Trafiksäkerhet och trafikföreskrifter (Betänkande 1988/89:TU1 Trafikutskottet)

Trafikutskottets betänkande
1988/89 :TU1

Trafiksäkerhet och trafikföreskrifter

1988/89

TUI

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas ett 20-tal motionsförslag angående trafiksäkerhet
och trafikföreskrifter m.m., vilka framfördes i motioner som väcktes
under den allmänna motionstiden i januari 1988.

Fördelade med hänsyn till det huvudsakliga innehållet behandlas motionförslagen
i följande huvudavsnitt i utskottets yttrande, nämligen Frågor om
den inre säkerheten i bilar, Frågor om kontrollbesiktningen m.m., Bilregisterfrågor
m.m., Körkortsfrågor samt Övriga trafiksäkerhetsfrågor. De
frågor som tas upp i de olika motionsförslagen framgår av rubriker inom
huvudavsnitten i betänkandet.

Utskottet föreslår att motionsförslagen avslås eller lämnas utan särskild
åtgärd av riksdagen.

Mot utskottets beslut beträffande ett motionsförslag om fästen för särskilda
skyddsanordningar för barn har vpk-ledamoten reserverat sig.

Särskilda yttranden har avgetts av c-ledamöterna beträffande anordnande av
bilprovningsstationer i Årjäng och Torsby samt av m- och fp- ledamöterna
beträffande väntetider och kvällsöppet i bilprovningen.

Motionerna

1987/88:T222 av Margareta Fogelberg och Christer Eirefelt (båda fp) vari

yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär att trafiksäkerhetsverket anmodas
utarbeta vägskyltar som kan godkännas för information om såväl närradions
som lokalradions sändningsfrekvens.

Motiveringen återfinns i motion 1987/88:A485 (fp).

1987/88:T401 av Margareta Gard (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lagstiftning såvitt avser bilars chassinummer,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lagstiftning såvitt avser duplettnyckel för bil.

1987/88:T402 av Karin Israelsson (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär att trafiksäkerhetsverket får i uppdrag att tillse att uppkörning för
körkort skall kunna ske på andra orter än i storstäder.

1 Riksdagen 1988/89.15sami. Nr 1

1987/88:T403 av Nils Nordh (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om obligatorisk kontrollbesiktning
av äldre bilar vid ägarbyte.

1987/88:T404 av Paul Lestander m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna behovet av standardiserade fästpunkter för
skyddsanordning vid transport av barn i personbil och hos regeringen begär
förslag härom!

1987/88:T406 av Ingrid Ronne-Björkqvist och andre vice talman Karl Erik
Eriksson (båda fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om
förbättrat skydd för barn vid transport i skolbuss eller ambulans.

1987/88:T407 av andre vice talman Karl Erik Eriksson och Ingrid RonneBjörkqvist
(båda fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn
av bestämmelserna om bussars säkerhetsutrustning i enlighet med vad i
motionen anförts.

1987/88:T409 av Anders Björck (m) vari yrkas att riksdagen beslutar införa
särskilda registreringsskyltar för fordon tillhörande diplomatisk personal
ackrediterad i Sverige i enlighet med vad som i motionen anförts.

1987/88:T411 av Sven Munke (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att undervisningsmaterial för
körkortsaspiranter genomgår en granskning för att kunna godkännas.

1987/88:T414 av Marianne Karlsson (c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär nödiga föreskrifter för att tillförsäkra att utländska
motorfordon är utrustade med skyltar som upplyser om deras nationalitet.

1987/88:T417 av Gunnar Björk (c) vari yrkas att riksdagen begär att
regeringen verkställer en översyn av gällande regler för besiktning av
historiska motorfordon.

Motiveringen återfinns i motion 1987/88:Sk533 (c).

1987/88:T420 av Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär att en utredning tillsätts med uppgift att utreda och utarbeta förslag till
lagändring vad avser kontrollbesiktning och ägarförändring av motorfordon.

1987/88:T424 av Elver Jonsson och Anders Castberger (båda fp) vari yrkas

2. att riksdagen av regeringen begär förslag om förnyat förarprov vart 10: e
år i första hand för körkort för tunga motorcyklar.

1987/88:T425 av Lars Sundin och Anders Castberger (båda fp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär sådan ändring av kungörelsen om kontrollbesiktning
av motorfordon att veteranfordon av årsmodell 1939 eller tidigare
endast behöver inställas till kontrollbesiktning en gång vart femte år.

1987/88:T430 av Karin Israelsson m.fl. (c,m,fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om luftkudde som skadelindrande åtgärd i fordon vars förare har
dispens från bältesplikt av medicinska skäl i sina specialutrustade handikappanpassade
personbilar,

1988/89: TU 1

2. att riksdagen beslutar att luftkuddar skall införas stegvis genom att de
personbilar som inköps av staten utrustas med luftkudde eller ”Air Bags”.

1987/88:T432 av Göthe Knutson (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär att Svensk Bilprovning organiserar verksamheten så att väntetiderna i
stort sett försvinner samt att minst en kvällsöppen station finns i varje län.

1987/88:T433 av Jan Hyttring och Bertil Jonasson (båda c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av nya bilbesiktningsstationer i Årjäng och Torsby.

1987/88:T434 av Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär att Svensk Bilprovning får i uppdrag att göra en översyn av dess
etableringspolitik, med syfte att alla regioner i landet får en tillfredsställande
service för kontroll- och registreringsbesiktning.

1987/88:T436 av Gudrun Norberg (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär en ändring i körkortsutbildningen så som föreslås i motionen.

1987/88:T437 av Yngve Wernersson och Lennart Pettersson (båda s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om effektiva räddningsinsatser med beaktande av trafiksäkerhetsintressen.

1987/88:T438 av Görel Thurdin m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att socialdepartementet får i uppdrag att se över körkortshanteringen
i samband med sådana kroniska sjukdomar som diabetes m.fl.
Motiveringen återfinns i motion 1987/88:Sf338 (c).

Yttrande

AB Svensk Bilprovning har yttrat sig över motion 1987/88:T403 (s) om
obligatorisk kontrollbesiktning vid ägarbyte av bil (bilaga).

Utskottet
1 Inledning

Samtliga förslag som behandlas i detta betänkande framfördes i motioner
som väcktes under den allmänna motionstiden vid 1987/88 års riksmöte, dvs.
i januari i år.

Innan utskottet tar upp motionsförslagen till behandling vill utskottet erinra
om målen för säkerhetsarbetet inom vägtrafiken, m.m.

På förslag i proposition 1987/88:50 om trafikpolitiken inför 1990-talet (den
trafikpolitiska propositionen), bilaga 1, godkände riksdagen (TU 1987/
88:13, rskr. 159) i mars 1988 att det övergripande målet för trafikpolitiken
skall vara att erbjuda medborgarna och näringslivet i landets olika delar en
tillfredsställande, säker och miljövänlig trafikförsörjning till lägsta möjliga
samhällsekonomiska kostnader. Det övergripande målet vidareutvecklades
bl.a. i delmålet att transportsystemet skall utformas så att det motsvarar högt
ställda krav på säkerhet i trafiken.

1988/89:TU1

1* Riksdagen 1988/89.15 sami. Nr 1

Såvitt avser arbetet med trafiksäkerhet på väg skulle detta delmål - i
överensstämmelse med vad som fastlades av statsmakterna redan i de år 1982
godkända riktlinjerna för det framtida trafiksäkerhetsarbetet m.m. ( prop.
1981/82:81, TU 19 och 26, rskr. 231) - mera konkret vara

1) att det totala antalet dödade och skadade i trafiken skall fortlöpande
minskas,

2) att risken att dödas och skadas i trafiken skall fortlöpande minskas för
alla trafikantkategorier,

3) att risken att dödas och skadas i trafiken skall minskas i högre grad för de
oskyddade trafikanterna än för de skyddade, varvid barnens problem skall
särskilt beaktas.

I propositionen framlades också närmare riktlinjer för trafiksäkerhetsarbetets
fortsatta bedrivande. Riksdagen hade inte något att erinra mot dessa
(prop. 1987/88:50 bil. 1 s. 196-232, TU 16, rskr. 201).

Central förvaltningsmyndighet för frågor om säkerheten i vägtrafiken är
trafiksäkerhetsverket (TSV). TSV skall särskilt svara för samordningen av
trafiksäkerhetsarbetet. För att bistå TSV i frågor om trafiksäkerhetsarbetets
samordning och planering har ett råd för samordning och planering knutits
till verket.

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF) verkar -såsom riksorganisation - som företrädare för och samordnare av det frivilliga
trafiksäkerhetsarbetet.

TSV skall varje år lämna regeringen en programplan för trafiksäkerhetsrådets
arbete under de kommande tre budgetåren. I TSV:s i år lämnade
Trafiksäkerhetsprogram 1988 som avser perioden 1889/90-1991/92 prioriteras
i det samordnade trafiksäkerhetsarbetet bl.a. åtgärder till förmån för
barn i trafik, oskyddade trafikanter och nyblivna bilförare.

Trafiksäkerhetsrådet har fastställt riktlinjer för den regionala samordningen
av trafiksäkerhetsarbetet.

Av den trafikpolitiska propositionen framgår (s. 197) att det totala antalet
polisrapporterade vägtrafikolyckor minskade under första hälften av 1970-talet. Efter en uppgång åren 1975 och 1976 låg antalet sedan fram t.o.m. år
1982 på en relativt konstant nivå - ca 60 000. Mellan år 1982 och år 1986 har
en ökning med ca 20 % skett.

I fråga om vägtrafikolyckor med personskada m.m. har förhållandena under
år 1987 - jämfört med år 1986 - varit följande.

Motorfordonstrafiken ökade under år 1987. Antalet registrerade bilar i
trafik ökade med 4 %. Antalet vägtrafikolyckor med personskada minskade
emellertid med 6 %. Antalet sådana olyckor uppgick under år 1987 till 15 652
mot 16 677 under år 1986.

Under år 1987 dödades 787 personer i vägtrafiken mot 844 under år 1986.
Antalet personer som skadades svårt var under år 1987 5 423 mot 5 804 under
år 1986 och antalet lindrigt skadade var 15 044 mot 15 810.

Statens väg- och trafikinstitut (VTI) har nyligen i rapporten Hastighetsuppföljning
på landsväg - Mätresultat 1986 (VTI meddelande 568) redovisat
resultatet av hastighetsmätningar på 39 skilda platser vid två eller tre tillfällen

1988/89:TU1

under år 1986. I rapporten konstateras att en utveckling mot allt högre
hastigheter som har förelegat fram t.o.m. år 1985 har brutits under år 1986.
För 70-, 90-, 110- och motorvägar har enligt rapporten hastigheten minskat
under år 1986.

Motionsförslagen sammanförs vid den följande behandlingen - med hänsyn
till det huvudsakliga innehållet - i grupperna Frågor om den inre säkerheten i
bilar, Frågor om kontrollbesiktningen m.m.. Bilregisterfrågor m.m., Körkortsfrågor
samt Övriga trafiksäkerhetsfrågor.

Följande förkortningar används för de huvudsakliga i sammanhanget
aktuella författningarna, nämligen VTK för vägtrafikkungörelsen
(1972:603), FK för fordonskungörelsen (1972:595), BRK för bilregisterkungörelsen
(1972:599), KLK för körkortslagen (1977:477), K KF för
körkortsförordningen (1977:722) samt VMF för vägmärkesförordningen
(1978:1001). För trafiksäkerhetsverket används förkortningen TSV.

2 Frågor om den inre säkerheten i bilar

2.1 Bakgrund

I detta avsnitt i betänkandet behandlas motionsförslag med krav på
fästpunkter i bilarna för de särskilda skyddsanordningarna för barn, bilbälten
och annat skydd för passagerarna i bussar, förbättring av skyddet för barn i
skolbussar och ambulanser samt luftkuddar som skydd i personbilar.

Om utrustning med bilbälten gäller enligt 11 § FK att personbil och lätt lastbil
skall vara utrustade med bilbälten avsedda för förarplatsen och varje
passagerarplats. I tung lastbil skall finnas fästpunkter för bilbälten. TSV har i
verkets föreskrifter om bilbälten (TSVFS 1985:24) meddelat närmare
föreskrifter om bilbälten - bl.a. om undantag för personbilar av äldre
årsmodeller från kravet på bilbälten.

Enligt TSV:s föreskrifter gäller för personbil och lätt lastbil bl.a. att
bilbälte inte behövs på längsgående säte, på bakåtvänt säte eller på klaffsits
och inte heller för mittplats i säte i fordon av 1983 eller tidigare års modell
vars sätesbredd är mindre än 1 350 mm. Bilbälte skall enligt föreskrifterna
vara trepunktsbälte. För mittplats får dock finnas höftbälte. Även för annan
sittplats får finnas höftbälte om övre fästpunkt inte utan stor olägenhet kan
anordnas.

Om användning av bilbälte gäller enligt 117 a § VTK att den som färdas i en
personbil eller i en lätt lastbil skall sitta på en plats som är utrustad med
bilbälte om en sådan plats är tillgänglig och skall därvid använda bilbältet.
Den som färdas i en buss på en sådan sittplats som är utrustad med bilbälte
skall använda bältet. För barn gäller att ett barn skall till och med det år
varunder barnet fyller sex år - i stället för eller tillsammans med bilbältet -använda bilbarnstol, bälteskudde eller annan särskild skyddsanordning för
barn. Om barnet färdas tillfälligt i ett fordon i vilket någon särskild
skyddsanordning inte medförs, skall barnet i stället använda bilbältet när det
är möjligt. Bilbälte eller särskild skyddsanordning behöver enligt paragrafen

1988/89: TU 1

inte användas i vissa uppräknade fall, bl.a. när det finns medicinska hinder
enligt läkarintyg som har utfärdats före färden. Vidare behöver bilbälte inte
användas av föraren i yrkesmässig trafik för personbefordran. I fråga om
skolskjutsning hänvisas i paragrafen till särskilda föreskrifter. Bestämmelserna
i paragrafen är straffsanktionerade. Böter, högst 1 000 kr., kan
ifrågakomma för brott mot bestämmelserna.

På förslag i proposition 1987/88:33 om säkerheten för barn i bil m.m.,
vilket godkändes av riksdagen (TU 5, rskr. 89), infördes genom en ändring i
117 a § VTK (SFS 1988:67) fr.o.m den 1 april i år bl.a. det ovannämnda kravet
på att barn fram till och med det år varunder barnet fyller sex år skall använda
särskild skyddsanordning och därefter det ordinarie bilbältet. Kravet gäller
såväl vid privata transporter som vid skolskjutsning.

2.2 Fästpunkter i bilarna för de särskilda skyddsanordningarna för barn

I motion T404 (vpk) framhålls att en brist vid införandet av kravet på att barn
skall använda särskilda skyddsanordningar var att man inte behandlade
frågan om vilka krav som rimligen kan ställas på tillverkare av bilar och
särskilda skyddsanordningar när det gäller att förbättra förutsättningarna för
att använda skyddsanordningarna. För detta behövs enligt motionärerna en
långtgående standardisering av fästanordningarna. Motionärerna begär att
krav skall införas på att alla bilar av 1989 och senare års modell som säljs i vårt
land skall vara försedda med fästen för fastsättning av de särskilda
skyddsanordningarna för barn.

Från TSV har det under hand inhämtats att de flesta bilbarnstolar,
bälteskuddar och andra särskilda skyddsanordningar för barn som finns på
marknaden fästs i bilbältena. För de särskilda skyddsanordningar för barn
som fästs på detta sätt torde särskilda fästen i bilarna inte behövas. Med
hänsyn härtill och då fästpunkterna för bilbälte enligt TSV:s föreskrifter skall
ha tillfredsställande hållfasthet torde motionen kunna lämnas utan särskild
åtgärd av riksdagen.

Utskottet vill emellertid i detta sammanhang framhålla att det är angeläget
att de särskilda skyddsanordningarna för barn utformas så att de kan
anpassas bra till sätena och bilbältena i olika bilar.

2.3 Bilbälten och annat skydd för passagerarna i bussar

I motsats till vad som gäller för personbil och lätt lastbil finns i FK inte något
krav på att buss - dvs. bil som är inrättad för befordran av flera än åtta
personer utöver föraren - skall ha bilbälten.

Inte heller finns, i motsats till vad som genom föreskrifter av TSV gäller för
personbil, krav på fastsättningen av sätena i bussar och på motstånd hos
sätena mot visst tryck bakifrån och framifrån.

Enligt TSV:s föreskrifter skall sålunda sätesfastsättningen för personbilar
vara av typ som godkänts enligt ett av FN:s ekonomiska kommission för
Europa (ECE) antaget reglemente eller uppfylla vissa i föreskrifterna
angivna krav. För bussar gäller emellertid - med syfte att skydda förare och
passagerare - endast den för motorfordon i allmänhet gällande grundregeln

1988/89: TU 1

om inre säkerhet i 8 § tredje stycket FK, nämligen att ”utrymme för förare,
annan driftspersonal eller passagerare skall vara inrättat och utrustat så, att
personskada vid trafikolycka eller inbromsning hindras eller begränsas”.

I motion T407 (fp) kritiseras att det inte finns föreskrifter med krav på
användning av bilbälten i bussar, på fastsättningen av sätena i bussarna och
på motståndskraften hos sätenas ryggstöd mot tryck (framifrån och bakifrån).
Motionärerna begär därför en översyn i fråga om bussars säkerhetsutrustning,
varvid det skall övervägas att införa föreskrifter som skapar större
säkerhet för busspassagerarna.

På grundval av kommittéarbete inom ECE beräknas ett ECE-reglemente om
sätenas hållfasthet, utformning och fastsättning i bussar komma att antas
inom en nära framtid. Vidare diskuterar man inom en ECE-kommitté frågan
hur man på bästa sätt skall sörja för säkerheten i bussar för de åkande -genom bilbälten eller andra skyddsanordningar. Dessa diskussioner kan
förväntas resultera i ett ECE-reglemente i frågan.

Det finns anledning räkna med att kraven i sålunda väntade ECEreglementen
kommer att integreras i våra föreskrifter om bussars beskaffenhet
och utrustning. Motionärernas önskemål kan sålunda förutses komma att
tillgodoses utan att något initiativ från riksdagens sida behövs. Motionen kan
därför avslås.

Det bör i detta sammanhang nämnas att frågor om bussätens hållfasthet
utgör ett av de arbetsområden inom ECE vari man från svensk sida har gjort
och gör speciella insatser.

2.4 Förbättring av skyddet för barn i skolbussar

Särskilda bestämmelser om krav på fordon och användning av bilbälte m.m.
har meddelats i fråga om sådan skolskjutsning för elever i förskola,
grundskola, gymnasieskola eller motsvarande skola som anordnas av det
allmänna. Skolskjutsningen utförs vanligen genmom att man anlitar entreprenörer
som har tillstånd till yrkesmässig beställningstrafik för persontransporter.
De grundläggande bestämmelserna finns i förordningen (1970:340)
om skolskjutsning. Verkställighetsföreskrifter m.m. finns i huvudsak i TSV:s
föreskrifter om skolskjutsning (TSVFS 1988:17). Föreskrifterna om skolskjutsning
har ändrats fr.o.m den 1 augusti i år. Bl.a. gäller för närvarande
följande beträffande skolskjutsning med buss.

Buss skall vara godkänd vid lämplighetsbesiktning för att få användas för
skolskjutsning - såväl yrkesmässig som icke yrkesmässig sådan trafik. Även
bussar som har både sittplatser och platser för stående passagerare, såsom
”stadsbussar" och bussar för annan linjetrafik, kan godkännas för skolskjutsning.

Medgivanden kan lämnas - beträffande både yrkesmässig skolskjutsning
som anordnas av det allmänna och icke yrkesmässig sådan trafik - till att i
buss får transporteras flera mindre barn än det antal vuxna passagerare,
sittande och stående, för vilka bussen är godkänd. Fr.o.m. den 1 januari 1989
upphör emellertid möjligheten att lämna sådana medgivanden. För buss och
lätt lastbil gäller emellertid att medgivanden som har lämnats före nämnda

1988/89:TU1

datum kan utnyttjas även i fortsättningen.

Buss som används i yrkesmässig trafik skall enligt föreskrifter av TSV vara
försedd med förstärkningar av frontpartiet och av vänstra långsidan för att
riskerna skall minskas för skador på passagerare och buss vid en kollision.

I motion T406 (fp) kritiseras att det förekommer att barn vid färd till förskola
eller skola i skolbuss kan vara tvungna att färdas stående utan skydd.
Motionärerna begär i här aktuell del av motionen förslag om förbättrat skydd
för barn vid transport i skolbussar.

Vid behandlingen av proposition 1987/88:33 om säkerheten för barn i bil
m.m. behandlade utskottet bl.a. motioner, i vilka kritik framfördes mot att
barn vid skolskjutsning i bussar kunde vara tvungna att använda ståplatser
och att tre-fyra barn kunde vara hänvisade att använda ett säte som när det
gäller vuxna var avsett enbart för två personer. Utskottet framhöll (TU
1987/88:5 s. 9) att en buss genom sin storlek och tyngd m.m. gav en viss
säkerhet i trafiken för passagerarna och att denna fördel med buss som
skolskjutsfordon fick anses uppväga sådan mindre komfort under färden som
påtalades i motionerna. När det gäller utnyttjande av transportkapaciteten i
skolskjutsfordon framhöll föredragande departementschefen (prop. s. 13)
bl.a. att alltför höga kostnader för enskilda transporter kunde leda till
inskränkningar i skolskjutsverksamheten i stort, dvs. att barnen skulle få ta
sig till och från skolan på annat sätt, vilket lätt skulle kunna få negativa
konsekvenser för trafiksäkerheten.

Den 1 januari 1989 upphör - som redan nämnts - möjligheten att lämna
nya medgivanden till att i skolbuss får transporteras flera stående eller
sittande barn än antalet stående eller sittande vuxna passagerare för vilka
bussen är godkänd. Detta leder till att det blir färre barn som delar sittplats
resp. transporteras stående i skolbussar.

När det gäller transport av barn stående bör det nämnas att barns resor till
och från skolan i glesbygd ofta sker genom att barnen medföljer i bussar som
går i linjetrafik. Om sittplatserna i sådana bussar redan är upptagna är det
ofrånkomligt att barnen måste utnyttja lediga ståplatser.

Fråga om införande av förbud mot att barn transporteras stående vid
skolskjutsning togs upp i en i april i år avgiven rapport om en översyn av
bestämmelserna om skolskjutsning, som en arbetsgrupp inom TSV har utfört
mot bakgrund av statsmakternas ovannämnda beslut om säkerheten för barn
i bil m.m. Arbetsgruppen föreslog att frågan skulle tas upp inom ramen för
trafiksäkerhetsrådets trafiksäkerhetsprogram. Utskottet vill framhålla att
det är angeläget att barnen erbjuds sittplatser i skolbussarna. Då utvecklingen,
som framgår av den lämnade redogörelsen, också synes gå mot att så kan
bli fallet torde motion T406 (fp) i här aktuell del inte böra föranleda något
initiativ från riksdagens sida. Motionen kan därför avslås i denna del.

2.5 Förbättring av skyddet för barn i ambulanser

Ett motorfordon (vanligen av fordonsslaget personbil) som är inrättat för
transport av sjuka och skadade och avsett att användas uteslutande för detta

1988/89: TU 1

ändamål - en ambulans - kan efter lämplighetsbesiktning registreras som
utryckningsfordon. Föraren av ett utryckningsfordon får under vissa förutsättningar
underlåta att följa trafikföreskrift.

För ambulanser och sjukbårar i ambulanser finns av Sjukvårdens och
socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) fastställda svenska
sjukhusstandards (Spri specifikationerna 21101 resp. 22101). Ambulans
skall sålunda ha sådana egenskaper att samtliga åkande tillförsäkras god
åkkomfort. All inredning i sjukhytt skall vara så utformad och beskaffad att
personskada vid trafikolycka eller inbromsning hindras eller begränsas.
Sjukbår, som vanligen placeras med huvudänden mot färdriktningen, skall
bl.a. ha fällbart ryggstöd och bårgördlar. Sjukbåren kan också ha nackstöd.

TSV har i verkets regler om lämplighetsbesiktning av utryckningsfordon
för transport av sjuka eller skadade (TSVFS 1981:33) angett krav på bl.a.
fastsättningen av sjukbår i ambulans.

Bredvid underlaget för sjukbåren i en "personbilsambulans” finns ett
framåtvänt säte för ambulanssjukvårdaren. Från detta säte kan ambulanssjukvårdaren
under färden nära vaka över patienten m.m. Dessutom finns
vanligen en bakåtvänd klaffsits på väggen mot förardelen av ambulansen.
Både det framåtvända sätet och klaffsitsen är försedda med bilbälten.

I motion T406 (fp) kritiseras också att barn vid transporter i ambulanser
ligger helt oskyddade på en brits. Motionärerna begär i här aktuell del av
motionen förslag om förbättrat skydd för barn vid transporter i ambulanser.

Från enheten för ambulansverksamhet inom Stockholms läns landsting har
det under hand upplysts att när barn i ungefär treårsåldern och högre ålder
transporteras i ambulans säkras barnet - på samma sätt som en vuxen person
-genom att bårgördlarna anbringas samt, om barnets tillstånd medger det,
genom att sjukbårens ryggstöd höjs. Ett mindre barn säkras under ambulanstransport
antingen genom att sjukbårens båda ändar höjs och barnet spänns
fast i bårgördlar på mittdelen av båren eller genom att barnet sitter i famnen
på ambulanssjukvårdaren som själv sitter fastspänd med bilbälte på det
framåtvända sätet. Anhörig till patienten som medföljer sitter vanligen i
förardelen bredvid föraren. Nu nämnda sätt för transport av barn i ambulans
torde tillämpas även vid ambulanstransporter hos andra landsting. Då detta
får anses ge tillfredsställande säkerhet för barn under ambulanstransporter är
utskottet inte berett att förorda något riksdagens initiativ med anledning av
motion T406 (fp) i här aktuell del. Motionen avstyrks därför i denna del.

2.6 Luftkuddar (air bags) som skydd för föraren i personbilar

Som ett alternativ eller komplement till bilbälten förser vissa biltillverkare
sina personbilar med luftkuddesystem (air bags) som skydd för förarna.
Luftkuddesystemet består av en säck som förvaras hopvikt i rattnavet, en
gaspatron som också förvaras där samt känselkroppar i bilens främre,
stötupptagande delar jämte elledningar. Vid frontal kollision eller kollision
snett mot bilens front aktiverar känselkropparna gaspatronen så att luftkudden
fylls med gas. Då den gasfyllda luftkudden med stor marginal täcker
ratten blir ett slag av förarens huvud emot rattkrans eller annan del av ratten

1988/89:TU1

samt vindrutan kraftigt reducerat. Luftkudden utvecklas först under själva
kollisionen och den sjunker snabbt ihop efter kollisionen. Luftkuddesystem
kan installeras även i en bil som inte från början har försetts med ett sådant
system. Kostnaden beräknas till ca 8 000 kr.

I motion T430 (c,m,fp) framhålls att installation av luftkuddesystem
förbättrar den inre säkerheten för bilföraren. Motionärerna åberopar
resultat av kollisionsexperiment som gjorts med några av postens stadsbrevbärarbilar.
Dessa experiment torde ha motiverats av att det förekommer att
förare av brevbärarbilar, som måste stanna ofta för att gå ut och hämta eller
lämna ut post, inte använder bilbältena. Motionärerna begär dels att
luftkuddesystem skall införas som skadelindrande utrustning i handikappanpassade
personbilar, vilkas förare av medicinska skäl är undantagna från
plikten att använda bilbälte (yrkande 1), dels att luftkuddesystem skall
införas stegvis genom att till en början de personbilar som köps in av staten
utrustas med sådana system (yrkande 2).

Allmänt torde det anses att luftkuddesystemet är ett bra komplement till
bilbältet som skydd för bilföraren men att luftkuddesystemet inte helt kan
ersätta bilbältet som inre skydd. Luftkuddesystemet är t.ex. inte utformat för
att ge skydd vid påkörning på sidan av en bil.

För att underlätta påtagning och avtagning av bilbälten har emellertid
framtagits och utvecklats bilbälten med anordningar som gör att bältena
automatiskt anbringas eller lösgörs då åkande tar plats i bilen resp. lämnar
den samt stramas åt först vid kollision. Då bilbälten med sådana anordningar
underlättar instigning och urstigning och gör att åkande kan röra sig mera
fritt i bilen torde i stort sett de olägenheter med bilbälten reduceras som
skulle motivera användning av luftkyddesystem i stället för bilbälten. I
avvaktan på utveckling och en bredare introduktion på marknaden av
bilbälten med nämnda anordningar är utskottet inte berett att nu förorda att
luftkuddesystem skall införas som skydd för bilförarna. Utskottet kan
således inte ställa sig bakom motionsförslaget att luftkuddesystem skall
införas stegvis genom att de personbilar som köps av staten utrustas med
sådana system. Detta motionsförslag avstyrks därmed.

Riksdagen (prop. 1987/88:99. SfU 23, rskr. 300) beslutade under förra
riksmötet att ett nytt bilstöd till handikappade skulle införas den 1 oktober i
år. Det nya bilstödet - om vilket bestämmelser har meddelats i lagen
(1988:360) om handläggning av ärenden om bilstöd till handikappade och i
förordningen (1988:890) om bilstöd till handikappade - har ersatt tidigare i
olika former lämnat bilstöd. Det utbetalas till förflyttningshandikappade och
omfattar (1) ett grundbidrag, (2) ett anskaffningsbidrag samt (3) ett
anpassningsbidrag. Grundbidraget utbetalas antingen som helt grundbidrag
med 50 000 kr. eller som halvt grundbidrag med 25 000 kr. Anskaffningsbidraget
utbetalas - efter inkomstprövning - med högst 35 000 kr. Grundbidrag
och anpassningsbidrag får tillsammans överstiga fordonets anskaffningskostnad
med högst 30 000 kr. Anpassningsbidraget utgår med det belopp
som motsvarar kostnaden för en sådan ändring eller anordning på fordonet
som behövs för att den handikappade skall kunna bruka det. Anpassnings -

1988/89: TU 1

bidraget ersätter ett tidigare likartat bidrag som har lämnats av arbetsmarknadsverket.
Bilstöd skall i princip kunna lämnas vart sjunde år. Frågor om
bilstöd prövas av försäkringskassorna.

Det nya bilstödet för handikappade synes enligt utskottets mening kunna
ge handikappad som köper personbil möjlighet att låta utrusta bilen med
luftkuddesystem om han/hon önskar ha sådant. Fråga om möjlighet att
använda det tidigare och det nuvarande anpassningsbidraget för installation
av luftkuddesystem i handikappads personbil har enligt vad som är känt för
utskottet inte prövats. Det tidigare anpassningsbidraget kunde emellertid
användas för anskaffning av säkerhetshöjande utrustning i form av vinterdäck.

Med hänsyn till det anförda synes motionsförslaget om utrustning av vissa
handikappades personbilar med luftkuddesystem inte böra föranleda något
initiativ av riksdagen. Förslaget avstyrks således.

3 Frågor om kontrollbesiktningen m.m.

3.1 Bakgrund

Kontrollbesiktning av fordon sker enligt 74 § första stycket FK för att den
beskaffenhet och utrustning hos fordonet som är av betydelse från miljö- och
trafiksäkerhetssynpunkt skall kontrolleras.

Sedan den 1 januari 1971 gäller som huvudregel att personbilar och andra
fordon skall kontrollbesiktigas årligen med början under andra kalenderåret
efter det år som anges i årsmodellsbeteckningarna (77 § FK).

Kontrollbesiktningar liksom vissa övriga besiktningar av motordrivna
m.fl. fordon utförs enligt FK av riksprovplats. I förordningen (1985:1107) om
riksprovplatser och auktoriserade provplatser har AB Svensk Bilprovning
(ASB) utpekats som riksprovplats för motorfordon m.m.

I detta avsnitt av betänkandet behandlas motionsförslag om obligatorisk
kontrollbesiktning av äldre personbilar före ägarbyte, om registrering av
vägmätarställning i bilregistret i samband med kontrollbesiktning och
ägarbyte av motorfordon, om tidsintervallen mellan kontrollbesiktningarna
av historiska motorfordon, om översyn av ASB:s etableringspolitik beträffande
bilprovningsstationer, om förläggning av bilprovningsstationer till
Torsby och Årjäng samt om väntetider och kvällsöppet i bilprovningsstationer.

3.2 Obligatorisk kontrollbesiktning av äldre personbilar före ägarbyte

ASB överlämnade i augusti 1987 till utskottet en promemoria med synpunkter
på vissa förslag till ändringar i nuvarande inställelsesystem för kontrollbesiktning
som framförts i motioner. Promemorian - som anmäldes för
riksdagen i utskottets betänkande TU 1987/88:1 om trafiksäkerhet och
trafikföreskrifter m.m. - utgjorde en redovisning av resultatet av studier från
skilda synpunkter av den obligatoriska kontrollbesiktningen som ASB hade
utfört för att bedöma effekten av förändringar av olika slag i inställelsesystemet.

1988/89: TU 1

1** Riksdagen 1988189.15sami. Nr 1

I motion T403 (s) återges synpunkter på behovet av kontrollbesiktning av
äldre bilar som framfördes i promemorian. Sålunda framhölls i denna bl.a.
att felfrekvensen ökar kraftigt när fordonen blir äldre och den totala
körsträckan ökar - trots att körsträckorna per år minskar med ökande ålder
hos fordonen. En ökad besiktningsfrekvens för de äldre fordonen skulle
enligt promemorian sannolikt innebära en förbättrad totaleffekt av besiktningen.
I motionen framhålls dessutom att en säljare av en äldre bil som inte
är i gott skick - i stället för att han låter reparera bilen - koncentrerar
försäljningsåtgärderna på att få bilen att framstå i ett bättre skick än det i
vilket bilen är. En obligatorisk kontrollbesiktning av äldre bilar i samband
med ägarbyte skulle enligt motionären bidra till en förbättrad totaleffekt av
kontrollbesiktningen samt skulle framför allt förbättra såväl trafiksäkerheten
som köptryggheten. Motionären begär att krav skall införas på att personbil
som är tio år gammal eller äldre, räknat efter den årsmodell som bilen tillhör,
skall före ett ägarbyte - dock tidigast tre månader dessförinnan - ha
genomgått kontrollbesiktning. Det föreslagna kravet skall dock inte gälla för
personbilar av 1950 eller tidigare års modell.

ASB har avgett yttrande (bilaga) över motionen. ASB anför sammanfattningsvis
att de äldre bilarnas tekniska standard - så som den kan avläsas i
resultaten från den årliga kontrollbesiktningen - motiverar att man överväger
frågan om ökade kontrollinsatser för dessa. Ett sätt kan enligt ASB vara
att kräva besiktning vid ägarbyte.

ASB anser emellertid att frågan om överlåtelsebesiktning bör närmare
utredas, då alltför många faktorer är otillräckligt belysta. Bolaget framhåller
att ytterligare utredning erfordras även för beräkning av ASB:s resursbehov
för överlåtelsebesiktningar samt för beräkning av värdet av de nyttoeffekter
som sådana besiktningar kan ge och av de kostnader som de kan förorsaka.

Utskottet är inte berett att nu förorda införande av krav på kontrollbesiktning
av äldre personbilar vid ägarbyte. Som framhålls i ASB:s yttrande måste
frågan närmare beredas innan ett beslut om ett sådant krav kan fattas.
Utskottet vill peka på att ett krav på kontrollbesiktning kan förbigås på det
sättet att ett ägarbyte görs utan att det registreras.

Utskottet förutsätter emellertid att TSV och konsumentverket följer
handeln med äldre bilar och tar de initiativ som utvecklingen kan föranleda
för att främja säkerheten i trafik med sådana bilar och konsumentskyddet vid
förvärv av dem.

Motionen bör således inte nu föranleda någon särskild åtgärd av riksdagen.

3.3 Tidsintervall mellan kontrollbesiktningarna av historiska motorfordon

På förslag av finansministern, som fann det motiverat med särbestämmelser
när det gäller fordonsskatt för samlarfordon, slopades genom beslut av
riksdagen hösten 1984 (prop. 1983/84:178, SkU 40, rskr. 312) vägtrafikskatten
på motorfordon av årsmodell 1950 eller äldre fr.o.m. den 1 januari 1985.

I motionerna T417 (c) och T425 (fp) tas upp fråga om särbestämmelser för
samlarfordon också när det gäller tidsintervall mellan kontrollbesiktningar -

1988/89: TU 1

na. I båda motionerna påpekas att samlarfordon körs endast korta sträckor
varje år - i samband med enstaka uppvisningsrallyn samt till och från
kontrollbesiktningen. Kontrollbesiktning varje år ter sig därför enligt
motionärerna orimlig. I motion T417 (c) begärs en översyn av reglerna om
kontrollbesiktning när det gäller historiska motorfordon. Motionären synes
önska minskad besiktningsfrekvens för bilar som är 25 år och äldre. I motion
T425 (fp) begärs att veteranfordon av årsmodell 1939 eller tidigare årsmodell
skall behöva genomgå kontrollbesiktning endast en gång vart femte år.

Antalet motorfordon från förkrigstiden och från tiden till dess produktionen
av motorfordon för den civila marknaden kom i gång efter andra världskriget
och som alltjämt är i trafik beräknas vara mycket litet, och fordonen torde till
största delen utgöras av samlarfordon. Dessa fordon är enligt vad som
upplysts under hand från ASB i mycket gott skick, och användningen torde
vara begränsad till uppvisningskörningar o.d. Det kan därför finnas anledning
att överväga en förlängning av intervallen mellan kontrollbesiktningarna
för dessa fordon. I yttrandet över den i det föregående behandlade
motionen T403 (s) har ASB förutskickat närmare överväganden om i denna
motion upptagen fråga om kontrollbesiktningen. Det ligger enligt utskottets
mening nära till hands att ASB i detta sammanhang även överväger frågan
om förlängning av tidsintervallen mellan kontollbesiktningarna för historiska
motorfordon. Då utskottet förutsätter att något riksdagens initiativ ej behövs
för att sådana överväganden skall komma till stånd torde motionerna T417
(c) och T425 (fp) kunna lämnas utan särskild åtgärd av riksdagen.

3.4 Översyn av politiken beträffande etablering av bilprovningsstationer

ASB har för närvarande 174 bilprovningsstationer i 164 av landets 284
kommuner. Av stationerna är 156 fasta stationer och 18 besöksstationer
(med mera begränsat öppethållande).

I motion T434 (m) framhålls att ASB:s monopol på kontrollbesiktningar av
fordon bör innebära att fordonsägarna skall erbjudas en godtagbar service
genom att det i varje kommun finns en bilprovningsstation. Motionären
redogör för situationen i Tomelilla kommun, Kristianstads län. Kommunen
har inte en bilprovningsstation, trots att Tomelillaområdet enligt motionären
är biltätt, har ett stort antal åkerier samt har försäljningsställen för de två
stora lastbilsmärkena med försäljningsansvar för hela sydöstra Skåne. Då
närmaste bilprovningsstation finns i Simrishamns kommun, på tre mils
avstånd, medför detta tidsförluster och kostnader för kontrollbesiktningen.
Motionären föreslår att man genom försöksverksamhet undersöker om
”ambulerande bilprovningsstationer” kan täcka behovet av bilprovning.
Specialutrustning för kontroll- och registreringsbesiktningar skulle enligt
motionären kunna medföras i en minibuss. För den ”ambulerande bilprovningsstationen”,
som skulle hålla öppet en eller två dagar i veckan, skulle
lokaler och sådan utrustning som inte kan medföras i minibussen, t.ex.
bromsprovningsanläggning, kunna hyras hos bilverkstad på orten. Motionären
begär att ASB skall få i uppdrag att göra en översyn av bolagets
etableringspolitik med syfte att alla regioner i vårt land skall få en
tillfredsställande service för kontroll- och registreringsbesiktningar.

1988/89:TU1

Från ASB har det under hand framhållits att närmaste bilprovningsstation
för bilägare i Tomelillaområdet finns i Ystad, på ett avstånd av cirka en och
en halv mil - motsvarande hälften av avståndet till den i motionen nämnda
bilprovningsstationen i Simrishamns kommun. Från ASB har det också
under hand upplysts att företaget har undersökt möjligheten att använda
lokaler och utrustning som finns hos bilföretag i Tomelillaområdet för
bilprovning men att tillfredsställande arrangemang inte har varit möjliga att
åstadkomma.

Från ASB har det vidare under hand framhållits att företaget vid
överväganden om etablering av bilprovningsstationer tar hänsyn till såväl
företagsekonomiska som samhällsekonomiska aspekter - bl.a. till bilägarnas
kostnader för resor till och från bilprovningen och andra kostnader i samband
med denna. Enligt bolagets mening får den geografiska tillgängligheten till
bilprovningen i vårt land anses tillfredsställande.

Mot bakgrund av de uppgifter som sålunda erhållits från ASB och då det
inte ankommer på riksdagen att avgöra var och hur ASB:s bilprovningsanläggningar
skall etableras bör motionen enligt utskottets mening inte
föranleda något initiativ av riksdagen. Den avstyrks sålunda.

3.5 Förläggning av bilprovningsstationer till Torsby och Årjäng

Närmaste bilprovningsstationer i förhållande till huvudorten (Torsby) i
Torsby kommun finns i Sunne och Hagfors kommuner på ett avstånd av ca 4
resp. ca 7 mil, och närmaste bilprovningsstationer i förhållande till huvudorten
(Årjäng) i Årjängs kommun finns i Arvika, Bengtsfors, Säffle och Åmåls
kommuner på ett avstånd av ca 5-7 mil.

I motion T433 (c) påpekas att resorna för kontrollbesiktning blir tids- och
kostnadskrävande för fordonsägarna i Torsby och Årjängs kommuner, då
bilprovningsstationer inte finns i Torsby och Årjäng. Motionärerna begär
därför att sådana stationer skall anordnas på dessa orter.

Årjängs kommun har vid olika tillfällen hos ASB begärt att företaget skall
förlägga en bilprovningsstation till kommunen. Senast i skrivelse i december
1987 meddelade ASB kommunen att etablering i Årjäng inte var aktuell.
Företaget - som beräknade besiktningsvolymen för en bilprovningsstation i
kommunen till ca 6 500 besiktningar per år - anförde bl.a. att ett kriterium
för etablering av en bilprovningsstation på en ny ort är att nyttan för
samhället, dvs. samhällsbesparingen, når ungefär samma storlek som
bolagets merkostnader för stationen.

Utskottet behandlade också under förra riksmötet ett motionsförslag om
förläggning av en bilprovningsstation till Årjängs kommun. Utskottet hade
då fått reda på att styrelsen för ASB hade diskuterat att göra bolagets service
mer lättillgänglig i glesbygd, och utskottet framhöll (TU 1987/88:1 s.23) att
utskottet gärna såg att så skedde.

Då det - som utskottet redan har framhållit - inte ankommer på riksdagen
att avgöra var ASB:s bilprovningsanläggningar skall etableras, bör motionen
i vad den avser förläggning av en bilprovningsstation till Årjäng inte
föranleda något initiativ av riksdagen. Motionen avstyrks således i denna
del.

1988/89:TU1

Även Torsby kommun har hos ASB begärt att företaget skall förlägga en
bilprovningsstation till kommunen. I skrivelse i december 1987 till kommunen
meddelade ASB att företaget som alternativ vid överväganden om hur
kapacitetsproblem inom regionen skall lösas kommer att jämföra en till- eller
nybyggnad av bilprovningsstationen i Sunne med en nyteablering i Torsby
och att företaget därför har bordlagt frågan om etablering av bilprovning i
Torsby. Med hänsyn till att frågan om etablering av bilprovning i Torsby
således är föremål för överväganden torde motion T443 (c) i vad den avser
denna fråga kunna lämnas utan särskild åtgärd av riksdagen.

3.6 Väntetider och kvällsöppet i bilprovningsstationer

ASB:s fasta bilprovningsstationer hålls öppna måndagar-fredagar kl. 07.30-16.30.

I motion T432 (m) framförs kritik mot långa väntetider vid bilprovningsstationerna.
Under en genomsnittlig höstvecka år 1987 var enligt motionären
väntetiderna vid flertalet stationer minst tre veckor. Väntetider på upp till
åtta veckor förekom också. Motionären frågar sig om man inte under ett år
genom resursförstärkning och kvällsöppet borde försöka minska väntetiderna
så att de blir högst en vecka. Motionären anser att normalt bör åtminstone
en bilprovningsstation i varje län och större stad vara kvällsöppen till kl.
21.00. Motionären begär att ASB skall organisera sin verksamhet så att
väntetiderna i stort sett försvinner samt att minst en kvällsöppen station skall
finnas i varje län.

Från ASB har det under hand framhållits att företaget har som mål att
väntetiderna för kontrollbesiktning normalt inte skall vara längre än tio dagar
och att företaget genom olika åtgärder försöker att snarast nå detta mål.
Fr.o.m. den 1 juli 1988 har företaget sålunda bl.a. infört en regional
organisation, som beräknas ge ökade förutsättningar att anpassa servicen till
växlingar i efterfrågan.

I det besiktningsunderlag som före inställelseterminens början sänds till
bilägaren uppmanas denne att ringa bilprovningen och beställa tid för
kontrollbesiktning snarast då han/hon fått besiktningsunderlaget. Om denna
uppmaning följs torde bilägaren i de flesta fall ha möjlighet att få en tid för
bilprovningen som han/hon kan acceptera som lämplig.

Med hänsyn till det anförda torde motionen, såvitt den avser väntetider för
bilprovning, inte böra föranleda något initiativ av riksdagen.

Från ASB har det vidare under hand upplysts att företaget har försökt nå
överenskommelser med företrädare för de anställda så att bilprovningsstationer
skall kunna ha öppet på kvällar men att förslag härom i vissa fall har mött
motstånd från de anställdas sida. Utskottet är positivt inställt till att servicen
för allmänheten förbättras genom att vissa bilprovningsstationer hålls öppna
på kvällarna. Då det emellertid närmast ankommer på bolaget att tillsammans
med de anställda bestämma om man skall ha kvällsöppet på bilprovningsstationer,
bör motionen inte heller såvitt avser kvällsöppna bilprovningsstationer
föranleda något initiativ av riksdagen.

Utskottet avstyrker således motionen.

1988/89: TU 1

4 Bilregisterfrågorm.m.

4.1 Registrering av vägmätarställning i bilregistret

Central bilregistreringsmyndighet är TSV. Länsstyrelserna är regionala
registreringsmyndigheter. TSV för-genom automatisk databehandling-ett
för hela landet gemensamt bilregister (70 § BRK). I bilregistret skall enligt 71
§ BRK föras in de uppgifter som anges i en bilaga 1 till BRK, och
myndigheter som anges i en bilaga 2 svarar för att dessa uppgifter förs in i
registret. Sålunda ansvarar länsstyrelser och TSV för att ägaruppgifter förs in
och TSV för att uppgifter om godkännande m.m. vid kontrollbesiktning förs
in.

I det protokoll som förs vid kontrollbesiktningen anges bilarnas vägmätarställningar.
Protokollet upprättas i ett huvudexemplar som efter besiktningen
överlämnas till fordonsägaren samt i två ”genomslagskopior”, av vilka ett
behålls på bilprovningsstationen och ett översänds till ASB:s huvudkontor i
Stockholm. Enligt ASB:s arkiveringsbestämmelser arkiveras protokoll från
kontrollbesiktning under det år varunder besiktningen har utförts samt under
ytterligare cirka tre år.

I motion T420 (m) framhålls att ett stort bekymmer för bilköparna har sedan
årtionden varit att det ”fifflas” med vägmätare på bilar som är till salu, så att
vägmätarna visar kortare körsträckor än de verkliga, samt att oärliga
uppgifter lämnas på bilköparnas frågor om vägmätarna har ”gått runt”. För
att bilköparnas situation skall förbättras begär motionären att bestämmelser
skall införas om att uppgifter om bilarnas vägmätarställningar vid godkänd
kontrollbesiktning och vid ägarbyte skall föras in i bilregistret.

I FK finns inte något krav på att en bil skall ha vägmätare - och således inte
heller krav på hur körd vägsträcka skall visas. Krav på vägmätare som inte
kan manipuleras måste införas vid bifall till motionsförslaget. Utskottet är
inte berett förorda sådant krav enbart för tillgodoseende av förslaget.

Syftet med bilregistret är i första hand att man skall registrera ett fordons
existens och den som har att fullgöra fordonsägarens skyldigheter. Med
hänsyn till kostnaderna för att föra bilregistret bör i princip inte andra
uppgifter föras in i detta än sådana som behövs för att tillgodose det primära
syftet med registret. Uppgifter om vägmätarställning kan inte anses vara av
denna karaktär.

Uppgifter om vägmätarställningar finns, som nämnts, i protokollen från
kontrollbesiktningarna. Om bilsäljarna inte tillhandahåller bilägarna exemplar
av protokollen kan ASB lämna bilköparna uppgifter om vägmätarställningar
från bolagets protokollskopior.

Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet motionen.

4.2 Vissa åtgärder för att försvåra tillgrepp av bilar

Tillverkarna ger bilarna m.fl. fordon individuella beteckningar (chassinummer
eller motsvarande) som instansas i fordonens underreden, motorrum
eller på andra platser. Chassinumret eller motsvarande beteckning och
registreringsnumret för ett fordon skall enligt BRK föras in i bilregistret

1988/89: TU 1

liksom uppgifter om ägaren (namn och adress m.m.). Sekretess gäller inte för
uppgift i bilregistret.

På fordons registreringsskylt skall enligt 18 § andra stycket BRK varaktigt
finnas angivet fordonets chassinummer eller motsvarande beteckning eller
del av numret eller beteckningen. Instansning av chassinummer eller
motsvarande på registreringsskyltarna föreslogs av bilregisterutredningen i
dess slutbetänkande (SOU 1971:11) Ett nytt bilregister. Motiveringen synes
bl.a. ha varit att falskskyltning av bil lätt skulle kunna upptäckas (s. 19-20).

I motion T401 (m) anförs att det visat sig att ett mycket stort antal dyra bilar
har stulits på följande sätt.

Tjuven har avläst en bils chassinummer och registreringsnummer från
registreringsskylten och noterat dessa uppgifter. Tjuven har därefter vid
telefonsamtal med generalagenten för bilmärket sagt sig vara återförsäljare
och ha en kund som har tappat bort sina bilnycklar. Tjuven har bett
generalagenten om uppgift om koden för bilnycklarna med motiveringen att
han skulle hjälpa kunden att få nya nycklar. Sedan nyckelkoden har lämnats
ut per telefon har tjuven hos närmaste låssmed fått nycklar till bilen
tillverkade åt sig. Sedan tjuven vidare vid telefonsamtal fått uppgift från
bilregistret om bilägarens adress har tjuven där kunnat ta bilen och köra i
väg.

I syfte att omöjliggöra tillgreppp av bilar på nämnda sätt begär motionären
dels att sekretess skall gälla för uppgift i bilregistret om chassinummer eller
motsvarande beteckning samt att kravet på att chassinumret eller motsvarande
beteckning skall vara angivet på registreringsskylt skall slopas (yrkande
1), dels att låssmed inte skall ha rätt att tillverka dubblettnycklar för bil åt
annan än den som är känd för låssmeden eller som har styrkt sin identitet, att
låssmed skall föra förteckning över tillverkade dubblettnyckar för bil och
över dem som har beställt nycklarna samt att anteckningarna skall kunna
kontrolleras av polismyndighet (yrkande 2). Motionären har som förebild för
kravet på kundkontroll och uppgiftsskyldighet m.m. för låssmed haft den
ordning som i motsvarande hänseenden gäller enligt förordningen (1981:402)
om handel med skrot för den som yrkesmässigt handlar med skrot.

Inom Motorbranschens Riksförbund (MRF) - i vilket förbund så gott som
alla företag som säljer nya bilar och s.k. märkesverkstadsföretag m.fl. är
medlemmar - har man ett handlingsprogram mot bilinbrott. I detta
uppmanas medlemmarna att i verkstäderna och reservdelslagren vid tillverkning
av extranycklar- såväl åt privatpersoner som åt verkstäder och företagpå
formulär till nyckelkvittens ange uppgifter om nyckelbeställningen. Bl.a.
bör anges uppgifter om märke, typ, årsmodell, chassinummer och registreringsnummer
hos aktuellt fordon, om ägarens namn och adress samt om typ
och nummer på tändningsnycklar och dörrnycklar som tillverkas. Medlemmarna
uppmanas särskilt att notera beställarens identitet noga. Nyckelkvittenserna
arkiveras efter tillverkningen av nycklarna.

Från Sveriges Låssmedsmästares Riksförbund (SLR) - i vilket förbund ca
155 låssmedsföretag med ca 170 butiker är medlemmar - har det upplysts att
medlemmarna normalt kräver att beställare av bilnycklar styrker sin
identitet, att det förekommer att medlemmarna kräver att bilens registre -

1988/89 :TU1

ringsbevis visas upp samt att medlemmarna är aktsamma när nycklar beställs
enligt kod. SLR har infört en egen frivillig auktorisation av låsmästare.

Riksdagen har vid olika tillfällen behandlat motionsförslag om åtgärder för
ett förbättrat låsskydd, senast under 1985/86 års riksmöte. I en motion hade
begärts förslag till en lag om lås m.m. Motionärerna framhöll bl.a. att det var
otillfredsställande att samhället inte hade fastställt regler för hur verksamheten
inom låsservicesektorn skulle bedrivas och att ingen kontroll skedde av
de yrkesutövare som installerar låsanordningar, reparerar lås eller tillverkar
nycklar. På förslag av näringsutskottet (NU 1985/86:12) avslog riksdagen
emellertid motionen. Näringsutskottet, som hade inhämtat yttrande över
motionen från justitieutskottet, ansåg att de föreslagna inskränkningarna i
näringsfriheten inte skulle uppväga fördelarna. Regeringskansliet och berörda
myndigheter borde dock enligt utskottet ägna frågan fortsatt uppmärksamhet.

Trafikutskottet är inte övertygat om att det i motion T401 (m) påtalade
tillvägagångssättet för tillgrepp av bilar förekommer i sådan omfattning att
de av motionären önskade särskilda lagstiftningsåtgärderna o.d. nu måste
vidtas för att försvåra biltillgrepp på detta sätt. Utskottet anser att det i första
hand bör ankomma på bil- och låsbranscherna att verka för att bilar inte kan
tillgripas genom det påtalade tillvägagångssättet. Den ovan refererade
rekommendationen i MRF:s handlingsprogram mot bilbrott och de redovisade
uppgifterna om vad SLR:s medlemmar kräver vid tillverkning av
bilnycklar tar utskottet som tecken på att man inom dessa branscher är
beredd att vid behov gå längre för att försvåra biltillgrepp på det sätt som
anges i motionen.

Det bör i detta sammanhang nämnas att en grupp för åtgärder mot bilbrott
arbetar inom ramen för det arbete mot brott som bedrivs inom ett projekt
Samverkan mot brott som leds av rikspolischefen. I detta projekt deltar
företrädare för ett stort antal myndigheter och organisationer. I en år 1987
avgiven delrapport (RPS/Rapport 1987:3) Åtgärder mot bilbrotten har bl.a.
det i motionen påtalade tillvägagångssättet för biltillgrepp uppmärksammats.
Diskussioner inom projektgruppen har bl.a. lett till att MRF beslutat
om ovannämnda rekommendation beträffande tillverkning av duplettnycklar
till bilar.

Det kan vidare nämnas att ett forskningsprojekt om tillgrepp av bilar och
tillgrepp i bilar för närvarande genomförs inom brottsförebyggande rådet
(BRÅ). Man har bl.a. diskuterat frågor om bilarnas lås. En rapport beräknas
komma att avges under år 1989.

Med hänsyn till det anförda är utskottet inte berett att förorda något
riksdagens initiativ med anledning av här aktuell motion. Den avstyrks
således.

4.3 Behandling i vägtrafiken av vissa räddningsfordon som
utryckningsfordon

Enligt 12 § VTK får förare av utryckningsfordon i trängande fall kräva fri väg
för fordonet. Signaler skall då avges med föreskrivna larmanordningar.
Larmanordningarna, som består av ljudanordning och lykta, skall enligt 11

1988/89: TU 1

och 14 §8 FK finnas på utryckningsfordon men får ej finnas på annat fordon.
Lykta skall enligt föreskrifter av TSV avge blått ljus.

Normalt kan främst endast ambulanser samt brand- och polisfordon
registreras som utryckningsfordon. Villkoren härför finns i 15 § BRK. TSV
äger emellertid enligt 86 § BRK pröva frågor om undantag från olika
bestämmelser i BRK.

Då i den här aktuella motionen T437 (s) en fråga med anknytning till
organisationen av samhällets räddningstjänst tas upp, får det erinras om att
riksdagen under 1986/87 års riksmöte antog räddningstjänstlagen
(1986:1102) i avsikt att göra samhällets räddningstjänst effektivare.

Varje kommun skall enligt denna lag svara för räddningstjänsten inom
kommunen med undantag för viss statlig räddningstjänst (flyg- och sjöräddningstjänst
m.m.). Kommunen skall för räddningstjänsten ha en räddningskår,
som skall göra de räddningsinsatser som kommunen har ansvaret för.
Enligt 13 § i lagen får dock kommun överlåta åt någon annan att göra
räddningsinsatser som kräver särskild kompetens. I förarbetena (prop.
1985/86:170 s. 70) nämnde föredragande departementschefen bekämpning
av olja eller andra skadliga ämnen som exempel på överlåtelser av
räddningsinsatser som avsågs. Han framhöll emellertid att det inte skulle
vara tillåtet för en kommun att överlåta hela ansvaret för räddningstjänsten
på ett enskilt organ.

I motionen påpekas att, då ett företag utför en räddningsinsats åt en
kommun, förare av företagets bilar kan behöva påkalla fri väg då uppdraget
fullgörs. Bilarna skulle enligt motionärerna behöva behandlas som utryckningsfordon,
de skulle få ha de särskilda larmanordningarna och dessa skulle
få användas. Motionärerna - som påpekar att regeringen och TSV har visat
restriktivitet när det gäller att registrera fordon som utryckningsfordon -begär en översyn av de aktuella bestämmelserna som skall leda till att sådan
registrering kan bli möjlig i fall som nämns i motionen.

Ett förslag med samma syfte som det här aktuella framfördes i motion
1987/88:Fö528 (c) yrkande 2. Förslaget avstyrktes av försvarsutskottet i
betänkande FöU 1987/88:11, vilket godkändes av riksdagen. Försvarsutskottet
konstaterade att den restriktivitet i fråga om att registrera fordon som
utryckningsfordon som dittills visats av regeringen och TSV hade haft rimliga
skäl för sig. Oavsett fördelar från räddningstjänstsynpunkt skulle, anförde
utskottet, en mångfald av olika kategorier av utryckningsfordon innebära en
risk för att allmänhetens respekt för larmanordningarna allmänt sett skulle
minska. Någon översyn av frågan enligt motionärernas önskemål syntes
försvarsutskottet inte motiverad.

Trafikutskottet är av samma mening. Utskottet avstyrker därför den här
aktuella motionen.

4.4 Särskilda skyltar för fordon tillhörande diplomatisk personal

I motion T409 (m) anförs att spionage riktat mot Sverige under senare år har
bedrivits av eller i nära samråd med vissa utländska beskickningar eller annan
diplomatisk representation i vårt land och att möjligheterna till effektiv

1988/89: TU 1

spaning mot sådant spionage begränsas av att diplomatbiiar här inte behöver
ha särskilda registreringsskyltar - till skillnad mot vad som i andra länder
gäller för diplomatbilar. Motionären påpekar att användningen av ”CDskyltar”
är oreglerad. Han begär att bestämmelser skall införas om att fordon
som tillhör diplomatisk personal som är ”ackrediterad” i Sverige skall ha
särskilda registreringsskyltar.

Motionärens önskemål har tillgodosetts genom den av regeringen i september
i år utfärdade förordningen (1988:964) om skyltar för beskickningsfordon,
vilken trädde i kraft den 1 oktober. I denna förordning - som har sin
grund i en framställning av utrikesdepartementet till TSV - har nämligen
föreskrivits att, om ett fordon är undantaget från skatt enligt lagen (1976:661)
om immunitet och privilegier i vissa fall, fordonet i stället för registreringsskyltar
skall tilldelas särskilda skyltar (skyltar för beskickningsfordon).
Dessa skyltar skall enligt 2 § i förordningen uppta sex tecken som utgörs av
bokstäver och siffror. Tecknen skall utföras i svart på ljusblå reflekterande
botten. Sammansättningen av tecken bestäms av utrikesdepartementet med
hänsyn till berört land och den ställning som ägaren eller brukaren av
fordonet har. I förordningen avsett fordon får enligt en övergångsbestämmelse
brukas fram till utgången av december i år, även om det inte är försett
med skyltar för beskickningsfordon.

Motionen kan således lämnas utan särskild åtgärd av riksdagen.

4.5 Krav på nationalitetsmärken på utländska motorfordon

I motion T414 (c) framhålls att vi kräver att svenska bilar som skall köras
utomlands skall ha nationalitetsmärken, medan vi inte kräver att utländska
bilar som körs här skall ha sådana märken. Motionären begär att krav skall
införas på att utländska bilar skall ha nationalitetsmärken.

I 48 § BRK har det föreskrivits att enligt överenskommelser med
främmande stater skall ett registrerat fordon som används utomlands baktill
vara försett med ett nationalitetsmärke. I paragrafen finns närmare bestämmelser
om utformningen av vårt ”S-märke”.

Motsvarande krav för utländska motorfordon som körs här finns. I
förordningen (1987:27) om fordon i internationell vägtrafik i Sverige har
nämligen meddelats föreskrifter om de villkor om registrering och om
beskaffenhet och utrustning som motordrivna fordon och släpfordon som
används i internationell vägtrafik i Sverige skall uppfylla. Enligt 7 § i
förordningen skall sålunda varje (i en främmande stat) registrerat fordon ha
ett nationalitetsmärke baktill som visar i vilken stat fordonet är registrerat. I
paragrafen finns också bestämmelser om krav på nationalitetsmärket. Någon
bestämmelse om ansvar för den som bryter mot 7 § finns dock inte i
förordningen.

Motionärens önskemål är sålunda tillgodosett. Motionen kan därför

avslås.

1988/89:TU1

5 Körkortsfrågor

1988/89:TU1

5.1 Utbildning om viltfaran under förarutbildningen

Enligt 65 § KKF skall undervisningen i trafikskola bedrivas enligt kursplaner
sorn TSV fastställer. I TSV:s förskrifter om kursplaner för behörighet B -dvs. behörighet att föra personbil och lätt lastbil och ett till sådan bil kopplat
släpfordon m.m. - är föreskrivet att viltfaran skall påpekas i kursavsnittet
Körning i nedsatt sikt och mörker.

I motion T436 (fp) påpekas att kollisioner mellan motorfordon och älg eller
rådjur har blivit allt vanligare och att det är motorfordonens hastighet som
skapar de största olycksriskerna. För att få trafikanterna att sänka hastigheten
med hänsyn till viltfaran - särskilt vid skymning, mörker och gryning -krävs, framhåller motionären, kunskap om denna fara. Enligt motionären
används i förarutbildningen i trafikskola litteratur som knappast mer än
snuddar vid viltproblematiken. Motionären begär att i förarutbildningen en
betydligt större vikt än för närvarande skall läggas på utbildning om
viltfaran.

Inom TSV förbereds för närvarande en omfattande förändring av förarutbildningen.
I en preliminär ny kursplan för förarutbildning för körkort för
behörighet B - som bl.a. skall ligga till grund för undervisningsplaneringen,
ge riktlinjer för läromedelsproduktionen och utgöra bas för ”examinationen”
- behandlas viltfaran närmare i ett avsnitt i körutbildningen om körning
under särskilda förhållanden. Efter utbildningen skall eleven kunna vara
förutseende och ha särskilt höjd beredskap för plötsligt uppdykande vilt. Nya
kursplaner avses skola tillämpas fr.o.m. den 1 april 1989.

Med hänsyn till det medvetande om viltfaran som man sålunda vill skapa i
en förändrad förarutbildning torde något riksdagens initiativ med anledning
av motionen inte vara behövligt. Motionen avstyrks sålunda.

5.2 Granskning och godkännande av läromedel för förarutbildningen

I trafikskola skall enligt 65 § första stycket KKF finnas de läromedel och den
undervisningsmateriel i övrigt som behövs för den teoretiska undervisningen.
En liknande bestämmelse fanns ursprungligen i 1951 års vägtrafikförordning
(1951:648). År 1958 togs i 1951 års vägtrafikförordning även in en
bestämmelse om att lärobok, som godkänts av regeringen eller av den
myndighet som regeringen bestämt, skulle utnyttjas vid undervisningen i
körskola. Uppgiften att granska läroböcker lades på den dåvarande väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen och övertogs sedermera av TSV. Bestämmelse om
godkännande av lärobok för användning i trafikskola togs dock inte in i den
särskilda körkortslagstiftning som den 1 januari 1973 ersatte bestämmelserna
om körkort m.m. i 1951 års vägtrafikförordning och finns inte heller i den
nuvarande körkortslagstiftningen.

I motion T411 (m) anförs bl.a. att på marknaden finns i dag såväl
utomordentlig undervisningsmateriel för förarutbildningen som undermålig
sådan. Med hänsyn härtill skulle det enligt motionären vara av värde om TSV

efter anmälan från de förlag som saluför undervisningsmateriel för körkortsaspiranter
bedömer materielen och godkänner eller underkänner den.
Motionären begär att en granskning av undervisningsmaterielen kommer till
stånd.

Föredragande departementschefen framhöll i proposition 1981/82:81 om
riktlinjer för det framtida trafiksäkerhetsarbetet m.m. bl.a. (s. 34) att TSV
hade funnit att granskningen och godkännandet av läroböcker som användes
i förarutbildningen inte längre var behövliga, eftersom kvaliteten på de
producerade läroböckerna numera var god. Föredraganden anförde att han
delade TSV:s uppfattning.

Inom ramen för ovannämnda inom TSV pågående förberedelser för en
förändring av förarutbildningen diskuteras bl.a. frågor om kraven på
materiel m.m. för teoriundervisningen i trafikskola. Med hänsyn härtill torde
motionen inte böra föranleda något initiativ från riksdagens sida. Motionen
avstyrks sålunda.

5.3 Orter i vilka uppkörning för körkort kan ske

Förarprovet består av förhör och körprov, och vid detta prövar man bl.a.
sökandens förmåga att i landsvägs- och gatutrafik föra fordon av det slag som
körkortsansökan avser. Förarprovet skall enligt 16 § KKF avläggas inför
tjänsteman hos TSV. Förarprov kan enligt paragrafen också avläggas inför
befattningshavare vid försvarsmakten och lärare i gymnasieskolan.

För TSV:s regionala verksamhet finns sju distrikt med mottagningar på
150 orter. I Västerbottens län, som ingår i TSV:s övre norra distrikt, har TSV
två stationskontor (i Umeå och i Skellefteå) samt därutöver mottagningar på
13 orter, dit TSV:s personal kommer för att förrätta förarprov.

I motion T402 (c) anförs att TSV har lagt fram förslag om krav som innebär
att uppkörning för att erhålla körkort skall ske i stadstrafik och att detta
förslag för Västerbottens läns del skulle innebära att mottagningar på nio
orter skulle dras in. Motionären pekar på att ett genomförande av förslaget
skulle medföra ökade kostnader för trafikskolor och körkortssökande och
begär att uppkörning för körkort skall kunna ske på andra orter än i
storstäder.

TSV:s styrelse har vid sammanträde i mars i år i ett ärende om översyn av
verkets mottagningsorter beslutat att inga mottagningsorter skall dras in på
befintligt förslagsunderlag men att man bör eftersträva att mottagningarna
samordnas och koncentreras i tiden. Prov för yrkesförarbehörighet kan
enligt styrelsens beslut komma att koncentreras till vissa orter.

Då frågan om en indragning av mottagningar för uppkörning för vanliga
körkort således inte längre är aktuell inom TSV bör motionen inte föranleda
något initiativ av riksdagen. Motionen avstyrks sålunda.

5.4 Fortsatt innehav av körkort för diabetiker m.fl.

1988/89:TU1

I motiveringen till yrkandet i motion T438 (c) - som finns i motion
1987/88:Sf338 (c) av samma motionärer - tas upp de konsekvenser som de

medicinska kraven för körkort kan få för diabetiker. Som allmän bakgrund
till motionsbehandlingen redovisas därför i korthet följande om dessa krav.

Enligt 7 § KKL får körkortstillstånd - som krävs för att körkort skall få
utfärdas - meddelas endast den som med hänsyn till sina personliga och
medicinska förhållanden kan anses lämplig som förare av körkortspliktigt
fordon. Till ansökan om körkortstillstånd skall därför enligt 11 § KKFfogas en
hälsodeklaration, som skall vara undertecknad av sökanden på heder och
samvete, och ett intyg om synprövning. Avser ansökningen körkort med
behörigheten C (för tung lastbil och ett till sådan kopplat lätt släpfordon)
eller D (för buss) eller med taxibehörighet skall i stället ett läkarintyg fogas
till ansökningen.

Enligt 16 § punkt 7 KKL skall körkortstillstånd och körkort återkallas om
körkortshavarens förutsättningar för rätt att föra körkortspliktigt fordon är
så väsentligt begränsade genom sjukdom, skada eller dylikt att han från
trafiksäkerhetssynpunkt ej vidare bör ha körkort. Bland annat i fall som
avses i nämnda lagrum får återkallelsen enligt 17 § KKL begränsas till att avse
viss del av behörigheten.

Vad nu har sagts gäller enligt 27-28 §§ och 31 § KKL i tillämpliga delar
även traktorkort.

Om läkare vid undersökning av en körkortshavare finner att körkortshavaren
av medicinska skäl är uppenbart olämplig att inneha körkort, skall
läkaren enligt 88 § KKF anmäla det till den länsstyrelse som har meddelat
körkortstillståndet. Anmälan behöver dock inte göras, om körkortshavaren
följer läkarens anvisning att avstå från att föra körkortspliktigt fordon.

Föreskrifter om medicinska krav för innehav av körkort eller traktorkort
utöver dem som finns i KKF samt föreskrifter för tillämpningen av 88 § KKF
skall enligt 95 § KKF beslutas av socialstyrelsen efter samråd med TSV.
Socialstyrelsen skall efter samråd med TSV även besluta föreskrifter om
sådan synprövning och läkarundersökning som skall ligga till grund för intyg
enligt 11 § KKF. Gällande här avsedda föreskrifter har meddelats i
Socialstyrelsens föreskrifter om medicinska krav för innehav av körkort,
traktorkort eller taxibehörighet (SOSFS 1984:31).

I motion T438 (c) begär motionärerna en översyn av körkortshanteringen i
samband med sådana kroniska sjukdomar som diabetes m.fl. I motiveringen
framförs kritik i två avseenden mot socialstyrelsens föreskrifter, nämligen att
de (1) kan föranleda omprövning av körkortsinnehavet för diabetiker samt
(2) förlust av C-behörighet för diabetiker i vissa fall. Av motiveringen till
motionsyrkandet framgår inte vilka sjukdomar utöver diabetes som avses i
yrkandet, varför behandlingen av yrkandet begränsas till att avse situationen
för diabetiker.

Enligt socialstyrelsens ovannämnda föreskrifter skall körkortshavare med
diabetes stå under fortlöpande läkarkontroll och omprövning av körkortsinnehavet
skall ske minst vart femte år. Efter tio år skall omprövning ske minst
vartannat år.

I motionsmotiveringen kritiseras kravet på omprövning minst vartannat år
för körkortshavare vars diabetes är känd. Nuvarande behandlingsmetoder
talar enligt motionärerna för att så täta intervaller som två år inte behövs.

1988/89: TU 1

Motionärerna påpekar att den som har drabbats av diabetes efter det att
körkortet har utfärdats och således inte har fått sin diabetes registrerad kan
ha körkortet hela livet utan någon medicinsk kontroll.

År 1971 beslutade riksdagen att ett system med olika körkort för olika typer
av fordon - s.k. differentierade körkort- skulle införas. Införandet skulle ske
etappvis. Fram till den 1 januari 1983 gällde att bl.a. den som hade
B-behörighet (för personbil, lätt lastbil och ett till sådan bil kopplat lätt
släpfordon) fick i icke yrkesmässig trafik föra även tung lastbil utan tungt
släpfordon (singellastbil). Det beräknades att ca 25 000 personer mer eller
mindre regelbundet körde tung singeliastbil utan att ha högre behörighet än
behörighet att köra personbil. Den 1 januari 1983 infördes emellertid en
särskild behörighet för singellastbilsförare, nämligen behörigheten C för tung
lastbil och ett till sådan bil kopplat lätt släpfordon. Enligt övergångsbestämmelser
(SFS 1983:2) fick bl.a. den som hade körkort, vari enbart ingick
behörigheten B eller AB och som hade kört tung lastbil i betydande
omfattning under olika trafikförhållanden under de senaste tolv månaderna,
efter ansökan hos TSV byta ut sitt körkort mot ett körkort, vari ingick
behörigheten C. Ett stort antal körkortshavare fick sina körkort utbytta
enligt övergångsbestämmelserna.

I motionsmotiveringen anförs att genom körkortsutbytet fick ett stort antal
diabetiker, som körde och kör t.ex. företags distributionslastbilar, Cbehörighet
trots att de inte skulle ha fått C-behörighet om de i vanlig ordning
hade sökt den. Behörigheten att köra singellastbil, som dessa diabetiker hade
haft ända fram till år 1983 och genom körkortsbyte behöll därefter, dras nu
enligt motionärerna in i samband med poliskontroll eller när det eljest blir
känt att förarna har diabetes. Motionärerna framhåller att detta leder till
svårigheter för de drabbade i form av t.ex. omplaceringar eller förlorade
anställningar.

Den körkortsmedicinska verksamheten står nu emellertid inför förändringar.
Svensk trafikmedicinsk förening och Sveriges konsultläkares förening
samt utredningen om vissa körkortsfrågor (i betänkandet SOU 1987:43)
föreslog år 1987 att myndighetsansvaret för trafikmedicinska frågor skulle
föras över från socialstyrelsen till TSV. Med anledning härav fick TSV i
uppdrag att utreda hur en sådan överföring skulle kunna genomföras. TSV
redovisade uppdraget i maj i år. TSV föreslog att verket skulle överta de
körkortsmedicinska ärendena och att verkets centrala organisation för detta
ändamål skulle utökas med en trafikmedicinsk enhet. Efter remissbehandling
bereds nu TSV:s förslag för närvarande inom regeringskansliet.

Det finns anledning att räkna med att de körkortsmedicinska ärendena
inom en nära framtid kommer att flyttas över till TSV och att man i samband
därmed kommer att överväga om för närvarande gällande medicinska krav
för körkort bör ändras med hänsyn till framsteg i behandlingen av olika
sjukdomar m.m. Därvid torde frågor av den art som tas upp i motionsmotiveringen
kunna komma att övervägas. Med hänsyn härtill bör motion T438 (c)
kunna lämnas utan särskild åtgärd av riksdagen.

1988/89: TU 1

5.5 Nytt förarprov för tung motorcykel vart tionde år

1988/89: TU 1

I vägtrafiklagstiftningen förstås med tung motorcykel en motorcykel vars
motor har en slagvolym som överstiger 125 kubikcentimeter. Har motorn en
slagvolym av högst 125 kubikcentimeter är motorcykelen en lätt motorcykel.

Den som vill ha körkort för tung motorcykel måste ha fyllt 18 år och ha
genomgått ett särskilt förarprov med förhör och körprov. För den som har
godkänts vid förarprov för lätt motorcykel räcker det dock med enbart
körprov på tung motorcykel.

För alla körkort gäller att giltighetstiden är begränsad till tio år. Nytt
förarprov krävs dock inte för förnyelse av körkorten.

I motion T424 (fp) anförs bl.a. att motorcykelförarnas kompetens borde
fortlöpande prövas med tanke på de många olycksrisker som finns och de
förödande konsekvenser som motorcykelolyckor ofta får. Provet borde
enligt motionärerna gälla både teori och praktik för alla behörigheter, om
man vill behålla körkortet för en kommande period. En giltighetstid av tio år
skulle enligt motionärerna vara rimlig. Motionärerna begär (yrkande 2)
förslag om förnyat förarprov vart tionde år i första hand för körkort för tung
motorcykel.

Utskottet vill erinra om att utskottet vid behandlingen i betänkande TU
1985/86:1 (s. 14-15) av ett motionsförslag om läkarkontroll av körkortshavaren
samt genomgång av ett reducerat förarprov som villkor för förnyelse av
körkortet förutsatte att TSV följde utvecklingen av denna fråga. I TSV:s
trafiksäkerhetprogram 1988 framhålls bl.a. vikten av fortbildning för motorcyklisterna.
Av programmet framgår att NTF planerar att utveckla fortbildningen
”Guldhjälmskursen” till en mer omfattande kurs i defensiv körning.
Någon anledning för riksdagen att ta initiativ till krav på återkommande
förarprov för tung motorcykel synes därför inte finnas. Motionsyrkandet
avstyrks därmed.

6 Övriga trafiksäkerhetsfrågor

Information på vägskyltar om närradions och lokalradions
sändningsfrekvenser

Väghållningsmyndigheten - vägverket eller kommunal myndighet - svarar
för uppsättning av vägmärken (skyltar och tavlor) som avses i VMF.

För uppsättning av reklamskyltar m.fl. skyltar intill och inom ett vägområde
krävs emellertid tillstånd av myndighet. I korthet innebär gällande
ordning att för uppsättning av skyltar inom ett avstånd av 50 meter från ett
vägområde krävs tillstånd av länsstyrelsen och för uppsättning inom ett
vägområde tillstånd av väghållningsmyndigheten.

För lokalradioprogrammen svarar Sveriges Lokalradio AB som ingår i
Sveriges Radio-koncernen. Lokalradiosändningarna har till en början skett
över FM-sändarna för P3. Under hösten 1987 började ett fjärde FM-nät (FM
4) tas i anspråk för sändningarna.

Närradions verksamhet administreras av närradionämnden. Rätten att
sända närradio är begränsad till lokala ideella föreningar, som bedriver
verksamhet inom sändningsområdet, församlingar inom svenska kyrkan,
studerandesammanslutningar samt närradioföreningar. Närradioprogrammen
är normalt avsedda att kunna tas emot inom ett område av högst ca 5 km
från sändaren.

I motion T222 (fp) begärs (yrkande 2) att TSV skall ta fram ”trafiksäkra”
vägskyltar som kan godkännas för information om såväl närradions som
lokalradions sändningsfrekvenser. I motiveringen till yrkandet anförs att
närradions informationstavlor av trafiksäkerhetsskäl - skäl som i motiveringen
anges som svårbegripliga - inte får placeras närmare vägområdet än på ett
avstånd av 50 meter, alltså tillsammans med kommersiell reklam. Det
framhålls att det är angeläget att ge alla trafikanter detaljerad information
under de tider då turisttrafiken är som mest intensiv.

Efter en översyn av VMF som har utförts inom kommunikationsdepartementet
har regeringen den 27 oktober 1988 beslutat om vissa ändringar i VMF.
Ändringarna skall träda i kraft den 1 april 1989. Bland annat tillkommer ett
vägmärke (1.8.1.3) för upplysning om radiostation som sänder vägtrafikinformation.
På märket anges ”Radio”, FM 4” samt frekvens. Som villkor för
uppsättning av märket gäller att informationen ges i regelbundet återkommande
sändningar som är avsedda att täcka ett större område.

Motionärernas önskemål om vägskyltar med information om lokalradiofrekvenser
tillgodoses sålunda, varför motionen i denna del lämnas utan
särskild åtgärd av riksdagen.

Under hand har det inhämtats att man under översynen av VMF har ansett
att ett vägmärke med upplysning om närradiofrekvenser inte bör införas med
hänsyn till den begränsade geografiska täckning som närradiosändare har.
Utskottet kan ansluta sig till denna mening. Motionen avstyrks därför i vad
den avser information vid väg om närradiofrekvenser.

7 Hemställan
Utskottet hemställer

Frågor om den inre säkerheten i bilar (s. 5)

1. beträffande fästen för särskilda skyddsanordningar för barn
att riksdagen lämnar motion 1987/88:T404 (vpk) utan särskild åtgärd,

2. beträffande säkerheten för busspassagerare
att riksdagen avslår motion 1987/88:T407 (fp),

3. beträffande ståplatser i skolbussar

att riksdagen avslår motion 1987/88:T406 (fp) i denna del,

4. beträffande säkerheten i ambulanser för barn

att riksdagen avslår motion 1987/88:T406 (fp) i återstående del,

5. beträffande luftkuddesystern i bilar som köps av staten
att riksdagen avslår motion 1987/88:T430 (c,m,fp) yrkande 2,

1988/89TU1

6. beträffande luftkuddesystern i vissa handikappades bilar
att riksdagen avslår motion 1987/88:T430 (c,m,fp)) yrkande 1,

Frågor om kontrollbesiktningen m.m. (s. 11)

7. beträffande kontrollbesiktning av äldre personbil före ägarbyte
att riksdagen lämnar motion 1987/88:T403 (s) utan särskild åtgärd,

8. beträffande kontrollbesiktning av historiska motorfordon

att riksdagen lämnar motionerna 1987/88:T417 (c) och 1987/88:T425
(fp) utan särskild åtgärd,

9. beträffande etableringspolitiken ifråga om bilprovningsstationer
att riksdagen avslår motion 1987/88:T434 (m),

10. beträffande anordnande av en bilprovningsstation i Årjäng
att riksdagen avslår motion 1987/88:T433 (c) i denna del,

11. beträffande anordnande av en bilprovningsstation i Torsby
att riksdagen lämnar motion 1987/88:T433 (c) i återstående del utan
särskild åtgärd,

12. beträffande väntetider och kvällsöppet i bilprovningen
att riksdagen avslår motion 1987/88:T432 (m),

Bilregisterfrågor m.m. (s. 16)

13. beträffande registrering av vägmätarställning i bilregistret
att riksdagen avslår motion 1987/88:T420 (m),

14. beträffande åtgärder med bilregistreringen m.m. för att försvåra
tillgrepp av bilar

att riksdagen avslår motion 1987/88:T401 (m),

15. beträffande behandling av vissa räddningsfordon som utryckningsfordon att

riksdagen avslår motion 1987/88:T437 (s),

16. beträffande särskilda skyltar för diplomatbilar

att riksdagen lämnar motion 1987/88:T409 (m) utan särskild åtgärd,

17. beträffande nationalitetsmärken på utländska bilar
att riksdagen avslår motion 1987/88:T414 (c),

Körkortsfrågor (s. 21)

18. beträffande information om viltfaran i förarutbildningen
att riksdagen avslår motion 1987/88:T436 (fp),

19. beträffande granskning av läromedel för förarutbildningen
att riksdagen avslår motion 1987/88:T411 (m),

20. beträffande orter för uppkörning för körkort
att riksdagen avslår motion 1987/88:T402 (c),

21. beträffande fortsatt innehav av körkort för diabetiker m.fl
att riksdagen lämnar motion 1987/88:T438 (c) utan särskild åtgärd,

22. beträffande återkommande förarprov för tung motorcykel
att riksdagen avslår motion 1987/88:T424 (fp) yrkande 2,

Övriga trafiksäkerhetsfrågor (s. 25)

23. beträffande information om lokalradiofrekvenser

att riksdagen lämnar motion 1987/88:T222 (fp) yrkande 2 i denna del
utan särskild åtgärd,

24. beträffande information om närradiofrekvenser
att riksdagen avslår motion 1987/88:T222 (fp) yrkande 2 i återstående
del.

Stockholm den 8 november 1988
På trafikutskottets vägnar

Birger Rosqvist

Närvarande: Birger Rosqvist (s), Rolf Clarkson (m), Ove Karlsson (s), Olle
Östrand (s), Kenth Skårvik (fp), Anna Wohlin-Andersson (c), Margit
Sandéhn (s), Rune Johansson (s), Sten-Ove Sundström (s), Sten Andersson i
Malmö (m), Hugo Bergdahl (fp), Viola Claesson (vpk), Roy Ottosson (mp),
Jarl Lander (s), Tom Heyman (m), Anita Jönsson (s) och Eva Rydén (c).

Reservation

Fästén för särskilda skyddsanordningar för barn (morn. 1)

Viola Claesson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”Från TSV”
och slutar med ”olika bilar” bort ha följande lydelse:

En fråga som inte togs upp då riksdagen under 1987/88 års riksmöte
behandlade frågan om krav på att mindre barn skall använda bilbarnstol,
bälteskudde eller annan särskild skyddsanordning för barn var vad som
rimligen kan krävas för att förbättra förutsättningarna för att använda
skyddsanordningarna för barn. Det finns exempel på att man inte på ett
betryggande sätt kan fästa bilbarnstolar och andra särskilda skyddsanordningar
i bilar som är vanliga. Det krävs att både biltillverkarna och
tillverkarna av bilbarnstolarna m.fl. skyddsanordningar standardiserar fästena
i bilarna och fästena i skyddsanordningarna. Såsom motionärerna föreslår
bör krav införas på att åtminstone alla bilar av 1989 och senare års modeller
som säljs i vårt land skall vara försedda med standardiserade fästpunkter för
de särskilda skyddsanordningarna för barn.

Vad utskottet sålunda anfört om fästen för särskilda skyddsanordningar
för barn bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beräffande fästen för särskilda skyddsanordningar för barn
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:T404 (vpk) som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

1988/89:TU1

Särskilda yttranden

1988/89 :TU1

1. Anordnande av bilprovningsstationer i Årj äng och Torsby
(mom. 10-11)

Anna Wohlin-Andersson och Eva Rydén (båda c) anför:

Årjängs kommun har vid olika tillfällen hos ASB begärt att företaget skall
förlägga en bilprovningsstation till kommunen men kommunens önskan har
ännu inte uppfyllts. Även Torsby kommun har hos ASB begärt att företaget
skall förlägga en bilprovningsstation till denna kommun. Denna framställning
övervägs för närvarande av ASB.

Enligt vår uppfattning bör ASB som monopolföretag ta sitt regionalpolitiska
och samhällsekonomiska ansvar. Även för miljö och energiåtgång är det
bra att förlägga bilprovningsstation till kommun, som har stora avstånd och
nu saknar sådan station.

När trafikutskottet under förra riksmötet (TU 1987/88:1 s. 23) behandlade
ett motionsförslag om förläggning av en bilprovningsstation till Årjängs
kommun hade utskottet fått reda på att styrelsen för ASB hade diskuterat att
göra företagets service mer lättillgänglig i glesbygd. Vi hoppas att detta är ett
tecken på att man inom företaget kommer att se mera positivt på frågan om
inrättande av bilprovningsstationer i Årjäng och Torsby att det sålunda inte
skall dröja länge innan bilprovningsstationer finns på dessa orter.

2. Väntetider och kvällsöppet i bilprovningen (mom. 12)

Rolf Clarkson (m), Kenth Skårvik (fp), Sten Andersson i Malmö (m), Hugo
Bergdahl (fp) och Tom Heyman (m) anför:

Något allmänt missnöje med bilprovningens kvalitet finns inte. Många
bilägare anser dock att väntetiderna på besiktningar är alltför långa, och
många klagar över att möjlighet inte finns att få kontrollbesiktningarna
utförda på kvällar så att ledighet från anställningar inte behöver tas för
inställelserna hos bilprovningen.

Det förhållandet att kontrollbesiktningarna och andra besiktningar av
bilarna är obligatoriska och att ASB har monopol på besiktningsverksamheten
gör att bilägarna har berättigade krav på att ASB skall känna ansvar för
att ge en god service. Bilägarna känner därför besvikelse när de upplever
brister i verksamheten, såsom långa väntetider och avsaknad av möjlighet att
få kontrollbesiktningar utförda på kvällar. Det bör således vara mycket
angeläget för ASB att minska väntetiderna och att ordna med kvällsöppet.
En mera ”marknadsanpassad” inställning hos ASB efterlyses.

Yttrande över motion 1987/88:T403 om obligatorisk
kontrollbesiktning vid ägarbyte av bil

AB Svensk Bilprovning (1988-08-29)

Sammanfattning

AB Svensk Bilprovning (ASB) anser att de äldre bilarnas tekniska standard,
så som den kan avläsas i resultaten från den årliga kontrollbesiktningen,
motiverar att man överväger frågan om ökade kontrollinsatser för dessa. Ett
sätt kan vara att kräva besiktning vid ägarbyte.

ASB anser emellertid att frågan om överlåtelsebesiktning bör närmare
utredas, då alltför många faktorer är otillräckligt belysta för att utgöra
underlag för utformningen av föreskrifter. Även för beräkning av ASB:s
resursbehov och för konsekvensutredningen erfordras ytterligare underlag.

De äldre bilarnas tekniska standard

Genom den årliga kontrollbesiktningen får vi ett bra underlag för att bedöma
bilparkens trafiksäkerhets- och miljöstandard. Såväl underkännandefrekvens
som antal anmärkningar per 100 besiktigade fordon ökar med åldern.
Det finns följaktligen anledning att överväga om kontrollinsatsen för de äldre
fordonen bör ökas.

SCB visar i rapporten ”Trafikskador 1985” hur antalet personbilar,
inblandade i trafikolyckor under 1985, varierar mellan olika åldersgrupper.
Redovisningen antyder att yngre bilar skulle vara inblandade i fler olyckor i
relation till sin andel av personbilsparken.

Tar man hänsyn till att trafikarbetet minskar med ökande ålder blir bilden
annorlunda. Underlaget för dessa bedömningar är emellertid osäkert.
Huruvida konsumentpolitiska aspekter motiverar en överlåtelsebesiktning
faller utanför ASB:s bedömning.

Resursbehov Behovet

av resurser blir givetvis beroende av hur kontrollsystemet utformas.
För att kunna göra några närmare beräkningar av resursbehovet torde ett
antal faktorer behöva fastställas. Antalet årliga ägarbyten och när dessa
gjorts i förhållande till senaste kontrollbesiktning måste närmare klarläggas
liksom också inriktningen och omfattningen av kontrollinsatserna. Viss
osäkerhet om den faktiska volymen kommer ändock att finnas, då man måste
anta att ägarbytena i viss utsträckning kommer att anpassas till de nya
reglerna.

Här bör också påpekas att man kan förvänta högt ställda krav på korta
väntetider, vilket ökar resursbehovet.

Reglernas utformning

Ytterligare underlag erfordras även för att reglerna ska kunna utformas på
ett optimalt sätt. Är t.ex. 10 år respektive tre månader de rätta tidsgränserna?
Vilka bilar skall omfattas av kravet på överlåtelsebesiktning?

1988/89:TU1

Bilaga

Innan beslut fattas bör de berörda myndigheternas (TSV, SNV och KV)
synpunkter inhämtas. Det är också viktigt att den ansvariga myndigheten i en
konsekvensutredning redovisar det beräknade värdet av de nyttoeffekter en
överlåtelsebesiktning kan ge liksom de kostnader som en sådan besiktning
genererar.

1988/89: TU 1

Innehållsförteckning 1988/89:TU1

Sammanfattning 1

Motionerna 1

Yttrande 3

Utskottet 3

1 Inledning 3

2 Frågor om den inre säkerheten i bilar 5

2.1 Bakgrund 5

2.2 Fästpunkter i bilarna för de särskilda skyddsanordningarna
för barn 6

2.3 Bilbälten och annat skydd för passagerarna i bussar .... 6

2.4 Förbättring av skyddet för barn i skolbussar 7

2.5 Förbättring av skyddet för barn i ambulanser 8

2.6 Luftkuddar (air bags) som skydd för föraren i personbilar
9

3 Frågor om kontrollbesiktningen m.m 11

3.1 Bakgrund 11

3.2 Obligatorisk kontrollbesiktning av äldre personbil före
ägarbyte 11

3.3 Tidsintervall mellan kontrollbesiktningarna av historiska
motorfordon 12

3.4 Översyn av politiken beträffande etablering av bilprovningsstationer
13

3.5 Förläggning av bilprovningsstationer till Årjäng och
Torsby 14

3.6 Väntetider och kvällsöppet i bilprovningsstationer 15

4 Bilregisterfrågor m.m 16

4.1 Registrering av vägmätarställning i bilregistret 16

4.2 Vissa åtgärder för att försvåra tillgrepp av bilar 16

4.3 Behandling i vägtrafiken av vissa räddningsfordon som
utryckningsfordon 18

4.4 Särskilda skyltar för fordon tillhörande diplomatisk
personal 19

4.5 Krav på nationalitetsmärken på utländska motorfordon 20

5 Körkortsfrågor 21

5.1 Utbildning om viltfaran under förarutbildningen 21

5.2 Granskning och godkännande av läromedel för förarutbildningen
21

5.30rteri vilka uppkörning för körkort kan ske 22

5.4 Fortsatt innehav av körkort för diabetiker m.fl 22

5.5 Nytt förarprov för tung motorcykel vart tionde år 25

6 Övriga trafiksäkerhetsfrågor 25 1988/89:TU1

Information på vägskyltar om närradions och lokalradions
sändningsfrekvenser 25

7 Hemställan 26

Reservation 28

Särskilda yttranden 29

Bilaga

AB Svensk Bilprovnings yttrande över motion 1987/88:T403 (s) om
obligatorisk kontrollbesiktning vid ägarbyte av bil 30

...

gotab Stockholm 1988 16044