnadshavare eller mannen i äktenskapet begär det och nämnden finner det lämpligt (2 kap. 9 § FB). Leder utredningen fram till ett faderskapserkännande, skall detta för att bli giltigt godkännas av socialnämnden (1 kap. 4 § FB). Skall faderskapet fastställas av domstol, är det nämnden som för barnets talan i de fall då det inte finns någon som är far enligt den legala faderskapspresumtionen (3 kap. 5 § FB). Har faderskap fastställs genom erkännande eller har socialnämnden fått meddelande om att domstol fastställt faderskap, skall socialnämnden anmäla detta hos vederbörande pastorsämbete (4 § kungörelsen /1973:810/ om socialnämnds medverkan vid fastställande av faderskap, m.m.).
Gällande sekretessbestämmelser m.m.
Bestämmelser om sekretess på socialtjänstens område återfinns i ovan anmärkta 7 kap. 4 § sekretesslagen. Enligt denna bestämmelse gäller inom socialtjänsten sekretess för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Sekretessen är således avgränsad med ett omvänt skaderekvisit, dvs. presumtionen är för sekretess. Till socialtjänst hänförs, såvitt nu är av intresse, bl.a. socialnämnds befattning med ärenden rörande fastställande av faderskap.
Beträffande tillämpningen av menrekvisitet kan nämnas följande. Begreppet "men" har i sekretesslagen en mycket vidsträckt innebörd och tar framför allt sikte på olika kränkningar av den personliga integriteten som kan uppstå om uppgifterna lämnas ut (jfr prop. 1979/80:2, Del A, s. 83). Med men avses sådant som att någon blir utsatt för andras missaktning, om hans personliga förhållanden blir kända. Redan den omständigheten att vissa personer känner till en för någon enskild ömtålig uppgift kan i många fall anses vara tillräcklig för att medföra men. Utgångspunkten för en bedömning av om men föreligger är den enskildes egen upplevelse. I konsekvens med detta kan även helt rättsenliga åtgärder utgöra men, t.ex. att utlämnande av uppgifter om en person från en myndighet till en annan leder till att den aktuella personen blir föremål för sluten psykiatrisk vård. Vid bedömningen av vad som utgör men finns det emellertid ett visst utrymme för att ta hänsyn till vad som enligt gängse värderingar i samhället uppfattas som men. Enbart det förhållandet att en person tycker att det är obehagligt i största allmänhet att andra vet var han bor kan t.ex. inte anses som men.
Rätten för barn att få reda på sitt ursprung vid givarinsemination
Av intresse i förevarande sammanhang är den lagstiftning (prop. 1984/85:2, LU 10) som gäller i fråga om rätten för barn som kommit till genom givarinsemination att få reda på sitt ursprung. Utan hinder av den sekretess som följer av första stycket i 7 kap. 1 § sekretesslagen -- paragrafen innehåller bestämmelser om sekretessen på hälso- och sjukvårdsområdet -- får nämligen i vissa fall uppgifter om insemination lämnas till enskild. Enligt 4§ lagen (1984:1140) om insemination har således ett barn som har avlats genom insemination rätt att, om det har uppnått tillräcklig mognad, självt få del av de uppgifter om spermagivaren som har antecknats i sjukhusets särskilda journal. Där anges vidare att socialnämnden är skyldig att på begäran biträda barnet med att skaffa fram dessa uppgifter.
Tidigare riksdagsbehandling
Under föregående riksmöte behandlade socialutskottet (1989/90:SoU28) en motion (1989/90:So50 av Lars Werner m.fl. /vpk/) vari hemställts att riksdagen hos regeringen begärde förslag till sådan ändring i 7 kap. 4 § sekretesslagen att barn inte hindras att få vetskap om sina biologiska föräldrar. Motionen väcktes med anledning av proposition 1989/90:107 om godkännande av FN-konventionen om barnets rättigheter. I yttrande över motionen till socialutskottet anförde konstitutionsutskottet i denna del bl.a. följande (1989/90:KU8y):
Den rätt att få vetskap om föräldrar som konventionen stadgar tillgodoses i svensk lagstiftning bl.a. genom den långtgående skyldigheten för socialtjänsten att i oklara fall utreda faderskap och i barnets intresse få faderskapet fastställt. Det förhållandet att sekretesslagen i undantagsfall kan lägga hinder i vägen för vetskap om vilka uppgifter som kommit fram i en faderskapsutredning eller liknande utgör enligt utskottets mening inte hinder för godkännande av konventionen i denna del.
Det är emellertid enligt utskottets mening angeläget att intresset av att en person skall kunna få tillgång till uppgifter om sin börd i möjligaste utsträckning kan tillgodoses. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att barnets intresse av att få sådan vetskap har beaktats i inseminationslagen (1984:1140) som ger ett barn som avlats genom insemination rätt att självt få del av uppgifter om spermagivaren under förutsättning att barnet nått tillräcklig mognad. Enligt utskottets mening finns det anledning för regeringen att i lämpligt sammanhang överväga en ändring av sekretesslagen för att tillgodose det nämnda intresset.
Konstitutionsutskottet, som dock inte är berett att nu förorda den yrkade lagändringen, föreslår att socialutskottet avstyrker motion So55 yrkande 2.
Socialutskotet, som avstyrkte motionen, anförde i saken följande (angivna betänkande s.19):
Socialutskottet delar konstitutionsutskottets inställning att det finns anledning för regeringen att i lämpligt sammanhang överväga en ändring av sekretesslagen för att tillgodose intresset av att en person skall kunna få tillgång till uppgifter om sin börd. Svensk lagstiftning har som konstitutionsutskottet också framhåller i andra sammanhang hävdat att en person har rätt att få tillgång till uppgifter om sitt ursprung. Inte heller socialutskottet är dock berett att förorda att den i motionen yrkade lagändringen nu genomförs. Socialutskottet avstyrker därför motion So50 (vpk) yrkande 2.
Riksdagen följde socialutskottet.
Utskottets bedömning
Utskottets inställning till den i motionen upptagna frågan framgår som nyss redovisats av ett i slutet av föregående års riksmöte avgivet yttrande till socialutskottet (1989/90:KU8y). Utskottet finner i likhet med vad då uttalades inte för närvarande påkallat med någon särskild åtgärd i saken från riksdagens sida. Med det anförda avstyrker utskottet motion 1989/90:K422.
12. Minskad sekretess vid rapportering av läkemedelsmissbrukare
I motion 1989/90:K427 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sekretesslagen.
I motionen diskuteras olika åtgärder som bör vidtas för att förebygga och förhindra läkemedelsberoende. En fråga som därvid tas upp gäller apotekspersonals möjligheter att kontakta receptutfärdare då patient anlitar flera läkare i samma ärende. Motionärerna erinrar om att gällande sekretessbestämmelser lägger hinder i vägen för en sådan kontakt samt att frågan på riksdagens initiativ är föremål för utredning inom regeringskansliet. Motionärerna anser det viktigt att förslag till ändring av sekretesslagen i angivet hänseende snarast läggs fram. Enligt motionen skulle ett sådant förslag kunna innehålla möjlighet -- men inte skyldighet -- för apoteken att kontakta receptutfärdare för att t.ex. uppmärksamma denne på att patienten anlitar flera läkare i samma ärende.
Den i motionen upptagna frågan berörs även i motion 1989/90:K434 av Anders Björck m.fl. (m). I sistnämnda motion framhålls -- utan att något yrkande framställs -- att det på hälso- och sjukvårdsområdet i vissa fall är nödvändigt att sekretessen bryts igenom. Som exempel anges den sekretess som skyddar läkemedelsmissbrukare från att få avbrott i sin läkemedelsförsörjning.
Gällande bestämmelser m.m.
Bestämmelser om sekretess inom det allmännas hälso- och sjukvårdsverksamhet till skydd för enskilda intressen finns främst i 7 kap. 1 § sekretesslagen. Enligt denna paragraf gäller sekretess inom hälso- och sjukvården för uppgifter om enskildas hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgifterna kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Paragrafen är bl.a. tillämplig för medicinpersonalen och apotekare, under förutsättning att de är i allmän tjänst. För personal vid sjukhus osv. som drivs i privat regi tillämpas bestämmelserna i lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. (tillsynslagen). Sekretessbestämmelserna i den lagen är utformade i syfte att i princip samma sekretess skall råda inom den privata hälso- och sjukvården som inom sådan vård som bedrivs i allmän verksamhet (prop. 1980/81:28 s. 22). Med hälso- och sjukvårdspersonal avses även personalen vid apotek.
Beträffande begreppet "men" i sekretesslagen, se föregående avsnitt (s.24 f.). Tillämpningen av menrekvisitet torde i praktiken innebära att uppgiftslämnande om en enskild patients läkemedelsförbrukning mellan apotek och läkare endast kan ske om patienten gett sitt samtycke härtill.
Tidigare riksdagsbehandling
I utskottets betänkande 1988/89:KU14 behandlades flera motioner -- däribland två med samma innebörd som den nu aktuella -- innehållande önskemål om vidgade möjligheter för myndighet att till annan myndighet få lämna ut sekretessbelagda uppgifter inom hälso- och sjukvård samt socialtjänst. Enligt utskottet fanns behov av en belysning av de problem som redovisats i motionerna och utredningen i ärendet. Utskottet fann det påkallat att begära en översyn av sekretessreglerna i fråga. Enligt utskottet borde översynen syfta till en smidigare tillämpning av de grundläggande reglerna i fall där tillämpningen i dag är till uppenbar nackdel för den enskilde ur vård- och behandlingssynpunkt. Det anförda gav riksdagen regeringen till känna.
Utredningsförslag
Den av riksdagen begärda översynen har därefter genomförts. I en departementspromemoria från justitiedepartementet (Ds 1990:11) Sekretess inom och mellan myndigheter på vårdområdet behandlas i ett särskilt avsnitt frågan om rapportering av läkemedelsmissbrukare. I promemorian lämnas i denna del till en början uppgifter om den rätt som förelåg för länsläkare enligt 1965 års länsläkarinstruktion att visitera apoteken och fordra in uppgifter och journaler från läkare. Därefter lämnas i promemorian bl.a. följande uppgifter (s.70f.):
Länsläkarväsendet upphörde den 1 juli 1981. På grund härav aktualiserades frågan hur tillsynen av läkemedelsmissbruk i fortsättningen skulle ordnas. Socialstyrelsen utfärdade den 18 juni 1981 cirkulärskrivelse i ämnet (dnr SN 3-9-363/80). Till följd av denna cirkulärskrivelse har successivt ett system med lokala s.k. samrådsgrupper byggts upp. Dessa grupper har till uppgift att genom olika åtgärder verka för att stävja läkemedelsmissbruket. Arbetsgrupperna skall förhindra dels människors överförbrukning av beroendeframkallande läkemedel och dels läkares överförskrivningar av sådana medel. I början av år 1986 hade 16 grupper inrättats.
Som har redovisats ovan har JO tagit upp frågan om rapportering och registrering av läkemedelsmissbrukare m.m. (JO:s ämbetsberättelse 1986/87 s. 159 ff.). JO var kritisk mot samrådsgruppernas verksamhet främst från sekretessynpunkt. I stor utsträckning var enligt JO samrådsgruppernas arbete och rutiner inte förenliga med gällande sekretessbestämmelser. Med hänsyn till sekretesslagstiftningen kunde samrådsgrupperna enligt JO endast i mycket begränsad omfattning bedriva en mot den enskilde patienten riktad verksamhet, om hans eller hennes samtycke härtill inte förelåg. JO ifrågasatte också om det överhuvudtaget var lämpligt att samrådsgrupperna som helhet behandlade individinriktade patientärenden vid gruppernas sammanträden. JO ifrågasatte vidare om det var lämpligt att individualiserade patientärenden dokumenterades hos samrådsgrupperna.
Enligt uppgift från socialstyrelsen kommer styrelsen under våren 1990 att utfärda allmänna råd om behandling och förebyggande av beroende och missbruk av beroendeframkallande psykofarmaka, varvid även samrådsgruppernas roll kommer att behandlas.
I en proposition (prop. 1988/89:130) om socialstyrelsens framtida roll, uppgifter och inriktning föreslog regeringen att regionalt lokaliserade enheter för tillsyn av bl.a. hälso- och sjukvård skulle inrättas på högst sex orter i landet. Enheterna skulle utgöra en del av socialstyrelsen. I propositionen uttalade föredragande statsrådet att enheterna även borde kunna svara för tillsyn av förskrivning av läkemedel i syfte att uppmärksamma och förhindra missbruk (s. 19). Riksdagen beslutade att propositionen i denna del inte skulle föranleda något riksdagens uttalande (1988/89:SoU24, rskr. 296).
Den 14 juni 1989 uppdrog regeringen åt socialstyrelsen att lämna förslag till uppgifter, lokalisering och resursdimensionering för de regionala tillsynsenheterna. Socialstyrelsen redovisade i en rapport till regeringen med anledning av uppdraget följande inställning när det gäller tillsynen över förskrivning av beroendeframkallande medel.
"Landstingens samrådsgrupper har under den tid de verkat samlat värdefulla erfarenheter och det vore oklokt att inte ta tillvara dessa. Därför föreslår vi att samrådsgrupperna bör fortsätta, men endast som ett forum för diskussion om missbruksfrågor, för policyutveckling på missbruksområdet och för utarbetande och spridning av information rörande missbruk av beroendeframkallande medel. Vi anser att de med den nu angivna rollen bör kunna göra betydelsefulla insatser i samverkan med regionenheterna utan att för den skull identifierade, enskilda patienter tas upp till diskussion. Genom en sådan samverkan kan regionenheten bl.a. också få information om förskrivande läkare, som kan vara av betydelse för tillsynsarbetet. En annan viktig samarbetspart blir givetvis -- liksom hittills -- de särskilda läkemedelsinspektörerna."
Frågan hur tillsynen över förskrivning av beroendeframkallande medel närmare skall anordnas genom de regionala enheterna är ännu inte löst. Om det kommer att förekomma någon form av rapportering som rör enskilda i tillsynsverksamheten, torde det bli nödvändigt att föreskriva om undantag från sekretessen. Det är emellertid inte möjligt att redan nu ange vilka undantag som kan behöva göras. Den frågan får därför tas upp i ett annat sammanhang.
Här skall anmärkas att socialstyrelsen numera utkommit med ovan aviserade allmänna råd -- Beroendeframkallande psykofarmaka: Att behandla och förebygga beroende och missbruk. (Allmänna råd från socialstyrelsen, 1990:7). Beträffande den här diskuterade frågan anges sammanfattningsvis följande (s.11):
I det dagliga arbetet på apoteken uppmärksammas patienter som ofta hämtar ut stora mängder beroendeframkallande psykofarmaka. Men även om apotekspersonalen misstänker ett pågående missbruk är deras möjligheter att ingripa begränsade. De åtgärder som kan bli aktuella anges i socialstyrelsens receptföreskrifter och avser dels legitimationskontroll av patienterna och i vissa fall av receptutfärdaren, dels kontroll av recept som misstänks vara förfalskade.
Departementspromemorian, som har remissbehandlats, bereds i justitiedepartementet. Avsikten är att en proposition skall lämnas till riksdagen i slutet av året.
Utskottets bedömning
Den i motionen upptagna frågan har behandlats i en departementspromemoria (Ds 1990:11) Sekretess inom och mellan myndigheter på vårdområdet. På grundval av promemorian, som remissbehandlats, bereds i justitiedepartementet en proposition avsedd att avlämnas i slutet av året. Riksdagen bör enligt utskottets mening inte föregripa detta beredningsarbete genom att nu ta ställning till den i motionen upptagna frågan. Med det anförda avstyrker utskottet motion 1989/90:K427.
13. Sekretessen för uppgifter om forskning, statistikframställning m.m. på hälso- och sjukvårdsområdet
I motion 1989/90:K434 yrkande 2 av Anders Björck m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående informationsrutiner mellan socialstyrelsen och sjukvårdens olika enheter.
I motionen tas bl.a. upp den uppgiftsöverföring som sker från landstingen till socialstyrelsens forsknings- och statistikregister. Motionärerna erinrar om att data- och offentlighetskommittén -- i betänkandet (SOU 1986:24) Integritetsskyddet i informationssamhället 1. Rättelse och skadestånd. Patientuppgifter i personregister -- påtalat sådan uppgiftsöverföring då den inte var förenlig med sekretesslagen. Enligt motionärerna har dock därefter inte något påtagligt skett från vare sig regeringens eller myndigheternas sida. Motionärerna anser att regeringen omgående bör ta initiativ till nya informationsrutiner mellan socialstyrelsen och sjukvårdens olika myndigheter. Enligt motionen är en förutsättning för centrala register av ifrågavarande slag att de har stöd i en särskild registerlag. I sammanhanget erinrar motionärerna om den av riksdagen initierade översynen av möjligheterna att lämna sekretessbelagda uppgifter mellan myndigheter inom hälso- och sjukvården. Motionärerna framhåller det angelägna i att detta arbete sker skyndsamt.
Utredningsförslag
I den i föregående avsnitt omnämnda promemorian (Ds 1990:11) Sekretess inom och mellan myndigheter på vårdområdet behandlas i ett särskilt avsnitt de frågor som tagits upp i motionen. Som bakgrund till de förslag som läggs fram i promemorian anges bl.a. följande (promemorian s. 60 f.):
Inom hälso- och sjukvården gäller som nämnts ovan under vissa förutsättningar sekretess enligt 7 kap. 1 § första stycket SekrL för uppgifter om enskildas hälsotillstånd och andra personliga förhållanden. Regeln är utformad med ett s.k. omvänt skaderekvisit. Det innebär att en uppgift inte får lämnas ut, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller hans närstående lider men. Presumtionen är alltså för sekretess.
I motiven till paragrafen har förutsatts att uppgifter i regel skall kunna lämnas för forskning eller från läkare till läkare som ett led i vården utan att risk för men uppkommer (prop. 1979/80:2, del A, s. 168 och 347). Även i andra sammanhang som nu behandlas torde en skadeprövning i regel ge till resultat att en uppgift kan lämnas ut t.ex. för statistikändamål. Uppgifterna är ju skyddade mot obehörig åtkomst även hos den mottagande myndigheten genom bl.a. regler om sekretess och genom teknisk behörighetskontroll. I många fall torde man också kunna räkna med ett, åtminstone tyst, samtycke från den enskilde att lämna ut uppgiften. Man kan därför knappast påstå att uppgifterna lämnas ut så att det i praktiken uppkommer något men för de berörda.
Vid lagens tillkomst torde det dock ha varit avsett att en skadeprövning enligt det omvända skaderekvisitet i regel skulle ske i varje särskilt fall, alltså varje gång en uppgift lämnas ut från myndigheten. Ett mera rutinmässigt uppgiftslämnande av det slag som det nu är fråga om och som inte författningsregleras särskilt bör däremot bygga på en mera generell skadeprövning. Det är tveksamt om en sådan generell skadeprövning alltid kan anses förenlig med utformningen av den förevarande bestämmelsen i sekretesslagen.
En sekretessbelagd uppgift kan i vissa fall lämnas ut med stöd av en sekretessbrytande regel. Intressant i detta sammanhang är särskilt regeln i 14 kap. 1 § SekrL att sekretess inte hindrar att uppgift lämnas till en annan myndighet, om uppgiftsskyldigheten följer av lag eller förordning. En sådan sekretessbrytande uppgiftsskyldighet torde dock i nu förevarande sammanhang förekomma endast i förhållande till cancerregistret (2 § kungörelsen om cancerregister). I övrigt har uppgiftsutbytet reglerats i annan ordning (jfr. prop. 1981/82:97 s. 93).
I promemorian föreslås att uppgiftslämnandet till socialstyrelsen regleras i form av en uppgiftsskyldighet för de berörda organen. Enligt promemorian är det knappast praktiskt möjligt att i detalj lagreglera en sådan uppgiftsskyldighet varför regeringen bör i lag bemyndigas att meddela föreskrifter i ämnet. Härigenom blir landstingskommuner och kommuner skyldiga att utan hinder av sekretess lämna uppgifter till socialstyrelsen för forskning eller framställning av statistik på hälso- och sjukvårdens område. Bestämmelsen bör enligt promemorian ges formen av en ny lag om uppgiftsskyldighet inom hälso- och sjukvårdens område.
Den föreslagna regleringen skall inte gälla i fråga om uppgiftsutbytet mellan olika hälso- och sjukvårdsmyndigheter inom en landstingskommun eller mellan sådana myndigheter inom olika landstingskommuner. Enligt promemorian bör omfattningen av detta uppgiftslämnade bestämmas av landstingskommunerna själva inom ramen för sekretesslagens regler. Enligt förslaget bör 7 kap. 1 § sekretesslagen förses med ett nytt stycke enligt vilket sekretess enligt paragrafens första stycke inte hindrar att uppgifter lämnas till landstingskommunala organ för att användas i verksamhet som avser forskning, framställning av statistik eller administration inom hälso- och sjukvårdens område under förutsättning att det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående inte lider men om uppgiften röjs. Presumtionen är alltså att en uppgift får lämnas ut för de angivna ändamålen.
Departementspromemorian, som har remissbehandlats, bereds i justitiedepartementet. Avsikten är att en proposition skall lämnas till riksdagen i slutet av året.
Utskottets bedömning
Den i motionen upptagna frågan har behandlats i en departementspromemoria (Ds 1990:11) Sekretess inom och mellan myndigheter på vårdområdet. På grundval av promemorian, som remissbehandlats, bereds i justitiedepartementet en proposition avsedd att avlämnas i slutet av året. Riksdagen bör enligt utskottets mening inte föregripa detta beredningsarbete genom att nu ta ställning till den i motionen upptagna frågan. Med det anförda avstyrker utskottet motion 1989/90:K34 yrkande 2.
14. Översyn av myndigheters tillämpning av sekretesslagstiftningen
I motion 1989/90:K434 yrkande 3 av Anders Björck m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående översyn av myndigheters tillämpning av sekretesslagstiftningen.
Motionärerna anser att det finns två viktiga skäl som talar för att regeringen bör ta initiativ till en översyn av hur svenska myndigheter tillämpar sekretesslagstiftningen. Enligt motionärerna skulle en sådan översyn dels leda till en bättre tillämpning, dels ge regering och riksdag en bättre bild av hur den sekretess fungerar som ibland är en förutsättning för inrättande av vissa datasystem. Enligt motionen bör riksdagen som sin mening ge regeringen det anförda till känna.
Utskottets bedömning
Med anledning av den i motionen förordade översynen av hur svenska myndigheter tillämpar sekretesslagstiftningen får utskottet till en början framhålla följande.
Myndigheternas sätt att tillämpa sekretesslagstiftningen kan på olika sätt bli föremål för prövning och kontroll. Till en början får här erinras om den verksamhet som består i att en myndighets beslut i ärenden om utlämnande av uppgifter i allmänna handlingar efter överklagande blir överprövade av förvaltningsdomstol eller annat organ. Till detta kommer bl.a. den insyn och kontroll som sker genom JOs och JKs verksamhet. Båda dessa kontrollorgan har under senare år i sina årliga publikationer redovisat ett stort antal fall rörande olika myndigheters sätt att tillämpa sekretesslagstiftningen. När det gäller upptagningar som förs med hjälp av automatisk databehandling (ADB) kan vidare erinras om de särskilda tillsynsuppgifter m.m. som lagts på datainspektionen. Från regeringskansliet har upplysts att man med uppmärksamhet följer tillämpningen av sekretesslagstiftningen. Det kan i sammanhanget anmärkas att sekretesslagen tillhör den grupp lagar som ofta får anpassas till utvecklingen.
Utskottet anser självfallet att det är av största vikt att statsmakterna har god kunskap om hur myndigheterna tillämpar gällande sekretessbestämmelser, särskilt med hänsyn till de särskilda problem i fråga om offentlighet och sekretess som kan följa med den ökade ADB-användningen. Utskottet anser emellertid inte att det -- mot bakgrund av vad utskottet ovan redovisat i fråga om föreliggande prövnings- och kontrollmöjligheter m.m. -- för närvarande finns anledning för riksdagen att ta det i motionen begärda initiativet om en allmän översyn av sekretesslagstiftningens tillämpning. Med det anförda avstyrker utskottet motion 1989/90:K434 yrkande 3.
15. Sekretessbeläggning och utgallring av uppgifter i vissa register
I motion 1989/90:K434 yrkande 5 av Anders Björck m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående utgallring och sekretessbeläggning av uppgifter i register som inte nyttjas för myndighetsutövning.
Motionärerna anger att ett alternativ till s.k. kryptering är utgallring av känsliga uppgifter efter en viss tid eller när myndigheten inte längre behöver uppgifterna. Enligt motionen bör detta avse sådana verksamheter som inte främst rör traditionell myndighetsutövning utan där den enskilde snarare står i ett slags kundförhållande till myndigheten. I motionen anges vidare att sådana register i görligaste mån bör avidentifieras när så är möjligt. Som ett exempel på denna typ av register anges biblioteks utlåningsregister. Enligt motionen bör sådant register sekretessbeläggas och gallras kontinuerligt.
Bakgrund
Genom lagstiftning, som trädde i kraft den 1 oktober 1989 (prop. 1988/89:67, KU 38, rskr. 291), har sekretesslagen tillförts en bestämmelse (9 kap. 22 §) enligt vilken sekretess i biblioteksverksamhet skall kunna gälla för uppgift i register om enskilds bibliotekslån.
Riksdagen har under föregående riksmöte beslutat om en arkivlag, som skall träda i kraft den 1 juli 1991 (prop. 1989/90:72, KrU29). I samma ärende beslöts vidare bl.a. vissa ändringar i socialtjänstlagen som rör frågor om bevarande och gallring av handlingar i socialtjänsten.
I arkivlagen ges grundläggande regler om arkiv hos såväl statliga som kommunala myndigheter samt bestämmelser om bl.a. vad som ingår i en myndighets arkiv, vården av arkivet och gallring av arkiv. Frågor om gallring behandlas ingående. Här gäller bl.a. följande.
Enligt 10 § arkivlagen skall allmänna handlingar få gallras. Gallring skall dock alltid ske med beaktande av att arkiven utgör en del av kulturarvet och att det återstående arkivmaterialet fyller ändamålen med arkiven, nämligen att tillgodose rätten att ta del av allmänna handlingar, rättskipningens och förvaltningens behov av information och forskningens behov.
Speciella gallringsregler skall kunna ges i särskilda lagar, främst de som reglerar integritetskänsliga register. Enligt arkivlagen skall det finnas viss möjlighet att ge särbestämmelser för gallring i förordning. Vissa förenhetliganden föreslås i gallringsbestämmelserna i de lagar som innehåller särregler på det området. Dessa förslag syftar bl.a. till att bevarande för forskningsändamål skall kunna ske i form av ett nöjaktigt urval i stället för ett fullständigt bevarande.
Vid riksdagsbehandlingen av arkivlagen togs bestämmelserna om gallring i dess 10 § upp i en motion (fp) i ärendet. Motionärerna diskuterade lagförslaget främst med hänsyn till integritetsaspekten. Enligt motionen måste forskningens behov alltid vägas mot nödvändigheten av att skydda medborgarnas personliga ingtegritet. I motionen anfördes bl.a. att dessa delvis motstående intressen aktualiserades framför allt vid gallring av arkiv med känsliga handlingar. Motionärerna ansåg att riksdagen alltid borde göra en avvägning mellan forskningens behov och integritetsaspekterna. Med hänvisning härtill föreslogs i motionen att i de fall särbestämmelser om förstörande av allmänna handlingar skall finnas i stället för arkivlagens gallringsregler, skall dessa särbestämmelser alltid ges lagform.
Utskottet (1989/90:KrU 29 s.13) instämde i och för sig i motionärernas synpunkter om nödvändigheten av att göra en avvägning mellan olika intressen när det gäller gallring och att därvid integritetsaspekten är särskilt viktig att beakta. Utskottet delade dock utbildningsministerns i propositionen bedömning att det bör finnas möjlighet att göra undantag från huvudregeln med tanke på att det kan finnas fall då lagreglering enbart med hänsyn till en gallringsbestämmelse vore onödig. Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
I motionen begärs bl.a. ett tillkännagivande till regeringen om ökad utgallring av i första hand vissa känsliga uppgifter hos myndigheter. I motionen pekas därvid främst på uppgifter som inte rör myndighetsutövning. Enligt motionärerna bör uppgifter av aktuellt slag utgallras efter en viss tid eller när myndigheten i fråga inte längre behöver uppgifterna.
Riksdagen beslutade i slutet av föregående riksmöte genom antagande av ny arkivlag (prop. 1989/90:72, KrU29) om de allmänna principer som bör gälla i fråga om bl.a. gallring av arkiv. I lagstiftningsärendet diskuterades som ovan framgått bl.a. den avvägning som i förevarande sammanhang måste ske mellan, å ena sidan, forskningens behov samt, å andra sidan, skyddet för medborgarnas personliga integritet. Utskottet anser inte att vad som nu anförts i motionen och i övrigt framkommit i ärendet givit utskottet anledning att föreslå riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av motionen. Med det anförda avstyrker utskottet motion 1989/90:K434 yrkande 5.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande förstärkt skattesekretess att riksdagen avslår motion 1989/90:K205 yrkande 1,
Res. 1 (m, fp, c)
2. beträffande införande av offentliga föreskrifter för registrering i SÄPOs register att riksdagen avslår motion 1989/90:K244,
res. 2 (mp)
3. beträffande skärpt sekretess för uppgifter i vapenregistret att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K402, 1989/90:K406 såvitt nu är i fråga och 1989/90:K431,
4. beträffande anonymitet för sökande av offentlig anställning att riksdagen avslår motion 1989/90:K404,
5. beträffande sekretessen i asylärenden att riksdagen avslår motion 1989/90:K405,
6. beträffande skärpning av folkbokföringssekretessen m.m. att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K406 såvitt nu är i fråga och 1989/90:K426,
7. beträffande förstärkt skydd för meddelares anonymitet vid beslag m.m. att riksdagen avslår motion 1989/90:K407,
res. 3 (v, mp)
8. beträffande sekretesskydd för uppgifter i anmälan till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd att riksdagen med anledning av motion 1989/90:K409 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. beträffande besvärsrätt för den som berörs av sekretesskyddade uppgifter som har lämnats ut att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K410 yrkande 7 och 1989/90:K434 yrkande 6,
Res. 4 (m, fp, c, mp)
10. beträffande skärpt lagstiftning rörande barnpornografibrott att riksdagen avslår motion 1989/90:K418,
11. beträffande minskad sekretess beträffande uppgifter om faderskap att riksdagen avslår motion 1989/90:K422,
res. 5 (v)
12. beträffande minskad sekretess vid rapportering av läkemedelsmissbrukare att riksdagen avslår motion 1989/90:K427,
13. beträffande sekretessen för uppgifter om forskning, statistikframställning m.m. på hälso- och sjukvårdsområdet att riksdagen avslår motion 1989/90:K434 yrkande 2,
14. beträffande översyn av myndigheters tillämpning av sekretesslagstiftningen att riksdagen avslår motion 1989/90:K434 yrkande 3,
res. 6 (m)
15. beträffande sekretessbeläggning och utgallring av uppgifter i vissa register att riksdagen avslår motion 1989/90:K434 yrkande 5.
res. 7 (m)
Stockholm den 6 november 1990
På konstitutionsutskottets vägnar
Olle Svensson
Närvarande: Olle Svensson (s), Kurt Ove Johansson (s), Bertil Fiskesjö (c), Sture Thun (s), Hans Nyhage (m), Sören Lekberg (s), Anita Modin (s), Torgny Larsson (s), Elisabeth Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Bo Hammar (v), Hans Leghammar (mp), Ulla Pettersson (s), Rosa-Lill Wåhlstedt (s), Ingela Mårtensson (fp) och Göran Åstrand (m).
Reservationer
1. Förstärkt skattesekretess (mom.1)
Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Elisabeth Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Ingela Mårtensson (fp) och Göran Åstrand (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med "Utskottet har" och slutar med "1989/90:K205 yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Taxeringsförfarandet är en mycket omfattande myndighetsutövning som berör större delen av befolkningen. De skattskyldiga har långtgående skyldigheter att till ledning för taxeringen lämna uppgifter om personliga och ekonomiska förhållanden. Bl.a. på grund härav är huvudregeln inom beskattningsområdet att sekretessen är absolut, dvs. något skaderekvisit finns inte och inte heller någon meddelarfrihet. I samband med införandet av den nya sekretesslagen framhölls i förarbetena att den då rådande sekretessnivån, som i princip innebar absolut sekretess, borde bibehållas. Utformningen av 9 kap. 1 § sekretesslagen har emellertid uppenbarligen medfört en ej förutsedd utveckling mot minskad sekretess, som gör att syftet med den avsedda sekretessen på skatteområdet till stor del förfelas. Detta har lett till att mycket integritetskänsliga uppgifter som taxeringsnämnderna omnämnt i sina motiveringar kan bli offentliga. Enligt utskottets uppfattning talar på grund härav starka skäl för att motiveringarna till taxeringsnämndernas beslut bör åtnjuta sekretesskydd. Riksdagen bör hemställa hos regeringen om förslag till ändring av 9 kap. 1§ sekretesslagen i enlighet med det ovan anförda. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion 1989/90:K205 yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande förstärkt skattesekretess
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K205 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Införande av offentliga förskrifter för registrering i SÄPOs register (mom.2)
Hans Leghammar (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med "Den i" och slutar med "motion 1989/90:K244" bort ha följande lydelse:
I motion 1989/90:K244 har begärts upphävande av de av regeringen utfärdade kvalificerat hemliga föreskrifter som innehåller närmare anvisningar om i vilka fall registrering i det s.k. SÄPO-registret får ske. Förslaget syftar till att öka den demokratiska kontrollen av säkerhetspolisens arbete.
Utskottet får med anledning av motionen erinra om att det i betänkandet (SOU 1989:18) SÄPO--Säkerhetspolisens arbetsmetoder föreslagits att de ifrågavarande föreskrifterna upphävs. Betänkandet är tillsammans med bl.a. ytterligare ett utredningsbetänkande -- (SOU 1990:51) Säkerhetspolisens arbetsmetoder, personalkontroll och meddelarfrihet -- under beredning i civildepartementet. Enligt utskottets mening bör inriktningen av det fortsatta beredningsarbetet vara att föreskrifterna i fråga upphävs. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion 1989/90:K244 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande införande av offentliga föreskrifter för registrering i SÄPOs register
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:K244 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Förstärkt skydd för meddelares anonymitet vid beslag m.m. (mom.7)
Bo Hammar (v) och Hans Leghammar (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med "Frågan om" och slutar med "motion 1989/90:K407" bort ha följande lydelse:
Utskottet finner mot bakgrund av vad som anförts i motionen och i övrigt framkommit i ärendet att det kan ifrågasättas om gällande reglering bereder ett tillräckligt skydd för anonymitetsintressena på området. Som motionärerna föreslagit bör därför riksdagen hos regeringen begära förslag till sådan lagstiftning att brevhemligheten hos tidningsredaktioner och andra massmedier i nu aktuellt hänseende får ett förstärkt skydd. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion 1989/90:K407 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande förstärkt skydd för meddelares anonymitet vid beslag m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K407 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Besvärsrätt för den som berörs av sekretesskyddade uppgifter som har lämnats ut (mom.9)
Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Elisabeth Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Hans Leghammar (mp), Ingela Mårtensson (fp) och Göran Åstrand (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med "Utskottet har" och slutar med "1989/90:K434 yrkande 6" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionärerna att det -- särskilt mot bakgrund av den ökande användningen av ADB-upptagningar -- finns skäl att låta utreda möjligheterna att stärka den enskildes ställning genom att införa besvärsrätt för den som berörs av sekretesskyddade uppgifter som har lämnats ut. Enligt utskottets mening är det angeläget att utredningsarbetet bedrivs skyndsamt. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna 1989/90:K410 yrkande 7 och 1989/90:K434 yrkande 6 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande besvärsrätt för den som berörs av sekretesskyddade uppgifter som har lämnats ut
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:K410 yrkande 7 och 1989/90:K434 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Minskad sekretess beträffande uppgifter om faderskap (mom.11)
Bo Hammar (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 26 som börjar med "Utskottets inställning" och slutar med "motion 1989/90:K422" bort ha följande lydelse:
Som framgått ovan har utskottet under våren 1990 yttrat sig till socialutskottet över en motion av samma slag som den nu aktuella. I yttrandet förordade utskottet att regeringen i lämpligt sammanhang överväger en ändring av sekretesslagen för att tillgodose intresset av att en person skall kunna få tillgång till uppgifter om sin börd. Socialutskottet anslöt sig därefter till konstitutionsutskottets bedömning. I ärendet gjordes från riksdagens sida dock inte något formellt tillkännagivande till regeringen.
Det har nu upplysts att ovannämnda uttalande inte lett till någon åtgärd inom regeringskansliet. Mot denna bakgrund finner utskottet det erforderligt att riksdagen ger regeringen till känna att ifrågavarande bestämmelse i sekretesslagen skyndsamt bör ses över. Motion 1989/90:K422 bör således bifallas.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande minskad sekretess beträffande uppgifter om faderskap
att riksdagen med bifall till 1989/90:K422 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
6. Översyn av myndigheters tillämpning av sekretesslagstiftningen (mom.14)
Hans Nyhage, Elisabeth Fleetwood och Göran Åstrand (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 32 som börjar med "Myndigheternas sätt" och slutar med "motion 1989/90:K434 yrkande 3" bort ha följande lydelse:
Sekretsslagen har varit i kraft i närmare tio år. Under denna tid har någon allmän översyn av myndigheternas tillämpning av sekretesslagstiftningen inte företagits. Utskottet delar motionärernas uppfattning att tiden nu är inne för en sådan översyn. Utskottet vill i sammanhanget peka på de särskilda problem i fråga om offentlighet och sekretess som den ökade ADB-användningen kan medföra för myndigheterna. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion 1989/90:K434 yrkande 3 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande översyn av myndigheters tillämpning av sekretesslagstiftningen
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K434 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
7. Sekretessbeläggning och utgallring av uppgifter i vissa register (mom.15)
Hans Nyhage, Elisabeth Fleetwood och Göran Åstrand (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som börjar med "Riksdagen beslutade" och slutar med "motion 1989/90:K434 yrkande 5" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är motiverat att i ökad utsträckning utgallra känsliga uppgifter i myndigheternas register. Beträffande olika slag av uppgifter som därvid är aktuella har exempel getts i motionen. Enligt utskottet bör regeringen göra en översyn av regleringen på förevarande område och därefter återkomma till riksdagen med förslag i saken. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion 1989/90:K434 yrkande 5 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande sekretessbeläggning och utgallring av uppgifter i vissa register
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:K434 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Sekretessen i asylärenden (mom.5)
Bo Hammar (v) anför:
Jag vill i förevarande avsnitt tillägga följande. De uppgifter som asylsökande lämnar till utredande myndigheter är ofta av ytterst känslig natur. Om uppgifterna kommer till obehörigas kännedom finns risk för mycket allvarliga skador, exempelvis kan anhörigas säkerhet äventyras. Jag vill mot bakgrund härav och med beaktande även av den oro beträffande styrkan i sekretesskyddet som finns hos vissa asylsökande, understryka vikten av att regeringen fortlöpande följer dessa frågor och återkommer till riksdagen med förslag om skärpningar av sekretessen om det påkallas.
2. Översyn av myndigheters tillämpning av sekretesslagstiftningen (mom.14)
Ylva Annerstedt och Ingela Mårtensson (båda fp) anför:
Vi vill i förevarande avsnitt tillägga följande. Som konstaterats i betänkandet har den nuvarande sekretesslagen varit i kraft i snart tio år. Under årens lopp har sekretessbestämmelser införts på bl.a. en rad nya områden av samhällslivet. Med hänsyn till det i vårt land särskilt betonade intresset av insyn i den offentliga förvaltningen vilket klart kommit till uttryck i tryckfrihetsförordningen framstår det enligt vår mening som angeläget att en samlad översyn av sekretesslagstiftningen på sikt kommer till stånd. En sådan översyn bör också omfatta en kartläggning av hur myndigheterna tillämpat sekretessreglerna. För att en sådan översyn skall bli meningsfull fordras emellertid noggranna överväganden om vilka frågor som översynen skall omfatta m.m. Vi är därför inte beredda att nu ta det initiativ som förslagits i motion 1989/90:K434 yrkande 3.
3. Sekretessbeläggning och utgallring av uppgifter i vissa register (mom.15)
Ylva Annerstedt och Ingela Mårtensson (båda fp) anför:
Vi vill i förevarande avsnitt tillägga följande. Enligt vår mening är det angeläget att man inom regeringskansliet noggrant följer den i motion 1989/90:K434 yrkande 5 upptagna frågan och -- om detta visar sig erforderligt -- tar iniativ till åtgärder av i motionen angivet slag.