Transport av farligt gods
Betänkande 1997/98:FöU8
Försvarsutskottets betänkande
1997/98:FÖU08
Transport av farligt gods
Innehåll
1997/98 FöU8
Sammanfattning
I betänkandet behandlas tio motioner med 17 motionsyrkanden som rör frågor i samband med transport av farligt gods. Samtliga yrkanden avstyrks av utskottet. Utskottets uppfattning angående myndighetsansvaret för transport av farligt gods är - i likhet med regeringens - att det bör vara oförändrat, men med en förstärkt samordningsroll för Statens räddningsverk. Utskottet förutsätter att regeringen noga kommer att följa utvecklingen av den i skrivelsen aviserade nyordningen inom området och återkomma till riksdagen om de av utskottet upprepade påpekandena om problemen med ansvarsfördelning och samordning inte löses på ett tillfredsställande sätt. I det pågående arbetet för att öka säkerheten vid bl.a. sjötransporter anser utskottet att frågan om den civila havsövervakningen är särskilt viktig. Utskottet efterlyser därför en redogörelse i detta ärende. Senast i nästa budgetproposition bör regeringen lämna en sådan redogörelse. Regeringen bör också redovisa hur frågan kommer att hanteras i det fortsatta sjösäkerhetsarbetet. Ett yrkande som utskottet behandlar rör byggandet av en rörledning för transport av flygbränsle från Loudden vid Värtan i Stockholm till Arlanda flygplats. Utskottet ställer sig positivt till en sådan transportlösning. Utskottet anser att erforderliga beslut synes kunna fattas utan något uttalande från riksdagen. Miljöpartiet de gröna och Kristdemokraterna går i en gemensam reservation mot regeringens förslag om ett oförändrat myndighetsansvar för transport av farligt gods.
Skrivelsen I skrivelsen (skr. 1997/98:78) Transport av farligt gods redovisas hur regeringen avser att behandla frågan om samordning och myndighetsansvar inom området transport av farligt gods. Vidare lämnas en beskrivning över det säkerhetsfrämjande arbete som genomförs inom området, nationellt och internationellt.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av skrivelsen 1997/98:Fö4 av Annika Nordgren m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om att Räddningsverket skall ges myndighetsansvar. 1997/98:Fö5 av Åke Carnerö m.fl. (kd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om resurser för utbildning av personal som hanterar farligt gods, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om resurser till länsstyrelsernas tillsynsarbete, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om information till allmänheten, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning om satellitövervakning av transport av farligt gods, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett förbättrat samarbete mellan berörda myndigheter, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett samlat myndighetsansvar för transport av farligt gods till Räddningsverket.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997 1997/98:Fö224 av Agne Hansson (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning om en multinationell övervakningscentral, placerad på Gotland. 1997/98:Fö404 av Åke Carnerö m.fl. (kd) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att säkerhetsansvariga skall utses vid företag som hanterar farligt gods, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att möjligheten att inrätta en nationell beredskapsstyrka för snabbinsatser vid kemikalieolyckor bör utredas. 1997/98:Fö702 av Åke Carnerö och Fanny Rizell (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett anmälningssystem för fartyg vid infarten till Skagerrak. 1997/98:Fö703 av Lars Björkman m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om registrering och utnyttjande av lagrad information angående farligt gods. 1997/98:Fö705 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad säkerhet vid transporter av farligt gods, 2. att riksdagen begär att regeringen verkar för att ett internationellt system tas fram i syfte att få gemensamma bestämmelser för transporter av farligt gods. 1997/98:Fö706 av Ronny Olander (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en nationell organisation till stöd för räddningstjänsten vid kemikalieolyckor. 1997/98:Fö715 av Jan Backman och Peter Weibull Bernström (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av insatser med civila helikoptrar vid olyckor till sjöss. 1997/98:T916 av Sylvia Lindgren m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att byggandet av en pipeline för transport av flygbränsle mellan Loudden och Arlanda snarast kommer till stånd.
Utskottet
Myndighetsansvaret för transport av farligt gods
Regeringen Regeringen beslutade i december 1996 om direktiv (1996:90) för en särskild utredare med uppdrag att undersöka om bl.a. myndighetsansvaret för transport av farligt gods borde ändras i syfte att uppnå en bättre samordning. Uppdraget har i augusti 1997 redovisats till regeringen i delbetänkandet (SOU1997:109) Myndighetsansvaret för transport av farligt gods. Utredaren föreslår att Statens räddningsverk blir ensam ansvarig myndighet för transport av farligt gods med undantag av bulktransporter till sjöss. Enligt utredaren bör dock Sjöfartsverket och Luftfartsverket ha kvar det övergripande trafiksäkerhetsansvaret för respektive transportslag. Utredaren anser inte att farligt gods-frågorna är så integrerade i övriga trafiksäkerhetsfrågor att något direkt hinder föreligger mot en sådan lösning. Som skäl för utredarens ställningstagande anförs bl.a. att en enhetlig myndighetsorganisation kommer att gynna samordningen inom verksamhetsområdet, såväl nationellt som vid Sveriges deltagande i det internationella regelarbetet. Räddningsverket är i dag den till storleken helt dominerande myndigheten inom området transport av farligt gods, varför även hänsyn till långsiktig ekonomisk effektivitet talar för en sådan lösning. En myndighetsorganisation med färre ansvariga myndigheter kommer enligt utredaren även att förenkla och förbättra informationsförmedlingen till näringslivet, en verksamhet som är betydelsefull mot bakgrund av farligt gods-reglernas omfattning och svårtillgänglighet. Betänkandet har under hösten 1997 remissbehandlats. Flertalet remissinstanser stöder utredningens förslag eller lämnar det utan erinran. Emellertid finns flera remissinstanser som är kritiska till utredningens förslag, däribland Sjöfartsverket och Luftfartsverket. De framhåller bl.a. att frågor som rör farligt gods inom sjö- och luftfartsområdena är inflätade i frågor som är relaterade till trafiksäkerhet och fartygskonstruktion m.m. på ett svårupplösligt sätt. Frågorna kan därför inte separeras utan att man riskerar att säkerheten försämras. Vidare anförs bl.a. att en förändring av myndighetsansvaret kan leda till att nya gränsdragningsproblem uppstår rörande transport av farligt gods och andra trafiksäkerhetsfrågor. I skrivelsen redovisar regeringen sitt ställningstagande i denna fråga med utgångspunkt i att säkerheten vid transporter av farligt gods till lands, till sjöss och i luften skall vara så hög som möjligt. Regeringen framhåller att utredaren inte pekar på några allvarligare brister som riktar in sig just mot säkerheten vid sjö- och lufttransporter. Vidare framhåller regeringen att mot utredarens förslag står främst det problem som Sjö- och luftfartsverken betonat, nämligen att trafiksäkerheten till sjöss och i luften riskerar att försämras om systemet för sjö- respektive luftsäkerhet splittras på flera myndigheter. Enligt regeringens mening måste förutsättningar skapas för att lösa de samordningsproblem m.m. som beskrivs i den särskilde utredarens betänkande. Dessutom måste strävan vara att på ett optimalt sätt utnyttja de resurser som används inom versamhetsområdet som helhet. Samtidigt är det viktigt att trafiksäkerheten till sjöss och i luften inte riskerar att försämras. Efter en sammanvägd bedömning finner regeringen därför att de problem som lyfts fram i betänkandet bör lösas på annat sätt än genom ändrat myndighetsansvar i enlighet med utredarens förslag. Regeringen avser därför att förstärka Räddningsverkets roll för samordningen inom verksamhetsområdet. Räddningsverket bör ges ett tydligare mandat att samordna säkerhetsföreskrifterna för de olika transportslagen, det svenska arbetet inom olika internationella organ och transportmyndigheternas arbete i övrigt inom området transport av farligt gods. Vidare bör ett särskilt råd för transport av farligt gods knytas till Räddningsverket. I detta råd bör endast ledamöter från Räddningsverket, Sjöfartsverket och Luftfartsverket ingå. Räddningsverket skall svara för ordförandeskapet. Rådet skall sammanträda regelbundet och ha till uppgift att samordna transportmyndigheternas arbete inom området transport av farligt gods. Regeringen avser att ålägga verken en skyldighet att tillsammans med varandra verka för samordning och delta i rådets arbete. Det bör vidare i förordning föreskrivas en skyldighet för transportmyndigheterna att alltid samråda innan en föreskrift på området meddelas, om inte beslutet brådskar på grund av fara för liv eller egendom. Allmänhetens och näringslivets tillgänglighet till regelverken måste också förbättras. I detta syfte bör Sjö- och Luftfartsverken åläggas en skyldighet att bidra med datorbaserade uppgifter från sina områden till den informationsbank som finns inom Räddningsverket.
Motionerna I kommittémotion Fö4 (mp) av Annika Nordgren m.fl. behandlas frågan om myndighetsansvaret vid transport av farligt gods. I motionen sägs att Miljöpartiet de gröna tidigare har motionerat om att ge myndighetsansvaret till Statens räddningsverk. Motionärerna vidhåller detta och delar många av de argument som förs fram i delbetänkandet (SOU 1997:109) Myndighetsansvaret för transport av farligt gods. Motionärerna menar att en enhetlig myndighetsorganisation bl.a. gynnar samordningen inom verksamhetsområdet och att informationsförmedlingen förenklas och förbättras. I kommittémotion Fö5 (kd) yrkande 6 av Åke Carnerö m.fl. föreslås också ett samlat myndighetsansvar hos Räddningsverket för transport av farligt gods. I motionen sägs att Kristdemokraterna menar att det är logiskt att samla myndighetsansvaret för transport av farligt gods till Räddningsverket med hänsyn till verkets uppgifter i fråga om såväl räddningstjänst som olycks- och skadeförebyggande arbete. Räddningsverkets samlade resurser kan därmed utnyttjas mer effektivt och andra myndigheter och näringslivet kan lättare få tillgång till gällande regler från en och samma myndighet avseende samtliga transportslag. I samma kommittémotion Fö5 (kd) yrkande 5 tas frågan upp om myndighetssamarbete inom området för transport av farligt gods. Av motionen framgår att Kristdemokraterna anser att det är av stor vikt att samarbetet mellan berörda myndigheter förbättras så att tydliga och enhetliga regler för säkerhet i samband med transporter av farligt gods kan utarbetas. Bättre samordning, en helhetssyn på farligt gods-frågan samt användarvänliga regler underlättar säkerhetsarbetet.
Utskottets överväganden Utskottet har behandlat frågan om ansvarsförhållandena vid transport av farligt gods vid ett flertal tillfällen (bet. 1993/94:FöU1 s. 12, bet. 1993/94:FöU9 s. 102). Vid utskottets senaste behandling av denna fråga i april 1997 kunde utskottet konstatera att dessa frågor alltjämt var föremål för beredning inom Regeringskansliet (bet. 1996/97:FöU5 s. 35). Utskottet framhöll vid detta tillfälle att det är mycket angeläget att det pågående arbetet snarast leder fram till en lösning, så att åtgärder kan vidtas som löser ansvarsfrågan vid transport av farligt gods och därmed ökar säkerheten vid transport av farligt gods till sjöss. Med anledning av vad som framförs i motionerna Fö4 (mp) och Fö5 (kd) yrkande 6 om ett samlat myndighetsansvar för transport av farligt gods till Räddningsverket vill utskottet anföra följande. Utredningen om kemikalieolyckor m.m. har i sitt delbetänkande (SOU 1997:109) föreslagit att myndighetsansvaret för alla transporter av farligt gods (land, luft och sjö) - med undantag av bulktransporter till sjöss - läggs på en myndighet och att Räddningsverket blir den ansvariga myndigheten. Betänkandet har under hösten 1997 remissbehandlats. Som framgår av regeringens skrivelse har Sjöfartsverket och Luftfartsverket vid remissbehandlingen betonat att trafiksäkerheten till sjöss och i luften riskerar att försämras om systemet för sjö- respektive luftsäkerhet splittras på flera myndigheter. Utskottet anser, i likhet med regeringen, att förutsättningar måste skapas för att lösa de samordningsproblem m.m. som behandlas i betänkandet. En strävan måste också vara att på ett optimalt sätt utnyttja de resurser som används inom verksamhetsområdet, samtidigt som det är viktigt att trafiksäkerheten till sjöss och i luften inte riskerar att försämras. Vid utskottets tidigare behandlingar av ansvarsfrågan har utskottet ansett att en av de viktigare frågorna har varit att ge samordningsuppgiften för Statens räddningsverk ett sådant innehåll att verket kan agera på likartat sätt över samtliga myndighetsområden när det gäller beredskapen mot kemikalieolyckor och vid transporter av farligt gods. Utskottet har också ansett att regeringen skulle ge denna fråga hög prioritet. Utskottet kan nu konstatera att regeringens ställningstagande i denna fråga är ett oförändrat myndighetsansvar inom området transport av farligt gods, men med en förstärkt samordningsroll för Räddningsverket. Regeringen avser bl.a. att ge Räddningsverket ett tydligare mandat att samordna säkerhetsföreskrifterna för de olika transportslagen och att inrätta ett särskilt råd, knutet till Räddningsverket. Utskottet förutsätter att regeringen noga kommer att följa utvecklingen av den i skrivelsen aviserade nyordningen inom området och återkommer till riksdagen om de av utskottet upprepade påpekandena om problemen med ansvarsfördelning och samordning inte löses på ett tillfredsställande sätt. Med anledning av vad utskottet anfört finner utskottet inte anledning att föreslå riksdagen att bifalla yrkandena i motionerna Fö4 (mp) och Fö5 (kd) yrkande 6. Motionerna Fö4 (mp) och Fö5 (kd) yrkande 6 behöver därför inte bifallas av riksdagen. I motion Fö5 (kd) yrkande 5 föreslås ett bättre samarbete mellan berörda myndigheter inom området för transport av farligt gods. Som framgår av regeringens skrivelse kommer regeringen att inrätta ett särskilt råd för transport av farligt gods. I rådet skall ledamöter från Räddningsverket, Sjöfartsverket och Luftfartsverket ingå. Myndigheterna skall åläggas en skyldighet att, tillsammans med varandra, verka för samordning och delta i rådets arbete. Vidare kommer i förordning att föreskrivas en skyldighet för transportmyndigheterna att alltid samråda innan en föreskrift på området meddelas, om inte beslutet brådskar på grund av fara för liv eller egendom. Utskottet vill i sammanhanget också nämna den rådgivande delegation för farligt gods som finns knuten till Räddningsverket. Delegationen är sammansatt av representanter för myndigheter med ansvar på närliggande områden och av representanter för industrins och transportnäringens organisationer. Vidare är tillsynsmyndigheterna representerade i delegationen. Mot bakgrund av vad utskottet nu redovisat om myndighetssamordning m.m. inom området för bl.a. transport av farligt gods bedömer utskottet att några ytterligare åtgärder - utöver vad regeringen i sin skrivelse aviserat för att förbättra samordningen på området - inte torde föreligga. Motion Fö5 (kd) yrkande 5 bör därför inte bifallas av riksdagen.
Allmänt om svenskt säkerhetsfrämjande arbete vid transport av farligt gods
Regeringen Lagen (1982:821) om transport av farligt gods med tillhörande förordning omfattar grundläggande bestämmelser om transport av farligt gods med undantag för bulktransporter till sjöss, som regleras i särskild ordning. De tekniska bestämmelserna för transport av farligt gods på väg (ADR), på järnväg (RID), i luften (ICAO-TI) och till sjöss (IMDG-koden) är omfattande och detaljerade. Bestämmelserna är resultatet av det internationella arbetet inom området, som redovisas mer utförligt nedan. De tekniska bestämmelserna regleras främst i myndighetsföreskrifter och är för icke-experter relativt svårtillgängliga. En viktig myndighetsuppgift är därför att utveckla presentationen av regelverken och att kontinuerligt bistå näringslivet med information och expertkunskap om regeltillämpning m.m. Räddningsverkets informationsbank revideras två gånger per år och har erhållit stor spridning. Tillsynen på området samordnas av samverkansgruppen för tillsynsfrågor (SAMTILL), vars huvuduppgift är att verka för samverkan mellan tillsynsmyndigheterna och göra tillsynsverksamheten effektivare. Säkerhetsarbetet med transport av farligt gods på regional och lokal nivå utgörs främst av vägvalsstyrning, kommunala riskanalyser och fysisk planering. Vad gäller vägvalsstyrning spelar länsstyrelserna en viktig roll då många transportleder berör flera kommuner. Regeringen har därför i budgetpropositionen för år 1998 (prop. 1997/98:1) framhållit att Räddningsverket, i enlighet med Länsstyrelse- och trafikutredningens förslag, bör erhålla utökad föreskriftsrätt för att kunna stödja länsstyrelserna i arbetet med vägvalsstyrning. Säkerhetsarbetet inom näringslivet utgörs bl.a. av samarbetsavtal med industrin, där flera industrier har förbundit sig att bistå räddningstjänsten vid olyckor med vissa giftiga kondenserade gaser. Vidare tillvaratas näringslivets synpunkter genom medverkan i olika projekt- och arbetsgrupper. Samverkan mellan näringslivsorganisationer och myndigheter som arbetar med frågor rörande transport av farligt gods sker också genom Räddningsverkets rådgivande delegation för transport av farligt gods.
Motionerna I motion Fö404 (kd) av Åke Carnerö m.fl. anförs att kunskapen om vilka kemikalier som tillsätts i olika industriprocesser eller släpps ut i miljön inte alltid är tillräcklig. Tillbuden är många och därför är specialistkunskap vad gäller insatser vid kemikalieolyckor mycket värdefull. I motionen föreslås därför att möjligheterna att inrätta en nationell kemikalieberedskapsstyrka för snabbinsatser utreds utifrån de lärdomar som dragits av tågurspårningen vid Kälarne (yrkande 5). Liknande förslag förs fram i motion Fö706 (s) av Ronny Olander. I motionen sägs att det är angeläget att det finns en nationell färdigövad organisation vid kemikalieolyckor med understödsstaber utplacerade i regioner för snabba insatser till den räddningstjänst som skulle behöva hjälpen. Det skulle vara en ?tryck på knappen-organisation? som med kort varsel skulle kunna vara på plats var som helst i Sverige. I motion Fö703 (m) av Lars Björkman m.fl. anförs att Statens räddningsverk bör få i uppdrag att finna vägar för en samordning och ett samutnyttjande av det befintliga databasnätet inom området för tranport av farligt gods. Slutmålet bör, enligt motionärerna, vara att i ett sammanhållet nätverk kunna lagra och förmedla den information som krävs för att snabbt kunna identifiera om och vilken typ av farligt gods som kan vara inblandat i en trafikolycka. En identifikation som sedan kan användas för att omedelbart vidta relevanta åtgärder på olycksplatsen. I motion T916 (s) av Sylvia Lindgren m.fl. tas frågan upp om byggandet av en pipeline för transport av flygbränsle mellan Loudden och Arlanda. I motionen pekar motionärerna på att tanken på att använda den så kallade Käppalatunneln till att härbärgera en pipeline för flygbränsle föddes för ca 15 år sedan. Genomförandet skulle innebära att en stor del av tankbilsfrakterna försvinner från tätbebyggda områden i Stockholm, vilket i sin tur medför en förbättrad miljö och ökad säkerhet.
Utskottets överväganden Med anledning av vad som framförs i motionerna Fö404 (kd) yrkande 5 och Fö706 (s) om nationella insatsstyrkor vid kemikalieolyckor har utskottet inhämtat att Statens räddningsverk till regeringen nyligen redovisat ett regeringsuppdrag rörande bl.a. behovet av regionala resursbaser mot kemikalie-olyckor. Av redovisningen framgår att det vid kemikalieolyckor finns behov av att ha tilläggsresurser i form av ytterligare materiel och kunskap. I rapporten föreslås både materiella och personella resurser. Enligt rapporten måste lokaliseringen bl.a. ta hänsyn till möjligheterna att snabbt kunna transportera resurserna till olycksplatsen och att kunnig personal kan medfölja. Till en början föreslås att antalet materiella resursbaser uppgår till högst sju och placeras på lämpliga geografiska platser, jämnt fördelade över landet. Frågan om nationella resursbaser vid kemikalieolyckor bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Utskottet har också erfarit att Räddningsverksutredningen (dir. 1996:114), som överlämnar sitt betänkande till försvarsministern i april 1998, kommer att behandla dessa frågor. Utskottet anser att resultatet av det pågående beredningsarbetet i frågan bör avvaktas innan utskottet tar ställning till yrkandena i motionerna. Utskottet föreslår därför att motionerna Fö404 (kd) yrkande 5 och Fö706 (s) inte bifalles av riksdagen. Frågan om registrering och utnyttjande av lagrad information angående farligt gods tas upp i motion Fö703 (m). Utskottet vill med anledning av yrkandet i motionen erinra om att ett huvudblock i Statens räddningsverks informationsbank (RIB) utgörs av en databas, uppbyggd på ca 4 000 kemiska ämnen, för vilka uppgifter finns om bl.a. transportklassificering för de olika transportslagen, fysikaliska data, märkning samt information riktad till räddningstjänsten. Enligt Räddningsverkets årsredovisning för år 1997 har nu informationsbanken utvecklats så att den skall fungera som informations- och beslutsstöd för räddningstjänsten, andra myndigheter och organisationer samt för näringslivet. Hjälpmedel för att beräkna spridning och konsekvenser av kemikalieutsläpp har under år 1997 tillförts informationsbanken. Vidare har ett projekt startat inom Räddningsverket för att studera användning av elektronisk dokumentöverföring, som ska möjliggöra snabbare larmning vid olycka med farligt gods, enklare insamling av statistik och säkrare styrning av flödet av farligt gods. Utskottet har också erfarit att Räddningsverksutredningen (dir. 1996:114) kommer att behandla frågan om bl.a. IT-stöd vid transport av farligt gods och föreslå förändringar i syfte att förbättra säkerheten i det avseende som motionärerna tar upp. Utskottet anser med det anförda att yrkandet i motion Fö703 (m) i allt väsentligt torde bli tillgodosett med de åtgärder som vidtagits och som planeras vidtas på området. Motion Fö703 (m) behöver därför inte bifallas av riksdagen. Frågan, som väcks i motion T916 (s) om byggandet av en rörledning för transport av flygbränsle från Loudden vid Värtan i Stockholm till Arlanda flygplats, har tidigare behandlats av utskottet (bet. 1993/94:FöU1 s. 11). Såvitt utskottet då kunde bedöma, bl.a. efter en särskild genomgång i ärendet, förelåg en färdig lösning som påtagligt skulle kunna förbättra säkerheten i jämförelse med tankbilstransporter. Den syntes realiserbar med små ingrepp och till hanterbara kostnader. Utskottet ansåg att projektet hade så stora fördelar att det borde genomföras. Erforderliga beslut syntes kunna fattas utan något uttalande av riksdagen. Utskottet har inte funnit anledning att i dag ha någon annan uppfattning än den som tidigare redovisats i frågan. Motion T916 (s) behöver därför inte bifallas av riksdagen.
Internationellt säkerhetsfrämjande arbete vid transport av farligt gods
Regeringen Regelverken för transport av farligt gods är i mycket hög grad internationella. De övergripande rekommendationerna för transport av farligt gods utarbetas av FN:s ekonomiska och sociala råd. Med FN-rekommendationerna som grund utarbetas regler för varje transportslag av olika organ inom FN och den internationella järnvägsunionen (OTIF). Det är detta arbete som har resulterat i de ovan nämnda särskilda reglerna för bl.a. transport av farligt gods på väg (ADR) och på järnväg (RID). Dessa regler har numera antagits av EU. Genom ADR- och RID- direktiven tillämpas således de internationella bestämmelserna för farligt gods-transporter på väg och på järnväg även vid nationella transporter. EU har även antagit direktiv för tillsyn och kontroll av vägtransporter av farligt gods samt direktiv om särskilt utsedda säkerhetsrådgivare vid företag som transporterar farligt gods. Utöver arbetet i FN och EU bedrivs även mellanstatligt säkerhetsarbete vid transport av farligt gods. Exempelvis har kuststaterna runt Östersjön slutit avtal i syfte att underlätta befordran av väg- respektive järnvägsfordon på roro-fartyg i Östersjön. Enligt regeringen ges det internationella arbetet hög prioritet i Sverige och tar betydande personella resurser i anspråk. Sverige är en av de 21 stater som har rösträtt i expertkommittén för transport av farligt gods i FN:s ekonomiska och sociala råd. Vidare deltar Sverige aktivt i arbetsgrupper och kommittéer i FN och EU, med ambition att utveckla och harmonisera regelverken.
Motionerna I kommittémotion Fö5 (kd) av Åke Carnerö m.fl. sägs bl.a. att ett utbyggt system med satellitövervakning skulle kunna öka säkerheten och tryggheten för berörd personal och dess omgivning vid transport av farligt gods. Motionärerna föreslår därför att det bör närmare utredas hur en sådan satellitövervakning skulle kunna utformas för att öka säkerheten vid transporter av farligt gods (yrkande 4). I motion Fö224 (c) av Agne Hanson föreslås att en multinationell övervakningscentral bör byggas upp och lokaliseras till Gotland. En övervakningscentral belägen på Gotland skulle underlätta samordning av bl.a. sjöräddning, miljöräddningstjänst, fiskeövervakning, havsforskning, övervakning av smuggling av flyktingar, narkotika m.m. I motion Fö404 (kd) av Åke Carnerö m.fl. yrkas att det skall finnas en säkerhetsansvarig inom företag som hanterar farligt gods. Den säkerhetsansvariges uppgifter skall bl.a. bestå i att verka för att transporter av farligt gods följer gällande bestämmelser avseende lastning, lossning och lagring. EU:s direktiv om säkerhetsrådgivare bör därför inlemmas i svensk lagstiftning och kombineras med att en säkerhetsansvarig person utses vid företag som hanterar farligt gods (yrkande 3). För att öka säkerheten kring sjötransporter i Västerhavet och i Östersjön och minimera riskerna för miljöfarliga utsläpp föreslås i motion Fö702 (kd) av Åke Carnerö och Fanny Rizell att Sverige bör verka för att ett system med anmälningsplikt för fartyg införes vid infarten till Skagerrak. Fartygslast, storlek och destination meddelas Kustbevakningen, som svarar för övervakning, miljöskydd och säkerhet till sjöss. I motion Fö705 (fp) av Kenth Skårvik pekar motionären på olyckshändelser som inträffat i samband med transport av farligt gods och föreslår en ytterligare förbättring av säkerheten. I motionen sägs att många reagerar inför att järnvägstransporter sker i lägen när risken för solkurvor ökar på grund av kraftiga temperaturväxlingar. Någon form av observandum bör inrättas som en motsvarighet till färjeledstransporter, som inte får ske i för hårt väder (yrkande 1). I samma motion föreslås att riksdagen begär att regeringen verkar för att ett internationellt system tas fram i syfte att få gemensamma bestämmelser för transporter av farligt gods (yrkande 2).
Utskottets överväganden Med anledning av vad som framförs i motionerna Fö5 (kd) yrkande 4 om satellitövervakning vid transport av farlig gods har utskottet inhämtat att Statens räddningsverk nyligen startat ett projekt för att klargöra hur transporttelematik, dvs. integration av telekommunikation och informationsteknologi inom transportområdet, kan utnyttjas inom området farligt gods. Avsikten med projektet är att undersöka hur olika system kan utformas för att tillgodose de krav och önskemål som räddningstjänsten, tillsynsmyndigheterna, Räddningsverket och transportföretagen har. Bland de önskemål som framförts kan nämnas räddningstjänstens krav på snabb larmning vid en olycka med farligt gods och information om lasten samt möjlighet för tillsynsmyndigheten att kunna kontrollera transportdokument som inte medföljer fordonet. Enligt utskottets mening ligger Räddningsverkets nyligen påbörjade projekt om utnyttjande av transporttelematik vid transport av farligt gods i linje med motionärernas yrkande. Utskottet anser att resultatet av detta projektarbete bör avvaktas. Något särskilt uttalande från utskottets sida bedöms därför inte nu vara påkallat. Motion Fö5 (kd) yrkande 4 bör därför inte bifallas av riksdagen. I motionerna Fö224 (c) och Fö702 (kd) yrkar motionärerna bl.a. på en förbättrad sjöövervakning, anmälningsplikt m.m. för att öka säkerheten vid bl.a. sjötransporter. Inledningsvis vill utskottet erinra om EG-direktivet (93/75/EEG), som anger minimikrav för fartyg med farligt eller förorenade gods, som anlöper eller avgår från hamnar. Enligt direktivet skall den ansvarige för ett fartyg som lämnar en hamn före fartygets avgång bl.a. lämna upplysningar om fartygets namn, nationalitet, destinationshamn, storlek, korrekta tekniska bestämmelserna på farligt eller förorenat gods, m.m. Utskottet har i sammanhanget inhämtat att Sjöfartsverket arbetar med ett tysk-svenskt projekt om identifiering av fartyg med s.k. transpondrar. Projektet omfattar för närvarande fyra passagerarfärjor i trafik mellan Sverige och Tyskland. Enligt Sjöfartsverket har en större acceptans utvecklats internationellt när det gäller att utrusta fartyg med transpondrar. Sjöfartsverket är heller inte främmande för att ett sådant system inom ett antal år kan komma att krävas vid fartygstransporter med farligt gods. Arbetet med transponderfrågan drivs aktivt av verket inom FN:s sjöfartsorganisation IMO. Beträffande övervakning till sjöss har utskottet också erfarit att Statens räddningsverk i regleringsbrev för år 1997 gavs i uppdrag att se över informationssystem för att tillgodose den civila havsövervakningens behov av underrättelser om sjöläget. Räddningsverket har i en rapport nyligen slutredovisat uppdraget. I en samlad analys- och förslagsdel behandlas system för övervakning av sjöläget, informationsbaser och informationsutbyte, kommunikationssystem och uppgifts- och ansvarsfördelning inom området sjöinformation. Ett stort antal möjliga tekniska och organisatoriska lösningar för att förbättra och effektivisera sjöövervakningen och informationsutbytet presenteras i rapporten. Enligt rapporten kan vissa av dessa genomföras i närtid till inga eller begränsade kostnader. Andra lösningar kräver ytterligare utvecklingsinsatser eller särskilda tillskott av resurser. Den allmänna slutsatsen i rapporten är att det finns både behov och möjligheter inom området som motiverar en utökad samverkan och samordning mellan berörda myndigheter. Räddningsverkets slutredovisning av uppdraget bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Utskottet har tidigare konstaterat att frågan om identifiering av fartyg med s.k. transpondrar är en fråga som diskuteras inom olika organ, såväl i Sverige som internationellt. Utskottet har därvid framhållit att det arbete som Sverige driver i syfte att få till stånd en internationell överenskommelse om krav på transpondrar på fartyg är ett mycket angeläget arbete (bet. 1996/97:FöU5 s. 37). Utskottet vidhåller denna uppfattning. I det pågående arbetet för att öka säkerheten vid bl.a. sjötransporter är frågan om den civila havsövervakningen, enligt utskottets mening, en särskilt viktig fråga. Utskottet efterlyser därför en redogörelse i detta ärende. Senast i nästa budgetproposition bör regeringen lämna en sådan redogörelse. Regeringen bör också redovisa hur frågan kommer att hanteras i det fortsatta sjösäkerhetsarbetet. Något ytterligare uttalande från utskottets sida med anledning av yrkandena i motionerna anses för dagen inte vara påkallat. Motionerna Fö224 (c) och Fö702 (kd) behöver därför inte bifallas av riksdagen. Med anledning av vad som framförs i motionerna Fö404 (kd) yrkande 3 och Fö705 (fp) yrkande 1 vill utskottet mer ingående redogöra för det ovan nämnda EU- direktivet om särskilt utsedda säkerhetsrådgivare vid företag som transporterar farligt gods och vad det innebär för Sveriges del. Enligt direktivet (96/35/EG) skall varje företag som utför transporter av farligt gods eller lastar eller lossar farligt gods utse en eller flera säkerhetsrådgivare. Direktivet gäller för transport av farligt gods på väg, järnväg eller inre vattenvägar medan den svenska lagen (1982:821) om transport av farligt gods omfattar samtliga transportslag. Säkerhetsrådgivardirektivet är emellertid ett minimidirektiv och det finns därför inget som hindrar att den svenska lagstiftningen låter reglerna om säkerhetsrådgivare även omfatta sjö- och lufttransporter. Utredningen om kemikalieolyckor föreslår i sitt slutbetänkande (1998:13) Säkrare kemikaliehantering att de svenska reglerna om säkerhetsrådgivare bör ha samma tillämpningsområde som lagen om transport av farligt gods. Kraven på säkerhetsrådgivare skall således omfatta samtliga transportslag. Av betänkandet framgår också att säkerhetsrådgivare skall ses som ett medel för företagen att följa de regler som gäller för transport av farligt gods och även i övrigt uppnå en hög säkerhet. Ansvaret för säkerheten skall dock alltjämt ligga på företagsledningen oavsett om säkerhetsrådgivare utsetts eller inte. Utredningen remissbehandlas för närvarande. Utskottet vill därutöver också erinra om det ovan nämnda projekt som Räddningsverket påbörjat i syfte öka säkerheten vid transport av farligt gods. Projektet rör utnyttjandet av transporttelematik, dvs. integration av telekommunikation och informationsteknologi inom transportområdet. Vidare har utskottet inhämtat att i en av Räddningsverket genomförd lägesrapport om transport av farligt gods år 1997 bedömer verket att särskild uppmärksamhet bör fästas på järnvägstransporterna av farligt gods. Räddningsverket har därför bildat en arbetsgrupp för järnvägsfrågor i syfte att öka säkerheten inom området. I denna grupp ingår representanter från Järnvägsinspektionen, SJ, Banverket och industrin. Arbetsgruppen skall bl.a. arbeta med frågor som rör underhåll, säkerhet och tillsyn. Tillsynsstatistik skall studeras tillsammans med statistik för olyckor och tillbud. Ett annat underlag för att förbättra säkerheten kommer arbetsgruppen också att erhålla ur erfarenheterna från särskilt studerade olyckor. Utskottet anser att de förslag till en förbättrad säkerhet på området transport av farligt gods som föreslås i motionerna ligger i linje med de utredningsförslag som för närvarande bereds inom Regeringskansliet, liksom det säkerhetsfrämjande arbete inom Räddningsverket som pågår inom området. Något särskilt uttalande från utskottet anses nu därför inte påkallat. Mot bakgrund av vad utskottet nu anfört anser utskottet att yrkandena i motionerna Fö404 (kd) yrkande 3 och Fö705 (fp) yrkande 1 därför inte behöver bifallas av riksdagen.
Som framgår av regeringens skrivelse är regelverken för transport av farligt gods i mycket hög grad internationella. De övergripande rekommendationerna för transport av farligt gods utarbetas av FN:s ekonomiska och sociala råd. Med FN- rekommendationerna som grund utarbetas regler för varje transportslag av olika organ inom FN. EU har under lång tid ägnat frågor om transport av farligt gods stor uppmärksamhet. Genom ADR- och RID-direktiven tillämpas de internationella bestämmelserna för farligt gods på väg och järnväg även vid nationella transporter. EU har även antagit direktiv för tillsyn och kontroll av vägtransporter av farligt gods samt nu senast direktivet om särskilt utsedda säkerhetsrådgivare vid företag som transporterar farligt gods. Som framgått bereds denna fråga inom Regeringskansliet. Utskottet anser att yrkandet i motion Fö705 (fp) yrkande 2 i allt väsentligt torde bli tillgodosett genom det pågående internationella säkerhetsfrämjande arbetet inom området, vars syfte är att förbättra säkerheten bl.a. i det avseende motionären tar upp. Motion Fö705 (fp) yrkande 2 behöver därför inte bifallas av riksdagen.
Utbildning, forskning och utveckling m.m.
Regeringen
Regeringen framhåller att analyser av inträffade olyckor visar att många tillbud och olyckor orsakas av otillräckliga kunskaper om de risker som är förknippade med transporterna. Ett viktigt instrument i det olycksförebyggande arbetet är således utbildning inom området. En viktig utbildninginsats kommer att avse de särskilda säkerhetsrådgivare vilka med anledning av EG-direktivet om säkerhetsrådgivare skall finnas vid företag som transporterar farligt gods.
Inom forskning och utveckling har de senare årens uppmärksammade järnvägsolyckor föranlett ett särskilt forskningsprogram om farligt gods på järnväg, där berörda myndigheter ingår. Studierna skall ge underlag för beslut rörande planering av transporter av farligt gods och kostnadseffektiva skadeförebyggande åtgärder.
I skrivelsen redovisas det pågående utredningsarbetet i Regeringskansliet inom området för transport av farligt gods. Utredningen om lagstiftning i fråga om kemikalieolyckor m.m. (dir. 1996:90) lämnade i januari 1998 sitt slutbetänkande. Betänkandet remissbehandlas för närvarande. Utredningen föreslår bl.a. vissa ändringar av definitioner m.m. i lagen och förordningen om transport av farligt gods. Syftet är att anpassa de svenska bestämmelserna till FN-rekommendationerna. Vidare behandlas vissa frågor om tillsynsmyndigheternas bemyndiganden vad gäller tillsyn och utbildning samt lagstiftning med anledning av EG-direktivet om säkerhetsrådgivare för transport av farligt gods. Utredningen föreslår även vissa förändringar vad gäller utökat myndighetsansvar m.m. för att effektivisera miljöräddningsoperationer till sjöss. Utredningen om ingripande mot oljeutsläpp till sjöss (dir. 1996:82) tillsattes av regeringen i oktober 1996. Den särskilde utredare som tillkallats för uppdraget skall göra en utvärdering av gällande regler för de ingripanden som kan bli aktuella när ett oljeutsläpp har skett till sjöss. Utredaren skall bl.a. föreslå åtgärder för att effektivisera det rättsliga beivrandet av dessa utsläpp. Utredningen skall vara klar senast den 30 september 1998. Statistik om transport av farligt gods publiceras bl.a. rörande den kommunala räddningstjänstens insatser vid utsläpp av farliga ämnen. År 1996 gjordes 407 insatser avseende utsläpp vid transport. Av dessa stod vägfordon för 75 %, järnvägsfordon för 14 % och fartyg för 4 %. De dominerande ämnena vid utsläpp av farliga ämnen utgörs av bensin och andra petroleumprodukter.
Motionerna I kommittémotion Fö5 (kd) av Åke Carnerö m.fl. pekar motionärerna på behovet av bl.a. utbildning och information inom området transport av farligt gods. Motionärerna framhåller bl.a. att vid en olycka med farligt gods behöver korrekt information snabbt finnas tillgänglig för att räddningspersonalen från början skall kunna vidta riktiga åtgärder. En undersökning har visat att många slarvar med de frakthandlingar som utmärker farligt gods. För att komma till rätta med detta bör resurser avsättas för utbildning av personal som hanterar farligt gods (yrkande 1). Med tanke på att effekterna av en allvarlig olycka kan drabba ett stort område utanför berörd kommun bör räddningstjänstlagen kompletteras med en skyldighet att även allmänheten i de områden som kan komma att påverkas av en olycka får den information som behövs för att kunna vidta lämpliga skyddsåtgärder (yrkande 3). I samma motion pekar motionärerna också på länsstyrelsernas resurser för beredskapsplaneringen. Eftersom länsstyrelsen är tillsynsmyndighet är det viktigt att länsstyrelserna får de personella resurser som kan krävas för att tillse att räddningstjänsten får god beredskap för olyckor, inte minst i samband med farliga transporter. Den betydelsefulla specialkompetens som så- ledes finns hos länsstyrelserna måste vidareutvecklas för att tillgodose en utökad och förbättrad tillsyn av den kommunala räddningstjänsten (yrkande 2). I motion Fö715 (m) av Jan Backman och Peter Weibull Bernström pekar motionärerna bl.a. på att räddningstjänsten i många kommuner har avtal med civila helikopterföretag att dessa skall ge all möjlig assistans när en räddningsledare begär det. Motionärerna framhåller att några motsvarande avtal om ingripande inte finns mellan de civila helikopterföretagen och sjöräddningen, vilket enligt motionärerna inte är tillfredsställande. Motionärerna anser därför att verket snarast måste vidta åtgärder för att genom lämpligt utformade överenskommelser förbereda insatser från civila helikoptrar vid olyckor till sjöss.
Utskottets överväganden I motion Fö5 yrkande 1 föreslås att resurser avsätts för utbildning av personal som hanterar farligt gods. Utskottet vill med anledning av yrkandet i motionen peka på att EU-direktivet (96/35/EG) om säkerhetsrådgivare vid företag som transporterar farligt gods tar upp frågan om utbildning av säkerhetsrådgivare. Enligt artikel 5 i direktivet skall en säkerhetsrådgivare ha en särskild utbildning som skall bekräftas med ett särskilt utbildningsintyg. Utbildningens syfte är att ge säkerhetsrådgivaren erforderliga kunskaper om de risker som är förenade med transport av farligt gods, om lagar, förordningar m.m. Statens räddningsverk förbereder för närvarande utbildningsåtgärder inför införandet av EU:s säkerhetsrådgivardirektiv. Utskottet vill i sammanhanget också peka på den utbildningsverksamhet som Räddningsverket i övrigt tillhandahåller vad avser utbildning av personal som hanterar farligt gods. Det gäller i första hand förare, men även personal inom järnvägen samt tillsynspersonal. Utskottet har inhämtat att Räddningsverkets utbildning av förare som hanterar farligt gods under senaste åren ökat betydligt, bl.a. genom de tillkommande krav som ställs på förare som transporterar styckegods samt kravet på speciell behörighet för förare som transporterar explosiva och radioaktiva ämnen. Vid sidan av den konventionella förarutbildningen har Räddningsverket tillsammans med berörda branschorganisationer tagit fram en utbildning med inriktning på transporter knutna till jordbruks-, byggnads- och anläggningsarbeten. Mot bakgrund av vad utskottet nu anfört bedömer utskottet att behov av några ytterligare utbildningsåtgärder för närvarande inte torde föreligga. Motion Fö5 (kd) yrkande 1 behöver därför inte bifallas av riksdagen. I motion Fö5 (kd) yrkande 2 tas frågan upp om länsstyrelsernas resurser för beredskapsplaneringen. Utskottet har tidigare uppmärksammat denna fråga, senast hösten 1996 (bet. 1996/97:FöU1, s. 171). Utskottet fann då anledning att befara att vissa grundläggande uppgifter i beredskapsplaneringen som åligger länsstyrelserna inte kunde fullföljas på grund av kraftiga besparingsåtgärder. Utskottet avsåg i likhet med regeringen noga följa utvecklingen på området. Utskottet har nu erfarit att en studie angående länsstyrelsernas åtaganden enligt räddningstjänstlagen (1996:1102) har genomförts av Räddningsverket under åren 1996-1997. Studien, som omfattar samtliga länsstyrelser i landet, visar att länsstyrelserna med några få undantag - enligt Räddningsverkets bedömning - uppfyllt de åtaganden som ankommer på en länsstyrelse enligt bestämmelserna i räddningstjänstlagen. Utskottet har också erfarit att Räddningsverksutredningen (dir. 1996:114) kommer att behandla frågan om länsstyrelsernas kompetens i tillsynsfrågor. Utredningen kommer bl.a. att ta upp frågor om att utveckla och stärka tillsynen hos länsstyrelserna. Utskottet anser att kompetensen hos länsstyrelserna med avseende på länsstyrelsernas viktiga uppgifter inom fredsräddningstjänsten måste bibehållas. Utskottet förutsätter därför att regeringen fortsätter att noga följa utvecklingen och vidtar de åtgärder som anses erforderliga för att kompetensen hos länsstyrelserna upprätthålls inom området. Några uttalanden utöver vad utskottet nu anfört i frågan anser utskottet för dagen inte föreligga. Motion Fö5 (kd) yrkande 2 behöver därför inte bifallas av riksdagen. I motion Fö5 yrkande 3 föreslås att räddningstjänstlagen kompletteras med en informationsskyldighet till allmänheten när en allvarlig olycka kan drabba ett stort område där flera kommuner är inblandade. Utskottet vill erinra om att enligt 32 § räddningstjänstförordningen (1986:1107) skall kommunens räddningstjänstplan tillställas länsstyrelsen, Statens räddningsverk samt de kommuner och andra med vilka samverkan i räddningstjänsten kan bli akutell. Enligt samma förordning 34 § kan länsstyrelsen också ta över ansvaret för räddningstjänsten i de kommuner som berörs av insatsen. Som exempel kan nämnas att Länsstyrelsen i Jämtlands län tog över ansvaret för räddningstjänsten vid järnvägsolyckan i Kälarne år 1997. Genom dessa bestämmelser i räddningstjänstförordningen torde skyldigheten att informera allmänheten i det avseende som motionärerna tar upp vara tillgodosedd. Motion Fö5 (kd) yrkande 3 behöver därför inte bifallas av riksdagen. Frågan om insatser från civila helikoptrar vid olyckor till sjöss tas upp i motion Fö715 (m). Utskottet behandlade denna fråga hösten 1997 (bet. 1997/98:FöU1 s. 71). Vad utskottet då bl.a. framhöll var att enligt räddningstjänstlagen (1986:1102) ansvarar Sjöfartsverket för sjöräddningstjänsten (27 §) och Luftfartsverket för flygräddningstjänsten (26 §). Enligt samma lag (6 §) är respektive kommun ansvarig för räddningstjänsten inom kommunen. Polisen har särskilda uppgifter i fjällräddningen (25 §). Det ankommer på dessa myndigheter att organisera respektive räddningstjänst. För- svarsmaktens medverkan regleras i avtal. Sjöfartsverket har för närvarande avtal med Försvarsmakten om helikoptrar i beredskap på fyra orter i Sverige, nämligen Säve, Kallinge, Visby och Berga. Enligt vad utskottet inhämtat har i december 1997 ett nytt avtal slutits mellan Sjöfartsverket och Försvarsmakten. Det nya avtalet innebär dels en fortsatt helikopterberedskap på orterna Säve, Kallinge, Visby och Berga, dels att en inriktning är att det fr.o.m. den 1 maj 1998 skall finnas en helikopter i beredskap inom området Sundsvall-Umeå. Utskottet har vidare inhämtat att de två myndigheterna i ett särskilt avtal i april 1998 överenskommit att helikoptern i beredskap på Norrlandskusten skall baseras i Sundsvall och att den avses vara operativ fr.o.m. den 1 juni 1998. Enligt avtalet skall Försvarsmaktens tunga helikoptrar upprätthålla beredskap för alla typer av sjö- och flygräddningsinsatser samt för kommunal räddningstjänst enligt räddningstjänstlagen. Utskottet utgår från att Sjöfartsverkets bedömning av beredskapsbehovet av helikoptertjänster för räddningsinsatser kommer att bli tillgodosett genom den nya överenskommelsen. Några initiativ i denna fråga från utskottets sida torde därför inte behövas. Motion Fö715 (m) bör därför inte bifallas av riksdagen.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande myndighetsansvaret för transport av farligt gods m.m. att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Fö4 och 1997/98:Fö5 yrkandena 5 och 6, res. (mp, kd) 2. beträffande svenskt säkerhetsfrämjande arbete vid transport av farligt gods att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Fö404 yrkande 5, 1997/98:Fö703, 1997/98:Fö706 och 1997/98:T916, 3. beträffande internationellt säkerhetsfrämjande arbete vid transport av farligt gods att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Fö5 yrkande 4, 1997/98:Fö224, 1997/98:Fö404 yrkande 3, 1997/98:Fö702 och 1997/98:Fö705 yrkandena 1 och 2, 4. beträffande utbildning, forskning och utveckling m.m. att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Fö5 yrkandena 1, 2 och 3 samt motion 1997/98:Fö715.
Stockholm den 5 maj 1998
På försvarsutskottets vägnar
Arne Andersson
I beslutet har deltagit: Arne Andersson (m), Iréne Vestlund (s), Christer Skoog (s), Sven Lundberg (s), Henrik Landerholm (m), Anders Svärd (c), Ola Rask (s), My Persson (m), Lennart Rohdin (fp), Birgitta Gidblom (s), Jan Jennehag (v), Håkan Juholt (s), Olle Lindström (m), Annika Nordgren (mp), Åke Carnerö (kd), Mona Nyberg (s) och Ulf Kero (s).
Reservation
Myndighetsansvaret för transport av farligt gods m.m. Annika Nordgren (mp) och Åke Carnerö (kd ) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med ?Utskottet anser, i? och på s. 6 slutar med ?behöver därför inte bifallas av riksdagen? bort ha följande lydelse: Utskottet anser att myndighetsansvaret för transport av farligt gods bör samlas hos Statens räddningsverk och delar därmed de slutsatser som framkom i Hot- och riskutredningens betänkande ?Ett säkrare samhälle? (SOU 1995:19) samt de åsikter om myndighetsansvaret som framförs i delbetänkandet (SOU 1997:109) från Utredningen om kemikalieolyckor m.m. Genom att samla det övergripande ansvaret till en myndighet kan de samlade resurserna användas mer effektivt, samordningen gynnas och informationsförmedlingen förenklas och förbättras. Utskottet menar därför att det är logiskt att samla myndighetsansvaret för transport av farligt gods till Räddningsverket med hänsyn till verkets uppgifter i fråga om såväl räddningstjänst som olycks- och skadeförbyggande arbete. Regeringens föreslagna åtgärder går i rätt riktning, men utskottet anser att regeringen borde dragit konsekvenserna av de utredningar som har pekat på att ansvaret bör samlas i stället för att undvika denna fråga bl.a. genom bildandet av ett särskilt råd för transport av farligt gods. Med anledning av vad utskottet nu anfört bör utskottet föreslå riksdagen att bifalla motionerna Fö4 (mp) och Fö5 (kd) yrkande 6. dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande myndighetsansvaret för transport av farligt gods m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:Fö4 och 1997/98:Fö5 yrkande 6 och med anledning av motion 1997/98:Fö5 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1 Skrivelsen............................................1 Motionerna............................................2 Utskottet.............................................3 Myndighetsansvaret för transport av farligt gods 3 Allmänt om svenskt säkerhetsfrämjande arbete vid transport av farligt gods 6 Internationellt säkerhetsfrämjande arbete vid transport av farligt gods 9 Utbildning, forskning och utveckling m.m. 13 Hemställan 17 Reservation..........................................17 Myndighetsansvaret för transport av farligt gods m.m. 17