Tioöresmyntet m.m.
Betänkande 1990/91:FiU23
Finansutskottets betänkande
1990/91:FIU23
Tioöresmyntet m.m. (förs. 1990/91:14)
Innehåll
1990/91 FiU23
Sammanfattning
I betänkandet tillstyrker utskottet ett förslag från riksbanksfullmäktige om att tioöresmyntet skall upphöra att vara lagligt betalningsmedel vid utgången av september 1992.
Utskottet avstyrker samtidigt ett motionsvis framfört förslag om att avvecklingen skall skjutas upp till senare hälften av 1990-talet. Likaså avstyrker utskottet en under allmänna motionstiden väckt motion om en penningreform.
Förslaget
I förslag 1990/91:14 har fullmäktige i riksbanken föreslagit att riksdagen antar de vid framställningen fogade förslagen till
1.lag om tioöresmyntets upphörande som lagligt betalningsmedel,
2.lag om ändring i lagen (1970:1029) om avrundning av vissa öresbelopp.
De framlagda lagförslagen återfinns som bilaga till detta betänkande.
Motionerna
Tioöresmyntet
1990/91:Fi33 av Bo Lundgren (m) vari yrkas att riksdagen med avslag på fullmäktiges i riksbanken förslag som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad i motionen anförts om tioöresmyntets upphörande som lagligt betalningsmedel.
En penningreform
1990/91:Fi702 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den svenska kronans värde.
Utskottet
Tioöresmyntet
I lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank anges i 6 § att mynt får ges ut med valörerna tio öre, femtio öre, en krona, fem kronor och tio kronor. Med de begränsningar som följer av denna föreskrift får riksbanken numera ensam bestämma vilka mynt som skall ges ut och hur de skall vara utformade. Riksbanken kan på egen hand också besluta att en gällande myntvalör skall avvecklas. Däremot saknar riksbanken befogenhet att besluta om demonetarisering av mynt, dvs. att föreskriva att ett visst mynt inte längre skall vara lagligt betalningsmedel. Sådana bestämmelser skall meddelas genom lag vilket innebär att det ankommer på riksdagen att fatta erforderliga beslut.
Riksbanksfullmäktige har redan den 19 april 1990 beslutat att tioöresmyntet skall avvecklas och att nuvarande femtioöresmynt skall ersättas av en ny nickelfri femtioöring. I den nu aktuella framställningen föreslår fullmäktige att riksdagen dels antar en lag om att tioöresmyntet skall upphöra att vara lagligt betalningsmedel vid utgången av september 1992, dels anpassar lagen (1970:1029) om avrundning av vissa öresbelopp till den nya situationen. Fullmäktige anför tre skäl som motiv för sitt förslag, nämligen tioöresmyntets ringa värde, de höga tillverkningskostnaderna och allmänhetens obenägenhet att vilja använda tioöringar.
I motion Fi33 förordar Bo Lundgren (m) att demonetariseringen av tioöringen senareläggs och inte genomförs förrän tidigast 1995, bl.a. med hänsyn till de inflationsförväntningar som en sådan förändring i myntserien kan föra med sig. Motionären framhåller att Sverige befinner sig i ett bekymmersamt ekonomisk-politiskt läge, där ett av de allvarligaste problemen är de rådande inflationsförväntningarna. Det är av stor vikt att den svenska prisutvecklingen snarast kan bringas ned till europeisk nivå. Motionären erinrar om att under såväl 1990 som 1991 har konsumentprisindex stigit med i genomsnitt ca 3 procentenheter till följd av höjda indirekta skatter och andra politiska beslut. Att ytterligare förstärka intrycket av att den svenska kronan representerar ett lågt värde förbättrar inte möjligheterna att bryta de rådande inflationsförväntningarna.
Utskottet får för egen del anföra följande. I juli 1985 slopades fem- och tjugofemöringarna. Efter denna ändring i myntserien uppstod snabbt en brist på tioöringar vilken kunde hävas först sedan produktionen ökat kraftigt. En kampanj för bättre återcirkulation av tioöringar har också genomförts. Allmänhetens obenägenhet att använda sig av detta mynt har dock fortsatt. Som en följd härav försvinner varje år 10 % av de tioöringar som är i cirkulation vid årets början. Denna andel tenderar dessutom att stiga från år till år.
År 1989 tillverkades 220 miljoner tioöringar, vilket var nära fyra gånger så många som före ändringen i myntserien. Året därpå sjönk produktionen något men fortfarande behövde 200 miljoner mynt av detta slag tillverkas. Kostnaden för att tillverka en tioöring uppgår till i runt tal 20 öre. Nämnas kan också att det numera (1990) kostar ca 1 milj.kr. per vecka att upprätthålla en erforderlig stock av tioöringar.
Som framhålls i motion Fi33 (m) kan ett avskaffande av tioöringen uppfattas som en anpassning till en fortgående penningvärdesförsämring och därigenom hos allmänheten förstärka förväntningarna om fortsatt inflation. Samma synpunkter framförde statens pris- och konkurrensverk (SPK) när verket i februari 1988 yttrade sig i frågan till riksbanken. De direkta konsekvenserna av nya avrundningsregler i större intervall kunde dock enligt SPK betraktas som marginella. I yttrandet framhöll SPK också att med femtioöringen som lägsta valör skulle handeln och bankväsendet kunna göra vissa rationaliseringsvinster. Som SPK såg det skulle det vid rådande inflationstakt förr eller senare bli nödvändigt att avskaffa tioöresmyntet. Det handlade därför inte så mycket om att vara för eller mot en sådan förändring utan mer att invänta rätt tidpunkt. I sitt nu tre år gamla yttrande ansåg SPK därför att det var "rimligt att vänta några år innan denna reform tas upp till förnyad prövning".
I likhet med SPK och motionären hyser utskottet betänkligheter för främst den psykologiska effekt som avskaffandet av tioöringen kan föra med sig och de återverkningar detta eventuellt kan få på allmänhetens inflationsförväntningar. Mot denna omständighet skall dock ställas det alltmer tilltagande svinnet av tioöringar och de betydande kostnader som åtgår för att förse marknaden med ett mynt, som inte bara allmänheten utan också handeln allt mindre efterfrågar. På vissa orter har sålunda butiker på eget initiativ redan infört femtioöresavrundning eller på annat sätt anpassat sig till ett system utan tioöringar. Eftersom denna utveckling sannolikt kommer att accentueras gör utskottet den bedömningen att tiden nu är mogen för att avskaffa tioöringen och att detta bör ske vid en inte alltför avlägsen tidpunkt. I annat fall är risken påtaglig för att marknaden på egen hand avskaffar detta mynt. Den av SPK förordade tidsrymden före en indragning kommer därmed att tillgodoses.
Med det anförda biträder utskottet riksbanksfullmäktiges förslag om att tioöresmyntet skall upphöra att vara lagligt betalningsmedel vid utgången av september 1992 och att man vid samma tidpunkt inför nya regler för öresavrundning. Fullmäktiges förslag till lagändringar har fogats som en bilaga till betänkandet. Samtidigt avstyrker utskottet bifall till motion Fi33 (m).
En penningreform
I motion Fi702 av Bertil Persson (m) föreslås att en penningreform genomförs varvid en ny krona skall motsvara tio av dagens. Inflationen har kraftigt urholkat den svenska kronans värde, och en penningreform med angiven inriktning skulle enligt motionären också ge större reciprocitet gentemot USA och Storbritannien.
Utskottet delar inte motionärens syn på behovet av en penningreform av angivet slag. Utskottet vill i sammanhanget också erinra om att den svenska kronans nuvarande värde nära överensstämmer med flera andra närstående länders myntenheter, som t.ex. den franska francen samt den norska och danska kronan. Ej heller för att uppnå bättre överensstämmelse med andra länders valutor finner utskottet det därför påkallat med den föreslagna myntreformen. Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi702 (m).
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande tioöresmyntet att riksdagen med avslag på motion 1990/91:Fi33 antar riksbanksfullmäktiges i förslag 1990/91:14 framlagda förslag till dels lag om tioöresmyntets upphörande som lagligt betalningsmedel, dels lag om ändring i lagen (1970:1029) om avrundning av vissa öresbelopp,
2. beträffande en penningreform att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi702.
Stockholm den 18 april 1991
På finansutskottets vägnar
Hans Gustafsson
Närvarande: Hans Gustafsson (s), Anne Wibble (fp), Roland Sundgren (s), Lars Tobisson (m), Arne Andersson i Gamleby (s), Gunnar Björk (c), Per Olof Håkansson (s), Rune Rydén (m), Iris Mårtensson (s), Lisbet Calner (s), Arne Kjörnsberg (s), Filip Fridolfsson (m), Lars De Geer (fp), Ivar Franzén (c), Lars-Ove Hagberg (v), Carl Frick (mp) och Marianne Carlström (s).
Särskilt yttrande
En penningreform (mom.2)
Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anför:
Förslaget om en penningreform har anknytning till frågan om myntseriens utformning. Tidigare bestod myntserien av dels tre kopparmynt i stigande storlek i valörerna ett, två och fem öre, dels sex silvermynt, även de i stigande storlek i valörerna tio, tjugofem och femtio öre samt en, två och fem kronor. Efter hand har kopparmynten samt tjugofemöresmyntet och tvåkronorsmyntet antingen demonetariserats eller på annat sätt tagits ur praktiskt bruk.
Nästa år, när även tioöresmyntet demonetariserats, kvarstår i myntserien tre större och förhållandevis ohanterliga mynt. Dessutom tillkommer ett nytt tiokronorsmynt med en diameter som är något mindre än femtioöringens. En växelkassa av samma omfattning som för exempelvis tjugo år sedan är i dag betydligt tyngre och mer skrymmande.
Enligt vår mening ter det sig motiverat att samlat se över myntens form, vikt och utseende i syfte att på sikt utforma en myntserie med lätthanterliga mynt vars inbördes storlek och utseende uppfattas som logisk och konsekvent.
Riksbanksfullmäktiges lagförslag Bilaga
1Förslag till Lag om tioöresmynts upphörande som lagligt betalningsmedel
Härigenom föreskrivs följande.
Tioöresmynt skall upphöra att vara lagligt betalningsmedel vid utgången av september 1992.
Denna lag träder i kraft den 1 september 1992.
2Förslag till Lag om ändring i lagen (1970:1029) om avrundning av vissa öresbelopp
50>