Titel saknas
Betänkande 2003/04:JUU28
Justitieutskottets betänkande2003/04:JUU28
Titel saknas
Sammanfattning I detta betänkande behandlar utskottet regeringens proposition 2003/04:92 Sveriges antagande av rambeslut om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff jämte två i ärendet väckta motioner. I propositionen föreslås att riksdagen skall godkänna ett utkast till rambeslut om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff. Enligt rambeslutet skall ett bötesstraff som har beslutats i en medlemsstat av antingen en domstol eller, under vissa förutsättningar, en annan myndighet erkännas och verkställas i en annan medlemsstat utan att något nytt beslut behöver fattas av den verkställande staten. Vidare föreslås att riksdagen skall godkänna att Sverige i samband med antagandet av rambeslutet inte avger någon förklaring om att vissa typer av beslut om böter under en övergångsperiod inte skall få verkställas i Sverige. Utskottet föreslår att riksdagen bifaller regeringens förslag och avslår motionerna. I ärendet finns två reservationer (m och fp) och ett särskilt yttrande (m).
Utskottets förslag till riksdagsbeslut 1. Godkännande av rambeslutet Riksdagen godkännera) det inom Europeiska unionen upprättade utkastet till rambeslut om tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff, ochb) att Sverige inte avger någon förklaring enligt artikel 20, punkten 2, i rambeslutet.Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:92 punkterna 1 och 2. 2. Krav på dubbel straffbarhet för brott som berör tryck- och yttrandefrihet m.m. Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju19 yrkandena 2 och 3. Reservation 1 (fp) 3. Följdlagstiftning i propositioner om rambeslut Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju18 och 2003/04:Ju19 yrkande 1. Reservation 2 (m, fp) Stockholm den 27 maj 2004 På justitieutskottets vägnar Johan Pehrson Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Johan Pehrson (fp), Susanne Eberstein (s), Rolf Olsson (v), Margareta Sandgren (s), Beatrice Ask (m), Lennart Nilsson (s), Helena Zakariasén (s), Peter Althin (kd), Jeppe Johnsson (m), Yilmaz Kerimo (s), Torkild Strandberg (fp), Göran Norlander (s), Cecilia Magnusson (m), Joe Frans (s), Leif Björnlod (mp), Kerstin Andersson (s) och Viviann Gerdin (c).
Redogörelse för ärendet Ärendet och dess beredning I juli 2001 tog Frankrike, Förenade kungariket (Storbritannien och Nordirland) och Sverige initiativ till ett rambeslut om tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff (EGT C 278, 2.10.2001, s. 4). En faktapromemoria har upprättats över utkastet till rambeslutet (2001/02:FPM 18). Initiativet baserades på de slutsatser som Europeiska rådet antog 1999 i Tammerfors som innebär att principen om ömsesidigt erkännande av medlemsstaternas rättsliga avgöranden skall bli en hörnsten i det straffrättsliga samarbetet inom unionen. Vid ministerrådet för rättsliga och inrikes frågor den 8 maj 2003 nåddes en principöverenskommelse om innehållet i rambeslutet. Överenskommelsen avser ett utkast till rambeslut som i väsentliga delar skiljer sig från det ursprungliga förslaget. Europaparlamentet yttrade sig den 17 januari 2002 över förslaget till utkast till rambeslut (T5-0019/2002 slutlig, EGT C 271 E, 7.11.2002 s. 423). I yttrandet godkände Europaparlamentet förslaget. Under förhandlingsarbetet har företrädare för Justitiedepartementet sammanträtt med justitieutskottet vid ett flertal tillfällen. Vidare har justitieministern redogjort för förhandlingsarbetet och den svenska positionen vid sammanträden i EU-nämnden. En promemoria om Sveriges antagande av rambeslutet har remissbehandlats. En sammanställning över remissyttrandena finns tillgänglig inom Justitiedepartementet (dnr 2003/9776/BIRS). Det bör noteras att utkastet till rambeslutet, efter att regeringen beslutade propositionen, har omarbetats såväl språkligt som redaktionellt av EU:s s.k. juristlingvister och att artikel- och punktnumreringen därvid genomgående har ändrats. Detta innebär att regeringens hänvisningar i propositionen till olika artiklar och punkter i rambeslutet inte överensstämmer med den senaste versionen av rambeslutstexten. När utskottet i det följande hänvisar till olika artiklar i rambeslutet avses numreringen enligt den senaste versionen av rambeslutstexten. Denna text återfinns i bilaga 2. Utkast till uttalanden i anslutning till rambeslutet återfinns i bilaga 3. Dessa texter har ännu inte uppdaterats med anledning av juristlingvisternas granskning av utkastet till rambeslut. De hänvisningar till olika artiklar i rambeslutet som anges där avser därför den äldre versionen av rambeslutet, som intagits som bilaga till propositionen. Propositionens huvudsakliga innehåll Inom Europeiska unionen har ett utkast till rambeslut om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff utarbetats. I propositionen föreslås att utkastet till rambeslutet godkänns av riksdagen. Utkastet innehåller bestämmelser om verkställighet av bötesstraff. Enligt rambeslutet skall ett bötesstraff som har beslutats i en medlemsstat av antingen en domstol eller, under vissa förutsättningar, en annan myndighet erkännas och verkställas i en annan medlemsstat utan att något nytt beslut behöver fattas av den staten. I vissa fall skall dock verkställigheten av bötesstraffen kunna vägras. Verkställigheten skall ske på samma sätt som för ett inhemskt bötesstraff. Den tidpunkt då medlemsstaterna skall ha genomfört bestämmelserna i rambeslutet är ännu inte bestämd. I propositionen redovisas vilken lagstiftning och övrig reglering som rambeslutet kräver. Förslag till lagstiftning läggs dock inte fram i propositionen. Sådana förslag kommer enligt regeringen att läggas fram vid ett senare tillfälle.
Utskottets överväganden Godkännande av rambeslut om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff Rambeslutets innehåll Rambeslutet syftar till att reglera det rättsliga samarbetet för erkännande och verkställighet av bötesstraff mellan myndigheter när ett bötesstraff har dömts ut i en medlemsstat (den utfärdande staten) och det finns ett behov av att överföra verkställigheten till en annan medlemsstat (den verkställande staten). Enligt rambeslutet skall ett bötesstraff som har beslutats i en medlemsstat av en domstol eller, under vissa förutsättningar, en annan myndighet erkännas och verkställas i en annan medlemsstat utan att något nytt beslut behöver fattas av den staten. Bestämmelserna skall kunna användas när den fysiska eller juridiska person mot vilken ett bötesstraff har utdömts har sin egendom, inkomst, hemvist eller, såvitt avser juridiska personer, sitt säte i en annan medlemsstat. Tanken är att fysiska eller juridiska personer i framtiden inte skall kunna undkomma verkställighet av ett bötesstraff inom EU. I det följande redovisas några av de mer centrala bestämmelserna i rambeslutet. I artikel 1 i rambeslutet upptas ett antal definitioner av betydelse bl. a. för tillämpligheten av rambeslutet. Bestämmelsen anger bl.a. att med begreppet beslut avses ett slutgiltigt beslut om bötesstraff för en fysisk eller juridisk person, om beslutet fattas av en domstol i den utfärdande staten med avseende på en brottslig gärning enligt lagen i den utfärdande staten. Dessutom avses beslut som fattats av en annan myndighet än en domstol med avseende på en brottslig gärning enligt lagen i den utfärdande staten. Detsamma gäller beslut av en sådan myndighet beträffande gärningar som är straffbara som överträdelser mot lagbestämmelser (dvs. administrativa förseelser), förutsatt att den som ålagts böterna har haft möjlighet att få fallet prövat inför en domstol med särskild behörighet i brottmål. Med det sistnämnda avses utifrån svenska förhållanden att beslutet skall kunna prövas i en domstol i ett straffrättsligt förfarande. Även beslut av domstol beträffande sådana från myndighet överklagade beslut omfattas av rambeslutets tillämplighet. Med begreppet bötesstraff skall förstås en skyldighet att betala ett penningbelopp som utdömts i ett beslut vid en fällande dom för en gärning. Vidare skall med begreppet bötesstraff även avses ersättning till brottsoffer i vissa fall, rättegångskostnader i sådana förfaranden som har lett fram till bötesbeslutet och ersättning till en allmän fond eller en stödorganisation för brottsoffer, vilken utdömts i samma beslut. I begreppet bötesstraff ingår inte beslut om förverkande av hjälpmedel eller vinning av brott eller sådana beslut som omfattas av den s.k. Bryssel I-förordningen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. I artikel 7 uppräknas ett antal vägransgrunder som en medlemsstat får åberopa för att inte verkställa ett bötesstraff. Här kan bl.a. nämnas följande. En vägransgrund tar sikte på brister i den enskildes möjligheter att få beslutet rättssäkert prövat, såsom att den dömde vid skriftligt förfarande inte underrättats om sin rätt att bestrida ålagda böter. Vidare får verkställighet vägras om den person beslutet avser har dömts för samma gärningar i den verkställande staten eller i någon annan medlemsstat och beslutet har verkställts där (principen om ne bis in idem). Den verkställande staten får också vägra att verkställa bötesstraffet om det hänför sig till en gärning som inte motsvaras av ett brott i den verkställande staten (dvs. ett krav på dubbel straffbarhet), under förutsättning att gärningen inte faller in under de brott som räknas upp i listan i artikel 5, punkten 1. Den behöriga myndigheten i den verkställande staten får dessutom vägra att verkställa ett bötesbeslut om verkställigheten är preskriberad enligt den verkställande statens lagstiftning. Verkställighet får också vägras om beslutet avser gärningar som omfattas av den verkställande statens egen jurisdiktion. Verkställighet av utdömda bötesstraff får också vägras om beloppet är lägre än motsvarande 70 euro. Artikel 7 är inte helt uttömmande i fråga om vilka möjligheter en verkställande stat har att avstå från att verkställa ett bötesstraff. Det framgår av artikel 3 att rambeslutet inte påverkar skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen. I artikel 20, punkten 3, anges i anslutning till detta att varje medlemsstat får vägra att erkänna och verkställa ett beslut om de redovisade uppgifterna i det intyg som skall bifogas beslutet ger vid handen att dessa grundläggande rättigheter och rättsliga principer kan ha kränkts. Vidare framgår av punkt 6 i de inledande beaktandesatserna att rambeslutet inte hindrar medlemsstaterna från att tillämpa sina konstitutionella bestämmelser om rättssäkerhet samt förenings-, yttrande- och tryckfrihet. Krav på dubbel straffbarhet för verkställighet får inte ställas upp om den utfärdande staten anser att gärningen motsvarar något av de brott som räknas upp i listan i artikel 5, punkten 1. Listan omfattar flera av de brott som regleras i brottsbalken och som kan resultera i antingen villkorlig dom eller skyddstillsyn i förening med böter eller ett rent bötesstraff (t.ex. misshandel, olaga hot, stöld och andra tillgreppsbrott, bedrägeri och andra oredlighetsbrott samt förfalskningsbrott). Även brott och brottstyper inom den svenska specialstraffrätten omfattas, t.ex. narkotikabrott, miljöbrott, vissa brott enligt vapenlagen och utlänningslagen samt olika överträdelser av vägtrafikbestämmelser. Efter beslut av rådet skall listan kunna utvidgas eller ändras. I artikel 20 punkt 2 anges att en medlemsstat under en tid av högst fem år från ikraftträdandet av rambeslutet får begränsa tillämpningen av rambeslutet till att gälla endast bötesbeslut som har fattats av en domstol. Under samma tid får en medlemsstat också begränsa tillämpningen avseende ett bötesbeslut som gäller mot en juridisk person till att endast avse sådana brott för vilka en EU-rättsakt föreskriver ett ansvar för juridiska personer. En medlemsstat som vill utnyttja dessa möjligheter till begränsning av rambeslutets omfattning skall lämna en förklaring om detta till rådets generalsekreterare i samband med att rambeslutet antas. Varje medlemsstat får tillämpa motsvarande begränsningar gentemot den medlemsstat som har lämnat en sådan förklaring. Rambeslutet innehåller även ett antal förfaranderegler. I artikel 4 föreskrivs att ett bötesbeslut skall översändas direkt till den behöriga myndigheten i den verkställande staten, jämte ett särskilt upprättat intyg innehållande olika obligatoriska uppgifter (en förlaga till intygets utformning har intagits som bilaga till rambeslutet, se bilaga 2). Enligt artikel 6 skall den behöriga myndigheten i den verkställande staten erkänna ett beslut om bötesstraff som översänts på det sätt som föreskrivs i rambeslutet utan krav på ytterligare formaliteter och skyndsamt vidta alla åtgärder som krävs för att verkställa beslutet. Verkställigheten skall ske på samma sätt som för ett inhemskt bötesstraff i den verkställande staten. Här kan också nämnas att verkställighet endast får sökas i en medlemsstat i taget (artikel 4, punkten 4). Det belopp som drivs in vid verkställigheten tillfaller den verkställande staten, om inte de berörda staterna kommer överens om något annat (artikel 13). Medlemsstaterna får inte avkräva varandra ersättning för kostnader som kan ha uppstått vid tillämpning av rambeslutet, t.ex. i samband med verkställighet (artikel 17). Utskottets ställningstagande Vid sitt möte i Tammerfors år 1999 uttalade Europeiska rådet sitt stöd för principen om ömsesidigt erkännande av medlemsstaternas rättsliga avgöranden. Det rambeslut som behandlas i detta ärende utgår från den principen och bygger på ett förtroende mellan medlemsstaternas myndigheter och deras rättssystem när det gäller verkställighet av varandras domar och slutliga beslut. Den fria rörligheten inom EU medför en ökad rörlighet mellan medlemsstaterna. De nationella gränserna förhindrar i dag en effektiv verkställighet av utdömda böter. De internationella överenskommelser som finns, med avseende på verkställighet av böter, tillämpas i praktiken i mycket liten utsträckning, undantaget - för svenskt vidkommande - verkställighet mellan de nordiska länderna. En bättre möjlighet att effektivt kunna driva in böter i en annan medlemsstat än den där bötesstraffet utdömts torde kunna bidra till en väsentligt förbättrad efterlevnad av regler på många områden. För svenskt vidkommande handlar det kanske i första hand om mindre allvarlig vardagsbrottslighet, bl.a. trafikförseelser och viss förmögenhetsbrottslighet, men också i någon mån om allvarligare brott, bl.a. genom kombinationsstraff innefattande böter. I andra medlemsstater förekommer bötesstraff, ensamt eller i kombination med andra påföljder, även för relativt allvarliga brott. Härtill kommer att personer som bor i respektive utanför det land där böter för en gärning dömts ut bör behandlas lika. Med det inom EU utarbetade rambeslutet skapas goda förutsättningar för att på ett rättssäkert sätt överföra verkställigheten av bötesstraff mellan medlemsstaterna. Utskottet anser att riksdagen bör godkänna det utkast till rambeslut som utarbetats inom EU. Förklaringar av Sverige med anledning av rambeslutet Regeringen har föreslagit att riksdagen skall godkänna att Sverige inte avger någon förklaring enligt artikel 20, punkten 2, i rambeslutet. Denna punkt ger, som framgått ovan, medlemsstaterna en möjlighet att under en övergångsperiod begränsa rambeslutets tillämplighet till endast domstolsbeslutade böter (sådana beslut som avses i artikel 1, punkten a, underpunkterna i och iv) och, i fråga om juridiska personer, beslut som avser ett beteende för vilket ett EU-instrument föreskriver tillämpning av principen om juridiska personers ansvar. Regeringen anför i propositionen (s. 36) att Sverige inte har något behov av att begränsa rambeslutets tillämpningsområde på det sätt som möjliggörs i rambeslutet, utan tvärtom har ett behov av att låta rambeslutet från början också omfatta beslut fattade av andra myndigheter än domstolar, för att på så sätt få svenska bötesstraff i form av strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot samt företagsbot verkställda utomlands. Om Sverige skulle avge en sådan förklaring som artikel 20, punkten 2, ger möjlighet till, är risken stor att de andra medlemsstaterna tillämpar samma begränsning gentemot Sverige. Sverige bör inte heller begränsa andra medlemsstaters möjligheter att få motsvarande beslut verkställda här. De vägransgrunder som finns i rambeslutet bör enligt regeringen vara fullt tillräckliga för att vid behov kunna vägra verkställa ett bötesstraff i ett enskilt fall. Utskottet instämmer i regeringens överväganden och föreslår att riksdagen godkänner att Sverige inte avger någon sådan förklaring. Upprätthållande av krav på dubbel straffbarhet när tryck- och yttrandefriheten m.m. berörs I motion Ju19 (fp) anförs att Sverige vid implementeringen av rambeslutet bör upprätthålla kravet på dubbel straffbarhet för erkännande och verkställighet av bötesstraff som berör tryck- och yttrandefrihet, inklusive offentlighet, sekretess, meddelarfrihet och meddelarskydd. Härigenom vill motionärerna undvika att svenska myndigheter tvingas verkställa bötesstraff för tryck- och yttrandefrihetsbrott som inte är straffbara enligt svensk rätt. I samma motion anförs att Justitiekanslern bör ges i uppgift att bevaka att framställningar om verkställighet av böter för sådana brott inte bifalls. Rambeslutet ger vissa möjligheter för den verkställande staten att ställa krav på dubbel straffbarhet. Ett sådant krav får dock inte ställas om den utfärdande staten bedömer att beslutet om bötesstraff grundas på en gärning som motsvarar något av de brott som räknas upp i listan i artikel 5. Regeringen förutskickar i propositionen (s. 39) att det i lagstiftningsarbetet för genomförande av rambeslutet kan bli aktuellt att undanta ytterligare brott, utöver de som framgår av listan i artikel 5, från kravet på dubbel straffbarhet. I punkt 6 i beaktandesatserna till rambeslutet (den s.k. preambeln) anges att rambeslutet inte hindrar en medlemsstat från att tillämpa sina konstitutionella regler om prövning i laga ordning, föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier. I sammanhanget kan noteras att Europeiska kommissionen aviserat ett uttalande (nr 6) i anslutning till rambeslutet om att denna preambeltext bör utformas på så sätt att en medlemsstat tillåts tillämpa sådana konstitutionella principer som inte är gemensamma enbart på sina egna förfaranden. Regeringen anför i propositionen (s. 11 f) att kommissionens uttalande är en ensidig viljeyttring över hur den anser att en viss text skall tolkas och påverkar inte innehållet i rambeslutet. Om kommissionen står fast vid sitt uttalande avser Sverige, eventuellt tillsammans med andra medlemsstater, att i en förklaring ange att aktuell preambeltext ger alla medlemsstater en möjlighet att tillämpa sina konstitutionella bestämmelser om rättssäkerhet samt förenings-, tryck- och yttrandefrihet oberoende av om de är gemensamma för alla medlemsstater eller enbart nationella. Rörande frågan om vilken eller vilka myndigheter i Sverige som bör ges behörighet att ta emot och verkställa framställningar enligt rambeslutet anför regeringen i propositionen (s. 37) att tanken med rambeslutet är att det nationella vekställighetsförfarandet skall gälla även för verkställighet av ett utländskt bötesstraff. För svenskt vidkommande skulle i sådana fall våra kronofogdemyndigheter vara de myndigheter som skulle motta det utländska bötesbeslutet, göra erforderliga bedömningar enligt rambeslutet och därefter verkställa bötesstraffet enligt de svenska bestämmelserna. Det kan dock vara lämpligt att vissa frågor, t.ex. om det skall vara möjligt att förvandla ett bötesstraff, i stället avgörs av andra myndigheter. Bedömningen av vilken eller vilka myndigheter som bör vara behöriga enligt rambeslutet bör också göras mot bakgrund av de organisatoriska förändringar som nyligen skett inom Skatteverket och som övervägs i fråga om kronofogdemyndigheterna. Regeringen anför att det i det kommande lagstiftningsarbetet närmare får övervägas vilken eller vilka myndigheter som skall vara behöriga att fatta olika beslut och vidta de åtgärder som följer av genomförandet av rambeslutet. Utskottet håller med om att det finns mycket som talar för att verkställighet skall kunna vägras i de fall som motionärerna tar upp. Det kan också konstateras att punkt 6 i beaktandesatserna ger möjligheter till detta. Utskottet håller med regeringen om att bestämmelsen bör tolkas så att de aktuella konstitutionella bestämmelserna kan tillämpas oavsett om de är gemensamma för alla medlemsstater eller inte. Frågan om hur denna möjlighet skall utnyttjas bör dock avgöras inom ramen för det fortsatta arbetet med att genomföra rambeslutet. Riksdagen bör inte ta ställning till detta nu. Utskottet vill inte heller föregripa det kommande arbetet i fråga om vilken eller vilka myndigheter som i Sverige bör vara behöriga att vidta olika åtgärder enligt rambeslutet. Utskottet utgår dock från att det kommer att finnas erforderlig kompetens hos aktuell myndighet. Motion Ju19 bör avslås av riksdagen i nu behandlade delar. Godkännande av rambeslut utan åtföljande följdlagstiftning m.m. I motionerna Ju18 (m) och Ju19 (fp) anförs att propositioner om godkännande av EU:s rambeslut inom det rättsliga området också bör innehålla förslag om svensk följdlagstiftning. Riksdagen har under senare år vid ett flertal tillfällen godkänt utkast till rambeslut utan att följdlagstiftningen samtidigt har presenterats (senast i bet. 2003/04:JuU9). När detta skedde första gången under riksmötet 1999/2000 gjorde utskottet ett principiellt uttalande som gick ut på att det inte kunde se något avgörande skäl mot att godta ett rambeslut vid ett tillfälle och fatta beslut om lagstiftningen vid ett senare tillfälle (bet. 1999/2000:JuU20 s. 5 f). Att avvakta med lagstiftningen borde enligt utskottet emellertid inte ske annat än när det var påkallat av de tidsramar som gällde för EU:s antagande av rambeslutet. Den i praxis godtagna ordningen att riksdagen kan godkänna ett rambeslut som ännu inte föreligger i slutligt skick har sedermera kommit till klart uttryck genom en ändring i 10 kap. 2 § regeringsformen, som trädde i kraft den 1 januari 2003. Inte heller i detta sammanhang uttalades något krav på att ett godkännande av ett utkast till rambeslut förutsätter att förslag på följdlagstiftning samtidigt läggs fram (bet. 2001/02:KU18 s. 26 f). Konstitutionsutskottet aviserade att det - inom ramen för sin allmänna granskning av regeringsärendenas handläggning enligt 12 kap. 1 § regeringsformen - skulle granska regeringens hantering när det gäller inhämtandet av riksdagens godkännande enligt 10 kap. 2 § regeringsformen inför regeringens deltagande i rambeslut och andra beslut på andra och tredje pelarens område inom EU (a. bet. s. 29). En sådan granskning genomfördes under riksmötet 2002/03. Konstitutionsutskottet uttalade då att traditionellt remissförfarande skall tillämpas vid beredningen av en proposition om godkännande av rambeslut i samma utsträckning som vid lagstiftningsärenden (bet. 2002/03:KU10 s. 64). Konstitutionsutskottet insåg att de tidsramar som gäller för antagandet av en överenskommelse i ministerrådet kan medföra svårigheter för regeringen att tillämpa ett traditionellt remissförfarande. Emellertid ville konstitutionsutskottet understryka att underhandskontakter med myndigheter kan ersätta remissbehandling av traditionellt slag endast då detta är oundgängligen påkallat av de tidsramar som gäller för EU:s antagande av en överenskommelse eller i andra undantagssituationer. I sammanhanget bör tilläggas att justitieutskottet redan före konstitutionsutskottets granskning, inom ramen för sitt uppföljningsarbete, hade gjort en motsvarande granskning på utskottets område. Granskningen omfattade alla rambeslut och beslut om tillträde till olika internationella konventioner under perioden 1995/96 - 2001/02. Utskottet kunde efter en jämförelse med senare lagstiftningsärenden konstatera att regeringen i propositioner om godkännande av rambeslut i allt väsentligt gjort en korrekt bedömning av lagstiftningsbehovet. Regeringen anför i propositionen (s. 32 f) att genomförandet av rambeslutet kräver att en helt ny lag om förfarandet införs. En sådan ny lag kommer av förklarliga skäl att bli relativt omfattande och skall innefatta bestämmelser som tar sikte på olika situationer från det att begäran görs till dess att resultatet av verkställigheten redovisas. Det är därför inte möjligt att föreslå någon sådan lagstiftning innan rambeslutet antas, vilket medlemsstaterna förväntar sig kunna ske under våren/sommaren 2004. I arbetet med en ny lagstiftning kommer ingående analyser och överväganden att behöva göras, huvudsakligen av teknisk karaktär, och det torde ta cirka två år innan ett fullgott beredningsunderlag finns tillgängligt. Om en ny lagstiftning skulle utarbetas innan rambeslutet antas skulle genomförandet av rambeslutet för samtliga medlemsstater försenas med dessa två år, dvs. den tid det skulle ta innan Sverige har lagstiftningen på plats. Utskottet finner inte anledning att frångå sina tidigare uttalanden i principfrågan rörande riksdagens behandling av propositioner om godkännande av rambeslut. Motion Ju18 och motion Ju19 i nu behandlad del avstyrks.
Reservationer Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet. 1. Krav på dubbel straffbarhet för brott som berör tryck- och yttrandefrihet m.m., punkt 2 (fp) av Johan Pehrson (fp) och Torkild Strandberg (fp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om krav på dubbel straffbarhet för brott som berör tryck- och yttrandefriheten m.m. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Ju19 yrkandena 2 och 3. Ställningstagande Tryck- och yttrandefriheten, inbegripet frågor om offentlighet och sekretess vid myndigheter samt meddelarfrihet och meddelarskydd, är fundamental i det svenska samhället och för den svenska rättsordningen. De flesta andra medlemsstaterna inom EU har mindre långtgående regler än Sverige på detta område. Detta kan innebära att vissa handlingar som enligt svensk rätt är grundlagsskyddade är straffbara i en annan medlemsstat. Det är inte acceptabelt att utdömda bötesstraff för sådana handlingar verkställs i Sverige. Vid övervägande av om några brott utöver de som listas i artikel 5 i rambeslutet bör kunna verkställas utan krav på dubbel straffbarhet är det angeläget att regeringen tillser att handlingar som är grundlagsskyddade med hänsyn till tryck- och yttrandefriheten inte undantas från detta krav. Regeringen bör i arbetet med implementering av rambeslutet beakta vad vi nu anfört. Kronofogdemyndigheterna, som troligen kommer att få behandla framställningar om verkställighet av bötesstraff enligt rambeslutet, torde inte besitta tillräcklig kunskap i frågor om tryck- och yttrandefrihet. För att det på rätt sätt skall kunna bedömas om en handling enligt svensk rätt omfattas av grundlagsskyddet för tryck- och yttrandefriheten bör Justitiekanslern ges en roll i dessa ärenden. Det får ankomma på regeringen att låta utreda hur en sådan ordning kan utformas. 2. Följdlagstiftning i propositioner om rambeslut, punkt 3 (m, fp) av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m), Torkild Strandberg (fp) och Cecilia Magnusson (m). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om följdlagstiftning i propositioner om godkännande av rambeslut. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Ju18 och 2003/04:Ju19 yrkande 1. Ställningstagande Regeringen har återigen valt att till riksdagen avlämna en proposition om godkännande av rambeslut utan att samtidigt redovisa förslag till sådan svensk följdlagstiftning som krävs med anledning av beslutet. Enligt vår mening är detta inte en tillfredsställande lagstiftningsteknik. Det bör vara ett krav att den lagstiftning som bedöms bli aktuell presenteras i sin helhet. Annars blir det inte möjligt att bedöma rambeslutet och vilka konsekvenser det kommer att få för den svenska lagstiftningen. Enligt vår erfarenhet är det först i samband med att det handgripliga och konkreta förslaget granskas inom ramen för den parlamentariska processen som eventuella brister eller problemområden upptäcks. Därför är det mycket viktigt att riksdagen ges möjlighet att ta ställning till konsekvenserna av rambeslutet på nationell nivå samtidigt som man godkänner rambeslutet. Sedan ett rambeslut väl godkänts saknas utrymme att behandla de grundläggande rättspolitiska frågor som rambeslutet kan ge upphov till. Detta skapar ett demokratiskt problem. Vi vill därför ånyo framhålla att det är mycket viktigt att riksdagen ges möjlighet att ta ställning till konsekvenserna av rambeslutet på nationell nivå samtidigt som man godkänner rambeslutet. Regeringen bör åläggas att i fortsättningen presentera förslag till följdlagstiftning i propositioner om godkännande av rambeslut. Särskilt yttrande Regeringens handläggning av ärenden om riksdagens godkännande av rambeslut (m) Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och Cecilia Magnusson (m) anför: När regeringen avgav propositionen till riksdagen förelåg endast ett preliminärt utkast till rambeslut som inte hade granskats av EU:s s.k. juristlingvister. Den juristlingvistgranskade versionen av rambeslutsutkastet offentliggjordes först den 2 april 2004, dvs. efter att motionstiden med anledning av propositionen hade gått ut. Det har kunnat konstateras att den nya versionen av rambeslutet i sak torde överensstämma med det utkast till rambeslut som bifogades propositionen. En omfattande språklig omarbetning har dock gjorts och i princip samtliga artiklar och punkter har numrerats om, något som väsentligt har försvårat läsningen av propositionen. Vi ser det som självklart att det rambeslutsutkast som tillsammans med en proposition föreläggs riksdagen för godkännande skall ha både ett sakligt innehåll och en lydelse som överensstämmer med den rambeslutstext som regeringen senare binder Sverige vid. Vi anser att den juristlingvistgranskade versionen av rambeslutet borde ha inväntats innan propositionen överlämnades till riksdagen och förväntar oss att regeringen i framtida ärenden om godkännande av rambeslut ser till detta. Om detta skulle visa sig svårt att förena med EU:s krav på snabb behandling av frågan om godkännande av rambeslut framstår det som angeläget att regeringen verkar inom EU för att den språkliga granskningen av utkast till rambeslut sker snabbare.
Bilaga 1 Förteckning över behandlade förslag Propositionen Proposition 2003/04:92 Sveriges antagande av rambeslut om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff: 1. Riksdagen godkänner det inom Europeiska unionen upprättade utkastet till rambeslut om tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande av bötesstraff. 2. Riksdagen godkänner att Sverige inte avger någon förklaring enligt artikel 16, punkten 1 a. Följdmotioner 2003/04:Ju18 av Beatrice Ask m.fl. (m): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att propositioner om EU:s rambeslut inom det rättsliga området även bör innehålla förslag om svensk följdlagstiftning. 2003/04:Ju19 av Johan Pehrson m.fl. (fp): 1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att förslag om följdlagstiftning till en internationell överenskommelse på det rättsliga området lämnas samtidigt som förslag om godkännande av överenskommelsen. 2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om kravet på dubbel straffbarhet vad gäller brott som berör tryck- och yttrandefrihet samt offentlighet, sekretess, meddelarfrihet och meddelarskydd. 3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om utredning beträffande JK:s roll och bestämmelserna om behörig myndighet i ärenden om utländska bötesstraff vilka berör tryck- och yttrandefrihet samt offentlighet, sekretess, meddelarfrihet och meddelarskydd.
Bilaga 2 Utkast till rambeslut Bilaga 3 Utkast till uttalanden i anslutning till rambeslutet