Trafikskadelagen m.m.

Betänkande 1988/89:LU29

Lagutskottets betänkande

1988/89 :LU29

Trafikskadelagen m.m

1988/89

LU29

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet en motion om ändringar i trafikskadelagen
m.m.

Utskottet avstyrker bifall till motionen.

Motionen

1988/89:L625 av Jan Sandberg (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att trafikskadelagen bör ändras så att återkrav mellan försäkringsbolag
skall ske,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att återkravsreglerna bör ändras,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inträdande av socialförsäkringssystemet vid personskador i vissa
fall,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett annat regel- och ersättningssystem vad avser s.k. objektivt
ansvar,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ansvarsförhållande vid olyckor orsakade av bristande vägunderhåll,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om orsakerna till de höga motorcykelförsäkringspremierna.

Gällande ordning

De grundläggande bestämmelserna om trafikförsäkring finns i trafikskadelagen
(1975:1410). Trafikförsäkringen är att likna viden ansvarsförsäkring och
den skall täcka bl.a. den ersättningsskyldighet som kan uppkomma för
ägaren eller föraren, liksom kostnader för skador som kan uppkomma på
dem, då motordrivet fordon används. Varje fysisk eller juridisk person som
äger motordrivet fordon är skyldig att teckna en sådan försäkring. Vissa
undantag från försäkringsplikten finns dock. Om ett fordon innehas på grund
av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt eller innehas med nyttjanderätt
för bestämd tid om minst ett år är det innehavaren som skall fullgöra
försäkringsplikten. Endast försäkringsbolag som har fått tillstånd därtill av 1

1 Riksdagen 1988/89. 8sami. Nr 29

regeringen har rätt - och också skyldighet - att meddela trafikförsäkring.
Skyldigheten att meddela försäkring kan begränsas till vissa grupper eller
visst område.

Premierna för trafikförsäkringen regleras inte i trafikskadelagen. Premiesättningen
styrs i stället av den s.k. skälighetsprincipen i försäkringsrörelselagen
(1982:713). Principen innebär att premiesättningen skall vara skäligt
avvägd med hänsyn till den risk som försäkringen är avsedd att täcka,
nödvändiga driftskostnader för försäkringen samt omständigheterna i övrigt.
1 skälighetsprincipen ligger att varje försäkringsgren på sikt förutsätts bära
sina egna kostnader och således inte under en följd av år får subventioneras
av överskott från en eller flera andra grenar.

Ytterligare bestämmelser som rör trafikförsäkringspremier finns i trafikförsäkringsförordningen
(1976:359). Enligt förordningen skall försäkringsinspektionen
meddela närmare föreskrifter om bl.a. indelning i riskklasser
och beräkning av nödvändiga omkostnader. De föreskrifter beträffande
indelning i riskklasser som försäkringsinspektionen utfärdat med stöd av
bestämmelserna i trafikförsäkringsförordningen innefattar bl.a. en uppdelning
i fordonsklasser och för vissa av dessa fordonsklasser också en indelning
i zoner, körsträckeklasser och bilmärkesklasser.

För personskada i följd av trafik med motordrivet fordon betalas
ersättning ur försäkringen för det fordonet oberoende av hur och av vem
skadan orsakats (10 och 11 §§ trafikskadelagen). Ersättningsansvaret åvilar
alltså i princip det försäkringsbolag som har meddelat trafikförsäkring för
fordonet. Rätt till ersättning har alla som drabbas av personskada till följd av
trafik med fordonet - de som färdas i bilen eller på motorcykeln lika väl som
fotgängare, cyklister etc. Förare eller passagerare som skadats vid kollision
skall för att få ut ersättning alltid vända sig till det försäkringsbolag som
meddelat försäkring för det fordon som de befunnit sig i eller på, oavsett
vilken förare som vållat skadan.

Frågan om vilket försäkringsbolag som skall svara för ersättningen för
personskador vid en kollision mellan fordon bestäms på grundval av de olika
förarnas vållande. Det försäkringsbolag sorn har betalat ut ersättning har
sålunda rätt att återkräva denna från försäkringen för det fordon som vållat
skadan. Har vållande förekommit hos båda förarna får ersättningen fördelas
efter vad som är skäligt med hänsyn till den medverkan till skadan som
förekommit på ömse sidor (22 § trafikskadelagen). Reglerna om den slutliga
fördelningen av ersättningsansvaret är inte tvingande. I samband med
reglernas tillkomst anfördes bl.a. att försäkringsgivarna skulle ha möjlighet
att förenkla tillämpningen av återkravsreglerna genom generella överenskommelser
(prop. 1975/76:15 s. 93). Det är också känt att försäkringsbolagen
tillämpar fastställda rutiner för handläggningen av återkrav (se LU 1987/
88:2).

Sakskador som drabbar försäkringstagare ersätts av trafikförsäkringen i
princip endast om skadan uppkommit genom vållande på förarens av det
andra fordonet sida eller genom bristfällighet på det fordonet. Ersättning
utgår i så fall ur det sistnämnda fordonets försäkring (10 och 11 §§
trafikskadelagen).

Trafikskadeersättning med anledning av person- och sakskador kan i vissa

1988/89 :LU29

fall jämkas om den skadelidande själv medverkat till skadan (12 § trafikskadelagen).
I fråga om ersättning med anledning av personskada kan ersättningen
sålunda jämkas om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom
grov vårdslöshet medverkat till skadan. Har en skadelidande förare gjort sig
skyldig till rattonykterhetsbrott kan ersättningen till honom jämkas redan
om han genom vårdslöshet, som inte behöver vara grov, medverkat till
skadan. När det gäller skadeersättning med anledning av sakskada - vilket
som ovan nämnts för försäkringstagarens vidkommande i princip utgår
endast i fall av vållande på motsidan eller bristfälligheter på motsidans fordon
- kan ersättningen jämkas om vållande på den skadelidandes sida har
medverkat till skadan. Jämkning skall i samtliga fall ske med hänsyn till den
medverkan som har förekommit på ömse sidor och omständigheterna i
övrigt.

Den högsta ersättning för person- och sakskador som kan utgå med
anledning av en och samma händelse är— efter lagändring som trädde i kraft
den 1 januari 1989 (se LU 1988/89:8) - fastställd till 300 milj. kr.

För fordonsägare som vill skaffa sig ett heltäckande skydd mot sakskador
finns en möjlighet att teckna s.k. kaskoförsäkring. Om ersättning utbetalas
ur en kaskoförsäkring till en icke vållande part och vållande förelegat hos en
annan part kommer ersättningen slutligt att belasta den vållandes trafikförsäkring
enligt särskilda återkravsöverenskommelser som träffats mellan
försäkringsbolagen.

Den som inte har föreskriven trafikförsäkring kan vid vite åläggas att
fullgöra försäkringsplikten (32 § trafikskadelagen). För skada som orsakas av
ett fordon vilket i strid mot lagen saknar trafikförsäkring har försäkringsbolagen
ett solidariskt ersättningsansvar. Bolagen svarar i sådant fall för den
trafikskadeersättning som skulle ha utgått från trafikförsäkringen för fordonet,
om sådan hade funnits. För sakskada som tillfogas den försäkringspliktige
gäller dock detta ansvar endast i fall då fordonet brukades olovligen av
annan och antingen ej var registrerat i bilregistret eller var avställt (16 §
trafikskadelagen). Det belopp som sålunda får återkrävas överensstämmer
med det belopp som enligt trafikskadelagen får återkrävas från en försäkringstagare,
som är fysisk person, vid varje skadetillfälle i form av självrisk.
Om föreskriven trafikförsäkring saknas är vidare den försäkringspliktige
skyldig att utge en särskild trafikförsäkringsavgift för den tid försäkringsplikten
inte varit fullgjord. Avgiften bestäms på grundval av den årspremie för
försäkringen som skulle varit tillämplig och får överstiga denna premie enligt
närmare angiven beräkningsgrund (31 § trafikskadelagen).

Motionsmotivering

I motion L625 av Jan Sandberg (m) anförs att trafikskadelagen visat sig vara
bristfällig i flera avseenden. Sålunda menar motionären att ersättningsreglerna
i lagen i vissa fall är alltför frikostiga mot de skadelidande. Motionären
påpekar att även en person som, utan att inneha körkort, framför ett
oförsäkrat, alternativt stulet motorfordon kan få full ersättning också för
egendomsskador som vållas genom egen vårdslöshet. Enligt motionären
drabbar detta de laglydiga trafikanterna i form av högre försäkringspremier.

1988/89:LU29

1* Riksdagen 1988/89.8sami. Nr 29

Samtidigt medför reglerna att det för den enskilde egentligen inte lönar sig att
ha försäkring, eftersom han ändock vid en olycka får ersättning.

Över huvud taget bör, menar motionären, trafikanter som underlåter att
betala sina trafikförsäkringspremier eller eljest bryter mot gällande lag,
såsom onyktra förare eller tjuvar, liksom sådana trafikanter som inte
omfattas av trafikförsäkringssystemet inte få någon ersättning från trafikförsäkringen.
För dessa kategorier av trafikanter borde det vara mest naturligt
att de i stället bereds skydd genom socialförsäkringssystemet.

Motionären menar vidare att om nuvarande trafikskadelag skall bibehållas
bör alla som vistas i trafiken vara trafikförsäkrade, så att en rättvis
uppdelning av ansvaret för trafikskador kan ske. Med nuvarande ordning
kan motorfordonsförarens försäkring få svara för kostnaderna även när t.ex.
en cyklist varit vållande till en olycka, varvid fordonsägaren dessutom tvingas
betala självrisk. Motionären begär att frågan om införandet av ett annat
regel- och ersättningssystem på trafikskadeområdet blir föremål för utredning.

En annan brist i trafikskadelagen är enligt motionären att den som
underlåter att teckna föreskriven trafikförsäkring inte kan förpliktas återbetala
vad som utgått i form av skadeersättning med högre belopp än vad som
motsvarar en tiondel av basbeloppet, trots att den totala skadeersättningen
kan uppgå till flera miljoner kronor. En individuell prövning av återkravsbeloppets
storlek måste kunna ske utan att för den skull orimliga effekter
uppkommer för den enskilde.

Motionären kritiserar även det förhållandet att trafikskadelagens regler
om återkrav mellan försäkringsbolagen inte är tvingande. Om vid en
motorcykelolycka försäkringsbolagen inte kommer fram till vem som är
vållande betalas ersättningen för motorcykelförarens skada av motorcykelförsäkringen
liksom ersättningen för skador på det andra fordonet, medan
det andra fordonets försäkring betalar skador på den egna föraren och
motorcykeln. Denna uppdelning gör att motorcykelförsäkringen belastas
med de högsta skadeersättningarna, vilket i sin tur innebär att motorcykelförsäkringspremierna
blir högre än vad som eljest behövt vara fallet.
Motionären hänvisar i det sammanhanget också till undersökningar enligt
vilka motorcyklister förhållandevis sällan är vållande till kollisioner mellan
motorcyklar och andra fordon, omkomna motorcyklister förhållandevis ofta
saknar körkort samt ett förhållandevis stort antal av de mest kostnadskrävande
skadefallen orsakas av motorcykelförare som antingen stulit motorcykeln,
varit onyktra eller själva varit vållande till skadan. Sammantaget leder enligt
motionären det nuvarande trafikförsäkringssystemet till att kategorin laglydiga
motorcykelförare drabbas särskilt hårt.

En fråga som också tas upp i motionen rör ansvaret för olyckor som
orsakas av bristande vägunderhåll. Enligt motionären bör skador som
orsakats av sådana brister ersättas av vägansvarig myndighet genom återkrav
från trafikförsäkringsbolaget. En sådan ordning skulle enligt motionären
leda till ett förbättrat vägunderhåll och till utökad information.

1988/89: LU29

Tidigare riksdagsbehandling

1988/89 :LU29

Motioner med yrkanden om ändringar av trafikförsäkringsreglerna, premiesättningen
m.m. har under senare år prövats av riksdagen vid flera
tillfällen. På hemställan av utskottet har motionerna avslagits av riksdagen
(se LU 1982/83:37, LU 1987/88:2 och LU 1987/88:32).

Senast prövades frågor av berört slag våren 1988 (LU 1987/88:32), varvid
utskottet behandlade bl.a. en motion som till övervägande del överensstämmer
med den nu väckta motionen. Beträffande önskemålet om ändrade
regler om återkrav mellan försäkringsbolag med hänsyn till vållandefrågan
hänvisade utskottet i betänkandet till att utskottet i ett tidigare ärende (se LU
1987/88:2) hade avstyrkt ett liknande motionsyrkande. Utskottet hade vid
det tillfället erinrat om att motivet för att dessa regler inte gjordes tvingande
var att försäkringsgivarna skulle ha möjlighet att förenkla tillämpningen av
reglerna genom generella överenskommelser (se prop. 1975/76:15 s. 93). I
sammanhanget hade utskottet framhållit att en sådan ordning möjliggör en
begränsning av de administrationskostnader som uppkommer vid hanteringen
av återkravsärenden. Enligt vad som hade framgått av inhämtade
remissyttranden har försäkringsbolagen fastställda rutiner för handläggningen
av återkrav vilka innebär att den slutliga fördelningen av skadekostnaderna
regelmässigt sker efter graden av vållande hos parterna. Med hänsyn till
att någon övervältring av skadekostnaderna mellan olika fordonskategorier
inte syntes förekomma och med beaktande av de fördelar som är förknippade
med nuvarande ordning hade utskottet funnit att det saknades anledning att
ändra trafikskadelagens regler. På anförda skäl hade utskottet avstyrkt det
då aktuella motionsyrkandet. Enligt utskottets mening hade därefter några
nya omständigheter inte inträffat som borde föranleda en annan bedömning
av frågan om återkrav mellan försäkringsbolag.

Vad gällde de även i nu förevarande motion aktualiserade frågorna om
ersättning för trafikskador som inträffar vid färd med oförsäkrade eller stulna
fordon och möjligheterna till återkrav i sådana fall underströk utskottet i
betänkandet att reglerna i trafikskadelagen utformats med utgångspunkt i
sociala trygghets- och rättvisesynpunkter och att sådana synpunkter hade
medfört att några begränsningar i ersättningsrätten inte uppställts då ett
fordon brukats olovligen eller är oförsäkrat. Utskottet framhöll att även
andra starka skäl hade talat för nuvarande ordning. Någon anledning att vid
ifrågavarande tidpunkt göra avsteg från de principer på vilka trafikskadelagen
vilar kunde utskottet inte finna. Utskottet påpekade i sammanhanget att
påståendet att en förare av ett oförsäkrat fordon skulle vara berättigad till
ersättning för egendomsskador som han vållat syntes bygga på en missuppfattning.
Enligt 10 § trafikskadelagen gäller, framhöll utskottet, att skador
som i trafik uppkommer på ett motordrivet fordon eller på egendom som
finns i fordonet ersätts av trafikförsäkringen endast om det andra fordonets
förare varit vållande eller det fordonet varit bristfälligt och då ur det
fordonets försäkring. För andra sakskador som genom eget vållande kan
drabba föraren av ett oförsäkrat fordon utgår över huvud taget inte någon
ersättning enligt trafikskadelagen (11 §). I fråga om begränsningen av
försäkringsbolagens rätt att återkräva utgiven ersättning från den trafikför -

säkringspliktige underströk utskottet att den ersättning som kan utgå vid
exempelvis en personskada kan ha mycket stor betydelse för föraren av ett
oförsäkrat fordon och att sociala skadeverkningar kan uppstå om försäkringsbolagen
får återkräva alltför stora belopp. Det borde också beaktas att
de som för oförsäkrade fordon i allmänhet inte har ekonomiska resurser att i
någon större utsträckning betala försäkringsbolagen för utgivna ersättningar
och att en mera vidsträckt rätt till återkrav därför knappast har någon större
praktisk betydelse. Utskottet påpekade att enligt vad utskottet erfarit de
belopp som flyter in till försäkringsbolagen genom trafikförsäkringsavgifter
mer än väl täcker vad som ges ut i trafikskadeersättning för oförsäkrade
fordon. Någon belastning för kollektivet av försäkringstagare utgjorde,
förklarade utskottet, således inte de oförsäkrade fordonen.

Utskottet

Frågan om vilket försäkringsbolag som skall svara för ersättningen för
personskador vid en kollision mellan fordon bestäms på grundval av de olika
förarnas vållande. Det försäkringsbolag som har betalat ut ersättning har
sålunda rätt att återkräva denna från försäkringen för det fordon som vållat
skadan. Har vållande förekommit hos båda förarna får ersättningen fördelas
efter vad som är skäligt med hänsyn till den medverkan till skadan som
förekommit på ömse sidor (22 § trafikskadelagen). Reglerna om den slutliga
fördelningen av ersättningsansvaret är inte tvingande. I samband med
reglernas tillkomst anfördes bl.a. att försäkringsgivarna skulle ha möjlighet
att förenkla tillämpningen av återkravsreglerna genom generella överenskommelser
(prop. 1975/76:15 s. 93). Det är också känt att försäkringsbolagen
tillämpar fastställda rutiner för handläggningen av återkrav (se LU 1987/
88:2).

1988/89:LU29

utgår i så fall ur det sistnämnda fordonets försäkring (10 och 11 §§
trafikskadelagen).

Trafikskadeersättning med anledning av person- och sakskador kan i vissa
fall jämkas om den skadelidande själv medverkat till skadan (12 § trafikskadelagen).
I fråga om ersättning med anledning av personskada kan ersättningen
sålunda jämkas om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom
grov vårdslöshet medverkat till skadan. Har en skadelidande förare gjort sig
skyldig till rattonykterhetsbrott kan ersättningen till honom jämkas redan
om han genom vårdslöshet, som inte behöver vara grov, medverkat till
skadan. När det gäller skadeersättning med anledning av sakskada - vilket
som ovan nämnts för försäkringstagarens vidkommande i princip utgår
endast i fall av vållande på motsidan eller bristfälligheter på motsidans fordon
- kan ersättningen jämkas om vållande på den skadelidandes sida har
medverkat till skadan. Jämkning skall i samtliga fall ske med hänsyn till den
medverkan som har förekommit på ömse sidor och omständigheterna i
övrigt.

Den som inte har föreskriven trafikförsäkring kan vid vite åläggas att
fullgöra försäkringsplikten (32 § trafikskadelagen). För skada som orsakas av
ett fordon vilket i strid mot lagen saknar trafikförsäkring har försäkringsbolagen
ett solidariskt ersättningsansvar. Bolagen svarar i sådant fall för den
trafikskadeersättning som skulle ha utgått från trafikförsäkringen för fordonet,
om sådan hade funnits. För sakskada som tillfogas den försäkringspliktige
gäller dock detta ansvar endast i fall då fordonet brukades olovligen av
annan och antingen ej var registrerat i bilregistret eller var avställt (16 8
trafikskadelagen). Det belopp som sålunda får återkrävas överensstämmer
med det belopp som enligt trafikskadelagen får återkrävas från en försäkringstagare,
som är fysisk person, vid varje skadetillfälle i form av självrisk.
Om föreskriven trafikförsäkring saknas är vidare den försäkringspliktige
skyldig att utge en särskild trafikförsäkringsavgift för den tid försäkringsplikten
inte varit fullgjord. Avgiften bestäms på grundval av den årspremie för
försäkringen som skulle ha varit tillämplig och får överstiga denna premie
enligt närmare angiven beräkningsgrund (31 § trafikskadelagen).

I motion L625 av Jan Sandberg (m) kritiseras det förhållandet att
trafikskadelagens regler om återkrav mellan försäkringsbolagen inte är
tvingande. Om vid en motorcykelolycka försäkringsbolagen inte kommer
fram till vem som är vållande betalas ersättningen för motorcykelförarens
skada av motorcykelförsäkringen liksom ersättningen för skador på det
andra fordonet, medan det andra fordonets försäkring betalar skador på den
egna föraren och motorcykeln. Denna uppdelning gör att motorcykelförsäkringen
belastas med de högsta skadeersättningarna, vilket i sin tur innebär att
motorcykelförsäkringspremierna blir högre än vad som eljest behövt vara
fallet. Motionären yrkar att trafikskadelagen ändras så att återkrav mellan

1988/89: LU29

försäkringsbolag skall ske (yrkande 1). En annan brist i trafikskadelagen är
enligt motionären att den som underlåter att teckna föreskriven trafikförsäkring
inte kan förpliktas återbetala vad som utgått i form av skadeersättning
med högre belopp än vad som motsvarar en tionde! av basbeloppet, trots att
den totala skadeersättningen kan uppgå till flera miljoner kronor. En
individuell prövning av återkravsbeloppets storlek måste kunna ske utan att
för den skull orimliga effekter uppkommer för den enskilde. Motionären
yrkar att återkravsreglerna ändras i enlighet med det anförda (yrkande 2).

Över huvud taget bör, menar motionären vidare, trafikanter som underlåter
att betala sina trafikförsäkringspremier eller eljest bryter mot gällande
lag, såsom onyktra förare eller tjuvar, liksom sådana trafikanter som inte
omfattas av trafikförsäkringssystemet inte få någon ersättning från trafikförsäkringen.
För dessa kategorier av trafikanter borde det vara mest rimligt att
de i stället bereds skydd genom att, vid personskador, socialförsäkringssystemet
träder in. Motionären yrkar att det anförda ges regeringen till känna
(yrkande 3). I sammanhanget görs dessutom gällande att förare av oförsäkrade
fordon kan få ersättning även för egendomsskador som vållas genom egen
vårdslöshet.

Motionären är vidare kritisk mot att trafikskadelagen är så konstruerad att
trafikförsäkringspliktiga trafikanter kan få ta ansvar för andra trafikanters
skador också i fall då en trafikant av den senare kategorin själv varit vållande
till skadorna. Med nuvarande ordning kan således motorfordonsförarens
försäkring få svara för kostnaderna även när t.ex. en cyklist varit vållande till
en olycka, varvid fordonsägaren dessutom tvingas betala självrisk. I motionen
yrkas att frågan om införandet av ett annat regel- och ersättningssystem
vad avser s.k. objektivt ansvar blir föremål för utredning (yrkande 4).

Motionären menar dessutom att trafikskador som orsakats av bristande
vägunderhåll bör ersättas av vägansvarig myndighet genom återkrav från
trafikförsäkringsbolaget och gör gällande att en sådan ordning skulle leda till
ett förbättrat vägunderhåll. Motionären yrkar att det anförda ges regeringen
till känna (yrkande 5).

Motionären yrkar vidare, med hänvisning till sin ovan redovisade kritik
mot trafikskadelagens återkravsregler, att regeringen ges till känna vad i
motionen anförts om orsakerna till de höga motorcykelförsäkringspremierna
(yrkande 6).

Vad först gäller yrkandet om att vissa kategorier av trafikanter inte borde
ha rätt till trafikskadeersättning utan att, vid personskador, i stället
socialförsäkringssystemet skall träda in och yrkandet om ett annat ersättnings-
och regelsystem vid trafikskador vill utskottet erinra om att reglerna i
trafikskadelagen utformats med utgångspunkt i sociala trygghets- och
rättvisesynpunkter (se prop. 1975/76:15 s. 64 ff.). Dessa synpunkter har bl.a.
föranlett att alla skadelidande oberoende av skuld och trafikantkategori skall
behandlas lika när det gäller rätten till ersättning för personskador och att
några begränsningar i ersättningsrätten inte uppställts då ett fordon brukats
olovligen eller är oförsäkrat. Det har vidare ansetts vara från social synpunkt
betydelsefullt att personskaderegleringen är så snabb och effektiv som
möjligt. Detta krav har ansetts bäst tillgodosett om ersättningen utgår på rent
objektiv grund. När det gäller skador på egendom utanför motorfordon -

1988/89:LU29

dvs. framför allt sakskador som tillfogas cyklister och fotgängare - har starka
skäl ansetts tala för att, på samma sätt som vid personskador, låta
trafikförsäkringen för det fordon varigenom skadan har orsakats bära
kostnaderna för skadan. Sålunda innebär ett sådant ansvar att enhetliga
ansvarsprinciper kan tillämpas då någon utanför ett motorfordon tillfogas
både person- och sakskada och att man inte behöver utreda om vållande
föreligger, vilket bl.a. leder till att skaderegleringen förenklas, samtidigt som
den angivna ordningen inte medför någon påvisbar merkostnad för kollektivet
av trafikförsäkringstagare. Utan hinder av de nu angivna principerna har
undantag från rätten till trafikskadeersättning ansetts böra kunna ifrågakomma
i vissa fall av kvalificerat medvållande på den skadelidandes sida (12 §
trafikskadelagen). Sålunda kan exempelvis trafikskadeersättning till onyktra
förare jämkas.

Utskottet kan för sin del inte finna någon anledning att nu göra avsteg från
de principer på vilka trafikskadelagen sålunda vilar. I sammanhanget vill
utskottet påpeka att motionärens påstående att en förare av ett oförsäkrat
fordon skulle vara berättigad till ersättning för egendomsskador som han
vållat synes bygga på en missuppfattning. Som ovan redovisats gäller enligt
10 § trafikskadelagen att skador som i trafik uppkommer på ett motordrivet
fordon eller på egendom som finns i fordonet ersätts av trafikförsäkringen
endast om det andra fordonets förare varit vållande eller det fordonet varit
bristfälligt och då ur det fordonets försäkring. För andra sakskador som
genom eget vållande kan drabba föraren av ett oförsäkrat fordon utgår över
huvud taget inte någon ersättning enligt trafikskadelagen (11 §). Det kan
också påpekas att de belopp som flyter in till försäkringsbolagen genom
trafikförsäkringsavgifter mer än väl täcker vad som ges ut i trafikskadeersättning
för oförsäkrade fordon. Någon belastning för kollektivet av försäkringstagare
utgör således inte de oförsäkrade fordonen (jfr LU 1987/88:32).
Beträffande motionärens påstående att en fordonsförare får betala självrisken
vid trafikolyckor med exempelvis cyklister - något som synes ta sikte på
den s.k. kaskoförsäkringen för det egna fordonet - vill utskottet hänvisa till
att försäkringstagaren har möjlighet att på skadeståndsrättslig grund föra
talan mot den vållande parten.

När det sedan gäller motionärens önskemål om att trafikskador som
orsakats av bristande vägunderhåll bör ersättas av vägansvarig myndighet
genom återkrav från trafikförsäkringsbolagen erinrar utskottet om att
tillskapandet av en sådan ordning avvisades under förarbetena till trafikskadelagen.
Sålunda uttalade departementschefen att det inte var troligt att en
regressmöjlighet mot väghållaren avseende trafikskadeersättning skulle få
någon större ekonomisk betydelse och att en sådan möjlighet inte heller
torde ha någon avgörande inverkan på vägunderhållets standard (prop.
1975/76:15 s. 88). Utskottet anser för sin del att det inte finns anledning att på
nytt aktualisera frågan om väghållares regressansvar för utgiven trafikskadeersättning.
I sammanhanget vill utskottet också påpeka att en försumlig
väghållare i princip har regressansvar för vad som utgivits från den frivilliga
kaskoförsäkringen (se ovan s. 3) samt att det givetvis inte föreligger något
hinder mot att enligt vanliga skadeståndsrättsliga regler fordra ersättning av
väghållaren.

1988/89: LU29

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionsyrkandena
3, 4 och 5.

Vad slutligen gäller de i motionen upptagna frågorna om trafikskadelagens
återkravsregler och orsakerna till de höga motorcykelförsäkringspremierna
vill utskottet erinra om att spörsmålen prövats flera gånger tidigare med
anledning av bl.a. motioner av samme motionär som står bakom den nu
aktuella motionen. Senast prövades frågorna våren 1988 då utskottet som
närmare redovisats ovan (s. 5-6) i sitt av riksdagen godkända betänkande
(LU 1987/88:32) avstyrkte bifall till det året väckta motioner. Några nya
omständigheter som bör föranleda en annan bedömning av frågorna har
därefter inte framkommit. Utskottet avstyrker följaktligen bifall också till
motionsyrkandena 1, 2 och 6.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1988/89:L625.

Stockholm den 4 april 1989
På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Martin Olsson (c), Inger Hestvik (s), Allan Ekström (m), Bengt
Kronblad (s), Gunnar Thollander (s), Hans Rosengren (s), Ewy Möller (m),
Bengt Harding Olson (fp), Elisabeth Persson (vpk), Lena Boström (s),
Maj-Inger Klingvall (s), Lola Björkquist (fp), Karin Starrin (c) och Kent
Lundgren (mp).

1988/89 :LU29