Tillsyn enligt djurskyddslagen, m.m.
Betänkande 1992/93:JoU1
Jordbruksutskottets betänkande
1992/93:JOU01
Tillsyn enligt djurskyddslagen, m.m.
Innehåll
1992/93 JoU1
Sammanfattning
I betänkandet behandlas proposition 1991/92:173 om tillsyn enligt djurskyddslagen, m.m. I anslutning härtill behandlas dels21 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1992, dels16 motionsyrkanden väckta med anledning av propositionen. I propositionen föreslås bl.a. att de krav som i dag ställs på djurhållningen när det gäller djur inom husdjursskötseln skall omfatta också djur som föds upp eller hålls för att användas i tävlingar. Därmed kommer skötselföreskrifter att kunna meddelas också för sådana djur. Djurskyddslagens bestämmelse om förbud att ha hand om djur skärps. Från förbud undantas bara sådana fall då det kan antas att missförhållandena inte kommer att upprepas. Vidare görs en ändring i fråga om beslutsordningen vid omhändertagande av djur.
Utskottet föreslår ett uttalande om möjligheterna att ytterligare utvidga tillämpningsområdet för 4§ djurskyddslagen. Med anledning av motioner (fp, kds, s, nyd) föreslår utskottet att riksdagen skall godkänna vissa uttalanden av utskottet om möjligheterna att underlåta att meddela förbud att hålla djur. Utskottet framhåller vidare betydelsen av förkortade handläggningstider i djurskyddsärenden. Med anledning av en motion (m) föreslår utskottet att regeringen låter genomföra en utvärdering av det s.k. betestvånget i 10§ djurskyddsförordningen (1988:539). I övrigt tillstyrker utskottet regeringens förslag och överväganden och avstyrker återstående motioner.
Till betänkandet har fogats två reservationer (nyd) och ett särskilt yttrande (nyd).
Propositionen
Regeringen (Jordbruksdepartementet) har i proposition 1991/92:173 föreslagit
dels att riksdagen antar förslagen till
1. lag om ändring i djurskyddslagen (1988:534),
2. lag om fortsatt giltighet av lagen (1986:99) om försöksverksamhet med ökade kommunala befogenheter vid tillsyn enligt djurskyddslagen (1988:534),
dels att riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad som anförts om den lokala djurskyddstillsynen (avsnitt 2.2 och3).
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen redogörs för den lokala djurskyddstillsynen. Vidare föreslås att de krav som i dag ställs på djurhållningen när det gäller djur inom husdjurskötseln skall omfatta också djur som föds upp eller hålls för att användas i tävlingar. Därmed kommer skötselföreskrifter att kunna meddelas också för sådana djur. Djurskyddslagens bestämmelse om förbud att ha hand om djur skärps. Från förbud undantas bara sådana fall då det kan antas att missförhållandena inte kommer att upprepas. Vidare görs en ändring i fråga om beslutsordningen vid omhändertagande av djur. Enligt de regler som nu gäller skall länsstyrelsen alltid redan i beslutet om omhändertagandet avgöra om djuret skall säljas eller avlivas. Ändringen gör det möjligt för länsstyrelsen att i ett särskilt beslut ta ställning till hur det skall förfaras med djuret. Det krav som ställs är att beslutet skall fattas snarast. Försöksverksamheten med ökade kommunala befogenheter vid tillsyn enligt djurskyddslagen förlängs till utgången av år 1994.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1993.
Lagförslaget bifogas till detta betänkande som bilaga1.
Motioner
Motioner med anledning av propositionen
1991/92:Jo43 av Patrik Norinder (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvärdering av betestvång för mjölkande kor.
1991/92:Jo44 av Sigrid Bolkéus (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om 29§ djurskyddslagen.
1991/92:Jo45 av Alwa Wennerlund (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud att ha hand om djur efter vanvård,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsynstjänstemännens utbildning och erfarenhet av djurhållning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avgifter för nödslakt.
1991/92:Jo46 av Claus Zaar (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om varje kommuns ansvar för en väl fungerande djurskyddstillsyn i kommunen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om praktisk utbildning och kompetens för den som medverkar och beslutar i djurskyddstillsynsfrågor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att sekretess inte bör gälla i fråga om rapporter och andra handlingar inom djurskyddstillsynen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inspektionsintyg bör utfärdas för cirkusar före varje säsong,
5. att riksdagen beslutar att förbud att ha hand om djur skall kunna meddelas under en viss bestämd tid, tills vidare eller vid mycket grav vanvård på livstid för den som begått brott mot djurskyddslagen,
6. att riksdagen beslutar att representant för djurskyddsförening alltid skall ha yttranderätt vid handläggning av frågor om förbud att ha hand om djur,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den enskildes försörjningsmöjligheter i princip inte får utgöra skäl för att olämplig person inte omgående skall förbjudas att ha hand om djur,
8. att riksdagen avslår förslaget till nytt stycke i 29§ djurskyddslagen som innebär att förbud inte skall meddelas om det kan antas att ett upprepande inte kommer att inträffa,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att djurtransportörernas roll i samband med misshandel eller vanvård av djur bör uppmärksammas och att det bör skapas bättre förutsättningar att utkräva ansvar av transportörerna samt att detsamma bör gälla för leverantörer och mottagare av djur.
1991/92:Jo47 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att vanvård av djur är en självklar anledning till förbud mot handhavande av djur.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1992
1991/92:Jo502 av Owe Andréasson och Ingegerd Sahlström (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om obligatorisk vaccination av hundar mot rabies.
1991/92:Jo506 av Annika Åhnberg m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av att avveckla pälsdjursfarmning,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag angående en fond för finansiering av avveckling av pälsdjursfarmer.
1991/92:Jo507 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avveckling av pälsdjursuppfödning i bur.
1991/92:Jo508 av Elving Andersson och Ingbritt Irhammar (c) vari yrkas
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i djurskyddslagen när det gäller förbud mot hållande av djur enligt vad som anförts i motionen.
1991/92:Jo509 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag som innebär förbud mot import av päls och skinn från länder där saxfångst är tillåten.
1991/92:Jo510 av Elving Andersson (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om förbud mot import av skinn och päls från länder där saxfångst är tillåten.
1991/92:Jo511 av Elisabeth Fleetwood och Ingvar Eriksson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för att saxfångst förbjuds i de länder där den ännu är tillåten.
1991/92:Jo512 av Carl G Nilsson och Ingvar Eriksson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder som syftar till att garantera att hjortavel i hägn sker med friska djur och under former som är i överensstämmelse med förordningar om god djurhållning.
1991/92:Jo513 av Elisabeth Fleetwood och Ingvar Eriksson(m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om analys och utvärdering av svanskuperingsförhinder samt av en eventuell översyn av lagstiftningen.
1991/92:Jo516 av Stina Eliasson och Tage Påhlsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att särskilt beakta Norrlandsjordbrukets speciella förhållanden när regeringen lägger fram förslag om det framtida veterinärväsendet.
1991/92:Jo517 av Annika Åhnberg m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny utformning av djurskyddslagen i syfte att stärka sanktionsmöjligheterna vid vanvård av djur,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot import av pälsar och skinn från länder där bensaxar är tillåtna.
1991/92:Jo518 av Christer Windén och Claus Zaar (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anpassning av reglerna för rabiesvaccinering till EG:s bestämmelser,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att hundar som passerar våra gränser skall vara vaccinerade mot rabies,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om karantänbestämmelser.
1991/92:Jo519 av Jan Fransson och Åke Selberg (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en bättre efterlevnad av djurskyddslagen vid husdjursslakt.
1991/92:Jo521 av Bengt Kindbom (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om auktorisation av hovslagare.
1991/92:Jo524 av Göran Persson (s) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att överföra statens genbanksnämnd till Julita.
1991/92:Jo805 av Pär Granstedt (c) vari yrkas att riksdagen beslutar om importförbud av päls och skinn från djur som fångas med bensax från länder där saxfångst är tillåten.
1991/92:L717 av Lennart Brunander m.fl. (c) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att frågan om epizootiskyddet bör hävdas i ljuset av ökad internationell integration för att bibehålla det goda djurhälsoläget i Sverige.
Utfrågning m.m.
Utskottet har i detta ärende anordnat en utfrågning rörande vissa djurskyddsfrågor med representanter för Jordbruksdepartementet, Statens jordbruksverk, Kommunförbundet, Veterinärförbundet, Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund, Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök samt djurskyddsinspektör Göran Gustafsson från Länsstyrelsen i Örebro län. Vidare har professor Göran Hugosson, Statens veterinärmedicinska anstalt, lämnat information om bl.a. karantänsbestämmelser för hundar. Utskottet har uppvaktats av representanter för Riksförbundet för svensk hjortavel. Utskottet har även mottagit skrivelser i anslutning till de frågor som behandlas i betänkandet.
Utskottet
Inledning
Våren 1988 antog riksdagen ett förslag från regeringen om en ny djurskyddslag (prop. 1987/88:93, JoU22, rskr.327) som trädde i kraft den 1juli 1988. Lagen ersatte 1944 års lag om djurskydd. Frågan om tillsynen över djurskyddet fick inte sin slutgiltiga lösning genom den nya lagen. Regeringen gav därför i mars 1988 Lantbruksstyrelsen i uppdrag att utreda hur tillsynen enligt lagen skulle ordnas och förstärkas. Styrelsen redovisade sitt arbete i Lantbruksstyrelsens rapport (1988:9) Tillsyn enligt djurskyddslagen. Av rapporten framgick bl.a. att ambitionsnivån och kvaliteten när det gällde tillsynen varierade avsevärt mellan kommunerna. Miljö- och hälsoskyddsnämnderna har omfattande tillsynsuppgifter enligt flera olika lagar och djurskyddet är bara en del av det som faller inom nämndens ansvarsområde. Att djurskyddstillsynen var otillräcklig i många kommuner berodde enligt Lantbruksstyrelsen på att nämnderna prioriterade den lågt. Detta medförde att otillräckliga resurser avsattes för tillsynen och att i vissa fall kompetensen hos den inspekterande personalen var bristfällig.
Riksdagen har tidigare beslutat om åtgärder för att förstärka och förbättra tillsynen enligt djurskyddslagen (prop. 1989/90:118, JoU23, rskr.342). Åtgärderna innebär bl.a. ökade krav på tillsynsresurser hos nämnderna, en bred satsning på information om lagstiftningen, förbättrad utbildning av den befintliga tillsynspersonalen och att centrala riktlinjer ges för tillsynsarbetet. I riksdagsbeslutet anfördes att det var mycket angeläget att en fungerande djurskyddstillsyn kommer till stånd och att fortsatta brister i detta hänseende blir avhjälpta. Djurskyddstillsynens utformning och innehåll borde därför inom två år utvärderas. Regeringen borde därefter återkomma till riksdagen med en redogörelse för hur den lokala djurskyddstillsynen anordnats och vid behov lämna förslag om de ytterligare åtgärder som kunde anses erforderliga för att bedriva en effektiv tillsyn.
Jordbruksverket har i januari 1992 redovisat uppdraget i rapporten (1992:3) Tillsyn enligt djurskyddslagen 1991. Utskottet har ingen erinran mot regeringens redovisning i detta avsnitt (avnsitt 2.2).
Skärpta djurskyddskrav när det gäller tävlingsdjur m.m.
Propositionen
Regeringen föreslår att tillämpningsområdet för 4§ djurskyddslagen (1988:534) utvidgas så att de krav på djurhållning som följer av bestämmelsen också kommer att omfatta djur som föds upp eller hålls för att användas i tävling. Därmed kommer skötselföreskrifter att kunna utfärdas även för sådana djur. Enligt föredragande statsrådet finns det starka ekonomiska intressen när det gäller bl.a. tävlingshästar och därför starka skäl för att i djurskyddslagstiftningen jämställa sådana hästar med lantbrukets djur i fråga om de grundläggande kraven på djurhållning. Med hänsyn till paragrafens uppbyggnad bör den lämpligen göras tillämplig inte bara på hästar utan på alla djur som föds upp eller hålls för tävling.
Utskottets överväganden
Enligt 4 § första stycket djurskyddslagen skall djur som föds upp eller hålls för produktion av livsmedel, ull, skinn eller pälsar hållas och skötas på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt. Enligt andra stycket får regeringen eller, efter bemyndigande, Jordbruksverket meddela ytterligare föreskrifter om hur sådana djur skall hållas och skötas.
Regeringens förslag till förändring av 4§ djurskyddslagen innebär att de krav på djurhållning som följer av bestämmelsen också kommer att omfatta djur som föds upp eller hålls för att användas i tävling. Utskottet godtar den av regeringen föreslagna förändringen. Starka skäl talar för att i djurskyddslagstiftningen jämställa sådana djur med lantbrukets djur i fråga om de grundläggande kraven på djurhållning. Utskottet konstaterar dock att den utformning som 4§ i lagen nu får innebär att väsentliga djurskyddsintressen fortfarande kommer att lämnas utanför lagrummets tillämpningsområde. Bl.a. har Lantbruksstyrelsen i sin rapport (1991:4) Hästutredningen uppmärksammat de problem som är förknippade med hållandet av privathästar. Enligt rapporten skulle bristande kunskaper när det gäller både skötsel och vård kunna motivera utökade möjligheter att meddela bindande skötselföreskrifter även för dessa djur. Vid den utfrågning som utskottet genomfört i samband med detta ärende framfördes liknande synpunkter bl.a. av representanter för Veterinärförbundet. Som framhålls i propositionen anger ifrågavarande bestämmelse vissa grundläggande krav på djurhållningen såvitt avser djur inom husdjursskötseln och kan sägas utgöra en precisering av den grundläggande princip för djurskydd som kommer till uttryck i 2§ i lagen, nämligen att djur skall behandlas väl och att de skall skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. Paragrafens utformning innebär således inte i och för sig att inte motsvarande krav gäller också för övriga djur. Däremot saknas möjligheten att för dessa djur meddela bindande skötselföreskrifter. Enligt utskottets mening kan det i vissa fall finnas anledning att ge föreskrifter om ett från djurskyddssynpunkt mer långtgående skydd även när det gäller sådan djurhållning som i sig inte i första hand motiveras av ekonomiska intressen. Utskottet är medvetet om att en utvidgning av tillämpningsområdet för 4§ i enlighet med det anförda torde kräva en mer genomgripande förändring av djurskyddslagen. Enligt utskottets mening bör det ankomma på regeringen att överväga vilka möjligheter som finns att på ett bättre sätt tillvarata sådana väsentliga djurskyddsintressen som i dag faller utanför tillämpningsområdet för 4§ djurskyddslagen. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna.
Förbud att ha hand om djur
Propositionen
Bestämmelserna i 29 § djurskyddslagen (1988:534) om förbud att ha hand om djur skärps. I fortsättningen skall förbud meddelas när det förekommit missförhållanden av det slag som anges i paragrafen. Från förbud undantas bara sådana fall då det kan antas att ett upprepande inte kommer att inträffa. Enligt föredragande statsrådet är det uppenbart att tillämpningen av ifrågavarande förbudsbestämmelse inte stämmer överens med den allmänna uppfattningen om den vikt som bör läggas vid djurskyddsintresset. Den tillämpning som nu uppfattas som otillfredsställande har dock inte sin grund i motivuttalandena om att förbud skall komma i fråga i särskilt kvalificerade fall. Ett förbud att ha hand om djur rör på ett särskilt sätt den enskildes integritet och i vissa fall begränsar det dennes möjligheter att fritt välja näringsverksamhet. Förbud att hålla djur är därför ett så långtgående ingripande att det bör användas endast i sådana fall då djurhållaren på ett allvarligt sätt brustit i sina skyldigheter. Föredragande statsrådet är därför inte beredd att föreslå någon ändring av bestämmelsen i det nu berörda avseendet. En ändring av bestämmelsen bör i stället ha som utgångspunkt den omständighet som låg till grund för regeringsrättens avgörande år 1983 (RÅ 1983 s.407). Där konstaterades att den nuvarande bestämmelsen för att förbud skall kunna meddelas förutsätter att upprepad vanvård kan befaras och att det bedöms utsiktslöst att försöka åstadkomma rättelse på något annat sätt. I fortsättningen får den tillämpande myndigheten inrikta sig på att undersöka om det finns någon eller några omständigheter som talar för att missförhållandena inte kommer att upprepas. Finns det inte någon sådan påtaglig omständighet skall förbud meddelas. En omständighet som, enligt föredragande statsrådet, kan utgöra grund för att underlåta att meddela förbud kan vara redan gjorda eller i varje fall påbörjade förändringar i djurhållningen. Det kan gälla besättningens storlek eller förhållandena för djuren vad beträffar stallbyggnader eller annat. Ett ytterligare exempel på fall då det kan finnas anledning anta att något upprepande inte kommer att ske är när missförhållandena berott på sjukdom som sedan övervunnits eller ett inträffat olycksfall.
Motionerna
I motion Jo44 (s) konstateras att den ändring som föreslås i 29§ djurskyddslagen innebär att tillämpande myndigheter skall inrikta sig på att undersöka om det finns någon eller några omständigheter som talar för att missförhållandena inte upprepas. Om någon sådan påtaglig omständighet inte finns skall förbud meddelas. En omständighet som kan utgöra grund för ett beslut att inte meddela förbud kan vara redan gjorda eller i varje fall påbörjade förändringar i djurhållningen. Denna undantagsbestämmelse undanröjer i stort sett de flesta situationer där det är befogat att besluta om förbud mot handhavande av djur. Avsikten med de föreslagna förändringarna torde vara att bättre hävda djurskyddsaspekterna och förebygga vanvård av djur. Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt att man i realiteten ytterligare försvårat ett ingripande genom att väsentligt underlätta för överinstansen att upphäva ett meddelat förbud att ha hand om djur. I motion Jo45(kds) konstateras att de djurhållare som utsätter våra husdjur och boskap för vanvård och djurplågeri alltför ofta behåller rätten att ha djur. Mot bakgrund härav bör förbud att ha hand om djur kunna meddelas om det anses nödvändigt från djurskyddssynpunkt, oavsett de verkningar beslutet kan få för den enskildes försörjningsmöjlighet (yrkande1). Enligt motion Jo46(nyd) skall förbud att ha hand om djur kunna utdömas under en viss bestämd tid, tills vidare eller vid mycket grav vanvård på livstid för den som begått brott mot djurskyddslagen (yrkande5). Enligt motionären skall vid handläggning av ärenden om förbud att hålla djur representant för djurskyddsförening ha yttranderätt (yrkande6). I motionen framhålls vidare att den enskildes försörjningsmöjligheter inte får utgöra skäl för att underlåta att meddela ett sådant förbud (yrkande7). Vidare yrkas att regeringens förslag avvisas i den del det avser möjligheten att enligt 29§ andra stycket djurskyddslagen underlåta att meddela ett förbud mot hållande av djur (yrkande8). Enligt motion Jo47(fp) kommer förevarande lagförslag inte att förbättra myndigheternas möjligheter att kunna meddela förbud att ha hand om djur. Däremot åstadkoms ett utökat utredningsförfarande när det gäller frågan om förbud. Förslaget till undantagsbestämmelse i 29§ djurskyddslagen undanröjer i stort sett de flesta situationer där det är befogat att besluta om förbud att ha hand om djur. Beslutet kan bl.a. undanröjas om den enskilde påbörjar förändringar i djurhållningen. Enligt motion Jo508(c) yrkande4 fungerar den nuvarande djurskyddslagen dåligt när det gäller förbud mot djurhållning. Djurskyddslagen bör därför förbättras så att man kan skydda djuren mot lidande på ett bättre sätt än vad lagen medger i dag. Enligt motion Jo517(v) yrkande1 kan den nya djurskyddslagens intentioner inte i alla avseenden infrias. Vid vanvård skall exempelvis hänsyn tas till den skyldiges försörjningsmöjligheter. I praktiken har detta inneburit att högre rättsinstanser upphävt beslut om förbud att ha hand om djur. Djurskyddsaspekterna måste ges bättre genomslag än nuvarande praxis medger.
Utskottets överväganden
I det betänkande som låg till grund för 1944 års djurskyddslag föreslogs en ny straffbestämmelse som skulle göra det möjligt för domstol att förbjuda den som dömts för djurplågeri att ta befattning med djur. Förslaget avvisades bl.a. med hänvisning till att ett sådant förbud skulle utgöra ett alltför stort ingrepp i den dömdes försörjningsmöjligheter. I ett betänkande från år 1961 med förslag till nya bestämmelser mot djurplågeri förordades en liknande förbudsregel. Också den här gången avvisades förslaget. Dels ifrågasattes om bestämmelsen skulle få önskvärd effekt, dels hänvisades på nytt till djurhållarens försörjningsmöjligheter. Frågan aktualiserades på nytt år 1968, och då fördes en förbudsbestämmelse in i 1944 års djurskyddslag. Enligt motiven till bestämmelsen (prop. 1968:170, 3LU 72, rskr. 383) skulle förbud få tillgripas bara i särskilt kvalificerade fall. Detta med hänsyn till de avsevärda ingrepp i den drabbades försörjningsmöjligheter som ett förbud kunde innebära och de verkningar i övrigt som detta kunde få för den enskilde. I dessa fall borde även krävas att omständigheterna var sådana att det framstod som utsiktslöst att försöka åstadkomma rättelse på något annat sätt. Detta krav fick anses följa av den allmänna rättsgrundsatsen att strängare medel får användas bara om mindre ingripande åtgärder inte kan förväntas leda till åsyftat resultat. Med vissa jämkningar fördes förbudsbestämmelsen över till den nuvarande djurskyddslagen. I samband därmed erinrades om uttalandet i propositionen från år 1968 att förbud mot hållande av djur bara skall få tillgripas i särskilt kvalificerade fall med hänsyn till de avsevärda ingrepp i den drabbades försörjningsmöjligheter som ett förbud kan innebära och de verkningar i övrigt det kan få för den enskilde (prop. 1987/88:93, JoU22, rskr.327).
Från den tid det fanns ett motstånd mot att över huvud taget kunna förbjuda någon att ha hand om djur och fram till i dag har utvecklingen gått mot att en allt större vikt läggs vid djurskyddsintressena. Ett förbud att ha hand om djur rör dock på ett särskilt sätt enskildas integritet och i vissa fall begränsar det deras möjligheter att fritt välja näringsverksamhet. Utskottet anser därför i likhet med föredragande statsrådet att förbud även i fortsättningen bör användas endast i sådana fall då djurhållaren på ett allvarligt sätt brustit i sina skyldigheter. När det gäller att bedöma betydelsen av djurägarens ekonomiska beroende av djuren vill utskottet, för att undanröja eventuella oklarheter, understryka att det med den nya formuleringen av 29§ inte finns något utrymme för att underlåta ett förbud enbart på den grunden att förbudet skulle utgöra ett ingrepp i djurhållarens försörjningsmöjligheter. I likhet med föredragande statsrådet anser utskottet således att förbud skall tillgripas så snart det förekommit missförhållanden av sådant allvarligt slag som anges i paragrafen. Av flera skäl är det emellertid inte möjligt eller lämpligt att införa en undantagslös bestämmelse att förbud alltid skall meddelas när den i lagen angivna kvalifikationsgränsen uppnåtts. Med hänsyn härtill godtar utskottet regeringens förslag att förbud ej skall meddelas om det kan antas att ett upprepande inte kommer att inträffa. Till skillnad från den starka begränsning av paragrafens räckvidd som innefattades i tidigare motivuttalanden innebär den nya ordalydelsen att förbud skall meddelas i samtliga fall då det inte finns någon påtaglig omständighet som talar för att missförhållandena ej kommer att upprepas. Som en sådan omständighet nämner föredragande statsrådet bl.a. gjorda eller i varje fall påbörjade förändringar i djurhållningen. Det skulle även kunna gälla besättningens storlek eller förhållandena för djuren vad beträffar stallbyggnader och annat. Ett ytterligare exempel på fall då det kan finnas anledning att anta att något upprepande inte kommer att ske är när missförhållandena berott på sjukdom som sedan övervunnits eller ett inträffat olycksfall. Utskottet instämmer delvis i vad som anförs i propositionen i detta avseende men anser att vissa förtydliganden bör göras när det gäller bedömningen av gjorda eller påbörjade förändringar i djurhållningen. Utskottet anser det angeläget att inga oklarheter råder när det gäller vilka förändringar som skall tas med i en sådan bedömning. En påbörjad eller genomförd förändring i djurhållningen bör i sig inte utgöra tillräcklig grund för att underlåta att meddela ett förbud. Avgörande för bedömningen bör enligt utskottets mening vara att det rör sig om förändringar i djurhållningen som utgör en väsentlig och varaktig förbättring från djurskyddssynpunkt. Djurhållaren skall med ifrågavarande förändringar i djurhållningen demonstrera sin vilja och förmåga att inte upprepa tidigare försummelser. När det gäller missförhållanden på grund av sjukdom, olycksfall m.m. konstaterar utskottet att det här i huvudsak torde röra sig om förhållanden som legat utanför djurägarens kontroll. Med det anförda ansluter sig utskottet till regeringens förslag att förbud inte skall meddelas i de fall det kan antas att ett upprepande inte kommer att inträffa samt avstyrker motion Jo46 yrkande8. Utskottet föreslår att riksdagen med anledning av motionerna Jo44, Jo45 yrkande1, Jo46 yrkande7 och Jo47 godkänner vad utskottet anfört om tillämpningen av 29§. Motionerna Jo508 yrkande4 och Jo517 yrkande1 avstyrks i den mån de inte kan anses tillgodosedda med det av utskottet tillstyrkta lagförslaget.
Enligt 29 § fjärde stycket djurskyddslagen kan förbud att ha hand om djur eller ett visst slag av djur avse viss tid eller gälla tills vidare. Enligt utskottets mening tillgodoser ifrågavarande lagrum syftet med motion Jo46 yrkande5. Motionsyrkandet bör således inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.
Utskottet anser inte att riksdagen bör detaljreglera förfarandet hos myndigheter och domstolar i ärenden som gäller förbud att ha hand om djur. I enlighet härmed avstyrks motion Jo46 yrkande6.
Ny beslutsordning vid omhändertagande av djur m.m.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag under avsnitten 3.3 och 3.4.
Djurskyddstillsyn m.m.
Propositionen
Statens jordbruksverk har i januari 1992 redovisat rapporten (1992:3) Tillsyn enligt djurskyddslagen 1991. Av rapporten framgår bl.a. att ambitionsnivån och kvaliteten när det gäller tillsynen fortfarande varierar mellan kommuner. Flera kommuner saknar alltjämt djurskyddsutbildad personal i den utsträckning lagstiftningen kräver. Enligt Jordbruksverket har dock djurskyddsfrågorna fått en större genomslagskraft, och verket framhåller att större förståelse och intresse för tillsynsfrågorna nu visas från kommunerna. Jordbruksverket planerar dessutom att genom olika insatser öka förståelsen för djurskyddsfrågorna hos kommunerna. Våren 1990 åtog sig Svenska kommunförbundet att på olika sätt aktivt arbeta för att förbättra tillsynen. Förbundet organiserade därför samma år en djurskyddsgrupp för att samordna frågor om djurskydd och djurskyddstillsyn på det lokala planet. Kommunförbundet har för avsikt att tills vidare behålla denna djurskyddsgrupp. Gruppen skall bidra med underlag som gör det möjligt att effektivisera tillsynen. Arbetet skall bedrivas i samarbete med Jordbruksverket.
Utbildning för de kommunala miljö- och hälsoskyddsinspektörerna finns sedan år 1977 vid Umeå universitet. Miljö- och hälsoskyddsinspektörerna genomgår miljö- och hälsoskyddslinjen som omfattar sammanlagt 120poäng. Av dessa 120poäng omfattar utbildningen i djurskydd och djurhållning för närvarande 1,5poäng och ingår i kursen Livsmedelshygien och djurskydd. Kursens mål är att ge grundläggande kunskap i djurhållning, djurskydd och djurskyddslagstiftning. I april 1989 fick Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) i uppdrag att göra en översyn av utbildningen inom miljö- och hälsoskyddsområdet. Detta har bl.a. resulterat i att intagningen till miljö- och hälsoskyddslinjen utökats. Vidare har Umeå universitet angett att utbildningens innehåll kommer att förändras och att utbildningen i djurskydd skall utökas till 2poäng. Sedan ett antal år har Universitetet i Umeå, förutom grundutbildningen, även anordnat fort- och vidareutbildning för yrkesverksamma inom miljö- och hälsoskydd. Kursen erbjöd emellertid i genomsnitt bara tio platser om året. För att åstadkomma en snabb förbättring av kunskaperna hos befintlig tillsynspersonal behövde vidareutbildningen både utökas och förbättras. I januari 1991 uppdrog regeringen åt Sveriges lantbruksuniversitet att anordna en grundkurs i djurskydd för befintlig tillsynspersonal hos kommunernas miljö- och hälsoskyddsnämnder. Medel för denna utbildning har anvisats under nionde huvudtitelns anslag Djurhälsovård och djurskyddsbefrämjande åtgärder. Utbildningen är förlagd till Skara men administreras från Umeå universitet. Den startade under våren 1991 och omfattar sammanlagt tio veckors heltidsstudier med 20 platser vid varje kurstillfälle. Utbildningen omfattar grundläggande djurskyddsutbildning om lantbrukets djur och om sällskapsdjur, fördjupningskurser för djurslagen idisslare, häst, fjäderfä och svin samt juridisk utbildning i frågor som rör djurskydd. I propositionen framhålls betydelsen av förbättrad grundutbildning när det gäller djurskyddsfrågor och förbättrade möjligheter att utbilda befintlig tillsynspersonal. Föredragande statsrådet har för avsikt att föreslå regeringen att jordbruksverket får i uppdrag att fortlöpande följa frågan och vart tredje år i anslutning till myndighetens anslagsframställning till regeringen redovisa djurskyddsutbildningens utformning och innehåll.
Motionerna
Behovet av bl.a. utbildning i djurskyddsfrågor berörs i två motioner. I motion Jo45(kds) yrkande2 framhålls betydelsen av att länsstyrelsernas tillsynstjänstemän har en adekvat utbildning i djurskyddsfrågor och önskvärdheten av egen erfarenhet av djurhållning. Enligt motion Jo46(nyd) bedriver många kommuner inte någon djurskyddstillsyn alls eller har minskat sina insatser för djurskyddet. Det kommunala ansvaret för djurskyddstillsynen måste därför slås fast (yrkande1). Det är enligt motionären inte ovanligt att personer som ansvarar för djurskyddstillsynen saknar praktisk erfarenhet av djurskötsel. Detta är inte bra och man bör därför ställa vissa minimikrav i fråga om utbildning och kompetens. Praktik under minst fyra veckor skulle kunna vara en lämplig grundkurs för att få medverka och besluta i djurskyddstillsynsfrågor (yrkande2). Det är vidare nödvändigt att medborgarna får en god insyn i djurhållningen. Rapporter och andra handlingar rörande djurskyddstillsynen eller vanvård av djur skall vara offentliga och tillgängliga för alla medborgare. Sekretess bör därför inte gälla inom djurskyddstillsynen (yrkande3). Hävdandet av den svenska synen på djurskydd är mycket viktigt när cirkusar gästar Sverige. Därför bör inför varje säsong ett inspektionsintyg utfärdas för varje cirkus (yrkande4).
Utskottets överväganden
Enligt 24 § djurskyddslagen utövar Jordbruksverket den centrala tillsynen över efterlevnaden av denna lag. Jordbruksverket samordnar övriga tillsynsmyndigheters verksamhet och lämnar vid behov råd och hjälp i denna verksamhet. Miljö- och hälsoskyddsnämnd utövar tillsynen inom kommunerna. Miljö- och hälsoskyddsnämnden skall ha tillgång till djurskyddsutbildad personal i den omfattning som behövs för att nämnden skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt.
Som framhålls i propositionen är det av avgörande betydelse att kommunerna är informerade om lagstiftningen och om vilken roll de kommunala nämnderna har som tillsynsmyndighet och om de krav som ställs på nämnderna i detta hänseende. Jordbruksverket har här en mycket viktig uppgift att fylla. Enligt utskottets mening är även Kommunförbundets initiativ att inrätta en s.k. djurskyddsgrupp mycket positivt för det fortsatta arbetet med att förbättra den lokala djurskyddstillsynen. Gruppens verksamhet bör kunna bidra till ett stärkande av den lokala djurskyddstillsynen samtidigt som gruppen kan utgöra ett organ för de olika kommunerna att ta upp viktiga frågor av gemensamt intresse för att förbättra tillsynen. Det pågående arbetet inom Kommunförbundet och hos Jordbruksverket utgör en god grund för en förbättrad framtida djurskyddstillsyn. Enligt utskottets mening är det absolut nödvändigt att möjligheterna till effektivisering och förstärkning av tillsynen som ligger i samarbete och samordning mellan olika tillsynsmyndigheter och olika veterinärkategorier tillvaratas. Som utskottet tidigare framhållit (1989/90:JoU23) bör kommunerna även fortsättningsvis pröva att i ökad utsträckning lösa djurskyddstillsynen genom mellankommunal samverkan. Som redovisats ovan har kommunerna skyldighet att ha tillgång till djurskyddsutbildad personal i den omfattning som behövs för att kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Av propositionen framgår att två tredjedelar av de som ansvarar för tillsynen helt saknar utbildning i djurskydd. Samtidigt råder det stor efterfrågan på fort- och vidareutbildning. Det är därför mycket angeläget att det arbete som har påbörjats både i fråga om förbättrad grundutbildning och förbättrad utbildning av befintlig tillsynspersonal fortsätter. Redovisade åtgärder beträffande djurskyddstillsynen får enligt utskottets mening således inte innebära att man bortser från behovet av fortsatta ansträngningar när det gäller både utbildning och information. Utskottet förutsätter att berörda myndigheter följer utvecklingen på detta område, och det nu aviserade uppdraget till Jordbruksverket bör härvidlag öka möjligheterna att fortlöpande vidta de ytterligare åtgärder som kan anses erforderliga när det gäller en förbättrad djurskyddsutbildning. Enligt utskottets bedömning är syftet med motion Jo45 yrkande2 och Jo46 yrkandena1 och2 med det anförda i allt väsentligt tillgodosett. I anslutning till motion Jo46 bör tilläggas att principen om det kommunala ansvaret för djurskyddstillsynen är fastlagd i djurskyddslagen. Ett riksdagsuttalande i enlighet med yrkande 1 i motionen skulle därför inte fylla någon praktisk funktion.
Med anledning av de i motion Jo45 framförda kraven på praktisk erfarenhet av djurhållning vill utskottet framhålla att begreppet djurhållning kan innefatta såväl enstaka sällskapsdjur som större djurbesättningar. Bl.a. av det skälet är det olämpligt att föreskriva att kommunerna skall ställa krav på erfarenhet av djurhållning i sin personalrekrytering för tillsynsarbetet.
Det nu anförda innebär att utskottet inte har någon erinran mot vad som anförs i propositionen i avsnittet under rubriken Allmänna överväganden.
I samband med utskottets behandling av detta ärende har bl.a. uppmärksammats att handläggningstiderna är besvärande långa både hos de lokala tillsynsmyndigheterna och hos de rättsliga instanser som har att pröva bl.a. tvångsåtgärder enligt djurskyddslagen. Ovan har redovisats det arbete som påbörjats och pågår både i fråga om förbättrad grundutbildning och förbättrad utbildning av befintlig personal. Detta arbete har enligt utskottets mening stor betydelse även när det gäller att effektivisera handläggningen av djurskyddsärenden. Utökad utbildning har stor betydelse för möjligheterna att säkerställa en enhetlig handläggning och förkortade handläggningstider. Även de förslag till förändrad djurskyddslagstiftning som utskottet nu behandlar kan förväntas förbättra möjligheterna att påskynda handläggningen av ifrågavarande ärenden. Utskottet vill i detta sammanhang påpeka att den decentralisering av vissa befogenheter som genomförts från stat till kommun inte får medföra att rättstillämpningen tillåts variera alltför mycket mellan de olika kommunerna. Decentraliseringen skall främja en rationell handläggning och verkställighet av de individuella djurskyddsärendena samtidigt som likställighet och enhetlighet i rättstillämpningen främjas. Skulle nu vidtagna åtgärder inte innebära att den framtida handläggningen i dessa ärenden uppfyller de grundläggande kraven och ambitionerna i djurskyddslagen förutsätter utskottet att regeringen återkommer till riksdagen med förslag om de ytterligare åtgärder som kan anses erforderliga. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Mot bakgrund av de krav som framförs i motion Jo46 yrkande3 om att sekretess inte skall gälla för handläggningen av tillsynsärenden enligt djurskyddslagen vill utskottet anföra följande. Inom den svenska förvaltningen råder i princip offentlighet vid handläggningen av olika ärenden. Denna s.k. offentlighetsprincip kan endast i vissa fall inskränkas med hänsyn till bl.a. enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Sekretessen har således en begränsad räckvidd i dessa sammanhang. Vad motionären i övrigt anfört utgör inte heller skäl till förändringar i nu gällande bestämmelser. Utskottet föreslår därför att riksdagen lämnar motionen utan vidare åtgärd.
I propositionen konstateras att det av Jordbruksverkets rapport inte framgår på vad sätt och i vilket avseende det skulle föreligga missförhållanden på cirkusar. Det har inte heller på annat sätt framkommit något som visar att djurhållningen på cirkusar generellt är dålig. Utskottet finner mot bakgrund av det anförda inte anledning föreslå någon riksdagens åtgärd i anledning av motion Jo46 yrkande4. Motionen avstyrks således i berörd del.
Övriga djurskyddsfrågor
Motionerna
Efter att djurskyddslagstiftningens föreskrifter om betestvång nu tillämpats några år har de enligt motion Jo43(m) ifrågasatts både av veterinär expertis och av djurägare. Föreskrifterna utgår från att mjölkkors hälsa främjas av betesgång. Betesgången under sommaren har dock inte någon kvarstående effekt under den följande stallperioden. Tvärtom uppträder ofta störningar vid installning från bete. Mycket talar för att rörelsemängden i lösdrift är fullt tillräcklig. Moderna stallar ger djuren möjlighet att röra sig fritt och få erforderlig motion samtidigt som en väl avvägd närings- och vattentillförsel kan garanteras. För närvarande finns det möjlighet att erhålla dispens från betestvånget vad gäller befintliga stallar. Vid nybyggnation krävs dock att djuren hålls på bete. Särskilt i Norrland med utspridd åkerareal och långa avstånd till betesmark kan betestvånget omöjliggöra nybyggnad av lösdriftsstallar. Det finns enligt motionären således all anledning att utvärdera föreskrifterna om betestvång sommartid. Enligt motion Jo46(nyd) bör djurstransportörernas roll i samband med misshandel eller vanvård av djur uppmärksammas. Det bör skapas bättre förutsättningar för att utkräva ansvar av transportörer och andra som levererar eller mottar djur (yrkande9).
I motion Jo45 (kds) yrkande 3 konstateras att antalet boskap som hämtas till s.k. sanitetsslakt minskat. Detta beror på att priserna för nödslakt stigit dramatiskt. Djurhållare har då valt andra metoder att bli av med sina sjuka djur. Ibland har man grävt ner dem och ibland har man slängt dem i vägkanten. Detta kan motverkas genom en adekvat anpassning av nivån på avgifterna för sanitetsslakt.
Enligt motion Jo519 (s) har djurskyddshänsynen vid husdjursslakt avsevärt förbättrats under senare år. Likväl kvarstår problemen vid två viktiga moment i slakten, nämligen före bedövningen och avlivningskontrollen efter avblodningen. Sannolikt beror dessa kvarvarande brister på bl.a. att det fordras relativt stora investeringar för att djurskyddslagens intentioner skall kunna uppfyllas. Trots att det nu har gått snart fyra år sedan den nya djurskyddslagen trädde i kraft har det inte kommit några närmare föreskrifter för slakten i dessa avseenden. Enligt motionärerna åligger det regeringen att tillse att detta omgående sker.
Utskottets överväganden
Enligt djurskyddslagen (1988:534) skall djur som föds upp eller hålls för produktion av livsmedel hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt (4§). När det gäller nötkreatur som hålls för mjökproduktion återfinns de närmare föreskrifterna i djurskyddsförordningen (1988:539). Enligt föreskrifterna skall sådana nötkreatur som är äldre än sex månader sommartid hållas på bete. Undantag får medges om särskilda klimatförhållanden gör utevistelsen olämplig från djurskyddssynpunkt. Undantag får också medges om det är nödvändigt med hänsyn till oförutsedda extraordinära omständigheter (10 och 13§§).
Syftet med djurskyddslagstiftningens bestämmelser om betesgång för mjölkande nötkreatur är att främja djurens hälsa. Djurhållningen skall inte enbart utformas enligt kortsiktiga ekonomiska kriterier. Betesgången skall ge djuren ett allmänt välbefinnande och god motion samtidigt som djuren får möjlighet till ett naturligt beteende. Dessutom förväntas en från djurskyddsynpunkt förbättrad djurhållning ge ökat produktionsresultat. Det har på senare tid ifrågasatts om kraven på ett gott hälsotillstånd hos djuren till alla delar kan tillgodoses med stöd av de i djurskyddslagstiftningen föreskrivna produktionsmetoderna. På Lantbruksuniversitetet pågår för närvarande jämförande försök med frigående djur och lösdrift. Dessa försök har bl.a. utvisat att kor som får regelbunden motion förbättrar sin benstatus och foderdigestionen underlättas under den närmaste tiden efter kalvningen. Betesgång under sommaren har dock inte någon kvarstående effekt under den följande stallperioden. Ofta uppträder störningar vid installning från bete. Osäkerhet råder också om hur stor den optimala motionsmängden skall vara. Många olägenheter uppstår i samband med betesgången som exempelvis underutfodring av högavkastande kor, klöv- och juverskador, ökade olycksrisker för djur och människor samt långa drivningsavstånd och tider som gör att mjölkningsintervallet blir för kort. Utskottet anser att sådana erfarenheter nu vunnits att regeringen bör låta genomföra en utvärdering av nu gällande bestämmelser. Utvärderingen bör göras med utgångspunkt bl.a. från vilka för- och nackdelar betestvånget inneburit för mjölkkornas hälsa i jämförelse med förekommande lösdriftssystem. Vad utskottet anfört med anledning av motion Jo43 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I anslutning till motion Jo46 yrkande 9 vill utskottet beträffande djurskyddsansvaret vid djurtransporter framhålla följande. Utöver de generella kraven på all djurhållning som återfinns i 2§ och 3§ djurskyddslagen finns särskilda bestämmelser om djurtransporter i 8§ samma lag. Härav följer bl.a. att transportmedlet skall vara lämpligt för ändamålet och ge djuren skydd mot värme och köld samt mot stötar, skavningar och liknande. I den utsträckning det behövs skall djuren hållas skilda från varandra. Ansvarsbestämmelser återfinns i 36§ djurskyddslagen. Enligt 22§ djurskyddsförordningen (1988:539) skall den som transporterar djur ha tillsyn över djuren och vidta de åtgärder som behövs för att djuren under lastning, transport och urlastning inte skall skadas eller orsakas lidande. Närmare föreskrifter om transport av djur har meddelats i särskild författning (se LSFS 1981:45). Utskottet finner mot bakgrund av det anförda inte anledning föreslå någon riksdagens åtgärd i anledning av motion Jo46 yrkande9. Motionen avstyrks således i berörd del.
Som en följd av riksdagens beslut våren 1990 om en ny livsmedelspolitik bortföll regleringsmedlen för finansiering av bl.a. sanitetsslakten. För att belysa konsekvenserna av detta beslut tillsatte Lantbruksstyrelsen våren 1991 en arbetsgrupp. Arbetsgruppen konstaterade bl.a. att bortfallet av regleringsmedel lett till att slakterierna skulle komma att ta ut full kostnadstäckning för sanitetsslakt. Detta innebar en avgiftshöjning med 50%. Vidare bedömdes att detta skulle medföra en kraftig nedgång i antalet sanitetsslaktade djur och därmed en motsvarande ökning av antalet kadaver, som på grund av höga kostnader för kvittblivning inte kommer att samlas in och konverteras. Våren 1992 lät Jordbruksverket genomföra en enkät med samtliga länsveterinärer i landet. Sammanfattningsvis konstaterar Jordbruksverket att de konsekvenser Lantbruksstyrelsen pekade på i sin utredning våren 1991 rörande bl.a. sanitetsslakt har bekräftats. Enligt vad utskottet erfarit har frågan även uppmärksammats inom regeringskansliet, och därvid har bl.a. framhållits det önskvärda i att regleringen av sanitetsslakten löses inom ramen för en harmonisering med EG:s regler. Utskottet förutsätter att regeringen följer utvecklingen på detta område och vid behov vidtar de ytterligare åtgärder som kan anses erforderliga. Med det anförda föreslår utskottet att motion Jo45 yrkande3 lämnas utan någon riksdagens vidare åtgärd.
Enligt vad utskottet erfarit förbereds inom Statens jordbruksverk föreskrifter för husdjursslakt. Föreskrifterna skall vara klara senast vid årets utgång. Mot bakgrund härav torde syftet med motion Jo519 komma att tillgodoses. Motionen bör därmed inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.
Importförbud för pälsar och skinn m.m.
Motionerna
I flera motioner krävs åtgärder för att motverka saxfångst av pälsdjur. I motionerna Jo509(fp), Jo510(c) och Jo805(c) begärs förslag eller beslut om förbud mot import av pälsar och skinn från länder som fortfarande tillåter saxfångst. I motion Jo511(m) framhålls att Sverige bör verka för att saxfångst förbjuds i de länder där denna fångstmetod ännu är tillåten, och i motion Jo517(v) yrkas att åtgärder vidtas mot importen av pälsar och skinn från länder där bensaxar tillåts (yrkande4). Sverige bör snarast införa importförbud. Ett minimikrav borde vara att man genom märkning anger om pälsar och skinn importeras från länder där bensaxar tillåts.
Enligt motion Jo506 (v) yrkande 1 är en grundläggande tes i den nya djurskyddslagen att djurhållning skall bedrivas på ett sådant sätt att djuren kan leva i enlighet med sitt naturliga beteende. Pälsdjursfarmning kan därför i förhållande till djurskyddslagstiftningen inte accepteras. De nya föreskrifter som skall tillämpas fr.o.m. år 1994 förändrar endast marginellt djurens levnadsvillkor. En avveckling måste genomföras på ett ansvarsfullt sätt gentemot de uppfödare, som givit sig in i näringen under de tidigare förutsättningarna. Samtidigt måste det finnas en stimulans till en snabb avveckling. En tänkbar lösning på detta problem kan vara inrättandet av en fond för inlösen av pälsdjursfarmer och omställning till annan verksamhet (yrkande2). Även i motion Jo507(fp) framförs krav på att pälsdjursfarmningen skall avvecklas. Det enformiga och onaturliga liv som pälsdjuren lever på farmerna är på intet sätt i överensstämmelse med djurskyddslagen, och de nya föreskrifterna för uppfödning av pälsdjur som kommer att gälla fr.o.m. år 1994 kommer endast att innebära marginella förändringar för djuren. Det enda alternativet är en avveckling av pälsdjursfarmningen. Ett beslut om avveckling kommer att drabba aktiva farmare och därför bör avvecklingen ske på ett ansvarsfullt sätt. Möjlighet för inlösen måste ges under en avvecklingsperiod på förslagsvis tio år.
Utskottets överväganden
Utskottet har vid flera tidigare tillfällen (senast 1990/91:JoU18) behandlat frågan om importförbud för pälsar och skinn från länder som tillåter saxfångst. Utskottet har bl.a. anfört att Sverige engagerat sig i arbetet inom internationella fora med olika frågor som berör jakt- och fångstmetoder. Den 14 april 1983 ratificerade Sverige konventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö (Bernkonventionen). Konventionen innehåller bl.a. en indelning av djurarterna i två olika skyddsklasser (konventionens bilaga1 och2). Båda klasserna omfattas av ett generellt förbud mot vissa fångstmetoder (konventionens bilaga4). Bl.a. råder ett förbud mot användningen av fällor som används för storskaligt eller icke selektivt infångande eller dödande. Under vissa begränsade förutsättningar kan undantag göras från det generella förbudet. De avtalsslutande parterna skall vartannat år rapportera till konventionens ständiga kommitté om de undantag som gjorts. Ett internationellt samarbete pågår även beträffande utformningen av fångstanordningar. Inom den Internationella standardiseringsorganisationen (ISO) bereds för närvarande ett förslag till gemensamma bestämmelser och rekommendationer beträffande nomenklatur, kravspecifikation för dödande och icke dödande fångstanordningar samt gemensamma normer för hur test av fångstanordningar skall genomföras. Enligt vad utskottet erfarit skall en standard för fångstredskap vara klar senast vid utgången av år 1993. Avgörande för standarden skall vara fångstredskapens skadebild. Med anledning av motionerna Jo509, Jo510, Jo511, Jo517 yrkande4 och Jo805 konstaterar utskottet än en gång att möjligheterna för Sverige att ensidigt införa för import av skinn inskränkande regler grundade på ifrågasättandet av de i exportlandet använda fångstmetoderna ter sig vanskliga. Den väg som Sverige har att följa bör snarare syfta till ökad aktivitet inom de internationella fora där dessa frågor behandlas. Utskottet, som tidigare redovisat denna sin inställning (1990/91:JoU18), har i detta sammanhang inte funnit anledning till annat ställningstagande. Utskottet föreslår därför att motionerna lämnas utan riksdagens vidare åtgärd.
I sitt betänkande 1990/91:JoU18 om djurskydd m.m. framhöll utskottet bl.a. att riksdagen i 4§ djurskyddslagen uppställt krav på att såväl djur inom animalieproduktionen som pälsdjur skall hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt. Denna formulering innebär att det ställs stränga krav på ett hänsynstagande till varje djurarts behov av rörelsefrihet m.m. och till artens särskilda biologiska beteende i övrigt. Enligt vad utskottet erfarit har Jordbruksverket för avsikt att under våren 1993 redovisa resultatet av den översyn som görs beträffande ifrågavarande föreskrifter. Utskottet anser sig därför inte nu böra ta slutgiltig ställning till frågan om vilka krav som måste ställas på pälsdjursnäringen med hänsyn till bestämmelserna i djurskyddslagen. I avvaktan på resultatet av Jordbruksverkets översyn föreslår utskottet att motionerna Jo506 yrkandena1 och2 samt Jo507 lämnas utan någon vidare åtgärd.
Karantänsbestämmelser m.m.
Motionerna
Enligt motion Jo502 (s) är det hög tid att Sverige anpassar sina regler för rabiesvaccinering till EG:s regler. Sverige bör således införa och godkänna obligatorisk vaccination av hundar mot rabies. I motion Jo518(nyd) yrkande1 framhålls att erfarenheterna från vår omvärld, kompletterade med vetenskaplig kunskap och utveckling har visat att den svenska inställningen till rabiesvaccinering är förlegad. Sveriges regler för rabiesvaccinering bör anpassas till EG:s bestämmelser. Vidare skall alla hundar som passerar landets gränser vara vaccinerade mot rabies (yrkande2). I motionen konstateras vidare att det inom EG pågår överläggningar som bl.a. syftar till att samtliga länder undanröjer karantänskravet för bl.a. hundar. Sverige bör följa med övriga Europa och anpassa sig till det regelverk som kommer att gälla där (yrkande3).
Enligt motion Jo513 (m) borde det generella svanskuperingsförbudet, utan dispensmöjligheter, ha föregåtts av en bättre analys av de negativa och plågsamma konsekvenserna som drabbar de berörda raserna. I en aktuell sammanställning omfattande 91 hundar tillhörande berörda kuperingsraser redovisas ett ökande antal svansskador, dokumenterade fall av kroksvans och ett stort antal kuperade/amputerade svansar. I ett material från Svenska vorstehklubben omfattande 400hundar är andelen svansskador och/eller amputationer 51 procent. Mot bakgrund av det anförda anser motionärerna att en analys och utvärdering av kuperingsförbudet bör genomföras och eventuellt en översyn av lagstiftningen.
I motion Jo516 konstateras att situationen när det gäller distriktsveterinärorganisationen i norra Sverige är oerhört pressad. I de norra länen är oron stor inför framtiden. Det råder särskilda förhållanden för Norrlandsjordbruket och detta måste beaktas när förslagen om det framtida veterinärväsendet presenteras.
Enligt motion L717 (c) yrkande 3 bör frågan om epizootiskyddet hävdas i ljuset av ökad internationell integration för att bibehålla det goda djurhälsoläget i Sverige. Genom en organiserad hälsokontroll på besättningsnivå och en rådgivning baserad på sjukdomsinformation från köttbesiktningen vid slakten har Sverige ett unikt system för att bekämpa sjukdomar bland slaktdjuren.
I motion Jo521 framhålls att hovslageri och klövvård är viktiga och nödvändiga verksamheter i jordbruksnäringen och inom hästhållningen. Verksamheten förutsätter gedigna kunskaper som förvärvas genom av statsmakterna föreskriven utbildning. Detta hindrar dock inte att vem som helst oavsett utbildning kan utge sig för att vara hovslagare. Enligt motionären bör regeringen därför få i uppdrag att utfärda regler för auktorisation av hovslagare.
På samma sätt som byggnader, konstverk, husgeråd och maskiner bevaras för eftervärlden skall i verklig mening levande kulturarv bevaras. Gamla nyttoväxter, utrotningshotade husdjursraser och i dag svåråtkomliga prydnadsväxter är en del av vår historia. En viktig verksamhet är därför genbanksarbetet. Sedan 1970-talet satsar Sveriges lantbruksmuseum i Julita på att aktivt delta i bevarandet av gamla kulturväxter och lantraser. Detta sker i samarbete med Nordiska genbanken för jordbruks- och trädgårdsväxter och Statens genbanksnämnd för utrotningshotade husdjursraser. Frågan om vem som skall ansvara för verksamheten vid Statens genbanksnämnd är för närvarande föremål för prövning. Enligt motion Jo524(s) bör riksdagen uttala att Statens genbanksnämnd i samband härmed bör överföras till Julita.
Sporadiska fall av tuberkulos har konstaterats på hjortar som hålls i hägn. Mot bakgrund härav bör enligt motion Jo512(m) åtgärder vidtas som syftar till att garantera att hjortavel i hägn sker med friska djur och under former som är i överensstämmelse med förordningar om god djurhållning. Enligt motionärerna är det angeläget att man skyndsamt genomför någon form av kontroll av befintliga hjorthägn i landet med avseende på djurens hälsotillstånd, utfodring och vård.
Utskottets överväganden
Nuvarande svenska regler för karantän vid införsel av hund och katt infördes år 1967. Reglerna, som följer Världshälsoorganisationens (WHO) rekommendationer, har på ett effektivt och för samhället billigt sätt uppfyllt målsättningen att hålla Sverige rabiesfritt. EG-länderna inkl. Storbritannien och Irland har, med undantag för avelsdjur, liksom Sverige karantänskrav. Kravet gäller fram till år 1997 då en omprövning kommer att ske. För närvarande pågår diskussioner inom internationella organisationer som WHO, EG och Internationella byrån för bekämpande av smittsamma djursjukdomar (OIE). Enligt vad utskottet erfarit har OIE under hösten 1992 anordnat en konferens i Turkiet. Vid denna konferens redovisade OIE:s europeiska kommission ett alternativ till karantän som inom OIE bedöms vara lika säkert. Förslaget innebär i korthet krav på vaccinationsintyg kombinerat med en säker identifiering av djuret och kontroll av blodets halt av antikroppar mot rabiesvirus i utförsellandet samt friskhetsintyg, djurägarförsäkring och införseltillstånd. Rekommendationen gäller enbart djur som transporteras inom Europa. WHO:s förslag till nya rekommendationer när det gäller transport av hund och katt från smittat till rabiesfritt område är i första hand karantän i sex månader alternativt fyra månader följt av ytterligare två månader då djuret hålls under uppsikt. När strikt karantän är opraktisk rekommenderar WHO ett omfattande vaccinationsförfarande i kombination med serologisk testning i införsellandet och hållande av djuret i avskildhet. Statens jordbruksverk har inrättat en expertgrupp med uppgift att undersöka om det finns fullgoda alternativ till karantän, dvs. alternativ som ger lika hög grad av säkerhet som nuvarande karantänsregler. Gruppen består av representanter från Jordbruksverket, Statens veterinärmedicinska anstalt och Statens bakteriologiska laboratorium. I avvaktan på resultatet av den översyn av karantänsbestämmelser m.m. som genomförs både i Sverige och med svenskt deltagande i internationella fora anser utskottet att motionerna Jo502 och Jo518 bör avslås.
Enligt vad utskottet erfarit har Statens jordbruksverk beslutat genomföra en veterinär granskning av ett urval av de vorstehhundar som ingår i den i motion Jo513 omnämnda studien som genomförts av Svenska vorstehklubben. Jordbruksverket har även för avsikt att under våren 1993 låta granska kuperingsförbudets effekter för övriga berörda kuperingsraser. Mot bakgrund av det anförda finner utskottet att motionens huvudsakliga syfte kan anses tillgodosett. Motionen bör därmed inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.
Genom beslut den 8 maj 1991 bemyndigade regeringen chefen för Jordbruksdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av veterinärväsendet. Utredningen slutförde sitt uppdrag i september 1992 med betänkandet Veterinär verksamhet -- behov, organisation och finansiering -- (SOU 1992:88). I utredningen föreslås bl.a. att det statliga huvudmannaskapet för den veterinära fältverksamheten avvecklas och att distriktsveterinärorganisationen upplöses. En privatpraktikbaserad fältverksamhet bör enligt utredningen kunna byggas upp så att den blir rikstäckande och tämligen enhetlig genom att etableringen styrs med etableringsbidrag. I utredningen konstateras vidare att det inte är möjligt att i de sex nordligaste länen med undantag för kustområdena få den veterinära fältverksamheten lönsam. För att kunna erbjuda en tillfredsställande veterinär service i dessa län erfordras enligt utredaren någon form av statliga driftsbidrag. Utskottet delar i stor utsträckning de synpunkter som framförs i motion Jo516 om att det råder särskilda förhållanden för Norrlandsjordbruket och att detta måste beaktas när förslagen om det framtida veterinärväsendet presenteras. Ett upplösande av distriktsveterinärorganisationen får inte innebära att Norrlandsjordbruket ställs utan en tillfredsställande veterinär service. Utskottet anser det dock lämpligt att avvakta resultatet av den fortsatta beredningen av frågan om den framtida veterinärorganisationen och föreslår därför att motion Jo516 nu lämnas utan någon riksdagens vidare åtgärd.
Utskottet har tidigare behandlat frågan om det svenska epizootiskyddet i ljuset av ökad internationell integration (se 1991/92:JoU2). Med hänvisning till vad utskottet då anförde kan det konstateras att utgångspunkterna för ett svenskt närmande till EG inte i något väsentligt avseende avviker från de synpunkter som framförts i motion L717 yrkande3. Det arbete som bedrivs på detta område synes därmed väl ägnat att tillgodose motionärernas önskemål om ett fortsatt gott hälsoläge inom den svenska animalieproduktionen. Yrkandet påkallar således ingen ytterligare riksdagens åtgärd.
Hovslagarutbildningen som även ger kompetens i klövvård ges vid Hovslagarskolan i Skara. Skolan har Sveriges lantbruksuniversitet som huvudman (SLU). Som redovisats i motion Jo521 har hovslagarutbildningen varit föremål för en utredning. SLU har i samband därmed förutom en förlängning av utbildningen även föreslagit införandet av någon form av auktorisation av hovslagare. Enligt vad utskottet erfarit skall förslaget remissbehandlas under hösten 1992. Resultatet väntas ingå i underlaget för de kommande förhandlingarna mellan berörda parter om det fortsatta ansvaret för hovslagarutbildningen. Utskottet anser att resultatet av den pågående översynen av hovslagarutbildningen bör avvaktas och avstår därför från att föreslå något initiativ från riksdagens sida med anledning av motion Jo521.
Vid miljövårdskonferensen i Stockholm år 1972 beslöts att varje deltagande land skulle vidta åtgärder för att bevara sina äldre husdjursrasers bestånd genom att upprätta genbanker. Bakgrunden härtill var att dessa gamla raser i vissa fall ansågs ha helt unika egenskaper som riskerade att gå förlorade genom förädlings- och korsningsavel. Den allmänna uppfattningen var att dessa unika egenskaper skulle kunna visa sig oersättliga i en framtid. De gamla lantraserna ansågs också ha stort kulturellt värde. År 1973 tillsattes Genbanksutredningen med uppgift att utreda frågan om tillvaratagande och bevarande av genetiskt material för växter. År 1978 utvidgades uppdraget till att även omfatta genetiskt material på husdjursområdet. I sitt betänkande Bevarande av genresurser hos husdjur (DsJo 1980:6) föreslog utredningen bl.a. inrättandet av ett rådgivande organ till Lantbruksstyrelsen i dessa frågor. Statens genbanksnämnd för utrotningshotade husdjursraser tillsattes av Lantbruksstyrelsen år 1984. Sedan Lantbruksstyrelsen upphörde den 1 juli 1991 och Statens jordbruksverk inrättades har Genbanksnämndens tillhörighet diskuterats.
Som framhålls i motion Jo524 finns det vissa skäl som talar för att Genbanksnämnden överförs till Sveriges lantbruksmuseum i Julita. För en sådan lösning talar bl.a. att det vid Julita byggts upp en värdefull dokumentation och information om jordbruket, i synnerhet om det kulturarv som jordbruks- och trädgårdsväxter utgör. Alternativet med koppling till museiverksamhet har bl.a. valts i Norge med den skillnaden att där finns en nära anknytning till lantbrukshögskolan på Ås. Samtidigt bör understrykas att bevarandet av genresurser bland husdjursraserna består av ett omfattande samarbete mellan organisationer och myndigheter och inte minst de olika avelsföreningarna. Avgörande för ett framgångsrikt bevarandearbete är engagerade och aktiva avelsföreningar. Det är också angeläget att det finns någon form av sammanhållande kraft för genbanksarbetet. Behovet av olika informationsinsatser är stort för att öka medvetenheten om de gamla lantrasernas kulturhistoria och sprida kunskap till allmänheten och djurägare. Jordbruksverket har i sin anslagsframställning för budgetåret 1993/94 föreslagit att ansvaret för bevarandefrågorna på central nivå, och därmed huvudmannaskapet för Statens genbanksnämnd, skall läggas på Jordbruksverket. Jordbruksverket föreslår att 500000kr årligen ställs till förfogande för verksamhet för utrotningshotade husdjursraser. I beloppet ingår förutom lönekostnader m.m. för en handläggartjänst också vissa projektmedel. Utskottet konstaterar sammanfattningsvis att Statens genbanksnämnds främsta uppgift är att genom kontaktskapande verksamhet samordna olika insatser för att bevara genresurser. Härigenom säkerställs ett kontinuerligt arbete med att bevara och utnyttja genresurserna bland husdjursraserna. Det är således av stor betydelse att frågan om ansvaret för Statens genbanksnämnd får en tillfredsställande lösning. Sveriges lantbruksmuseum i Julita torde i detta sammanhang ha en uppgift att fylla oavsett vem som slutgiltigt skall ha ansvaret för Genbanksnämnden. Enligt utskottets mening får den fortsatta beredningen av Jordbruksverkets förslag avgöra vem som skall ansvara för Genbanksnämndens arbete. Utskottet är således inte berett att i detta sammanhang tillstyrka motion Jo524.
Hållandet av hjortar i hägn omfattas av djurskyddslagens (1988:534) och djurskyddsförordningens (1988:539) grundläggande bestämmelser för hur djur skall hållas och skötas. Mer detaljerade bestämmelser finns i Lantbruksstyrelsens föreskrifter om djurhållning av dovhjort och kronhjort i vilthägn (LSFS1990:26). Bestämmelserna omfattar stängselföreskrifter, utformning av hägn och fållor, djurhållning, utfodring, avlivning, överlåtelse och transport.
Bovin tuberkulos ingår, liksom ett flertal andra allvarliga sjukdomar, i epizootilagen (1980:360). Lagen är inriktad på hanteringen av akuta sjukdomsutbrott och ger därför myndigheterna en omfattande rätt att ingripa för att klarlägga smittkällor och bekämpa sjukdomen. Lagen ålägger även myndigheterna ett ersättningsansvar för de med stöd av lagen vidtagna tvångsåtgärder som kan drabba enskilda djurägare. Detta ersättningsansvar motiveras bl.a. av att akut sjukdomsbekämpning inte skall vara beroende av den enskilde djurägarens ekonomi.
Utskottet har förståelse för den oro som kommer till uttryck i motion Jo512 när det gäller förekomsten av tuberkulos i hjorthägn. Sverige är ett av de mycket få länder som inte har tuberkulos bland nötkreatur. Det är ett resultat av en omfattande tb-bekämpning under 1950-talet som krävde mycket arbete både av djurägare och veterinärer. Vår tb-fria status är av mycket stor betydelse för vår export av djur och djurprodukter och kan även förväntas få avgörande betydelse för vilken typ av sjukdomskontroll vi kan bli ålagda att genomföra vid inträdet i EG. En spridning av tuberkulos till viltet kan också ge upphov till helt andra krav på köttbesiktning av viltkött. Jordbruksverket utreder för närvarande om tuberkulos hos hjortdjur bör omfattas av epizootilagen eller ej. Utredningen sker mot bakgrund av ifrågavarande djurhållnings struktur och de därmed sammanhängande svårigheterna att bekämpa sjukdomen. Enligt vad utskottet erfarit överväger Jordbruksverket bl.a. att överflytta det primära kostnadsansvaret för förebyggande av tuberkulos till djurägarna och att införa vissa restriktioner när det gäller utleverans av hjortar från hägn som ej förklarats fria från tuberkulos. Utskottet utgår i från att det inte råder några delade meningar om betydelsen av att på ett effektivt sätt bekämpa tuberkulos bland hjortar i hägn. I avvaktan på resultatet av den pågående beredningen av denna fråga anser utskottet det inte meningsfullt att nu föreslå något riksdagsuttalande med anledning av motion Jo512. Motionen bör således lämnas utan någon riksdagens vidare åtgärd.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande 4 § djurskyddslagen
att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i djurskyddslagen (1988:534) såvitt avser 4§,
2. beträffande ett utvidgat tillämpningsområde för 4§ djurskyddslagen
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. beträffande förbud att ha hand om djur
att riksdagen dels med anledning av motionerna 1991/92:Jo44, 1991/92:Jo45 yrkande1, 1991/92:Jo46 yrkande7 och 1991/92:Jo47 godkänner vad utskottet anfört, dels med avslag på motionerna 1991/92:Jo46 yrkande8, 1991/92:Jo508 yrkande4 och 1991/92:Jo517 yrkande1 antar förslaget till lag om ändring i djurskyddslagen (1988:534) såvitt avser 29§,
4. beträffande förbud under viss tid att hålla djur
att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo46 yrkande 5,
5. beträffande djurskyddsföreningars yttranderätt
att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo46 yrkande 6,
6. beträffande den lokala djurskyddstillsynen
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Jo45 yrkande2 och 1991/92:Jo46 yrkandena1 och2,
7. beträffande handläggningstiderna i djurskyddsärenden m.m.
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. beträffande sekretess inom djurskyddstillsynen
att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo46 yrkande 3,
9. beträffande inspektionsintyg för cirkusar
att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo46 yrkande 4,
10. beträffande betestvång för mjölkande kor
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Jo43 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. beträffande djurtransporter
att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo46 yrkande 9,
res. 1 (nyd)
12. beträffande sanitetsslakt
att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo45 yrkande 3,
13. beträffande husdjursslakt
att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo519,
14. beträffande importförbud för vissa pälsar och skinn
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Jo509, 1991/92:Jo510, 1991/92:Jo511, 1991/92:Jo517 yrkande4 och 1991/92:Jo805,
15. beträffande pälsdjursuppfödning
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Jo506 och 1991/92:Jo507,
16. beträffande svenska karantänsbestämmelser m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Jo502 och 1991/92:Jo518,
res. 2 (nyd)
17. beträffande förbudet mot svanskupering
att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo513,
18. beträffande veterinärsituationen i norra Sverige
att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo516,
19. beträffande det svenska epizootiskyddet
att riksdagen avslår motion 1991/92:L717 yrkande 3,
20. beträffande auktorisation av hovslagare
att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo521,
21. beträffande Statens genbanksnämnd
att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo524 yrkande 3,
22. beträffande tuberkulos hos hjortar i hägn
att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo512,
23. beträffande lagförslagen i övrigt
att riksdagen dels antar förslaget till lag om ändring i djurskyddslagen (1988:534) i den del som ej omfattas av utskottets hemställan ovan, dels antar förslaget till lag om fortsatt giltighet av lagen (1986:99) om försöksverksamhet med ökade kommunala befogenheter vid tillsyn enligt djurskyddslagen (1988:534),
24. beträffande propositionen i övrigt
att riksdagen lämnar utan erinran vad i propositionen anförts om den lokala djurskyddstillsynen m.m. (avsnitt 2.2 och3), allt i de delar som ej berörts av utskottets hemställan ovan.
Stockholm den 3 november 1992
På jordbruksutskottets vägnar
Göran Persson
I beslutet har deltagit: Göran Persson (s), Ivar Virgin (m), Ingvar Eriksson (m), Bengt Rosén (fp), Inga-Britt Johansson (s), Lennart Brunander (c), Åke Selberg (s), Inge Carlsson (s), Dan Ericsson i Kolmården (kds), Christer Windén (nyd), Kaj Larsson (s), Carl G Nilsson (m), Sinikka Bohlin (s), Patrik Norinder (m) och Lena Klevenås (s).
Reservationer
1. Djurtransporter (mom. 11)
Christer Windén (nyd)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med "I anslutning" och slutar med "berörd del" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion Jo46 yrkande9 att djurtransportörernas roll i samband med misshandel eller vanvård av djur måste uppmärksammas. Det bör skapas bättre möjligheter att utkräva ett ansvar även av dem som utför djurtransporter. Ansvaret borde vara strikt i den betydelsen att någon åläggs ett totalansvar för hela hanteringskedjan vid djurtransporter. Ett sådant ansvar bör således omfatta även leverantörsledet och mottagarledet. Regeringen bör till riksdagen återkomma med ett förslag i enlighet härmed. Vad utskottet anfört med anledning av motion Jo46 yrkande9 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande djurtransporter
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Jo46 yrkande9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Svenska karantänsbestämmelser m.m. (mom. 16)
Christer Windén (nyd)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med "Nuvarande svenska" och slutar med "bör avslås" bort ha följande lydelse:
Nuvarande svenska -- -- -- (=utskottet) -- -- -- bakteriologiska laboratorium. I avvaktan på resultatet av den översyn av karantänsbestämmelserna m.m. som genomförs både i Sverige och med svenskt deltagande i internationella fora anser utskottet att motionerna Jo502 och Jo518 yrkandena2 och3 bör avslås. När det gäller rabiesvaccinering kan konstateras att det i dag råder ett generellt förbud mot sådan vaccinering i Sverige. Undantag medges för de hundar som exporteras till länder som kräver rabiesvaccinering. Erfarenheterna från vår omvärld, vetenskaplig kunskap och utveckling visar enligt utskottets mening att Sveriges inställning till viss del kan anses förlegad och sakna verklighetsförankring. Utskottet anser därför i likhet med vad som anförts i motion Jo518 yrkande 1 att Sverige när det gäller rabiesvaccinering bör anpassa sina regler till EG:s bestämmelser. Förbudet mot rabiesvaccinering i Sverige bör således upphävas. Vad utskottet anfört med anledning av motion Jo518 yrkande1 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:
16. beträffande svenska karantänsbestämmelser m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Jo518 yrkande1 och med avslag på motionerna 1991/92:Jo502 och 1991/92:Jo518 yrkandena2 och3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Särskilt yttrande
Christer Windén (nyd) anför:
Förbud att ha hand om djur m.m.
Från den tid det fanns ett motstånd mot att över huvud taget kunna förbjuda någon att ha hand om djur och fram till i dag har utvecklingen gått mot att en allt större vikt läggs vid djurskyddsintressena. Även om ett förbud att ha hand om djur rör enskildas integritet och i vissa fall begränsar deras möjligheter att fritt välja näringsverksamhet anser jag att förbud alltid bör användas i sådana fall då djurhållaren försummat tillsynen eller vården av ett djur och försummelsen inte kan anses som ringa. Förbud att ha hand om djur kan sedan avse viss bestämd tid eller gälla tills vidare. Förändringar i djurskyddslagen av ovan nämnt slag fordrar ett särskilt mer genomarbetat förslag. Jag anser att övriga förslag till förändringar när det gäller förbudet att ha hand om djur är bra och kommer därför att i annat sammanhang återkomma till frågan om vid vilken grad av försummelse som ett förbud skall tillgripas.
Den lokala djurskyddstillsynen
Kommunernas ansvar för djurskyddstillsynen måste enligt min mening bli tydligare. Det bör sålunda åligga varje kommun att uppnå ett väl fungerande djurskydd inom kommunens gränser. Metoderna för detta kan självfallet få variera mellan olika kommuner beroende på de lokala förhållandena och djurhållningens sammansättning. Det viktiga är att principen för kommunens ansvar slås fast. I detta sammanhang bör även uppmärksammas att många personer som ansvarar för djurskyddstillsynen saknar praktisk erfarenhet av olika djurs skötsel. Detta är inte bra. Därför bör vissa minimikrav kunna ställas på dem som handhar tillsynen när det gäller utbildning och kompetens. Behovet av ytterligare insatser på detta område är således stort och då inte minst när det gäller den faktiska tillämpningen av djurskyddslagen ute i kommunerna. Ny demokrati kommer att med intresse följa utvecklingen på detta område. Skulle de i propositionen redovisade insatserna för att förbättra djurskyddstillsynen visa sig otillräckliga kommer vi att återkomma i denna fråga.
Bilaga 1